Ola Wikander
Ett tr채d med Vida grenar De indoeuropeiska spr책kens historia
Av samme författare: Kananeiska myter och legender 2003 Enuna elish. Det babyloniska skapelseeposet 2005 I döda språks sällskap 2006 De kaldeiska oraklen 2008 Poeten och cirkelmakaren (tills m Örjan Wikander) 2008
Prisma Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.prismabok.se Prisma ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © 2007 Ola Wikander och Prisma, Stockholm 2008 Omslagsformgivning: Calle Ljungström Tryck: GGP Media, Tyskland 2008 ISBN 91-518-5139-6
Innehåll
Förord 7 Inledning 9 Att finna sina språkliga släktingar: den komparativa metoden 25 En bild av grenverket: de indoeuropeiska underfamiljerna 40 Översikt över de indoeuropeiska språken och grupperna 74 Ljudlagar och rekonstruktioner: komparativ metod del två 76 Det protoindoeuropeiska språket 97 Får, hästar och konungar: att skriva fabler på ett språk som aldrig bevarats 150 Den protoindoeuropeiska kulturen och ordskatten 163 Indoeuropeisk religion och andlig kultur 184 Det indoeuropeiska urhemmet och frågan om det protoindoeuropeiska ”folket” 200 Indoeuropéerna och vi: att se orden i historien och historien i orden 220 Förslag till vidare läsning 225 Ordförklaringar 227
Inledning
Indoeuropéerna, de indoeuropeiska språken och deras utforskande För länge sedan – troligen för mellan 5 000 och 6 000 år sedan (även om årtalen är mycket osäkra) – levde en grupp männi skor som knappast kan ha förstått vilken betydelse de indirekt skulle få för historiens utveckling. De kunde knappast ha anat vilket ingående intresse som skulle ägnas dem flera tusen år senare, hur år och liv av forskarmöda skulle komma att läggas ned på att ur långt senare evidens komma fram till hur deras kultur såg ut, hur deras eventuella vandringar såg ut och vikti gast av allt: hur deras språk såg ut. De var nog ett folk som alla andra. Dessa människor talade ett språk som skulle få en enorm och egentligen nästan obegriplig betydelse för Europas, Syd asiens och efter hand hela världens historia, ett språk som inte ägde någon skrift, inte efterlämnade några direkta källor och inte är bevarat någonstans – annat än genom sin senare histo ria. På den tiden måste detta språk (eller denna dialektgrupp) ha varit bara ett i ett myller av andra tungomål som fyllde den förhistoriska världen, och vid det laget kan det inte ha varit lätt att ana att avläggarna till just detta specifika språk många tusen år senare skulle talas i de mest avlägsna hörn av värl den. Det språk jag talar om är urindoeuropeiskan, och det lilla 9
antagligen nomadiska folket brukar kallas ”urindoeuropéer”. När språket spritts och förändrats under hundratals och tusen tals år var det deras språk som till sist gav upphov till engel skan, svenskan, latinet, grekiskan, sanskrit, tyskan och mäng der av andra språk som spritts över världen långt efter deras levnad. De var antagligen ett ganska litet folk, och deras språk bör från början ha varit ett ganska oviktigt språk bland andra. Exakt var de levde är inte klart – en vanlig gissning är de syd ryska pontiska stäpperna – men i vilket fall som helst fanns det inget som skulle antyda att just de skulle få privilegiet att efter många generationer sprida sina ord över världen. Om någon hade hört dem tala idag hade de knappast va rit begripliga. Vi som ärvt deras språk har under millennierna förvandlat det till oigenkännlighet. Antagligen hade vi tyckt att språket de talade lät ganska gutturalt och i vissa delar kan ske nästan arabiskklingande. Men vem vet? Om vi hörde en urindoeuropé tala om sin son, peka på honom och sedan ut tala ordet suHnus- då kanske svaga glimtar av igenkännande skulle uppstå. Kanske skulle vi höra ekon av vårt eget ord när han sedan pekade på sin dotter och sade dhugh2tēr. Det skulle nog vara svårt att inte tänka på engelskans water när han peka de på vatten och sade wodr. ˚ *** År 1786 skrev kolonialdomaren Sir William Jones följande ord om sanskrit, Indiens klassiska litteraturspråk: The Sanscrit language, whatever be its antiquity, is of a wonderful structure; more perfect than the Greek, more copious than the Latin, and more exquisitely refined than either, yet bearing to both of them a stronger affinity, both in the roots of verbs and the forms of grammar, than could possibly have been produced by accident; so strong indeed, that no philologer could examine 10
them all three, without believing them to have sprung from some common source, which, perhaps, no longer exists. Med dessa ord skapade Jones en hel vetenskap, en hel tan ketradition och en nyckel till förståelsen av mycket av västvärl dens kulturella historia. Han lade grunden till idén om de in doeuropeiska språken, och därigenom skapade han inte bara en bro tillbaka genom historien – han lade på gott och ont också grunden till en viktig del av det framväxande Europas självbild. Jones hade upptäckt att många av de kulturspråk man då kände till hade stora, helt avgörande likheter både i sina ord förråd och sina grammatiska strukturer. De påminde om var andra på ett sätt som helt enkelt inte kunde vara slumpmäs sigt. Han drog av dessa likheter den enda möjliga slutsatsen: att dessa likheter ”ärvts” från något äldre gemensamt språk, some common source, which, perhaps, no longer exists. Den na iakttagelse är grunden för den jämförande indoeuropeiska språkvetenskapen. Detta är en bok om denna vetenskap, om den idé som Jones i detta korta textparti graverade in i forskningsmedvetandet: att språk som latin, grekiska och sanskrit var så lika varandra till sin struktur och sitt ordförråd att den enda vettiga förklaringen måste vara att de alla utvecklats från ett gemensamt ursprung, ett ursprung som, just som Jones, sade inte längre existerar. Det är på grund av detta gemensamma ursprung som vårt ord ”du” på tyska motsvaras av du, på ryska av ty, på latin av tu, på dorisk grekiska av ty, på gaeliska av tu, på västtocharis ka av twe och på sanskrit av tvam – ord som är mycket lika varandra (och som helt skiljer sig från motsvarande ord ut anför denna familj, som till exempel hebreiskans 'attā, kop tiskans ntok och japanskans anata). Det är på grund av den na släktskap som svenskans ”fot” har paralleller i sanskritens pad-, hettitiskans pada-, grekiskans pous och latinets pēs. Det 11
är den som gör att ”fader” heter father på engelska, pater på la tin, patēr på grekiska, pācer på västtochariska, pitṛ- på sanskrit och fadar på gotiska. Den grupp av språk som Jones skisserade i sitt föredrag vi sade sig snart vara långt mycket större och mera vittförgrenad än vad han hade antytt. Det stod snart klart att större delen av västvärldens språk ingår i samma stora familj, liksom många av språken i Indien och de språk som talas och talats i Iran. De keltiska språken, de slaviska och de germanska (till vilka svenskan hör) och många andra – alla hör de till denna familj av släktingar, av språk som bit för bit förändrats och har sin grund i ett gemensamt ursprung, den familj som idag kallas de indoeuropeiska språken. Och dessa språk måste alltså ha en gemensam källa. Det ta okända språk måste på något sätt ha spritts för att ge upp hov till den mångfald av indoeuropeiska språk vi känner från historisk tid. På ett eller annat vis måste det språk som bildade ursprunget till alla dessa likheter ha kommit att sprida sig över större delen av Europa och stora delar av södra Asien. Denna språkfamilj är gemensam för större delen av Europa och dess historia, och de folk som talat indoeuropeiska språk har spritt dem över hela världen. Studiet av denna språkfamiljs utveckling och historia blir alltså indirekt en historia om hur den värld vi idag ser en gång i tiden kom till. Berättelsen om hur och när dessa språk har utvecklats och spritts från sin käl la är en basal del i utforskandet av bakgrunden till den värld vi lever i idag. Dessa iakttagelser var de som gav upphov till den forsk ningsgren som idag kallas jämförande indoeuropeisk språkvetenskap, den vetenskap som ägnar sig åt att beskriva dessa språks historia, utveckling och ursprung. Det är en vetenskap som föddes under slutet av 1700-talet och var den alltigenom dominerande formen av språkvetenskap ända fram till mitten av 1900-talet. Men till skillnad från vad många tror dog den 12
inte ut utan är än idag ett mycket livaktigt forskningsfält som ständigt gör nya landvinningar. Den har kommit mycket långt i sina förklaringsmodeller och sina rekonstruktioner, och den kan idag säga oss mycket om det ursprung som ligger bakom vårt eget och mängder av andra indoeuropeiska språk. I denna bok skall jag försöka ge en allmän introduktion till detta vetenskapsfält, det stora och vittförgrenade träd inte bara av språk utan även av forskning och idéer som alla går tillba ka på Jones’ ord. Det är ett vetenskapsfält som bit för bit har sträckt sig ut mot arkeologi, religionshistoria och mytforsk ning, men som till sitt innersta väsen ändå alltid varit – och måste vara – språkvetenskapligt. Det är en disciplin som haft stor påverkan på hela Europas självuppfattning och på hela 1900-talets idéhistoria, och som har använts för att argumen tera för både det ena och det andra, långt utanför sin kontext. Den har använts för allt från helt sunda vetenskapliga resone mang till mer eller mindre folkmystiska teorier och ibland för att försvara rent rasistiska teser. Det är en vetenskap som ska pats för de mest märkliga syften utan att alltid riktigt ha blivit tillfrågad om saken. Ändå lever den och frodas, ändå kommer den fram till mycket vederhäftiga och viktiga resultat och fort sätter att göra så hela tiden. Till sitt innersta väsen är dess grundläggande hållningar ändå väldigt enkla. De axiom på vilka den jämförande indoeu ropeiska språkvetenskapen vilar är i grunden inte så inveckla de eller märkliga, och man kan för enkelhetens skulle reduce ra dem till följande punkter (som i grunden är desamma som Jones en gång stipulerade i det ovan citerade stycket): A) De språk vi idag kallar indoeuropeiska (IE) är helt tydligt besläktade med varandra, en släktskap som är systematisk och följer iakttagbara regler – det handlar alltså inte bara om slumpmässiga lån utan om basordförråd och grundläg gande grammatiska strukturer i de olika språken. 13
B) Dessa likheter förklaras enklast genom anta att dessa olika språk utvecklats från en gemensam källa. C) Denna gemensamma källa var ett språk (eller en grupp närbesläktade dialekter) som inte finns bevarat, ett språk som vi idag brukar kalla urindoeuropeiska eller protoindo europeiska (PIE). D) I och med att förhållandena mellan de olika språken är sys tematiska och möjliga att beskriva vetenskapligt kan man analysera och etablera de regelmässiga korrespondenserna mellan språken och med grund i dessa i grova drag rekon struera hur den gemensamma källan – protoindoeuropeis kan – bör ha sett ut. E) Det bör rent logiskt någon gång ha funnits någon grupp av människor som talade detta hypotetiska språk, en samling människor som ofta kallas ”urindoeuropéer”, ”protoindo européer” eller helt enkelt bara ”indoeuropéer”. Dessa är de utgångspunkter och förhållningssätt som ger den jämförande indoeuropeistiken dess raison d’être. Mer än så be hövs inte; dessa grundläggande axiom räcker ganska långt. Denna bok kan naturligtvis inte ge mer än en mycket en kel introduktion till vad som under tvåhundra år utvecklats till en mycket komplicerad och mångfacetterad vetenskap. Den är alltså inte någon egentlig nybörjarbok i indoeuropeistik – så dana finns tillgängliga på större europeiska språk (jfr littera turförteckningen), och en sådan bok har mål som ligger långt bortom dem som ryms inom dessa pärmar. Istället är den me nad som en orienteringsskiss över området, en antydan om den typ av frågeställningar som indoeuropeistiken arbetar med. Trots denna begränsade ambitionsnivå kommer det i texten ofrånkomligen finnas många passager som är mer eller mindre svårförståeliga, och jag vill då hänvisa till den lista på ordför klaringar som finns i bokens slut. Jämförande indoeuropeisk språkvetenskap är inte ett lätt ämne, i synnerhet inte om man 14
saknar lingvistisk träning, men jag råder läsaren att inte för skräckas om de mer ”rått” språkvetenskapliga styckena i boken verkar överväldigande. Allt måste inte förstås på samma gång, och vissa saker måste helt enkelt få tid på sig att sjunka in. På precis samma sätt som de indoeuropeiska språken är de andra språken i världen delar i sina familjer. Vi har afro asiatiska språk, som till exempel omfattar de semitiska språ ken (hebreiska, arabiska, akkadiska, etiopiska, amhariska etc.) och likaså språk i Tchad, berberspråken i Nordafrika och forn egyptiskan och dess senare avläggare koptiskan, vi har uralis ka språk (finska, ungerska, samiska och andra), altaiska språk (som till exempel omfattar turkspråken och mongoliskan), de klickfyllda khoisanspråken i sydvästra Afrika och många andra språkfamiljer. Man bör också notera ett den indoeuro peiska inte alls är den enda språkfamilj som den komparati va språkvetenskapen arbetat med. Tvärtom har metoden med gott resultat tillämpats på afroasiatiska språk, på algonquin språken i Amerika, de uraliska språken, på bantuspråken och många andra. Man har alltså också rekonstruerat proto-algon quin och proto-uraliska. Men det var i arbetet med de indoeu ropeiska språken som den jämförande språkvetenskapen föd des, och det är till denna familj vi kommer att begränsa oss i den här boken, inte för att IE-språken på något sätt skulle vara ”bäst” utan därför att de har studerats så ingående kompara tivt, har en så stor roll i både den nutida och antika världen och dessutom är den språkfamilj till vilken svenskan hör. Sedan den indoeuropeiska språkgruppen upptäcktes har den gått under många namn. En riktigt gammal och idag helt ob solet benämning är ”de jafetitiska språken” (efter den bibliske Noas son Jafet, liksom ”semitiska språk” kommer av Sem). Be teckningen ”indoeuropeisk” är helt enkelt ett slags beskrivning av språkgruppens utbredningsområde: det är just i Europa och Indien den haft sin största roll. På tyska används än idag den 15
något 1800-talsmässiga benämningen indogermanisch, som på ett föråldrat sätt tar fram just de indiska och germanska gre narna av språkstammen i namnet. De indoeuropeiska språken är nämligen indelade i ett gans ka stort antal undergrupper, som symboliskt kan föreställas som olika grenar på ett gemensamt indoeuropeiskt ”träd”. Bil den av ”trädet” har fått utstå mycken kritik (vissa vill hellre tänka sig ett antal ibland överlappande cirklar, som visar hur de olika undergrupperna efter hand divergerar från ett gemen samt centrum och påverkar varandra medan de gör det), men trots det är trädet en ganska praktisk metafor för att illustrera förhållandet mellan de olika indoeuropeiska varianterna – om än en metafor med stora begränsningar. Bland de olika un dergrupperna finner vi keltiska språk (som iriska och walesis ka), germanska språk (som svenska, engelska och gotiska) och många andra. Dessa har antagligen från början sitt ursprung i olika dialektgrupper inom urindoeuropeiskan, som genom se nare folkförflyttningar och språkkontakter isolerats från var andra och utvecklats åt ganska radikalt olika håll, ofta i kon takt med andra språk de mötte. Men denna utveckling skedde alltså inte slumpmässigt utan genom vetenskapligt iakttagbara och studerbara proces ser som går att analysera och förstå. Denna insikt nåddes av en grupp forskare på 1800-talet som brukar kallas ”unggram matiker”, och det är den som gör att den komparativa språk vetenskapens rekonstruktioner är vetenskap och inte bara en samling slumpmässiga jämförelser av ord som råkar ”låta lika” (som fallet ofta är vid mer ovetenskapliga och amatörmässi ga språkjämförelser). Vad detta i praktiken kan innebära kom mer att illustreras i kapitlen om komparation och ljudlagar. Vad den jämförande språkvetenskapen handlar om är allt så i grunden etymologi, läran om ords ursprung. Fast den skil jer sig ganska kraftigt från vad man kan finna i populärlitte rära etymologiska ordlistor – det handlar inte primärt om att 16
hitta ursprunget till ”främmande ord” eller liknande, utan det rör sig ofta om att söka och rekonstruera bakgrunden just till de allra mest centrala delarna av ordförrådet, ofta de ord som upplevs som allra mest hemvanda. I ett annat kapitel kommer jag att presentera de olika under grupperna var för sig för att visa på det arbetsmaterial som in doeuropeistiken har att utgå från. Det kan redan nu vara värt att påpeka att den jämförande språkvetenskapen till myck et stor del koncentrerar sig på gamla och ofta utdöda språk som sitt utgångsmaterial. Detta beror naturligtvis på att man vill komma så nära protoindoeuropeiskan som man kan, och ju äldre den evidens man studerar är, desto klarare och tydli gare är ofta arven från det gemensamma ursprunget. Alltså är sanskrit, latin, klassisk grekiska, gotiska och hettitiska vanli ga och nödvändiga verktyg för en jämförare, vilket gör att det krävs ganska stora förkunskaper för att börja forska inom äm net. Dock kan det noteras att viktiga gamla drag i vissa fall be varats in i nyare språk medan de försvunnit i äldre, så även något modernare språkstadier kan i enstaka fall komma till nytta. Jämförande indoeuropeisk språkvetenskap är ett ämne som kräver både detaljkunskap och översikt. Däremot bryr den sig inte mycket om de djupstrukturer och generativa resonemang som kännetecknar den tradition av språkvetenskap som präglats av den amerikanske lingvis ten Noam Chomsky. Den generativa grammatiken (som fors kar kring den ”universella grammatik” som tänks finnas i våra hjärnor som bas för alla språk) har en helt annan syn på sin uppgift och sysslar med att ur många olika språk (som kan få vara hur moderna som helst) få fram den gemensamma inre grammatiska struktur som man anser är inbyggd i männi skans biologi. Den jämförande språkvetenskapen har i stället ett helt historiskt-strukturellt perspektiv och vill visa hur språ ken utvecklats – och i synnerhet varifrån. Och för att göra det blir gamla språk mycket viktiga. 17
På svenska har vi ordet ”horn”. På latin heter det cornu och på sanskrit śṛ-. De kanske inte låter så lika, men om man steg för steg rekonstruerar och följer dem tillbaka kan man visa att alla dessa tre är olika indoeuropeiska språkgrenars varianter av ett och samma gamla protoindoeuropeiska ord, som var ungefär •ern- eller •orn- (sanskrit har lagt till ett -ga till sin variant, śṛn-). Stjärnan framför roten betecknar att ordet är re konstruerat och inte finns direkt belagt i skrift – och denna lil la asterisk kommer snabbt att bli mycket välbekant för läsaren av denna bok. Samma gamla ord (som alltså betyder ”horn”) dyker upp i namnet på den keltiske gudomligheten Cernunnos (”den be hornade”, mycket riktigt har han horn i de antika framställ ningarna), och även i det likbetydande gudanamnet Kuruntas i texter på hettitiska – det äldsta belagda av alla indoeuropeis ka språk, som talades i Mindre Asien, det som idag är Turkiet, mellan cirka 1800 och 1200 f.Kr. I alla dessa ord känner vi igen sekvensen k (som också blev h eller ś), r, n. Den gamla roten har tagit många olika vägar och gått ige nom många olika utvecklingar, men alla dessa slutversioner är ändå tydligt arv från samma ord i det gemensamma urspråket. Det är här viktigt att åter påpeka ett centralt faktum, som ofta missförstås av människor som inte satt sig in i hur jämförande språkvetenskap och för den delen språkutvecklingen själv fun gerar – nämligen att de här exemplen inte handlar om låneord. Låneord är sådana som plockas över från ett annat språk som ett slags färdig klumpsumma. Ibland anpassas de något för att bättre passa det mottagande språkets fonologiska sy stem (och det händer att detta anpassande följer ett slags reg ler), men det handlar ändå om att ord tas in ”som nyheter” i språket, utan tidigare historia. Ärvda ord är däremot något helt annat. Här handlar det om ordrötter och ordstammar som på ett helt systematiskt sätt utvecklats ur en tidigare källa. De regler som styr detta är inte speciella för individuella grupper 18
av ord utan för det givna språket som helhet, och de tar sig formen av helt genomgående processer. Arvord och låneord fungerar på helt olika sätt, och att skilja mellan dem är centralt för att kunna förstå vad indoeuropeiska språk är. De likheter som finns mellan de olika indoeuropeiska språ ken kan alltså inte förklaras genom låneord, och det blir ock så mycket svårt att försöka härleda dem från ett slags lång sam ”indoeuropeisering”. En sådan process hade haft svårt att skapa de regelmässiga ljudmotsvarigheter som kategoriserar språkgruppen – de indoeuropeiska orden hade då varit långt mer ”spretiga” i sin utveckling. Inte heller hade de olika språ ken i så fall kunnat uppvisa så slående likheter i sina gramma tiska strukturer – framför allt i sina böjningssystem. Det har under senare år funnits de som hävdat att urindoeu ropeiskan kanske snarare var ett pidgin- eller kreolspråk, allt så ett slags kontaktspråk eller lingua franca för ett större geo grafiskt område. Denna idé motsägs av den evidens som den jämförande språkvetenskapen har att arbeta med. Resultaten av komparation ger nämligen vid handen att protoindoeuro peiskan inte alls var något till strukturen (och i synnerhet böj ningarna) enkelt språk, som brukar vara fallet med kreolspråk som tok pisin, krio, haitikreol och andra. Tvärtom tycks det ha ägt en invecklad böjningsmorfologi av en typ som inte skulle fungera väl som lingua franca. Det är svårt att tänka sig att ett enkelt kontaktspråk utan egentligt hemland skulle ha åtta ka sus och mängder av verbformer. De kreolspråk vi har belagda ser helt enkelt inte alls ut på det sättet. En mycket stor del av indoeuropeistikens arbete ägnas åt att rekonstruera det gamla indoeuropeiska grammatiska syste met, som i varierande grad slår igenom i de individuella språ ken. Det kan kanske verka märkligt att man skulle kunna re konstruera något så abstrakt som ordbildningssystem och böjningsformer i ett språk som inte finns belagt, men faktum är att det visat sig gå alldeles utmärkt. 19
Under indoeuropeistikens tvåhundraåriga existens har man kunnat sluta sig till (i ganska grova drag) hur protoindoeuro peiskans böjningssystem bör ha sett ut – och det tycks ha va rit ett för svenska ögon ganska invecklat sådant. Detta är idag ett mycket livaktigt forskningsområde, och det är möjligt (och har varit det ganska länge) att skriva ett slags ”grammatik” över protoindoeuropeiskan, som vår bild av den just nu är. Denna grammatik över ett obelagt språk måste naturligtvis hela tiden revideras allteftersom vetenskapen kommer fram till nya resultat. Under lång tid var till exempel de stora in doeuropeisterna Karl Brugmanns och Berthold Delbrücks jät teverk Grundriss der vergleichenden Grammatik der indogermanischen Sprachen (en Grundriss – ”grund” – som omfattade fem band!) den stora auktoriteten inom forskningsfältet. Om man slår upp denna och andra översikter över urindoeuro peiskan från 1800-talet och första hälften av 1900-talet ger de en på vissa punkter mycket annorlunda bild än den man kan få av de böcker som är standardverk idag. Så måste det ju alltid vara med vetenskapligt arbete – färskare resultat ersätter äld re, och kunskapen ökas bit för bit när ny empiri blir tillgäng lig. Så har till exempel utforskandet av hettitiskan (som alltså är det tidigast belagda indoeuropeiska språket av alla) kraftigt förändrat bilden av det gemensamma urspråket. Att rekonstruera protoindoeuropeiskan påminner på många sätt om att långsamt och med stor möda frilägga ett gammalt fossil av något urtidsdjur – och att göra gissningar om de delar man ännu inte fått upp ur marken (gissningar som naturligt vis senare kan komma på skam). Fossilerna av protoindoeu ropeiskan – de avtryck den bildat – är just de rester den läm nat i sina ättlingar, och ur dessa avtryck måste den jämförande språkvetaren försöka bygga ihop ett helt skelett. En sak som är mycket viktig att påpeka för att undvika möj liga missförstånd är också det faktum att protoindoeuropeis kan naturligtvis inte på något sätt var ”det första språket”. Det 20
råkar bara vara det språk från vilka alla de belagda indoeuro peiska språken härstammar: varken mer eller mindre. Mänsk ligt språk har funnits långt, långt mycket längre tillbaka än vi kan rekonstruera protoindoeuropeiskan, men det är det tidi gaste vi kan komma till när vi forskar i vår egen språkgrupps historia. Vän av ordning kanske frågar sig vad detta mödosamma ar bete egentligen har för mening. Varför skall åratal av forskar möda ägnas åt att försöka komma åt ett hypotetiskt språk som inte är direkt belagt på något sätt överhuvudtaget? Vad tjänar det till att rekonstruera ord som inte kommer in i historien förrän de ofta förändrats så att de för en hastig blick ofta är mycket annorlunda? Vad är poängen med hela denna veten skapstradition? Det är inga dumma frågor, och de har också goda svar. Att beskriva det ursprung som ligger bakom vårt eget språk är att skriva vårt språks historia, dvs. historien om det medium vi använder för att tala och tänka. Att studera de indoeuropeiska språkens historia är inget mindre än att ur språklig synvinkel studera den europeiska kontinentens historia under de senas te 5 000–6 000 åren, för under dessa årtusenden har den indo europeiska språkstammen till stor del dominerat hela världs delens historia (precis som den afroasiatiska har dominerat Främre Orienten). Genom att studera jämförande språkvetenskap kan vi se hur de till synes slumpartade mönstren i de olika språken har en gemensam bakgrund. Vi kan undersöka hur betydelser har förändrats och rört sig ända tillbaka till den tidpunkt då de in doeuropeiska språken ännu inte hade splittrats. Vi kan försö ka bilda oss en uppfattning om de människor som spred det språk som bildade ursprunget till vårt eget, till latinet, till eng elskan, till sanskriten. Vi kan se den fascinerande interaktio nen mellan nedärvda och nya mönster, hur de gemensamma 21
indoeuropeiska dragen och orden bit för bit mött andra kultu rer och språk och omformats i dessa möten. Det handlar allt så om en av de mest centrala utvecklingarna i skapandet av det som senare skulle bli Europa. Den historiskt-komparativa språkvetenskapen ger oss möj lighet att se hur språket, något av det mest centrala och spe cifika för den mänskliga arten överhuvudtaget, har föränd rats och omvandlats under en mycket lång tidsperiod. När den specifikt appliceras på indoeuropeiska språk får vi dessutom se dessa processer operera på ett mycket stort och diversifie rat geografiskt område och bland en mängd mycket olikartade folkgrupper. Språket är en av de saker som tydligast identifie rar oss själva som människor, och det den jämförande språk vetenskapen tillåter oss att göra är att studera hur detta feno men utvecklats, förändrats och rört sig i ett litet utsnitt av hela den samling kulturer och språk som utgör mänskligheten. Den kan visserligen inte alls svara på frågor om hur språket som sådant en gång uppstod och vilken roll detta har för män niskans väsen – sådant ägnar man sig mer åt inom det område som ibland kallas språkevolution och snarast är en underav delning till evolutionsbiologin. Men att beskriva hur den in doeuropeiska språkgruppen utvecklats under många tusen år är en historisk och en humanistisk uppgift, en uppgift som kan berätta om språkförändring, språkspridning och kulturmöten, och indirekt om hur den värld vi idag känner skapades. Ibland har man överdrivit i sitt nit att se talarna av protoin doeuropeiskan som både det ena och det andra, och de har använts som slagträn i ideologiska debatter som de själva an tagligen skulle ha ställt sig extremt frågande inför. Europeiska nationalister av olika slag såg dem ofta som ett slags urtida fö regångare att projicera sina idéer på. Andra mer ”dekonstruk tionistiska” tänkare har som reaktion mot detta försökt låtsas som om inget protoindoeuropeiskt språk någonsin kunnat fin nas – in the face of the evidence. Min ambition kommer i denna 22
bok att vara att varken falla in i den alltför entusiastiskes eller den alltför pessimistiskes tankemönster om indoeuropéerna. Mitt mål är att undgå både den fälla som ariosofer, göticister och andra hyllare av ”det indoeuropeiska” föll i och den grop som diverse postmodernistiska grubblare grävt åt sig själva. De människor som talade protoindoeuropeiska är att betrakta som ett historiskt fenomen bland andra, inte som hjältar, ido ler eller för den delen som kvasifascistiska och koloniala idé konstruktioner. Deras existens är en nödvändig konsekvens av de indoeuropeiska språkens släktskap, inte mer. Det är så jag kommer att betrakta frågan om ”indoeuropeiskhet”: som egenskapen att tala ett visst språk, inte som en samling dygder eller ideal. Det bör också noteras att språklig härstamning inte alls behöver implicera genetisk härstamning: ”indoeuropeisk” är alltså en beskrivning av ett sätt att tala, ingenting annat. Och dessa indoeuropeiska språk är alltså de som varit do minerande i Europa och Sydasien i många tusen år nu. De ras historia är på många sätt identisk med dessa regioners, på gott och ont. Talare av indoeuropeiska språk har skrivit un dersköna dikter, gjort stora uppfinningar och framsteg och tänkt ut högtstående filosofi – men de har också ägnat sig åt förtryck, folkmord och kolonialism. De har på olika sätt spritt sina språk över hela den kända världen. För äldre tiders natio nalromantiker visade detta hur stark ”den indoeuropeiska an den” var, men för oss visar det väl mer hur makthunger kan leda till spridning av den egna kulturen på andras bekostnad. När engelsmän, holländare och andra ”indoeuropéer” kolo niserade världen spred de förvisso sina indoeuropeiska språk över hela jordklotet, men det var många som fick betala dyrt för den saken. Likadant var det när latinet spreds över Europa med de romerska erövringarna. Men alla dessa spridningar är alltså unga jämfört med dem som från början inplanterade den indoeuropeiska språkstam men i Europa. Om det språk som en gång spreds till Europa, 23
Indien och Mindre Asien har den jämförande indoeuropei stiken forskat i två århundraden, och den har som sagt nått mycket viktiga och vederhäftiga resultat. Med denna veten skaps hjälp kan vi söka oss tillbaka genom århundradena mot "det gemensamma ursprung” som William Jones en gång pos tulerade, mot detta lilla språk med dess komplicerade verbböj ningar och åtta kasus, där son hette suHnus och fader hette ph2tēr. Dess mål är ingenting mindre än att beskriva hur indo europeiskan gick från att vara ett litet förhistoriskt språk bland andra till att omfatta hela världen, och därmed om hur värl den och dess språkliga situation blev som den blev. Det är en historia som är värd att skrivas – och endast ur ett språkveten skapligt perspektiv är detta möjligt att göra. Detta är vad den na bok skall handla om.
24