Thomas Ardenfors
En extra platsplats i hjärtat En extra Thomas att ta hand om någon annansArdenfors barn i hjärtat l i br i s
En extra plats i hjärtat
attom ta hand om någon annans barn Att ta hand någon
annans barn Thomas Ardenfors
li bri s fö r l ag
s
•
ö r e b ro
copyr i gh t © 2015 Thomas Ardenfors och Libris förlag, Örebro om s lag oc h form gi v ni ng : Maria Mannberg om s lags foto : Julia Sjöberg/Folio förfat ta rfot o : Ateljé Photos 4 U tryc k : Bookwell, Finland 2015 i s b n: 978–91–7387–443–4 www.libris.se www.thomasardenfors.se
Innehåll
7 Prolog 13 ka p it e l 1 – Lovisa Att bli tonårsförälder när man är 27 år gammal 3 9 ka p it e l 2 – Johanna Att hålla ett levande barn som känns dött 6 5 ka p it e l 3 – Josefine och Arvid Att försöka hjälpa både mamma och barn 7 7 ka p it e l 4 – Viola Att läsa en artikel och inte bara bläddra vidare 10 7 ka p it e l 5 – Sofia Att dra en gräns och sedan inse att gränsen var för snävt dragen 13 5 ka p ite l 6 – Johan och Jonathan Att avsluta uppdrag som knappt påbörjats 149 ka p ite l 7 – Leia Att behandla ett beroende barn
1 59 ka p ite l 8 – Edgar Att välkomna en främmande kultur till sitt hem 1 6 9 ka p ite l 9 – Lova Att ta hand om ett barn med funktionsnedsättning 179 ka p ite l 1 0 – Kajsa Att ta emot ett barn som inte är ett barn 1 8 9 ka p ite l 1 1 – Ismael Att försöka hjälpa de mest utsatta 1 9 9 ka p ite l 1 2 – Tor Att finnas som ett stöd lite nu och då 209 Epilog 213 Familjehemmens A till Ö 231 Ett stort tack
Prolog Varken framgång eller motgång består. Det är modet att fortsätta som räknas. wi ns ton c h u rc h i l l
– Ta hand om henne ordentligt!
Mannen som uttalat orden stirrade på oss med hat i blicken. Hans
röst var kall som is, men den dolde ändå inte den rädsla och frustration han antagligen kände i stundens allvar. Intill honom, men alldeles tyst, satt en yngre kvinna. Hon var blek och satt stel med armarna utsträckta framför sig som en gaffeltruck. På hennes armar, någonstans mellan armbågarna och de smala handlederna, låg ett apatiskt bylte. Askgrå i ansiktet och till synes helt livlös.
Vi såg på varandra ett ögonblick och nickade i samförstånd. Det
fanns ingen tid att förlora, vi skulle kämpa för det här barnet till varje pris!
Det var så vi mötte Johanna.
Den här boken handlar om två helt vanliga personer. Två personer som var överens om att den samlade tryggheten de delade i form av bostad, vänner och familj var bra grundstenar i livet, men som samtidigt kände att det fanns mer att tillföra. Dessa två, min fru Sussi och jag, vi bestämde oss därför att efter fem år tillsammans påbörja en lite annorlunda livsresa. Allt började med ett enkelt telefonsamtal 1993 och sedan var stenen i rullning – vi skulle bli fosterhemsföräldrar!
Nu har det gått drygt 20 år sedan vi för första gången öppnade
vårt hem för att, i samarbete med socialtjänsten, ta hand om någon annans barn. Den här boken innehåller berättelser om några av de barn och föräldrar vi mött genom åren, samt även om en hel rad socialsekreterare. Det handlar inte om att måla upp något hem som bättre eller sämre. Syftet med boken är snarare ett försök att berätta om en del av vårt samhälle som är dold för de flesta, och om hur en insats från en helt vanlig familj kan förändra ett barns liv.
8
Under de många år vi varit familjehem har vi gång på gång
En extraplats i hjärtat
mött människor som sagt att vi gör ”en fantastisk insats”. Det är naturligtvis uppmuntrande att höra, men det är inte så vi känner. Vi är en helt vanlig familj med räkningar att betala, tvätt att tvätta, aktiviteter att skjutsa till, och då och då löss att behandla bort från barnens hår.
Det fantastiska i allt det här är barnen. Det är en förmån att vi
fått lära känna dem och deras föräldrar som lämnat över sina älskade barn till oss, frivilligt eller genom tvång. Många av dessa föräld rar har gått igenom oerhörda svårigheter, men har mot alla odds lyckats ta tag i sina liv och fått rätsida på tillvaron. De föräldrarna förtjänar en alldeles egen bok, och kanske skriver jag också den boken en dag.
Man måste alltid fråga sig om och när en placering av ett barn
är rätt. Varje år anmäls tusentals barn till socialtjänsten av olika skäl. Anmälningarna kan komma från skolan, från mödravården eller från någon anhörig. Min egen syn är att en placering är rätt om det, på kort eller lång sikt, föreligger risk för barnets väl och ve.
Men det finns alltid en anledning till att ett barn placeras i fa
miljehem genom socialtjänsten. Anledningen varierar beroende på barnet och barnets tidigare miljö. Som familjehem vet man sällan eller aldrig på förhand vad man har för utmaningar framför sig. Med det enskilda barnets behov och situation som utgångspunkt får man därför anpassa sig och göra det bästa man kan för att få barnet att känna sig tryggt i en helt ny hemmiljö. Den utmaningen är Sussis och min livspassion.
Finns det då dagar då vi ångrat oss? Absolut. I boken kom
mer du att få läsa om både vaknätter, ångest och förtvivlan. Men framför allt kommer du att kunna läsa om den enorma glädje vi känt när vi sett hur en relativt begränsad insats kan göra oerhört stor nytta. Det är det glädjefyllda i allt detta som överväger, och
Prolog
9
som trots allt är den mest övergripande känslan efter dessa 20 år. Min förhoppning är också att kanske några av er som läser den här boken inspireras av den här glädjen och vill påbörja en liknande resa som den vi har gjort.
Jag har försökt att ge en ärlig och rättvis bild av det vi upplevt
under de här åren, och jag delar med mig av ibland väldigt person liga händelser ur vårt familjeliv. Syftet är att försöka visa på några situationer som genom åren präglat vår familj och vårt uppdrag som familjehem. Jag berättar förstås inte allt vi varit med om, utan bara en bråkdel, men händelserna är sådana som berört oss i famil jen lite extra av en eller annan anledning. Det är viktigt att också säga att det är mina egna personliga upplevelser som jag beskriver. Boken är alltså ingen objektiv beskrivning av familjehemslivet.
Det var på uppmaning av två socialsekreterare våren 2012 som
jag började skriva den här boken. Jag hade själv redan innan dess haft tankar åt det hållet, men när de två socialsekreterarna ivrigt påpekade att det saknades litteratur på området kändes det som mitt kall att råda bot på den saken. Sommaren 2012 minns jag inte vare sig vädret eller grannarnas oklippta gräsmattor eftersom jag själv satt instängd närapå dygnet runt med mina tankar och idéer som jag försökte plita ner i skrift. Det tog drygt ett år att färdigstäl la ett råmanus, men det var ett givande år av både eftertanke och metodiskt rensande av minnesbanken. Det var tufft många gånger, men värt varenda sekund.
Så, hur går det till när ett barn placeras i familjehem genom
socialtjänsten?
Jo, när ”soc” hör av sig och varslar om en eventuell placering
kallar vi det i familjehemstermer för ett ”larm”. Vid några tillfällen när vi fått ett sådant larm och sagt ja till placeringen har det hänt att vi några timmar senare fått informationen att placeringen inte
10
En extraplats i hjärtat
alls kommer genomföras. Anledningen till att det blir så varierar. Kanske har socialsekreteraren inte fått med sig den som beslutar om ett omhändertagande eller så har socialen i sista sekunden hit tat någon i barnets nätverk som kunnat ta emot det. Det senare, att hitta någon i barnets eget nätverk, är nästan alltid att föredra – även om det långt ifrån alltid är en bra lösning.
I de fall då larmen inte varit ”falska” brukar någon eller några
från socialtjänsten komma hem till oss med barnet. När det är dags att ta emot står jag ofta i köket och tittar ut genom köksfönstret när taxin eller en tjänstebil stannar utanför på gatan. Ett par social sekreterare, nästan alltid kvinnor, stiger ur bilen. Ibland kommer socialsekreterare som vi träffat förut, men långt ifrån alltid. I Sve rige har de flesta kommuner någon form av samarbete när det gäller att placera barn. Det innebär att det kan vara socialsekreterare från någon annan kommun än vår som kommer hem till oss med barnet som ska placeras.
När socialsekreterarna stigit ur bilen börjar alltid hjärtat klap
pa lite hårdare i bröstet. Då vet jag nämligen att jag alldeles strax ska få se barnet för allra första gången. Under de timmar eller dagar som förflutit sedan vi fått beskedet om placeringen har vi målat upp en bild av hur barnet ser ut. Vad tycker det om att äta? Göra? Leka? Mitt i dessa tankar ser jag sedan honom eller henne genom fönstret, något skymd bakom grenarna på vår stora idegran.
Sedan står de där på vår garageuppfart, och på bara ett ögon
blick ersätts den uppmålade bilden i hjärnan av den verkliga. Det är som att någon trycker på en knapp och en varm känsla sprider sig i kroppen. Jag vill liksom bara krama det lilla barnet på en gång, få det att känna sig tryggt och omhändertaget.
Ibland går barnet försiktigt längs med vår stenbelagda träd
gårdsgång som leder fram till förstukvisten. Ibland blir det buret
Prolog
11
av en socialsekreterare eller av en förälder. Ibland ser jag hur barnet tvekar och skeptiskt ser upp mot vår villa.
Det sista jag ser från köksfönstret är när sällskapet tar de två
trappstegen upp mot ytterdörren. Dörrklockan ringer och vi vrider om låset för att öppna den tunga säkerhetsdörr vi har installerat. Handslag och artigheter utbyts mellan oss jourföräldrar och social sekreterare, och min blick söker sig automatiskt nedåt, mot ögonen på det barn som oftast ser både frågande och osäkert ut. Det barnet ska nu ha vårt hem som sitt, för några dagar eller kanske för alltid.
Det där mötet, det första, är det allra viktigaste. Eftersom jag
mäter 194 cm i strumplästen innebär det ofta att jag måste gå ner på knä för att möta barnet öga mot öga. Att möta honom eller henne på det sättet blir ett första steg mot att gradvis bygga ett förtroende mellan oss. I det ögonblicket är jag ju en fullständig främling för barnet, som under dagar, veckor eller månader förhoppningsvis ska se mig som tryggheten i livet.
Till sist vill jag understryka att alla namn på barnen som bott
och bor i vårt hem är utbytta och jag har försökt beskriva deras historier så att ingen utomstående ska kunna identifiera barnet eller barnets anhöriga.
Med den här inledningen vill jag hälsa dig välkommen till
vår värld och vardag. En värld och vardag så lik många andras, men ändå annorlunda. Thomas Ardenfors
12
En extraplats i hjärtat
kapite l et t
Lovisa
Att bli tonårsförälder när man är 27 år gammal
Det bästa sättet att förutse framtiden, är att skapa den … abrah am l i n co l n
tele fonen ringde en novemberdag 1993 på kontoret i den kyrka i Uppsala där jag då arbetade, och vår receptionist skickade samtalet vidare till mig med orden att det var någon från socialtjänsten. Det var inget ovanligt i sig, det hände titt som tätt att folk hörde av sig till oss inom kyrkan med olika frågor, men det var första gången jag personligen hade en direktkontakt med socialtjänsten.
Socialsekreteraren som ringde berättade att det fanns ett sys
konpar som man sökte ett familjehem till, och nu undrade hon om det fanns några inom kyrkans krets som skulle vara intresserade. Jag lovade mannen som ringde att höra mig för i vårt stora nätverk av familjer. När jag kom hem samma kväll berättade jag om händelsen för Sussi, och tillsammans kom vi överens om att erbjuda vårt eget hem som familjehem – trots att vi inte hade en aning om vad det skulle innebära.
Någon dag senare hörde socialtjänsten av sig igen och förkla
rade att det inte längre var aktuellt med någon placering eftersom man fått klart med en annan familj. Jag passade ändå på att berätta för honom att jag redan hade pratat med Sussi och att vi var bered da om det fanns några andra behov av placeringar. Han blev väldigt glad för mitt svar och gav mig namn och nummer till en kontakt person på kommunen, vilken jag ringde till direkt. Dels behövde vi få mer information om vad det innebar att bli familjehem och dels ville vi meddela vårt intresse av att börja samarbeta med dem.
Det var inte utan att jag var rätt nervös när jag hörde signa
lerna gå fram. Kvinnan som svarade blev dock även hon både glad och överraskad när jag förde fram mitt ärende. Hon berättade att det minsann inte var varje dag en familj självmant hörde av sig och meddelade sitt intresse. Hon frågade lite om vem jag var och vad som var min erfarenhet av att hjälpa barn. Den sista frågan var rätt lätt att svara på: jag hade inte någon som helst egen erfarenhet, men
14
En extraplats i hjärtat
jag berättade om min faster och farbror som i mängder av år varit familjehem, och jag passade också på att berätta att jag dessutom var gift med en förskollärare.
Även om det i dag finns utbildningar att gå som blivande fa
miljehem och dessutom regelbundna kontroller som genomförs av socialtjänsten, var det för 20 år sedan lite si och så med den sortens förberedelser. För vår del blev det bara ett kort möte med en social sekreterare innan det var dags för den första placeringen. Detta första, och enda, möte ägde rum hemma hos oss. Jag tror aldrig jag har städat huset så noggrant någonsin tidigare. Inte så att vi hade det stökigt eller smutsigt, men jag hade den vanföreställningen att det skulle komma en stram kommunalgrå kvinna som skulle granska hemmet in i minsta detalj. Så var dock inte fallet. Hon som besökte oss hade inte det minsta intresse av att se hur fint jag gjort i skåpen eller hur skinande mina porslinsfigurer blivit med hjälp av linne trasan, och inte var hon speciellt stram eller kommunalgrå heller.
När vi satt oss tillrätta i soffan och tagit några klunkar av det
nybryggda kaffet berättade hon för oss att det enda som är viktigt när man söker efter ett familjehem är att det är ett hem som fun gerar. Som är harmoniskt. Inte ett hem som är perfekt utan ett hem som kan fungera som en trygg plats för ett barn som sannolikt kommer från en miljö där just den viktiga ingrediensen saknats.
För mig var detta en ”ögonbrynshöjare”. Redan vid vårt första
möte med socialtjänsten var jag tvungen att skruva ner en mängd fördomar som jag hade haft utan egentlig anledning. Den första socialsekreteraren vi mötte blev en av de främsta anledningarna till att vi fortsatte som familjehem. Hon hade en förmåga att stötta och vara bollplank som hon kombinerade med en varm omsorg om de barn hon placerade. Hennes sätt var mjukt mot allt och alla, hon talade med behaglig röst och hade ett djup i sin blick
Lovisa
15
som förmedlade ärlighet och genuint intresse för sin omgivning. Detta gjorde både mig och Sussi varma i hjärtat, samtidigt som vi innerst inne skämdes en smula – för visst insåg vi ganska snart att vi, precis som så många andra, haft förutfattade meningar om en hel yrkesgrupp.
Efter att vi haft den trevliga socialsekreteraren hemma hos
oss gick det bara ett par veckor innan vi fick besked om att det fanns ett barn som socialtjänsten trodde skulle passa alldeles ut märkt för oss att ta hand om, och Sussi och jag antog genast utma ningen genom att tacka ja.
När vi under året hade funderat på hur en första placering
som kontaktfamilj skulle kunna se ut hade vi sett framför oss hur en söt liten flicka eller pojke – kanske tre, fyra, eller fem år – en dag skulle stå på vår förstukvist och säga hej. Vi hade nog varit så mentalt inställda på detta att vi helt enkelt inte tänkt på något annat sätt, men den bilden stämde inte med verkligheten.
När socialtjänsten hörde av sig visade det sig inte handla om
någon placering av ett litet barn utan av en tonårstjej! Vi blev minst sagt lite ställda när vi fick beskedet! Jag måste vara ärlig och säga att vi till och med tvekade en stund med tanke på att vi hade väldigt begränsade kunskaper i att ta hand om tonåringar, särskilt sådana med strulig bakgrund. Men efter att ha tänkt på saken någon dag kunde vi ringa tillbaka och berätta att vi ville göra ett försök.
Det dröjde bara några få dagar från vårt beslut till dess att vi
skulle få besök av socialtjänsten, flickan och hennes mamma. Det blev dagar som sannolikt var några av de långsammaste och segaste Sussi och jag varit med om i hela vårt liv. Det kändes som att klockan stod still, och vår nervositet steg för varje timma som gick. Vi är inga oroliga människor, men det gnagde rejält i magen på oss båda. Vad hade vi sagt ja till? Hur i hela friden skulle detta funka? Hur skulle
16
En extraplats i hjärtat
vi hantera det om det inte skulle funka? Jag ska väl inte säga att det blev sömnlösa nätter, men likväl oro dygnets alla timmar.
Onsdagen den 26 januari 1994 var en rejält kall dag som över
gått till kväll när det äntligen var dags för oss att få träffa det barn som skulle bli vår första placering. Dagen hade nästan känts som en långfredag från min barndoms sjuttiotal, tiden hade gått så oerhört långsamt att vi trodde att den stannat helt.
När det sent omsider ringde på dörren hade vi trampat runt
i huset, nervösa och uppspelta i våra tankar och funderingar i vad som kändes som en evighet. Både Sussi och jag hade dessutom varit ganska labila hela dagen – ömsom hade vi irriterat oss på varandra och på småsaker som hur bordet var dukat, och ömsom hade vi stått tätt ihop och hållit om varandra. Det var trots allt ett helt nytt kapitel som skulle påbörjas i våra liv, och vi hade ingen aning om hur det skulle sluta.
Jag skyndade mig fram till dörren och slog upp den på vid
gavel. Min blick drogs nedåt för att få se det barn som skulle flytta in hos oss, men jag såg bara tre par skor i ungefär samma storlek.
Blicken vandrade långsamt uppåt och mitt förvånade ansikts
uttryck måste ha sett ganska roligt ut när jag insåg vad som faktiskt höll på att hända. För trots att jag visste att det var en tonårstjej jag skulle möta hade min hjärna inte riktigt ställt in sig. Det var först när jag faktiskt såg flickan, med stora skor och allt, som verklighe ten landade på riktigt hos mig. Landade förresten, den slog snarare ned som en blixt, och suget i magen tilltog. För på förstukvisten den där kalla januarikvällen stod en socialsekreterare, en mamma och Lovisa som hade hunnit fylla fjorton och inte hade det minsta behov av att säga hej till oss.
Efter att de första intrycken sjunkit in kände jag mig ändå
genuint lycklig när jag bjöd in våra besökare i vår minimala hall där
Lovisa
17
kläder hängdes upp och skor togs av. Jag kunde se att även Sussi var lite pressad av att insikten att vi nu skulle utgöra förebilder för en tonåring, men hon var duktig på att dölja sina känslor. I vardags rummet hade hon dukat fram fika, och för att ytterligare samla sig lite pysslade hon en extra lång stund i köket innan hon slutligen slog sig ner med oss andra i vardagsrummet.
Samtalet med Lovisas mamma flöt på bra, och jag som sällan
har problem att prata bidrog med min beskärda del av löst prat om allt och ingenting. Vi pratade om vår familj och om våra rutiner en stund, och sedan berättade Lovisas mamma en del vardagliga saker i hennes och Lovisas liv. Den medföljande socialsekreteraren lyssna de mest och försökte antagligen göra sin bedömning av situationen.
När det gått en ganska lång stund insåg jag dock att Lovisa
inte sagt ett knyst. Hon satt med blicken i mattan och hårt hop bitna käkar, precis som att hon önskade att hon var någon helt annanstans – vilket hon säkert också gjorde.
Insikten om detta, att Lovisa inte alls verkade vilja vara hos oss,
gav mig en liten klump i magen av obehag. Jag kände mig främst förvånad, men också lite förnärmad av Lovisas nonchalanta sätt. Vi hade ju trots allt längtat efter henne, vad hade vi gjort för fel? Förstod hon inte att hon haft förmånen att komma hem till två trevliga, ansvarsfulla vuxna personer som ville henne väl? Tankarna var många och växlade snabbt likt ett bildspel på snabbspolning. Var vi redan utdömda av henne, efter bara en dryg timme?
Jag kände nervositeten tillta igen och tittade bort mot Sussi.
Jag såg att hennes blick flackade lite och undrade om hon verkligen kände sig bekväm med vårt uppdrag. Fast det fanns just då ingen återvändo, så jag tog ett djupt andetag och försökte mota bort fjäri larna i magen. Lovisa var visserligen ungefär tio år äldre än vi tänkt oss, men vi tänkte minsann inte ge upp bara för den sakens skull!
18
En extraplats i hjärtat
Allteftersom tiden gick där i vårt vardagsrum insåg jag att
vi snart skulle komma till ett avslut, att vi måste komma överens med Lovisa om att stanna hos oss. Men jag hade för en gångs skull svårt med orden, kunde inte riktigt formulera frågan till henne. I stället blev det socialsekreteraren som tog initiativet, och hon såg frågande bort mot Lovisa när hon undrade om hon kunde tänka sig att bo med oss var tredje helg.
Tystnaden ekade i vårt lilla hus, och mitt hjärta bultade som
en stångjärnshammare i bröstet. Men till sist nickade Lovisa, näs tan omärkligt, men det räckte för oss. Jag kunde nästan se hur lät tad Sussi kände sig också, hennes axlar sjönk och hon lutade sig en aning tillbaka i fåtöljen. Vi hade blivit godkända! Lovisa visste nog inte vad hon startade med den nicken, men med just den lilla rörelsen påbörjades den del av Sussis och mitt liv som fortfarande känns som ett livskall.
Någon dag efter vårt första möte med Lovisa, fortfarande glada
och uppspelta, åkte Sussi och jag till klassiska ”Möbler och Slöjd” i Uppsala och köpte en säng, ett sängbord och en läslampa. Vi var verkligen inte säkra på vad en tonåring ville ha för möblemang om kring sig, men ändå försökte vi efter bästa förmåga välja ut neutrala möbler som vi hoppades att hon skulle gilla. Möblerna levererades samma dag som Lovisa skulle bo hos oss för första gången, och vår första gemensamma sysselsättning blev att baxa sängen uppför den vinklade och trånga trappan. Kanske var det tur att det blev besvärligt och tungt, det betydde att vi kunde ägna mycket tid åt just den där sängen och inte behövde prata så mycket om annat just där och då.
Vi fortsatte sedan med att sprätta bort plasten från möbelkar
tongerna, vi monterade dit sängbenen, skruvade ihop sängbordet och fick slutligen upp en sänglampa på den svårgenomträngliga väggen. Mitt gamla kontor hade inom loppet av några timmar för
Lovisa
19
vandlats till ett tonårsrum, och trots att Lovisa inte sa så mycket hjälpte hon till med att ställa sakerna på plats. Vad hon egentligen tyckte om de saker vi köpt var lite oklart, men kanske spelade det henne heller ingen roll.
För att kompensera förlusten av mitt arbetsrum ordnade vi
en liten arbetshörna åt mig i Sussis och mitt sovrum. Där trängde vi in inte bara en, utan ett helt system av Billy-bokhyllor, och en gammal antik stol som tidigare använts som klädhängare kom nu till användning som min nya skrivbordsstol.
Trots att resultatet blev trångt och varken var vackert eller
särskilt praktiskt var jag mer än nöjd när jag sent omsider somnade den där kvällen. Det kändes som att en avgörande pusselbit äntligen kommit på plats och att ett tomrum fyllts upp. Inte bara rent fy siskt, utan också själsligt. För trots att vi haft ett bra liv även innan Lovisa kom till oss så kändes det nu som om vi levde på riktigt, som om vi gjorde nytta.
De första gångerna Lovisa bodde hos oss blev det inte spe
ciellt mycket sagt. Sussi och jag försökte så gott det gick att prata om både det ena och det andra när vi exempelvis satt och åt, men så fort hon fick tillfälle tackade hon för maten och tog några kliv uppför trappan och in på sitt rum. Dörren stängdes och vi hörde ingenting därifrån förrän det var dags för nästa måltid.
Vi visste inte riktigt hur vi skulle bete oss, men vi lät henne
hållas och satt själva kvar i köket och försökte analysera vad som sagts under måltiden, i hopp om att kanske kunna utröna ett möns ter i vad Lovisa möjligen ville prata om. Något sådant mönster var tyvärr inte helt lätt att se, och ibland kände vi oss både uppgivna och missmodiga när Lovisa gått från bordet. Vi ville så väl, men det kändes som vi aldrig nådde riktigt hela vägen fram. Var det oss det var fel på? Eller skulle det bli bättre med tiden?
20
En extraplats i hjärtat
Efter ett par månader som kontaktfamilj förändrades situationen dramatiskt för alla inblandade. Det visade sig att situationen hem ma – den som låg till grund för att vi behövdes som kontaktfamilj för Lovisa – hade blivit ohållbar. Vår socialsekreterare hörde därför av sig till oss med en enkel men samtidigt komplicerad fråga. Hur såg vi på att placeringen skulle övergå från att vara en kontakt hemsplacering till att bli en jourplacering? Lovisa skulle alltså flytta hem till oss på heltid tills vidare, och av olika skäl var det dessutom bråttom.
När vi utan att riktigt förstå innebörden svarade ja gick det
bara några timmar innan hon var hemma hos oss för att stanna tills vidare. Lovisa blev där och då en del av vår vardag, och Sussi och jag insåg snabbt att vi måste anstränga oss extremt hårt. *** Det finns några olika begrepp som återkommer när det gäller pla cerade barn. För att ingen ska bli förvirrad av alla termer tillåter jag mig att ge en förklaring till de i boken mest förekommande.
kon ta k t fa m il j Som kontaktfamilj tar man emot ett barn exempelvis varannan eller var tredje helg. Uppgiften blir att vara ett stöd för barnet som kanske kommer från en miljö där det stödet saknas. Här läg ger socialtjänsten ner mycket tid på ”matchning” mellan hemmet och barnet, det ska enkelt uttryckt vara så smidigt som möjligt för barnet att hitta sin plats i den nya familjen. Att vara kontaktfamilj är ofta ett bra sätt att börja om man vill öppna sitt hem för någon annans barn.
Lovisa
21
Man får på det sättet förutsättningar att i lugn och ro lära sig
både hur socialtjänsten arbetar och hur man själv ska få sitt hem att fungera tillsammans med en ny familjemedlem. Behovet av kontakt familjer är konstant och stort i de flesta kommuner i Sverige.
jou r h e m Som jourhem tar man emot ett barn på heltid och ofta med mycket kort varsel. Barnet kan sedan bo kvar, i allt från några timmar till flera veckor eller kanske ett halvår. Inom socialtjänsten vill man begränsa den här tiden till max fyra månader, men det händer att det blir längre än så.
Det finns olika sätt att vara jourhem. En del familjer väljer att
vara ”kontrakterade”. Det innebär att man förbinder sig att ta emot alla de barn som socialtjänsten vill placera. Man kan också, som Sussi och jag, vara ”löshästar”, vilket innebär att man förbehåller sig rätten att säga nej till en placering. Detta nej kan bero på att man inte har praktiska möjligheter för tillfället eller att man bedömer att det inte passar av andra skäl.
Den friheten har varit betydelsefull för Sussi och mig, inte
minst eftersom det är viktigt för oss att allt ska funka för de barn som redan finns i vår familj. När det gäller placering av små barn måste man även vara inställd på att någon av jourhemsföräldrarna behöver vara hemma på heltid med barnet under en viss tid.
fa m il je h e m Som familjehem tar man emot ett barn som ska stanna tills vidare. Det kan vara så att en jourplacering övergår i att bli en familje hemsplacering, men ibland kan det också vara så att barnet varit
22
En extraplats i hjärtat
jourplacerat i någon annan familj först och sedan kommer till fa miljehemmet.
Att bli familjehem innebär att man välkomnar en ny familje
medlem med allt vad det kräver av ansvar och engagemang. Barnet ska vara en del av din vardag precis som dina eventuella biologiska barn. Inte sällan för det också med sig någon form av återkom mande möten där du, tillsammans med barnet, träffar någon eller några från det biologiska nätverket. Det är naturligtvis olika hur olika familjer ser på den situationen med ett nytt barn, men vi vill alltid behandla ett familjehemsplacerat barn som om det vore vårt biologiska. För oss finns ingen skillnad mellan ett biologiskt och ett ”uppväxtplacerat” barn.
Att ett barn blir ”uppväxtplacerat” är inget juridiskt begrepp,
eftersom man från socialtjänsten sida aldrig kan veta säkert om så blir fallet. Men det är ändå en term som visar hur socialtjänsten ser på placeringen.
Utifrån det juridiska perspektivet finns det bara två grund
läggande placeringar. Den ena är att barnet blir frivilligt placerat (vilket är något man eftersträvar, eftersom det alltid finns en viktig poäng med att barnets biologiska föräldrar är med i processen). Den andra är att barnet blir placerat enligt lvu – Lagen om vård av unga. *** Det visade sig i fallet Lovisa att skillnaden mellan att vara kon taktfamilj och att vara jourhem var enorm. Det var ju inte direkt så att Sussis och mitt liv tryckte på pausknappen bara för att Lo visa flyttade hem till oss, även om det naturligtvis blev en hel del ändringar i våra prioriteringar. Jag hade vid den här tidpunkten ett arbete som krävde ständigt fokus under väldigt långa arbetsdagar
Lovisa
23
och dessutom ett flertal kvällar varje vecka. Ofta var det också nå gon form av arbete varje helg. För Sussi var det schemamässigt lite mer hanterbart eftersom hon hade någorlunda normala arbetstider. Ändå var det bara att konstatera att en tonåring i huset krävde en hel del förändringar i livet.
Nu var det helt plötsligt vi som var hennes hem. Det innebar
att alltifrån aktiviteter, klädinköp och hanteringen av tonårshor moner till läxläsning och föräldramöten nu var vårt ansvar. Bara vårt. Visst fick vi stöd av socialtjänsten, men ytterst var alla var dagsbeslut våra. Det var då vi förstod vikten av att försöka ha en bra relation med barnets biologiska föräldrar. I Lovisas fall var det främst med hennes mamma, och vi hade många och regelbundna kontakter med henne. Jag kan bara föreställa mig den frustration hon måste ha känt. Dels över att mycket pekade åt fel håll för Lo visa generellt i livet, dels över det faktum att hennes eget barn plötsligt skulle flytta hem till en familj hon visste väldigt lite om.
Det positiva med att det blev en jourplacering var att vi nu fick
den tid som behövdes för att verkligen lära känna Lovisa. Det spelade ingen roll att hon ibland stängde in sig på sitt rum, hon var förr eller senare tvungen att komma ut igen, och då var Sussi och jag beredda.
En viktig del i detta var att vi några kvällar i veckan satt i vår
lilla soffgrupp och pratade. Det var där, mellan soffa och fåtöljer, som grunden till en relation lades och ett förtroende sakta men säkert byggdes upp. Lovisa kunde sitta tyst väldigt länge, men sedan plötsligt öppna sig och börja prata om något, och då lät vi henne prata så länge hon ville. Många frågetecken rätades slutligen ut, många problem fick sin lösning. Det gick åt litervis med te och mängder av skorpor, men för varje dag blev relationen mellan Sussi, mig och Lovisa något djupare. Det var med stor glädje och växande självförtroende vi välkomnade förändringen.
24
En extraplats i hjärtat
*** Man får aldrig glömma bort den ursprungliga anledningen till var för ett barn placeras i familjehem. Problemet är alltid av en sådan art att det inte kan lösas i deras biologiska nätverk, men märks sällan i början av en placering. Den första tiden kan nästan ses som en smekmånad. Allt är nytt och ofta är det mesta trevligt de där första dagarna.
Men efter ett tag kommer de problem som låg till grund för
placeringen att flyta upp till ytan i takt med att vardagen gör sig påmind. Därför är förtroendeskapandet avgörande, inte minst när det gäller något äldre barn. Förtroendeskapandet måste vara en aktiv del av tillvaron från dag ett. I takt med att förtroendet växer, inte sällan genom att man är konsekvent, kan man så smått börja bena upp de problem barnet har inom sig eller omkring sig. Där med kan man också försöka hjälpa barnet på bästa sätt och efter bästa förmåga.
Det handlar inte om att vara psykolog utan att ha en genuin
vilja att finnas till hands. Att orka lyssna och att kanske kunna dela med sig av sina egna livserfarenheter, att ha tålamod och, som sagt, att hela tiden vara konsekvent. *** Det kanske viktigaste för Lovisa var att hon steg för steg började ställa frågor som hon fick svar på. Hennes frågor spände över allt fler områden i takt med att förtroendet oss emellan byggdes upp. Samtidigt var det helt avgörande för oss att kunna förklara var för hon exempelvis fick utegångsförbud under en eller flera dagar. Utegångsförbud var definitivt något av det värsta hon visste, men
Lovisa
25
vi ville visa att ett i våra ögon felaktigt beteende fick konsekvenser. Lovisa lärde sig snabbt att dessa konsekvenser också förde med sig många och långa samtal om varför vi gjorde som vi gjorde och varför hon gjort som hon gjort.
När Lovisa placerades hos oss var jag 27 år och Sussi var 31.
Det är inte helt lätt att bli tonårsförälder på några veckor, och rejält krångligt är det att bli tonårsförälder när man själv inte ens fyllt 30. Trots att det inte var ljusår sedan jag själv hade varit i tonåren, be traktades jag ofta som en dinosaurie av Lovisa, något hon visade med miner, suckar och stönaden. Och i takt med att smekmånads tiden tog slut, visade hon en snabbt växande förmåga att ifrågasätta våra råd och regler. Hon ifrågasatte dem rent verbalt eller genom att strunta i dem helt och hållet.
Just känslan av att hon struntade i det som var viktigt för oss
var särskilt påfrestande. Det kändes som om hon svek ett förtroende hon fått. På ett sätt kan man säga att det blev samma sorts känsla som jag en stund haft den där januarikvällen när vi träffade henne för första gången. Borde hon inte i hela friden vara tacksam för att vi brydde oss om henne så mycket att vi välkomnade henne som mer eller mindre familjemedlem? Naturligtvis förstod både Sussi och jag att det tillhörde den rebelliska sida som en del tonåringar visade upp, men det gjorde ändå ont i oss varje gång hon struntade i något vi kommit överens om som hon visste att vi satte stort värde på.
Att som 27-åring få höra hur insnöad och gammal jag var blev
en rätt intressant upplevelse ... Med vårt radhus, ordinära familje liv och kristna värderingar i botten jämförde Lovisa oss med 1800talets bönder. Det var ibland komiskt, men samtidigt blev våra många samtal kring detta också utmärkta tillfällen att få en bättre inblick i vad som rörde sig i huvudet på en tonåring som levde i en mycket utsatt tillvaro.
26
En extraplats i hjärtat
Det visade sig ganska snart att mycket av Lovisas vardag och
de utmaningar hon kämpade med där var av en helt annan dimen sion än något jag själv sett under min tonårstid. Vad jag än kunde minnas att jag upplevt eller sett av fylla, misshandel och utsatthet så hade Lovisa upplevt saker av betydligt mörkare karaktär. Vid flertalet tillfällen blev jag djupt oroad och ledsen när jag förstod vidden av vad Lovisa redan sett vid så unga år, och detta var något Sussi och jag ofta pratade om.
Utöver att hantera Lovisa som person följde det med en del
utmaningar av praktisk karaktär. En av dessa utmaningar var att ha kontakt med Lovisas skola. Något försenad klev jag in på mitt första föräldramöte en vårkväll och möttes av frågande blickar. Jag förstod att en och annan förälder undrade vad jag gjorde där, och jag betraktades nog av de flesta mycket äldre föräldrarna som någon form av lärarkandidat.
Det var kanske inte så konstigt. Jag var bara 27 år och såg
kanske ännu yngre ut. Hur skulle de kunna veta att jag just blivit tonårsförälder? Känslan gjorde mig ganska ambivalent, eftersom jag var osäker på hur jag skulle förhålla mig till dem, och samtidigt funderade jag en hel del kring sekretessen som råder vid alla place ringar. Så jag höll låg profil under mötet – vilket kanske fick övriga aktörer att undra ännu mer. *** Detta med sekretess är en av de viktigare delarna av uppdraget som familjehem. Som en del av utbildningen inför sitt första uppdrag lär man sig vad man får och inte får berätta. Ytterst handlar det om sunt förnuft och är sällan krångligt att förhålla sig till över huvud taget. Min erfarenhet är att de flesta vänner och bekanta
Lovisa
27
förstår att vi inte kan dela med oss av detaljer kring varför ett barn viola, johanna, lovisa, Kajsa, Tor och Ismael. Thomas Ardenär placerat hos oss. fors har förväntansfull stått i sitt köksfönster och tittat när de För oss är det helt självklart att inte dela med oss till andra kommit – familjens nya medlemmar för kortare eller längre tid. om detaljer kring eventuell problematik bakom placeringen. När Familjen Ardenfors har varit familjehem, jourhem och kontaktjag har skrivit den här boken har jag noga tänkt över hur jag kan familj för allt från spädbarn till tonåringar under mer än 20 års beskriva barnets historia så ärligt som möjligt och ändå behålla tid. I boken delar Thomas Ardenfors rakt och öppet med sig av sekretessen kring den. sina erfarenheter av hur det är att vara familjehemspappa – vilka
glädjeämnen och svårigheter som följer med ett barn som haft *** en tuff förhistoria. Ardenfors vill inspirera fler att öppna sina hem och sina När föräldramötet var över kunde läraren (som var insatt i placering hjärtan för ett utsatt barn. en och inte minst anledningen till den) och jag sitta kvar i lugn och Författaren riktar sig till alla som vill veta mer om vad ett ro för att prata, och jag fick förklarat för mig hur det låg till med situafamiljehem egentligen är. Boken kan också vara till nytta för den tionen för Lovisa i skolan. Det visade sig att hon hade svårt att hänga som arbetar inom socialtjänsten, skolan eller polisen. med på lektionerna, och läraren var djupt orolig för hur det skulle gå under högstadiet. Hon hade hög frånvaro, dåliga resultat på prov och Boken är en varm och ärlig verklighetsberättelse om hur det är att läxförhör och dessutom var hon allt annat än aktiv på lektionerna. leva som familjehem. Vi bjuds här in i författarens och hans familjs För Sussi och mig var det den sortens signaler som triggade liv i både med och motgångar. Många målande beskrivningar gör att oss lite extra, och vi bestämde oss för att något av det viktigaste när man lever sig in i boken och läser den från pärm till pärm. det gällde stöd till Lovisa handlade om skolarbetet. Vi såg till att malena andersson, Familjevårdens centralorganisation FaCO hon kom i tid till skolan och vi gjorde allt vi kunde för att hjälpa henne med läxläsning.
Varken Sussi eller jag var väl några läshuvuden under vår skol
tid, men vi stålsatte oss och började traggla historia, geografi, engels ka, kemi, biologi och allt annat med henne. Stunderna av läxläsning blev många och långa. Protesterna från Lovisa var högljudda. Men thomas ar denfor s är politiker våra ansträngningar lönade sig, för efter ett par månader hörde Lo i Sollentuna, men först och främst visas lärare av sig och var enormt tillfreds med hur hennes studie familjehemspappa. resultat stadigt förbättrats.
Lovisas positiva utveckling i skolan hade ingenting med några
www.libris.se 28
En extraplats i hjärtat