Anna Lena St책lnacke
Stj채rnskott
BERGHS
130910_Stjarnskott_ORIG.indd 3
2013-05-21 12.56
Många har följt Frida länge och kommit med kloka och kreativa synpunkter medan jag skrivit. De flesta av er är i Fridas ålder, och jag är glad för att ni har velat vara mina utsända spioner i hennes värld. Ni har provläst flera versioner av den här berättelsen, och talat om för mig vart Frida ska ta vägen när jag lotsat henne i fel riktning. Ni har alldeles rätt i att det finns en del som vuxna inte fattar eller har glömt. Utan er hade det blivit en helt annorlunda och mycket tråkigare bok. Stort tack till Olivia Bladh, Lina Forss, Julia Franzén, Claes Nero, Matilda de Ridder, Clara Sandström, Mats Stålnacke, Ellen Stålnacke Nero, Johannes Stålnacke Nero och Filippa Telin. Jag vill också tacka Lena Andersson och Linda Pelenius på Berghs förlag för att ni trodde på Frida och hjälpte henne att växa.
Text: © Anna Lena Stålnacke 2013 © Berghs Förlag AB, Stockholm 2013 Omslag: Niklas Lindblad, Mystical Garden Design Omslagsfoton: Shutterstock Sättning: Team Media Sweden AB Tryck: WS Bookwell, Finland 2013 ISBN 978-91-502-1996-8
130910_Stjarnskott_ORIG.indd 4
2013-05-21 12.56
Kapitel 1 I’m gonna make it to heaven, light up the sky like a flame. Fame … Fame, Irene Cara
En dag kommer jag att skriva mina memoarer. Då ska jag berätta om vad som egentligen hände, om vackre Leon (just det, den Leon, idolen) och mig. Och om Agnes … Det kan ju hända att jag blivit världskänd vid det laget. Eller åtminstone lite känd i Sverige. I så fall har jag kanske hur många trogna fans som helst, sådana som älskar mina låtar och som bara längtar efter avslöjanden direkt ur mitt hjärta. Jag vet inte hur det är med er, men själv börjar jag alltid fantisera när jag hör en riktigt bra låt. Jag funderar över vad som hände i låtskrivarens liv, jag undrar vilka känslor som bubblade långt där inne i själens allra hemligaste hörn, och som till slut krånglade sig ut som en melodi och en text. Men hur bra låten än är så brukar man ju inte få veta ALLT. Därför lovar jag att berätta sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen. Eller? 5
130910_Stjarnskott_ORIG.indd 5
2013-05-21 12.56
Ska jag verkligen göra det? Vissa inslag i The Story of Frida Karlsson är faktiskt så pinsamma att jag bara vill emigrera till Tasmanien när jag tänker på dem. Så kanske borde jag trycka på delete redan nu? Så ska man förstås inte tänka. Hur hade det gått om Lykke Li hade geggat fast sig i ängslig tvekan? Då hade hon nog inte vågat lägga ut sina första låtar på MySpace? Eller om Miss Li hade struntat i att köpa det där pianot bara för att hon egentligen inte kunde spela? Eller om Leon aldrig hade anmält sitt band Leoparderna till rockbandstävlingen Stjärnskott … Man får tänka på dem som vågar för att våga själv. Jag heter alltså Frida. Frida Karlsson. Jag har fått mitt namn efter en mexikansk konstnär som hette Frida Kahlo. Hon var en sådan person som man gärna liknar, om man nu inte hör till dem som vill likna typ Blair Waldorf i Gossip Girl. Frida Kahlo målade mystiska tavlor, hade originella kläder och ögonbryn som växte ihop i pannan. Hon plockade dem inte. Hon var som hon ville. Vild. Excentrisk. Det är ett ord jag gillar och jag skulle gärna vilja våga vara mer excentrisk själv. 6
130910_Stjarnskott_ORIG.indd 6
2013-05-21 12.56
Jag har också sådana ögonbryn som Frida Kahlo, stora och svarta. Hade det redan som baby faktiskt. Mina föräldrar var så förvånade över att en nyföding kunde ha så markerade ögonbryn, så därför fick jag heta Frida. Jag har en storasyster som heter Sigrid. Hon är 17, två år äldre än jag, och kallas för Siggy. Hon har fått sitt namn efter en annan konstnär, Sigrid Hjertén. På den tiden målade nämligen min pappa tavlor, men nästan ingen köpte dem, så han blev fotograf i stället. Kanske hoppades han att våra namn skulle göra Siggy och mig konstnärliga? Vår lillebror borde väl egentligen ha fått heta Pablo efter Picasso, Salvador efter den tokige Dalí eller varför inte Vincent efter Van Gogh som skar av sig örat. Men han heter Jonas. När han föddes för sju år sedan hade mina föräldrars intresse för såväl konst som konsekvens svalnat. Vi bor i Stockholm, vid Hornstull, och jag går i musikklass. När den här historien började var jag med i ett band, spelade synt och ibland gitarr. Och så dansar jag Bollywood. Det är sådan dans som man ser i indiska filmer. Jag har varit i Indien och tränat dans flera gånger. Det beror på att min mamma är yogalärare och går kurser där ibland om somrarna. Då följer hela familjen med och då passar jag på att ta danslektioner. 7
130910_Stjarnskott_ORIG.indd 7
2013-05-21 12.56
Kanske vill jag jobba med musik eller dans. Eller så vill jag bli författare. Jag brukar ju skriva fanfiction här i vår community. De flesta historier har förstås aldrig blivit färdiga. Fast jag brukar ändå få ganska många kommentarer, och då och då har det ju hänt att ni andra bett mig skriva klart. Ni ska veta att då har jag verkligen känt mig glad och stolt. Fast berättelserna har ju inte blivit färdigare för den skull. Men den här storyn ska ni få läsa ända till slutet. Jag lovar. För nästan ett år sedan var jag 14. Jag gick i åttan och allt var ännu som vanligt. Har ni förresten tänkt på vad det brukar betyda, det här med att allt är som vanligt, i böcker och filmer om personer i vår ålder? Jo, att allt suger medan man ”försöker leva sitt jävla förbannade liv vid randen av undergången”. Håll med om att det låter snyggt! Jag har snott den meningen ur en bok som jag trodde handlade om en tjej som var som jag. Men det var hon inte. Jag kan bli lite stressad när jag tänker på att man kanske borde vara mer som den tjejen, liksom lite svartare i själen. Kanske har jag missat något? Kanske skulle jag verka mer intressant om jag stapplade omkring vid 8
130910_Stjarnskott_ORIG.indd 8
2013-05-21 12.56
randen av undergången och väntade på Det Stora Nederlaget? Är det fel på mig som drömmer så mycket om Det Stora Fantastiska, exempelvis ett stort fett skivkontrakt och ett utsålt Globen? Då, under höstterminen i åttan, var jag lite småkär i Petter. Eller så ville jag gärna vara det. Någon borde man ju spana på och han råkade finnas till hands. Vi gick i samma skola, han i nian, och dessutom spelade vi tillsammans i bandet. Han har rött hår och ett sött leende med framtänder som går en aning omlott. De andra i bandet var Klara och min klasskompis Agnes. Vi hade spelat ihop ett par år, repade alldeles för sällan enligt Agnes, och hade aldrig lyckats komma överens om vad vi skulle heta. Vi kunde inte ens göra något med våra initialer. KAFP? PAKF? – Det låter ju som en mystisk sekt, eller en gerilla i Paraguays obygder, tyckte Petter den gången Agnes föreslog att vi skulle försöka pussla ihop bokstäverna i våra namn. Så vi förblev namnlösa och på en spelning en gång presenterades vi som Inget. Den som fixade det hela ringde Agnes och frågade vad vi hette. – Öhh, Inget, mumlade Agnes. Fixaren trodde att det var vårt namn, och ett tag 9
130910_Stjarnskott_ORIG.indd 9
2013-05-21 12.56
övervägde vi faktiskt att kalla oss så. Men Siggy, min syster stoppade det. – Inget! Ni är inte kloka! Med ett sånt namn låter det som att ni tycker ni är skit och då tror andra också att ni är skit. Det måste vara något POSITIVT. Det var Agnes och jag som skrev de flesta av våra låtar. Hon är jättebra på att komma på melodier som verkligen fastnar och jag skrev texterna. Min favoritdagdröm, den som jag brukade dyka ner i när jag åkte med fyrans buss hem från skolan, handlade om den lysande karriär som vi hade framför oss. Det började med att vi spelade på en fest där en av gästerna råkade vara en känd och mäktig skivbolagssnubbe. Han höll på att kissa på sig av lycka när han fick höra oss. Vi slog igenom med vårt första album och åkte på turné, inte bara i Sverige utan också till Danmark och sedan till USA. Vi spelade på alla stora festivaler, både Roskilde och Peace & Love, och möttes av jubel överallt. Vi pendlade mellan Stockholm och New York, där vi bodde i en läcker loftlägenhet med tegelstensvägg och barstolar i köket, ett sådant hem som bohemiska personer i filmer brukar ha. Jag kunde inte riktigt bestämma mig för om vår lägenhet låg i East Village eller i Willamsburg. En 10
130910_Stjarnskott_ORIG.indd 10
2013-05-21 12.56
gång googlade jag fram en New York-karta för att hitta en adress åt oss och bestämde mig till slut för St Mark’s place – inte för att jag varit där, men det lät bra, tyckte jag. Agnes och jag blev den nya låtskrivarduon. Lennon & McCartney och Björn & Benny, släng er i väggen. Här kommer Agnes & Frida! Ungefär så här långt brukar man hinna drömma på fyrans buss mellan Odenplan och min hållplats på Långholmsgatan. Men om det var stopp i trafiken på Västerbron, så hann jag med en fortsättning också: Med tiden blev det lite enformigt att turnera, så vi tog time out från musiken. Då passade jag på att ge ut en diktsamling. Det är ju faktiskt inte så stor skillnad på låttexter och dikter, och det verkar så romantiskt att vara poet. Jag såg framför mig hur tidningarna skrev om det unga poesilöftet Frida Karlsson, intervjuad i ett regnigt Paris om hösten. Rockstar i New York. Vemodig ung poet i Paris. Det passar väl bra? Min författarkarriär nådde sin höjdpunkt när jag tog jag emot Nobelpriset och skakade tass med Victoria, som då hade blivit drottning. Jag struntade i att kalla henne för ers majestät och Vickan hade inget emot att bli duad, fast Aftonbladet och Expressen påstod att jag hade gjort skandal. Undrar ni vad jag hade på mig på Nobelfesten? 11
130910_Stjarnskott_ORIG.indd 11
2013-05-21 12.56
Självklart en klänning av min kompis Vilma, som vill bli designer. Om jag bar hennes plagg på Nobelfesten så kanske Vilma skulle få sitt stora genombrott och få visa sina kläder i London och Paris. Men innan jag hamnade på Nobelfesten så hade bandet hunnit göra en efterlängtad comeback. Madison Square Garden, here we come again! Men naturligtvis glömde vi inte bort vår trogna hemmapublik. Den mötte vi strax efteråt i ett fullsatt Globen.
12
130910_Stjarnskott_ORIG.indd 12
2013-05-21 12.56