Nathalie Sarraute De gyllene frukterna
Nathalie Sarraute
DE G Y L L E N E F RU K T E R NA Översättning av Lorenz von Numers Reviderad av Nova Gullberg Zetterstrand & Henrik Petersen
14
en modern klassiker
Modernista stockholm
DE GYLLENE F RU K T E R NA
– M e n d u , du är förfärlig, försök åtminstone … jag blev fruktansvärt generad … – Generad ? Du tar då i. Herregud, varför skulle du bli generad ? – Det var hemskt när han tog fram det där vykortet … reproduktionen … Om du visste vilken min du gjorde … Du räckte mig kortet utan att ens titta på det … du knappt såg åt det … Han verkade bli sårad … – Jaså, sårad … kan man tänka sig … Han blev sårad för att jag inte föll i extas som alla andra … för att jag inte föll ner på knä … Pannan i marken, alla på en gång, hänryckning, i kör, bräkanden … allt i storartad synkronism … de är helt otroliga … den i innerfickan instuckna handen dras fram … men han borde ha varit belåten, som en läkare som varit tveksam om sjukdomens art och i rätta ögonblicket får syn på en knoppande kvissla, ett litet utslag … han borde ha glatt sig när den andre drog fram det där föremålet ur innerfickan i kavajen, alldeles intill hjärtat, och räckte honom kortet med lystna ögon, han njöt av effekten … Har ni sett den … den här saken av Courbet … Beundransvärd … Se på den … – Det var ju löjligt. Han är bara för komisk. Du vet väl att det är exakt samma reproduktion som varenda en har hemma på väggen, som alla går runt med just nu … Fastnålad på den grå tapeten med de stora skära blommorna, ovanför skrivbordet för att väcka inspirationen, 17
instucken i springan mellan glas och ram på spegeln över den öppna spisen … ett mirakel … det är ju samma … Och deras miner … minerna de har … Ärbara. Stolta. Mitt fynd. Mitt verk. Min hemliga lilla skatt. Lämna mig aldrig. Men er, er finner jag ändå värd att … med er kan jag utan fruktan: ingen smutskastning, ingen befläckelse. Med er kan jag dela den. En gåva. Min dyrbaraste k lenod … En tjock skalle med utstående ögon vaggar av och an, de tjocka läpparna trutar … han sänker rösten, vördnaden är förkrossande … Courbet. Han ensam. Den störste. Tro mig. Jag är inte rädd för att säga det högt: Han är det största geniet. Shakespeare och han. Som jag alltid har sagt: Shakespeare och Courbet … – Och tror du, han höjer rösten, tror du att jag tänker sälla mig till flocken ? Men jag struntar i om han blev förnärmad eller inte. Jag tål inte att bli lurad. Bli tagen för en idiot. – Nu förstår jag inte. Jag har aldrig kunnat begripa varför du tar sådana här saker så allvarligt. Jag blir orolig. Särskilt för honom. Men även för andra. Jag lovar dig, jag vet inte vart jag ska ta vägen. Jag tycker alltid han verkar så … – Ja, det roade mig att se dig … du såg ångerfull ut, din underkastelse. Som inför hostian … Din röst … O ja … det är vackert … Var hänger den ? På vilket museum ? O ja … Mästerlig … Du är för rolig … Du tittade ju inte ens på den. – Nej, jag vet. Men jag försöker vara hövlig. Jag skulle kanske vara lite mindre hövlig ifall du … Men det är så pinsamt, jag kan helt enkelt inte … – Vet du vad, jag tycker inte att du uppför dig särskilt 18
snyggt mot honom. Du gör fel. Jag kan inte dela det där föraktet … – Föraktet ? Är du galen … – Just det. Förakt. Man måste skona den där stackarens känslor. Hans snobberi gör honom så ont … hans dumhet … inte röra vid det, det sårar. Låtsas inte om något, för det blir så pinsamt. Han är så bräcklig, det är så farligt … Du uppträder som om han skulle vara sinnessjuk. Alla människor spelar teater för honom. Ni får mig att tänka på en pjäs av Pirandello där sjukvårdarna låtsas vara hovmän. Man måste falla i hänryckning för varje ord han yttrar. Man måste instämma med nedslagna ögon i alla hans utlåtanden, hur dumma de än kan vara. Och han lurpassar på oss, väntar på att bli motsagd … han skulle inte tåla det. Varje försök till revolt undertrycks ögonblickligen av er allesammans … Alla är som du: Aj, det var nära ögat … Vilken pärs … Men för mig var det ingenting. Det här är sådant som jag inte gillar att skämta om. Och det handlar inte om Courbet. Han har ingenting med saken att göra. Jag har försökt ta mig en titt på de där famösa dukarna. Jag gick dit vid lunchtid för att slippa träffa folk. För att få betrakta dem i lugn och ro. Men kan du tänka dig vilken otur. Omöjligt att undkomma … I trappan … Jag gick uppför trappan och han var på väg ner, lille Dulud alltså, han som skriver dessa eländiga artiklar … hugger i sten varenda gång … Han hötte med fingret … Så så, ska ni titta på dem ? Vilken utställning, inte sant ? Verkligen, är det första besöket ? Å, ni ska se. Alltsammans är förstklassigt. Utomordentligt. Häpnadsväckande. Men framför allt, jag rekommenderar särskilt … i lilla salen längst in … en pytteliten duk … nere till vänster … Det var hans egen lilla upptäckt, hans mästerverk … Ett hundhuvud. 19
Vänta får ni se. Mer säger jag inte … – Men de är uppriktigt förtjusta i det … Jag försäkrar. Och vill dela med sig … jag tycker att det är rörande. – Ja, jag vet hur det känns, behovet att dela med sig. Ja, det är jättevackert, det är förträffligt. Men du menar väl inte på allvar att lille Dulud … Man känner genast på sig vem man har att göra med. Man hör ju till samma värld. Samma exklusiva klubbar, samma slutna krets. Samma skräddare och leverantörer. Samma blomma i knapphålet, samma damasker och satinväst, samma monokel i ögat. Och så, denna lilla detalj, det nästan omärkliga tecknet på yttersta elegans … den lilla djärva men diskreta touchen … det som visar på ens utsökta smak … åh, det var ju ingenting … en bagatell … men till er kan jag säga det, helt oss emellan … ni kan hälsa från mig när ni går dit … åh för all del, jag ber er … längst bort, i salens fond, till vänster … Ingen lägger märke till den, men jag rekommenderar den särskilt. Absolut enastående, ni kommer att bli betagen: ett hundhuvud. – Har ni sett hundhuvudet ? Jag tycker den är utomordentlig. – Rena miraklet, enligt mig. Där hänger den lilla saken alldeles för sig själv … Förenade däri … njutningar … gemenskapen … själarnas harmoni … Jag känner hur jag blir gripen i min tur … utsökta kittlingar … det kommer, det tar mig i sitt våld … Lovsånger … Hänryckning … Nu, unisont, starkare. Mer. Starkare. Högre. Och nu stiger jag fram … över alla gränser … jag låter alla hämningar fara … till det yttersta … ingenting kan hejda mig … ingen ömklig fruktan att göra 20
mig löjlig, ingen förlamande anständighetskänsla. Ännu mer. Ända ut ! Jag ger mig hän … Där är den. Han faller i hänryckning, gudomen behärskar honom, han vrider sig i konvulsioner, med blänkande ögonvitor, fradgande läppar, han rullar sig på marken, han sliter sina kläder … Jag för min del … han slår sig för bröstet … För min del vågar jag påstå … Ingen når upp till honom, Courbet är den störste. Shakespeare. En sista krampryckning. Han kröker sig i en båge: Shakespeare och Courbet. – Du, de där människorna äcklar mig. Deras fåraktighet gör mig illamående. Deras hysteri står mig upp i halsen. Alla överbjuder varandra … De tävlar om vem som kan gå längst. Bara hör på dem … Ingen nu levande eller äldre konstnär når honom till fotknölarna. Det är alla tiders största geni. Och det säger de på fullt allvar. Ingen ser komiken. Och de visar inte någon som helst besinning, de är inte ens rädda att göra sig löjliga. Och i vems ögon skulle de vara löjliga, förresten ? De är på den säkra sidan, de kan vara fullkomligt lugna. Vem skulle bara våga … Märkte du hur han såg på mig ? Men även om jag skulle avguda Courbet – han har gjort flera utomordentliga målningar – så skulle jag ingenting ha sagt. Belloc som höjer det värsta skräpet till skyarna … Och Mazille … med honom slår det aldrig fel – hugga i sten, det är hans specialitet … Men aldrig ett ord om det. Tystnad. Man glömmer. Och Gud nåde den som vågar erinra sig hans dumheter … tänk dig, va, att en valp, att någon urbota åsna i all oskuld ställde sig upp och sa: Jaså, Mazille, men hans omdöme ger vi väl inte mycket för ? Minns ni inte när han skrev att den där humbugen … Aj ! Fy ! Skam och fasa. Grovt sedlighetssårande. Inte får man visa sig så, inte. Aldrig i livet. Inte ens jag som är så 21
förfärlig enligt din mening kunde vara så hård, inte ens jag skulle våga … Det vore så lätt. I grund och botten är vi rätt lika, mitt medlidande tar överhanden. – Du, medlidande ? Jag tyckte synd om honom när du gjorde den där minen … Det var som om han hade utlämnat sig själv … en kraftlös varelse … Det var som om du skulle profitera på det … jag vet inte … så brutalt … ja, jag lovar, du profiterade på ditt övertag, genom din överlägsenhet … jag tyckte plötsligt förfärligt synd om honom … Mild, känslig, en smula ängslig. Känner en obestämd fiendskap omkring sig, ett hot, gör sig en massa omak, fjäskar, utgjuter sitt hjärta för att avväpna och ställa sig in, ger allt, allt ni vill ha … det här till exempel eller kanske något annat ? Jag lägger det här, för era fötter … allt jag sett, allt jag vet och känner till … filmer, teaterstycken, romaner, konserter, utställningar … passar det ? … kan det blidka er ? Kan jag på det sättet lyckas avleda … kanske, han vågar nästan inte hoppas på det, kanske jag trots allt skulle kunna … – och hans barnsliga envishet, hans naivitet är helt rörande – kanske kan jag förföra er, charmera er ? … och hans ömma leende som plötsligt suddas ut, blicken som utstrålade vänskap och förtroende slocknar, bleknar, täcks av en lätt imma, framkallad av oro, av häpnad … och det känslolösa, omänskliga odjuret som låter sig smickras utan att vekna – ingenting kan blidka honom … Och slutligen – denna rörelse … handen som glider ner i kavajens innerficka … och drar fram denna skatt … en talisman … ett hemligt tecken … Vi är bröder, inte sant, jag vet det … Jag bjuder er det välsignade brödet. Jag kommer med bröd och salt …
* 22
– Du var förfärlig. Du var rätt och slätt ohövlig. Måste du absolut göra sak av allra minsta tecken på osjälvständighet, påtvinga honom din evinnerliga renhet och omutlighet … Han blev sårad och förnärmad … Jag tyckte det var plågsamt att se hur han drog sig tillbaka … – Men han drog sig inte tillbaka. Eller, jo, det gjorde han kanske ändå. Av förakt. Av äckel. Du roade mig verkligen när du försökte gottgöra mitt »felsteg«, skaffa mig syndernas förlåtelse. Jag tyckte att han var ganska irriterande … när han bryskt bytte samtalsämne och började tala om semestern … – Naturligtvis, du hade ju visat att du var ointresserad av det han erbjöd dig. Du vägrade umgås. Han försökte hitta på något annat … – Ha, ha, något annat ja. Naturligtvis. Något som låg inom min horisont. Resor: det verkade var något för mig. Han kunde lika gärna ha börjat prata om bilmärken för att sänka sig till min nivå … Men det skrämde dig så pass … Du kunde inte uthärda … – Nej, det kan jag aldrig … Marken öppnar sig. En ofantlig spricka. Och på andra sidan ser man honom vandra bort utan att vända sig om … man måste ropa, återkalla honom … vänd er om … kom tillbaka … överge oss inte … hjälp oss, vi kommer över till er, till er sida … grip tag i repet som jag kastar till er, jag kastar det till er för att ni ska dra oss över, hugg tag i repet, jag bönfaller er … gör ett försök till, bara ett … lita på oss bara en gång till … Säg mig … har ni läst ? … Vad tyckte ni om den ? – Det var lustigt när du frågade honom … tyckte du inte att vi hade roat oss tillräckligt. Det var ju rena provo 23
kationen … när du nämnde den där boken … – De gyllene frukterna ? – Ja, precis. Först undrade jag om det var fråga om ett test, om du ville utsätta honom för ett prov för att se om han … verkligen … om den där boken … ifall han ansåg att … Men vad inbillade du dig egentligen ? – Ingenting alls. Jag struntar i vad han tycker. Jag försökte bara blidka honom, gå honom till mötes. – Nej du, det var för sent. Mekanismen fungerade inte. Jag räckte dig det där vykortet utan ett ord … han hade svårt att smälta det. För sent. Det var festligt att se hans tillknäppta min när han svarade dig: »Ja. Utan tvivel. En mycket bra bok.« Vad kunde man ha väntat sig ? Det är ju sista skriket. Bernier har väl skrivit en artikel om den ? Ramon också, eller hur ? Vad ville du att han skulle säga ? – Åh, det var inte det jag menade … Du förstår inte … Jag hoppades att vi skulle diskutera den … Jag kunde inte uthärda tanken på att precis alla broar var brända … I timtal, tappert, leende, omärkligt spända ansikten och fixerade ögon som brinner med klar och lysande låga, en flamma som de oupphörligt livnär med alla sina krafter, i vilken de öser sitt bränsle för fulla händer, skoveltals. Här snålas inte – allt de kan finna, allt de äger, deras samlade skatter och rikedomar förslösas utan hejd. Men ibland, utan att de märker det, fladdrar lågan plötsligt till, den slokar och slocknar, och den andre som aldrig tar ögonen från den, vänd emot den som om ingenting hänt, som fortsätter av bara farten eller förvissad om att se den tändas på nytt, i vetskap om att man inte kommer att låta honom irra omkring utan hjälp och gå vilse i mörkret, som anstränger sig att inte vika av, att hålla den rätta kursen, strävar tappert emot henne, i blindo … 24
Och där är den, lågan lyser igen … En sprittning, en kraftansträngning och så tänds den på nytt – det var bara ett ögonblicks trötthet, en lätt distraktion, ni behöver inte vara rädd, den fortsätter att lysa … »Ja, jag förstår, ni har rätt, det var precis vad jag tänkte … också jag … ja, jag tyckte mycket om den … allt utom slutet, kanske … jag undrade om … Nej ? Det tycker inte ni ? Ni har säkert rätt … Jag måste bestämt läsa det en gång till …« Man känner sig en smula ledbruten, öm, men man måste fortsätta, kosta vad det vill, man måste nå fram till, varje pris … mod … ännu en sista ansträngning … vi närmar oss … målet är nära … så ja … handen glider ner i kavajens innerficka och drar fram den, reproduktionen sträcks fram emot dig … Och så denna våldsamma kastby … Denna brutala vindstöt … Allting slocknar. Svarta natten. Var är ni ? Svara. Vi är här bägge två. Lyssna. Jag kallar. Svara mig. Bara så pass mycket att jag vet att ni alltjämt är här. Jag ropar på er med mina lungors fulla kraft. De gyllene frukterna … hörde ni mig ? Vad tyckte ni om den ? Den är bra, inte sant ? Och den dystra rösten svarar: »De gyllene frukterna … den är bra …« Tomma gator. Stegen ekar. Mörka fasader. Men vilken tur. Det är ödet, så lägligt, det lyser ännu i hans fönster … Framåt, tärningen är kastad … Porten öppnas. Här har vi strömbrytaren, de två trappstegen, glasdörren, trappan i fyrsprång. Men varför just i fyrsprång, en sådan idé … vem har någonsin ? … Det är tvåsprång det bör heta, två trappsteg i taget, utmärkt, inte tänka på någonting, inte tänka, två och två, ett och ett … Fingret sträcks ut mot ringklockans knapp. Tryckning. Ringning. Det är satt i rullning. Stegen närmar sig … Nej, jag vill inte, stanna … dörren öppnas … måste stålsätta sig, klamra sig fast … 25
»Äh, det var inget särskilt, oroa er inte, jag såg ljuset i fönstret, jag trodde att jag kunde … jag har glömt min scarf … mina handskar … jag måste ha lämnat dem …« Nej, det är för sent, omöjligt att retirera. Men jag vill inte bli hunsad på det sättet, ge mig ett ögonblick åtminstone så att jag hinner samla mig, fatta ett beslut, så där, jag släpper taget, jag vräker mig ut över bråddjupet, jag sliter mig lös, jag förlorar fotfästet, jag tippar över kanten … »Nej, det var inte detta … Jag kom för att fråga er … Ni kommer att skratta åt mig … Det är rena galenskapen … Men jag måste få veta det. Det plågar mig, förstår ni. Jag vill att ni ska säga … När ni för en stund sedan svarade: De gyllene frukterna, ja, den är bra … med ett tonfall som föreföll mig … Jag ber er, säg uppriktigt, vägra mig inte den tjänsten. Bara ni kan ge mig … Jag måste till varje pris få veta det. Jag kom tillbaka för att …« Kvinnor med håret hängande i långa sträva testar slår sig för bröstet i sjuksalen, grimaserar, skrattar, lyfter på kjolarna och blottar sina grådaskiga lår, vickar på stjärten, mitt i stojet står kvinnor orörliga med framsträckta armar, stela som i statyleken, katatoniska, epileptiska, hysteriska, tvångströja, dusch, slag, skoningslösa väktare … Men det har ingen betydelse, det räknas inte, jag är inte rädd, jag vill att ni ska säga mig … Ni blev förnärmad, inte sant ? Säg som det var. Svara mig. Visst tog ni avstånd från oss ? Ni trodde att … Ja, vad trodde ni ? Ni trodde antagligen detsamma som jag … Svara, ni måste. Men ni säger ju ingenting. Ack, den som tiger han samtycker … som ni ser vet jag det redan … Ni trodde att man ansåg er vara … Allt står i brand omkring mig, hela min kropp och mitt ansikte är brännande heta. Men jag måste få fatt i det, jag måste rycka det ur elden, måste rädda … där är den … låt mig närma mig … jag har den 26
ha någon betydelse … Men vad är det han har gjort ? … Ingenting särskilt – det är det ledsamma i det hela … – Boken hade en ytlig fernissa … enligt senaste modet … det kräver en viss skicklighet … – Tycker ni det ? – Javisst. Det var tack vare den som han lyckades få publiken med sig … Allt föreföll så nytt och ändå var allt gammalt och välbekant … Det är precis vad folk vill ha … vi måste göra som han, om vi vill göra succé … Tro mig, det är hemligheten … – Tja, som succé betraktad … Se hur han har det i dag, stackaren. Nyligen var det någon som i min närvaro fällde yttrandet att hans berömda kärleksscen verkar vara tagen direkt ur veckopressen … ett hjärtas bikt … – Det var ganska träffande, det måste ni medge … – Jag tycker att vi är alldeles för snälla. Det är bara onödigt att bry sin hjärna … och försöka hitta hans läro mästare och föregångare … Thomas Mann … Lautréa mont … vi frågar oss var och när och hur och efter vem … men tro mig, det är bara en kvarleva av galenskapen … – Vi lägger honom i massgraven … ingen fråga om saken … nätt och jämnt vad han är värd … Den sortens böcker har endast rätt till glömska. Ja, det är så sant som det är sagt, vi är illa ute. Det börjar inte bra. Och vi är ensamma, så ensamma att man har svårt att tro det. Jag försöker visserligen då och då … det måste man … man vet ju aldrig … tänk om någon plötsligt skulle svara, bara en enda röst … vilken obeskrivlig lättnad. Det skulle inte behövas mer för att vi nästan skulle tro att vi var räddade. Men trots att jag genast passar på när allt är tyst och lugnt ett ögonblick, och med fast och genljudande stämma, för att tvinga dem att lystra, men 142
trots allt, för att de inte skall fly, fastän att jag då och då med fast stämma utropar: »Vad tycker ni om De gyllene frukterna ?« får jag allra högst ett flyktigt och förstulet ögonkast till svar. Oftast hör de inte ens vad jag säger … De har så mycket att stå i, nämligen, det väsnas alltid så förskräckligt hos dem. Alltid samma utbrott, samma svimningar … Och alltid denna övertygelse som förbluffar mig varenda gång. En ändlös rad namn följer på varandra – jag försöker inte ens lägga dem på minnet. »Människan i kosmos«, »En väldig fresk« … »Bättre än Krig och fred« … »Den moderna människan inför vår tids stora problem« … det är vad de sysslar med just nu. Jag har lagt märke till att de är särskilt självbelåtna och säkra på sig själva i ögonblick när de känner sig burna av Historien, som om de reste med en hypermodern lyxångare, som på sin väg plöjer upp ofantliga vattenberg och svallvågor bland vilka de bräckliga farkosterna omkring dem dansar och kantrar … Det bör erkännas att man på sätt och vis kan förstå dem. Också jag har avundats dem ibland … Skådespelet har gjort intryck på mig … Men så har jag låtit fresta mig av min nyfikenhet och den ärlighet som – sagt utan förhävelse – är min främsta dygd … Jag har besökt de stora palatsen. Jag har uppmärksamt studerat de väldiga freskerna som är värdiga en tid som vår. Men förgäves, jag kände mig bara illa till mods, jag tyckte att de var tråkiga … Det förhåller sig nämligen som så att jag för att känna mig avspänd och trygg absolut måste finna den, likgiltigt var … jag känner det mycket klart men jag kan inte uttrycka det … jag behärskar bara några torftiga ord, fullkomligt utslitna av allt de har brukats till … jag borde besitta dessa skriftlärda herrars finslipade vokabulär. Jag vet att de skulle tycka att jag var löjlig om de hörde mig 143
nu. Lyckligtvis hör de aldrig någonting. Nåväl … det som jag ville säga är att jag för att känna mig trygg och belåten som dem, måste finna … och sak samma var … till och med i en väldig fresk om så vore, ja varför inte ? … jag har inga fördomar … jag måste få erfara … jag vet inte riktigt vad det är … någonting liknande känslorna inför vårens första blygt spirande strån … eller inför en krokus som ännu är sluten i sin knopp … det är den doft de utandas, nej, det är ingen vällukt, inte ens en lukt än så länge, det saknar namn, det är en doft före alla dofter … så måste det vara … Någonting som famnar mig varsamt och inte släpper taget … någonting orört, oskyldigt … som om ett barns spensliga fingrar klamrade sig fast vid mig, ett barns hand som gömmer sig i min näve. Jag uppfylls av en tillitsfull naivitet … som genomsyrar varje uns av min varelse … Och jag vill till varje pris visa mig värdig det … och inte svika er … därför grips jag ibland av en våldsam lust att kasta all försiktighet överbord och framföra min vädjan fastän jag inte borde, det vore bäst för både er och mig om de glömde vår existens … Och De gyllene frukterna ? ville jag ropa … Minns någon den boken ? … Det är bara genom den trånga porten det är möjligt att komma in … Vad har alla de stolta byggnadsverken och konstruktionerna för betydelse ifall de inte rymmer den slutna krokusknoppen och barnets hand … Finns de där eller inte ? Det är frågan. Tro mig, det är det enda som betyder något … Men hur, frågar jag mig, hur ska det gå när stunden är inne och dagens mäktiga måste klamra sig fast vid människor som mig för att göra den långa färden till andra sidan – hur ska de hålla sig kvar ? … Men jag behärskar mig. Jag tiger. Löjet skulle döda oss. Det är ett vapen som de hanterar mycket skickligt. Vi är så svaga, de så starka. Eller kanske – det känner jag 144
också i vissa stunder – kanske jag på något dunkelt sätt är övertygad om att vi, ni och jag, trots allt är de starkare, till och med i detta ögonblick ? De väcker kanske i viss mån min medömkan … Jag vet inte … Låt oss helt enkelt säga, som alla gör, att jag tiger av ren hövlighet, av finkänslighet. Jag säger alltså ingenting alls. Redan på den tiden när vi möjligtvis träffades, ni och jag, innan de andra hade lagt beslag på er och börjat organisera de stora festligheterna till er ära, med pompa och ståt, redan då visade jag mig alltid försiktig. Jag väntade som folk oftast gör på att någon annan skulle börja … jag ville se i vilken riktning han skulle gå för att kunna hålla jämna steg med honom. Man brukar säga att det som människor har svårast att tåla är beskyllningen att de sjunger falskt. Jag tror att det är ännu värre att bli misstänkt för att sakna smak. Min första reaktion är följaktligen alltid ett steg tillbaka. Och för övrigt, säger jag mig ibland, kanske det är du som misstar dig när allt kommer omkring ? Vem är jag egentligen ? Vad har jag åstadkommit ? Jag har inte ens tänkt på att försöka skriva en roman. Jag undrar hur det skulle gå till. När jag läser någonting som ni har skrivit kan jag inte ens få det klart för mig om ni har haft stora svårigheter att övervinna och av vilket slag de i så fall varit. Jag kan inte föreställa mig några hinder på er väg. Det verkar som om allt bara strömmat fram ur en källa. Ett naturligt flöde. Jag häpnar alltid när jag ser kompetenta bedömare lugnt skära sönder ett diktverk och undersöka de olika delarna: »Det där var inte illa, det var mycket starkt. Författaren har gjort ett lyckokast. Lade ni märke till scenen vid kyrkogårdsgrinden ? Förträfflig. Och den lilla gumman som satt på bänken vid gräsmattan ? … Man kan inte säga annat än att det är underbara 145
stycken …« Jag frågar mig alltid hur de gör det. Vad som helst, vilken liten bit som helst, plockad på måfå, tränger in i mig – eller gör det inte. Och när den gör det drar den med sig allt det andra. Det bildar en odelbar helhet. Som ett levande väsen. Men för dem går det annorlunda till av allt att döma. Och då kan det hända att jag grips av tvivel eftersom jag känner mig så utblottad i jämförelse med dem. Det inträffade till och med i fråga om er. Men varje gång jag återvänder till era verk, redo att erkänna att jag har misstagit mig … då börjar det strax på nytt emellan oss … Och det slutar alltid med att jag känner mig väldigt säker på min sak … Särskilt som jag har kunnat konstatera att alla de där experterna som gjorde ett så starkt intryck på mig är så lätta att distrahera … de byter åsikt jämt och ständigt, de förnekar och glömmer vad de sagt … Hör på dem nu … Det är samma ord som återkommer. Man kunde tro att det är om er de talar. Den stora fresken är glömd, Historiens skepp har gått i kvav … nu är det återigen fråga om ett litet glänsande smycke … en fulländning som … det vackraste som har skrivits på femton år … på tjugo år … Det rör sig alltid om samma siffror, de håller sig alltid mellan tio och tjugo – beroende på hur upphetsade de är och vem de vill reta … Men hur upphetsade de än är vågar de sällan överskrida trettioårsgränsen. För inte så länge sedan var de dock djärva nog – och apropå vad ! – att sträcka sig femtio, ja till och med hundra år tillbaka. Men jag tror att jag har väntat för länge. Stunden är inne. Jag måste försöka på nytt. Man bör inte låta en alltför lång tid förflyta. Jag måste vara försiktig … Där är en av dem som håller sig i bakgrunden, han förefaller ledig, tillgänglig … »Och De gyllene frukterna ? Minns ni ?« Jag 146
ska viska det åt honom … »Vad då för frukter ?« Det var allt han sade … Men det bör man inte förvåna sig över. Jag har inte på flera månader lyckats träffa någon som erinrade sig er existens. Jag hör aldrig ert namn nämnas. Men jag kände på mig att jag i hans fall kunde insistera: »Oss emellan sagt är det en förbannat bra bok. Jag har aldrig kunnat begripa varför den glömdes bort. Den är verkligen läsvärd.« Och då svarade han att han skulle ta sig en titt på den … Jag tror att han kommer att göra det. Vi kan lita på honom … och vem vet, kanske den andra rösten var hans ? Där ser ni, det vore dumt att tappa modet. Det är verkligen inte möjligt att jag kan vara ett sådant undantag. Det måste finnas åtskilliga andra av min sort här i världen. Ängsliga som jag. En smula försjunkna i sig själva. Ovana att uttrycka sig. De ropar kanske försiktigt ut i natten, och ingen svarar. Att veta att de finns där inger ingen som helst trygghetskänsla. Och säkert är att den upplevelse som de – likaväl som jag – har vid läsningen av era verk, den upplevelsen får de också av Gud vet vad för smörja, som jag helst låter bli att tänka på. Jag medger att situationen är ganska outhärdlig. Den oroar mig ibland så till den grad att jag åter igen börjar tro att det är jag som har fel. Men man får lov att erkänna att era chanser ökar för varje dag som går – tiden arbetar för er. Denna tystnad i vilken ni badar, berövad den skrud och de utsmyckningar som ni förut pryddes av, naken, spolad av vågorna, på drift, med mig fastklamrad vid er, förstärker vår gemenskap. Vi är så tätt förbundna i detta nu, ni bildar till den grad en del av mitt väsen att det skulle kännas som om någonting inom mig hade förvandlats till en död vävnad ifall ni med ens upphörde att existera. 147
*
Finns det någonting mer häpnadsväckande än er motståndskraft och min envishet ? De som i likhet med mig anstränger sig för att hjälpa er med överresan måste väl uppväcka ett visst förtroende, hur ofullkomliga de än verkar. Jag säger mig ofta att det kanske är tack vare människor som jag, anspråkslösa och tillbakadragna men otroligt ihärdiga, som de och ni trots allt lyckas överleva. Jag undrar om någon har funnit frågan värd att reda ut. Det vore intressant att få veta hur det förhåller sig. För min del har jag aldrig förstått hur det går till. Jag frågar mig i vissa ögonblick vad det kommer att bli av er sedan, när jag inte längre finns … var kommer ni att stranda eller förlisa ? Några av dem som begav sig ut på resan under de mest fördelaktiga omständigheter och omgivna av ytterst sofistikerade personers högaktning blev i slutändan räddade av några lekande barn och har sedan dess fått tjäna som barnkammarunderhållning. Det inträffar dock att de vuxna plötsligt intresserar sig för dem igen, för en kortare tid. Men det är sällsynt. Andra som under lång tid har blivit avvisade överallt återvänder helt plötsligt efter otaliga år, tar plats vid kaféborden och kråmar sig i salongerna. I sådana fall tror jag inte att man bör vänta sig en definitiv sorti. De förefaller alltid ha goda chanser. »Och minns ni De gyllene frukterna ?« Vilken kraftansträngning måste man inte göra varenda gång … Jag kan inte bestämma mig … Att känna hur mekanismen ofelbart börjar fungera … som en väckarklocka som man vrider upp, som ett väljusterat urverk … Jag väntar bara på att det ska börja ringa. Till och med då, på den tiden då enbart ljudet av ert 148
namn ögonblickligen framkallade beundrande rop greps jag av en sorts raseri vid tanken på att det oundvikligen skulle ske, jag fick lust att ruska om dem ordentligt för att bringa mekanismen i olag, för att tvinga dem att klicka … Men numera … »Och De gyllene frukterna ?« Sådär. Urverket börjar ticka … »Eftersom ni …« Det gnisslar till … »Eftersom … ni fortfarande är …« Nu klämtar klockan … »Är ni fortfarande intresserad av … De gyllene frukterna ?«
[etthundrasjuttiofem] isbn 97 8- 91-86021-2 8-3 © Nathalie Sarraute/Editions Gallimard Originaltitel : »Les Fruits d’Or«, Editions Gallimard, 1963 Förord : © Laura Lindstedt, 2 01 2 Översättning : © Lorenz von Numers, 1964 Revidering av översättningen : Nova Gullberg Zetterstrand & Henrik Petersen, 2 01 2 Översättning , förord : © Daniela Floman, 2 01 2 Redaktion : Daniela Floman, Pietro Maglio & Henrik Petersen Formgivning : Lars Sundh Tryck : Alma Pluss, Lettland, 2 01 2 Typsnitt : Minion www.modernista.se