9789174996173

Ismail Kadare Den h책rda vintern

Ismail Kadare

DE N H Å R DA VINTERN

Översättning av Marianne Eyre

Modernista stockholm

i

Rekviem รถver sommaren som gรฅtt

1 I s l u t e t av september drog en ovanligt häftig vind in över staden, virvlade runt och sopade gatorna under mer än två dygn.

Den ställde till en hel del skada, bland annat lossnade många tv-antenner och nästan alla fick sig en törn. När vinden hade mojnat såg man i flera dagar folk klättra upp på tak och balkon­ger för att försöka sätta upp dem igen. Deras suddiga silhuetter såg egendomliga ut, som om de stigit fram ur en annan tid, bredvid de tunna metallstänglarna och med kapuschongerna uppdragna över huvudet till skydd mot regnet. Det var i början av oktober.

Radionyheterna blev för varje dag allt längre. Konferenserna och krigen som hade gjort ett uppehåll under några månader, satte nu i gång på nytt. Man kämpade i kontinenternas utkanter medan regeringarna satt i moderländernas gråa, sekelgamla byggnader och förde förhandlingar. Det var mer än ett hundratal på gång i hela världen, de länder oräknade, som likt månghövdade varelser från mytologin var inblandade i flera. När folk lyssnade på nyhe­ terna kändes det en smula som när man hör åskan mullra medan man själv sitter hemma i lugn och ro. Och väderleksutsikterna i slutet av nyhetssändningarna underströk denna känsla. Hela Europa var insvept i dimma, halva Asien var redan täckt av snö, och temperatur och lufttryck var av det slaget att de säkert skulle hjälpa cyklonerna ut ur det inre av öknarna. Med tanke på detta var det inte så underligt om hallåmannen lät lite raljerande när han önskade sina lyssnare god natt.

När Besnik gick ut var klockan strax efter sju. Kvällen var disig.

Det hade regnat. Det var första gången efter sommaren som han såg folk i regnrock på gatan och han blev förvånad. Hösten hade kommit.

Det var fullt med folk på trottoarerna. De anställda vällde ut 17

i klungor ur departementsbyggnadernas höga portar. En stund följde han med strömmen av fotgängare men sedan upptäckte han att han inte hade några cigaretter och han gick in i en tobaksaffär.

Kunderna trängdes vid disken. Medan han väntade på sin tur såg han hur hans ansikte reflekterades i vågor i den förnicklade kaffe­ apparaten. När han på utvägen trevade efter en tändsticksask i fickan stötte fingrarna emot ett kyligt, slätt föremål, en filmrulle.

Han hade tagit ut den ur kameran förra lördagen men ännu inte lämnat in den för framkallning. Det var fotografierna som han hade tagit under semestern. Den första sommaren med Zana, tänkte han utan att ta fingrarna från celluloiden. Han hade tagit bilder av henne lite överallt på stranden i Durrës, och sedan de kommit tillbaka till Tirana hade hon väntat otåligt på korten.

Men han hade haft så mycket att göra på tidningen. När hon för några dagar sedan upptäckt att han ännu inte hade tagit rullen ur kameran hade hon blivit en smula förvånad över hans likgil­ tighet. Han hade ursäktat sig och för att visa att han var ledsen hade han tagit ur den medan hon såg på. Försiktigt, försiktigt, den kan bli förstörd! Hon hade gjort en häftig handrörelse som om hon ville hindra att bilderna skadades. En förstörd filmrulle, tänkte han. Utplånade ansikten och hår, havslinjen deformerad av bländande ljus. Det var något av en atombombsexplosions förblindande effekt, ett motiv som många unga poeter hängav sig åt på sista tiden.

Han kom ihåg att det fanns en fotoaffär på Barrikadgatan. Han tog vägen över Skanderbegtorget och kom in på Dibragatan. På trottoaren framför apoteket fick han syn på Ben. Han hade ofta sett honom hålla till där med sina jämnåriga kamrater. Också i kväll stod de där lutade mot väggen med sina långa ben lätt böjda.

De rökte. Han hade flera gånger sagt till Ben att inte stå där och hänga, men han gillade inte rollen av en storebror som alltid har någonting att förebrå sin yngre bror. Han skyndade på stegen och låtsades att han inte hade sett brodern.

På Dibragatan banade han sig med svårighet väg genom vimlet. De röda bussarna rullade långsamt fram med reflexer av 18

skyltfönstrens ljus i sina rutor. Han fortsatte in på Barrikadgatan.

Eftersom han gick och läste på skyltarna stötte han ihop med flera som gick förbi. Möbler. Hushållsartiklar. Kafé. Konfektion.

Konditori. Och där äntligen, foto.

Det var fullt av kunder i affären, några hade satt sig i de gamla fåtöljerna längs väggarna i den lilla lokalen men de flesta stod framför disken.

Han ställde sig bakom en kraftig ung man med blont hår.

Några steg från honom väntade en soldat bredvid två unga flickor som såg ut att vara gymnasister. De talade lågmält med varandra och tycktes ha svårt att hålla sig för skratt. Soldaten betraktade dem en smula sorgset. Han vill säkert skicka ett fotografi till sina föräldrar, tänkte Besnik. I något kooperativ långt borta. De skulle rama in hans fotografi och kärleksfullt hänga upp det bredvid spisen och byns unga flickor skulle nyfiket och ömt betrakta den unge soldatens ansikte, som tills nyligen varit så välbekant men nu var omgärdat av storstadens hemlighetsfulla strålglans.

Varför fotograferar sig folk så mycket? undrade han och tan­ karna återgick till Zana. Han tyckte inte om fotografier. Det är väl en kvarleva från islam, retades hon ibland. »Vad får det lov att vara, kamrat?« frågade expediten ba­kom dis­ken den kraftige ynglingen utan att titta upp från kvittens­ blocket. »Ett fotografi för inträdesansökan som kandidatmedlem i partiet«, sade den unge mannen med säker röst. »Hur var namnet?« Soldaten och de unga gymnasisterna väntade tydligen på sin tur att få komma in i fotoateljén. Den unge mannen tog kvittot och gick och ställde sig bredvid dem. »Vad får det lov att vara?« frågade expediten.

Besnik räckte fram rullen. »Framkallning?« Besnik nickade. Expediten bad om namnet. Jag tycker om ditt namn, hade Zana sagt på stranden. Jag är lycklig över att jag skall få heta Zana Struga. Det låter så vackert!

19

Nu regnar det på alla stränder, tänkte han.

Expediten räckte fram kvittot. »Två och femtio. Korten är klara på fredag!« Han tog kvittot och gick. Ett fint regn hade börjat falla. Han höll sig under butikernas markiser medan han mekaniskt läste skyltarna på trottoaren mitt emot. Färgeri. Bar. Apotek. Han kom ihåg att hans far hade bett honom köpa Librium. På sista tiden hade faderns nerver varit i olag.

Han gick över gatan och in på apoteket. En vacker flicka expedierade. Hon höll på att förklara för en lantbo hur en viss medicin skulle användas. Mannen lyssnade med förskrämd min.

Hon började förklara ännu en gång med nerböjt huvud. Efter varje mening upprepade hon: »Förstår du?« Hon tittade upp ett ögonblick som om hon ville be dem som väntade vid disken om hjälp. Hennes blick stannade vid Besniks och hon log och ryckte lätt på axlarna. Till slut tog bonden flaskan utan ett ord och gick.

Den unga flickan försvann i den inre avdelningen.

Där är ormen, konstaterade Besnik. Hans blick hade fastnat på ett slags merkuriistav som prydde apotekets stora fönster. Det var en bägare som en orm slingrade sig runt. Vem hade hittat på denna motbjudande symbol? Förmodligen någon sinnessvag individ. Jag är också rädd för ormar, men du överdriver faktiskt, hade Zana sagt, när de en dag på stranden hade sett en orm som var kluven i två delar av ett bilhjul. Då hade han berättat för henne om ormarna i Butrint. Hon hade blivit alldeles blek och till slut sagt: »Det räcker! Det räcker!« Själv hade han inte heller lust att minnas dem igen, men han kom ofrivilligt att tänka på dem varje gång hans blick föll på något frimärke eller vykort som föreställde den antika teatern i Butrint. Det här minnet var förknippat med hans första reportageresa. Aldrig i sitt liv hade han sett så många ormar. Inte ens journalister som hade trängt långt in i djungeln kunde ha träffat på så många. Han hade gett sig av i största hast sent en eftermiddag. Det var fullt med po­ lismotorcyklar på vägarna. Städer och byar var smyckade med affischer och banderoller som önskade den sovjetiske regerings­ 20

chefen välkommen. Han hade anlänt till Albanien några dagar tidigare. Besnik måste vara i Butrint före midnatt. Det skulle kanske bli den första platsen som Chrusjtjov besökte. Besnik hade aldrig sett den antika stadens berömda ruiner. Fastän han var trött efter den långa resan gick han upp tidigt nästa dag.

Han gick ut. Överallt rådde en sällsam frid. Framför honom låg den gamla stadens murar, pelare, statyer och teatern där de grekiska tragedierna hade uppförts. Kung Oidipus. Elektra. Allt var genomskinligt klart och dödstyst. Det enda som hördes var hammarslag någonstans. En man satte upp en banderoll med ett citat ur Chrusjtjovs senaste tal i Tirana: »Albanien skall bli en blommande trädgård i Europa.« Besnik gick ner till havsstranden för att titta närmare på statyerna och amfiteatern som till hälften låg under vatten. Ett strömdrag i närheten måste ha hittat dit för grumligt vatten rann sakta till från alla håll. Man kunde höra ett stilla skvalpande. De stympade statyerna tycktes titta rakt fram med blickar fyllda av illvilja och förakt. Och plötsligt fick han syn på ormarna. Motbjudande och nonchalant rörde de sig långsamt över den blågröna vattenytan. Besnik hade just tagit ett steg tillbaka här han hörde någon skratta. Var inte rädd, de är döda. Det var Zef från ATA, den albanska telegrambyrån. De är döda, upprepade han. Titta, där är en till bredvid pelaren. Jag ser, sade Besnik. De fick gift för några dagar sedan, fortsatte Zef. Det var alldeles fullt av dem i träsket här intill och det kunde faktiskt vara farligt. Du vet, Chrusjtjov vill ibland promenera. Man vet aldrig vad som hade kunnat hända. För alla eventualiteters skull hällde man gift i vattensamlingarna. Där är en till, sade Besnik.

Jag mår illa av att se dem. »Vad vill du ha?« frågade apotekaren. »Libriumtabletter.« »Har du recept?« Besnik ryckte på axlarna.

Hon log en smula förebrående och sedan började hon utan ett ord skriva ut räkningen.

I dag är det väl ingenting, hade Zef sagt. Då skulle du ha sett 21

i går och framför allt i förrgår, det var ett vämjeligt skådespel. De slingrade sig fram efter varandra mellan statyerna. Zef pekade ut platsen: en talare, en filosof, ännu en talare. Ser du statygruppen där borta? De med avbrutna armar? Ja, just de där. De ska före­ ställa en antik kör. I förrgår hängde ormarna runt axlarna på dem. Stopp nu, hade Besnik sagt, jag har inte lust att höra mer.

Och ändå hade han stannat länge och tittat på de döda ormarna som då och då dök upp till ytan i det grumliga vattnet som i en mardröm. Några rörde sig över teaterns bänkrader. Aiskylos åskådare. Kung Oidipus åskådare. »Var så god, kassan är där borta«, sade apotekaren.

Det var inte fullt så mycket folk på gatan nu som för en halv­ timme sedan. Det hade slutat regna. Människor stod och läste biografernas affischer. Han hade lagt märke till att allt eftersom kvällen gick ökade antalet flanörer som stannade upp i gatu­ korsningarna bara för att läsa reklamen om filmer som de inte skulle kunna se, eftersom de sista föreställningarna hade börjat för länge sedan, eller för att studera anslagstavlor och skyltar med tider som inte alls rörde dem.

Själv skulle han kanske nu ha stannat framför någon affisch, men han kom ihåg att han skulle gå till Zana. Han började gå i riktning mot Skanderbegtorget. Ett ögonblick tänkte han vänta på bussen som brukade stanna vid trottoaren till höger, men så här dags började bussarna gå alltmera sällan. Han fortsatte fram­ åt längs de tysta departementsbyggnaderna. De många fönstren som en timme tidigare strålat av ljus avtecknade sig nu som mörka rektanglar på väggarna. Någonstans på första eller andra våningen ringde en telefon. Han log utan anledning för sig själv.

Han sneddade till höger och gick igenom den mörka parken för att komma ut på Centralpostgatan. Från några ställen hörde han ljudet av dansmusik. Bakom en immig kaféruta kunde man svagt urskilja några geléaktiga gestalter, liksom nedsänkta i vattenriket. Överallt på arbetsplatserna och i skolorna ägde de första festerna rum för att fira den albansk-sovjetiska vänskapsveckan. När han hörde musiken kände han en lätt oro. Han tänkte att han gott 22

kunde ha påpekat för expediten i affären att filmrullen var extra känslig. Men det var egentligen inte så viktigt. Och förresten var han inte riktigt säker på det längre. I Butrint hade Zef använt en halv filmrulle på att fotografera ormarna. Så motbjudande! Han försökte jaga bort dem ur tankarna. Nu var nog soldaten färdig­ fotograferad efter en svettig stund i strålkastarljuset och en massa tjatiga instruktioner. Gymnasisterna också. Två år tidigare när han hade hämtat fotografierna för sin inträdesansökan till partiet hade den unga flickan bakom disken sagt: Gratulerar, kamrat!

Han hade kommit fram till Zanas hus. Det var en stor villa i två våningar. Det fanns rätt många bostäder av den typen i kvar­ teret. Bottenvåningen beboddes av ägarna, en familj som hade blivit deklasserad efter kriget.

Besnik gick upp till övervåningen och ringde på. Det var Zanas mor som öppnade. »Ser man på, Besnik! Så bra att du kom!« Hon hade klippt håret igen liksom i vintras strax efter sin dotters förlovning. Han konstaterade att hon såg yngre ut än hon var, men han hade önskat att hon varit lite mindre pratsam.

Mamma är jovialisk till sin läggning, sa Zana ofta. Jag önskar jag vore lik henne. Jag vet inte varför men jag är rädd att jag kommer att bli lite grinig med åren. Vad tror du? Hon talade i skämtsam ton, hon var den lilla katten som visste att detta drag inte misshagade fästmannen. Hemma hos honom talades det i allmänhet inte mycket. Varken hans far, hans faster Rabo eller han själv var särskilt pratsamma och under den senaste tiden hade hans yngre bror Ben inte sagt mycket heller. Kanske han var mera språksam tillsammans med sina kamrater på Dibragatan, där de stod och hängde med drömmande ögon och cigaretter i mungipan och tittade efter flickorna som gick förbi. Men hemma öppnade han nästan aldrig munnen. Den enda man hörde kvittra var Mira. Men det var typiskt för flickor i den åldern. »Regnar det?« frågade Zanas mor, »är du mycket våt?« »Nej«, sa Besnik, »det har just börjat. Har ni besök?« »Ja, min syster och hennes man är här.« 23

Besnik tittade frågande på henne. »Ja, Skënder«, sade hon med låg röst, »honom känner du väl?« »Skënder Bermena, författaren?« Liri brast i skratt. »Ja visst. Vad du är rolig. Visste du inte att han är gift med min syster?« »Jo, jo, jag vet«, sade Besnik, »men… Det var så länge sedan jag träffade honom. Ända sedan…« Han hade faktiskt inte sett honom sedan förlovningsfesten och det var första gången han hade träffat Skënder. Av alla Zanas släktingar var han den som allra mest sällan brukade besöka fa­ miljen och när Liri sade: det är min syster och hennes man blev Besnik förvånad.

Men nu tog jag dig allt på bar gärning, tänkte han medan han slätade till håret. Ser man på, du går också på släktbjudningar, precis som alla andra dödliga. »Ack, dagens ungdom!« mumlade Liri lågt och smeksamt medan Besnik tänkte att han aldrig skulle ha trott att den kände författaren Skënder Bermena var gift med en moster till Zana. »God dag«, sade han och steg in i vardagsrummet.

Mannen vars ansikte han så många gånger sett i litteraturtid­ skrifterna och i tv-rutan log mot honom. Det var ett operson­ ligt leende, på något vis avskärmat från allting omkring honom.

Bredvid honom i soffan satt hans hustru, lång och inte ett spår lik Liri. Hon lyssnade uppmärksamt på samtalet utan att delta. »Besnik, hur står det till med dig?« sade Zanas far.

Besnik nickade som för att säga »bara bra« och satte sig i en fåtölj. Det enda som besvärade honom när han träffade sin blivande svärfar var att han inte visste vad han skulle kalla ­honom. När de först hade lärt känna varandra sade han som alla andra »kamrat Kristaq«. Men efter några veckor började det kännas konstigt. Ett par gånger när Zana hörde dem prata var hon tvungen att bita sig i läppen för att inte börja skratta. Men han kunde i alla fall inte säga »Kristaq« kort och gott, först och främst därför att han var statssekreterare, men också med hänsyn 24

till hans ålder och en viss auktoritet som utgick från hela hans person, hållningen, rösten, hans sätt att gå och till och med hans sätt att klä sig. »Och hur mår ni själv?« sa Besnik. Till slut hade han kommit på en medelväg. Han höll sig till »ni« och försökte undvika att tilltala honom med namnet. Det var naturligtvis svårt i telefon, om det var hans blivande svärfar som svarade. Då var han tvun­ gen att säga »kamrat Kristaq«, men i andra änden av tråden var det mycket lättare och ordet »kamrat« gick bättre ihop med siffrorna, eboniten och nummerskivan. Den främsta orsaken till detta motstånd är att socialismen ännu inte har trängt in i alla cellerna i vår varelse, hade Illyr sagt en dag, när de hade disku­ terat saken. Vi har svårt för att säga »kamrat så och så« till dem som är mycket äldre än vi, därför att skuggan av ordet »herr« fortfarande dyker upp ur djupet av vårt undermedvetna. Liksom de forna herrarna kommer och går i huset där Zanas familj bor, hade Besnik tänkt. »Nu kommer hösten«, sa Kristaq tankfullt med blicken på sin blivande måg som om denne hade fört med sig tecken på hösten.

Besnik strök sig med handen över håret för att torka bort några regndroppar. »Ja«, sa han, »vädret blir sämre.« »I förrgår reste den siste av våra ambassadörer som var hem­ ma på semester«, sa Kristaq frånvarande, som om han hade talat om flyttfåglar. »Nu är det verkligen höst.« »I oktober är det faktiskt normalt«, insköt Liri. »Den andra hösten«, rättade Skënder Bermena utan att ta cigaretten från munnen, »det är inte för inte som man säger så.«* »Så säger man inte längre«, påpekade Kristaq, »det skulle vara i romaner i så fall.« »Det är synd det«, vidhöll Skënder Bermena. »Jag tycker or­­­ den september, oktober, november är sterila. Första hösten, andra * I gammal albanska kallades september, oktober och november – första, andra och tredje hösten.

25

hösten, tredje hösten är mycket mera suggestiva.« »Det är lustigt«, sa Kristaq, »det har jag aldrig tänkt på.« »Här finns hela dramat med kylan som blir intensivare för varje månad«, fortsatte Skënder Bermena. När han rörde sina allvarliga läppar föll cigarettaska ner på hans högra knä, men det märkte han inte, eller också låtsades han bara att han inte såg det.

Hans hustru borstade bort den med en nonchalant handrörelse.

Efter någon minut ebbade samtalet om hösten ut precis som alla samtal om vädret. »Var har du hållit hus de senaste dagarna?« frågade Kristaq, »jag har inte sett dig på ett tag.« »Jag var tvungen att arbeta med en stor artikel«, sa Besnik. »Är det du som har skrivit artikeln om krisen i Mellanöstern i dagens tidning?« »Ja, tillsammans med en kamrat.« »Det var ett fint arbete, men översikten i förrgår om våra importproblem var inte särskilt lysande.« Besnik betraktade de tunga gardinerna vars färg gick bra ihop med den bruna soffan och bokhyllan där Lenins samlade verk stod i rad. Sedan föll hans blick på tv:n. Den såg ut att vara fullständigt sönderplockad. En massa trådar och lampor, alla dess inälvor, låg strödda på bordet. Det såg ut som rena harakirin. »Den är inte trasig«, sa Kristaq, som hade följt hans blick. »Jag måste bara byta ut en lampa som är slut. Det är inte det att den där artikeln kritiserar ett område som i vissa avseenden angår mig utan det är den ytliga behandlingen av ämnet och den bristfälliga analysen. När det gäller utrikeshandel dyker ibland oförutsedda problem upp.« Hans blick mötte Skënder Bermenas mörkgråa ögon. Där fanns ett blänk av spydighet.

Besnik visste inte vad han skulle svara. Han hade inte ens läst artikeln. »Oförutsedda händelser«, återtog Kristaq. »Vad säger du till exempel om att Sovjetunionen har förhalat en spannmålsleverans 26

och att vi har blivit tvungna att vända oss till en fransk leverantör?

Och det här är ett faktum« – tillade han med låg röst – »men du förstår väl att det inte är en sak som man kan låta komma ut. Just nu står vi inför detta faktum. Och vad skall man göra enligt er journalist? Sätta i gång och basunera ut nyheten om förseningen?

Låta folk dra alldeles felaktiga slutsatser? Medan sanningen är den att Sovjetunionen har haft problem. Dåligt väder som vanligt, detta förbannade klimat. När det gäller vädret kan man inte vara säker på någonting«, utropade han nästan i vrede. Blicken irrade åt alla håll som om han ville undvika Besniks ögon.

Väderleksförhållanden, tänkte Besnik. Men varför jagar han upp sig?

Zana kom in i rummet och diskussionen avbröts. »God kväll«, sade hon. »Hur mår du?« Hon satte sig i ett soffhörn och iakttog honom leende. Hon visste att han tyckte om att se henne i luftiga mönstrade klän­ ningar, i synnerhet sedan de återvänt från semestern vid havet och inte kunde träffas så ofta. Han betraktade ett ögonblick hennes tjocka bruna hår med glans av mörka oliver och hennes armar och knän som envist bevarade minnet av den sista solen.

Säkert för tusende gången tänkte han att han skulle få en mycket vacker hustru.

Hon log fortfarande och lade mycket naturligt sin hand över hans som han hade placerat på armstödet. Hon var aldrig det minsta generad att göra en sådan gest i sina föräldrars åsyn och det var han henne tacksam för. »Är du trött?« frågade hon. »Lite grann.« Från matsalen intill hördes ljud. Plötsligt kom Liri in, full av liv. »Vill ni ha ett litet glas raki innan vi börjar äta?« frågade hon. »Gärna«, sade Kristaq. »Zana, sätt på tv:n. Nu kommer ny­ heterna.« Trots härvan av sladdar som hängde utanför, fungerade appa­ raten.

27

»Det är säkert vädret«, sade Besnik. »Det kan inte finnas nå­ got annat skäl.« »Alldeles säkert«, överbjöd Kristaq. »I rapporten som vi sam­ manställde i går tillsammans med finansministern är det just det­ ta skäl som vi har betonat: ›en fråga om väderleksförhållanden‹.« Nyheterna hade börjat. »Titta, där har du ditt Mellanöstern«, sade Zana.

De började skratta båda två. I den lilla tv-rutan marscherade soldater med hjälmar och full stridsutrustning. Han tänkte ett ögonblick på den värnpliktige som hade fotograferat sig en tim­ me tidigare. Han var säkert på väg hem till sin garnison i regnet. »Fotografierna är klara om några dagar«, sade han till Zana. »Å, vad fint!« svarade hon utan att ta blicken från den lilla rutan. Efter öknen dök en flygplats upp med ett stort passage­ rarplan som just hade landat. Några storvuxna män gick nerför trappan medan de försökte hindra sina hattar från att blåsa av.

Fotograferna knuffades för att komma närmare. »Vad jag älskar flygplatser!« sade Zana lågt.

Liri kom in med en bricka med glas. »Har de tagit upp Parisförhandlingarna igen?« frågade hon och sneglade på tv-rutan medan hon satte glas och tilltugg på bordet. »Vill ni ha mera oliver?« »Nej tack«, sade Kristaq och tillade med blicken på rutan: »Det är utrikesministrarna i Bryssel.« »Vissa dagar gör de inget annat än diskuterar«, sade Liri. »Om det hade varit jag så skulle jag ha fått nog nu.« Zana suckade. »Så härligt«, upprepade hon tyst medan kameran följde stats­ männen som gick med långa steg mot flygterminalen. Hon luta­ de sig mot Besnik och lät sin hand glida in under hans. Hennes tjocka hår luktade som vanligt gott. »Zana, vill du ha ett glas tillsammans med oss?« Zana nickade ja tack. »Skål«, sade Kristaq.

Medan Liri satte fram ett glas till frågade hon om de hade 28

hört talas om några förändringar i jordbruksministeriet. Ingen svarade. »Har ni hört«, fortsatte hon, »att ministern i förrgår lär ha setts på promenad ute i hällregnet, ensam och genomblöt. Det har inte kommit fram något?« »Liri«, avbröt Kristaq. »Att de som bor här nere«, och han pekade på golvet, »fortsätter med sådant där politiskt skvaller, kan jag ju begripa, men varför ska du göra det?« »Oj då!« utbrast Liri. »Inga oj då, nu!« fortsatte Kristaq, »det är inte rätt av dig att skvallra om en kamrat i en sådan ställning.« »Men just en man som har en sådan ställning bör väl respek­ tera vissa saker och inte…« »Men vem som helst kan väl bli överraskad av regn när han är ute och går«, sade Kristaq. »Och regnar det mycket är det väl klart att man blir blöt.« Han vände sig mot sina gäster. »Det är klart«, samtyckte Skënder Bermena. »Har vi inte just pratat om vädret?« Kristaq brast i gapskratt och skakade på huvudet. »Jodå, om vädret och om den andra hösten.« Alla började skratta och gafflarna i deras händer tycktes öka munterheten.

När skrattet hade ebbat ut lutade sig Liris syster mot sin man och viskade någonting i hans öra. »Vill ni inte stanna på middag«, frågade Kristaq. »Vi skulle gärna vilja stanna«, svarade Skënder Bermena och kastade en blick på Besnik, »men vi är redan bortbjudna. Vi är till och med lite sena.« De reste sig upp och när författaren passerade under den stora ljuskronan konstaterade Besnik förvånat att hans kastanjeröda hår flammade i samma färgton som håret på Zanas väninna Diana. Ja visst, de är ju släkt med varandra. Han var på vippen att uttala sin tanke högt. »Så där är författare«, sade Liri, när de hade gått. »När inspi­ rationen kommer över dem…« 29

Zanas blick sökte Besniks. »Mamma säger ofta banala saker«, sade hon, »men bry dig inte om det, i grund och botten har hon ett gott hjärta.« Besnik tömde sitt glas. Rakin gjorde gott.

Telefonen ringde. Liri reste sig genast. Hon rörde sig lätt, sam­ tidigt som hon gav intryck av att vara ganska stark. I synnerhet genom kontrasten då hon satt bredvid sin man. Besnik betrak­ tade en stund ett gammalt fotografi av Kristaq i partisanuniform och med långt, smalt ansikte, och förvånade sig över att han förändrats så lite under åren. »Ta för dig«, sade Kristaq och räckte fram en tallrik med oliver, »de är goda.« Liri fortsatte att tala i telefon ute i korridoren. »En statskupp«, sade Zana och pekade på tv-rutan.

De vred på huvudet och tittade några ögonblick utan större nyfikenhet. Ett torg i en nästan övergiven stad och ett stort mo­ nument i mitten. »Det är sådant som händer ofta nu för tiden«, sade Kristaq och flyttade blicken från tv:n.

De började tala om exporten av oliver och tobak. Frågor rörande landets ekonomi var faktiskt Besniks specialitet, även om han också ibland sysslade med utrikespolitik, i synnerhet i samband med den gemensamma marknaden och oljan. »Nå, var är den där statskuppen någonstans?« frågade Kristaq efter en stund.

Zana ryckte på axlarna. »Å, det har jag glömt!« »Så likgiltig får man inte vara!« sade Kristaq och hötte före­ brående med fingret.

Besnik skrattade.

Till slut sa Liri »adjö« i telefonen. Ögonblicket därefter stod hon i dörren: »Är ni mogna för middag nu?« Matsalen låg intill köket. Det var ett behagligt rum med ljus­ 30

gröna väggar. Vid fönstret stod en stor kaktus i en kruka. På en vägg hängde ett stilleben. »Jag har lagat italiensk tagliatelli som du brukar tycka om«, sade hon till Besnik medan hon lade för honom.

Kristaq blev plötsligt på dåligt humör. Det beror säkert på vädret, blänkte det till i Besniks huvud. Annars skulle han inte vara så arg nu. Historien med ormarna var också en fråga om väder. Resultatet av riklig nederbörd. Men när Zef från ATA hade visat fotografierna för personalchefen, hade denne ändå sagt: Tycker du att döda ormar är någonting att fotografera?

Kristaq fyllde på vin i glasen. Besnik var inte särskilt hungrig men han åt snabbt för att Liri inte skulle hinna säga »aptiten väx­ er medan man äter«, ett uttryck som han avskydde. Medan han åt läste han mekaniskt etiketten på mineralvattenflaskan. Gallsten och leverinflammation. Trög mage och matsmältningsbesvär.

Sedan serverade Liri biffstek med stekt potatis och en rysk sallad.

Bordssamtalet var mycket avspänt. Det var ett samtal av det slaget som man frivilligt kan glida ur och lika lätt falla in i igen precis där man hade lämnat det, behagligt och en smula vagt. »Och nu kommer Zanas karamellkräm«, sade Liri och tog fram fyra små assietter ur kylskåpet.

Zanas karamellkräm, tänkte Besnik drömmande. Det var någonting som hörde ihop med henne. Han förlorade sig i en kort dröm och tänkte på att de skulle sova tillsammans under en ändlös rad nätter. »Jag gratulerar«, sade Kristaq i lätt ton, »även om du har bör­ jat dina kulinariska studier i fel ända.« »Hon har tid på sig att lära sig allting«, sade Liri. »Nej«, sade Zana, »jag har inte så lång tid på mig.« »Hur så, när tänker ni gifta er?« Hon såg på Besnik. »I början av januari kanske.« Liri lät hastigt blicken gå från den ena till den andra och försökte i deras ögon uppfånga om denna brådska hade något 31

skäl. Det var helt naturligt. Efter deras tre veckor vid havet var en sådan undran berättigad. Men deras ansikten förblev orörliga inför hennes blick. »Är det inte väl snart?« frågade hon. »Varför det?« undrade Zana.

Hon har varit inne på samma tanke som jag, tänkte Besnik och kastade en snabb blick på hennes markerade kindknotor som kastade en skugga över kinderna. Han mindes deras nätter tillsammans. Nätterna på strandhotellet. Han blinkade. Han föreställde sig sanden där borta. Nu hade regnet gjort den hård och han tyckte att den gångna sommaren hörde till en annan tid.

Kristaq tände en cigarett. »Varför lägger du dig i det här?« sade han till Liri i lätt ton medan han blåste ut en rökpust. »De gör som det passar dem.

Kom så dricker vi kaffe där inne«, tillade han och reste sig. Besnik följde efter. Efter en stund kom Zana och hennes mor och satte sig hos dem. Zana placerade sig i soffan bredvid Besnik. Hon hade bundit upp sitt hår med ett blått band. Varför gifter vi oss inte i december? tänkte han. »Låt oss se vad det är på tv«, sade Liri och tryckte på knappen.

I rutan syntes först två otydliga gestalter som såg ut att röra sig i dimma men sedan blev bilden klarare och man kunde urskilja två män som pucklade på varandra. »Boxning«, sade Besnik. »Åh, det avskyr jag!« sade Liri.

Det var antagligen sista ronden för boxarna verkade slutkörda.

De hade fullständigt förlorat uppmärksamheten. Det var någon­ ting overkligt i deras aviga rörelser. »Åh!« ropade Zana plötsligt. Den ene boxaren var golvad. Do­ maren stod bredbent framför honom och började räkna. Boxaren reste sig på knä, grep tag i repet och försökte komma på fötter medan han med ett igensvullet öga följde domarens hand som höjdes och sänktes, men han lyckades inte och föll ner igen. »Vad hemskt det är«, sade Zana, »jag lider när jag ser sådant här.« 32

Den andre boxaren började dansa runt i ringen och vinkade åt publiken som jublade åt honom. »Vilken barbarisk sport!« sade Kristaq.

Liri hällde upp kaffet. Strax därefter kom de sena nyheterna.

På nytt dök soldaterna upp på marsch genom öknen i sina hjälmar och med sin utrustning på ryggen. Där har du ditt Mellanöstern.

Besnik såg på klockan. Hon var över tolv. »Det är sent«, sade han och reste sig. »Det har börjat regna«, sade Liri. »Tag Kristaqs paraply. Jag kan ge dig hans regnkappa också.« »Nej tack. Det räcker med paraplyet. God natt.« »God natt«, sade Kristaq och kvävde en gäspning. »God natt, Besnik. Kom snart tillbaka«, sade Liri i dörren.

Zana gick med honom nedför trappan med sin arm under hans.

Det kom för honom att det var lätt att vara lycklig när man gick uppför eller nedför trappan. I bottenvåningen lyste det ännu svagt i ett av fönsterna. »Tror du att fotografierna som vi tog i motljus blir bra?« frå­ gade hon med sömnig röst.

Han kysste henne på halsen och hon tryckte sig mjukt mot hans axel. Efter tre veckors het kärlek vid havet hade de den senaste månaden sett varandra ganska sällan och Besnik kände på nytt en häftig längtan efter henne. De omfamnade varandra länge men det låg mera smärta än njutning i deras längtan. Hon var den första som lösgjorde sig ur famntaget. »Varför gifter vi oss inte i december?« mumlade han med ett nästan klagande tonfall.

Hon smekte honom över håret. »God natt.« »God natt.« När han fällde upp paraplyet kom han ihåg den lilla dispyten om den genomblöte ministern och han började skratta.

De går nerför trappan tillsammans, de kysser varandra, de säger god natt, tänkte gamla Nurihan drömmande medan hon hällde 33

upp kamomillte åt sig. Vilken dyster natt. Ett ögonblick spetsade hon öronen för att lyssna till ljudet av steg som avlägsnade sig.

Om jag bara kunde sova. Hon var inte säker på om det regnade eller om det var hennes öronsusningar. Jag kommer att dö under det här regnet, tänkte hon. Min grav skall täckas av gul kamomill.

Den lilla skeden som hon höll mellan sina darrande fingrar slog mot koppen. Vad var det nu för tokigheter de sa? Varför säger de alltid så hemska saker?

I tjugo år hade hon bara hört hemska saker. Den störtade klassen, tänkte hon. Du har blivit placerad här nere just för att höra de där sakerna.

Tekopp och fat klirrade klagande i hennes hand. Så är det, upprepade hon. Vi här nere och de där uppe. Vi på bottenvåning­ en och i källaren, instängda som i helvetet, och de ovanpå oss med sitt liv och sina nyheter. De går ner för trappan tillsammans, de kysser varandra efter sina kvällar med varandra.

Hon mumlade en liten stund som hon hade för vana. Mamma, brukade Marc ofta säga, varför plågar du dig så där? Nu är hela den där historien definitivt över. Även om hon vägrade att accep­ tera det måste hon ge sin son rätt. Denna historia hade verkligen tagit slut. Hon försökte att inte plåga sig, men det behövdes bara en liten sak, den allra minsta lilla sak, för att hennes sår skulle gå upp på nytt. Medan hon fortsatte att röra om i sitt kamomillte betraktade hon den himmelsblå, knappt påbörjade pullovern som Emilie hade glömt kvar på den gamla soffan. Och denna stickning, den första beställningen för vintersäsongen, påminde henne liksom varje år om den fruktansvärda förutsägelsen som den berömda sierskan Hantché Haïdié hade gjort i november månad 194 4, några dagar före omvälvningen. Ni kvinnor som väntar på att lära känna ert öde, liksom spindlar kommer ni att sticka, sticka för att förtjäna ert uppehälle, ni arma kvinnor, spindlar är vad ni är.

Trollpacka, mumlade Nurihan för sig själv. Hur kunde du bland alla onda ting gissa dig till just detta onda som skulle vara allra längst? Hela vintern kommer de i långa rader för att beställa 34

tröjor med något försmädligt i blicken som om de ville säga: det kan vara lagom åt er borgare att sticka tröjor och sy kläder åt oss.

Vad Emilie alltid är blyg och ödmjuk inför dem! Vad alla, till och med Marc som ändå är ung, uppträder servilt i deras närvaro!

Hon börjar dricka sitt te i små klunkar. Och här hemma, tänk­ te hon, var det länge sedan någon vågade säga något ont om dem.

Spindlar är vad vi har blivit. Vi har ingen kraft längre. Vi irrar som skuggor i tystnaden. Väv, väv, Spindel-Emilie.

När hon hade druckit halva koppen började hon röra om i teet igen för hon tyckte att det smakade bittert.

Hon var nära att ropa: Varifrån har den galenskapens vind kommit som har sopat bort oss alla? Från Sibirien, från Gobiök­ nen? Vem vet vilka stora giftspindlar det finns där borta. Måtte denna vinter ta mig med sig så fort som möjligt. Jag har ingen känsel längre i höger hand. Måtte jag få slippa tyna bort som en övergiven spillra i en främmande värld. En ny värld… Om jag åtminstone kunde somna. Inte höra deras steg i trappan. Inte höra deras obegripliga ord.

Störtade. Nerfösta i bottenvåningen, i källaren, upprepade hon. Men det finns en plats ännu djupare ner. Under jord.

Som hon brukade såg hon åter framför sig sina vänner som inte längre var i livet. Sedan frammanade hennes förslöade hjärna långsamt minnet av de döda, av alla döda. Miljarder efter Miljarder, låg de där under jorden i de mest skiftande ställningar, på ryggen, på sidan, på magen, med armarna i kors enligt olika folks riter och sedvänjor. Likt ett osynligt nät omslöt de jordglo­ ben, ett nätverk av skelett som blev allt tätare. När det stelnade runt globen blev det som ett hårt hölje kring planetens hjärna.

De döda skulle faktiskt kunna härska på jorden om de inte vore ännu mera splittrade än de levande, funderade hon. Hon satt och mumlade en god stund med koppen i handen. Sedan drack hon upp sitt te och gick och lade sig. Hon hörde ett avlägset ljud av dansmusik. Hon försökte föreställa sig hur ångorna från kamomillteet steg upp i hennes hjärna. Stig, stig, gula kamomill.

Ingenting rör sig mera, tänkte hon efter en stund. Regn överallt.

35