Flik bredd 95 mm
125 mm
13,5 mm
foto: eveline johnsson
Charlotte Qvandt är född 1983 i Stockholm och utbildad skrivpedagog. Hon var tidigare engagerad i konstnärskollektivet Smorgasboard, med bas i Berlin, genom vilket hon 2007 publicerade diktsamlingen Söka min mors ro.
I Du ser Draken genom fönstret berättar en ung kvinna, som just blivit mamma, om de fyra sista månaderna i hennes egen mammas liv. Månader fyllda av närhet, värme, tankar och rädsla. Vi får ta del av dagboksanteckningar, minnen och sjukjournaler och kommer nära alla dem som berörs, när det ofattbara är ett faktum. Förhållandet mellan en mor och hennes dotter är alltid speciellt. Oavsett vilken vändning livet tar förblir du alltid din mammas barn. Boken är skriven till alla som är drabbade av livet, eller kanske döden.
isbn 978-91-7205-748-7
C harlotte qvandt du ser draken genom fönstret
Jag måste ha min mamma hos mig. Något annat går inte. Går inte. Detta måste få ett gott slut, för vem är jag annars? Kan jag vara någon? Hur ska jag kunna andas?
125 mm
95 mm
»Är man egentligen inte alldeles för ung för att förlora sin mamma när man är 25 år? På tok för ung!
Om att förlora sin mamma och själv bli en
I sin dagbok berättar Charlotte detaljerat om ett svårt och smärtsamt nu – dagarna med mammans sjukdom, varvat med glimtar av det ’vanliga’ livet, sommarställen, skärgården, sin familj, inte minst lille Juno – som källor att hämta kraft ifrån. Och just så ser ju livet ut; oron och sorgen vid sidan av glädjen, vilan och hoppet. När mammor dör, förlorar man en glänta och det växer sly överallt, skriver Göran Tunström i sin dikt. Charlottes bok är en berättelse om den förlusten, men också om styrkan i alla minnen och i det egna skapandet! « Solveig Hultkvist Kurator, Stockholms sjukhem
Om att fÜrlora sin mamma och själv bli en
INNEHÅLL Maj: Medicinsk bedömning för misstänkt sjukdom 11 Juni: Försöka att söka lugn 32 Juli: Det är ingen stenlunga du har, men du har en sten i lungan 63 Augusti: Du ser Draken genom fönstret 81 September: Mitt i din sjukdom skulle vi inte ha några hemligheter 92 Oktober: Tankarna 134 Efterord 154 Tack till 160
DU, DRÖM Vi sitter längst uppe i ett hopptorn. Det är sommar och vattnet glittrar. Du har din ljusblå baddräkt på dig och lutar ryggen mot räcket. Britt-Louise sitter nere på stranden i en solstol och läser. Du håller om mig. Din hud är kall, som efter ett dopp. Vi talar om något jag inte minns. Jag sitter mitt emot dig uppe i hopptornet och tittar på dig. Plötsligt häver du dig baklänges ner i vattnet. Jag vaknar innan jag hinner fram för att se om du kommer upp till ytan igen.
9
19/5 Mamma var på lungröntgen i dag och den visade på att det kan vara lungcancer. Nu ska hon få gå på skiktröntgen. Mer än så skriver jag inte, för jag sitter i trappan hemma och gråter stötvis medan du är på väg från vårdcentralen. Jag frågade vad hostan berott på, och du var tyst i ett par sekunder. Det kan faktiskt vara lungcancer, säger du. (Tystnad) Ta det lugnt nu, Lotta, fortsätter du. Sätt på kaffet så kommer jag direkt. Juno är bara två månader gammal och han ligger och sover när detta händer. Under hela din sjukdomsperiod ska han komma att ha den goda smaken att sova de allra värsta stunderna. Då beskeden kommer. Vi drar honom i vagn och förstummas ibland över hans självklarhet. Att bara blunda och sväva bort. När han vaknar ler han och blåser bort bekymmersrynkor i våra pannor för små stunder i taget. Vi har honom att tacka för mycket av det vackra. Kaffet står halvklart i kaffebryggaren i köket. När en eventuell cancertumör kommer skjuten ur intet går det inte att sitta still. Jag springer ner för trappan och upp igen utan att förstå varför. Sedan kommer du och vi står och kramar varandra i flera minuter. Jag säger till dig att inte dö, och du säger att du inte tänker göra det. Jag älskar dig, säger du. 13
DU, JAG 2008 Den allra första tiden är det som att vi inte ens kan närma oss tumören, även om vi samtidigt lever mitt inuti den. Under den här tiden vet vi inte heller exakt vad det är du har i din bröstkorg. Det kanske inte ens är cancer. Det kanske kan lösa sig? Vi känner oss slängda och urvridna. Jag tillbringar all min tid tillsammans med dig.
15
21/5 Kaos. Ena sekunden är jag moderslös, nästa går allt bra. I går var jag hemma hos mamma hela dagen. Jag tror hon mår … så där. Ångest och kaos inom henne. Det är svårt. Jag vill trösta och ställa allt till rätta samtidigt som jag vill vara barn och själv bli tröstad. Hon vill definitivt bli tröstad, men samtidigt skydda mig. Jag är ju hennes barn. I morgon ska hon gå på röntgen och jag ska följa med. Det hade varit något återbud. Röntgen i morgon (22/5) och läkarbesök på fredag (23/5). Både skönt och läskigt. Ovissheten är fruktansvärd eftersom man har alla scenarier att tampas med. Att veta att röntgen kan innebära det värsta samtidigt som vi även kan få hopp. Jag är rädd. Ledsen. Ensam. Liten. Det är nu jag skulle behöva vara i mammas famn och att hon skulle säga att allt blir bra. DET MÅSTE BLI BRA . Det bara måste. Det finns inga andra möjligheter. I går bakade vi i alla fall drömmar till Junos namnfest. Och i kväll ska vi gå på Stadshuset eftersom mamma ska få utmärkelse efter 30 år i kommunens tjänst. Det är middag med klädsel kavaj. Juno ska vara hemma med Kristian. Skönt. Jag älskar min mamma och jag måste ha henne. Å ena sidan är vi sammantvinnade och otvetydigt tillsammans. Å andra sidan är du helt ensam. När du försöker skapa nya spelregler för ditt liv, kan jag endast bortom alla mina egna rädslor ana hur det är. 16
Den här dagen ska jag på kontroll med Juno på BVC. Jag möter min gamla MVC-barnmorska i väntrummet och hon frågar hur jag mår. Då brister jag. Hon kramar om mig och säger »lilla gumman«. Som om hon vet. Det visar sig att jag tagit fel på dag. Jag skulle ha varit på BVC dagen innan.
17
2/7, senare I dag har jag varit lite rädd. Rädd för det här med mamma. Pratade med henne, och hon lät så trött! Nu är ju det en biverkning, så jag får hålla det i huvudet! Jag behöver tröst, känner jag. Nu, medan mamma är under behandling ska jag naturligtvis hämta kraft hos henne, men samtidigt INTE belasta henne. Om jag inte pratar med henne är det inte heller som vanligt. Om det NEGATIVA har jag en massa andra som jag kan prata med. Nu när familjen vet också så har jag många att falla i famnen på. Det är så fint här. Kristians farmor är underbar. I kväll drack vi whisky och talade en massa om livet, kärleken och döden. Senare, när du kommer till Stockholms sjukhem, frågar kurator Solveig mig just om det är så att jag känner att jag kan prata med dig även om det som är hemskt. Ja, det kan jag ju. Till och med om döden, men bara under bra dagar kan vi prata om döden. När båda står på samma nivå. Jag vet att jag säger att vi just då inte är hjälpta av att prata om det. Du är rädd och ledsen och jag är orolig för att du vill släppa taget. Att prata om döden då skulle vara som att sänka dig lite, ord för ord. Då är vi hjälpta av att prata om när Juno börjar förskola, och vilken mat du är sugen på. Bra saker.
67
JAG, DU Där, mitt i sommaren mår jag rätt bra. Så bra det nu går när tumören ligger som en frätande hinna över hela tillvaron, men jag märker att jag skriver mycket mindre dagbok under denna tid. Långa stunder kunde jag glömma din cancer och tänka på annat. På sommaren, på att må lite bra. På att ha en fyra månader gammal son. Han sitter ju nära inpå mitt hjärta hela tiden och lockar och pockar mig ut ur orosmolnet. Just dessa stunder fungerar det också! Otroligt nog! Du är rädd, men du uttrycker också någon sorts trygghet i att vara inne i karusellen. Att det händer saker i din vård och att det inte finns så mycket annat att göra än att vänta. Och se. Denna väntan! Man kan bli galen för mindre. Gå och undra vad de egentligen gör med alla bilder som tas och alla blodprov. Varför de inte kan göra mer, och snabbare! Under den här tiden vet jag att vi faktiskt, ibland, pratar om något annat än din tumör. Om sjukdomen. Men mornarna är fortfarande svåra. Rädslan som verkar sitta i märgen på dig och spränga fram just på morgonen. Du har svårt att somna om när du vaknar vid fyrasnåret, och att det är under dessa timmar ångesten rider dig som värst. Fastän det är så himla jobbigt. Din ångest och behov av tröst. Min ångest och mitt behov av tröst, så pratar vi! Vi pratar hela tiden och tillbringar timme efter timme med att gå igenom allt. Inget får lämnas åt slumpen. Det fina är att vi ofta kan stödja varandra i ledsna stunder. Som om vi turas om att bryta ihop. 70
DU, JAG 1991 Vi är på resa i Skåne och bor i ett blåputsat vandrarhem alldeles vid havet i Ystad. Jag sover i överslafen och du ligger och lyssnar på radio där under. Vi läser Hugo och Josefin på kvällarna och om det regnar sitter vi under ett paraply och tittar på stormen. Du älskar att se vågorna slå mot stranden och skrattar högt när paraplyet vänds ut och in. Jag dyker i strandkanten med cyklop när det mojnar. Mot botten är vattnet ett skört nät av ljus. Du sitter och stickar på en filt och kollar när jag står på händer. Ibland måste jag sitta länge i din famn insvept i handduken och värmas.
77
15/9 Morgon. Höst. Grått. I går var jag och mamma ute på stan! Jag tog henne i rullstol och till en början höll vi på att bli osams. Hon kände sig uttittad och livrädd. Jag blev nervös och försökte ställa allt till rätta … Vi fick stanna till på trottoaren och tala igenom allt. Vi gick till McDonald’s och käkade hamburgare. Det var skönt att sitta där. Titta ut och se folk! Jag har inte ätit där på hur länge som helst … Och vi pratade. Om hur det känns med allt. Om Junos förskolekö, om att Anders bodde på S:t Eriksgatan förr osv. Så himla skönt! Efter det begav vi oss till Åhléns vid Fridhemsplan. Kollade runt. Mamma ville ha hudkräm. Juno fick ett par byxor och två par strumpor. Den prövningen, att vara på stan, klarade vi nog ganska bra till slut. Både mamma och jag blev på jättebra humör. På vägen hem gick vi förbi Thelins och köpte kaffebröd. Det var trappsteg i entrén, så mamma fick sitta i stolen på en tom uteservering och expediten visade upp saker i fönstret … Men det gick bra! Vi promenerade tillbaks och gick förbi mammas gamla hushållsskola, nuvarande S:t Görans gymnasium. Tittade på sjukhemmets arbetsterapi på väg upp till avdelningen. Väl uppe fikade vi. Startade datorn som Kristofer formaterat om. Drack kaffe. Det blev en fin eftermiddag. Ordentlig och trivsam. Vi pratade och umgicks. Det är viktigt. 111
Det här är sista gången du är ute. Det är sista gången vi är ute tillsammans. Det är svindlande att tänka. Och jag tänker på det när vi promenerar på S:t Göransgatan. Precis som när jag var på museum för sista gången med mormor; Detta är nog sista gången. Det kan vara därför jag beskriver turen på stan med detaljer. När vi kommer upp på avdelningen är du uppsluppen. Du berättar målande för personalen om vårt äventyr. Om hur skamligt dåligt handikappanpassat det är. Jag minns den eftermiddagen nära nog som en diamant, men jag minns den också för hur jobbigt det är. Hur läskigt du tycker det är att åka rullstol och hur försiktigt jag kör, hur sakta vi går. Jag minns att det inte går att resonera med dig som vanligt, och hur snabbt tankarna snurrar för att komma rätt bland virvlarna. Flera gånger tänker jag vända och gå tillbaka. Hur orolig jag är! Men diamantvärdet kommer denna sista promenad på stan aldrig att förlora. Att vi sitter på fönsterplatser inne på McDonald’s och pratar om saker bortom cancern! Du har en färgglad sjal över håret som liksom narrar allt det bleka, och en ylleponcho. Jag vet att det blåser snålt ute på S:t Eriksgatan. Du ska bara leva en vecka efter detta. Men det vet jag inte då. Eller så vet jag det. 112
Flik bredd 95 mm
125 mm
13,5 mm
foto: eveline johnsson
Charlotte Qvandt är född 1983 i Stockholm och utbildad skrivpedagog. Hon var tidigare engagerad i konstnärskollektivet Smorgasboard, med bas i Berlin, genom vilket hon 2007 publicerade diktsamlingen Söka min mors ro.
I Du ser Draken genom fönstret berättar en ung kvinna, som just blivit mamma, om de fyra sista månaderna i hennes egen mammas liv. Månader fyllda av närhet, värme, tankar och rädsla. Vi får ta del av dagboksanteckningar, minnen och sjukjournaler och kommer nära alla dem som berörs, när det ofattbara är ett faktum. Förhållandet mellan en mor och hennes dotter är alltid speciellt. Oavsett vilken vändning livet tar förblir du alltid din mammas barn. Boken är skriven till alla som är drabbade av livet, eller kanske döden.
isbn 978-91-7205-748-7
C harlotte qvandt du ser draken genom fönstret
Jag måste ha min mamma hos mig. Något annat går inte. Går inte. Detta måste få ett gott slut, för vem är jag annars? Kan jag vara någon? Hur ska jag kunna andas?
125 mm
95 mm
»Är man egentligen inte alldeles för ung för att förlora sin mamma när man är 25 år? På tok för ung!
Om att förlora sin mamma och själv bli en
I sin dagbok berättar Charlotte detaljerat om ett svårt och smärtsamt nu – dagarna med mammans sjukdom, varvat med glimtar av det ’vanliga’ livet, sommarställen, skärgården, sin familj, inte minst lille Juno – som källor att hämta kraft ifrån. Och just så ser ju livet ut; oron och sorgen vid sidan av glädjen, vilan och hoppet. När mammor dör, förlorar man en glänta och det växer sly överallt, skriver Göran Tunström i sin dikt. Charlottes bok är en berättelse om den förlusten, men också om styrkan i alla minnen och i det egna skapandet! « Solveig Hultkvist Kurator, Stockholms sjukhem