9789186033859

© 2012 Författaren och Faun Förlag Textredigering Ruta Öhrlund Grafisk form Siewert Carlsson Omslagsbild Neil Ogg Tryck Scandinavian Book, Stockholm ISBN 978-91-86033-85-9 www.omjohnahl.se www.faunforlag.se

Om John Ahl

Mattias Hoffert

Till min underbara Lalli och till Nova, Meja och Movitz Du ger mig ett leende och jag får en känsla Du håller mig hårt och jag känner mig önskad Du skänker en tanke och jag känner mig saknad Dina händer är kalla, men de värmer mitt hjärta Vi andas i otakt men har funnit ett mönster Jag letar bland orden, men snubblar ibland Jag ger dig mitt hjärta, ber dig vakta det väl Du talar i gåtor, jag skakar på huvudet Varför känner jag så här?

Vad är det du gör med mig?

Du gör mig glad…

Prolog

Till den myllrande och pulserande staden Rom, några årtionden innan den man som av många människor kommit att kallas Frälsaren föddes i en avlägsen del av det romerska imperiet, kom en dag en liten pojke. Hans framtidsutsikter såg onekligen inte särskilt goda ut, men ödet ville något annorlunda. Pojkens charmfulla leende och älskvärda sätt gjorde att han vann adelsmännens gunst och åtnjöt deras beskydd, och de lät honom studera tillsammans med sina söner.

Pojken blev dock en synnerligen påfrestande elev för den gamle läromästaren. Han var otålig, ifrågasättande, obeskrivligt lat och sökte alltid enkla svar på de komplicerade frågor som mästaren ställde honom inför.

Läromästaren, som var en mycket respekterad man och som ansågs vara en av de visaste i staden, kämpade tappert med att hjälpa pojken att finna vad det nu var han sökte, men upplevde allt oftare att hans ansträngningar var till mycket liten nytta. Pojken verkade närmast obildbar.

En dag, när pojken hade blivit några år äldre, vandrade han under tystnad tillsammans med sin mästare genom den vackra trädgården som tillhörde en av de rika adelsmännens villa på Esquilinen. Han vände sig plötsligt mot den gamle mannen. ”Mästare”, började pojken.

Den gamle mannen stannade framför en fontän och satte sig på dess kant för att vila sina trötta ben.

Han såg upp på sin unga elev och såg den iver och otålighet som lyste i hans ögon. ”Mästare, kan du berätta för mig om ett av livets mysterier?” frågade han spänt, för han visste att mästaren inte gillade den typen av frågor.

Den gamle mannen suckade. ”Vad vill du veta?” frågade han slutligen och slöt sina ögon.

Han trodde nog att han visste vart det här samtalet skulle leda. ”Vad ska jag göra för att uppleva sann lycka?” frågade eleven och

väntade under andlös spänning på sin läromästares svar.

Den gamle mannen satt länge tyst och iakttog sin elev. Han såg den brinnande entusiasm som rasade där inne, men visste också att pojken framför honom inte skulle vara mottaglig för kraften i vad han hade att säga. ”Imorgon”, sa läraren efter en lång tystnad och drog en djup suck.

Pojken blev en smula besviken, men såg också att hans gamla läromästare verkade mycket trött, och tänkte sig att svaret på den här frågan skulle bli svårförklarat och ta lång tid. Därför bugade han sig djupt för läraren och lämnade honom.

Nästa dag sökte eleven efter mästaren i den stora trädgården.

Han var uppspelt och fylld av spänd förväntan. Han fann den gamle mannen under ett stort träd vars grenar gav svalkande skuggor i den brännande solen. Han såg att mästaren satt djupt försjunken i tankar och ville inte störa honom, eftersom han visste hur förargad den gamle mannen brukade bli när han blev störd, och pojken ville absolut inte riskera att göra sin mästare vred nu när han var så nära att få svar på ett av livets stora mysterier. Han dröjde tio minuter, dröjde en hel timme, sedan kunde han inte vänta längre. Satte sig framför sin mästare och talade. ”Mästare.”

Gamlingens ögon förblev slutna. ”Mästare, jag är här nu. Kan du berätta vad jag ska göra för att uppleva sann lycka?” frågade eleven och väntade nervöst på mästarens långa monolog. ”Imorgon”, svarade mannen utan att öppna ögonen.

Pojken blev upprörd över läromästarens nonchalanta svar, men hejdade sig från att säga något dumt, bockade ödmjukt och lämnade den gamle mannen under trädet.

Nästföljande dag såg eleven hur hans mästare spatserade i trädgården och sprang ikapp honom. Han tänkte att han denna gång skulle låta mästaren få börja tala, men efter två timmar hade läraren ännu inte yppat ett ord. Elevens otålighet tog över och han bröt tystnaden. ”Mästare, vad ska jag göra för att uppleva sann lycka?” frågade han, men tonen i hans fråga hade inte längre några spår av den nyfikenhet eller iver som funnits där de andra dagarna.

I stället fanns där en irritation och uppfordran om svar. ”Imorgon”, svarade läromästaren kort.

Pojken blev mycket arg, men lämnade sin lärare och lät honom fortsätta vandringen på egen hand.

Nästa dag fann eleven åter sin mästare i djup kontemplation under det stora träd där han suttit någon dag tidigare. Den här morgonen var pojken irriterad och besviken och han började förstå att han inte skulle få något svar på sin fråga från den gamle mannen.

Eleven gick direkt fram till sin lärare och den här gången gjorde han inte ens ett försök att vänta ut honom. ”Ska du berätta för mig vad jag ska göra för att uppleva sann lycka, eller ska jag komma tillbaka imorgon?”

Den gamle mannen öppnade ögonen och tittade på sin elev, och såg vreden lysa i hans blick. ”Imorgon”, svarade läraren lugnt.

Eleven blev rasande över mästarens sätt att behandla honom och gick genast till sina skyddsherrar och berättade för dem hur läraren hade gjort honom orätt. Han grät och beskyllde den gamle mannen för att ha ignorerat honom. Pojken ljög och sa att läraren hade slagit honom när han inte kunde svara på dennes svåra frågor.

Läromästaren förvisades genast från platsen och adelsmännen lät honom inte längre undervisa deras söner.

Den gamle mannen levde sina sista år i ensamhet och fattigdom i stadens utkant. När hans före detta elev, pojken som kommit till Rom och som nu hade blivit en ung man, nåddes av budet att hans gamla läromästare gått bort, fylldes han av skuldkänslor och ånger.

Han begav sig till det hus där mästaren levt sina sista år för att visa sin vördnad gentemot den gamle mannen.

När mannen steg in i huset var där några unga pojkar. Han berättade för dem vem han var och förklarade att gamlingen en gång hade varit hans läromästare. En av pojkarna försvann bort in i ett annat rum men kom snart tillbaka. Med sig hade han en liten hopvikt lapp av papyrus. Pojken räckte fram den mot främlingen som verkade vara en mycket förnäm ung man.

Han tog emot papyruslappen och såg sitt namn skrivet på den med en sirlig handstil. Han strök försiktigt med fingrarna över namnet, Horatius. Sedan vek han långsamt upp den tunna lappen och läste den gamle mästarens sista meddelande till honom. Han förstod genast att mästaren slutligen hade besvarat hans fråga. Det var ett mycket enkelt svar på en komplicerad fråga och meddelandet var mycket kort. Det bestod av bara två ord: Carpe Diem

Då brottades en man med honom tills dagen grydde. När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. ”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?”

– ”Jakob”, svarade han. Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.”

Första Mosebok

Natten mot tisdagen den tjugosjunde april

John Ahl genomled en fruktansvärd feberdröm. Sömnen hade skoningslöst kastat sig över honom och han hade slocknat fullständigt utmattad i samma ögonblick som han lagt huvudet på kudden.

Det hade varit så de senaste veckorna. Eller de senaste månaderna kanske? John mindes knappt längre. Han hade inte sovit en hel natt sedan flera år tillbaka, faktiskt inte sedan Mimmi föddes för drygt fyra år sedan. Nu brukade inte dottern sova mellan honom och Magdalena längre, men hon vaknade nästan alltid någon gång under natten och ropade efter dem. Dottern hade lärt sig att ropa efter sin mamma. Han somnade genast om och märkte sällan när Magdalena kom tillbaka till deras sovrum och försiktigt kröp ner i den breda sängen igen.

Anledningen till att John upplevde sig tömd på energi berodde knappast på Mimmi. På något störande sätt hade medvetandet faktiskt vant sig vid att vakna någon gång varje natt. Det var sant som Magdalena sade, att han även vaknade de nätter Mimmi inte ropade på dem. John hade väl på något märkligt sätt ställt in sig på att vakna, och hans hjärna lydde denna impuls slaviskt, utan egentligt behov av yttre stimulans.

Nej, snarare berodde det på jobbet. Han hade kämpat så länge för att ta det där steget i karriären, arbetat helger och sena nätter för att visa sig duglig. Nu hade det äntligen skett. John hade fått jobbet som projektansvarig för lanseringen av en ny IT-tjänst på byrån, ett eftertraktat jobb, en chans som han förtjänade.

Både han och Magdalena var karriärmänniskor som armbågat sig fram till sina positioner. De hade träffats under studenttiden. Hon hade läst juridik och tidigt haft stora planer på att bli en framgångsrik advokat. Han hade läst marknadsföring och haft naiva visioner om att förändra världen.

Bröllopet hade stått ganska snart efter att de tagit sina examina, men de hade väntat med att skaffa barn. I ärlighetens namn var 11

Magdalenas graviditet med Mimmi inte planerad. De var båda mitt uppe i karriären när de upptäckte att Magdalena var med barn, och tidpunkten var egentligen inte den bästa. Hon hade just börjat klättra i hierarkin på den fina advokatfirman och han hade fått en ny attraktiv tjänst på en större PR-byrå. Men de insåg också att de hade börjat bli till åren och att det kanske var deras sista chans att bli föräldrar.

Mimmi hade fötts för drygt fyra år sedan då han just hade fyllt 36. Magdalena var några år yngre än John och skulle fylla 38 i sommar. Det hade inte blivit några fler barn. De hade båda fått erfara att stegen i karriären blev färre och kom med allt längre mellanrum nu när de fått barn.

Den här natten sov John mycket oroligt, kastade sig fram och tillbaka i sängen och svettades kraftigt. Han verkade befinna sig i ett konstigt tillstånd precis mellan dröm och verklighet. Han var på något underligt sätt medveten om sin dröm, fast ändå inte i stånd att styra över den. Han upplevde att han svävade genom ett massivt, kompakt och öde mörker. Nej, kanske inte svävade. Snarare flöt, upprätt, uppåt genom en, vad då? Känslan var obeskrivlig, något John aldrig tidigare erfarit. Det var som om han flöt genom en tjock trögflytande gas. Så tittade John upp och såg en obetydlig ljuspunkt rakt ovanför sig.

Han var helt oförberedd på den enorma acceleration som slet tag i honom i samma stund som ljuset uppenbarade sig. Allting i hans kropp pressades hårt nedåt och med en våldsam fart sögs han in mot ljuset. Den obetydliga ljuspunkten blev snabbt större och på ett ögonblick befann han sig mitt inne i ljusskenet.

Platsen han hade kommit till liknade ingen plats han någonsin tidigare varit på. John upplevde att han fanns i centrum av en ljus och oändlig sfär. Trots att han aldrig någonsin varit med om något liknande, blev han nu plötsligt medveten om var han befann sig.

Så hörde han rösten. Den kallade på honom.

John.

Han lyssnade intensivt, spänd. På nytt kallade rösten: John.

Han försökte lokalisera varifrån ljudet kom, men upptäckte snart att rösten inte kom från någonstans i den enorma sfären, utan inifrån honom själv. Den var uttryckslös, mer som en tanke.

Svara mig, John, uppmanade rösten.

12

Utan att egentligen veta varför, började John bli rädd. ”Vem är du?” frågade han osäkert ut i den tomma rymden.

Jag har många namn. Jag är den jag är. Men du ställer fel fråga, fortsatte rösten. Fråga varför du är här.

Han var paralyserad.

En till synes oändlig tystnad följde.

John. Du är här av en mycket enkel anledning. Du är en man som vill väl, men du har haft en förmåga att skjuta upp allting till morgondagen. Du är här för att jag måste berätta för dig att du inte får så många fler morgondagar, fortsatte rösten inom honom.

Rösten tycktes tyngd av medlidande, och John fylldes med ens av en obeskrivlig skräck. ”Vad menar du?”

Han bävade för svaret som skulle komma.

Jag menar, John, fortsatte rösten, att måndagen den tredje maj kommer livet som du känner det att upphöra.

Han lät orden sjunka in. ”Vad händer då?” frågade han och försökte pressa ner klumpen som satt sig i strupen.

Lyssna noga, John. Det enda du behöver känna till är att livet som du känner det kommer att upphöra måndagen den tredje maj.

Jag ger dig en chans, vilket är mer än vad de flesta får, att göra alla de saker du trott att du haft så mycket tid för. Jag ger dig en chans att ta farväl. Utnyttja tiden väl. Hur du kommer att uppfatta din efterföljande existens kommer att avgöras av ditt handlande den kommande veckan. ”Vad händer den tredje maj?” frågade John med rösten fylld av rädsla.

När du vaknar kommer du att tro att du drömt, fortsatte rösten utan att ta notis om hans fråga. Jag kommer att ge dig tre tecken som bevis på att det kommer att bli som jag sagt. Det första tecknet talar om en stor tragedi. Ett oväntat bakslag ger dig det andra tecknet. Det sista tecknet jag kommer att ge dig är då en god vän till dig kommer med ett glädjebudskap. ”Vad händer den tredje maj?” skrek John ut i den tomma sfären, men hans rop sögs upp av det intensiva ljuset och dog snabbt ut. Som ett viskande eko upprepade rösten inom honom: Hur du kommer att uppfatta din efterföljande existens kommer att avgöras av ditt handlande den kommande veckan. Jag ger dig en chans att ta farväl.

13

Sedan följde en lång tystnad och han kände att rösten lämnat honom.

Under de nästföljande sekunderna hände ingenting. John var fixerad i sfärens centrum.

Så plötsligt öppnades en bottenlös avgrund under honom. Han föll handlöst tillbaka in i det mörker vilket han tidigare kommit ifrån.

Blickade uppåt och såg ljuset krympa i allt snabbare takt till en obetydlig punkt ovanför sig för att slutligen helt försvinna. Han sjönk likt en sten genom en kall och mörk rymd.

14

Han upplevde det som om han dog. Hans hjärta slutade slå och lungorna orkade inte dra efter luft.

Det svartnade för ögonen och han var övertygad om att hans sista stund var kommen.

Livrädd för att inte få hålla om sina älskade igen föll han ner på knä.

Livrädd för att dö mötte han ljuset i tunneln, men i sista stund återvände hans ande till jorden.

Han kunde inte påstå att han överlevde, snarare blev han återfödd. För den som blev kvar här var väl ändå inte han? Kvar fanns bara en ömtålig, vek och rädd människa. Rädd för tystnaden och ensamheten.

Rädd för allt som inte finns.

Hjärnspöken gjorde honom till någon han hatade.

Om det här var att överleva döden, leva ett liv i rädsla, bad han gud om ännu en reinkarnation.

Tisdagen den tjugosjunde april

John vaknade med ett ryck och drog flera djupa, flämtande andetag, ungefär som när man hållit andan för länge under vatten och långsamt känt paniken komma smygande, för att slutligen nå den hägrande ytan och girigt låta lungorna fyllas av ny syrerik luft.

Han såg sig omkring i rummet. Mimmi låg och sov tungt mellan honom och Magdalena. Han hade inte märkt när Magdalena hade burit in henne.

John såg mot klockradion på det vita nattduksbordet. Alarmet skulle inte ljuda förrän om ytterligare tio minuter. Så mindes han plötsligt alldeles tydligt sin dröm. Han fylldes av obehag och en rysning gick genom hans stela kropp. Drömmen hade varit så verklig, som om det faktiskt hade varit på riktigt.

John insåg det meningslösa i att försöka somna om. Morgonens matta, bleka ljus hade letat sin in i rummet genom de trasiga persiennerna. Han borde verkligen byta ut dem. Men det blev väl Magdalena som förekom honom på den punkten. Det brukade vara så.

Han stängde av alarmet så att det inte skulle ringa, satte ner fötterna på det iskalla golvet och smög tyst fram till fönstret som stått på glänt under natten för att släppa in frisk luft. Försiktigt stängde han det och gick ut ur rummet.

Så började den vanliga morgonrutinen. John gick ner för trappan, in på toaletten och sköljde av sig sömnen i kallt vatten och borstade tänderna. Han klädde sig och valde med omsorg en perfekt struken blå skjorta och tog på sig de svarta byxorna som han hängt fram kvällen innan. Slipsen skulle han inte knyta förrän det var dags att åka.

Sedan gick John ut i köket för att göra sitt morgonte. Han ställde in muggen, knappade in minuterna och lyssnade till mikrovågsugnens monotona surrande och väntade.

Mikrons höga pling skar till i hans öron. Han tog ut muggen, såg den rykande ångan stiga upp ur den, stoppade i en tepåse och drog den upp och ner genom det heta vattnet några gånger. Så stirrade han ner i muggen och drog ett djupt andetag, kände den svaga doften av 17

vad som skulle likna svartvinbär, lyfte blicken och tittade ut genom köksfönstret. Såg hur molnen tornade upp sig på himlen. Gatan i det lilla villakvarteret låg spöklikt öde där utanför.

Med trötta steg gick John in i teverummet. Han brukade alltid starta dagen med att se på nyhetsmorgon och följa nattens händelseutveckling i sportvärlden via text-tv. Men när han lyfte upp fjärrkontrollen den här morgonen för att slå på teven, var det något inom honom som gjorde att han tvekade.

Plötsligt mindes han åter nattens dröm. Den återkom med kuslig skarphet och för Johns inre framträdde bilden av den märkliga, ljusa sfären med knivskarp skärpa. Han försökte intala sig själv att det var löjligt, att det bara hade varit en vanlig mardröm, men förmådde inte riktigt skaka av sig den växande olustkänslan och sätta på teven.

Oron spred sig likt ett gift genom hans vener.

Så han gick tillbaka in i köket och satte sig istället vid det runda köksbordet, smuttade på det heta teet och blev sittande stirrandes på en obestämd punkt långt borta. Försökte låta bli att tänka på drömmen han haft, men det var omöjligt. Gång på gång återupplevde John med allt större ångest det samtal han haft i drömmen under natten.

Till slut hörde han Magdalenas alarm från övervåningen, och återvände långsamt till verkligheten.

Snart hörde han Magdalenas bestämda steg och Mimmis nätta trippande från ovanvåningen. Han kunde inte riktigt urskilja konversationen där uppe än, men visste att den snart skulle intensifieras i ljudstyrka för att så småningom övergå i en hätsk debatt mellan de båda. Ämnet för dagen, ämnet för veckans alla dagar, var vilka kläder Mimmi skulle ha på sig till förskolan.

John kastade en flyktig blick ut genom fönstret och såg ett långsamt strilande regn falla från en gråmulen himmel. Magdalena skulle föreslå jeans och tjock tröja, alternativt mysdress, medan Mimmis uppfattning skulle göra gällande att den här dagen lämpade sig särskilt väl för klänning, alternativt kjol. Enligt Mimmi var en sådan utstyrsel nämligen lämplig för alla årets dagar.

Nu hade rösterna blivit högre där uppe och han kunde tydligt höra vad de sa till varandra. ’”Nej, det går inte, Mimmi. Måste vi alltid bråka? Varje morgon är det likadant.”

Han kunde uppfatta den växande irritationen i Magdalenas röst.

18