rerna motverkas och balanseras delvis av osmos, som beror på att blodets proteiner inte kan passera väggen (s. 35). Ofta är olika transportmekanismer inkopplade i serie efter varandra. Som exempel kan vi välja syre: från omvärldens luft transporteras syre med inandningsluft genom konduktion till lungans alveoler, där det förs vidare till blodet med diffusion, transporteras ut i kroppen med blodflödet och sedan når ut till vävnadens celler med diffusion genom kapillärvägg och interstitialvätska. Näringsämnen kommer ner i tarmen med mat och dryck och når därefter blodet genom aktiv transport genom tarmslemhinnans celler och med blodflöde vidare till levern.
Faktaruta 1:2 Osmotisk koncentration Lösta partiklar som inte kan diffundera fritt genom ett membran är ”osmotiskt aktiva”. Koncentrationen av sådana partiklar, mätt i mol/kg lösningsmedel, kallas lösningens osmolalitet. Glukos och joner som Na+ och Cl- diffunderar inte fritt genom t.ex. cellmembranet. En 1-molar lösning av glukos i vatten har osmolaliteten 1 mol/kg. En 1-molar lösning av NaCl har dubbla osmolaliteten eftersom NaCl-molekylen dissocieras i de två partiklarna (jonerna) Na+ och Cl–. I kroppsvätskorna är osmolaliteten cirka 0,3 mol/kg vatten. Vätskor med denna osmolalitet kallas isotona (av grekiskans isos, likstor och latinets tonus, spänning). Om blodkroppar utsätts för lösningar med lägre osmotiskt tryck än intracellulärvätskan, hypotona lösningar, kommer vatten att diffundera in i cellerna, som sväller och kan sprängas. Om de hamnar i hypertona lösningar dras i stället vatten ut ur dem, varvid de krymper och skrynklas samman. Lösningar som injiceras bör vara isotona. Sådana lösningar är 50 mg/mL glukos och 9 mg/mL NaCl.
Reglersystem Den inre miljön hålls konstant genom olika reglersystem. Kroppstemperatur är ett exempel. Vi befinner oss i ett rum med 20 °C och har en kroppstemperatur på 37 °C. Värmeavgivningen från kroppen balanseras av en lika stor värmeproduktion. Om nu rumstemperaturen reduceras till 5 °C ökar värmeavgivningen. Om allt annat vore oförändrat, skulle kroppstemperaturen sjunka. Sänkningen av yttertemperaturen utlöser emellertid flera motverkande händelser. Blodkärlen i huden drar sig samman, och det minskade blodflödet gör att hudtemperaturen och därmed värmeavgivningen från huden minskar. En annan kraftfull åtgärd mot nedkylning är att öka värmeproduktionen. Den kan åstadkommas genom frivilliga kroppsrörelser: man stampar i marken eller tar sig en åkarbrasa. När kroppstemperaturen börjar falla utlöses också ofrivilliga muskelkontraktioner: man huttrar. Muskelarbetet ökar värmeproduktionen så att normal temperatur upprätthålls. Reglering av denna typ kallas ibland negativ återkoppling. Det innebär en reglering som motverkar förändringar och syftar till återgång till utgångsläget. Det principiella utseendet på ett reglersystem framgår av bild 1:5. Reglersystemet baseras på en receptor (avkännare) som registrerar det som ska regleras. För kroppstemperaturen finns dels receptorer i hypotalamus, vilka reagerar på avvikelser i blodets temperatur, dels receptorer i huden som reagerar på förändringar av omgivningens temperatur. I hypotalamus centrum samordnas många reglerprocesser. Därifrån utgår efferenta impulser till s.k. effektorer, i detta fall hudens blodkärl som drar ihop sig och skelettmuskulaturen som börjar arbeta. Detta medför minskad värmeförlust och ökad värmeproduktion. Temperaturökningen påverkar i sin tur receptorn och så sluts återkopplingscirkeln. Stora delar av fysiologin handlar om hur homeostas bibehålls med hjälp av olika reglersystem. Viktigt är att dessa fungerar under alla livets skiften, från vila på soffan till ansträngande fysiskt arbete, från bastubad till vinterbad. Självfallet kommer Reglersystem
KF_1_s_013_028.indd 21
21
2011-06-09 09.22