9789176458419

En man som sover

Georges Perec

EN MAN SOM SOVER

Översättning av Fredrik Rönnbäck

6

Du behöver inte gå hemifrån. Stanna vid ditt bord och lyssna.

Lyssna inte ens, vänta bara. Vänta inte ens, var alldeles tyst och ensam. Världen kommer att uppenbara sig för dig och låta sig avslöjas av dig, den kan inte annat, den kommer att vrida sig i extas inför dina ögon.

Fr a nz K a fk a, Betraktelser över synd, lidande, hopp & den rätta vägen

7

8

S å snart du sluter ögonen börjar sömnens äventyr. Sovrum­ mets välkända halvdager, en dunkel rymd beskuren av ­detaljer, där ditt minne utan svårighet urskiljer vägar du redan har färdats tusen gånger och återskapar dem med hjälp av fönst­ rets diffusa kvadrat, frammanar tvättstället med hjälp av en ljusglimt, hyllan med hjälp av den lite ljusare skuggan av en bok, fyller i den mörkare massan av hängande kläder, allt detta ersätts efter en viss tid av en tvådimensionell rymd, som en tavla utan tydliga gränser som bildar en mycket liten vinkel mot dina ögon, som om den vilade, nästan rätvinkligt, mot din näsrygg, en tavla som först kan tyckas enhetligt grå, eller möjligen neutral, färglös och formlös, men som säkert ganska snart visar sig besitta åtminstone två egenskaper: den första är att den mörknar mer eller mindre allt eftersom du k­ niper mer eller mindre hårt med ögonen, som om, rättare sagt, sammandragningen av dina ögonbryn när du sluter ögonen medförde en förändring av planets lutning i förhållande till din kropp, som om dina ögonbryn var dess gångjärn, och följaktligen, även om det är en följd som bara verkar kunna påvisas empiriskt, medförde en förändring av densiteten ­eller kvaliteten av det mörker du förnimmer; den andra är att rymdens yta är långt ifrån regelbunden, eller rättare sagt att spridningen, att utbredningen av mörkret inte sker homogent: den övre delen är uppenbart dunklare, den undre delen, som tycks vara närmare dig, trots att begrepp som nära och fjärran, högt och lågt, framför och bakom, självklart har börjat förlora sin precision, är å ena sidan mycket gråare, det vill säga inte mycket neutralare, som du först tror, utan helt enkelt vitare, och innehåller, eller framhäver, å andra sidan, en, två eller flera 9

olika sorters påsar, kapslar, lite som du föreställer dig en tårkör­ tel, till exempel, med tunna håriga kanter, vari bländande vita blixtar skälver, vibrerar, vrider sig, ibland mycket tunna, som mycket fina streck, ibland betydligt fylligare, närmast tjocka, som maskar. Dessa blixtar, även om blixtar är ett missvisande ordval, är så egendomligt beskaffade att de inte går att betrakta.

Så snart du fäster uppmärksamheten vid dem lite för länge, vilket det nästan är omöjligt att inte göra, för de dansar trots allt mitt framför ögonen på dig och omgivningen existerar nätt och jämnt, faktum är att det knappt finns något riktigt förnimbart alls utom ögonbrynens gångjärn och den mer eller mindre urskiljbara, mycket otydliga tvådimensionella rymd där mörkret oregelbundet breder ut sig, men så snart du betraktar dem, även om det förstås är ett ord som inte längre har någon betydelse, så snart du, till exempel, försöker att något sånär försäkra dig om deras form, eller deras innehåll, eller någon detalj, kan du vara säker på att återigen befinna dig, med öppna ögon, framför fönstret, en diffus rektangel som återgår till en kvadrat, trots att det saknar all likhet med påsen eller påsarna.

De återkommer dock, och med dem den mer eller mindre lutande rymden som hänger på dina ögonbryn, ett tag efter att du åter har slutit ögonen, och troligtvis har de inte förändrats under tiden. Du kan dock inte vara helt säker på det senare, för efter en tid av svårbestämbar längd, och trots att inget ännu tillåter dig att hävda att de verkligen har försvunnit, kan du konstatera att de har bleknat betydligt. Det rör sig nu om ett slags randigt grådask, fortfarande tillhörande samma rymd som mer eller mindre är en förlängning av dina ögonbryn, fast, som det verkar, förvrängd så att den hela tiden driver åt vänster; du kan betrakta den, utforska den, utan att störa helheten, utan att omedelbart vakna upp, men det intresserar dig över huvud taget inte. Det är på höger sida något händer, närmare bestämt en planka, mer eller mindre bakom dig, mer eller mindre ovanför, mer eller mindre till höger. Plankan syns naturligtvis inte. Du vet bara att den är hård, trots att du inte 10

ligger på den, eftersom du snarare ligger på någonting mycket mjukt, din egen kropp. Ett kort sagt förbluffande fenomen uppstår därmed: det finns till att börja med tre rymder som du under inga omständigheter riskerar att blanda samman, din kroppssäng som är mjuk, vågrät och vit, därtill dina ögonbryn som styr en grå, intetsägande, sluttande rymd och slutligen plankan som är orörlig och mycket hård, ovanför dig, parallell med din kropp, och möjligen nåbar. Faktum är att det är tydligt, även om inget annat längre är tydligt, att om du klamrar dig upp på plankan somnar du, att plankan är sömnen. I princip kunde inte uppgiften vara enklare, fast allt tyder på att det kommer att ta lång tid: du skulle vara tvungen att dra samman sängen, kroppen, tills de inte är mer än en prick, en kula, eller sak samma, begränsa kroppens slapphet, koncentrera den i en enda punkt, till exempel i en ländkota eller något liknande.

Men i samma stund visar sig kroppen inte längre vara samma perfekta enhet som nyss, tvärtom breder den ut sig åt alla håll.

Du bestämmer dig för att föra en tå, eller en tumme, eller ett lår, in mot kroppens centrum, men just då, varje gång, är det en regel du glömmer, nämligen att du aldrig får släppa plankans hårdhet ur sikte, att du skulle ha använt list, dragit samman kroppen utan att den märkte det, utan att du själv kunde veta det med säkerhet, men det är för sent, varje gång är det redan sedan länge för sent och följaktligen, märkligt nog, klyvs dina ögonbryn mitt itu och i mitten, mellan dina ögon, som om gångjärnet var det som höll allting samman, och gångjärnets fulla kraft fanns samlad i just den punkten, uppstår plötsligt en skarp, bestämt medveten smärta, som du genast förstår är den allra mest banala huvudvärk.

11

12

D u sitter, med bar överkropp, endast iklädd ett par pyjamas­ byxor, i din jungfrukammare, på den smala brits som är din säng, med en bok, Raymond Arons Föreläsningar om industrisamhället, liggande i knäet, uppslagen på sidan etthundratolv.

Först är det inte mer än ett slags trötthet, en utmattning, som om du plötsligt insåg att du sedan länge, sedan flera tim­ mar tillbaka, var i klorna på ett lömskt, förlamande obehag, inte direkt smärtsamt men likväl outhärdligt, en sötaktig och kvävande känsla av att sakna både muskler och benstomme, att vara en säck med gips omgiven av andra säckar med gips.

Solen gassar på takets zinkplåtar. Framför dig, i ögonhöjd, på en vit trähylla, står en halvtom, lite smutsig skål snabbkaffe, ett paket socker som börjar ta slut, en cigarett som brinner i ett reklamaskfat av vitaktigt falskt opalglas.

Någon går av och an i grannrummet, hostar, släpar med fötterna, flyttar möbler, öppnar lådor. Vatten droppar oupp­ hörligen från kranen över vasken på trappavsatsen. Ljud stiger upp ända nedifrån Rue Saint-Honoré.

Klockan i Saint-Roch slår två. Du lyfter blicken, du slutar läsa, men du hade ändå inte läst på ett bra tag. Du lägger den öppna boken bredvid dig, på britsen. Du sträcker ut handen, du fimpar cigaretten som ligger och ryker i askfatet, du dricker upp ditt snabbkaffe: det är knappt ljummet, för sött, lite beskt.

Du badar i svett. Du reser dig upp, du går fram till fönstret och stänger det. Du öppnar kranen över det minimala hand­ fatet, baddar pannan, nacken, axlarna med en våt tvättvante.

Med armar och ben tätt intill kroppen lägger du dig på sidan på den smala britsen. Du sluter ögonen. Ditt huvud är tungt, dina ben förlamade.

13

*

Senare, när dagen för din tenta kommer, går du inte upp. Det är inte en gest du har tänkt ut i förväg, det är förresten inte en gest alls, utan en utebliven gest, en gest du inte gör, rörelser du undviker att utföra. Du gick och lade dig tidigt, din sömn var ostörd, du hade ställt väckarklockan, du hörde den ringa, du väntade på att den skulle ringa, minst flera minuter, redan vaken på grund av värmen, eller ljuset, eller ljudet från mjölk­ buden, sophämtarna, eller av förväntan.

Din väckarklocka ringer, du rör dig inte ur fläcken, du stan­ nar i sängen, du sluter ögonen. Andra väckarklockor börjar ringa i grannrummen. Du hör ljudet av vatten, dörrar som stängs, skyndsamma steg nedför trapporna. Rue Saint-Honoré börjar fyllas av ljud från bilar, skrikande däck, växellådor, korta tjut från signalhorn. Fönsterluckor smäller, affärsinnehavare öppnar sina järnjalusier.

Du rör dig inte. Du kommer inte att röra dig. En annan, en dubbelgångare, en spöklik och minutiös kopia utför kanske, i ditt ställe, en efter en, alla de rörelser du inte längre utför: den reser sig, tvättar sig, rakar sig, klär sig, går ut. Du låter den springa nedför trapporna, löpa längs gatan, hoppa på bussen i farten, komma fram till tentasalen andfådd, triumferande, i tid. Examen för Högre Studier i Allmän Sociologi. Första skriftliga provet.

Du går upp för sent. Där borta sänker sig flitiga och uttråka­ de huvuden tankfullt över bänkarna. Dina kamraters möjligen oroliga blickar dras till din plats som förblir tom. Du kommer inte att skriva fyra, åtta eller tolv sidor om vad du vet, vad du tänker, vad du vet att du borde tänka om alienation, arbetare, modernitet, fritid, manschettarbetare och automatisering, om vårt medvetande om den andre, Marx som Tocquevilles rival, Weber som Lukács motståndare. Hur som helst skulle du inte ha skrivit något, för du vet inte mycket och du tänker inget.

Din plats förblir tom. Du kommer inte att avsluta din kandidat­ examen, du kommer aldrig att påbörja någon högre utbildning.

14

Du kommer inte att fortsätta dina studier.

Du kokar, som varje dag, en skål snabbkaffe; du tillsätter, som varje dag, några droppar kondenserad mjölk. Du tvättar dig inte, du klär dig knappt. I en rosa plastbalja lägger du tre par strumpor i blöt.

Du går inte till tentasalen efteråt för att ta reda på vilka frågor som prövade studenternas skarpsinne. Du går inte till kaféet dit du borde gå, din vana trogen, som varje dag, men särskilt en utomordentligt högtidlig dag som denna, för att träffa dina vänner. I morgon bitti kommer en av dem att ta sig an de sex trapporna som leder till ditt rum. Du kommer att känna igen hans fotsteg i trapphuset. Du kommer att låta honom knacka på din dörr, vänta, knacka igen, lite hårdare, leta efter nyckeln som du ofta brukade lämna på dörrkarmen när du gick ut en stund för att gå ned och köpa bröd, eller kaffe, eller cigaretter, eller tidningen, eller för att hämta posten, vänta igen, knacka lite lätt, ropa ditt namn med låg röst, tveka, och gå nedför trapporna med tunga steg.

Han kom tillbaka, senare, och sköt in en lapp under dörren.

Sedan kom det fler, dagen därpå, och dagen därefter, som knackade, letade efter nyckeln, ropade, lämnade meddelanden.

Du läser lapparna och knycklar ihop dem till bollar. Man stämmer träff med dig utan att du dyker upp. Du ligger kvar på din smala brits, med armarna bakom huvudet, knäna i väd­ ret. Du studerar taket och du upptäcker sprickorna, flagorna, fläckarna, relieferna. Du har inte lust att träffa någon, prata, tänka, gå ut, röra på dig.

Det är en dag som denna, lite senare, lite tidigare, som du upptäcker, utan att förvånas, att det är något som inte står rätt till, att du, för att uttrycka sig slarvigt, inte vet hur man lever, att du aldrig kommer att veta.

Solen gassar på takplåtarna. Värmen i jungfrukammaren är outhärdlig. Du sitter inklämd mellan britsen och hyllan med en uppslagen bok i knäet. Du har inte läst på länge. Din blick är 15

fäst på en vit trähylla, på en rosa plastbalja i vilken sex strum­ por ligger och ruttnar. Röken från den övergivna cigaretten i askfatet stiger rakt upp, eller nästintill, och breder ut sig som ett ostadigt dimtäcke under taket med dess fina sprickor.

Någonting höll på att gå sönder, någonting har gått sönder.

Du känner att du saknar – vad ska man säga? – stöd: någonting som du tyckte, som du tycker, verkade uppmuntra dig, verkade värma ditt hjärta, känslan av att finnas till, nästan av att vara viktig, intrycket att du hörde till, att du omslöts av världen, börjar svika dig.

Du hör trots allt inte till dem som tillbringar all sin vakna tid med att fråga sig om de finns till, och i så fall varför, varifrån de kommer, vad de är, vart de är på väg. Du har aldrig på allvar frågat dig vad som kom först av hönan och ägget. Metafysiska bekymmer har inte nämnvärt fårat ditt ädla ansikte. Men inget kvarstår av den spikraka bana, den framåtrörelse som du, så länge du kan minnas, har varit manad att betrakta som ditt liv, det vill säga dess mening, dess sanning, dess spänning: ett förflutet rikt på givande erfarenheter, välbehövliga lärdomar, skimrande barndomsminnen, bländande lantlig lycka, upp­ friskande havsvindar, en tät, kompakt nutid, sammanpressad som en stålfjäder, en riklig, grönskande, luftig framtid. Ditt förflutna, din nutid, din framtid går in i varandra: det är dina lemmars blotta tyngd, din lömska migrän, din trötthet, värmen, ditt beska, ljumma snabbkaffe. Och skulle man ge ditt liv en kuliss vore det inte den majestätiska esplanaden (i allmänhet en spektakulär perspektivisk illusion) där rundkindade barn av en segrande mänsklighet stimmar och stojar, utan snarare, trots dina ansträngningar, trots dina kvardröjande illusioner, den skrubb under takåsen som utgör ditt rum, vindskupan, två och nittiotvå meter lång, en och sjuttiotre meter bred, eller med andra ord lite drygt fem kvadratmeter stor, mansardrummet som du inte har lämnat på flera timmar, på flera dagar: du sitter på en brits som är för kort för att du om nätterna ska kunna sträcka ut dig i hela din längd, för smal för att du ska 16

kunna vända dig utan risk. Du betraktar, nu med närmast fascinerad blick, en rosa plastbalja som innehåller inte mindre än sex strumpor.

Du stannar på ditt rum, utan att äta, utan att läsa, nästan utan att röra dig. Du betraktar baljan, hyllan, dina knän, din blick i den spruckna spegeln, skålen, strömbrytaren. Du lyssnar till ljuden från gatan, vattendropparna från kranen på trappavsatsen, ljuden från grannen, harklingarna, lådorna som han öppnar och stänger, hostattackerna, visslingarna från hans vattenkokare. Du följer en tunn sprickas slingrande linje i taket, en flugas meningslösa färd, skuggornas nästan märkbara rörelser.

Det här är ditt liv. Det här är vad som är ditt. Du kan göra en detaljerad förteckning över din magra förmögenhet, en exakt balansräkning för ditt första kvartssekel. Du är tjugofem år och har tjugonio tänder, tre skjortor och åtta strumpor, några böcker som du inte längre läser, några skivor som du inte längre lyssnar på. Du har inte lust att minnas något annat, varken om din familj, om dina studier, om dina kärlekar, om dina vänner, om dina semestrar, eller om dina planer. Du har rest och du har ingenting tagit med dig hem från dina resor. Du sitter och vill inget annat än att vänta, bara vänta tills det inte längre finns något att vänta på: att natten kommer, att klockorna slår, att dagarna går, att minnena bleknar.

Du träffar inte längre dina vänner. Du öppnar inte dörren.

Du går inte ned och hämtar posten. Du lämnar inte tillbaka böckerna du har lånat på Pedagogiska institutets bibliotek. Du skriver inte till dina föräldrar.

Du går bara ut efter att solen har gått ned, som råttor, katter och monster. Du drar omkring på gatorna, smyger in på skumma små biografer på de stora boulevarderna. Ibland promenerar du hela natten; ibland sover du hela dagen.

Du är en dagdrivare, en sömngångare, ett blötdjur. Defini­ tionerna varierar beroende på vad klockan är, vilken dag det 17

är, men innebörden förblir relativt tydlig: du känner dig föga lämpad att leva, att handla, att skapa; du vill bara fortsätta, du vill bara vänta och glömma.

Dagens samhälle har i allmänhet lite till övers för en s­ ådan inställning: runt omkring dig har du, så länge du kan ­minnas, sett hur handlingskraft, storslagna planer, entusiasm har pre­ mierats: framåtsträvande män, män med blicken fäst vid hori­ sonten, män som skådar framåt. Klar blick, beslutsam haka, självsäker hållning, platt mage. Ihärdighet, initiativ, stordåd, framgång stakar ut en alltför tydlig väg till ett alltför föredöm­ ligt liv, tecknar okränkbara bilder av kampen för tillvaron. Vita lögner som när drömmarna hos alla dem som står och stampar och som kör fast, de tusentals utstöttas förlorade illusioner, de som kom för sent, de som ställde ifrån sig sin resväska på ­trottoaren och satte sig på den för att torka svetten ur pannan.

Men du behöver inte längre ursäkter, ånger, nostalgi. Du förkas­ tar inget, du vägrar inget. Du har slutat röra dig framåt, fast du rörde dig ändå inte framåt, du börjar inte om, du är framme, du förstår inte varför du skulle fortsätta: en alldeles för varm dag i maj behövdes det inte mer, nästan inte mer, än den oturliga kombinationen av en text i vilken du hade tappat tråden, en skål med snabbkaffe som plötsligt blivit för beskt och en rosa plastbalja fylld med smutsgrått vatten där sex strumpor flöt omkring, för att någonting skulle gå sönder, fördärvas, lösas upp, och för att sanningen skulle framstå i full dager – trots att dagern aldrig är full i jungfrukammaren på Rue Saint-Honoré – lika snopen, dyster och löjlig som en dumstrut, lika tung som Gaffiots latinska ordbok: du har varken lust att fortsätta, att försvara dig eller att gå till attack.

Dina vänner tröttnade och knackar inte längre på din dörr.

Du besöker knappt längre de gator där du skulle kunna stöta på dem. Om slumpen låter någon av dem korsa din väg undviker du deras frågor, deras blickar, du tackar nej om de bjuder dig på en öl eller en kaffe. Endast natten och ditt rum skyddar dig: den smala britsen du ligger utsträckt på, taket du hela tiden 18

återupptäcker; om natten, ensam i folkmassan på de stora boulevarderna, händer det nästan att du känner dig lycklig av ljudet och ljusen, av rörelsen, av glömskan. Du behöver inte prata, vilja. Du följer strömmen fram och tillbaka, från République till Madeleine, från Madeleine till République.

Du har inte för vana och du har ingen lust att ställa diagnoser.

Vad som stör dig, vad som bekymrar dig, vad som skrämmer dig, men som ibland hänför dig, är inte förvandlingens plöts­ lighet, utan tvärtom den diffusa, tyngande känslan av att ingen förvandling har skett, att ingenting har förändrats, att du alltid har varit så här, även om du inte visste det förrän i dag: det är inte ditt nya ansikte du ser i den spruckna spegeln, det är maskerna som har fallit, värmen i ditt rum har fått dem att smälta, din dvala har fått dem att lossna. Den smala vägens masker, de orubbliga övertygelsernas. Märkte du ingenting, under tjugofem års tid, av det som nu redan är oundvikligt?

Såg du aldrig några sprickor i din så kallade historia? Dödtid, svackor. En flyktig och intensiv längtan att inte längre höra, att inte längre se, att förbli tyst och orörlig. Vansinniga drömmar om ensamhet. Irrande utan minnen i De Blindas Rike: breda och tomma gator, kallt ljus, stumma ansikten som din blick kunde svepa över. Du skulle aldrig drabbas.

Som om, under ytan på din lugna och beskedliga historia som välartat barn, god elev, pålitlig kamrat, bakom de tydliga, de alltför tydliga, tecknen på utveckling, mognad – blyertsstrecken på dörrkarmen till badrummet, diplomen, långbyxorna, de första cigaretterna, rakbrännan, alkoholen, nyckeln under dörrmattan för sena lördagskvällar, den förlorade oskulden, luftdopet, elddopet – som om där alltid hade löpt en annan tråd, alltid närvarande, alltid på avstånd, som nu väver ditt återfunna livs välbekanta väv, ditt övergivna livs öde kulisser, minnen som stiger upp till ytan, den blottlagda sanningens, den länge fördröjda abdikationens, de lugnande ordens v­ attenmärken, 19

livlösa, suddiga bilder, överexponerade fotografier, nästan vita, nästan döda, nästan redan fossila: en småstadsgata, stängda fönsterluckor, matta skuggor, flugor som surrar i en militärför­ läggning, vardagsrumsmöbler täckta av grå överdrag, damm svävande i en solstråle, kala landskap, söndagarnas kyrkogårdar, bilfärder.

Man sittande på en smal brits, en torsdag eftermiddag, med en öppen bok i knäet, frånvarande blick.

Du är inte mer än en diffus skugga, en hård kärna av likgiltighet, en neutral blick som flyr andra blickar. Med stumma läppar, slocknade ögon, är det hädanefter i vattenpölar, fönsterrutor, bilarnas blänkande karosser, som du skymtar det flyktiga åter­ skenet av ditt liv i slow motion.

Din avlägsna hand stryker längs den vita trähyllan. Vattnet droppar från kranen på trappavsatsen. Din granne sover. Det svaga brummandet från en dieseltaxi vid hållplatsen framhäver snarare än bryter tystnaden på gatan. Glömskan tränger in i ditt minne. Ingenting har hänt. Ingenting kommer längre att hända. Sprickorna i taket formar en osannolik labyrint.

Vissa dagar var tomma, värmen i rummet var som en kamin, som en ugn, och de sex strumporna som livlösa hajar, sovande valar, i den rosa plastbunken. Väckarklockan ringde inte, ringer inte, kommer inte att ringa när det är dags att vakna. Du lägger den öppna boken bredvid dig, på britsen. Du sträcker ut dig.

Allt kväver, surrar, söver. Du släpper taget. Du försjunker i sömn.

20

F ö r s t kommer bilder, välbekanta eller drabbande: utspridda kort som du oavbrutet plockar upp i tur och ordning, utan att någonsin lyckas ordna dem som du vill, samtidigt som du har en obehaglig känsla av att du måste avsluta, måste lyckas lägga dem i rätt ordning, som om det skulle innebära blottläggandet av en grundläggande sanning, men det är alltid samma kort du plockar upp, lägger ned, sorterar, om och om igen; folkmassor på väg upp och ned, fram och tillbaka; murar som omger dig, där du letar efter en hemlig utgång, en dold knapp som skulle få väggarna att falla, taket att flyga i väg; former som dyker upp, flyr undan, återkommer, försvinner, närmar sig, tonar bort, lågor eller kvinnor som dansar, skuggspel.

Senare, minnen som inte längre lyckas bana sin väg, bevis som inte längre bevisar något, utom kanske att ett Observato­rium i Aberdeen, i Inverness, faktiskt har lyckats fånga upp signaler från avlägsna stjärnor, om det nu var Andromedanebulosan eller Goll och Burdach-konstellationen? Eller Fyrhögarna?

Den omedelbara, uppenbara, lösningen på ett problem som aldrig upphört att förbrylla dig: springaren blir aldrig mästare i hjärter förrän falsetten har sakats. Lösryckta ord med snåriga betydelser snurrar runt omkring dig. Vilken man är fången i vilket korthus? Vilken tråd! Vilken Lag? Det gäller att vara noggrann, logisk. Handla metodiskt. I ett givet ögonblick gäller det att till varje pris vara kapabel att stanna upp, tänka efter, utvärdera situationen. Om det finns en sjö mitt i huvudet på dig, vilket inte bara är sannolikt utan även normalt, trots att det inte går att säga med säkerhet, kommer det att ta en stund för dig att nå den. Det finns ingen stig, det finns aldrig någon stig, och när du närmar dig stranden måste 21

du se upp för ogräset, som alltid är farligt så här års. Det finns ingen eka heller, naturligtvis, det finns nästan aldrig någon eka, men du kan simma över.

Senare har det aldrig funnits någon sjö, förstås. Du minns tydligt att det aldrig har funnits någon sjö. Däremot hägrar nu sedan länge sömnen framför dig, närmre än någonsin förr.

Den har sin vanliga form: en boll, eller snarare en bubbla, en stor, jättestor bubbla, genomskinlig förstås, men inte av glas, snarare en såpbubbla, gjord av en mycket hård sorts tvål, inte alls fet, men inte heller mjölig, eller kanske snarare ett ytterst tunt, hårt spänt skinn. Alla kännetecken finns där, du behöver inte ens söka efter dem, vilket är helt normalt, det räcker att räkna upp dem: bubblan rodnar ovantill, den flagnar framtill, på sidorna anstränger den sig svagt för att andas; resten hör till kudden som du omfamnar och som du klamrar dig fast vid genom att utöva ett måttligt tryck på öglan du formar med höger tumme och pekfinger.

Nu blir det mycket svårare. Först och främst börjar det bli uppenbart att bubblan fuskar; den är inte alls klotformig utan snarare fiskformad, spolformig; dessutom är den inte mer genomskinlig än genomsnittet, knappt mer än kudden; sist men inte minst rodnar den inte alls ovantill. Allt som möjligen kunde sägas stämma är att den flagnar, helt plötsligt mer och mer, och andas, nu allt djupare. Men det som är mest bekymmersamt är det helas temperatur, som har ökat hastigt och snart kommer att nå en kritisk nivå, vilket de alltmer omfattande avfjällningarna utan tvekan förebådar.

Situationen är obekväm. Det var fel av dig att uppmärksamma detaljer som inte ens visade sig vara korrekta; av allt att döma var de inget annat än fällor, och nu är du helt och hållet fången inuti kudden där det är så varmt och mörkt att det inte är utan viss oro du frågar dig hur du ska göra för att ta dig ut. Lyckligtvis 22

är det inte första gången du befinner dig i en liknande situation; du vet att det räcker att hitta en ojämnhet i horisonten, eller en ljusglimt i mörkret, en sjö, eller en sval plats där du kan sjunka ned, och du känner dig dessutom överraskande väl lämpad att sjunka. Men hur du än söker finns ingenting framför dig, ingen horisont, ingen ljusglimt, ingen sjö, ingenting, bara den mörka, tjocka, kvävande kudden. Du är inte förvånad, det var ungefär vad du väntade dig. Du letar bakom dig, och inser, förstås, genast, att du inte ens egentligen var instängd, att sömnen, den riktiga sömnen, hela tiden fanns bakom dig, inte framför dig, bakom dig, så lättigenkännlig med sina långa grå stränder, sin frusna horisont, sin mörka himmel genomkorsad av vita och grå blixtar. Helt plötsligt skymtar du den, du känner genast igen den, men det är för sent att nå den, som alltid; det får bli nästa gång. Du visste det redan, eller borde ha förutsett det: man ska aldrig vända sig om, åtminstone inte så hastigt, då går allt sönder, huller om buller, kudden faller och drar med sig din kind, din underarm, din tumme, dina fötter snubblar över varandra: det lilla grå fönstret återfinner sin plats bredvid dig, fängelsehålans mansardtak återtar sin form och sluter sig, du sitter på din brits.

23

24

S e n a r e lämnar du Paris; du ger dig inte ut på äventyr, du reser till dina föräldrar, på landet, nära Auxerre. En sömnig köping dit de har dragit sig tillbaka. Du tillbringade några år där som barn, några lov. En borgruin kröner kullen vid vars fot samhället breder ut sig. Inte långt därifrån ska en helig man ha levt i en grotta som man kan besöka. På torget, vid kyrkan, står ett träd som sägs vara flera hundra år gammalt.

Du stannar flera månader. Medan ni äter lyssnar ni på ny­ heterna, eller någon frågesport på radion. Om kvällarna spelar du belote med din pappa, som vinner. Du går och lägger dig väldigt tidigt, innan dina föräldrar, vid niotiden. Ibland läser du hela natten. I ditt rum på vinden, längst in i linneskåpen, hittade du dina böcker från när du var femton år, Alexandre Dumas, Jules Verne, Jack London, och högarna av kriminal­ romaner som du tog med dig varje gång du kom. Du läser om dem noga, utan att hoppa över en rad, som om du helt hade glömt vad de handlade om, som om du aldrig egentligen hade läst dem.

Du pratar knappt med dina föräldrar. Du ser dem nästan bara vid måltiderna. Om morgnarna ligger du och drar dig.

Du hör dem komma och gå i huset, gå uppför och nedför trapporna, hosta, öppna lådor. Din pappa sågar i trä. En ambu­ lerande lanthandel tutar utanför porten. En hund skäller, fåglar sjunger, kyrkklockorna ringer. Liggande på din höga säng, med duntäcket uppdraget till hakan, betraktar du tvärbjälkarna i taket. En pytteliten spindel med gråvit mage spinner sitt nät i hörnet av en bjälke.

Du sätter dig vid det vaxduksklädda bordet i köket. Din mamma serverar dig en skål kaffe med mjölk, skjuter fram bröd, 25

marmelad, smör. Du äter under tystnad. Hon berättar om sina njurar, din pappa, grannarna, byn. Madame Theveneau har sålt gården för livränta. Familjen Moreaus hund är död. Arbetet med motorvägen har redan börjat.

Du tar dig ned till samhället för att gå några ärenden åt din mamma, köpa tobak åt din pappa, cigaretter till dig själv.

Bönderna har flytt vad som en gång var en betydande köping.

Tågen stannade, det fanns en notarie, en marknad. Endast två jordbruk finns kvar. Befolkningen består numera av pensionä­ rer och stadsbor som kommer dit på helgerna och en månad varje sommar, då de två- eller trefaldigar vinterbefolkningen.

Du passerar renoverade hus: ommålade äppelgröna föns­ terluckor, dekorerade med franska liljor i smidesjärn, antika lyktor, prydnadsträdgårdar, rocailler helt utan gudomliga vä­ sen, semesterparadis. Advokater, specerihandlare, tjänstemän trimmar buxbomar, krattar grusgångar, påtar i rabatter, matar guldfiskar. På torget samlas ungdomarnas mopeder, skotrar.

Kaféet är fullt.

Varje eftermiddag tar du en promenad. Först följer du vägen, sedan, efter ett övergivet stenbrott, viker du av in i skogen. Du plockar upp en gren från marken, som du kvistar av bäst du kan. Du passerar mogna vetefält, du mejar av vildgräs med yviga, tafatta slag med käppen. Du kan inte namnen på träden, eller blommorna, eller växterna, eller molnen. Du slår dig ned högst upp på en kulle, där du kan se hela byn: dina föräldrars hus, lite vid sidan om, med sina tre olikfärgade tak, kyrkan, borgen nästan i ögonhöjd, viadukten där järnvägen en gång gick, tvättinrättningen, posten. På den vita vägen, längst ned, som en galjon som lämnar hamn, är en lastbil på väg bort. En bonde, ensam mitt ute på sin åker, styr sin plog dragen av en spräcklig häst.

Fåglar ger ifrån sig sina läten, kvitter, hesa lockrop, drillar.

De stora träden darrar. Du är omgiven av en inbjudande och 26

kärleksfull natur. Du tuggar på några grässtrån som du strax spottar ut: du finner inte landskapet inspirerande, fältens stillhet lämnar dig oberörd, tystnaden på landet är varken irriterande eller fridfull. Det är bara ibland du fascineras av en insekt, en sten, ett fallet löv, ett träd: ibland blir du stående i timmar framför ett träd, i färd med att beskriva det, att ana­ lysera det: rötterna, stammen, grenverket, bladen, varje blad, varje nerv, varje gren än en gång, och det ändlösa spelet av utbytbara former som din glupska blick begär eller frammanar: ansikte, stad, labyrint eller väg, vapensköldar och ryttartåg. Allt eftersom din uppfattningsförmåga skärps, blir tålmodigare och smidigare, exploderar trädet och återföds, tusen nyanser av grönt, tusen identiska men ändå olika blad. Du tycker dig kunna tillbringa ett helt liv framför ett träd utan att tömma det på innehåll, utan att förstå det, eftersom det inte finns något att förstå, bara att betrakta: allt du kan säga om trädet är, trots allt, att det är ett träd; allt trädet kan säga dig är att det är ett träd, rot, sedan stam, sedan grenar, sedan blad. Du kan inte vänta dig någon annan sanning. Trädet har ingen moral att erbjuda dig, inget budskap att meddela dig. Dess styrka, dess majestät, dess liv – om du fortfarande hoppas kunna finna mening, mod, i dessa föråldrade metaforer – blir aldrig mer än bilder, guldstjärnor, lika fåfänga som fältens stillhet, de lugna vattnens bedräglighet, de smala stigarnas tapperhet som inte leder högt men som gör det på egen hand, sluttningarnas leenden där druvor mognar i solen.

Det är därför trädet fascinerar dig, eller förvånar dig, eller gör dig lugn, tack vare det oväntat och oklanderligt uppen­ bara i barken och grenarna, i bladen. Det kanske är därför du aldrig tar med dig en hund på dina promenader, för att hunden betraktar dig, bönfaller dig, talar till dig. Dess ögon, våta av tacksamhet, dess molokna blick, som en slagen hund, dess skuttande, som en lycklig hund, tvingar dig hela tiden att inordna den i den ovärdiga kategorin husdjur. Du kan inte förbli neutral inför en hund, lika lite som inför en människa.

27