9789186634322

Page 1

JAG BITER I APELSINER AnnAk Arin Thorburn

s”f ul l av kä rl ek ” st lu h oc lä ng ta n FE M IN A



JAG BITER I APELSINER ANNAK ARIN THORBURN


Gilla Böcker www.gillabocker.se © Annakarin Thorburn 2013 Omslag: Håkan Liljemärker Tryckt av Bulls Graphics, Litauen, 2013 ISBN 978-91-86634-32-2


En dag börjar det lukta unket i Ödlans ateljé.   Han letar efter källan, fladdrar med näsborrarna. Han tar fram en kofot och bänder upp golvplankor. Det droppar i rören i köket. Det droppar från taket. Jag sitter på min plats i soffan och tittar, ibland går jag efter honom och spanar. Jag ser en gul rand i taket, en stig där det fuktats och runnit långsamt, utan att någon har märkt.   Hela huset får evakuera, alla rör ska bytas ut. Ödlan har just kommit igång med något och envisas om att ändå stanna, han vill inte vara utan sin verkstad. Jag tänker att vi kommer hem så småningom.   Det kommer polska hantverkare. De snickrar och bankar hela våren.   Om natten är det tyst, men någonstans ligger en arbetare eller två och sover, kanske i tvättstugan, kanske utanför dörren. De går in och ut utan förvarning. Ödlan sitter där med sina anteckningslappar och urklipp. Han har inga problem med att kissa ute på gården.   Jag ligger i soffan om kvällarna och dricker chokladmjölk. Eftersom dörrar och fönster står öppna är det kallt och jag har mössa och en filt över benen. Polackerna bankar i rören och när de dyker upp i ateljén blir de bjudna på en kopp. Ödlan arbetar febrilt. Jag vet inte vad han gör, det är som vanligt. Jag har med mig mina kursböcker och ligger och stryker under viktiga rader tills jag somnar. När det närmar sig morgon försvinner 5


han med cykeln. Han vill äga broarna och trafikljusen i några timmar. När det ljusnar och folk går ut på gatorna med sina små barn och portföljer kommer han tillbaka och lägger sig. Vi sover ofta över i den nedsuttna soffan under en gammal filt. Det blir varmt och trångt.

6


En morgon vaknar jag i ateljén och är ensam. Huset som har blivit byggplats och tomt på hyresgäster är spännande och farligt. Radion står på i hallen, hantverkarna har glömt den. Det är poesiläsning på polska. Jag är naturligtvis inte säker på att det är poesi, men radiorösten läser med inlevelse och långa pauser. Jag lyssnar halvsovande och börjar plötsligt förstå orden, de handlar om insekter och sommardagar. I drömmen hör jag Ödlans röst, i hemlighet är han en polsk poet. Det är ­vackert. Men det gör ont att han hållit mig utanför.   När jag vaknar igen är jag yr och matt. Byggarbetarna har hämtat radion och lämnat en spöklik stämning efter sig. ­Ödlan är fortfarande inte tillbaka. Jag drar på mig gympaskorna och skyndar ut ur huset. Det är förmiddag och vårsol. Jag drar handen mot husväggen medan jag går. Mina steg är snabba av vana. Jag är hungrig, jag skakar inombords. Jag hör ljudet av en cykel och känner vinddraget alldeles intill. Ödlan övar på att cykla så nära folk som möjligt. Han flinar.   – Jag är hungrig, säger jag, irriterad.   – Jag vet ett bra ställe, säger han.   Jag får välja mellan tjugo tyska korvar och kan inte bestämma mig. Han vet vad han vill ha på en gång men väntar t­ ålmodigt på mig. Till slut väljer jag och han bjuder och vi sätter oss på en bänk och tuggar fläskkorv med surkål.   – Det har börjat växa i parkerna, säger han. Jag har sett små groddar och djur som bär på frön. Det är en helt ny värld på 7


gång. Man skulle kunna plantera kärnor någonstans.   Jag biter tyst på korven. Jag undrar om han minns kärnan han gav mig den där försommardagen för länge sedan och om han undrar vart den tog vägen. Den låg kvar i min ficka, jag släppte den inte ifrån mig, men den försvann av sig själv. Kanske ligger den i garderoben, längst ner i tvättkorgen eller bakom en hylla. Jag tänker inte påminna honom om det, jag är inte på humör. Han märker att det är något men orkar nog inte bry sig. Han tar stora tuggor av korven och blinkar mot solen.   – Åh, vad skönt det är, äntligen, äntligen, snart är det sommar. Fy fan, vilken tråkig vinter det varit.   Korven är inte så god och det är det enda jag får tänka på. Fettbitarna glider mellan tänderna. Alla vintermorgnar vi legat kvar i sängen med varma armar, alla mörka kvällar jag legat på hans soffa och lyssnat på hans penseldrag som långsam musik. Korv, korv, korv. Jag måste tugga och fylla strupen, fylla innan det andra kommer upp, jag måste jag trycka ner, fort, bestämt. Jag ser Ödlan i ögonvrån, han kisar mot solen.

8


Väckarklockan ringer, jag slår av den fort och lutar huvudet mot kudden igen. Sedan går jag upp och lämnar Ödlan i sängen, jag hinner bara bre en smörgås att ta med på vägen. När jag kommer tillbaka till sovrummet för att klä mig vrider sig Ödlan och klipper med ögonlocken. Han ser på mig, stilla, sömnigt.   Jag tar av mig pyjamasbyxorna.   Han ser på mig.   Han drar ner täcket, blottar sitt bröst. Han ler.   Jag släpper garderobsdörren och går mot honom, lyfter upp täcket, kliver ner som i ett varmt bad, han närmar sig med sina tjocka läppar, sjunger viskande i mitt öra: jag är ute och cyklar en julidag, jag har hittat glass med lakrits och choklad, jag dansar magdans ända hem till dig, jordgubbarna trillar ut ur din mun, det rinner saft ner för fönstret, jag står mot husväggen och dricker jordgubbsjuice. Jag bara måste ta tag i hans lena hårda armar och trycka honom tungt mot madrassen, jag måste bita honom i hakan och de små vackra bröstvårtorna, och bröstmusklerna, äta honom, det är viktigare än något annat, jag vill bara dyka, glida, tills jag vaknat ur ruset och kysser kuddläpparna igen, och han är kvar, jag vet att han är kvar, och vi somnar om.

9


Eftermiddag och det blåser kallt, jag hittar inte mina nycklar, jag vänder upp och ner på väskan och ut och in på alla fickor. Jag har glömt dem hemma. Ödlan svarar inte, han har åkt till en kompis långt bort, jag vet att han kommer hem sent.   Jag går balansgång på trottoarkanten. Jag går in i sport­ butiker och känner på löparskor. Jag ringer Ödlan igen men han svarar inte, varför svarar han inte? Kanske har han glömt telefonen hemma. Jag funderar på att ringa Nadia, men jag är ganska säker på att hon jobbar kväll.   Jag tar bussen till biblioteket.   Dunklet välkomnar, värmen, den instängda, torra luften. Jag letar efter kursböcker men hittar ingen, inte ens på referens­ hyllan, bara en ordbok med glappande rygg. Jag spanar ut över sittplatserna, går långsamt fram som en vakt, och får syn på en kille från kursen, han har fyra, fem böcker framför sig. Jag sätter mig bredvid.   – Hej, viskar jag.   Han reagerar inte, fortsätter anteckna ur en uppslagen bok.   Jag lutar mig mot hans sida av bordet.   Han verkar inte alls använda sig av kursböckerna, han skriver korta texter och jag ser bara rubrikerna: Agressif, Animal, Noble, Ouvert.   – Ursäkta, viskar jag och petar honom på axeln.   Han rycker till som om jag skrämt honom, jag börjar nästan skratta men han ser frågande på mig. Han känner inte igen mig. 10


– Vi går samma kurs, på universitetet, franskan.   Han tittar på mig utan att säga något.   – Det fanns inga böcker inne, kan jag låna en av dina, en stund?   Han nickar, skjuter till mig sin hög.   Man ska inte prata på bibliotek men det känns ändå underligt när han inte säger något.   Han fortsätter skriva. Jag slår upp romanen vi ska läsa den här veckan. Den är hans egen, inte bibliotekets. Den är gammal. Han skriver: Délicat. Kommer boken från ett antik­variat, eller har han ärvt den? Han skriver: Piquant. Han skriver: ­Nerveux.   Han har hakan i vänsterhanden och är vänd ifrån mig.   Jag slutar snegla och försöker läsa. Jag ser att han vänder blad och fortsätter anteckna oavbrutet. Jag vill veta vad han skriver. On dit aussi qu’il est pénétrant.   Jag byter bok. Jag bläddrar och bläddrar. Sedan kan jag inte låta bli.   – Vill du ta en paus, frågar jag, viskande.   Han tittar förvånat på mig.   – Kaffe? säger jag.   Han dröjer några sekunder, jag tvekar, men så slår han ihop sin anteckningsbok och reser sig.   Jag köper kaffe och biskvier till oss i det lilla caféet.   – Vad heter du, frågar jag.   – Lou, säger han och det är första gången jag hör hans röst.   Är det första gången? Kanske första gången på svenska. Kanske första gången jag lyssnar. 11


Så händer något märkligt.   Det är som om något rör sig i en gammal spricka, i ett gammalt hus.   – Lo, säger jag.   Jag prövar namnet, på svenska, utanför kursen, som om jag gör det till mitt.   Eller ska det vara på franska? Han skulle kunna vara från Frankrike, håret är mörkt och han har stora födelsemärken på halsen. Plötsligt vill jag känna på de där födelsemärkena. De ser ut som chokladbitar. Varför skulle han läsa franska om han var fransk?   – Vad är det du gör, frågar jag och nickar mot läsesalen.   – Vad menar du?   Han rodnar. Röda fläckar på kinderna, halsen.   – Vad skriver du för något?   Han ser ner i kaffekoppen, för att dölja rodnaden, kanske.   – Om vin, säger han.   – Jaha, som recensent?   – Nej, inte så, jag vill lära mig mer om vin.   Vin, upprepar jag i tanken, men det är inte vin jag tänker på, jag tänker inte på något konkret, jag känner bara hur sprickan öppnar sig, och varm luft kommer in, eller ut, jag vet inte. Jag ser på hans hals, på fläckarna. Jag tänker att de ser ut som hallon.   Plötsligt vet jag inte riktigt vart jag ska titta. Jag känner att jag borde säga något men kan inte komma på vad. Det är som att vi är intryckta i en låda och inte vet hur vi ska röra oss. Jag dricker mitt kaffe i stora klunkar, det är så varmt att jag börjar svettas, jag är fuktig i ansiktet, på överläppen, längs näsan. 12


Choklad.  Hallon.   – Jag måste läsa vidare, säger jag.   – Jag med, jag har inte läst någonting idag, säger han.   Jag svarar inte. Jag kan inte prata längre, konversera. Men jag är nyfiken på hans anteckningar, jag skulle vilja att han läste dem högt för mig, medan jag blundade. Han skulle läsa långsamt, som dikter, han skulle lägga varje ord som ett föremål i luften, och låta det gunga där, som på vatten. Han skulle sitta bredvid mig. Och läsa och läsa, lika uppslukat som han nyss skrev.   Han reser sig upp.   – Tack för kaffet, säger han.   Så går vi tillbaka, till de mörka skrivborden, läsrummet som tar emot med tystnad, här behöver man inte synas, mötas, här är det bara läsare och böcker, tystnad och damm.   Jag lyckas komma in i romanen. I marginalen har han skrivit ordförklaringar, jag blir nyfiken på vilka ord han inte kan, på hans handstil. Men jag följer berättelsen. Jag läser om en bedragen granne som vill ha hjälp till ett bra straff. Om en annan gubbe i huset som bara skriker åt sin skabbiga hund. Och sedan ser jag att hans händer darrar. Nu har han lagt anteckningsboken åt sidan och gör övningar med grammatikboken uppslagen. När han fyller i luckorna darrar fingrarna.   Jag fastnar i meningar som jag inte förstår, jag behöver slå upp några ord. Jag sträcker mig efter ordboken snett framför honom. Jag råkar komma åt hans arm. Skjortan är mjuk, ljummen. Han låter armen ligga kvar. 13


Han stannar tills biblioteket stänger. Jag hjälper honom att ställa tillbaka böckerna.   – Hejdå, säger han utanför biblioteket.   Jag står kvar. Det är mörkt, men inte kolsvart, solen har nyligen gått ner.   Jag känner mig märkligt vaken.

14


Jag sjunger i morgonduschen. Jag löddrar mina armar, jag löddrar mina lår.   Sedan tänker jag på Ödlan, att han kanske undrar varför det dröjer. Varför jag stannar så länge. Jag slutar sjunga och sköljer av mig.   När jag kommer ut, naken och med droppande hår, ser jag att han fortfarande sover.   Jag torkar mig alldeles intill och klär mig långsamt, men han vaknar inte.   Sedan cyklar jag sakta, sakta mot universitetet.

15


Lo är inte där på förmiddagarna. Jag har inte tänkt på det förut. Jag har inte tänkt på honom förut. Han hälsar inte när han kommer. Han kanske inte känner igen mig? Men vi har ju suttit mittemot varandra och druckit kaffe. Efter en föreläsning dröjer jag utanför dörren. Jag vill säga hej, jag tycker inte att det är konstigt.   Jag försöker få plats med kollegieblocket och kompendiet i väskan, jag får böja mig för att trycka ner dem, och när jag reser mig ser jag hans rygg. Han går iväg. Först tänker jag ropa, men jag står bara tyst kvar. Det dunkar i bröstet.   Jag byter om till träningskläder så fort jag kommer hem. De är stela, otvättade. Mina löparskor är vänliga, mjuka. I löpspåret är jag oövervinnerlig. Jag kan snabbare. Jag springer snabbare. Jag river mig på en gren men känner det inte. Jag känner bara kraften, i bröstet, i axlarna, i låren, i mitt huvud. Jag tar vägen kring sjön och ytan är ett mörkt, lugnt täcke. Isen har smält. Vattnet är fritt nu, och snart kommer värmen, snart kommer det att kasta sig i stora vågor, ta emot badande kroppar, trollsländor, paddlar. Jag springer snabbare, jag kan snabbare. Jag slår bort grenar som om jag vore i en djungel. Jag vill vara i djungeln.   Jag ramlar nästan på hallgolvet. Jag knyter upp skorna. Tumlar in och lägger mig på soffan. Min kropp är så tung. Det är skönt att vara tung, hjärnan orkar inte tänka. Jag somnar. Jag vet inte hur länge jag sover. Men jag sjunker djupt, under stenar, ner i tjock dimma. Jag drömmer om henne. Hon står vid 16


fönstret, med blicken ut, långt bort. Jag pratar men hon hör inte. En stor fläkt överröstar mig. Jag skriker, men hon fortsätter att titta ut genom fönstret.   Ödlan nyper mig i näsan. Han nyper mig i läpparna. Hans ansikte är väldigt nära. Jag tror först att jag drömmer. Han blåser mig i öronen.   – God morgon, säger han.   Men det är mörkt ute. Det är natt.   – Jag har med mig mat, säger han.   Det är så långt mellan mig och golvet. Jag orkar inte föra ner foten.   – Jag ska bara duscha, säger jag.   – Nej, du luktar så gott, säger han, du luktar så svettigt och gott.   – Tycker du, frågar jag.   – Ja, jättegott.   – Menar du det?   – Kom och ät nu, säger han.   Vi äter nudlar och kyckling i stark sås och ris och vårrullar.   Hur kan jag bry mig om folk som inte har vett att hälsa, tänker jag.   Hur kan jag bry mig när jag har min ödla som bjuder på kinesisk mat mitt i natten. Som tycker att jag luktar gott och svettigt.   Ödlan slurpar i sig nudlarna som spagetti, det rinner ner på hakan.   – Det här är jättelätt att laga, säger han, jag ska göra det någon dag. 17


Jag tittar på dropparna på hans haka, sojan och såsen som är salt, brännande. Det vattnas i munnen. Jag måste ha de där dropparna. Jag måste ha hans haka. Jag lutar mig fram och det kittlar mot tungan, hakan är varm och jag biter.

18


När jag lärde känna Ödlan, de där första dagarna.   Försommardagen då jag stod och tvekade vid mötesplatsen, klockan tickade iväg, allt längre ifrån då vi skulle ses. Ska jag gå eller ska jag stanna, tänkte jag, han får fem minuter till, men bara fem, när klockan är hel, då går jag, fem minuter till. Och så väntade jag, och lika mycket som jag längtat varje minut, lika ledsen blev jag för varje minut han dröjde, kastade bort.   På vägen hade jag hittat något så fint: gröna skosnören, som björklöv mot ljuset. Jag köpte dem och fick dem inslagna. Jag låtsades att de var till någon annan. När jag väntade pillade jag på paketet, rastlös. Jag drog ivrigt loss mina smutsiga snören och trädde i de nya. Trots värmen hade jag g­ ympaskor som vanligt, för att kunna springa. I det ögonblicket dök han upp.   Vad smal han är, tänkte jag. Jag hade glömt att han var så tunn.   Han såg glad ut, som om han höll inne på en överraskning. Han sträckte fram högerhanden.   – Öppna, sa han, handen var knuten.   Jag visste inte hur jag skulle röra honom. Mjukt, ivrigt, likgiltigt? Kanske darrade jag lite på handen. Jag lyfte finger för finger. Han visade handflatan, den svarta kärnan blänkte, fuktig och mandelformad.   – Du kan plantera den. 19


Han sa att sedan kunde man gå tillbaka och se om det kommit något. Han hade just ätit en stor orange frukt, söt och salt på samma gång.   Jag tog kärnan och log till svar, jag visste inte om det var en stor present eller inte, om det ens var en present. Jag stoppade ner den i fickan utan att tacka och tänkte att den kunde växa där.   Det var tredje eller fjärde gången vi träffades och han fascinerade och förbryllade mig.   Vi gick till en sjö i närheten. Eftersom vi inte såg någon i närheten vågade vi oss ut på en privat brygga, gammal och vinglig. För att inte verka blyg slängde jag av mig kläderna fort. Jag satte mig på kanten och doppade fötterna. Vattnet var svalt och grönt. Han klädde av sig och jag hoppade i innan jag tillät mig att snegla på honom. Det var lite för kallt men jag ville visa mig modig. Han följde efter, och sjögräset strök mot våra magar och fötter. Vattnet sög benen ner mot kylan. Jag tog starka simtag, sköt ifrån med stora grodrörelser, ut i sjön, men tvekade plötsligt, hur simmar man med honom bakom sig? Jag ville inte alls simma ifrån med kraftiga tag. Jag ville fånga med håv.   Jag saktade ner, rullade runt, försökte flyta men vattnet var kallt och sugande, jag lät honom närma sig, han simmade som en hundvalp, flåsande, han kom emot mig, jag var lugn och sedan kastade jag håven, fångade honom i mina armar och kysste honom. Han var blöt i ansiktet och smakade sjö. Vi guppade och trampade vatten, vi hamnade under ytan, upp igen, han såg ut som en ödla, och kroppen också, hal.   När vi kom upp ur vattnet lade vi oss på bryggan. Den var 20


varm trots att solen höll på att gå ner. Hans överkropp var så fint gjuten, bröstkorgen, magen, gyllenbrun fast sommaren knappt börjat. Han är av guld, tänkte jag. En gyllene ödla. Han kom med sitt ansikte och en sekund senare bekräftade han: tungan var jättelång, spetsig, den smekte min hals, mina nyckelben, mina bröst, utan att han flyttade på huvudet. Jag blundade och hans tungspets var ett blött finger. Tills vi hörde röster och rullade över kanten, gömde oss i vattnet och höll andan, nakna.   När jag vaknade på morgonen luktade han inte längre sjö. Han luktade: smör, hund, svett. Jag älskade varje doft. Han sov och jag betraktade. Det var första gången jag såg honom stilla. Hans ansikte hade en märklig form, med breda kindben och stor mun. Hans guldhy skimrade. Jag kände mig upprymd. Överkroppen såg så aptitlig ut att jag blev blöt i munnen. Och han öppnade sina ödleögon, närmade sig och sa att jag luktade apelsin och pannkakor och jag blev hungrig. Ja, sa han, du smakar apelsin, och pannkakor, här, och här med. Kom, kom, tänkte jag. Jag vill, jag vill, jag vill.

21


Jag önskar att jag kunde sova lika länge som Ödlan men det går inte. Jag bestämmer mig för att stanna hemma och läsa. Jag sätter mig på balkongen med en filt omkring mig och den franska romanen. Huvudpersonens granne blir aldrig nöjd med straffet, det är aldrig nog, han kan aldrig sluta hämnas. Han ­slutar inte känna sig bedragen, han kan inte släppa det. Och den skabbiga hunden rymmer äntligen.   Det är soligt men luften är frisk, jag ser min granne komma ut med sin cykel från förrådet, torka av sadeln, pumpa upp däcken, provcykla på gården, pumpa lite till. Jag tittar på henne men ropar inte, hälsar inte. Hon är uppslukad av sin cykel och jag tycker om att titta på henne så. Hon cyklar några varv runt lekplatsen, som ett barn. Sedan tar hon riktning ner för backen och försvinner. Jag tänker att hon kommer att cykla omkring planlöst, kanske ner till sjön, kanske till fotbolls­planen på ängen. Jag får lust att följa med, sitta på hennes pakethållare och hålla om midjan. Jag går in från balkongen, klär på mig och går ut. Jag går genom skogen, till radhusen, pizzerian, den buskiga ängen och muren mot motorvägen. Det här området är så fult och jag tycker om det. På sommaren kan man knappt snedda över fältet, gräset är som vass, hårt och tätt. Och nu är det brunt och lerigt. Några gröna strån klättrar smygande upp i botten. Jag går längs med muren och hör hur bilarna susar. Det verkar som att alla i radhusen sover eller är bortresta, det är så tomt och stillsamt. 22


Min granne syns inte till. Det gör inget. Jag vet att hon cyklar omkring i närheten.   På hemvägen köper jag bullar på konditoriet i centrum, Ödlan borde ha vaknat. Jag ser en galning som springer längs promenadvägen som om det gällde livet, eller ett sextiometerslopp, hela backen ner. Blicken är blind för det finns bara fram. Jag ser honom på håll, i farten, benen ser magra och kalla ut. När han närmar sig ser jag att det är Ödlan.   Jag ropar inte efter honom. Han försvinner in i tunnelbane­ stationen. Jag undrar vad han har bråttom till.   Jag känner mig tom.   Jag står stilla en stund, innan jag fortsätter upp för backen.   Min granne står vid cykelstället. Hon ler mot mig när hon vänder sig om.   – Jag har cyklat, vårpremiär, säger hon.   Varje ord är som en karamell i hennes mun. Jag känner smaken. Ljus, söt, pirrig.   – Jag har köpt bullar, säger jag.   Vi går in till henne. Jag har varit här förut. Hennes soffa är orange, gardinerna gula, mattan grön. Hon har en kanariefågel i köket och en katt som sover på hennes säng nästan jämt.   Hon pratar och pratar. Jag tycker om hennes prat. Jag lyssnar inte på vad hon säger, jag bara ryser skönt. Det är som musik. Hon sätter också på musik, ibland vet jag inte vad som är vad, det gör inget. Hon behöver inga svar från mig. Hon gör alltid en stor kanna te och jag dricker och dricker.   – När ska vi göra manikyr, frågar hon.   – Jag måste plugga idag. 23


– Ah, bien sûr, svarar hon.   Hon pratar lite franska och vill gärna använda de ord hon kan.   – Du måste ta hand om dina naglar, gumman. Du kan välja stil själv. Fransk manikyr skulle väl passa bra?   Hon skrattar för sig själv.   – Tu es très, très belle, säger hon.   Hennes naglar är alltid nymålade, med guldprickar, små, små blommor eller smala ränder. Hon gör örhängen också, hon har en liten verkstad i köket med pärlor och metalltrådar.   – Hur går det med franskan? Du måste träna, språk måste man använda, inte bara plugga. Du kanske ska åka till Paris? Eller prata med någon utbytesstudent, det måste finnas snygga fransmän på universitetet som du kan prata med?   Och då händer något. Jag rodnar. Jag tänker på Lo, varför tänker jag på Lo? Lou. Jag känner mig ertappad, avslöjad, som om jag döljer något. Döljer jag något?   Jag vet inte om hon märker, kanske inte. Hon pratar vidare, sprider bullsmulor på bröstet, på sin blus, på sina halsband.   – Jag kan det där med språk, det bästa är att leva det. Du borde åka till Frankrike, faktiskt, det borde du. Eller skapa ett litet France här, Petit Paris!

24


Jag joggar och pluggar. Jag kan koncentrera mig. Jag stannar hemma i flera dagar. Jag väntar på Ödlan. Han kommer hem med bläck under naglarna, ibland med tejpbitar på kläderna. Jag nämner inte att jag såg honom springa iväg förut, att jag trodde att han var en av galningarna i området. Ödlan skickar slängkyssar åt mig innan han cyklar iväg. Jag vill inte följa med. Jag vill inte flåsa tre kvarter efter och undra vilken väg han tagit. Jag säger: Vi ses sedan. Han svarar inte, han har redan gått. Jag kokar kaffe och övar mitt franska uttal till datorn. Jag pratar med datorn, ett imitativt samtal. Jag tittar på franska filmer, följer deras repliker med min mun, tyst. Jag tänker på det min granne sa, om att åka till Frankrike. Jag undrar hur det är där. Vem jag skulle vara. Eller Kanada. Nej, inte Kanada.

25


Det är på biblioteket jag möter Lo igen. Jag är på väg in och han är på väg ut.   – Hej, säger han.   Han stannar.   Jag hälsar. Jag lägger blicken vid sidan om honom, beredd att gå vidare.   – Allt bra? säger han.   Jag ser på honom. Vad frågar du? Vad är det du säger, egentligen?   Jag ler. Allt bra. Allt bra.   – Är du på väg, frågar jag.   Han börjar rota i sin skinnväska, bläddrar bland böckerna, det ser prydligt ut där nere i mörkret.   – Jo, men jag glömde, säger han.   – Vad glömde du, frågar jag.   – En bok, det var en till bok jag skulle låna.   Han har röda fläckar igen, på halsen. De där fläckarna, de gör mig varm, jag tänker på solvarma hallon. Jag tänker på sommarklänning och på buskar som rivs, det mjuka och fjuniga i munnen som blir söt och stark saft.   – Vi går in då, säger jag.   Han letar i hyllorna.   – Vad heter författaren, frågar jag.   – Jag glömde skriva upp, säger han, det började på W, tror jag. 26


Vi tittar på W men hittar ingenting.   Sedan reser han sig:   – Jag får ta det en annan dag.   Jag nickar. Jag går efter honom ner för trapporna. Han vänder sig om.   – Skulle inte du göra något på biblioteket?   – Det kan jag ta senare. Vart ska du?   – Hem och läsa, säger han.   – Bor du nära?   Han nickar.   – Gångavstånd?   Han nickar.   – Får jag se hur du bor?   Han ser nervös ut. Det kom oväntat, för mig med. Men det känns bra.   – Det är så stökigt.   – Det gör inget.   Jag har den där varma känslan av nyplockade hallon i munnen.   Jag låser upp min cykel.   – Jag lovar att inte ha sönder något, säger jag.   Han fnyser till, eller är det ett litet, litet skratt? Jag ser att han har ett leende där, i mungipan.   – Okej, en stund då, sedan måste jag plugga.   Sedan säger han ingenting under hela vägen. Han går långsammare, jag ser hur det mjuknar över axlarna. Han är så under­bart konstig, tänker jag. Jag leder min cykel och visslar.   Porten är elegant. Röd matta, speglar med förgylld ram. 27


Marmortrappa och snirklig ledstång. På dörren står det ingraverat: Blanc. Jag undrar om lägenheten är hans. Han öppnar dörren och låter mig gå in först. Våningen är ljus och mörk på samma gång. Stora fönster, högt i tak, mörka, tunga möbler. Allt är antikt. Som hos en mormor, fast ändå inte. Det saknas svartvita porträtt, prydnadssaker, dukar. I bokhyllorna står vinflaskor och glas i olika storlekar och former. Han har fönstren fulla av krukväxter. Han går in i köket, och jag följer efter.   – Är du törstig, frågar han.   Jag nickar.   Han sätter på kranen och låter vattnet rinna, lutar sig mot diskbänken medan han väntar.   – Ja, här bor jag, säger han, och tittar ut mot fönstret, som om han sa det till någon annan.   Sedan häller han upp kallt vatten i ett stort vinglas och räcker till mig.   Jag dricker i glupska klunkar.   Jag är svettig på kinderna och pannan, som om jag hade cyklat väldigt snabbt.   Han verkar lugn.   – Hur länge har du bott här?   – Sedan jag var sexton.   Jag tömmer glaset.   – Vill du se terrassen?   Jag nickar.   Det är som en jättebalkong, i två höjdnivåer. Trägolv och bänkar, stora krukor i hörnorna.   – På sommaren är det fint här, säger han. 28


Jag står i strumporna och det är kallt, lite fuktigt.   – Jag skulle vilja ha en hammock, kan du tänka dig? Så kan man sitta och dricka något gott och titta rakt ut i himlen.   – Får jag låna badrummet, frågar jag.   Allting glänser, det stora badkaret, handfatet. Det är en gammeldags kran, det ser ut som mässing. Jag kissar länge. Jag känner mig yr. Vad är det jag gör? Jag vill ha munnen full av hallon. Jag måste gå.   – Tack för titten, säger jag när jag är tillbaka.   Han ser förvånad ut, som om han trodde att jag skulle stanna längre. Han gör en gest med handen, för att visa att det inte var något, det ser utländskt ut.   Jag tar på mina skor snabbt, slarvigt. Jag snubblar nästan ner för trapporna, på mattan. Jag leder cykeln ett kvarter. Sedan sätter jag mig på en bänk. Jag är sluten i ansiktet, jag känner det med fingrarna, jag lägger händerna över ansiktet. Det är något mörkt, som rök inom mig.

29


”Jag sjunger i morgonduschen. Jag löddrar mina armar, jag löddrar mina lår. Sedan tänker jag på Ödlan, att han kanske undrar varför det dröjer. Varför jag stannar så länge. Jag slutar sjunga och sköljer av mig. När jag kommer ut, naken och med droppande hår, ser jag att han fortfarande sover. Jag torkar mig alldeles intill och klär mig långsamt, men han vaknar inte.” Tillsammans med Ödlan går allt fort, fort, och du är alltid ett steg efter. Han kommer hem med kinamat och färg i håret, och biter i dina läppar. Och sen försvinner han igen, ut i natten. Men du älskar honom. Så en dag träffar du Lo, på biblioteket. När du frågar om han vill ta en kopp kaffe växer hallon på hans hals, och du tänker att du skulle vilja smaka. Jag biter i apelsiner är en roman om lust och svek, om längtan efter kärlek och bekräftelse, och allt vi är beredda att offra för att känna oss sedda, utvalda, älskade. ”Annakarin Thorburns debutroman Jag biter i apelsiner är nervig, sensuell; en hudlös skildring av hur ett svek i barndomen kastar långa skuggor in i vuxen ålder. (…) Thorburns roman biter sig kvar; så vackert livet är och så ont det kan göra – på en och samma gång.” KeNNeTH GySiNG, FeMiNA

ISBN 978-9186634322

w w w.gillabocker. se


Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.