9789127116689

083403Oxenhandler.ORIG.indd 8

08-10-20 10.31.55

Innehåll inledning 11 del i. att släppa fram det Vari jag öppet framför tre önskningar – att hela min själ, köpa ett hus och hitta en man – och blir invigd i önskandets konst.

1. januari Altaren: Att hedra sitt begär 19

2. februari Pilar: Att sikta mot kärlek 45

3. mars Guld: Att dra in pengar 65

4. april Skit: Att möta mörkret 88

5. maj Hantverk: Att önska väl 106

083403Oxenhandler.ORIG.indd 9

08-10-20 10.31.55

del ii. att håva in det Vari mina egna önskningar – i takt med att jag utforskar önskandets urgamla historia – överraskar mig genom att börja gå i uppfyllelse.

6. juni Magi: Att söka dess rötter 129

7. juli Nåd: Att be om gudomliga gåvor 149

8. augusti Vägvisare: Att upptäcka dem 171

del iii. att hålla det varsamt Vari min resa sträcker sig i nya riktningar, allteftersom jag rör mig genom önskandets moderna historia.

9. september Tankar: Att använda deras kraft 201

10. oktober Kropp och själ: En tillitsfull förbindelse 231

11. november Överflöd: Att förverkliga sin dröm 261

12. december Efter önskningen: Att hylla här och nu 294

tack 327

083403Oxenhandler.ORIG.indd 10

08-10-20 10.31.55

Inledning

Det är i sig en gammal önskan: önskan att en önskan ska få något att hända. Önska ett palats och fiskarens koja blir ett slott. Önska dig hem och dina blanka, röda skor står plötsligt på marken i Kansas.

Vem av oss, som kastar en slant i önskebrunnen, är helt im­ mun mot tron att själva önskeakten – från tanken i sinnet till myntets plumsande i vattnet – på ett eller annat sätt kommer att ge ett verkligt resultat? Vi kommer att klara provet. Tillfriskna från en sjukdom. Bli gravid. Hitta ett hus på landet. Är det enbart barnsligt, vidskepligt, ovetenskapligt med en sådan tro? »Önsketänkande«, säger man, vilket ger en antydan om förakt för önskandet. Förakt och en föreställning om att önskningar är verkningslösa. För om önskningar var hästar, skulle då inte de fattiga rida?

För Sigmund Freud, som framför allt betraktade sig själv som vetenskapsman, var önskningen och verkligheten i grunden motsatta företeelser. Enligt Freud föds vi alla med den grandiosa 11

083403Oxenhandler.ORIG.indd 11

08-10-20 10.31.55

vanföreställningen att världen är till för att uppfylla alla våra önskningar. Högre upp i åren måste denna primära »lustprin­ cip« obönhörligen ge vika för »realitetsprincipen«. När vi dröm­ mer om natten, återvänder vi till önskningarnas värld – en värld som Freud respektfullt såg som en outsinlig källa till mening.

Men om vi är riktigt vuxna, måste vi öppna ögonen och låta våra önskningar förblekna i det skarpa morgonljuset.

Några av de driftigaste och mest framgångsrika människor jag känner har med en udd av harm i rösten framhållit: »Jag önskar inte, jag planerar.« De är övertygade anhängare av rea­ litetsprincipen och ser önskande som raka motsatsen till den klarögda, självständiga och hundraprocentigt pragmatiska hållning som ger handfasta resultat. Och de tycks ha ganska lite av Freuds sympati med såväl önskningar som önskare. För dem är önskningar föga mer än ett tecken på svaghet och fres­ telser att stå emot. Ett område för dumskallar, dårar och för­ lorare.

Andra däremot – allvarsamma, förnuftiga människor – vid­ håller att det finns en verklig kraft i önskandet, liksom att det är en konst att dra nytta av denna kraft. För dem går önskandet inte bara utmärkt väl ihop med en pragmatisk syn på livet, det är rentav en oumbärlig ingrediens i livet. De skulle säga: »Om tiggaren verkligen önskade sig en häst och spände för energin i sin önskan effektivt, då är oddsen goda för att han en vacker dag faktiskt rider. I alla fall mycket bättre än om han aldrig til�­ lät sig att önska!« Den här boken dyker rakt in i kontroversens kärnpunkt och tar avstamp i en – nästan – jämn blandning av hoppfullhet och skepsis. Jag säger »nästan«, för av temperamentsskäl lutar jag åt en viss pessimistisk melankoli, i alla fall vad den jordiska lyckan beträffar. Dessutom är det mitt öde att ha ett behov av rigorösa 12

083403Oxenhandler.ORIG.indd 12

08-10-20 10.31.56

resonemang. Det gör att en viss sorts »positivt tänkande« i mina ögon mer liknar besvärjelser än riktigt tänkande.

Men jag härdade ut, trots min böjelse för logik och melan­ koli, och denna bok är frukten av min ihärdighet. Den berättar om mina egna, mycket avsiktliga försök att få tre önskningar att gå i uppfyllelse – önskan om ett hus, önskan om en ny kärlek och önskan om andlig läkedom. Samtidigt är berättelsen en lö­ pande reflektion över den djupt mänskliga önskningen, som tar sin början med de urtida grottmänniskornas böner till gudarna om regn, hjortar och fruktsamhet och sedan följer oss ända fram till new age-profeternas predikningar om bejakelse, visua­ liseringar, »attraktionslagen« och den praktiska tillämpningen av att »släppa fram det«.

Reflektionen bärs upp av några grundläggande frågor: Finns det en kraft i önskandet? Vad är det i så fall för kraft och hur kan den användas? Finns det faror med att önska? Vad är det i så fall för faror och hur kan de undvikas? Dessa frågor har en gemensam rot i ett evigt mysterium: sambandet mellan ande och materia, psyke och substans, själ och värld. I gamla tider tänkte man sig en kontinuitet mellan dessa två dimensioner (»Varat och tanken är Ett«, förklarade Parmenides på 500-talet f.Kr.), men det uppstod en klyfta i och med det vetenskapliga tänkandets uppsving. Idag har den senaste medicinska och ve­ tenskapliga forskningen börjat fylla ut denna klyfta, och det blir bara mer och mer angeläget för en tänkande person att hålla isär fakta och skrock, faktisk kraft och falska löften.

Men innan vi går vidare: Vad är en önskan?

Som jag ser det börjar önskningen med en längtan – en läng­ tan efter att saker och ting ska vara annorlunda än de är. Så när jag säger: »Jag önskar«, betyder det först och främst att jag längtar efter något som jag ännu inte har, att jag vill avvärja 13

083403Oxenhandler.ORIG.indd 13

08-10-20 10.31.56

något som kunde innebära ett hot, att jag längtar efter att få bli eller uppleva något som ännu inte finns inom räckhåll, eller att jag vill hålla kvar något som annars kunde försvinna.

Ofta använder vi orden önska och längta som om de betydde samma sak, men jag vill nog påstå att en önskan är en längtan med en tillsats. För medan en längtan, så som jag använder or­ den, kan förbli tämligen passiv, latent och hållas inom rimlig­ hetens gränser, tar önskningen sikte. Den försöker överskrida tröskeln mellan det möjliga och det verkliga. Den är en längtan med ambitioner, en längtan rustad för handling. »Hoppet är ett ting med fjädrar«, sa Emily Dickinson. Och en önskan, som jag ser det, är en längtan med fjädrar – med fjädrarna på en pil och med en pils skarpa spets.

Men hur skiljer sig en önskan från en förhoppning? I mina ögon ligger skillnaden just i den vassa spetsen. För även om ett hopp leder tankarna i höjdled, som en strävan efter att sträcka sig upp mot något, ser jag det framför allt som ett inre tillstånd, en tillitsfull beredskap som inte nödvändigtvis far upp i luften för att nå sitt mål. Önskan däremot: bara med både fjädrar och en vässad spets kan den nå sitt mål och ta sig över tröskeln mel­ lan blotta tanken och en faktisk händelse.

Under mitt ett år långa experiment upptäckte jag till min häp­ nad att alla mina tre önskningar, den ena efter den andra, faktiskt tog sig över tröskeln och blev verklighet. Häpnaden skvallrar om hur skeptisk jag var. Till och med när jag helt gick upp i experi­ mentet, fanns det kvar en nypa salt som aldrig löstes upp. Och som fortfarande inte har lösts upp! Hur kommer det sig? Det vet jag inte. Kanske är denna nypa salt ett sätt att hålla de lynniga gudarna på avstånd, vända bort den avundsamma grannens onda öga och locka en misstrogen läsare att ändå vända blad. Detta vet jag däremot: berättelsen som följer är en sann historia. En histo­ 14

083403Oxenhandler.ORIG.indd 14

08-10-20 10.31.56

ria som i slutänden ledde längre bort än mina tre önskningar och reste nya frågor, ställde mig inför nya utmaningar och tvinnade sig samman med andra människor och främmande platser på ett sätt som jag aldrig kunnat förutse. Men den börjar i den lilla by i norra Kalifornien där jag bor, på det nya årets första dag …

15

083403Oxenhandler.ORIG.indd 15

08-10-20 10.31.56

083403Oxenhandler.ORIG.indd 16

08-10-20 10.31.56

del i

Att släppa fram det

Vari jag öppet framför tre önskningar – att hela min själ, köpa ett hus och hitta en man – och blir invigd i önskandets konst.

083403Oxenhandler.ORIG.indd 17

08-10-20 10.31.56

083403Oxenhandler.ORIG.indd 18

08-10-20 10.31.56

kapitel 1

Januari Altaren: Att hedra sitt begär

Det är nyårsdagen, kall och klar. I eukalyptusträdens toppar rister vinden och i fjärran skockas silvriga moln. På bordet bredvid mig står resterna efter nyårsaftons ganska stillsamma firande: en glasskål med vatten och fyra små skepp av valnöts­ skal. Deras uppgift är slutförd. I går fick de guppa runt på sitt lilla spådomshav och var och en stäva fram till en hoprullad papperslapp knuten med guldband. På min lapp stod det: »I år kommer du göra en underbar färd till en plats du aldrig tidigare besökt.« Hawaii?

Så fort jag hör ordet färd slår Hawaii upp i tanken som en blomma. Det har alltid varit mina önskningars resmål, så långt tillbaka jag kan minnas, men jag har aldrig riktigt kunnat tro på 19

083403Oxenhandler.ORIG.indd 19

08-10-20 10.31.56

att Hawaii faktiskt existerar. Visst har jag bläddrat i reseböcker och begapat andras foton och försökt föreställa mig själv där bland ljusgröna dalar, vattenfall, lava och stränder täckta av frangipani, hibiskus och bromelia. Men Hawaii har liksom all­ tid legat utom räckhåll, som om jag saknade de papper som krävs för ett besök, en biljett eller ett tillstånd som säger: »Låt henne träda in.« Hur som helst har jag redan på känn att min spådom handlar om en annan sorts resa – inte så mycket till en viss plats som till ett annorlunda sinnestillstånd.

Orakel, spådom, tecken och omen: är de inte besläktade med önskningar allihop? De kommer ju alla ur människans behov av att få någon sorts fason på framtiden – kanske inte för att ändra dess förlopp, men för att ana dess skepnad, gissa dess konturer, dess särskilda mönster av ljus och mörker.

När jag slår upp ordet önskning i min etymologiska ordbok, hittar jag det här: det kommer via tyskans wünschen av medel­ engelskans wen som är besläktat med latinets veno (jaga) och venus (kärlek) samt med venerisk.

Så i detta lilla ord finns redan så mycket förtätat: lidelser, begär, faror, sjukdom och jakt. Det i sig känns som ett slags varsel om den »märkliga« färd jag förutspåtts. Men låt mig börja med att lägga korten på bordet, intill glasskålen med de fyra små valnötsbåtarna.

Liksom de flesta människor har jag en lång lista av önskemål rörande min omvärld. Men när det gäller rent kosmiska önsk­ ningar – sådana svindlande ting som att få slut på krig, svält, fattigdom, sjukdom och miljöförstöring – har jag ingen vidare tillit till kraften i min önskan, i alla fall inte än. Kanske stärks den tilltron med tiden, men i dagsläget får jag koncentrera mig på uppgiften i mindre skala. Jag får utgå från mitt eget lilla liv 20

083403Oxenhandler.ORIG.indd 20

08-10-20 10.31.56

och börja med de två önskningarna högst upp på min person­ liga lista.

Den ena är att bli helad i själen. Den andra är att köpa ett hus. Är det kanske oklokt, rentav hädiskt, att lägga de två korten sida vid sida som om de hörde till samma lek?

Rätt nyligen låg jag i soffan en kväll och råkade se en populär predikant på TV, uppklädd till tusen med yvig hårman, jätte­ ringar i öronen och kraftigt sminkad: »Jag väntar mig radikala gåvor!« strålade hon och lyfte sina smyckade händer mot Gud i Hans himmel. »Jag väntar mig gåvor, välsignelser och husets bästa biff!« Publiken strålade tillbaka från sina säten i arenan, som om Gud som bäst placerade deras mjälla biffar på grillen.

Hur kan man vara så fräck? undrade jag. När jag var liten fick jag lära mig att aldrig be uppfordrande böner. Eller jag fick snarare lära mig att det var helt i sin ordning att be om andliga gåvor, men inte om världsliga ting. Bed och dig skall varda givet, det är vad jag fick lära mig. Och jag insåg ganska omgående att det man bad om var nåd och frid och förlåtelse – inte ädla metaller på fingret eller välhängda biffar till middag.

Självfallet kunde man be om hälsa för en sjuk, om arbete för en friställd, om tak över huvudet för den vars hus just brunnit ner – men det fanns vissa reservationer för sådana böner om gudomliga ingrepp i världens gång. De var avsedda för svåra stunder, akuta behov och svidande nöd. Gud var visserligen allsmäktig och allvetande, Han var tidens början och tidens slut, men Han hade ont om tid. Han var upptagen av så mycket viktigare saker – av att hålla världen upprätt i varje minut och förlåta synder och skänka evigt liv. Man störde honom inte för mindre och man litade blint på att han såg till ens djupaste be­ hov.

21

083403Oxenhandler.ORIG.indd 21

08-10-20 10.31.57

För några kvällar sedan var jag bjuden på dammiddag i ett vackert hus i Sausalito, en liten bit söderut från mitt hem. Ål­ dern på de inbjudna varierade från trettio till sextio plus, och här fanns terapeuter, konstnärer, musiker, skribenter och entre­ prenörer. Det var en imponerande skara, högutbildade, vitt­ beresta, kreativa och andligt intresserade kvinnor. Trots att jag aldrig träffat de flesta av dem förr, var alla mycket vänliga och öppna. Men efterhand som kvällen gick kände jag mig ändå lite utanför, som en främling. Efter middagen tände värdinnan en brasa i spisen och bad gästerna samlas i vardagsrummet. Lojt utsträckta på soffan, i fåtöljerna och på kuddarna framför spi­ sen fick vi dela våra önskningar för det nya året med varandra.

Var och en fick berätta, den ena efter den andra i en cirkel – och ju längre ritualen framskred, desto sämre kände jag mig till mods. »Jag önskar fred på jorden«, sa den första kvinnan. Sedan fyllde hon i, efter en kort tvekan: »Jag vill ta fram en ny pro­ duktlinje. Och så vill jag gå ner i vikt.« Nästa kvinna började: »Jag önskar att jag kunde bli mer förlåtande. Jag önskar mig en ny man. Och nya klienter.« Så höll det på cirkeln runt tills det blev min tur – och jag förmådde knappt öppna munnen. Jag stammade och harklade och mumlade fram något vagt och ab­ strakt om att »få bättre balans i mitt liv« och efter det – när de andra gick ut i trädgården för att tända levande ljus – slank jag därifrån i skydd av mörkret.

I bilen hem försökte jag förstå vad det var för fel på mig, var­ för jag så hastigt hade flytt från dessa vänliga, begåvade kvinnor som öppet och ärligt la fram sina önskemål för varandra. Snart insåg jag: jag är en förfärlig önskningssnobb. Inte för att jag vill vara det. Men på något vis är jag uppvuxen med en sträng önske­ hierarki, som säger att det är okej att öppet önska världsfred 22

083403Oxenhandler.ORIG.indd 22

08-10-20 10.31.57

eller mer barmhärtighet. Det är okej att säga att du vill ha en tröja eller ett armband om någon skulle fråga vad du vill ha i födelsedagspresent. Det är okej att säga att du vill ha en älskare eller byta yrke eller gå ner fem kilo om du pratar med dina vän­ ner. Men att öppet önska sig personlig framgång och lycka, un­ der ceremoniella former till på köpet, och att uttala sådana önske­mål i samma andetag som man nämner rent universella och andliga mål, som om allt detta hängde samman – det är tabu.

Helt nyligen läste jag ett brev till John F. Kennedy från hans mor under hans sista år i livet. »Käre Jack«, skriver hon, »när jag bläddrade i min gamla dagbok såg jag att du som femåring en gång blev tillsagd att önska dig en lycklig död. Men du av­ böjde och sa att du hellre önskade dig två hundar.« Uppenbarligen hade den lille pojken ännu inte begripit det där med önskningarnas hierarki, och det är väl delvis därför som anekdoten verkar så komisk. Den förutsätter vissa andliga ramar, och en vuxen blandar inte ihop dessa ramar, för det vore allvarligt, ja, rentav ett slags metafysiskt brott. Så när jag själv i ett och samma andetag har mage att säga: »Jag vill bli helad i anden och jag vill köpa ett hus«, ja, då hukar jag mig och ma­ gen knyter sig och jag vill springa därifrån som en skrämd hare.

Som om någonting där ute i universum, någon liten flisa av det allsmäktiga, ska susa ner till jorden och trycka till mig.

Men vad tusan: här är jag, i norra Kalifornien, i landet där man släpper fram det. Vilket är detsamma som den oförskräck­ ta önskeformuleringens land, en plats på denna jord där en på tre menar att världsalltet vill att vi ska vara lyckliga – bara det inte skadar någon annan. Och om vi bara tar oss tid att 1) komma fram till vad vi verkligen vill, 2) fokuserar på och uttalar denna önskan samt 3) undanröjer alla hinder i form av 23

083403Oxenhandler.ORIG.indd 23

08-10-20 10.31.57

negativa tankar och vanemässiga beteenden – kommer världsalltet att samarbeta för att vi ska uppnå våra mål.

När jag flyttade tillbaka till Kalifornien för tretton år sedan innebar det inte bara en avsevärd geografisk förflyttning. Jag försökte samtidigt krångla mig ur en livsstil som var raka mot­ satsen till att släppa fram det – en livsstil som kanske snarare borde kallas »håll det tillbaka« eller till och med »gör det svårt för dig själv«. Hur kommer det sig att somliga dras till det svåra som till en magnet, att de är som förhäxade av allt som liknar en uppförsbacke? Det är ju i själva verket totalt antievolutio­ närt, ett mycket illa anpassat beteende, ungefär som om en fisk försökte simma utan fenor eller en fågel klippte av sig sina egna vingar.

I mitt eget bagage finns ett arv av både judiskt och katolskt.

Jag växte upp med respekt för lidande och rädsla för världslig lycka, och detta förstärktes i lika mån av bägge traditionerna.

Tänk bara på den judiska seden att krossa glas vid bröllop.

Många tror att det här är ett symboliskt uttryck för att mö­ domshinnan snart ska spräckas, men det finns lärde män som menar annorlunda. I en medeltida by i Polen hamnade en an­ sedd rabbi på en hejdundrande bröllopsfest. Mitt i all denna fest och gamman och dans började rabbinen känna sig illa till mods.

Glädjen var för stor, det bara måste ta en ände med förskräck­ else. Lösningen? Krossa ett glas för att återställa måttan. Ställ till med en liten katastrof, så kanske du undgår den större som annars säkert lockas fram ur mörkret.

Denna lösning tycks mig helt rimlig. Den bygger på en sorts existentiell matematik, en kemisk ekvation: alltför mycket ogrumlad lycka göder olyckan. Har man varit en isolerad stam i tusentals år, står så ohyggligt mycket på spel. Vem vet när din lilla oas av glädje torkar ut igen och du tvingas ut på ändlös 24

083403Oxenhandler.ORIG.indd 24

08-10-20 10.31.57

vandring, ett offer för slaveri, pogromer och boskapsvagnar?

Du ska minnas detta också när du fröjdas. Vid pesach-festen varje vår, när du knäcker ägget som en sinnebild för stammens nya liv, då ska du äta det med en kvist av bittra örter doppade i en bunke full av salta tårar.

Samtidigt som jag tog in den långa historien om judarnas li­ danden, mötte jag bilden av Jesus, släpande på sitt tunga kors, och alla helgon och martyrer som brändes på bål och piskade sig själva, när de inte sov på spikar och levde tillsammans med spetälska. Jag döptes på katolskt vis och valde tretton år gam­ mal namnet Bernadette vid min konfirmation, till minne av den lilla flicka som, när hon var ute och samlade ved, mötte Jungfru Maria i närheten av den franska mirakelstaden Lourdes. Jag hade sett ett foto av Bernadette en gång och blivit djupt berörd.

Bilden var tagen kring 1852 och visade en bräcklig liten flicka böjd under ett jättelass med vedpinnar.

Sedan har vi mormor Grace som bodde några kvarter från oss i Santa Monica och som jag ofta hälsade på i hennes lilla lägenhet. Hon var vänheten själv med sitt snövita hår, sina fina manér, sina violer, broderier och lövtunna kakor – men jag viss­ te att hon inom sig bar en hemlig kärna av farlig eld. Som ung var hon rent ljuvlig, med safirblå ögon och ett moln av brunt hår. Hon växte upp i ett stort hus i Chicago på 1880-talet, i den sorts omgivning där människor slår krocketklot över gräsmat­ tor om somrarna och samlas kring pianot under svala aftnar, klädda i metervis av stärkt och plisserat tyg. Hon hade eleganta kavaljerer.

Men redan som ung lämnade hon allt det där bakom sig för att bli socialarbetare bland kolgruvorna i Alabama. »Berätta om fredagskvällarna!« brukade jag bönfalla henne, för det var så spännande att tänka sig min mormor leva så farligt. Och så 25

083403Oxenhandler.ORIG.indd 25

08-10-20 10.31.57

berättade hon om gruvarbetarna som när de fick lön på freda­ gen brukade gå till baren i staden och bli berusade och vilda.

Hon var kvar på sitt rum i sin långa vita nattsärk med sockor på fötterna och håret utsläppt och hörde dem sjunga och skråla och krossa flaskor på hemvägen. Sedan kom hon till mitt favo­ ritavsnitt: Jag brukade släpa fram byrån och ställa den för dörren så att karlarna inte kunde bryta sig in.

Judarna som släpade på sina tält genom öknen. Jesus som slä­ pade sitt kors. Bernadette som släpade sitt vedlass. Mormor som släpade sin byrå. Jag växte upp i tron att ett äkta liv var detsam­ ma som att släpa något tungt. När jag senare hörde det buddhis­ tiska talesättet att »det som går i familjen, är inte den sanna skat­ ten«, kände jag genast igen mig. Om jag fötts med silversked i mun, är jag säker på att jag skulle ha spottat ut den, för jag var jämt så misstänksam mot allt som föreföll för enkelt.

Nu föddes jag inte med silversked i mun, men jag fick andra skinande saker serverade på fat. En var Kalifornien där jag väx­ te upp i ständigt solsken nära havet: först i södra, sedan i norra delen. Någonstans på vägen fick jag samma attityd till Kalifor­ nien som de flesta andra människor här i världen, nämligen att livet där är för lätt och därför inte riktigt verkligt – trots det ständiga hotet om jordskalv, översvämningar och eldsvådor.

När jag var stor nog att flytta hemifrån sökte jag mig därför till den mest verkliga plats jag kunde tänka mig. Jag flyttade tvärs över kontinenten till en annan värld: platt, kall och evigt grå.

Det college jag valt låg hopkurat söder om Lake Erie i Ohio, och i maj, mot slutet av mitt första skolår där, satt jag vid mitt skrivbord när jag plötsligt fick ont i ögonen. Jag gnuggade ögo­ nen och försökte få bort känslan, och då förstod jag: den smär­ tande känslan var solsken. Jag lutade huvudet mot bordet och grät.

26

083403Oxenhandler.ORIG.indd 26

08-10-20 10.31.57

Men jag stannade troget ytterligare två decennier i denna grå zon. Från Ohio flyttade jag till Toronto för studier i filosofi.

Sedan upptäckte jag zenbuddhismen och flyttade raka spåret till Rochester Zen Center, djupt inne i New Yorks snöbälte söder om Lake Ontario. I denna del av världen är himlen grå i stort sett tre hundra dagar om året, och det är inte ett rörligt, skim­ rande grått utan ett kompakt, tungt grått utan minsta skimmer av ljus. Varje gång tandsköterskan lägger den där tunga, grå skölden över mig som skydd mot röntgenstrålarna, kommer jag att tänka på den långa period i mitt liv då jag bodde vid de Stora sjöarna.

Men så till slut, nästan som om en gudomlig tandsköterska hade lyft på himlens väldiga blylock, kände jag som genom ett mirakel att jag avtjänat mitt straff och fått klartecken att åter­ vända till den plats som jag älskade.

Hur kommer det sig att somliga aldrig behöver vänta på den där känslan av gudomligt klartecken, på ett tillstånd från him­ len som kungör: »Du har lidit nog. Nu kan du göra vad du vill«? De flyttar utan vidare till Hawaii, bara så där, eller börjar hoppa fallskärm eller köper sig en häst. De lyder inte under samma förlamande känsla av en skör balans, under tanken att ljus måste komma ur mörker, att nöje är frukten av smärta och att alltför mycket glädje rubbar jämvikten och ofelbart drar till sig olycka. De verkar aldrig bekymra sig om att förtjäna ett »tillstånd«, få sin behörighet. Vill de fira påsk med blommor och ägg och nytt liv, då firar de påsk – utan fyrtio dagars fasta.

Vill de ha sol, ja, då flyttar de till solen, och struntar i de tjugo förberedande åren av snö.

Jag vet att jag inte är ensam. Jag vet till och med att vi är fler än de. Titta i vilken bok som helst om skrock och det är uppen­ bart. Sedan urminnes tider har människor aktat sig noga för 27

083403Oxenhandler.ORIG.indd 27

08-10-20 10.31.57

lyckan. Inte bara judar, utan varenda kultur har sina urgamla recept för hur man döljer sin lycka, hur man hyllar smärtan mitt i glädjen och avvärjer både gudars och grannars avund: gnugga sot i ansiktet på ditt underbara barn; spotta när du får en kom­ plimang; kasta salt över axeln på bröllop; spill cider ur ditt glas för att sona din goda skörd; säg: »Det var inte illa!« när du egentligen menar: »Det var riktigt bra!« Och trots att jag tyckte att jag verkligen hade avtjänat mitt straff, var jag ändå på min vakt när jag äntligen flyttade tillbaka till Kalifornien. Tillsammans med min man och vår femåriga dotter flyttade jag till området norr om San Francisco där vi hyrde ett litet hus bland vinodlingarna. Från varje fönster hade vi utsikt över böljande kullar, storväxta ekar och de oändliga vinstockarna som med årstiderna växlade från grönt till guld och från guld till rött och lila. Det enda man hörde var vindens sus i träden, porlande vatten i bäckar och små ljusa skrik ifrån vaktlar. De första månaderna tänkte jag varje gång jag gick ut genom dörren: »Det är så förfärligt vackert här. Någon kommer att komma på oss och jaga iväg oss!« Men undan för undan började jag sänka garden. Det kom ju ingen boskapsvagn. Och då gick jag till och med längre. Jag vågade önska mig mer. Jag hade hävdat min rätt till Kalifornien och nu fanns det mer att önska.

Kandinsky skrev en gång i sin dagbok vilken lycka det är att känna doften av terpentin, och när jag läste det kunde jag känna det i hela min kropp. Min mamma är konstnär och i varje hus vi bebodde fanns alltid ett målarrum med dropptäcke på golvet, hyllor och tublådor, penslar och block, tinkturer och redskap.

Att måla var lika mycket en del av vardagen som att äta eller sova, och mina lyckligaste tidiga minnen åtföljs alla av den lätt sura doften av tempera och havremjölspapper, den friska men 28

083403Oxenhandler.ORIG.indd 28

08-10-20 10.31.57

lite jordiga doften av färsk linneduk och, ja – den stickande lukten av balsamterpentin.

Ungefär samtidigt som jag förvisade mig själv från Kalifor­ nien övergav jag måleriet till förmån för skrivandet. Men trots att det sedan barnsben roat mig lika mycket att skriva som att måla, hade jag mycket svårare för det. Det finns gott om förfat­ tare som målar och målare som skriver, men jag hade fått för mig att man måste välja, och det gjorde jag. Länge hade jag en egendomlig känsla av att ha armarna fulla av målningar. Det var en smärtsam känsla, som en skenande puls som ville ut ur min kropp och in i färg och form. Så småningom klingade käns­ lan av, men jag fortsatte att drömma om att måla, lite grann som man drömmer om förlorad kärlek.

En kärlek som jag nu ville återförenas med – om jag bara hade plats. Vårt lilla hus ute bland vingårdarna var i själva ver­ ket så litet, inte mer än ett romantiserat kyffe, att det med knapp nöd fanns plats för vår dotters leksaker, de få redskap min make behövde och min egen laptop och böcker. Var skulle jag kunna göra av papper, penslar och palett?

Det var då jag släppte fram det.

Jag har ingen aning om var jag först hörde det här uttrycket »att släppa fram det« – i norra Kalifornien ligger det ständigt i luften. Det lät fånigt men relativt ofarligt och dessutom gratis, så vad hade jag att förlora? I flera månader, varje morgon och varje kväll, önskade jag mig innerligt en ateljé. Det var allt. Ing­ et hokuspokus, inga mantran, visualiseringar, fokuseringar eller tända ljus. Bara en regelbundet upprepad önskan. Riktad till vem? Det visste jag inte. Jag är inte så förmäten att jag skulle störa Gud med min önskan om en ateljé. Och jag vädrade aldrig min önskan högt eller pratade om den med någon annan. Jag bara tänkte den, intensivt, en stund varje dag.

29

083403Oxenhandler.ORIG.indd 29

08-10-20 10.31.58

Och så hände det. En eftermiddag efter en meditationsretreat stannade jag till på vägen hem för en kopp kaffe. Jag ögnade igenom en lokaltidning och såg de här orden: »Fri tillgång till ateljé i utbyte mot franskalektioner.« Incroyable! tänkte jag för mig själv. Min far var professor i franska och därför hade jag bott i Frankrike till och från ända sedan jag var barn. Jag slog numret och några dagar senare mötte jag Carole.

Carole, visar det sig, är drottningen av att släppa fram det.

Men det visste jag inte då.

Jag knackade bara på dörren till hennes ateljé och när den öppnades stod hon där, en smärt, energisk kvinna lite över fem­ tio med stora blå ögon och lockigt mörkt hår. Hon bar en löst sittande målarrock, jeans och häftiga, flerfärgade läderskor.

Hon målade ett stort stilleben med solrosor, en röd stol och en klarblå hatt och hon stack åt mig en pensel och pekade på ett staffli. »Voilà!« sa hon på ett sätt som varslade om att hon sånär hade uttömt sin franska vokabulär.

Redan under dessa första ögonblick kunde jag hos Carole ana en viss bestämdhet, en ståndaktighet som, vilket jag senare förstod, är en nyckelkomponent i hennes förmåga att förverk­ liga sina drömmar. Och det är en egenskap som motbevisar alla dem som vill tro att det här med att släppa fram det är griller för eteriska väsen utan markkontakt. Carole var vänlig och väl­ komnande, men utan att avbryta sitt måleri – vilket innebar att jag inte kunde skjuta upp mitt nästa djärva steg. Jag klämde ut en ring av färger på paletten, doppade mina penslar i vatten för att mjuka upp dem och ställde duken på staffliet. Sedan stirrade jag på den tomma, vita fyrkanten. Jag stirrade länge och väl och kände mig både otålig och nervös, som om jag väntade på tåget som kom med min älskade. Skulle jag känna igen honom efter så många år? Skulle han känna igen mig? Tänk om kärleken var 30

083403Oxenhandler.ORIG.indd 30

08-10-20 10.31.58

bortblåst, uttorkad? Tänk om, etter värre, den aldrig hade fun­ nits? Jag hade väntat så länge på denna stund, under år av läng­ tan och flera månader av att släppa fram det. Men nu satt jag bara på min pall och kände hjärtat bulta. Till slut greppade jag en stor bambupensel och försökte komma loss genom att dra breda drag med vatten över duken. I andra änden av rummet stod Carole och gick lös på sina solrosor med väldig kraft. »C’est vraiment bizarre«, började jag när jag påminde mig min del av avtalet. Men när Carole svarade »Va?« fortsatte jag som vanligt. »Det är verkligen underligt. Vet du hur jag hittade fram till dig?« Och då insåg jag att det var lika bra att vi talade som vi brukade, för jag hade ingen aning om hur man översatte »släp­ pa fram det« till franska – blotta tanken är så ytterligt ofransk.

Låt gå för fransmännens joie de vivre, inte desto mindre är de en nation av skeptiker. Se på Descartes som måste tänka i så ohygg­ ligt omständliga banor innan han ens var säker på att han fanns till! Fransmännens sätt att rycka på axlarna, höja på ögonbry­ nen och pluta med munnen, allt det är uttryck för tvivel och misstro. De lever i en annan värld än här i Kalifornien, där folk bryr sig väldigt mycket om vad de önskar. »Nä, hur hittade du mig?« frågade Carole.

När jag berättade att hon var frukten av mitt första försök att släppa fram det log hon utan att blinka. Hon bara stod där och tryckte några stänk orange på den blå hatten på tavlan, och med ens kände jag mig som lilla Alice som trillat ner i hålet och hamnat öga mot öga med en märkligt myndig kanin som vän­ tade på henne som om de hade avtalat möte. »Mais bien sûr!« sa hon alldeles lugnt. »De senaste tjugo åren har nästan allting bra i livet kommit till mig den vägen.« »Menar du att allting bra kommit genom att släppa fram det?« 31

083403Oxenhandler.ORIG.indd 31

08-10-20 10.31.58

»Genom att medvetet önska, ja.« »Verkligen? Vad då till exempel?« »Tja, min man bland annat.« »Din man? Och hur länge har du varit gift?« »Femton år.« Hon ville inte komma av sig helt i måleriet, så därför lovade hon att berätta en annan gång. Hon hade svurit på att bli färdig med sin målning samma dag, och det blå på hatten började bli kladdigt … »Okej. Men säg bara en sak till som du har önskat dig och fått …« »Alla mina hus.« »Alla hus? Har du fler än ett?« »Jag har fyra«, sa Carole. »Det här och tre i Frankrike.« »Tre? »Oui«, sa hon och skrapade bort några av de orangea stän­ ken från det blå med spetsen på sin palettkniv. »Un, deux, trois.

Du får se när du kommer och hälsar på mig där.« Det var de sista orden på franska vi utväxlade den dagen. Jag kunde inte tygla min lust att få veta mer om Caroles sätt att önska och få, och önska sig mer – och det var mer än hennes franska höll för. Lyckligtvis verkade hon finna sig i att vi från­ gick vårt avtal denna första dag. Men hon fortsatte måla utan att slå av på takten, och medan vattnet snabbt dunstade bort från min duk avslutade hon sitt stilleben med solhatt och bör­ jade raskt med en ny målning.

Detta var inledningen på ett samtal som med smärre avbrott nu har pågått i tolv år. *** »Där är du ju!« ropar Carole när jag kommer gående mot dör­ ren till hennes nya ateljé på bottenvåningen i det hus som Don, 32

083403Oxenhandler.ORIG.indd 32

08-10-20 10.31.58

hennes make, nyligen byggt åt dem. Eftersom de har rest så mycket fram och tillbaka mellan Kalifornien och de tre husen i Frankrike har jag aldrig haft tillfälle att besöka nybygget. Men när jag hör Caroles röst får jag en egendomlig känsla av déjà vu, som om jag på andra sidan tröskeln kommer att finna att hon målar samma målning med det röda bordet och en blå solhatt.

Men det är bara en stundens inbillning, för tiden står aldrig stilla för dem som verkligen praktiserar det här med att släppa fram det. Sedan jag sist träffade Carole har hon och Don sålt två hus i Kalifornien och byggt det som de nu hyser in sig i. De har startat konstnärskoloni i en liten fransk by och öppnat gal­ leri i en annan. Så snart jag har stigit in och sett mig omkring står det klart att Caroles arbete går framåt – hennes målningar är ledigare, ljusare, utförda med mindre färg och större självför­ troende. Och att döma av hennes sätt att besvara mitt »Comment ça va?« verkar till och med franskan ha tagit sig.

Och för egen del: trots att själva sättet att få kontakt med Carole för tolv år sedan var ett bevis för att det fungerar att släppa fram det, så tog insikten aldrig riktigt skruv. Varför inte?

Jag antar att en livslång skeptisk vana inte går att bryta fullt så enkelt. Och kanske skrämmer det mig lite grann. Vem vet vad som skulle kräla fram om jag lyfte på locket till den stora lådan med varningstexten: »Du skulle bara våga!«? Det finns faktiskt något som heter rädsla för framgång. Vad skulle hända om jag sköt alla mina tvivel och hänsyn åt sidan, bara så där, och strun­ tade i min noggrant avvägda känsla för det möjliga? Vem vore jag då? Efter första mötet med Carole lyckades jag hur som helst vifta bort det hela som nybörjartur, som en ren flax. Och trots att hela Caroles liv – hennes fyra hus, hennes makalösa måleri, hennes hängivne man – var ett lysande vittnesbörd om kraften i att medvetet önska sig det ena och det andra, så var det 33

083403Oxenhandler.ORIG.indd 33

08-10-20 10.31.58

mycket lättare att se det där som »Caroles liv«, som någonting mycket fjärran mig och mitt.

Men så, genom en blandning av öde och ett halsbrytande språng ut i avgrunden, kom det liv som var mitt att falla sönder.

Det andliga samfund som var medelpunkten i mitt liv löstes upp och på kuppen mitt sjutton år gamla äktenskap. Inom lop­ pet av några få månader förlorade jag min man, min mentor, många vänner, själva ramen för mitt liv. Varje gång jag tänker tillbaka på den tiden ser jag bilden av en eremitkräfta framför mig. Som liten brukade jag titta på dem på stranden när det var ebb – helt nakna på sina darriga ben, förtvivlat famlande efter nya skal. Jag fascinerades av deras dramatiska otrygghet, av att de ständigt växte ur sina hem. Och det var just så jag kände mig: utlämnad åt elementen på en flack, vid strand strödd med spillror av mitt eget förflutna.

Undan för undan lyckades jag lappa ihop åtminstone ett vind­ skydd för mitt nya liv. Tillsammans med min dotter flyttade jag till ett litet hus i närheten av hennes pappa. Vi lärde oss att leva våra skilda liv i någorlunda harmoni, han och jag. Flickan mådde bra efter den första chocken och sorgen. Jag började undervisa på ett universitet, vilket gav en viss gemenskap. Det gick flera år.

Och nu, när jag känner mig så långt borta från den där upp­ slitande tiden då det bara gällde att överleva, nu är jag redo att vända blad.

Det är därför som jag är på väg till Carole. Ännu skakad av mitt uppförande hos damerna i Sausalito har jag bestämt mig för att göra upp med önskningssnobben som smet undan i mörkret. Jag ska ge en andra chans åt att släppa fram det – och denna gång har jag svurit på att hålla kursen. *** 34

083403Oxenhandler.ORIG.indd 34

08-10-20 10.31.58

»Jag hade tänkt att vi skulle göra altaren!« säger Carole när jag hade sett mig omkring ett litet tag. Som alltid i Caroles sällskap känns det som att jag drabbas av en släng av dykarsjuka, som att stiga upp ur något djupare, mörkare och kvalmigt till en plats där ljuset flödar och luften nästan är alltför syresatt. »Jag har balsaträ«, säger hon, alltid lika ivrig att återgå till arbetet. »Och här är gips. Det är samma sort som byggarna använder till fogarna i byggbetongen och det håller ihop nästan vad som helst. Det är jättelätt att stryka ut och det torkar fort, fast inte för fort, och då kan man forma och skulptera … ser du?« Hennes händer är täckta av den vita smeten och hon kle­ tar ut det på träet. När jag inte träffat Carole på länge brukar hon besöka mig i drömmen. Och då blir drömmarna med ens livligt färggranna och hon blåser in en känsla av att allt är til�­ låtet, en lekfullhet på randen till det förbjudna. I en av dessa drömmar hade vi bägge stora lådor med splitter nya färgkritor och vi ritade på nymålade väggar. I en annan dröm tog vi oss över ett vattendrag ridande på ryggen på tjusigt utstyrda elefan­ ter.

Tillåtelse, färgkritor, elefanter: så fort jag är i Caroles närhet finns en möjlighet att spränga bojor, att göra det i färg och i stort format. »Så vad önskar du just nu?« frågar hon. »Ja, vad jag verkligen skulle vilja«, börjar jag. Och slutar tvärt. Orden är liksom för stora och glänsande för min trånga lilla hals. »Jag skulle vilja köpa ett hus.« Där. Nu sa jag det.

Och jag blev inte slagen av blixten.

Jag säger det rentav en gång till. »Jag skulle vilja köpa ett hus.

Jag är så trött på mitt lilla näste.« Och så börjar jag stamma fram något slags ursäkt fast ingen bett mig. »Jag menar, jag gil­ lar huset vi hyr, det är ett trevligt litet hus, och vi har bra gran­ 35

083403Oxenhandler.ORIG.indd 35

08-10-20 10.31.58

nar och det finns en liten damm där vägen tar slut – men det är inte vårt. Alla blommor står i krukor, så att vi kan flytta med kort varsel, och du vet själv hur priserna på bostäder går upp.« »Det är bra att äga sitt hus«, säger Carole när jag tystnar för att hämta andan. »Man får sådan kraft av det. Har jag berättat om min syster?« Så berättar hon om sin syster, vars make läm­ nade henne för en yngre kvinna efter trettio års äktenskap. Sys­ tern var mycket uppriven och tvingades lämna det stora hus som hon delat med sin man och saknade all ekonomisk trygg­ het. »Och vet du vad hon sa?« frågar Carole. »Hon kom och hälsade på mig och vi var tillsammans några dar och jag för­ sökte liksom bara gå under rädslan och förvirringen och lyssna in vad hon behövde och vad hon ville i den här nya fasen av sitt liv. Och det som föll henne in var att hon alltid hade velat bo i ett litet hus vid havet. Hon ville ha tre saker inom en radie av max en halvmil: sitt lilla hus vid havet, sin segelbåt och sitt jobb. Så då sa jag att vi skulle göra ett altare –« »Varför då?« avbryter jag. »Vad menar du med att göra ett altare?« Jag har mina egna idéer om heliga ting och hur de fun­ gerar, men jag vill höra vad Carole har att säga. »Ja, men vad är ett altare egentligen?« svarar hon som om det var den mest självklara saken i världen. »Det är en speciell plats där du förvarar något värdefullt, eller något som står för vad du tycker är värdefullt. Och eftersom du har lagt det där, är du uppmärksam på det. Och när du är uppmärksam, det är då som magin tar fart –« »Magin?« »Ja, för det är magi det handlar om. Men det är ingen magi som kommer från ingenstans. Den kommer därför att du ger den utrymme. Du går utöver din egen fantasi, i ditt eget huvud, och gör den synlig, du aktualiserar den genom att göra ett ting 36

083403Oxenhandler.ORIG.indd 36

08-10-20 10.31.59

av den. Vet du vad som hände min syster? Hon gjorde sitt altare av en trälåda och inuti den ställde hon ett pyttelitet hus av små trästavar med blomlådor på trappan och det blå havet bakom och segelbåten guppande i vågorna. Ett år senare hade hon sitt hus!« Och sedan – som om hon ser att jag, i stället för att genast skrida till verket, kanske hellre låter mig vyssas till ro av berät­ telsen om systern och åker snålskjuts på hennes framgång – nag­ lar Carole fast mig med blicken och säger: »Så det vore väl en jättebra början för dig!« »Moi!?« »Ja, du.« Visst skulle jag vilja börja där. Jag vet precis hur mitt altare skulle se ut: det skulle vara ett litet persikofärgat medelhavshus med tak i rött tegel. Det skulle vara överväxt av bougainvillea och där skulle finnas citronträd i krukor och en fontän på inner­ gården …

Men jag kan inte.

Jag kan bara inte.

Jag är helt enkelt inte mogen för att lägga min önskan om ett hus på en helig plats. Att öppet förklara att jag väntar mig gå­ vor och välsignelser i form av en handpenning och till på köpet ställets bästa biff. För mig är ett altare, stort eller litet, en helig plats där man åkallar minnet av det som »inte är av denna värl­ den« och bjuder in dess närvaro. Jag har universitetsexamen i filosofi och religion och minns mycket väl att vårt ord för altare kommer av latinets scrinium som betyder »låda« eller »behål­ lare« och att altaret är en behållare för gudomlig kraft och me­ ning. Det är en tröskel, en plats där denna världen och den and­ ra världen möts. Det gamla hinduiska ordet är thirta, som bety­ der »korsning« eller »vadställe«.

Som behållare för gudomlig makt och som korsning för syn­ 37

083403Oxenhandler.ORIG.indd 37

08-10-20 10.31.59

liga och osynliga världar är helgedomar definitivt djupt för­ bundna med önskningar. I alla tider har pilgrimer vandrat långt till heliga platser med önskningar om andlig förvandling och ibland om konkreta, specifika mål: må min älskade och jag bli förenade igen, må jag föda ett friskt barn, må min make hämta sig från sin hemska sjukdom. En helgedom kan också vara kors­ ningen mellan nutid och dåtid, ett sätt att hedra förfäder och minnas de döda.

Men inte ens när jag tänker på allt som en helgedom kan vara och på allt den kan göra känner jag mig redo att göra ett altare åt det hus i två eller ett och ett halvt plan som jag drömmer om. »Jaha, men du kan väl bara kalla det en speciell låda, i så fall?« säger Carole och försöker hitta en utväg. Jag ruskar på huvudet. Även om jag kunde glömma den gamla länken mellan orden och låtsas att jag bara gjorde en liten låda och inte ett altare, skulle frågan ändå kvarstå: Vilken är det rätta platsen för våra världsliga önskningar?

Som barn gjorde jag en skakande erfarenhet. Jag var på besök hos min farmor i St Louis över jul och hon tog mig med till varu­ huset för att titta på tomten. Vi åkte bil dit och jag fick ställa mig i kön bakom alla de andra barnen och förbereda min öns­ kan till tomten. Det var lite märkligt att han inte satt i rummet där vi väntade, men det bekymrade mig inte så mycket. När man avancerat längst fram i kön, kom en tant och ledde en ge­ nom en dörr till rummet där tomten måste finnas. Jag brukade alltid vara lite rädd för att krypa upp i tomtens knä, men jag visste att jag skulle klara av det. Pirret av rädsla var en del av spänningen och på sätt och vis en bekräftelse av tomtens makt. Äntligen var det min tur att föras in genom dörren och jag kom ut på en gård där jag plötsligt lämnades helt ensam vid foten av 38

083403Oxenhandler.ORIG.indd 38

08-10-20 10.31.59

ett gigantiskt rymdskepp. Jag förstod inte var jag var och ville leta efter tomten och skulle just vända på klacken och springa ut genom dörren igen, när en röst mullrade från ovan: »Nå, min lilla flicka, vad önskar du dig då?« Vad jag önskade mig mest av allt var en Patty Play Pal, en docka i naturlig storlek med mörkbrunt hår, blå ögon och rör­ liga armar och ben. »En Patty Play Pal«, viskade jag. »En vad?« dånade rösten. »En Patty Play Pal.« »Vad är det?« dånade rösten igen och lät nästan lite vresig.

Jag flydde därifrån. Jag rusade hals över huvud genom dörren och innan farmor hann ifatt mig hade jag pilat rakt igenom en hel sal in på herravdelningen där jag dök ner bakom en ställning med vinterrockar. Det tog sin tid innan farmor lyckades locka fram mig därifrån och ännu längre tid tills hon återvunnit mitt förtroende. Hon hade ingen aning om att tomten fått sparken och ersatts av en »framtidsjul« i äkta 50-talistisk sputnikstil.

Jag godtog hennes ursäkt men tror aldrig hon förstod hur svi­ ken jag kände mig. I stället för att få sitta i tomtens knä och viska min önskan i hans öra hade jag lurats ut i den mest ex­ trema utsatthet på den kalla gården under en dånande stämma.

Och medan jag stod där nedanför raketen – fast det hade jag inte kunnat sätta ord på just då – och formade orden: »Jag vill ha en Patty Play Pal«, hade jag en förfärlig känsla av att något inte stämde. Det fick det att svindla för ögonen, nästan så att jag mådde illa.

Det var inte förrän jag på universitetet upptäckte en rent ena­ stående liten bok av den rumänske religionshistorikern Mircea Eliade som jag förstod min bävan. I Heligt och profant förkla­ rar Eliade att den religiösa erfarenheten kretsar kring skärnings­ 39

083403Oxenhandler.ORIG.indd 39

08-10-20 10.31.59

punkten mellan två olika verklighetsskikt. Han skriver: »Män­ niskan får kunskap om det heliga, emedan detta manifesterar sig, emedan detta visar sig som något helt annat än det pro­ fana.« Det heliga uppfattas som verkligare och kraftfullare – och när det bryter igenom i den vanliga, profana erfarenheten väcker det en känsla av helig bävan som ligger väldigt nära fruktan. »För den religiösa människan«, skriver Eliade, »är rummet icke homogent. Det företer avbrott och rämnor; det har vissa delar som är kvalitativt olika de övriga. ’Träd icke hit’, sade Herren till Mose. ’Drag dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark.’« När jag själv kom nära den enorma raketens obelisk och stammade fram min önskan om en docka, hade jag en genuint bävande känsla av att överträda en grundläggande gräns, av att lyfta in min profana önskan i ett rum där den inte hörde hem­ ma. Och det, om än i mildare form, är vad som händer nu när jag föreställer mig att jag ska skapa ett rituellt föremål för min önskan att köpa ett hus.

Det konstiga är att jag under alla år av zenmeditation har för­ sökt släppa distinktionen mellan heligt och profant. I zen för­söker man se allt som lika heligt, allt från Buddha till flugan surrande i sommarbrisen. Som det heter i en gammal klassisk zenkoan: »Ut­ anför det gamla templet pinkar en hund mot himlen.« I all dess skenbara vanvördighet ger meningen uttryck för att alla ting i grunden är välsignat jämbördiga. Mer än en gång har det slagit mig att detta är den mest storslagna sentens i världen.

Men nu tvingas jag åter inse att jag släpar på en väldigt stel­ bent hierarkisk syn på önskningar. Dess lagar säger att man inte får använda heliga former – varken böner, heliga föremål eller ceremonier i skenet av tända ljus – för att ge uttryck för profana önskningar.

40

083403Oxenhandler.ORIG.indd 40

08-10-20 10.31.59

083403Oxenhandler.ORIG.indd 41

08-10-20 10.31.59