9789140688798

Barns röster om våld ATT LYSSNA, TOLKA OCH FÖRSTÅ

2 UPPL.

Maria Eriksson Åsa Källström Cater Elisabet Näsman (red.)

Författarpresentation Maria Eriksson är professor i socialt arbete vid Mälardalens högskola. Hon har kön, våld, barn och föräldraskap som specialområden. Hennes forskning är framför allt inriktad på vad olika former av ojämlikhet betyder för den politiska och praktiska hanteringen av våld. Åsa Källström Cater är socionom och professor i socialt arbete, Örebro universitet. Hon forskar om barns upplevelser av hot, konflikter, våld och brott, med huvud­fokus på våld i familjen och på hur samhället kan tillgodose barnens behov av professionellt stöd. Hon är särskilt intresserad av hur barn förstår och hanterar våldsupplevelser.

Elisabet Näsman är seniorprofessor i sociologi vid Sociologiska institutionen, Uppsala universitet, med inriktning mot barndomssociologi, särskilt barns delaktighet.

Linnéa Bruno är doktorand vid Sociologiska institutionen, Uppsala universitet, och hennes avhandling handlar om professionella diskurser och praktiker kring barn som upplever våld. Ett övergripande intresse är hur våld i nära relationer förstås och hanteras inom skilda delar av välfärdsstaten.

Gunilla Dahlkild-Öhman är FD i sociologi, Uppsala universitet. Hennes forskning handlar om hur professionella, i utredningar om vårdnad, boende och umgänge, hanterar barns erfarenheter av pappas våld mot mamma.

Stina Fernqvist är FD i sociologi, Uppsala universitet. Hennes avhandlings­arbete fokuserar på barns strategier och identitetsskapande i relation till ekonomisk utsatthet.

Hannele Forsberg är professor i socialt arbete vid Institutionen för socialpolitik och socialt arbete, Tammerfors universitet, Finland, med inriktning mot familjeoch barndomsstudier.

Clara Iversen är FD i sociologi vid Uppsala universitet och hon specialiserar sig inom samtalsanalys av institutionell interaktion. Hennes intresseområden omfattar relationen mellan idéer om interaktion och faktisk praktik samt hur människor förhandlar om rättigheter och skyldigheter i socialt samspel.

Karin Röbäck de Souza är FD i socialt arbete, Göteborgs universitet. Hennes forskning är inriktad på utsatta barn och deras familjer i mötet med välfärdsstaten och rättsprocesser.

Jeanette Sundhall är FD i genusvetenskap, Göteborgs universitet. Hennes forskningsintressen innefattar genus, ålder, maktrelationer och barns rättigheter.

Carolina Överlien är docent i socialt arbete vid Stockholms universitet och forskare på Nasjonalt kunnskapssenter for vold og traumatisk stress i Oslo, Norge. Hennes specialområde är barn som upplever våld i hemmet.

Innehåll

1. Perspektiv på barns röster om våld Elisabet Näsman, Åsa Källström Cater & Maria Eriksson

7

DEL 1 ATT TOLKA OCH FÖRSTÅ BARNS RÖSTER OM VÅLD

2. Etiska dilemman i forskning Åsa Källström Cater & Carolina Överlien

27

3. Vad barn säger om våld Åsa Källström Cater

43

4. Vad barn säger om möten med professionella Maria Eriksson & Elisabet Näsman

61

DEL 2 SAMHÄLLETS BEMÖTANDE OCH BEDÖMNINGAR

5. Utredningssamtal med våldsutsatta barn Gunilla Dahlkild-Öhman

79

6. Utredningstexten Jeanette Sundhall

97

7. Verkställighet av umgängestvister Karin Röbäck de Souza

113

8. Risk och riskbedömningar i familjerättstvister Maria Eriksson & Gunilla Dahlkild-Öhman

129

9. Ekonomiskt våld Elisabet Näsman & Stina Fernqvist 10. Förskolan och skolan som arena Maria Eriksson, Elisabet Näsman & Linnéa Bruno

149

167

DEL 3 EFTERÅT: UTVÄRDERING OCH DELAKTIGHET

11. Stödinsatser i Sverige Åsa Källström Cater

185

12. Vad barn säger om stöd (Finland) Hannele Forsberg

199

13. Utvärderingsintervjuer Clara Iversen

213

14. Vad barn säger om delaktighet Åsa Källström Cater

229

Referenser 245 Bilaga kapitel 13

277

1 Perspektiv på barns röster om våld Elisabet Näsman, Åsa Källström Cater & Maria Eriksson Enligt en nationell studie har 14 procent av kvinnorna i Sverige utsatts för allvarligt fysiskt våld eller hot om fysiskt våld av en aktuell eller tidigare partner, och 20 procent för systematiskt och upprepat psykiskt våld (NCK 2014). I den första studien i samtliga EU-länder av våld mot kvinnor var andelen kvinnor i Sverige som utsatts för fysiskt eller sexuellt våld av en före detta partner ännu högre: 29 procent (FRA 2014). Många kvinnor som utsätts för våld från sin partner är mammor. Det grova våldet mot kvinnor, som leder till sjukhus­ vistelse, kulminerar i de åldrar då kvinnor är mammor till förskolebarn och yngre skolbarn (Janson m.fl. 2011). Mammor med yngre barn är med andra ord en speciellt utsatt grupp, och i synnerhet ensamstående småbarnsmammor (SCB 2004). Mer än vart tionde barn i Sverige upplever någon gång fysiskt våld mellan sina föräldrar (Annerbäck m.fl. 2010; Janson m.fl. 2011). I en nationell studie av våld riktad till vuxna angav 15 procent av kvinnorna och 13 procent av männen att de hade erfarenheter och minnen av att under sin uppväxt ha sett eller hört våld mellan föräldrarna (NCK 2014). Andelen barn som upplevt våld bland dem vars föräldrar separerat kan antas vara ännu högre. Kvinnojourspersonal, psykologer, kuratorer, socialsekreterare, politiker och forskare har sett att de villkor dessa barn växer upp under kan vara synnerligen påfrestande och har ställt frågan om vad som kan göras för att hjälpa dem. Under senare år har det växt fram både hjälpinsatser för dessa barn och forskning om behandlingsmetoder. Samtidigt finns det ett stort behov av kunskap om hur den här gruppen barns utsatthet ska kunna identifieras och hanteras, ett område där socialtjänsten har en nyckelroll.

På senare år har barnens behov uppmärksammats på flera sätt. I socialtjänstlagen åläggs exempelvis socialnämnden att: ”särskilt beakta att ett barn som bevittnat våld eller andra övergrepp av eller mot närstående är offer för brott och ansvara för att barnet får det stöd och den hjälp som barnet behöver” (5 kap.

11§ SoL). I SOSFS 2014:4 poängteras att personal som genomför insatser enligt socialtjänstlagen bör ha kunskap om såväl våld som om hur man för samtal med barn om våld och vilka konsekvenser det kan få för ett barn att bevittna våld av eller mot närstående. Om socialnämnden får kännedom om att ett barn kan ha

Elisabet Näsman, Åsa Källström Cater & Maria Eriksson utsatts för eller bevittnat våld, bör den bland annat utreda våldets påverkan på barnet och barnets egen uppfattning om våldet (SOSFS 2014:4). Också i Betänkande av Nationella samordnaren mot våld i nära relationer (SOU 2014:49) lyfts vikten av att lyssna på barnen i olika situationer relaterade till socialnämndens ansvarsområden fram. Att avgöra vilken typ av stöd och hjälp ett barn behöver är med andra ord ofta avhängigt en förståelse av inte endast vad som hänt i barnets familj, utan också hur barnet uppfattat det. Hur ska barnens utsatthet för våld upptäckas, förstås, utredas och dokumenteras som en grund för ett beslutsfattande som tillgodoser barnens behov och tar hänsyn till deras erfarenheter och uppfattningar?

Den här boken handlar om barn som har erfarenhet av – eller som man ibland säger: ”bevittnar” – våld i sin familj. Kunskapen om de här barnen, deras upplevelser och livsvillkor har under de senaste 20 åren ökat starkt. Flera av de nordiska forskare som är aktiva på området är influerade av barndomssociologin (t.ex. Cater 2004; Eriksson 2003; Eskonen 2005; Forsberg 2002a; 2005, Forsberg och Pösö 2007; Hydén och Överlien 2005; Solberg 2007). Boken är en grundbok för reflektion över kunskapen och kunskapsutvecklingen på det här området. Den har tre sammanhängande syften: 1. Att ge redskap för reflektion över socialtjänstens arbete med våldsutsatta barn genom att förmedla hur kvalitativ tolkande forskning med och om dessa barn, kan genomföras och vilka dilemman sådan forskning möter.

2. Att ge en inblick i aktuell forskning som inspiration för metodutveckling när det gäller utredningsprocesser om barn som har erfarenhet av våld i sin ­familj.

3. Att stimulera till teoretisk reflektion om socialtjänstens arbete med våldsutsatta barn genom att ge en inblick i hur barndomssociologins teoretiska perspektiv omsätts i forskningens praktik.

Boken handlar om utsatta barn, det vill säga barn som passar in i bilden av sårbara barn eller barn som offer och objekt för vuxnas ansvar att ge skydd.

Barnkonventionen ger alla barn rätt till skydd och omsorg men också rätt att som aktörer vara delaktiga i frågor som berör dem. Frågor som ställs i boken är om och hur ett delaktighets- och ett omsorgsperspektiv på barnen kan förenas. Kan barn både skyddas och göras delaktiga? Frågan om utsatta barns delaktighet är central i de kommande kapitlen.

Boken berör en rad olika teman: Barns tolkningar av våld i sin familj, etiska frågor i forskning om och med barn som upplevt våld, utvärdering av hjälp­ insatser riktade till dessa barn samt myndighetsinterventioner i barnens liv, såsom familjerättsliga processer och bedömningar om ekonomiskt bistånd.

Läsaren får möta forskare från flera vetenskapliga discipliner, men med gemen8

samma utgångspunkter. Dessa presenteras nedan. Ett grundläggande perspektiv i den typ av forskning som boken handlar om är den ”nya” barndomsforskningen, som har sin tyngdpunkt i barndomssociologin, men som omfattar forskning inom alltfler ämnen inom humaniora och samhällsvetenskap.

I introduk­tionen av perspektivet diskuteras den grundläggande frågan om vad ett barn är. Sedan presenteras de gemensamma övergripande vetenskapliga synsätt vi har när vi söker kunskap om barn som upplever våld och analyserar det vi finner. Därefter ges en översiktlig bild av hur forskningen om barn som upplevt våld i familjen växt fram, bland annat i relation till forskningen om våld mot kvinnor. Kapitlet avslutas med en presentation av bokens upplägg.

Den ”nya” barndomsforskningens perspektiv Vad ett barn är hör till vardagskunskapen i vårt samhälle och är något vi oftast inte alls funderar över. Vilka svar ger barndomssociologin, som med utgångspunkt i historiska och internationellt jämförande studier problematiserat samhällets syn på barn?1 Barndomssociologin ser barn och barndom som socialt och kulturellt konstruerade fenomen, snarare än som naturligt givna och självklara. Historiska analyser har visat hur barndomen uppkommit som en avskild livsfas, som en följd av sociala och kulturella förändringar, till exempel när det gäller synen på barns betydelse som en del av arbetskraften (Ariès 1962; ­Hareven 1982). Barndomen är i dagens alla samhällen synlig som en särskild del av livet, bland annat genom frågan om rätten till skolgång under barndomen.

I vår kultur kontrasteras barndom och vuxenliv. Att vara barn blir då att inte vara vuxen. Barn och barndom är relationella begrepp som bestäms i relation till andra ålderskategorier och livsfaser, liksom de bidrar till att bestämma dessa.

Regleringen och normeringen av detta nätverk av relationer betyder att också andra ålderskategoriers sätt att förhålla sig till och handla gentemot barn regle­ ras. En stor del av detta handlar om normering av relationen mellan barn och den stora samlingskategorin vuxna. Normer om barn som sårbara ställer krav på vuxna i deras relation till barn. Också lagstiftning som ska skydda barn från utnyttjande och förtryck utgör begränsningar och hinder för vuxnas frihet gentemot barn och gör vissa av de vuxnas handlingar olagliga. En arbetsgivare får till exempel inte anställa ett barn för att utföra ett tungt arbete, en tobaksförsäljare måste kontrollera åldern innan en kund får köpa cigaretter och på samma sätt regleras de vuxna som sköter spelbutiken och systembolaget. Ålders­ regler begränsar också vem en vuxen får ha sexuella förbindelser med.

1 Se t.ex. Alanen (1992); Alanen och Mayall (2001); Hockey och James (1993); James, Jenks och Prout (1998); James och Prout (1990); Mayall (2002); Närvänen och Näsman (2007); Näsman (1994, 1995); Qvortrup (1994).

9

Elisabet Näsman, Åsa Källström Cater & Maria Eriksson Barn föds in i barndomen och tillbringar varierande antal år som medlemmar i den sociala kategorin barn innan de passerar gränsen till nästa livsfas. När detta sker varierar mellan kulturer, men är också beroende av vilka aspekter av livet man ser till, som sexualliv, familjebildning, ekonomi och politik. Här finns allt från globala normer om åldersgränser – som FN:s barnkonvention – till lokala regler för tillträde till lokaler och legitimering av specifika handlingar. Åldergränserna varierar mellan olika områden. Till exempel är myndighets­åldern 18 år i Sverige, men för alkoholkonsumtionen är åldersgränserna högre. Barndomen och den sociala positionen som barn bestäms av åldersbaserade regler och normer, som innebär att barn förväntas vara på ett visst sätt, befinna sig på vissa ställen – som i skolan – och utföra vissa handlingar – som att leka och läsa läxor – både för att det ses som ”naturligt” för åldern och för att det socialt och kulturellt ses som önskvärt och lämpligt. Å ena sidan pekar regleringen ut vilket handlingsutrymme som är legitimt under barndomen. Barn är i Sverige befriade från krav på att arbeta för familjens försörjning och har rätt till skolundervisning. Å andra sidan innebär reglerna hinder och de bestämmer vad som är ­avvikande, oönskat och rent av olagligt för barn i olika åldrar. Gränser och gräns­över­skridanden fångas i språkliga uttryck. Barns beteenden och förmågor kan utifrån utvecklingsnormer omtalas som åldersadekvata, eller som tecken på att de är sent utvecklade, brådmogna eller lillgamla. Beteenden som hos en annan åldersgrupp inte skulle väcka uppmärksamhet kan vara grund för uppfattningen att ett barn är eller har ett problem som behöver utredas och åtgärdas.

Den åldersbaserade regleringen av barndomen och barns liv (och därmed av vuxna och vuxnas liv) stärks av barndomens institutioner. Där byggs regleringen in i den rumsliga fysiska organiseringen av institutionerna, som i en skolas uppdelning i byggnader, klassrum och elevutrymmen för olika åldrar. Ålder präglar också institutionernas rutiner i tid och rum, som de yngre barnens kortare skoldagar och tidigare lunch. I arbetsorganisationen fördelas lärare och elevvårdspersonal på de åldersuppdelade elevgrupperna. Målformuleringar och metoder för att genomföra och utvärdera personalens arbete och granska barnens tillstånd och utveckling följer åldersgraderade normer. Utvecklingspsykologin, den medicinska vetenskapen och pedagogiken har alla bidragit med idéer, kunskap och instrument för den här typen av reglering av vad som är normalt genom stadieindelning av barns kognitiva utveckling och ålderskurvor för fysisk tillväxt samt motorisk förmåga. De åldersbaserade normerna, föreställningarna, värderingarna och regleringarna utgör en åldersordning i sam­ hället. Den struktur i samhället som åldersordningen skapar kan kallas ett institutionaliserat livsförlopp, som anger vad som är normalt i olika livsfaser.

Därmed kan till exempel tonårsmamman eller det barn som tar för stort ansvar för sina småsyskon och föräldrar ses som ett problem, liksom den tolvårige pojke som vill sitta i mammas knä.

10

1. Perspektiv på barns röster om våld

Barn som aktörer Barndomssociologin betonar att barn inte är passiva mottagare av omvärldens påverkan. En del traditionell socialisationsteori och utvecklingspsykologi kritiseras för den underordnade position barn tillskrivs som ”ännu inte vuxna”, vilket innebär att de ses som ”blivande” snarare än som ”varande” i nuet (Qvortrup­1994). Att vara barn kan då innebära att ses som otillräcklig i meningen outvecklad, omogen, okunnig, ouppfostrad och därmed i behov av vuxnas skydd, fostran och kontroll. I stället för att se barndomen som en period­ av utveckling mot det framtida målet, att vara vuxen, lägger barndomssociologin fokus på barns liv och villkor under barndomen. I stället för som objekt för vuxnas ansvar ses barn som kompetenta aktörer som själva iakttar, tolkar, bedömer och väljer att agera eller inte i relation till sin omgivning. Barn är därmed själva med om att skapa sin barndom, att iscensätta sig själva som barn och är därigenom också medskapare av de andra åldersbaserade sociala positionerna i relationsnätverket. Det är bland annat i samspel med sina barn som en man konstrueras som pappa. Inte minst i offentliga miljöer kan barns sätt att vara barn och förhålla sig till sin pappa bli avgörande för hur omgivningen betraktar och värderar honom som pappa. Det innebär för barnen ett förhandlingsutrymme från en underordnad position, som samtidigt kan leda till stärkt kontroll från den överordnade vuxne. Hur ålderspositionerna skapas i samspel mellan olika åldrar kallar Leena Alanen (2001) för ”generationing”, men vi kan också kalla det ”att göra ålder” (Närvänen och Näsman 2007).

Omsorg och delaktighet Med barndomssociologins betoning på barns aktörskap har följt att barn tillskrivs kompetens och diskuteras i termer av medborgarskap, ett begrepp som traditionellt helt uteslutit barn. Barns medborgarskap handlar i hög grad om rättigheter. Utifrån barnkonventionen kategoriseras rättigheterna som: skydd, samhälleliga resurser och delaktighet (protection, provision och participation).

Särskilt diskuteras hur barns rätt till skydd kan kombineras med deras rätt till delaktighet i frågor som berör dem. Internationellt benämns detta som ett välfärdsperspektiv kontra ett rättighetsperspektiv, där välfärdsperspektivet ser till barns behov, och barns bästa definieras av vuxna, medan rättighetsperspektivet ser barnet som en kompetent aktör med egna rättigheter – särskilt då till delaktighet. Vi föredrar att i stället för rättighetsperspektiv tala om detta som ett delaktighetsperspektiv. Också skydd och omsorg är en rättighet för barn, men då som objekt. Därför är det olyckligt om benämningen ”rättighets­ perspektiv” primärt avser delaktighet. Även talet om välfärdsperspektiv som kontrast är en tveksam benämning i den svenska välfärdsdiskussionen eftersom 11

Elisabet Näsman, Åsa Källström Cater & Maria Eriksson medborgerliga demokratiska rättigheter räknats som en del av välfärden. Här är det därför bättre att tala om ett omsorgsperspektiv, eftersom omsorgsbegreppet tydliggör omsorgstagarens beroende och därmed underordning gentemot omsorgsgivaren (Eriksson och Näsman 2007). Men är detta kontraster eller kan ett delaktighets- och ett omsorgsperspektiv förenas, så att barn både erkänns som offer och som kompetenta aktörer? Kan barn samtidigt skyddas och göras delaktiga? Det är frågor som bokens kapitel återkommer till.

Verktyg för tolkning och reflektion I likhet med delar av barndomssociologin söker vi i den här boken förstå hur barn och barns delaktighet socialt konstrueras genom att analysera berättelser och dokument. Vi använder oss av det som med en bred term kallas diskursanalys, som enkelt sagt utgår ifrån att det finns etablerade sätt att tala, tänka och skriva (och i övrigt handla) i olika sammanhang och om olika frågor, vilket sätter gränser för vad vi kan tänka, tala, skriva och annars göra (se t.ex. Winther Jørgensen och Phillips 2000). En diskurs kan dominera förståelsen inom ett område – vara hegemonisk – och därmed undertrycka andra diskurser. Dominerande diskurser är ofta förgivettagna, vilket gör att många tar det för självklart att hålla sig inom den givna diskursen. Det kan synliggöras som ett självklart sätt att resonera, till exempel inom en myndighet eller arbetsgrupp. Flera diskurser kan dock också konkurrera om att definiera innehållet inom ett område.

Detta kan innebära att en del av det som är viktigt i sammanhanget kan upp­ fattas på olika sätt, som i denna bok till exempel hur man ser på barn, våld och vilket föräldraskap som är gott nog. Om våldet benämns som bråk, partnervåld, kvinnomisshandel eller som pappans våld mot mamman kan få konsekvenser för hur barnens utsatthet uppmärksammas. De olika konkurrerande diskurserna som existerar samtidigt på ett område utgör områdets diskursordning (a.a.). Diskursanalys kan göras på olika typer av material och avse olika nivåer i samhället. I boken analyseras vilka diskurser som kommer till uttryck i till exempel barns samtal med forskare, forskares gruppintervjuer med vårdnads-, boende- och umgängesutredare, utredarnas egna utredningstexter och domar i verkställighetsmål. De teoretiska ansatser vi har innebär att vi kombinerar diskursteoretiska resonemang med annan teoribildning om vårt område såsom teoretisering om ålder, kön, mellanmänskligt samspel, profession, organisation och våld.

Gemensamt för de diskursanalyser som presenteras är en tolkande kvalitativ ansats. I stället för att räkna frekvenser och sambandsmått över exempelvis hur ofta våld mot mamman förekommer vid beslut om gemensam vårdnad (Barnombudsmannen 2005), handlar det här om att vaska fram tankemönster, tolka dessa tankemönster utifrån de sammanhang de uttrycks i och reflektera över de 12

1. Perspektiv på barns röster om våld konsekvenser som följer av dem. Hur beskrivs en våldsam man som en tillräckligt bra pappa i en familjerättsutredning eller av ett barn i en intervju (Cater 2004; Eriksson och Hester 2001)?

Den tolkande ansatsen kräver en reflexivitet när det gäller den egna forskningsprocessen. Det gäller inte minst de etiska frågorna om forskarens makt.

Vi har valt att beskriva en del av vår metod i forskningen eftersom vi tror att det är värdefullt för läsaren att reflektera över vilka paralleller som kan dras mellan forskarens möte med barnen och de möten med barn som sker i det sociala arbetet. Både praktiker och forskare ställs inför frågor om hur ålder görs i samspelet mellan oss vuxna och barnen. Hur kan vi vuxna hantera makt­ relationen så att barnen känner förtroende att delge oss sina erfarenheter, före­ ställningar och uppfattningar? Vad kan vi göra för att öka barns handlingsutrymme och delaktighet och vilka konsekvenser får det för den kunskapsprocess vi vill driva och för de utsatta barnen? Den situation och den process som mötet mellan oss vuxna forskare och barnen utgör kan, liksom mötet mellan socialsekreterare och barn, granskas kritiskt utifrån en förståelse av den diskursiva ordning mötet ingår i.

Barn som upplever våld i sin familj – ett nytt kunskapsområde?

Frågan om barns egen röst har alltså varit en central del i barndomssociologin och dess metodutveckling, liksom i den generella diskussionen om barns rättig­ heter. Vi går nu över till att ge en bakgrundsteckning av det specifika området barn som upplevt våld i sin familj och ser hur frågan om barns röst väckts inom denna forskning.

Medan kvinnomisshandel uppmärksammades som ett socialt problem på 1970-talet väcktes forskarnas intresse för barn som upplevt den typen av våld i sin familj senare. Forskningen om barn som upplever våld i sin familj har oftast utgått från teorier om socialisation och/eller barns utveckling, trauma och överlevnad (se Eriksson 2003; Eriksson m.fl. 2007). Barns egna beskrivningar och tolkningar av våld och/eller sin situation har med några viktiga undantag inte varit centrala (a.a.). Fokus har framför allt legat på frågan om hur stor risken är för att misshandel av mamman också innebär att våld utövas mot barnen och vilka följder våldet kan få för barnen.

Forskning från flera länder visar att fäder som utövar våld mot mödrar ofta också utövar våld mot barnen, både i form av fysiskt våld och sexuella övergrepp (för en översikt, se Hester m.fl. 2006). Förekomsten av en typ av våld i en familj innebär generellt en ökad risk för att det förekommer andra former av våld och att fler är offer i familjen (Appel och Holden 1998; Edleson 1999b). När det gäller svenska studier, så fann Janson med kollegor (2011) att förekomst av våld 13

3 Vad barn säger om våld Åsa Källström Cater Min pappa är dum. Han bråkar med mamma. Han är ibland som vanliga männi­ skor, fast inte inne i hjärtat.

Min pappa är snäll, men ibland är han inte snäll. Ibland så är han snäll, sen blir han arg.

Dessa båda citat är exempel på barns beskrivningar av sin pappa. Båda barnens pappor hade utsatt mammorna för sådant våld att de flytt med barnen till ett kvinnohus. Beskrivningarna är tämligen olika. Den första framställer pappan som en person som på grund av sitt våld inte är som vanliga människor inne i hjärtat. Den andra pappan framställs som snäll, men arg ibland, vilket ju de flesta människor är.

Utgångspunkten för det här kapitlet är att våld är en individuell upplevelse och att vi vuxna och professionella med ansvar för barns bästa behöver förstå hur de förstår sina våldserfarenheter och de relationer de ingår i. I kapitlet diskuteras därför barns erfarenheter, upplevelser, tolkningar och beskrivningar av sin pappa och hans våld i familjen och hur vi kan nå dessa. Först diskuteras betydelsen av att det är i hemmet och mellan föräldrarna som våldet äger rum.

Sedan diskuteras hur barns reaktioner på våld kan förstås i relation till tankeprocesser. Därefter presenteras resultaten från en studie om barns beskrivningar och tolkningar av sin pappa och hans våld. Kapitlet lyfter till sist fram vissa aspekter och dilemman i utförande, tolkning och redovisning av sådana intervjuer i syfte att både förstå barnens utsagor och att göra deras röst rättvisa i rapporteringen. Fokus i kapitlet är hur barn försöker tolka och förstå pappans våld samt hur vi i rollen som vuxna, professionella och forskare kan nå kunskap om dessa erfarenheter, tolkningar och förståelser, det vill säga hur vi kan tolka barnens tolkningar. Kapitlet syftar därmed till att stimulera till reflektion över hur man som forskare eller professionell kan nå, förstå och redovisa barns beskrivningar av våld i familjen.

43

Åsa Källström Cater

Att förstå hur barn förstår pappas våld mot mamma Att just familjen och hemmet är en plats för rädsla, oro och stress till följd av föräldrarnas våld är ofta svårt för barn att hantera och förstå. Om våldet har utvecklats före eller i samband med barnets födelse (kap. 1), så kan barnet utveckla viss tankemässig och känslomässig beredskap (Garbarino m.fl. 1991), men sakna trygghet, förtroende och förståelse av och kunskap om andra familjerelationer. Barn kan också uppleva hur konflikter eskalerar till våld och övergrepp under sin levnad. En sådan utveckling kan vara en stor utmaning för barn att begripa.

Det speciella med denna problematik är inte bara att hemmet är miljön för våldet. Svårigheterna med sådana upplevelser kan också ha att göra med att våld i hemmet är ett tabuiserat ämne (Leira 1990; se kap. 1). Att detta upplevs som tabu kan ha att göra med behovet av – och förväntningar på – hemmet som fristad, men också behovet av och förväntningar på familjerelationer som den trygga sociala basen. Hur barn uppfattar och förstår våld i familjen beror mycket på den kommunikation med andra som de deltar i. Sådan kommunikation kan äga rum med andra barn eller med vuxna i förskolan eller i skolan.

Men att tala med andra människor – som förknippar hemmet och föräldrar med trygghet – om det tabuiserade våldet i familjen är ofta mycket svårt. De samtalsparter som oftast ligger närmast till hands – i synnerhet när det gäller svåra erfarenheter – är föräldrarna.

I Sverige lever de flesta i kärnfamiljer. Kärnfamiljen är liten i jämförelse med familjetyper som är vanligare i andra kulturer. Det är föräldrarna som i första hand har ansvar för – och därmed makt över – sina barn. Det betyder att barn i Sverige ofta har relativt få vuxna i sitt nära nätverk (Almqvist och Broberg 2000). När förövaren och offret för upprepat våld är familjemedlemmar är ofta enighet inom familjen och bekräftelse på erfarenheter, tolkningar och förståelse liksom lugnande försäkringar inte tillgängliga för att hjälpa barnen att komma över och förstå det svåra (Bischofberger m.fl. 1991, Garbarino m.fl.

1991). De olika familjemedlemmarnas perspektiv är alltför svåra att förena.

Detta betyder i sin tur att för de flesta barn som upplever våld mellan föräldrarna finns få eller inga andra som kan skydda, förklara och trösta eftersom de som barnet är mest beroende av är förövaren och offret för våldet.

Många teorier om barns utveckling fokuserar på barns relation till föräldrarna. Mead (1934/1972) menar att relationen till och erfarenheten av föräldrarna utgör grunden för barns förståelse av andra människor och grupper av människor, sig själv, samhället och framtida relationer. Samtidigt är i dag identifikationen med föräldern av samma kön kanske mindre central än för tidigare generationer (se Bengtsson 1994; Hyvönen 1993; Lamb 1997). Stern (1985) poängterar att sociala relationer är något människor övar sig på genom 44

3. Vad barn säger om våld hela livet. Jämförelser med till exempel föräldrarna gör det möjligt att förstå sig själv som en separat individ. Genom att jämföra sig själv med andra – som barn i jämförelse med vuxna, som flicka eller pojke i jämförelse med kvinnor och män – utvecklar människor en förståelse av sig själva och sin omvärld. Barn lär sig också så småningom att själva välja sina identifikationsmodeller inom eller utanför familjen (Tiller 1990). Eftersom barn inte kan välja sina föräldrar eller primära omsorgspersoner kan samtidigt just det att vara barn begränsa möjligheterna att ”välja” interaktions- och kommunikationspartners (Kovarik 1994).

Men föräldrarna finns där – nära och kontinuerligt i barns liv – och därför blir de särskilt viktiga, både som modeller för hur man är tillsammans med andra och som samtalsparter. Att det är just föräldrarna som är förövare och offer för våld innebär därmed inte bara en känslomässig svårighet (kap. 1), utan också att barnets möjligheter att förstå sin omvärld – och sig själv som individ – kan påverkas.

Våld i familjen är med andra ord svårt just för att det äger rum inom det sammanhang som vanligen borgar för trygghet och involverar de personer som barnet vanligen kan vända sig till för stöd och hjälp att begripa (Dyregrov 1997).

Att vara barn innebär i dessa fall dessutom en begränsad möjlighet att undvika den våldsamma miljön, de våldsamma situationerna och de våldsamma personerna. Och att problemet är just våld i familjen innebär en begränsad möjlighet att hitta någon alls att tala med om våldserfarenheterna. Samtidigt verkar det mycket viktigt att barnen just får möjlighet att samtala om sina erfarenheter.

Detta är inte bara viktigt i största allmänhet, utan också specifikt för att kommunikation hjälper barnen att tolka sina erfarenheter, vilket påverkar deras känslor och handlingar i relation till våldet.

Erfarenheter av våld och känslor, handlingar och tankeprocesser Det våld som barn upplever av och mot närstående kan vara av olika karaktär, omfattning och kontinuitet. Våldet kan dessutom förändras över tid. Samtidigt mognar barnet och får fler erfarenheter att relatera sina upplevelser till, men omgivningen kan också komma att ställa högre krav på barnet. Allt detta kan påverka hur det individuella barnet hanterar våldet och därmed barnets stödbehov. Detta avsnitt diskuterar hur sådan utveckling kan förstås i relation till känslor, handlingar och tankeprocesser.

En av de mest allvarliga emotionella reaktionerna på att uppleva våld kan vara att utveckla en traumatisering. Trauma innebär att konfronteras med en extremt plötslig, överväldigande, okontrollerbar och påfrestande händelse som varken kan undvikas eller hanteras av barnets tillgängliga resurser eller copingmekanismer och som lämnar barnet med känslor av intensiv rädsla och makt45

Åsa Källström Cater löshet (Dyregrov 1997; Nilsson 2002). Typ 1-trauma avser enstaka händelser, till exempel en olycka eller ett överfall. Vid våld i hemmet handlar det ofta om så kallat typ 2-trauma, som betecknar mer långvariga och upprepade trauman (Terr 1991). Crossing-over-conditions innebär att trauma av typ 1 övergår i typ 2 beroende på försvårande omständigheter som till exempel omsorgssvikt (Nilsson­ 2002).

Vad som är traumatiskt för ett enskilt barn avgörs dock av flera faktorer.

Upplevelser kan få olika konsekvenser beroende på bland annat den mening barn ger åt situationen, deras psykologiska och fysiologiska utvecklingsnivå, temperament och tidigare upplevelser samt om de är förberedda (Dyregrov 1997; Nilsson 2002; Pynoos m.fl. 1995). ”En situation är därför inte i sig själv traumatisk för ett barn, utan barnets uppfattning och tolkning av situationen och av andra faktorer i situationen bidrar till hur pass traumatisk den blir för barnet” (Dyregrov 1997:10). Med andra ord kan händelser innebära en mindre eller större risk för att en individ ska drabbas av traumatisering. Våld från en förälder mot den andra kan utgöra ett exempel på en händelse eller en situation som innebär en stor risk för traumatisering av ett barn, men situationen eller händelsen är inte traumatiserande i sig. Traumatiseringsprocessen kan sägas innefatta två delar: den traumatiserande händelsen och den reaktion på händelsen som är beroende av bland annat tolkningen av den.

Traumatisering är inte den enda möjliga allvarliga följden av att uppleva föräldrars våld. Även om barn generellt inte lär sig av föräldrars våld att våld är något bra, så kan bristen på alternativa konfliktlösningsmetoder i familjen och erfarenheten att relationer kan fortsätta trots våld (Baumeister 1996) utgöra en riskfaktor för att barnet under barndomen eller som vuxen inte har tillgång till något annat sätt att lösa konflikter än att ta till våld (Jaffe m.fl. 1990; Stith m.fl.

2000; kap. 1). Risken för att barn under barndomen eller som vuxna upprepar våldsmönster som de erfarit från föräldrarna är relaterad till hur barnen tolkar det de upplevt.

Därmed kan man dra slutsatsen att såväl barns känslomässiga som beteendemässiga reaktioner på att uppleva våld delvis beror på hur barnen förstår och tolkar dessa upplevelser. För att kunna hjälpa och stödja ett barn som upplevt våld behöver vi därför förstå dessa erfarenheter ur barnets eget perspektiv. Men hur når vi barns berättelser om deras upplevelser av våld?

Barns beskrivningar av våld För det första vill jag säga något om vad vi i den här boken menar med att ”leva i en familj med våld”. När forskaren Katarina Weinehall skulle göra sin studie om detta tema träffade hon en flicka som gav den här beskrivningen av sin situa­ tion: ”Det är inget bråk hemma hos mig. […] Det var bara den gången.” ”Den 46

3. Vad barn säger om våld gången” var en gång kanske åtta år tidigare när pappa tryckte upp mamman och flickan själv mot väggen och höll en kniv mot mammans hals. Sedan dess hade inga fler våldshändelser inträffat enligt flickan, som fortsatte: ”Mamma­och jag ser ju i hans ögon när han blir så där och då vågar vi inte göra nåt fel, så det blir som han vill” (för hela beskrivningen, se Weinehall 1997:40–41).

Lever den flickan ”i en våldsfamilj”? Är hennes pappa våldsam? Vi måste tillämpa tämligen vida definitioner för att svara ”ja” på de frågorna (som ju är formulerade i presens). Hon själv säger att det inte är bråk hemma. Och samtidigt: Lever hon ”med (hot om) våld”? Ja, visst verkar det som om denna enda händelse långt tillbaka i tiden präglar samvaron i familjen och handlingsutrymmet för flickan och hennes mamma. Vi vet att kvinnor har en tendens att under­ skatta i vilken utsträckning handlingar mot dem är kriminella (Walby 2002).

Detsamma kan mycket väl gälla för barn. Å andra sidan kan hot som en vuxen tolkar som orealistiska eller våld som av vuxna uppfattas som ”inte så farligt” för ett barn te sig mycket skrämmande (Hydén 1995). Därför menar jag att vi måste vara väldigt öppna och flexibla när vi talar om barns upplevelser av våld och söka kunskap och förståelse både utifrån deras egna berättelser och ifrån en vuxen tolkning av innebörden i dessa berättelser.

Det är inte självklart att enskilda situationer eller relationer enkelt kan tolkas som våldsamma. I synnerhet kan de i kombination med skillnader mellan en mammas perspektiv och förståelse som offer, en pappas som förövare och brist på samtal om situationerna i familjen vara svåra för barn att förstå. Därför är det viktigt att försöka förstå hur barn förstår och definierar och hur de ”får ihop” världen och sina erfarenheter till ett logiskt sammanhang. Med denna utgångspunkt gjorde jag den studie som nu ska användas för att illustrera några aspekter av att nå barns erfarenheter, tolkningar och förståelser av sin pappas våld mot mamman (Cater 2004; se även kap. 2).

Barns beskrivningar av hur pappor och våld hänger ihop Studien tog avstamp i den motsägelsefulla relationen mellan fäder och våld i dagens samhälle. Förväntningarna på en god far i dag inkluderar omhänder­ tagande av barn och känslighet för deras behov (t.ex. Plantin m.fl. 2000) och den generella bilden av fäder och faderskap är att de är ”icke-våldsamma” (Eriks­son 2003). När det gäller våld menar Cerulo (1998) att icke-tolerans av våld är en av barns tidigaste lärdomar. Samtidigt förknippas våld med maskulinitet, och mäns – men också fäders – våld har i vissa sammanhang tolererats eller undgått statens ingripande (Hearn 2002; Hird 2002).

En pappas våld utesluter inte att hans barn kan beskriva honom i positiva ordalag (Sternberg m.fl. 1994). Forskningen om barn vars pappor utsatt mamman för våld visar att barn kan beskriva sin pappa med fokus på goda kvaliteter, 47

9 Ekonomiskt våld Elisabet Näsman & Stina Fernqvist Enligt utredningen, hade mamman ofta blivit misshandlad av barnens pappa.

Mamman hade inget arbete och ägde ingenting, utan det var barnens pappa som hade arbetsinkomst och tog hand om alla pengar, och det var också han som skötte alla inköp. I hemmet fanns knappt några möbler, och varken barnen eller mamman hade sängar att sova i utan låg på madrasser på golvet. (Ur en barnavårdsutredning, Friis 2008:7)

Det här kapitlet handlar om hur ekonomiska problem kan ingå i barns erfarenheter av pappas våld mot mamma. Då pappan använder ekonomin som medel för maktutövning gentemot mamman – vilket vi med ett paraplybegrepp kal­lar ekonomiskt förtryck – kan det få en rad både indirekta och direkta negativa konsekvenser för barnen. Ekonomiskt förtryck i familjen är alltså en typ av våld som kan drabba barn.35 Det finns behov av att utveckla en beredskap för att upptäcka fall av ekonomiskt förtryck inom socialtjänstens olika enheter. Seith (2001) citerar social­ sekreterare som visar stor medvetenhet om ekonomiskt förtryck och ser det som uttryck för den asymmetriska relationen mellan könen: ”När kvinnor kommer hit och klagar över att de inte får några hushållspengar eller att de nästan måste gå ner på knä och tigga om pengar för att kunna uppfylla sina plikter eller att de inte vet hur mycket deras make tjänar – det är också våld” (Seith 2001:813, vår översättning). Hur kan sådana problem identifieras, utredas och hanteras inom socialtjänsten? Hur kan barnens erfarenheter av det uppmärksammas? Barns röster om ekonomiskt förtryck är dessvärre ohörda. Medan­barns utsatthet för andra våldsformer blivit alltmer erkänd, har det ekonomiska förtryckets betydelse inte beaktats. Vad kan ekonomiskt förtryck betyda för barn och hur fun­gerar välfärdsstatens institutioner och då i synnerhet social­tjänsten, i förhållande till de problem ekonomiskt förtryck kan innebära för barn? Uppmärksammas ekonomiskt förtryck av myndigheter som hanterar våld i familjer? Uppmärksammas våld hos myndigheter som hanterar familjers ekonomiska problem? Vi under­söker kopplingar mellan våld och ekonomi och diskuterar hur gränserna mellan tolk35 Då forskningens fokus legat på mäns ekonomiska förtryck görs den avgränsning också här.

149

Elisabet Näsman & Stina Fernqvist ningar av ekonomiska problem, maktutövning genom ekonomiskt förtryck och andra former av våld kan överskridas. Vi ser här liksom i andra kapitel, att problem kan uppstå på grund av skilda synsätt i socialtjänstens olika domäner (se kap. 8 och 10). Kapitlet förmedlar aktuell kunskap om ekonomiskt förtryck med exempel från vår egen forskning, där vi dock ännu inte tagit del av barns röster om ekonomiskt förtryck, men där vi ser behovet av dem.

Kapitlet inleds med en kort redovisning av tidigare forskning följt av en teoretisk diskussion om relationen mellan ekonomiskt våld och andra vålds­former.

Därefter presenteras olika former av ekonomiskt våld och hur de kan tolkas.

Härnäst diskuteras vilka följder det ekonomiska våldet kan få för den andra föräldern och för barnen. Fokus vänds sedan mot hur svensk lagstiftning och myndigheters praktik ger handlingsutrymme för ekonomiskt våld. Analysen hämtar exempel från rättsfall vid överklaganden av beslut om ekonomiskt bistånd.

Kön, makt och pengar Pengar är en maktresurs i samhället i stort liksom i den privata sfären. Att påverka hushållsekonomin är en av många strategier män använder för att kontrollera kvinnor i parrelationer med våld (Goodkind m.fl. 2004; Graham-Kevan och Archer 2003; Walby 2002). Ekonomisk makt handlar då inte bara om att vara den som har mest ekonomiska resurser, utan om att genom ekonomin förtrycka kvinnan.

Frågan om en förälders ekonomiska förtryck av den andra och barnen har dock inte väckt mycket intresse vare sig i forskningen eller i samhället. Det finns som Branigan (2004) skriver, en grundläggande brist på uppmärksamhet på detta, vilket kan kopplas till idealföreställningen att familjen för det gemensamma bästa delar på hushållets samlade resurser. Det innebär i sin tur att det finns mycket lite kunskap om hur vanligt ekonomiskt förtryck är, vilka former det tar sig och hur det påverkar barn. Våldsforskningen har fokuserat andra former av våld även om flera internationella studier påtalat att våldsutsatta kvinnor i hög grad är beroende av ekonomiskt stöd både från det offentliga och från välgörenhetsorganisationer (se t.ex. Branigan 2004; Meier 1997).

I Sverige är ensamstående mödrars utsatthet synliggjord både när det gäller dålig ekonomi och risk att utsättas för våld, men de två typerna av utsatthet kopplas sällan samman (se dock Adams m.fl. 2008; Branigan 2004; Christensen 2007; Seith 2001). Kan det bero på ett ideologiskt motstånd? Ekonomisk utsatthet förklaras främst med socioekonomiska faktorer, vilket är svårt att förena med feministiska förklaringar av mäns våld, där betydelsen av kön och mäns strukturella överordning betonas. Om offrens och förövarnas positioner när det gäller ekonomi tillskrivs betydelse kan det undergräva förklaringar kopplade till mäns överordning i egenskap av män – oberoende av klass, etnisk tillhörighet eller 150

9. Ekonomiskt våld andra omständigheter kring våldet (Lundgren m.fl. 2001; Meier 1997; Walby 2002). Motståndet mot att koppla ihop ekonomisk utsatthet och våld kan alltså förstås i ljuset av en generell kritik mot förklaringar till våld som bortser från kön.

Liksom mäns övriga våld mot kvinnor anser vi att ekonomiskt förtryck måste tolkas mot bakgrund av en generell maktstruktur, som bland annat ger upphov till ekonomisk ojämlikhet mellan män och kvinnor. De mansdominerade delarna av arbetsmarknaden ger till exempel högre löner och män har ofta högre lön för likvärdigt eller samma typ av arbete som kvinnor. Pappans traditionella roll som familjeförsörjare kan betraktas som ett av uttrycken för mäns generella makt över kvinnor. För att behålla denna makt har kvinnor förvägrats ekonomiskt handlingsutrymme (McCloskey 1996). Det är rimligt att tänka sig att föreställningen att pappan har det primära försörjningsansvaret och därmed kan göra anspråk på den ekonomiska makten i familjen, fortfarande är aktuell i Sverige även om de flesta mammor numera arbetar och dagens lagstiftning fördelar försörjningsansvaret lika. Barn i allmänhet ser båda föräldrarna som ansvariga för familjens försörjning och anser att makten över ekonomin delas lika mellan föräldrarna eller tillskriver den lika ofta mamman som pappan (Näsman och von Gerber 2003). Barnkulturen tycks alltså domineras av en föreställning om jämlikhet mellan föräldrar i ekonomiskt ansvar och makt, vilket gör att vi kan förvänta oss att barn i allmänhet inte ser det som normalt att en pappa ekonomiskt förtrycker mamman. Både bland barn och i samhället i stort är dock kunskapen om hushållens interna ekonomiska relationer och transaktioner mycket begränsad (Branigan 2004). Hur ekonomin styrs och resurser fördelas i familjer där pappan utövar ekonomiskt förtryck samt vad det betyder för barnen är huvudfrågan i vår pågående forskning.36

Ekonomiskt förtryck som del i våldsbegreppet Att tala om ekonomiskt förtryck är inte självklart i forskning om pappors våld mot mammor. Är ekonomiskt förtryck en specifik typ av våld eller är det en aspekt av annat våld? Economic abuse37 är en av åtta delar i det så kallade maktoch kontrollhjulet (Minnesota Power and Control Wheel38, Pence och Paymar 36 E. Näsman projektledare för: Ekonomisk utsatthet i barndomen (med Christina von Gerber och Stina Fernqvist) och Ekonomisk kontroll, exploatering och deprivering i familjen (med Linnéa Bruno). M. Eriksson projektledare för Barn som upplevt pappas våld mot mamma möter familje­ rätten (se kap. 4, 5, 6, och 8). Projekten finansieras av Forskningsrådet för arbetslivsforskning och social forskning (FAS) numera Forte. Det senare projektet även av Brottsofferfonden.

37 Engelskspråkig litteratur använder flera närbesläktade uttryck som ”economic abuse”, ”economic violence”, ”economic coercion” och ”financial abuse”.

38 Övriga: tvång, att skrämmas, känslomässigt våld, isolering, förminskning, att använda barnen, manliga privilegier, vår översättning.

151

Elisabet Näsman & Stina Fernqvist 1993). Vissa forskare ser ekonomiskt förtryck som en typ av psykologiska övergrepp (Hilton 2002; Rianon och Shelton 2003) medan andra ser det som en typ av kontroll. I exempelvis Slagen Dam (2001), den första studien av omfattningen av mäns våld mot kvinnor i Sverige, ingår ekonomifrågor i ”kontrollerande beteende” (Lundgren m.fl. 2001:29ff). En del forskare delar inte in våldet i olika typer utan i stället efter hur allvarligt och sammansatt våldet är.

Hegart med flera (1999) skriver till exempel om fyra våldskategorier där ekonomiskt förtryck ingår i ”severe combined abuse” som också omfattar allvarligt fysiskt, sexuellt och känslomässigt våld.39 Det är alltså oklart inom internationell forskning hur ekonomiskt förtryck ska klassificeras och benämnas och det råder brist på analys av de materiella följderna. Ibland framhålls dock att ekonomisk ojämlikhet utgör en grund för mäns våld genom att kvinnor blir sårbara på grund av maktobalans i relationen då de är ekonomiskt beroende av män (Kalmuss och Straus 1982; Walby 2002). Ekonomiskt förtryck ökar den maktobalansen, men kan också få andra konsekvenser.

Former av ekonomiskt förtryck Utifrån tidigare och pågående forskning har vi ställt samman följande lista över handlingsmönster som kan utgöra ekonomiskt förtryck i parförhållanden och i samband med separation. Punkterna är inte varandra helt uteslutande och kan kombineras på olika sätt.40 1. Pappans våld innebär ökade kostnader för mamman. Mamman får kostnader för vård och stöd samt för att hon behöver ändra sitt livsmönster för att undkomma våldet.

2. Pappan begränsar mammans möjlighet att få egna pengar. Pappan förhindrar att mamman kan få eller behålla ett arbete. Han hindrar henne aktivt att utbilda sig och att söka arbete, tvingar henne att lämna sitt arbete, misshandlar henne så att hon blir oförmögen att arbeta, stjäl hennes arbetsredskap, hindrar henne att ta sig till jobbet eller gör genom våldet att hon själv lämnar sitt arbete för att skydda sig. Hon kan också avskedas på grund av frånvaro relaterad till våldet (då hon behöver vård eller inte vill visa sig med skador) eller för att pappan varit störande då han trakasserat henne på arbetsplatsen.

Vid separation försvårar han för henne att arbeta genom att inte jämka umgängestider eller ta sin del av barnomsorgen. Han ser till att ekonomiska 39 Övriga kategorier: (mindre allvarligt) fysiskt våld, känslomässigt våld och trakasserier.

40 Se t.ex. Barta m.fl. 2005; Bow & Boxer 2003; Branigan 2004; Ekbrand 2006; Eriksson 2003; Hegart och Schonfeld 1999; Menjivar och Salcido 2002; Lundgren 2001; Moe och Bell (2004), http://www.hiddenhurt.co.uk/Types/faces.htm 20071215, Pence och Paymar 1993; Rowe m.fl. 2006; Wuest m.fl. 2003.

152

9. Ekonomiskt våld avtal är till nackdel för henne, trakasserar henne i samband med underhåll och andra ekonomiska överenskommelser samt saboterar för henne att få bostadsbidrag, underhållsstöd och ekonomiskt bistånd.

3. Pappan kontrollerar hushållets resurser så att mammans och barnens grundläggande behov inte tillgodoses. Medan hennes egendom vid giftermålet går in i hushållets ekonomi förblir hans enskild egendom. Hon tvingas pantsätta sina smycken och sälja sin egendom. Han tar hand om hennes lön, tar kontroll över hennes bankkonto, nekar henne kredit- och kontokort och övervakar hennes ekonomiska transaktioner. Inköp görs bara under pappans övervakning, antingen handgripligen eller genom att alla kvitton ska redovisas. Mamman får be/tigga om pengar till inköp. Han minimerar och sänker kvaliteten på inköp till henne och barnen eller nekar helt mamman pengar till henne och barnen. Han nekar mamman information om hushållets ekonomi och fattar ekonomiska beslut utan att tillfråga henne. Han förbrukar pengar som öronmärkts för andra ändamål som barnbidraget, pengar för mammans rehabilitering efter en olycka och så vidare. Vid separation behåller han all egendom, försinkar bodelningsprocessen, minimerar eller vägrar betala underhåll till barnen eller betalar för sent. Han förbrukar resurserna på egna intressen, nöjen eller missbruk, vilket också kan omfatta barnens egna pengar och egendom.

4. Mamman får stå för alla kostnader och skulder. Mamman får huvudansvaret för hushållets kostnader oavsett sina ekonomiska resurser. Ekonomiska avtal skrivs så att räkningar står i hennes namn. Hon pådyvlas, luras in i eller pressas till skuldsättning. Hennes kreditvärdighet skadas, vilket kan påverka hennes ekonomi även efter en separation.

5. Mamman pressas eller tvingas av pappan att skaffa resurser på illegitima vägar.

Pappan pressar mamman att stjäla, begå bedrägerier (som mot socialförsäkringssystemet), prostituera sig och liknande.

6. Pappan förstör mammans och/eller barnens egendom. Här kan det handla om alltifrån att pappan riktar in sig på enstaka och symboliskt viktiga tillhörigheter, till att han slår sönder i stort sett hela hemmet, med stora ekonomiska konsekvenser.

Hushållets ekonomi som arena för maktutövning blir här tydligt. Det handlar om att kontrollera och begränsa mammans handlingsutrymme och vidga pappans. Han vältrar över kostnader på henne, förbrukar såväl sina egna, som hennes och barnens resurser för egen konsumtion, exploaterar mamman för att generera resurser till sig själv och minskar hennes och barnens materiella välfärd.

Detta är direkt ekonomiskt förtryck. Till det kommer det indirekta, genom ekonomiska konsekvenser av andra våldsformer såsom vårdkostnader och förlust av arbetsinkomster.

153

Elisabet Näsman & Stina Fernqvist Olika former av våld kan kombineras och samverka men Branigan (2004) betonar vikten av att uppmärksamma när ekonomiskt förtryck är den enda våldsformen. Då tidigare forskning främst sett till psykiska effekter av ekonomiskt förtryck och försummat de materiella, har Näsman (2012) lyft fram fyra övergripande typer av vad som händer med de ekonomiska resurserna: ekonomisk kontroll (pappan tar kontroll och hindrar mamman att ha kontroll över resurser), ekonomisk deprivering (mamman/barnen nekas resurser för grundläggande behov), ekonomisk exploatering (mamman/barnen utnyttjas som källa till resurser) samt ekonomisk dränering (hushållet/mamman/barnen dräneras på resurser utan ekonomisk vinning för pappan). Typerna kan hänga samman. Ekonomisk kontroll är grundläggande för de övriga tre typerna. Viss exploatering bygger på deprivering och dränering kan leda till deprivering. Poängen med begreppen är att de oavsett pappans intentioner eller mammans och barnens upplevelse, pekar på att vad som sker materiellt sett kan indikera ekonomiskt förtryck. I vår pågående forskning har vi exempel på alla typerna av ekonomiskt förtryck, men hur vanligt är det i Sverige? I en studie41 svarade elva procent av kvinnorna att en tidigare make/sambo inte låtit dem besluta om pengar eller köpa saker som de ville, tre procent att han förbjudit dem att arbeta utanför hemmet och tio procent att han avsiktligt skadat hennes saker (Lundgren m.fl. 2001:29). Det framgår inte om svaren hänger samman. Detta kan jämföras med en aktuell undersökning omfattande 42 000 kvinnor och samtliga 27 EU-länder: Some 5 % of women have experienced economic violence in their current relationship, and 13 % of women have experienced some form of economic violence in past relationships. This includes the partner preventing her from making independent decisions on family finances, or forbidding her to work outside the home. (FRA 2014:71)

Då frågorna inte täcker alla de former av ekonomiskt förtryck vi pekat på, är dessa procentsiffror sannolikt en underskattning av problemet.

Det ekonomiska förtryckets konsekvenser De flesta studier som berört ekonomiskt förtryck har främst lyft fram psykologiska konsekvenser för mamman (Branigan 2004; Christensen 2007). Fokus har varit på hur pappan genom kontroll och kränkningar skapat beroende och underordning. Mamman utsätts för psykiska påfrestningar genom att sakna 41 Rikstäckande enkät till kvinnor; frågan lyder: Passar någon eller några av de här beskrivningarna in på din tidigare make/sambo: Han lät dig inte besluta om pengar eller köpa saker som du ville; Han förbjöd dig att arbeta utanför hemmet; Han skadade avsiktligt dina saker eller saker du tyckte om (Lundgren m.fl. 2001:107).

154

Barns röster om våld

ANDRA UPPLAGAN

Att lyssna, tolka och förstå Maria Eriksson, Åsa Källström Cater & Elisabet Näsman (red.)

Barn som upplever våld i sin familj är en utsatt grupp. Under senare år har hjälpinsatser för denna grupp vuxit fram, men mer kunskap behövs fortfarande bland professionella som arbetar med barn. Barn ska kunna känna sig delaktiga i alla beslut som rör dem, samtidigt som vuxna ansvarar för att barn inte far illa. Hur ska utsatthet upptäckas, utredas och dokumenteras på ett sätt som förenar delaktighets- och omsorgsperspektiven? Kan någon skyddas och vara delaktig på en och samma gång?

Utifrån dessa frågor visar författarna hur ny forskning kan utveckla arbetet med barn som upplever våld hemma. Bokens första del pekar på vikten av etisk reflektion och av tolkande analyser av barns berättelser om våld. Den andra delen behandlar samhällets bemötande av barn i utsatthet, om och hur deras röster kommer fram i utredningar och rättsliga processer. Den tredje diskuterar barns roll i kunskapsutvecklingen när det gäller stöd- och hjälpinsatser.

Denna nya upplaga är reviderad och uppdaterad i enlighet med den senaste forskningen på området. Boken innehåller fyra nyskrivna kapitel som berör angelägna frågor för alla som arbetar med barn i utsatthet och som speglar de nya behov som har uppstått sedan förra upplagan. Ett behandlar utredares samtal med barn vid familjerättsliga utredningar och ett de svårigheter som uppstår när förskola och skola dras in i familjerättstvister. De övriga två problematiserar på olika sätt barns delaktighet och individualitet vid hjälpinsatser.

Maria Eriksson, professor i socialt arbete, Mälardalens högskola; Elisabet Näsman, seniorprofessor i sociologi, Uppsala universitet och Åsa Källström Cater, professor i socialt arbete, Örebro universitet.

ISBN 978-91-40-68879-8

9 789140 688798