9789132161919

Johanna Schreiber är journalist och arbetar på Expressen. Hon har tidigare skrivit för bland andra Aftonbladet och tidningen Frida.

www.wahlstroms.se

J OH A N N A S C H R E I B E R

Ebba har längtat hela året och nu är hon äntligen här, på Marstrand och seglarlägret Carlstensveckan.

Tillsammans med bästisarna Nova och Carro ser Ebba fram emot en vecka full av tuff segling, sköna människor och pirrigt hångel.

Snygga killar råder det ingen brist på, och Ebba får snart svårt att välja mellan den populära gitarrkillen Pontus och roliga, galna Johan.

Men allt är inte sol och glädje. Bästisarnas knäppa rumskompis Olivia och Nova tjafsar hela tiden, och Ebba tvingas konfrontera både sin bästa kompis och sina egna känslor.

Och vem är det egentligen som smyger i båtmagasinet om nätterna?

Carlstensveckan

.. a. . . . an kn t mo e vd ska et olv ag Tr a. np Han under, hon ova Och hon kysste tillbaka. Hon e henne. sst ky n ha h Oc .als. kade hur han tog i henne, med hela ha..nderna.

n a k c e v s n e ra lst A N N A JOH

C

R E B I E SCHR

ISBN 978-91-32-16191-9

Schreiber_Carlstensveckan_slut.indd 1

2013-04-08 11:24

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 2

2013-04-09 11:33

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 3

2013-04-09 11:33

Till Lillis och Mini

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 5

2013-04-09 11:33

Kapitel 1 Trots att det kändes som att någon hade kört ner en sodastreamer i Ebbas mage drogs mungiporna instinktivt uppåt när hon smällde igen bildörren. Klockan var strax efter lunchtid, och det var tjockt med folk på den halvcirkelformade parkeringen vid färjeläget.

Tvärs över parkeringen såg hon hur Nova sträckte på halsen och pussade både sin mamma och pappa hejdå på munnen. Ebba kunde inte bestämma sig för om hon tyckte att det var snyggt eller fult att vara sådär lång och benig som Nova var. När man kramade henne kunde man liksom känna benen i hennes rygg mot armarna.

Deras tredje bästis, Carro, stod för sig själv och försökte sätta upp sitt bruna hår i en likadan knut som Nova och Ebba hade. Precis som vanligt hade Carro valt helt fel kläder. Knallrosa mocka­jacka var kanske kul i stan, men definitivt inte när man skulle på seglarläger. Egentligen var Carro ganska söt, med sin porslinshy och stora, blå ögon till det mörka håret. Men det var som om hon försökte kompensera sin blyghet och tysta, nästan viskande röst, med att alltid ha sjukt skrikiga kläder på sig, och då såg man bara de där grälla färgerna, och inte själva Carro. Ebba tittade ner på sin egen outfit och kände sig näs-

7

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 7

2013-04-09 11:33

tan ännu nöjdare nu än vad hon hade gjort hemma. Slitna, avklippta jeansshorts, vitt linne, grå hoodtröja och de ljus­rosa Conversen.

Det solblekta, svandunsaktiga håret var uppsatt i en slarvig knut. Det kändes bra att inte sticka ut för mycket i början. Ebba hade fortfarande inte riktigt vant sig vid att ha bh, och rättade reflexmässigt till det ena bandet innan hon krängde upp sina väskor på axeln. Det var som om brösten hade fått ett eget liv det senaste året och vuxit helt ohämmat. Förra sommaren hade hon inte ens fyllt ut en a-kupa, nu hade hon storlek 70 c. Hon tyckte nästan att de hade blivit lite för stora för hennes hundrasextio centimeter långa kropp.

Efter en hård kram från mamma Annika och en klapp på axeln av pappa Jan (han var minst sagt inte särskilt förtjust i att kramas) skyndade hon sig bort mot Nova och Carro innan hennes mamma skulle få för sig att trycka ner ytterligare en förpackning ur sitt till synes outtömliga medicinförråd i hennes redan överfulla seglarsäck.

– Vi kommer att sakna dig Ebba, ropade mamma, självklart för högt, och trots att det knöt sig i magen vinkade Ebba bara tillbaka lojt med vänsterhanden utan att vända sig om.

Sedan satte hon kurs mot den vita lilla färjan som lagt till vid kajen medan hon i ögonvrån såg hur Annika och Jan skyndade fram för att hälsa på Novas föräldrar. Ibland undrade Ebba om hon och Nova verkligen hade blivit så bra vänner om deras föräldrar inte hade varit så tighta. Men nu hade de varit bästisar sedan fyraårsåldern, när de börjat i samma grupp på dagis. Sedan hade Carro anslutit när de började lågstadiet, och så var de plötsligt tre stycken. Eftersom deras föräldrar delade ett stort seglarintresse hade Ebba, Nova och Carro varit ute på sjön ihop i stort sett ända sedan de lärde känna varandra.

Och Carlstensveckan hade de sett fram emot så länge Ebba kunde minnas. Hennes nio år äldre storasyster Mathilda hade varit på läg-

8

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 8

2013-04-09 11:33

ret någon gång i tidernas begynnelse när foton fortfarande framkallades och sattes in i ett fotoalbum istället för att läggas upp på Facebook. I perioder hade Ebba kunnat sitta och titta på de där fotona i timmar. Hon hade tyckt att alla som var med på bilderna såg så gamla ut, så vuxna. Nu var det hennes tur. Dagar fyllda av tuffa seglingspass, hemliga nattbad, hamnhäng, snygga killar och massor av nya tjejkompisar var inte längre bara en avlägsen dröm. Nu var hon äntligen på väg. Äntligen!

Några killar i blåställ kämpade med att dra över massor av stora trådbackar och lastpallar fyllda med matvaror till färjan. På andra sidan vattnet såg hon Marstrandskajen och de vita gamla villorna som låg utspillda på kullen där Carlstens fästning tornade upp sig. Det var den som hade gett namn åt Carlstensveckan.

Det var mycket folk som ville hinna med färjan den här juni-morgonen, och det var svårt att avgöra vilka som skulle med på lägret.

Hon visste att alla som åkte på Carlstensveckan skulle börja i nian till hösten, men vissa av killarna och tjejerna som gick ombord på färjan skulle lätt ha kunnat gå i gymnasiet, andra såg ut som om de med nöd och näppe hade slutat lågstadiet. Det hade inte släppts någon deltagar­lista med namn på de som blivit antagna till lägret, så det hade, till Ebbas och Novas stora irritation, varit omöjligt att kolla upp på Facebook vilka de skulle tillbringa den kommande veckan med. Ebba såg sig omkring efter Nova och Carro, och torkade nervöst av handflatorna på de jeansklädda låren.

– Jag tog en plats till dig här! Nova hade förstås varit förutseende nog att knipa sittplatser åt dem båda, och klappade hårt på sätet bredvid sig.

Båtresan över till Marstrand skulle bara ta tio minuter, men det var ändå skönt att Nova hade tänkt på att ta en plats till henne, och hon

9

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 9

2013-04-09 11:33

slog sig lättad ner bredvid sin bästa kompis. När de var små var det många som hade misstagit de blonda bästisarna för att vara systrar.

De hade ofta spelat med och låtsats att den betydligt längre Nova var storasyster och trollunge-söta Ebba var lillasyster. Men det var länge sedan nu, och olikheterna i deras utseenden var betydligt fler än likheterna. Medan Ebbas utseende hade stannat vid trollunge-­looken med korta, lite knubbiga ben, trubbig uppnäsa och gråblå, klotrunda ögon hade Nova skjutit i höjden. Till skillnad från många andra långa tjejer hängde hon inte med axlarna för att göra sig kortare. Tvärtom hade hon en fantastisk hållning som gjorde att hon nästan såg längre ut än sina hundrasjuttioen centimeter. Dessutom hade deras färger dragit iväg åt olika håll. Där Ebba blev brun som en pepparkaka och fräknig som en prickig-korv blev Nova på sin höjd lite rosa­röd.

Hon brukade säga att det berodde på att hon smörjde in sig ordentligt för att hon var rädd för hudcancer, men Ebba misstänkte att det helt enkelt berodde på att Nova inte hade något pigment att tala om.

Men även om Nova numera slog knut på sig själv för att alltid vara så duktig som möjligt, kunde hon fortfarande vara den roligaste personen Ebba visste. Ända sedan de varit pyttesmå och gick på dagis hade Nova kunnat förvandla varje rast till värsta äventyret, och det var oftast tack vare Nova de träffade nya, sköna killar när de var på skidsemester eller var ute och seglade med sina föräldrar. Nova var både snygg och självsäker och hade alltid en kaxig kommentar att slänga ur sig.

Carro satt bakom dem, bredvid en tjej med stort, mörkt, krulligt hår. Ebba vände sig om och log mot Carro och den andra tjejen, och var precis på väg att hälsa när hon kände en vass armbåge i sidan, och såg hur Nova nästan obemärkt höjde på ögonbrynen och kastade en menande blick mot killarna som satt framför dem. Jodå. Det här skulle definitivt kunna bli den bästa veckan någonsin.

10

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 10

2013-04-09 11:33

Kapitel 2 Det var trångt när de skulle gå av färjan eftersom det var betydligt fler än de tjugofyra lägerdeltagarna och deras fyra seglarledare som hade fått för sig att åka ut till Marstrand i dag.

En stor, rödbrusig man som förmodligen var tysk råkade knuffa till Ebba när han var på väg upp för landgången tillsammans med sin superblonderade fru och två småbarn i matchande Lisebergs-­kepsar.

Ebba lyckades manövrera knuffen men märkte irriterat att snöret som höll ihop seglarsäcken hade gått upp. Hon bet ihop käkarna när hon såg vad som föll ur den. Varför hade mamma tryckt ner ett ­paket tamponger överst i säcken?

Hon suckade inombords och böjde sig ner så diskret hon kunde för att plocka upp det lilla ljusblå paketet. En tampong hade hoppat ur och rullade ner för det sluttande däcket, men hon kunde ju inte gå tillbaka bara för att plocka upp den. Det hade blivit så himla uppenbart. Bättre att låtsas som ingenting. När hon lyckats knöla ner tampongpaketet i seglarsäcken igen tittade hon upp och möttes av ett par skrattande, mörkbruna ögon. En av killarna som hade suttit framför henne på båten.

11

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 11

2013-04-09 11:33

Han hade ljust, lockigt hår och var liksom väldigt stor. Inte tjock, men stor och bred.

– Har du mens eller? Han läspade till lite på esset i ”mens”, och höll fram den förrymda tampongen i sin öppna handflata. Han tittade finurligt på Ebba, innan han vände på handflatan och lät tampongen falla över relingen. Även om situationen var så pinsam att den kunde platsa i vilken dålig humorserie som helst kunde hon inte låta bli att bestämma sig för att killen nog var ganska snygg. Lätt en sjua av tio. Dessutom var det där läspandet ganska gulligt. I kombination med det ostyriga håret, ett jack i vänster ögonbryn, och en liten flisa som lossnat i hans ena framtand fick det honom att framstå som en femåring och en femtonåring på samma gång.

Ebba öppnade munnen för att ge honom en bitsk kommentar tillbaka. Men stängde den igen. Och öppnade den igen. Fan också. När hon väl behövde säga något kom hon nästan alltid på det fem minuter för sent. Inte som Nova, som alltid kom med snabba kommentarer om någon var kaxig mot henne.

Men killen hade förmodligen ändå inte hört, om Ebba nu hade kommit på något smart att säga. Han hade redan skyndat ikapp den snygga, mörkhåriga killen som han suttit tillsammans med. De gick och pratade högt med två fnissiga, blonda tjejer som hade likadana ljusgula luvtröjor på sig.

Fan, fan, FAN att veckan skulle börja såhär. Den där killen skulle lätt berätta för alla andra killar att hennes tamponger hade ramlat ut ur väskan. Typiskt henne att inte knyta åt snöret på seglarsäcken ordentligt, och ännu klantigare att inte kolla vad som låg överst. Hon ställde sig vid sidan av kajen och lättade på snöret till säcken för att kunna trycka fingrarna mot tampongpaketet och pressa ner det mel-

12

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 12

2013-04-09 11:33

lan necessären och den vidriga, ljusrosa fleecetröjan som mamma ­uppenbarligen också hade packat ner utan hennes vetskap. När den lilla ljusblå förpackningen inte längre var inom synhåll slängde hon upp seglarsäcken över axeln och skyndade fram till Nova och Carro som väntade längre fram på Marstrandskajen.

13

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 13

2013-04-09 11:33

Kapitel 3 Nova såg otålig ut där hon stod och trampade framför restaurang Lasse-Maja mitt emot färjeläget.

– Vad var det där om? Nova kisade med de smala ögonen och rynkade ogillande på näsan.

– Äh, jag vet inte. Han försökte väl vara rolig eller något.

Ebba himlade med ögonen och försökte se lugn ut trots att det hettade så mycket i ansiktet att man förmodligen skulle kunna steka ett ägg på hennes panna. Hon tänkte definitivt inte berätta för Nova och Carro om tampong-fiaskot.

De hade hamnat en bit efter de andra och var tvungna att skynda över den kullerstensbelagda kajen. Trots att det var morgon var det fullt av folk på Marstrandskajen. Seglare som riggade sina båtar för att gå vidare till nästa hamn, familjer som var på väg för att äta frukost på Bergs Konditori och en skock fiskmåsar som skränade högljutt och utkämpade en hård strid om vem som skulle få glufsa i sig mest av spillet från fiskebåtarnas fångst. Längst bort på hamnpromenaden skymtade den låga, rödmålade träbyggnaden där man kunde köpa världens godaste fish and chips av sönderfestade, sommarjobbande gymnasietjejer.

14

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 14

2013-04-09 11:33

Den solbrända, krulliga tjejen som suttit bredvid Carro på färjan gick lite för sig själv, liksom längst bak i klungan. Hennes mörka hår var verkligen superkrulligt, värsta afrot, och hon såg cool ut i mörkgrön militärjacka och träskor med klack. Över hennes ena axel hängde en stor, svart systemkamera.

– Vem var det du satt bredvid på båten? Ebba riktade sin fråga till Carro.

– Olivia-någonting, men vi hann inte direkt snacka. Hon sa bara att hon gick på Nordhem. Har aldrig sett henne innan.

– Inte jag heller, men det är ju inte så konstigt om hon går på Nordhem, konstaterade Nova.

Nordhem var en innerstadsskola som hade rykte om sig att ha väldigt stökiga elever, och flummiga musikklasser. Den där Olivia hade förmodligen hört vad Nova sa, för hon vände sig om och blängde surt på henne. Det kändes onödigt att göra sig ovän med någon redan första dagen, och Ebba skämdes faktiskt lite över vad Nova just sagt. Olivia stack definitivt ut i det här gänget. De flesta tjejer såg ut som ungefär som Nova; , blonda och med håret uppsatt i en hög hästsvans eller knut. Precis som Ebba hade de avklippta jeansshorts, kombinerat med en grå eller färgglad hoodtröja. Nova hade redan börjat snacka med de där fnissiga tjejerna i likadana gula hood­tröjor, så Ebba bestämde sig för att gå ikapp den afro-krulliga tjejen och sträcka fram handen. Det kändes egentligen lite väl vuxet att göra så, men hon hade liksom vant sig vid det den senaste tiden.

– Hej! Ebba.

– Olivia. Du ska bo med de där två, eller?

– Ja, vi skrev i anmälan att vi ville bo ihop i alla fall. Du, då?

– Vet inte. Känner ingen här, det var pappa som anmälde mig. Olivia ryckte på axlarna och verkade inte särskilt intresserad av att prata mer.

15

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 15

2013-04-09 11:33

Ebba såg att hon hade en hörlur instoppad i ena örat, men ville ändå visa att hon inte var lika fördomsfull som Nova.

– Vad lyssnar du på?

Olivia log stort och räckte med självklarhet över den ena hörluren till Ebba som lirkade in den i sitt högra öra. Ebba nickade gillande åt de rytmiska dubstep-tonerna. Det här var ingen radio-house, som ­Avicii eller Swedish House Mafia. Det här lät mycket hårdare och cool­are. Nova fick väl bli sur på henne då, den här tjejen verkade skön.

– Ska du på Way Out West?

Ebba ryckte till av frågan.

– Njae. Alltså, jag har ju sett att det kommer bra band och så. Men jag har faktiskt inte ens frågat mina föräldrar om pengar till biljetten.

Jag tror att de tycker att jag är för liten.

– Jaha. Men det är du ju inte? Jag köpte biljett i mars, jag var rädd att de skulle ta slut. Det är ju liksom nästan den enda festivalen man kan gå på om man är under sexton. Pappa betalade biljetten som muta för att jag skulle åka hit.

Olivia log stort, så att ögonen blev som små streck. Hon såg nästan ut som en serie-figur med sitt stora hår, sin lilla trubbiga näsa och munnen som gick från att vara som en pytteliten jordgubbe till att bli en stor, glad öppning när hon log. Ebba tänkte glatt att det var rätt skönt att någon var kortare än hon själv. Olivia kunde omöjligt vara längre än hundrafemtiofem centimeter lång. Och pytte­liten. Hennes handleder var säkert nästan hälften så smala som Ebbas. Men inte så att det såg sjukt ut. Mer som att Olivia var en liten miniatyr-människa.

Ebba var på väg att fråga varför hon åkt hit när hon egentligen inte ville, men hindrade sig själv i sista stund genom kväva frågan med en hostning. Det var stenhård konkurrens om Carlstensveckans tjugo-

16

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 16

2013-04-09 11:33

fyra platser, och folk satt som klistrande framför datorn när det var dags att skicka ansökan. Det kändes nästan lite orättvist att Olivia hade fått åka med när så många andra av Ebbas kompisar som verkligen, verkligen ville åka inte hade blivit antagna.

De hade hamnat på efterkälken, men Olivia gick och bläddrade bland låtarna i sin iPhone och verkade inte riktigt bry sig. Även om det kändes lite töntigt nickade Ebba mot klungan längre fram, och de drog upp tempot för att hinna ikapp resten av gänget.

Molnen hade spruckit upp och solen värmde i ryggen. Det började bli ganska varmt, och Ebba kände sig tacksam över att hon kommit ihåg att sätta på sig extra deo i morse. Särskilt eftersom det kändes som att temperaturen steg ytterligare hundra grader när de kom upp på klippkrönet, och hon såg vad som väntade på henne nedanför.

Ebba blev nästan lite besviken när hon såg Carlstensstugan borta i viken. I flera år hade hon längtat efter att få kliva in i något av rummen med mysiga namn som Kössö, Vinga, Gullholmen och Kattskär, och så var det bara en vanlig låg, vit träbyggnad. Eller vit och vit. Färgen började bli ganska avskavd, det syntes redan på långt håll.

En altan löpte längs hela långsidan och i mitten fanns en bred trappa som ledde ner till en stor gräsplan. Vid slutet av gräsplanen syntes en gammal badbrygga och en liten vit stuga med skorsten på taket. Ebba gissade att det var en bastu, för fönsterrutorna var alldeles immiga.

På baksidan av huset skymtade hon den breda, inglasade verandan som hon visste användes som matsal. Där låg även Magasinet, där man förvarade extra segel, flytvästar och fendrar. Det var där båtarna fick vila under vintern. Enligt Ebbas storasyster Mathilda var det dessutom i Magasinet de allra mest spännande grejerna skulle hända under veckan. Det var dit man sprang på nätterna för att hänga

17

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 17

2013-04-09 11:33

ensam med killen man gillade, precis som Mathilda berättat om för Ebba att hon gjorde när hon var på Carlstensveckan. Om man hittade en kille, vill säga.

Ebba och Olivia anslöt sig till de andra som hade stannat på gräsplanen och slängt av sig sina väskor och ställt sig i en ring. Ebba sneglade mot den långa killen som suttit framför henne och Nova på båten. Han hade uppenbarligen haft sin blick riktad mot henne också.

När han log mot henne kände hon hur det virvlade till i magen.

Hon slog generat ner blicken och tittade istället ut över det glittrande havet. Gud, vad hon längtade efter att rigga en av båtarna och ge sig av!

Men innan det var dags för det riktiga lägret att börja verkade det som att de skulle prackas på den, för alla läger, obligatoriska presentationsrundan. Sådant hade de tydligen inte vuxit ifrån än, verkade ledarna tycka, och Ebba suckade inombords. Samtidigt tyckte hon att det var spännande. Vissa av ansiktena i ringen kändes bekanta, säkert från tävlingar eller träningsläger hon varit på som liten. Men de flesta kände hon inte igen.

Hon lirkade sig in mellan Nova och Carro samtidigt som hon passade på att dra ner dragkedjan i den grå hoodtröjan. Hon såg ner på sina Converse och konstaterade att de hade åkt på lite väl mycket stryk. De var märkbart mer slitna än de andra tjejernas skor, men det var som det brukade. Hur mycket hon än fixade med håret och sminkade sig skulle det förmodligen alltid lysa igenom att hon hade varit värsta pojkflickan när hon var liten. De där fnissiga tjejerna, som just nu trängde sig in mellan två vitblonda killar på andra sidan ringen, verkade däremot vara så långt ifrån pojkflickor man kunde komma.

De höll varandra i armkrok och den lite kortare av dem viskade något till den andra som fick henne att skaka av återhållet skratt. Ebba

18

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 18

2013-04-09 11:33

fick hålla tillbaka impulsen att himla med ögonen. Sådana där super­ fnissiga tjejer var det värsta hon visste. Ofta tyckte hon att det kändes som om det var henne de skrattade åt, även om det säkert inte alls var så. Men det gjorde henne ändå nervös på något vis.

Ledarna ställde sig mitt i ringen och började informera om vad som skulle hända under den kommande veckan. De var två killar och två tjejer, ungefär i Mathildas ålder.

Det var mycket att hålla reda på; frukosttider som skulle passas, städning som skulle skötas och grupper de skulle delas in i senare.

– Och, fortsatte en av de två killedarna som presenterat sig som Erik: Jag vet att många av er känner varandra sedan tidigare, men här har vi någonting som kallas för ”Carlstensandan”. Från och med nu är alla lika bra polare, oavsett om ni har känt varandra sedan dagis, eller aldrig har träffats innan. Ju bättre polare vi är, desto roligare blir det att segla tillsammans. Därför är det dags för alla att presentera sig för varandra nu!

Erik tittade menade på den mörklockiga ledar-tjejen bredvid sig, som tog ett steg fram, log stort och sa: – Jag heter Jessica. Jessica Johansson.

Sedan tog hon fram en tennisboll ur fickan och kastade över den till Erik: – Erik. Erik de Graaf!

Han kastade i sin tur vidare bollen till killedaren på andra sidan ringen. Det märktes att den andra killedaren tyckte att den här idén var lika barnslig som deltagarna verkade tycka.

– Vi ska alltså säga vårt förnamn, vårt efternamn och sedan kasta vidare bollen.

Han lät blicken svepa över deltagarna, och Ebba ryckte nästan till när den stannade vid henne. Han var overkligt snygg, och inten­

19

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 19

2013-04-09 11:33

siteten i hans blick när den nådde hennes gjorde att det kändes som om någon drog en isbit längs hennes ryggrad.

Han vägde tennisbollen i handen: – Kricke Lindströmer.

Sedan kastade han över bollen till en av de fnissande blondinerna på andra sidan ringen.

– Moa Wåhlmark!

Hon kastade, inte helt oväntat, över bollen till sin blonda kompis bredvid, som förstås tappade den, och började fnissa okontrollerat igen.

– Joanna Jörnstedt!

Joanna kastade vidare bollen till Nova, som med hög och självsäker röst berättade att hon hette Nova Hjärtström.

Nova kastade i sin tur iväg bollen till den snyggaste killen av alla.

Ebba hade sett hur han tagit täten när de gick av båten. Han var lång och mörkhårig, med knallblåa ögon och ett band av fräknar över den lite trubbiga näsan. Skrattgroparna i de solbrända kinderna var så djupa att han lätt hade kunnat fylla dem med minst en deciliter vatten, sam­ tidigt som de lite buskiga ögonbrynen och en lätt skuggning på överläppen och hakan vittnade om att han inte var någon liten pojke längre.

– Viggo de Graaf!

Hans röst var hög, tydlig och självsäker. Precis som Novas.

Ebba fick sedan reda på att Olivia hette Georgsson i efternamn, men att det uttalades på engelska, som ”Djårdjson”. Den blond­ lockiga tjejen, en av dem som Ebba kände igen vagt, presenterade sig som Lydia Levin. Sedan kastade hon över bollen till Ebba och log igenkännande.

Ebba förstod inte hur folk kunde vara så lugna i sådana här sammanhang. Så fort hon såg tennisbollen komma flygande kände hon

20

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 20

2013-04-09 11:33

hur kinderna började hetta. Som tur var lyckades hon fånga den, om än lite småklumpigt.

– Ebba Eberlind!

Reflexmässigt kastade Ebba iväg bollen så snabbt hon kunde. Och förmodligen så hårt hon kunde. För killen som hade hittat hennes tampong på färjan stönade till när den träffade honom med full kraft, rakt i magen.

– Aj! Försöker du döda mig eller!

Han göteborgska var grövre än de andra killarnas, men trots att han grimaserade blev Ebba lugnare av att flera av deltagarna skrattade högt, och att ett leende sprack upp även i den här killens ansikte.

– Ah ja. Jag heter Johan Stålberg.

Johan kastade vidare bollen till en knubbig liten kille som visade sig heta Edward Högberg, som i sin tur kastade den vidare till en av de två identiska vitblonda killarna som stod bredvid Moa och ­Joanna. Han hette Ludde Bergström, och kastade vidare bollen hårt och skruvat till den långa killen som Ebba kollat in. Han sträckte säkert ut vänsterhanden och fångade bollen som om han vore v­ ärsta baseboll-proffset.

– Pontus Lindén.

Det var någonting med den där Pontus som fångade Ebbas uppmärksamhet. Han var inte lika snygg som Viggo de Graaf. Men han såg snäll ut. Ebba såg hur han gav henne ett snabbt leende när han märkte att hon tittade åt hans håll. Hon log tillbaka. Och kände hur någonting mycket, mycket litet tog ett glädjeskutt någonstans nere i magen.

När alla deltagare presenterat sig, och bollen återvänt till Erik lät han blicken vandra runt i ringen. Sedan nickade han mot Kricke, som tog ett steg fram och satte händerna i sidorna.

21

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 21

2013-04-09 11:33

– Vi ledare ser er som vuxna människor och vet att ni har ordentligt med sjövana allihop. Därför tycker vi egentligen inte att vi ska behöva informera er om att det är ett absolut krav med flytväst i båtarna. Men enligt reglerna måste vi det. Ni vet säkert att det finns kraftiga strömmar i vattnet häromkring, och jag behöver väl knappast berätta att man är ganska körd om man skulle råka falla över bord utan flytväst?

Han nickade tillbaka mot Erik, som höll upp ett rött skynke, ungefär en kvadratmeter stort.

– Om något skulle hända i båtarna, så kommer det att ligga ett sådant här i varje båt. Ni kommer inte att ha tid att hissa flaggor om något går snett. Händer det något ute på sjön, så håller ni upp det här. Vi hoppas förstås att det inte ska behövas och ni får under inga omständigheter använda skynket om inte ni eller någon av de andra befinner sig i en direkt nödsituation. Är ni med?

Spridda nickningar bland deltagarna visade att de hade uppfattat vad Kricke och Erik hade sagt. Jessica tog vid där Kricke hade slutat.

Hon satte på sig en sträng min och lät blicken vandra mellan deltagarna innan den fastnade på den långa, brunhåriga tjejen som sagt att hon hette Magdalena Smith. Ebba hajade till. Hon hade tagit för givet att den där tjejen också var en ledare, för hon såg definitivt ut att vara äldre än femton år. Det långa chokladbruna håret var uppsatt i en hög tofs, och den bronsfärgade nyansen på hennes hud var snarare av det där slaget man fick under en vintersemester på en annan kontinent än av salta dagar på havet. Outfiten som Ebba hade känt sig nöjd med för bara en halvtimme sedan kändes plötsligt som någonting den här tjejen möjligen hade kunnat ha på sig på ett dagisfoto, och hon fick anstränga sig för att blicken inte skulle fastna i Magdalenas solbrända urringning. Kunde man verkligen vara fem-

22

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 22

2013-04-09 11:33

ton år och sådana där … bomber? När Magdalenas nonchalanta blick slutligen mötte Jessicas verkade den självsäkra ledaren nästan lite nervös och tveksam innan hon harklade sig: – Ni har alla fått skriva under Carlstensavtalet tillsammans med era föräldrar innan ni kom hit. Kan du upprepa något av det som stod i avtalet?

Magdalena himlade med ögonen, nickade, och rättade till sitt orange-färgade armband i emalj innan hon svarade: – Ingen rökning. Ingen alkohol. Då blir vi hemskickade.

– Bra där, svarade Jessica. Det är vi ledare som har ansvaret för er den här veckan. Det skulle bli omöjligt för oss att förklara för era föräldrar hur det kommer sig att någon av er har ramlat i vattnet på grund av att han eller hon var full. Och det spelar ingen roll om ni knäcker ett ciggpaket om dagen hemma. Här röker vi inte. Är ni med?

Alla deltagare nickade unisont, och Jessicas blick fortsatte att vandra runt i ringen. Den raka ryggen, det bakåtstrukna lockiga håret och den klara, men ändå genomträngande rösten ingav definitivt respekt.

Nu bestämde hon sig för att utsätta Viggo de Graaf för en av sina frågor. Han drog handen genom sitt halvlånga, mörka hår och höjde på ett ögonbryn när Jessicas blick stannade vid honom.

– Kan du berätta något mer av det som stod i avtalet för mig?

– Yes, madam, svarade Viggo och ställde sig i överdriven givakt.

Vi får inte lämna Carlstensstugan efter klockan elva.

– Som sagt: Vi har ansvaret för er hela veckan. Det är ju inte direkt så att vi har haft någon dödsolycka här ute någon gång och det är ju ett under, så mycket som folk är ute och springer på nätterna.

Men jag kan lova er att vi har haft brutna armar, brutna ben och sjukt många stukade fötter. Det är för er egen skull som ni inte får lämna

23

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 23

2013-04-09 11:33

Carlstensstugan efter elva. Och kom ihåg att det är genom dörrarna vi går in och ut, och inte genom fönstren.

Det sista sa Jessica med glimten i ögat, och de spridda skratten från deltagarna fick till och med Jessica att släppa på den stränga minen och dra lite på munnen.

Hon fortsatte med sin utfrågning, och Ebba pustade ut varje gång frågan landade hos någon annan än henne. Det var ganska självklara saker som upprepades. Att det var viktigt att komma i tid. Att delta i alla program. Att man skulle vara schysst mot varandra. När Jessica var färdig med sitt korsförhör nickade hon mot Karin Wiik, den sista av ledarna. En blond liten senig tjej med väl framträdande muskler. Hon hade gjort en inbakad fläta i luggen, och log så stort att man utan problem hade kunnat kasta den där tennisbollen rakt in i hennes mun. Karin berättade att hon var den yngsta av ledarna. Hon var tjugoett år, Kricke och Jessica var två år äldre och Erik de Graaf var tjugofyra. Lika gammal som Mathilda.

Karin berättade också att det var hon som hade ansvar för fysträningen, som skulle bestå av både konditions- och styrketräning. Hon log, studsade upp och ner på stället, viftade med armarna och verkade så entusiastisk att Ebba nästan fick träningsvärk bara av att titta på henne.

– Och om någon vill satsa lite extra på konditionen, så kommer jag vara uppe klockan åtta varje morgon, alltså en timme innan ni ska samlas i frukostmatsalen, för att köra en liten löprunda. Jag gör det oavsett hur många av er som hänger på, men jag hoppas såklart att vi blir så många som möjligt, strålade Karin.

Ebba fick anstränga sig för att kväva ett gapskratt. Att hon skulle gå upp klockan åtta på sommarlovet hände bara inte. Särskilt inte för att gå ut och springa. Sedan bestämde hon sig för att hon nog gillade Jessica mest av ledarna. Hon verkade tuff och hård, men ändå ganska

24

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 24

2013-04-09 11:33

rolig. Karin var nog snäll och gullig, förstås. Men Ebba hade fruktansvärt svårt för sådana där hurtiga människor som verkade som om de sprang en mil varje morgon, innan de intog sin frukost som bestod av en stor tallrik havregrynsgröt och en näve bär de plockat i bara farten under sin löprunda. Nova däremot, skulle säkert gilla Karin.

Hon var också den där typen som gärna tog en löprunda på morgonen, även om hennes frukost snarare bestod av ingenting alls än av en tallrik gröt. Ebba lät sin blick glida över till Erik, som hade börjat gå runt och samla in deltagarnas mobiltelefoner i en stor plastpåse.

Det var mobilförbud på lägret för att aktiviteterna inte skulle störas av massor av samtal, sms och surfande. Han dunkade Johan i ryggen medan Johan släppte ner en illa tilltygad smartphone i påsen. Det såg ut som att de kände varandra sedan tidigare. Erik verkade schysst och bra. Snarare som en sådan där storebrorsa man själv skulle vilja ha, än en äldre kille man blev tänd på. Kricke, däremot, var exakt en sådan där äldre kille man skulle kunna bli tänd på, konstaterade Ebba, och fick koncentrera sig för att inte stirra på honom där han hade satt sig tillrätta på lastkärran med alla väskor, och dragit ner Karin i sitt knä. Han viskade någonting i hennes öra och hon skrattade till innan hon gav honom en sträng blick. Kricke log lurigt mot henne med sina lite torra läppar, och för en tiondels sekund undrade Ebba hur det skulle vara att kyssa de där läpparna. Men hon slog snabbt bort tanken. Att bli kär i en ledare var inte riktigt hennes stil. Istället log hon så mystiskt hon kunde mot den där Pontus, som stirrade på henne från andra sidan cirkeln. Hon fick kväva både en fnissning och en impuls att stöta till Nova som stod bredvid henne. Visst, hon hade sett att han hade kollat in henne lite när de ställde sig i ringen.

Men nu stod han liksom där och försökte verkligen råflirta med henne! Hon hade aldrig varit med om att en kille stirrat på henne på det

25

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 25

2013-04-09 11:33

där sättet innan, och kunde inte låta bli att känna sig ganska smickrad, även om hon blev generad.

När Erik hade samlat in alla mobiltelefoner berättade han att alla deltagare skulle få varsin lapp med ett seglings-ord på, sedan ­skulle man hitta den person som hade en lapp med ett ord som hörde ihop med det man själv hade. Syftet med ”leken” verkade helt enkelt vara att de skulle tvingas prata med folk de inte kände sedan tidigare.

Ebba fick en lapp som det stod ”fock” på. Då skulle hon för­ modligen hitta någon som hade en lapp där det stod ”storsegel”. ­Olivia kom fram och visade skeptiskt upp en lapp där det stod ”rorkult”.

– Jag har lite svårt för sådana här grejer, viskade Olivia halvhögt och gjorde en grimas.

De fick snabbt sällskap av Viggo, som fått alla att skratta när han ställt sig i givakt under Jessicas utfrågning. Snygg, definitivt. Rolig?

Absolut. Men Ebba visste sina begränsningar, en sådan här kille skulle hon aldrig kunna få.

Han höll fram sin lapp, som det stod ”roder” på. Olivia log med hopknipen mun och gav honom sin lapp. Roder och rorkult hörde ihop eftersom rorkulten är stången man styr rodret med. Han sträckte fram handen och hälsade på både henne och Olivia.

– Tjena, Viggo. Så, vilken skola går ni på? Jag tror inte att jag har sett er innan.

– Så, jag går på Nordhem. Och du? Olivia härmade hans tonfall.

– En liten hipster, vad gulligt! Var har du kameran någonstans, då?

Olivia himlade med ögonen och ryckte i kamera-bandet hon hade på axeln. Viggo skrattade till, och även Ebba drog lite på munnen.

Som tur var kom Nova fram, innan Viggo hann fälla ytterligare en syrlig kommentar om kameran.

26

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 26

2013-04-09 11:33

– Är det någon av er som har skotlås, undrade hon och visade upp en lapp som det stod ”skot” på.

– Ledsen fröken, men jag har redan hittat min dam! Viggo såg dock inte särskilt ledsen ut, utan log brett mot Nova samtidigt som han försökte lägga armen om en ytterst motvillig Olivia som snabbt vek undan.

– Ja, jag heter Nova, sa Nova och sträckte fram handen mot ­honom.

– Viggo. Trevligt att träffas. Och om ni undrar varför jag har uppfört mig så exemplariskt hittills är det för att Erik där borta är min store­brorsa. Men i kväll ska han få se på fan. Jag hoppas att vi får bo i Vinga. Det är lätt det bästa rummet om man vill smita ut på nätterna.

Trots att knubbiga lilla Edward visade sig ha den lapp som hörde ihop med Novas brydde hon sig knappt om att hälsa på honom. Ebba fick nästan ont i hjärtat när hon såg Edwards min när Nova vände ryggen till och fortsatte prata med Viggo. Han var så snygg att Ebba nästan fick ont i ögonen av att titta på honom. Typiskt en sådan kille som Nova skulle börja gilla, och för att inte störa Nova och ­Viggo drog hon med sig Carro runt för att hälsa på några av de andra. Blondlockiga Lydia hälsade glatt och sa att hon kände igen dem från Långedrags seglarsällskaps mini-regatta, som varit för flera år sedan. Ebba blev imponerad över att Lydia vågade erkänna att hon kom ihåg dem, men mindes även att hon och Carro vunnit mini-­regattan i tjejklassen. Det var när de båda varit superseriösa med s­ eglingen. Nu hade Ebba blivit betydligt slappare än Carro, som lätt skulle kunna gå seglingsgymnasium och börja tävla på riktigt snart om hon ville. Lydia berättade att även hon körde rätt hårt, och gärna ville börja elitsatsa nu i nian. Ebba såg att de två vitblonda killarna, Ludde och Liam, tittade intresserat åt deras håll, men när hon gav Carro en menande blick för att visa att det kanske var läge att hälsa på dem skakade Carro lätt på huvudet,

27

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 27

2013-04-09 11:33

och Ebba blev lite irriterad. Ända sedan de var små hade Carro alltid velat ha Nova med sig när de skulle göra någonting som kändes läskigt. Ibland kändes det som att hon inte tyckte att Ebba var bra nog.

De vitblonda killarna verkade dessutom ha gett upp, och riktade istället sin uppmärksamhet mot Moa och Joanna som fort­farande stod tätt ihop och fnissade.

Istället snackade hon och Carro en stund med en tjej som hette Greta. Hon såg ut som en chokladboll. Knallbrun och rund, med blankt, chokladbrunt, axellångt hår och stora, runda chokladbruna ögon. Hon hade, precis som Olivia, åkt till Carlstensveckan utan att känna någon.

– Men alltså, jag har inga kompisar som är tillräckligt bra på att segla. Så det var lika bra att åka själv, sa Greta glatt.

– Oj, jag hade aldrig vågat åka iväg själv, nästan viskade Carro fram.

– Äh, man lär väl känna folk här.

Greta log stort, ryckte på axlarna och liksom hoppade iväg för att leta vidare efter den person hon hörde ihop med.

Lite med flit väntade Ebba extra länge med att hälsa på Pontus, tills han släntrade fram och hälsade på henne.

– Vad har du på lappen?

Ebba fick motstå en impuls att torka av handflatorna på jeansshortsen innan hon visade fram sin lapp där det stod ”akter”.

– Men då hör våra lappar ihop!

Pontus såg ut som en femåring som nyss fått en stor påse lördagsgodis när han visade upp att det stod ”för” på hans lapp. Och även om Ebba tyckte att han varit snyggare på långt håll än vad han var nu, när de stod nära varandra, kunde hon inte hindra hjärtat från att ta ett litet skutt i bröstet. Deras lappar hörde ihop! Det måste vara ett tecken!

28

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 28

2013-04-09 11:33

Pontus berättade att han spelat hockey tidigare men att han tyckte att det tog för mycket tid från skolan, så nu spelade han gitarr istället. Förutom att han hade lite för smala händer, och rätt fula framtänder, tyckte Ebba nog ändå att han var ganska söt. Och han verkade snäll. Snäll och söt. Han var säkert inte en sådan som skulle ha hetsat på henne för att hon tappat tamponger på båten.

Johan, däremot, stod några meter bort och snackade med Olivia. Han måste ha sett att Ebba tittade åt deras håll, för han log och sträckte ut tungan i en busig grimas. Hon gjorde en liknande grimas tillbaka, och hans ansikte sprack upp i ett stor och skevt leende. Hela han var liksom lite skev. Slarvigt knutna skosnören, trasiga jeansshorts, och ett stort plåster som täckte nästan hela hans vänstra knä. Hon hoppades att det där leendet var ett tecken på att han i alla fall inte skulle berätta för någon om tampong-grejen.

Pontus pratade på om hur han jobbade extra i en glasskiosk på sitt sommarställe på Gullholmen och planerade att lägga ihop sommarjobbspengarna med födelsedags- och julklappspengar för att ha råd att köpa någon särskild elgitarr.

I ögonvrån såg Ebba hur Olivia och Johan stod och pillade på Olivias kamera. De verkade kolla igenom bilder från någon resa Olivia varit på. Och även om det de höll på med verkade tusen gånger mer spännande än att gå och lyssna på Pontus gitarr-snack kändes det dumt att lämna honom. Dessutom var det nog ganska otaktiskt: att vara söt, snäll och grym på gitarr var definitivt kriterier som gjorde Pontus till en potentiell flirt för veckan. Ebba började fantisera om att de kanske till och med skulle gråta när de tvungna att skiljas åt sista dagen, och inte stå ut med att vara borta från varandra en enda sekund. Han skulle komma hem till henne redan samma kväll, och sedan skulle de bli ihop och vara med varandra dygnet runt hela som-

29

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 29

2013-04-09 11:33

maren. Eftersom han uppenbarligen gillade att segla skulle han hjälpa pappa Jan med deras båt, och pappa skulle ge henne nöjda ögonkast som för att säga ”bra kille, Ebba!”. Sedan skulle hon komma tillbaka till skolan till hösten, och alla skulle veta att hon hade träffat en kille. Tjejerna i klassen skulle peppra henne med frågor, men hon skulle bara svara lite undvikande att de var jättekära. Sedan skulle de ha sex, såklart …

Hennes tankar avbröts av att Pontus stötte henne i sidan, och hon såg frågande upp på honom, generad över scenerna hon målat upp i sitt huvud.

– Ursäkta, jag är nog lite trött … Vad sa du?

– Känner du många här?

– Njae, Nova och Carro, de som går där framme med han, din kompis …

Hon nickade bort mot Nova och Carro som verkade djupt koncentrerade på vad Viggo pratade om.

– Ah, Viggo! Det är min bästa polare. Vi går i samma klass, på Samskolan. Vi är värsta gänget från klassen som är här tillsammans, asballt, verkligen. Jag, Viggo, och så Ludde och Liam, det är de där två skitblonda killarna där borta, och så ja, Johan då. Men han går inte i vår klass. Det är Viggos kusin.

Jamen, det var väl klart att de var ”värsta gänget” som var här tillsammans, tänkte Ebba lite småbuttert och skämdes nästan över att hon bara kände Nova och Carro. Men det kunde man ju inte visa.

– Oj, vad kul! Vilken tur ni hade som kom med allihop, sa hon istället så entusiastiskt hon kunde.

– Eller hur! Det var rekordmånga sökande i år. Platserna blev tydligen fullbokade på typ fem minuter.

Ebba log mot Pontus, men rös inombords. Det gjorde hon varje

30

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 30

2013-04-09 11:33

gång hon tvingades tänka på att hon kanske inte skulle ha fått en av de åtråvärda 24 platserna. För att få en av dem var man till att börja med tvungen att vara med i någon av de västsvenska seglarsällskapen.

Ebba var med i LSS, Långedrags seglarsällskap. Dessutom hade man förtur till platserna om man hade föräldrar eller syskon som varit på lägret. Men framför allt var man tvungen att vara bra på att segla.

Det här var inget nybörjarläger för folk som åkt lite motorbåt med sina föräldrar på sommarlovet. Även om det knappast var något elitläger var det liksom lite underförstått att man verkligen skulle vilja satsa på seglingen om man åkte på Carlstensveckan. Samtidigt var träningen långt ifrån så hård som om man åkte på ett ”riktigt” träningsläger eftersom huvudsyftet från början, då lägret startades någon gång i slutet av 1950-talet, hade varit att duktiga seglare skulle lära känna varandra. Problemet var bara att det var nästan tre år sedan Ebba var med i en tävling senast, och hon var lite nervös för att de andra skulle märka att hon faktiskt inte var särskilt duktig längre.

Nu för tiden seglade hon bara för att det var kul, inte för att vinna hitte på-tävlingar som klubbmästerskap och skolmästerskap. Något SM-guld skulle det definitivt aldrig bli för henne.

31

16191_inlaga_Carlstensveckan.indd 31

2013-04-09 11:33

Johanna Schreiber är journalist och arbetar på Expressen. Hon har tidigare skrivit för bland andra Aftonbladet och tidningen Frida.

www.wahlstroms.se

J OH A N N A S C H R E I B E R

Ebba har längtat hela året och nu är hon äntligen här, på Marstrand och seglarlägret Carlstensveckan.

Tillsammans med bästisarna Nova och Carro ser Ebba fram emot en vecka full av tuff segling, sköna människor och pirrigt hångel.

Snygga killar råder det ingen brist på, och Ebba får snart svårt att välja mellan den populära gitarrkillen Pontus och roliga, galna Johan.

Men allt är inte sol och glädje. Bästisarnas knäppa rumskompis Olivia och Nova tjafsar hela tiden, och Ebba tvingas konfrontera både sin bästa kompis och sina egna känslor.

Och vem är det egentligen som smyger i båtmagasinet om nätterna?

Carlstensveckan

.. a. . . . an kn t mo e vd ska et olv ag Tr a. np Han under, hon ova Och hon kysste tillbaka. Hon e henne. sst ky n ha h Oc .als. kade hur han tog i henne, med hela ha..nderna.

n a k c e v s n e ra lst A N N A JOH

C

R E B I E SCHR

ISBN 978-91-32-16191-9

Schreiber_Carlstensveckan_slut.indd 1

2013-04-08 11:24