9789174635812 by Smakprov Media AB

Daniel Johnsson

Vimmerby stads historia 1350-1799

Daniel Johnsson, själv bosatt i Vimmerby sedan många år, en hängiven släktforskare med intresse för lokalhistoria. Med anor främst från de kringliggande socknarna vaknade nyfikenheten sommaren 2014 att ta reda på mer om staden där en anfader var borgmästare i början på 1700-talet.

Vimmerby stads historia Daniel Johnsson

Följ med på en spännande resa genom tiden för den lilla staden Vimmerby i de djupa skogarna i norra Småland. I bokens första kapitel får du läsa om när inlandsisen började smälta i det som skulle komma att bli södra Sverige, om Småland, Götarna och Sevede härad. Därefter påbörjar vi resan för Vimmerby stad på 1300-talet och tar oss fram genom historien till slutet på 1700-talet. Läsa bland annat om när danskarna var här och krigade och brände, när den fasansfulla pesten drabbade staden, eller när folk stod anklagade i rådhusrätten för trolldom.

1350-1799 www.bod.se

VIMMERBY STADS HISTORIA

DANIEL JOHNSSON

VIMMERBY STADS HISTORIA 1350-1799

Denna bok tillägnas mina älskade föräldrar för all den kärlek de givit mig Ett stort tack till min kära flickvän som stöttat mig i skrivandet av denna bok och hjälpt mig med korrekturläsningen Slutligen all min kärlek till min härliga, underbara dotter, jag kommer alltid att älska dig

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Kapitel 1

Kapitel 2

Förord

Inlandsisen smälter

Småland Götarna Sevede härad

17 20 24

Vimmerby på 1300-talet Pesten drabbar staden Staden brinner! Vimmerby blir kristet

Kapitel 3

Vimmerby på 1400-talet Johan Mörske – Näs prästgård Dansk krigshär 1464

Kapitel 4

Vimmerby på 1500-talet Gustav Vasas planer för Vimmerby Nils Dacke – Bondeupproret i Småland Nordiska sjuårskriget 1563-1570 Prästerna Reformationen i Sverige

Kapitel 5

Vimmerby på 1600-talet Vimmerby stads privilegiebrev 1604 Kalmarkriget 1611-1613 Krigens stora utgifter Läroverket och dess lärare Vimmerbystudenter i Uppsala 1600-1699 Borgmästare Geometrica Delineatio 1648 Vimmerbys första postmästare Charles Ogiers reseskildring 1634

31 37 38 40 44 46 50 51 53 58 60 61 63 65 66 74 77 79 84 87 90 95 96

Tideman Hemmingsson och skogsrået Trolldom och häxanklagelser Den stora branden 1683 Prästerna Öjar Benedictis kamp Petrus Laurentii Hjorths äventyr Karolinerkyrkan Mönsterskrivare Olof Olofsson Kapitel 6

Vimmerby på 1700-talet Krigsfångar Tattare Vimmerbystudenter i Uppsala 1700-1799 Borgmästare Pesten återvänder 1711 Oxhandlarnas framgångar i staden Var borgarna i Vimmerby rika? Hur många bodde i Vimmerby? Postmästare Prästerna Vidskeplighet på 1700-talet

Kapitel 7

Vimmerby dombok

97 100 107 109 111 113 116 118 119 120 124 126 133 139 142 146 151 154 158 160 163

Anders Hindrichsson d.y. Möller Vimmerby marknad – hugg och slag Hans Erlandsson Trääben Tragisk barnadöd Båtmansbacken Tjuvaktiga kvinnor Äktenskap och skiljsmässa Omoraliskt leverne i staden Slagsmål i dryckenskap Oenighet om tullavgift Kvinnor i slagsmål Småbrott som gav straff

164 165 167 167 168 170 174 180 183 184 186 187

Släkten Castman Släkten Linck Släkten Wimmerstöm, -strand och –mark

190 193 198

Systrarna Bolling Kapitel 8

Appendix

Vimmerby dödbok

200 205

Kopporna Rödsot Lungsot Fransosen Tragiska drunkningsolyckor Anmärkningsvärd notering Ryska kriget 1788-1790 Galgbackarna i Vimmerby

206 206 206 207 208 208 209 210

A B C D E F

211 215 224 227 229 284

Den stora branden 1821 Den unga pyromanen 1854 Guldsmeder i Vimmerby Tenngjutare i Vimmerby Vimmerby stads husförhörslängd 1753 Kungliga brev till Vimmerby

Källförteckning Bildförteckning

292 293

FÖRORD Sommaren 2014 satt jag och kikade runt i Vimmerby stads äldsta husförhörslängd från 1753. Min nyfikenhet kom ifrån att jag under tio års tid släktforskat, och många av mina anor har levt i socknarna runt och omkring Vimmerby, men väldigt få av dom har levt i själva Vimmerby stad. Jag var alltså nyfiken på vilka personer som hade bott och levt som borgare och handlare i den stad jag och min familj nu bor i. Det slutade med att jag skrev av hela 1753 års hursförhörslängd och fortsatte sedan med att komplettera avskriften med mer information om människorna. Samtidigt läste jag de böcker jag kunde hitta om Vimmerby stads lokalhistoria, min favorit blev snabbt Noréns bok från 1936, Från forna tiders Vimmerby och Sevede. Sakta väcktes tanken att själv försöka våga mig på att skriva en bok om Vimmerby stads historia, men ur ett annat perspektiv än vad Norén, Blomberg och andra gjort före mig, jag ville göra ett försök att lyfta fram inte bara de historiska händelserna, utan även sätta borgaren – Vimmerbybon – i fokus. Jag ville veta om borgarna i Vimmerby var rika eller fattiga, om de var smarta affärsmän som blev rika på den kända oxhandeln eller var de tjuvaktiga och törstiga på sprit och slagsmål? Var de troende, hederliga och hjälpsamma eller var de ohederliga och sprang runt med rykten och elakt förtal? Sanningen skulle visa sig att det var en blandning av alla dessa påståenden. Som släktforskare har man alltid frågan ”vad hände sen?” i bakhuvudet. Ta tillexempel den veckan i september år 1854 då 12-åriga pojken Ernst Nyman anlade flera bränder i Vimmerby stad, den händelsen har beskrivits i flera andra böcker, men vad hände sen? Det de flesta inte har nämnt är att målet går upp till Göta hovrätt som upphäver domen mot Ernst, pojken som senare i livet blir gästgivare i Tunalund, Hjälsta socken i Uppsala län. Jag vill redan från början göra klart att jag varken är någon författare eller historiker, däremot har jag ett intresse för historia, och är inte allt för okunnig inom området släktforskning. Jag har i mitt arbete med denna bok försökt att vara så noggrann som möjligt, och har sökt information i originalkällor så långt som det har gått och så mycket som jag kunnat försökt tyda krumelurerna av 1600-talets tyska skrivtstilar. Självklart har det ändå säkert lyckats smyga sig in felaktigheter i min bok, och jag ber dig som läsare har överseende med detta.

Som du säkert redan känner till, eller i annat fall kommer få läsa om i denna bok, så har Vimmerby stad gång på gång under historien drabbats av bränder, ibland på grund av krigiska danskar, ibland på grund av mänskligt slarv som har gjort att mycket av stadens historiska dokument har förvandlats till aska och på så sätt dolt sin information i historiens dimma. Men det finns ändå en hel del spännande kvar att ta del av om man är intresserad av att få veta mer om en av Sveriges äldsta städer. Boken omfattar tiden från det att den väldiga inlandsisen börjar smälta och tar oss fram till slutet på 1700-talet. Det första kapitlet beskriver kortfattat Småland, Götarna och Sevede, därefter följer kapitel 2 – 6 som innehåller händelser från respektive århundrade med början på 1300-talet då Vimmerby blir en stad. Kapitel 7 innehåller spännande notiser och händelser från Vimmerby stads dombok, och kapitel 8, det sista kapitlet tar passande nog upp vad man kan hitta i Vimmerby stads dödbok. Slutligen finns det sex Appendix till boken, bränderna år 1821 och 1854, guldsmederna och tenngjutarna i Vimmerby, den avskrivna och kompletterade husförhörslängden från 1753 samt utvalda kungliga brev till staden. Jag kan även tänka mig att delar av bokens innehåll kan intressera den som har anor i Vimmerby och som håller på eller vill börja släktforska. I kapitel 7 har jag kortfattat beskrivit några av de mer kända släkterna i staden på 1700-talet, Castman, Linck och Wimrarna, alltså Wimmerström, Wimmerstrand och Wimmermark. Vidare har jag redogjort för prästerna, guldsmederna och borgmästarna i staden, vilka de var och vad de var med om. Några som väckte mitt personliga intresse var systrarna Bolling. De levde större delen på båtmansbacken, och fick säkert utstå mycket elakt förtal, vilket till viss del säkert bottnade i den tragiska händelsen 1746. Jag är med min bok inte ute efter att starta några diskussioner av dignitet, utan mina åsikter och kommentarer är till för att roa dig som läsare och för att lyfta frågor som en novis historieintressad person som jag haft när jag själv gjort research inför författandet och färdigställandet av denna bok. Slutligen hoppas jag att du som läsare finner några godbitar att läsa om, och att det ger en stunds tidsfördriv. Daniel Johnsson, Vimmerby, Våren 2015

Kapitel 1

INLANDSISEN SMÄLTER I över etthundra tusen år låg den väldiga inlandsisen tyst och stilla över hela det land som skulle komma att få namnet Svitjod och senare Swerighe. Istäcket sträckte sig ända ner till norra delarna av blivande Tyskland. I vår del av landet var isen ungefär tvåtusen meter tjock. Men allt har ett slut som blir början på något nytt, och för runt trettontusen år sedan började isen på allvar att smälta och dra sig tillbaka norrut. Landet som av inlandsisens tyngd hade pressats ner kunde nu börja höja sig igen, de första hundra åren med hela tio till tolv meter. Denna landhöjning pågår än idag, men nu med bara några millimeter per år. Tusen år senare hade en stor uppdämd sjö bildats av allt glaciärvatten där idag Östersjön ligger, den så kallade Baltiska issjön. Dess nivå var 25 meter högre än dåvarande havsnivån, och på denna tid låg kommande Vimmerby under vattenytan. När väl denna väldiga issjö fick ett utflöde mot havet i väster, så sjönk dess nivån på bara ett år och vattnet kallas nu Yoldiahavet. Detta skedde för elvatusen år sedan, och då blev det torra land i Vimmerby. Landskapet var till en början kalt, men snart började tundravegetation följt av fjällbjörk att sprida sig, och snart kom även björk, tall, hassel, ek, lind alm och ask att trivas i det allt varmare klimatet. Granen däremot gör inte sitt intåg i den småländska floran förrän under medeltiden. Det är nu för elvatusen år sedan som de första människorna kom vandrande in söderifrån och började befolka vårt land. Dessa människor var redan skickliga jägare, och det var storvilt som de levde av; ren, vildhästar, jättekronhortar och mammutar. Detta var början på jägarstenåldern. Tiden går, och runt 4700 före Kr börjar man bli mer bofast i Sverige, man brukar nu jorden, planterar vete, och har får och getter. Befolkningen i landet uppskattas till denna tid till omkring tjugofemtusen. Redan på denna tid fanns det människor i det som skulle komma att bli Vimmerby, i Hällerum alldeles söder om Vimmerby finns en välbevarad hällkista som visar att platsen användes under den yngre stenåldern som begravningsplats. Runt 1500 f Kr lämnar vi stenåldern och bronsåldern tar vid. Klimatet är nu väldigt behagligt och tillgången på vilt är god, man behöver bara jaga några få timmar

varje dag för att få ihop till födan. I mellersta Sverige odlades det vindruvor. Det är nu som det börjar uppstå en tydlig samhällspyramid med en rik överklass som har förbindelser med utlandet. Brons, som är en legering av koppar och tenn bröts inte i Sverige utan importerades från Europa via Danmark. Men kallare tider var på väg, och omkring år 600 f Kr sjunker temperaturen och det blir kallare igen. Det varma medelhavsliknande klimatet försvinner och vi får det klimat som vi har här idag. Nu tar järnåldern vid, samtidigt som det under flera hundra år råder fattigdom i landet. Under järnåldern flyttade många från kusterna och inåt landet och nya områden blir odlingsmark. Järnmalm fanns det gott om i Sverige, det grävdes fram på försommaren ur myrarna, eller från botten på malmrika sjöar. Av järnet kunde man göra bättre vapen och redskap för jordbruket. Även om det bevisligen fanns goda förbindelser med Europa via handel, så var vi ändå rätt okända för resten av Europa, vi hade under denna tid nästan ett mytomspunnet rykte vi nordbor, men det skulle snart bli ändring på. I slutet på 700-talet e Kr så börjar nordborna, som var duktiga båtbyggare, att ge sig ut i Europa för att bedriva handel, men även för att plundra och skövla. Norrmän och Danskar reste västerut, koloniserade Island och Grönland, härjade i England och Frankrike, medan Svenska vikingar istället tog sig österut, och även om de också kunde plundra och mörda, så var de i högre grad än sina grannar fokuserade på handel. Ha dock i åtanke att det ändå var få som gav sig ut, de flesta även under denna tid i vår historia var fredliga bönder som odlade sin jord. Det är under yngre järnåldern som man börjar begrava männskor i det gravfält som finns i Gästgivarehagen, och de 295 gravarna bildar ett av de största gravfälten i hela Småland. Gravfältet ska från början ha varit större, men har fått ge vika för odlingsmark. Tyvärr tillhör gravarna så kallade brandgravar som var vanliga under forntiden i norden, man brände den döde i ett bål som sedan täcktes, eller så placerades askan efter den döde i graven. Tillsammans med den döde bändes offergåvor, så de fynd som hittats vid utgrävningarna 1898 respektive 1900 (gjorda av Hans Hansson) är starkt skadade av branden. Men fynden som är bland annat mynt, pärlor, spännen, armringar, hängen, lerskärvor, nycklar med mera talar ändå om att det redan vid den här tiden fanns handelsmän i detta område som skulle komma att bli Vimmerby. Man har även hittat knivar i gravarna, men däremot inga vapen. En del av pärlorna har sitt ursprung ändå från Svarta haven och östra Medelhavet. Myntfynden är två islamska silvermynt; det ena präglat 906 i Samarkand (stad i Uzbekistan som grundades av den persiske storkungen Kyros II på 500-talet före Kristus), och det andra från abassidernas dynasti (Bagdad).

Man vet inte vart själva bebyggelsen vid denna tid var belägen, men borde ha varit någonstans i närheten av gravfälten som användes fram till tiden då Vimmerbys första kyrka byggdes i början på 1200-talet, då man började begrava sina döda på det område där Vimmerby kyrka står idag.

Vi ska nu följa två historiska inriktningar som slutligen tar oss fram till början på Vimmerby Stads historia, dels de gudar som vi tillbad förr, dels hur makt utövades och framför allt hur rättvisa skipades. Nerthus var den första guden som vi tillbad i Sverige under bronsåldern. Nerthus var en moder- och fruktbarhetsgudinna, alltså en kvinna, och tron var av germanskt ursprung. Nerthus hade en processionsvagn dragen av kor, som förvarades i en helig lund på en ö när Nerthus inte var ute och reste. När Nerthus anlände till en ort så blev det glädjefest. Nerthus, är språkligt detsamma som Njord, och då kommer vi in på fornnordisk mytologi, då Njord var en manlig gud i Vanernas tro som vi började tillbe under järnåldern, då Nerthus föll i glömska. Njord, som betyder kraft och styrka, var far till tio barn, bland annat Frej och Freja, som han ska ha fått med sin syster som han tog till hustru. Njord, Frej och Freja är de enda vaner säkert kända till namn. Mellan Vanerna och Asarna ska det ha brutit ut ett krig, som Asarna vann, och Njord, Frej och Freja ska ha sänts till Asarna som fredsgisslan efter kriget. Njord ska ha varit en sonson Till Oden. Och då kommer vi in på Asarna som är så starkt förknippade med Vikingarna. Där är Oden den äldste och visaste men även störste av asagudarna. Han är krigets och dödens gud. Under en tid så levde tron på Vanerna och Asatron sida vid sida hos människorna, och det är kanske inte så konstigt om man ser dom som två släkter. Det finns två sidor av Oden, sagans gud eller verklighetens man. Enligt Snorre Sturlassons Ynglasaga ska Oden ha varit en stamhövding född i Asgård, som förde med sig kunskapen om runorna och som med sitt folk slog sig genom gårdarike (Ryssland), Saxland (Tyskland) och Danmark för att till sist bosätta sig i Sigtuna. Oden skulle alltså ha varit en man av kött och blod, som genom sin vishet och storhet blivit upphöjd till gud efter sin död, men på sin tid var en tidig Svensk kung. Den andra är ren saga och mytologi - våra förfäders skapelseberättelse. Hur urtidsväsendet Ymer föddes ur rimfrosten på Nifelheim och gnistorna från Muspelheim, och hur kon Audhumbla som genom att slicka på isen skapade

mannen Bure, far till Bor, far till Oden och hans syskon Vile, Ve, Lodur och Höner. Ur Ymers fötter ska de ruskiga jättarna ha kommit. Oden och hans bröder skapade så den första mannen och kvinnan ur träden Ask och Embla, och även en massa dvärgar som var skickliga hantverkare. Den senare är intressant ur perspektivet nordiska väsen, från jättar och dvärgar är inte steget långt till oknytt som älvor, gårdstomtar, troll, vittror och vättar, dödsväsen som gastar, mylingar och lyktgubben, väsen som man trodde på långt in på 1800-talet, och en tro som alltså överlevde långt efter att Sverige blivit kristet. I södra Europa spred sig under denna tid den katolska kyrkan, och 829 fick den då 28-åriga benediktinermunken Ansgar uppdrag av Ludvig den Fromme att resa till Birka och landet Svitjod för att predika för hedningarna i norr. På vägen dit överfölls Ansgar av vikingar som stal alla dyrbara gåvor till kung Björn i Birka. Även när Ansgar kom till Kalmar sund så överfölls han. Ansgar och hans följe tog sig dock iland i trakten av Kalmar, för att börja resan längs den gamla ridstigen via Vimmerby, vidare till Linköping och upp till Mälardalen. Ansgar passerade med andra ord Vimmerby på 800-talet, som då bara måste ha varit en liten by, bestående av ett fåtal gårdar. Men som alla vet tog det flera hundra år efter Ansgar innan Sverige blev kristet och Vimmerby skulle få sin första präst.

Under jägarstenåldern levde man troligen mer familjevis, följde sitt villebråd, och levde gott, klimatet var skönt, vattnet hade aldrig varit så rent, och man åt en rik och varierad kost; från havet ostron, musslor, snäckor, ål, flundra och mört, och från mark och skog tjäder, vildand och uroxen, men även svamp, bär, nötter, lökar och rötter. När man blev bofast och började odla marken så förändrades maktstrukturen. Man fick nu tillgång till mer mat, vilket gjorde att hövdingar kunde försörjas av den underlydande befolkningen. Hövdingen, då han inte behövde arbeta för att få mat, fick istället andra arbetsuppgifter, varav säkert en av de viktigaste var att skydda de sina mot andra stammar. En del av dessa hövdingar blev rikare och mäktigare än andra, och det är dessa män som blir de så kallade sagokungarna (då vi inte har några faktiska källor för många av dessa). Det förekom alltså vid denna tid flera samtida kungar, var och en styrde över sin lilla del av landet. Dessa sagokungar utförde stordåd och blodiga strider sinsemellan, men vad som är sanning och vad som är saga vet vi inte idag.

Under vikingatiden bodde man i självförsörjande gårdar som bildade små byar, där man bildade byalag och som leddes av en ålderman. I sin tur kunde sen åldermännen i samma region samlas för rådslag i viktiga, allmänna angelägenheter. Två gånger om året, en gång på våren och en gång på hösten hölls ting som kunde vara upp till en vecka. Då reddes olika konfliker och mordfall ut, skatt betalades och andra beslut togs. Alla fria män och kvinnor hade rätt att lägga fram sina åsikter under tinget. När tinget var över avslutade man med vapenskrammel för att visa att allt var överenskommet och beslutat. Vikingarna var mycket plikttrogna, man plogade alltid upp de gamlas fält innan man plogade upp sitt eget. Gav man sitt ord så var det verkligen värt något. Svek man däremot sitt löfte, så blev man aldrig trodd igen. Begick man något brott så straffades man med höga böter eller döden. Men man var även human mot yngre, var man under femton år ansågs brottet vara en olyckshändelse, något som levde kvar under senare tider och kallades övermaga (omyndig). Att stjäla var riskfullt, blev man påkommen var nämligen straffet hängning. Man resonerade så att den som stal var fattig, och det enda en fattig har att böra med var livet, det var alltså ingen moralisk orsak till att man blev hängd för stöld. Ytterligare ett myntfynd har gjorts i Vimmerby, och det var 1939 när man gjorde dikesgrävningar i Båtmansbacken. Myntet är från Knut den Stores tid, som var kung i England fårn 1016, kung av Danmark från 1018 och kung av Norge från 1028. Det är nu dags att se på hur kartan såg ut under denna tid. I söder låg Halland, Skåne och Blekinge, alla tre var på den här tiden danska. Norra delarna av Sverige tillhörde Norge, och det rike som Olof Skötkonung regerade över var Västergötland, Östergötland och mälardalen. Mitt emellan låg Småland.

SMÅLAND

Östergötland

Vi st

Kinda

Västergötland

Tjust

Vedbo

Tveta Sevede

Njudung

Aspeland

Finnveden Handbörd

Värend

Möre

Öland

Halland

Skåne

Blekinge

Karta över småland på 1200-talet. Idag hör Kinda härad till Östergötland

”Smålänningen är till sin natur vaken och intelligent, flitig och strävsam, rask och hurtig, men likväl foglig till lynnet, händig och slug, vilket allt medför åt honom den förmånen att han även med små medel kan taga sig fram i livet.” Så beskrevs smålänningar i Nordisk familjebok från 1917. Smålänningen har genom tiderna 17

beskrivits som snål, när det i verkligheten handlar om sund sparsamhet, då man levde i ett landskap med karg åkermark och mången sten. Stengärdsgårdar och rösen vittnar om det hårda arbetet genom århundradena. Smålands milsvida, djupa skogar var förr ett skydd för svenska kungen mot de danska landskapen Halland, Skåne och Blekinge. I övrigt var Småland till föga intresse för medeltidens svenska kungar, så under 1100-talet gjordes flera krigiska framstötningar av danskarna, och flera gånger plundrades och brändes Vimmerby. Namnet Småland kommer av de tolv små landskapen, häradena Sevede, Kinda, Tveta, Vista, Vedbo, Tjust, Aspeland, Handbörd, Möre, Värend, Finnveden och Njudung. Fram till mitten av 1300-talet betecknade man sig inte som smålänning, utan man kom från respektive härad. Under medeltiden hade varje litet landskap i Småland sina egna lagar, styrda av tinget. Sevede tingsplats har sedan långt tillbaka legat i Vimmerby. Vid dessa ting destämdes stort som smått, orättvisor i affärer och äktenskap, till att kunna förklara sig neutrala i krig mellan Sverige och Danmark, eller förkasta nya skatter från konungen. Kungen i sin tur kunde skicka sin fogde med ett antal knektar till tinget för att se till att skatten godtogs. Men det var mer än lagarna som skiljde Småland åt från de andra landskapen. En mil i Småland var fram till 1649 omkring 7000 meter, medan i Västergötland var en mil 13000 meter, och i Dalarna 14485 meter. Ett gammalt rymdmått för torra varor var skäppa, i Småland var 1 skäppa = 1/6 tunna, medan i Västergötland var 1 skäppa = 1/5 tunna. Måttet skäppa som varit känt ända sedan 1200-talet förbjöds 1735. Småland är ett av Sveriges största landskap, till ytan 29 330 km² och även ett av Sveriges sjörikaste landskap. Förr i tiden var Småland ett något öppnare landskap, skogen hölls tillbaka av svedjebruk och betande djur. I Södra Småland i Möre var åkermarken något bättre, men i norra delarna, bland annat här i Sevede var det mer stenigt och sämre med odlingsmark, där man i större utsträckning fokuserade på boskapuppfödning. Vi kommer återkomma till oxhandeln som gjorde Vimmerbys borgare rika senare i boken. En annan näring var att framställa järn av den rikligt förekommande järnmalmen i sjöar och myrar, vilket förekom redan på 500-talet f.Kr. Den katolska kyrkan intåg i Sverige skedde först i de danska delarna i söder, sedan följde Västergötland (900-talet) och Östergötland (under Olof Skötkonungs tid) som

tidigt blev kristna, för kyrkan viktiga områden. Småland däremot, förblev även under 1100-talet asagudarna trogna och ansågs därför som hedningar. Lagar fanns dock även i Småland, Värend, Finnveden och Njudung var en gemensam lagsaga, som under 1200-talet var känd som Tiohärad. Övriga Småland, och därigenom även Vimmerby lydde under Östgötalagen. Vikingatiden tar nu slut, och medeltiden tar sin början. Under de första decennierna på 1200-talet hade Kungen utövat sitt inflytande över Östkusten och Kalmarsund, för dessa var lättåtkomliga med skepp, Smålands inland däremot hade fortfarande stått utanför kungens inflytande, men det blev nu ändring på det. I Upplandslagen från 1296 framgår det att lagmannen för tiohärad ska medverka vid kungaval, och därigenom var Småland även skyldiga att delta vid eriksgatan. Vid sekelskiftet mot 1300-talet så ingick nu alltså även Småland i det Svenska riket, styrt av kungen Birger Magnusson, sonson till Birger Jarl. Under medeltiden var det sex städer som anlades/fick stadsprivilegier, vilka i kronologisk ordning var Kalmar, Jönköping, Gamleby (senare Västervik), Växjö, Vimmerby och slutligen Eksjö.

GÖTARNA Långt innan Sverige blev det rike som vi idag känner igen vad gäller landsgränser, till och med långt innan ens namnet Sverige hörts första gången så fanns det Götar, Svear och Guter, Götarna i söder, Svearna norröver i Uppland och Gutarna på Gotland. Våra anfäder i Vimmerby tillhör med andra ord Götarna. Ordet Götar ska härstamma från urgermanska Gautoz, besläktat med isländska Gautar och fornengelska Geatas.

Svear

Götar

Gutar

Daner

Sverige på 1100-talet. Halland, Skåne och Blekinge tillhörde på den tiden danskarnas rike. 20

Järnålderns Götar skulle enligt gammal tro vara förfäder till Goterna på kontinenten. Den svenska historieskrivningens fader, Ericus Olai (Ericus Olai de Upsalia) som levde på 1400-talet ansåg att svenskarna var just de goter som gjort sig beryktade i Europa genom att ha krossat det romerska riket, Götarnas latinska namn var ju identiskt med Goternas. Ericus Olai kallade därför Sverige för ”regnum Gothurum” i sitt bokverk ”Chronica regni Gothorum”. Idag kastar den svenska underdånigheten en skugga över detta, och ”man” anser det vara en efterkonstruerad glorifiering av vår historia, den så kallade Göticismen. Men faktum är att man utomlands har en mer neutral och ofördärvad syn på detta, i det engelska uppslagsverket Encyclopaedia Britannica (avsnitt Germanic Peoples) står det: ” During the late Bronze Age, they are believed to have inhabited southern Sweden, the Danish peninsula, and northern Germany… … The Vandals, Gepidae, and Goths migrated from southern Sweden in the closing centuries bc and occupied the area of the southern Baltic coast.” Goterna är en av de mest kända germanstammarna under järnåldern, och Jordanes (gotisk historiker från 500-talet) hävdade att Goterna hade sitt urprung från en ö i Scandza – skandinaviska halvön. Gotiska är det äldsta belagda germanska språket. Men tillbaka till Götarna. Enligt fornsagorna (Fornaldarsagor) så härstammade Götarna från Göte, son till Oden, och det är Göte som gett namn åt Götaland. Göte fick tillsammans med dottern till Skavörtung två söner; Götrik den milde som blev kung över Västergötland, och Ring Götriksson som blev kung över Östergötland. Götarna omnämns även i den äventyrsfyllda Beowulfsagan, här som Geaterna (Geatas). Sagan som utspelar sig på 500-talet handlar om Beowulf, en av geaternas hjältar. Beowulf anländer i sagan till Hrothgar, kung av Danmark som är hemsökt av trollet Grendel och hans mor. Hrotgar och Beowulfs far hade varit vänner, och nu besegrar Beowulf Grendel och hans mor för att återgälda vänskapen. Senare så har Beowulf ärvt geaternas kungakrona – och är alltså en tidig kung över götarna – men även han hemsöks av ett monster - en jättelik drake ödelägger landet. Beowulf besegrar även denna drake, men skadas svårt i striden. Innan Beowulf dör, så uttalar han flera profetior om hur hans folk, Götarna, ska komma att strida mot Svearna. Tidiga historiker målar också upp hårda och brutala strider mellan Götarna och Svearna, men nutida historiker tror mer på att dessa två folk enades under mycket mer fredliga former då det är svårt att hitta belägg för någon av dessa våldsamma strider. Beowulf utspelar sig i Danmark och södra Sverige, men har trots det blivit Englands nationalepos.

Geaterna förekommer även i Den Vittfarne - Widsith (anglosaxiskt diktverk från 900-talet) där de sägs leva nästgårds med svearna. Widsith är också intressant för det är första skriftliga källan som nämner vikingar: Hroþwulf ond Hroðgar heoldon lengest sibbe ætsomne suhtorfædran, siþþan hy forwræcon wicinga cynn ond Ingeldes ord forbigdan, forheowan aet Heorote Heaðobeardna þrym. Som i något modernare skrift blir: Hroþwulf ond Hroðgar höll längst fred tillsammans, morbror och brorson, sedan de besegrade vikingarna-folket, och Ingelds svärdspets de böjde, Nedhöggo vid Heorot hadubardernas makt. Widsith nämner även Reidgoter och gör skillnad på götar, svear som två skilda folk: Ic wæs mid Hunum ond mid Hreðgotum, mid Sweom ond mid Geatum ond mid Suþdenum. Mid Wenlum ic wæs ond mid Wærnum ond mid wicingum. För den som är lite ringrostig på anglosaxiska så lyder ovanstående: Jag var med Hunner Och med Reidgoter, Med Svear och med Götar Och med Syddaner Med Wenlum var jag och med Väringar Och med Vikingar. Det finns också en mer kristen syn på Götarnas ursprung. Johannes Magnus, född 1488 i Linköping och som var sveriges sista katolska präst arbetade i över 20 år med

Daniel Johnsson

Vimmerby stads historia 1350-1799

Vimmerby stads historia Daniel Johnsson

1350-1799 www.bod.se