NoK Dรถden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 4
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 5
En polis går gatan fram med en pingvin. Polismästaren kommer körande och får syn på dem. Han stannar bilen och ropar: – Ta genast med den där pingvinen till zoo! – Javisst, polismästaren, svarar polisen. Senare samma dag får polismästaren syn på polisen och pingvinen igen. Han ropar: – Sa jag inte åt dig att ta med pingvinen till zoo! – Jovisst, svarar polisen. Men vi har redan varit där, och på cirkus med. Nu ska vi på bio.
NoK Dรถden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 6
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 7
1 Först landade en sten en meter från hans fötter. Viktor såg sig om. Två killar stod och flinade åt honom. Den ene av dem böjde sig ner mot den trasiga kullerstensbeläggningen, plockade upp ännu en sten och slungade iväg den mot Viktor som ett bowlingklot. Viktor fick fart och vek runt hörnet med snabba steg, som om han försökte sätta rekord i gång. Det viktigaste är att inte börja springa, intalade han sig. Han stannade inte förrän han var framme vid sitt hus. Han kastade en blick på klockan som hängde på väggen: den var nio. Det var tyst och folktomt. Han gick in i porten. Nu var han inte rädd längre. Vanligt folk hade tråkigt helt enkelt, alla nöjen hade blivit för dyra. Det var därför de kastade sten. Kväll. Köket. Mörker. Det var strömavbrott igen. Inifrån dunklet hördes pingvinen Misjas dröjande steg. Viktor hade haft honom sedan förra hösten, då djurparken hade skänkt bort sina hungriga invånare till alla som kunde hålla dem med mat. Viktor hade åkt dit och valt ut en kungspingvin. En vecka tidigare hade hans flickvän lämnat honom. Han hade känt sig ensam, men pingvinen Misja hade tagit med sig sin egen ensamhet, och de båda ensamheterna fyllde bara ut varandra, så att ban7
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 8
det mellan dem snarare liknade ett ömsesidigt beroende än vänskap. Viktor hittade ett stearinljus, tände det och satte det i en majonnäsburk på bordet. Den lilla lågans poetiska förströddhet fick honom att leta fram papper och penna i halvmörkret. Han satte sig vid bordet och lade papperet mellan sig och ljuset. Detta pappersark måste fyllas med någonting. Om Viktor hade varit poet hade en rimmad strof kanske börjat ta form på det vita arket, men någon poet var han inte. Han var en skribent som hade fastnat mellan journalistiken och kortprosan. Det han var allra bäst på var korta berättelser. Mycket korta. Så korta, att även om någon hade betalat för dem skulle det inte ha gått att leva på. Utanför hördes ett skott. Viktor ryckte till och tittade ut genom fönstret, men såg ingenting. Han återvände till papperet. Fantasin hade redan skapat en berättelse av skottet. Den fyllde en sida – varken mer eller mindre. Just när de sista, tragiska tonerna i den nya berättelsen klingade ut kom elektriciteten tillbaka. Taklampan tändes. Viktor blåste ut ljuset. Han tog ut en bit alaska pollock ur frysen och lade den i Misjas matskål.
2 Nästa morgon skrev Viktor rent den nya berättelsen på maskin, sa adjö till pingvinen och begav sig till en nystartad tidning som generöst tryckte allt 8
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 9
från recept till recensioner av nyheter på den postsovjetiska scenen. Han kände tidningens chefredaktör ganska bra – de hade supit tillsammans några gånger, varefter Viktor hade blivit hemskjutsad av redaktionens chaufför. Chefredaktören hälsade honom med ett leende och en klapp på axeln. Han bad sin sekreterare att koka kaffe och ögnade sedan igenom Viktors alster med professionell blick. – Nej, gamle vän, sa han slutligen. Ta inte illa upp, men det här fungerar inte. Det behövs mer blod, eller också ett helt annat ämne, helst en kärlekshistoria med lite kittlande detaljer. Tidningsnovellen är en sensationsgenre, försök att förstå det. Utan att invänta kaffet sa Viktor adjö och gick. Inte långt därifrån låg tidningen Huvudstadsnytts redaktion. Där hade han ingen chans att få träffa chefredaktören, så han tittade in på kulturredaktionen. – Vi publicerar över huvud taget ingen skönlitteratur, sa den gamle kulturchefen vänligt. Men lämna kvar den ni. Man vet aldrig. Kanske i något fredagsnummer. För jämviktens skull. Om det är för många dåliga nyheter letar läsarna gärna efter någonting neutralt. Jag ska läsa den! Efter att ha befriat sig från besökaren med hjälp av sitt visitkort återvände gubben till sitt pappersdränkta skrivbord. Först då insåg Viktor att han inte ens hade blivit ombedd att stiga in. Hela samtalet hade utspelat sig i dörröppningen. 9
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 10
3 Två dagar senare ringde telefonen. – Det är från Huvudstadsnytt, sa en klingande, välartikulerad kvinnoröst. Chefredaktören vill tala med er. Luren överlämnades. – Viktor Aleksejevitj? frågade en mansröst. – Ja. – Skulle ni kunna titta in till oss idag? Eller är ni upptagen? – Nej då, svarade Viktor. Jag är inte upptagen. – Då skickar jag en bil. En mörkblå Zjiguli. Ge mig bara adressen. Viktor dikterade sin adress. Chefredaktören, som ännu inte hade presenterat sig med namn, sa adjö. Eller närmare bestämt: »Då ses vi.» Inte kan det vara berättelsen de vill prata om? tänkte Viktor när han stod och valde skjorta i garderoben. Nej, knappast … Vad ska de med min berättelse till? Fast vem vet? I den mörkblå Zjigulin utanför porten satt en mycket artig chaufför. Han körde Viktor till redaktionen. – Igor Lvovitj, sa chefredaktören och räckte fram handen. Trevligt att träffas. Han liknade mer en överårig idrottare än en tidningsman. Kanske var han också det, fast i hans blick syntes en ironisk glimt som snarare skvallrade om intellekt och bildning än om långa träningspass i en sporthall. 10
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 11
– Sätt er! Konjak? Orden åtföljdes av en chevaleresk gest. – Nej tack. Kaffe, om det går bra … Viktor satte sig i skinnfåtöljen framför det stora skrivbordet. Chefredaktören nickade. Så lyfte han en telefonlur och beställde två kaffe. – Vet ni, sa han sedan och granskade Viktor med vänlig blick. Vi pratade om er för inte så länge sedan, och igår kom Boris Leoniditj, vår kulturchef, in till mig och sa: »Kasta ett öga på det här!» Och så gav han mig er berättelse. Det var en bra berättelse … Då kom jag plötsligt ihåg varför vi hade pratat om er. Och så bestämde jag mig för att vi borde ses. Viktor lyssnade och nickade artigt. Igor Lvovitj gjorde en paus, log och fortsatte. – Skulle ni vilja arbeta hos oss, Viktor Aleksejevitj? – Vad skulle jag skriva om? frågade Viktor. Inombords fruktade han ännu ett journalistiskt arbetsläger. Igor Lvovitj skulle just svara när sekreteraren kom in med en bricka och dukade fram kaffekoppar och sockerskål på bordet. Chefredaktören hejdade sig och teg tills sekreteraren hade gått. – Detta är konfidentiellt, sa han. Vi behöver någon som kan skriva nekrologer, en mästare i den korta genren. Det ska vara laddat, originellt och rappt. Om ni förstår? Han gav Viktor en förhoppningsfull blick. 11
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 12
– Betyder det att jag måste sitta på redaktionen och vänta på att folk ska dö? frågade Viktor försiktigt, rädd att få ett jakande svar. – Självklart inte! Arbetet är mycket mer intressant och ansvarsfullt än så. Ni ska helt på egen hand bygga upp ett kartotek med kors – så kallar vi våra nekrologer – över ännu levande personer, allt från kändisar i parlamentet till gangstrar och kulturfolk. Men jag vill att ni skriver som ingen har skrivit om de döda förut. Efter att ha läst er berättelse tror jag att ni kan det! – Och lönen? undrade Viktor. – Tre hundra dollar, till att börja med. Fria arbetstider. Men jag måste naturligtvis hållas underrättad om vilka som ingår i kartoteket. Ingen plötslig bilolycka ska ta oss på sängen! Och så ett villkor till: ni måste skriva under pseudonym. Det är förresten i ert eget intresse. – Vilken pseudonym då? Viktor ställde frågan snarare till sig själv än till chefredaktören. – Det får ni själv bestämma, men om ni inte kommer på något kan ni skriva »Kamraterna» så länge. Viktor nickade.
4 Innan Viktor gick och lade sig drack han te och tänkte på döden. Tankarna flöt lätt. Han var på ett strålande humör som egentligen lämpade sig bätt12
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 13
re för vodka än te. Men någon vodka hade han inte. Han hade erbjudits att spela ett fantastiskt spel. Och trots att Viktor ännu inte visste hur han skulle utföra sina nya plikter fylldes han av upprymdhet inför detta som var någonting helt nytt och annorlunda. I den mörka hallen vandrade pingvinen Misja fram och tillbaka och dunsade med jämna mellanrum in i den stängda köksdörren. Till slut fick Viktor dåligt samvete och släppte in honom. Misja ställde sig vid bordet. Han var nästan en meter lång, och det räckte för att han skulle kunna överblicka allt som fanns på bordet. Först tittade han på tekoppen och sedan vände han blicken mot Viktor. Det var en genomträngande blick, som hos en gammal luttrad partifunktionär. Viktor fick lust att göra någonting trevligt för pingvinen, så han gick in i badrummet och tappade upp kallt vatten. När Misja hörde ljudet av rinnande vatten kom han genast struttande, och utan att vänta tills badkaret blev fullt böjde han sig fram och vältrade sig ner i det. Nästa morgon åkte Viktor till Huvudstadsnytts redaktion för att få några praktiska råd av chefredaktören. – Hur ska jag välja ut mina huvudpersoner? frågade Viktor. – Det är enkelt. Se efter vilka personer tidningarna skriver om. Eller så kan ni leta upp dem själv. Fosterlandet känner inte alla sina hjältar – många föredrar ju att vara anonyma … 13
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 14
På kvällen kom Viktor hem med en hel packe tidningar och satte sig vid köksbordet. Redan i de första tidningarna hittade han stoff för sina betraktelser, och efter att ha strukit under namnen på ett antal Mycket Viktiga Personer började han skriva upp dem i en anteckningsbok. Han skulle få mycket att göra – bara ur ett par tidningar hade han antecknat runt sextio namn. Sedan drack han te och funderade lite mer, den här gången över själva genren. Han såg redan framför sig hur han skulle förvandla den till någonting mycket levande och på samma gång sentimentalt, så att den allra enklaste jordbruksarbetare skulle få torka en tår ur ögat när han läste om vem det nu var som hade dött. På morgonen valde Viktor ut sitt första objekt. Nu återstod bara att få chefens välsignelse.
5 Klockan halv tio på förmiddagen hade Viktor fått Igor Lvovitjs välsignelse, en kopp kaffe samt ett presskort, överräckt under högtidliga former. Med detta på fickan köpte han en flaska Finlandia i en kiosk och begav sig till det kontor där den före detta författaren och numera parlamentsledamoten Aleksandr Jakornitskij huserade. När parlamentsledamoten fick höra att en journalist från Huvudstadsnytt ville träffa honom blev han mycket glad. Han bad genast sekreteraren att 14
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 15
avboka alla andra besök och inte släppa in någon. Viktor satte sig bekvämt till rätta och placerade den finska vodkan och en diktafon på bordet. Jakornitskij ställde påpassligt fram två kristallglas på var sida om flaskan. Parlamentsledamoten talade ledigt utan att invänta frågor. Han berättade om sitt arbete, om barndomen och om tiden på universitetet, då han hade varit ledare för det ungkommunistiska förbundet. När flaskan var nästan tom skröt han om sina resor till Tjernobyl. Dessa hade tydligen haft en positiv inverkan på hans potens, vilket för övrigt kunde intygas av hans fru, som var lärarinna på en privatskola, och hans älskarinna, som var sångerska på Nationaloperan. Innan de skildes åt omfamnade de varandra. Politikern/författaren hade gjort ett mycket livfullt intryck på Viktor, kanske rentav för livfullt för en nekrolog. Men det var ju också detta han måste fokusera på – varje död person hade nyss varit levande, och Viktors ambition måste vara att hålla kvar deras kroppar ytterligare en stund. Hans texter skulle inte vara helt svarta. Hemma skrev Viktor snabbt en nekrolog och reste därmed så att säga ett kors över parlamentsledamoten. Det blev två sidor fyllda av värme, en berättelse om en levande människa med alla hans synder. Han behövde inte ens lyssna på inspelningen från intervjun – han hade allt i färskt minne. När Igor Lvovitj läste texten följande morgon 15
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 16
blev han mycket upprymd. – Vilken uppvisning! utbrast han. Bara den där operasångerskans man håller tyst … »Många är måhända de kvinnor som sörjer denna dag, men våra tankar går närmast till hans fru och ytterligare en kvinna, vars röst mången gång stigit mot Nationaloperans kupol, hörd av alla, ämnad blott för honom.» Bravo! Tjusigt! Fortsätt så! – Igor Lvovitj, sa Viktor, som genast kände sig lite djärvare. Jag skulle behöva mer bakgrundsinformation, och det tar väldigt lång tid om jag ska intervjua alla personer själv. Kanske har tidningen något slags register? Chefen log. – Visst har vi det, sa han. På kriminalredaktionen. Jag tänkte faktiskt föreslå det själv. Jag ska säga åt Fjodor att släppa in dig!
6 Allt föll på plats. Viktor lade ner sin själ i arbetet. Till sin hjälp hade han Fjodor på kriminalredaktionen, som delade med sig av allt han hade. Och det var inte lite: allt från namn på Mycket Viktiga Personers älskare och älskarinnor till konkreta försyndelser som dessa personer hade gjort sig skyldiga till, jämte andra händelser i deras liv. Kort sagt var det hos Fjodor Viktor hämtade de detaljer som liksom goda indiska kryddor förvandlade varje nekrolog från ett sorgligt konstaterande av fakta 16
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 17
till en riktig gourmeträtt. Med jämna mellanrum lade han en packe texter på chefens skrivbord. Allt var förträffligt. Det prasslade muntert i fickan, och även om det inte handlade om några stora pengar, räckte det mer än väl för Viktors anspråkslösa behov. Det enda som emellanåt plågade honom var avsaknaden av berömmelse, om än en anonym sådan. Hans huvudpersoner var i högsta grad levande. Av över ett hundra slutgiltigt porträtterade kändisar hade inte en enda dött eller ens insjuknat. Men dessa funderingar fick inte Viktor att slå av på takten. Han bläddrade oförtröttligt genom tidningarna i jakt på nya namn och fördjupade sig i biografierna bakom namnen. Fosterlandet borde känna sina hjältar, intalade han sig. Det var en kväll i november. Det regnade. Pingvinen Misja tog ett kallt bad. Viktor satt och tänkte på sina seglivade hjältar. Då ringde telefonen. – Jag fick ert nummer av Igor Lvovitj, sa en hes mansstämma. Det är en sak jag vill prata med er om. När Viktor hörde namnet på sin chefredaktör gick han villigt med på att träffas. En halvtimme senare tog han emot gästen. Det var en man i fyrtiofemårsåldern, rak i ryggen och smakfullt klädd. Han hade med sig en flaska whisky och de slog sig utan omsvep ner vid köksbordet. – Misja, presenterade sig gästen. Viktor flinade till, men blev sedan genast förlägen. – Förlåt, sa han, men det heter min pingvin också. 17
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 18
– Jag har en gammal vän som är mycket sjuk, fortsatte gästen. Vi är jämnåriga och har känt varandra sedan vi var små. Sergej Tjekalin heter han. Jag vill beställa hans nekrolog av er. Går det bra? – Javisst, svarade Viktor. Men då behöver jag veta en del om hans liv, gärna personliga saker. – Inga problem, sa Misja. Jag vet allt om honom. Jag kan berätta. – Varsågod. – Han är son till en rörmokare och en lekskolefröken. Redan som liten drömde han om en motorcykel och när han hade gått ut skolan köpte han till slut en Minsk, men för det krävdes en del stölder … Nu skäms han över sitt tidigare liv. Fast det nuvarande är inte mycket bättre. Vi är kolleger, han och jag, vi bildar och avvecklar truster, men jag är framgångsrik och det är inte han. Nyligen gick hans fru ifrån honom, så nu är han helt ensam. Inte ens en älskarinna har han, och har aldrig haft. – Vad heter hans fru? – Lena … Över huvud taget går det inget vidare för honom, för att inte tala om hans hälsa … – Vad är det för fel på hans hälsa? – Misstänkt magcancer och kronisk prostatit. – Vad är det viktigaste i livet för honom? frågade Viktor. – Det viktigaste? En silverfärgad Lincoln, som han aldrig kommer att få. Samtalet nedsköljdes med whisky, och denna cocktail av ord och sprit fick det att kännas som om 18
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 19
en tredje person satt med vid bordet: Sergej Tjekalin, den oduglige stackaren som ratats av sin fru och lämnats sjuk och ensam kvar med en ouppnåelig dröm om en silverfärgad Lincoln. – När kan jag hämta den? frågade Misja till slut. – I morgon. När Misja hade gått hörde Viktor en bilmotor starta. Han tittade ut genom fönstret och fick se en silverfärgad Lincoln köra iväg, lång och förnäm. Viktor utfodrade pingvinen Misja med färskfryst flundra, fyllde på badkaret med mer kallt vatten och satte sig sedan i köket för att skriva den beställda nekrologen. Det fanns ett litet fönster i väggen mellan badrummet och köket, och genom det hörde han vattnet plaska, och han log medan han skissade på korset och tänkte på pingvinen som tyckte så mycket om rent, kallt vatten.
7 Hösten är den bästa årstiden för att skriva nekrologer. Det är vissnandets tid, en tid för att sörja och söka efter det förgångna. Vintern lämpar sig bra för livet – den är glad i sig, med sin uppfriskande kyla och gnistrande snö. Men till vintern återstod ännu några veckor, och Viktor skulle hinna tjäna ihop en ordentlig hacka till nästa år. Arbete fanns det gott om. Det hade börjat regna igen när Misja nummer två kom hem till Viktor. Misja läste igenom nekro19
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 20
logen och blev mycket nöjd. Han tog fram plånboken och frågade: – Hur mycket? Viktor ryckte på axlarna. Dittills hade han fått betalt per månad. – Har man gjort något bra ska man ha bra betalt, sa Misja. Det var svårt att inte instämma i detta påstående, så Viktor nickade. Misja tänkte efter. – Du borde åtminstone få dubbelt så mycket som en lyxhora … Räcker det med fem hundra dollar? Viktor blev inte förtjust i jämförelsen, men beloppet gillade han. Han nickade en gång till, och Misja räckte honom fem hundradollarssedlar. – Om du inte har någonting emot det kan jag skaffa fler kunder åt dig, föreslog Misja. Det hade Viktor ingenting emot. Misja nummer två gick sin väg. Utanför fönstret var det fortfarande en grå och regnig förmiddag. Dörren öppnades och i dörröppningen stod pingvinen. Han stod där en stund, varpå han gick fram till sin husse och tryckte sig mot hans knän. Viktor klappade det kära djuret.
8 Den natten sov Viktor lätt, och genom slummern hörde han den sömnlösa pingvinen vandra omkring i lägenheten. Fram och tillbaka vankade han 20
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 21
och lät alla dörrar stå öppna. Ibland lät det som om han stannade till och suckade tungt, likt en gamling som har tröttnat på livet och sig själv. Nästa morgon ringde Igor Lvovitj och bad honom att komma in till redaktionen. Efter en kopp kaffe diskuterade de det aktuella läget för korskartoteket. På det stora hela var chefen nöjd. – Vår enda miss är att alla våra blivande lik bor i Kiev, sa han. Huvudstaden fungerar förstås som en dammsugare som drar till sig alla mer eller mindre bemärkta människor, men det finns ju en och annan även på andra håll. Viktor lyssnade uppmärksamt och nickade då och då. – Vi har korrespondenter överallt, fortsatte chefen, och de samlar redan in all information vi behöver. Det enda som krävs är att någon åker och hämtar den. Posten kan man inte lita på, och när det gäller sådant här vågar man inte ens faxa. Jag skulle faktiskt vilja be er att ta itu med saken … – Hur då? frågade Viktor. – Ni kunde åka till ett par städer och hämta materialet. Först till Charkov och sedan till Odessa, om ni inte misstycker. På tidningens bekostnad, förstås. Viktor gick med på förslaget. Ute duggregnade det igen. På hemvägen gick Viktor in på ett kafé och beställde en sexa konjak och en stor kaffe. Han behövde värma sig. 21
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 22
Inne på kaféet var det tyst och tomt. En passande miljö för drömmar, eller för motsatsen, det vill säga gamla minnen. Viktor smuttade på konjaken. En välbekant doft kittlade näsborrarna. Den är äkta! tänkte han glatt överraskad. Den trevliga pausen på kaféet – denna mellanakt mellan det förflutna och framtiden med ett glas konjak och en kopp kaffe – försatte honom i en romantisk sinnesstämning. Han kände sig inte ensam eller olycklig. Han var en betalande gäst i sin fulla rätt att tillfredsställa sitt enkla behov av att värma sig inombords. En sexa äkta konjak, och så sprider sig genast värmen i två motsatta riktningar – uppåt, till huvudet, och nedåt, till fötterna. Tankarna saktar in. Förr hade Viktor drömt om att bli romanförfattare. Men han hade inte ens lyckats få ihop en novell. Någonstans hade han visserligen några oavslutade manuskript liggande. Men just detta var också deras öde – att förbli oavslutade. Han hade helt enkelt otur med muserna. Av någon anledning höll de sig aldrig kvar tillräckligt länge i hans tvårumslägenhet för att han skulle hinna slutföra en endaste novell. Detta var orsaken till hans misslyckanden. Hans muser var häpnadsväckande trolösa. Eller så var det hans eget fel, därför att han alltid valde så opålitliga muser. Men nu när han var ensam med pingvinen producerade han i alla fall kortare alster, vilka dessutom betalade sig bra. När han var helt igenom varm lämnade han 22
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 23
kaféet. Det regnade fortfarande. Dagen var råkall och grå. Innan han åkte hem gick han in i en affär och köpte ett kilo fryst lax till Misja.
9 Före avresan till Charkov hade Viktor ett problem att lösa: vem skulle ta hand om Misja? Pingvinen skulle nog egentligen klara sig bra på egen hand i tre dagar, men Viktor oroade sig. I minnet gick han igenom alla sina bekanta – vänner hade han dessvärre inga – men alla dessa var människor som Viktor bara kände på avstånd, och det fanns ingen som han ville be om hjälp. Han kliade sig i nacken och gick fram till fönstret. Det duggregnade. Framför porten stod en polis och pratade med en gumma som bodde i huset. Viktor kom att tänka på den gamla vitsen om pingvinen och polisen och log. Han gick fram till det lilla bordet där telefonen stod. Så slog han upp sin telefonbok och letade fram numret till kvarterspolisen. – Fänrik Fischbein, svarade en tydlig mansröst i andra änden. – Ursäkta, sa Viktor trevande, jag skulle vilja be er om en sak … Jag bor i era kvarter … – Har det hänt någonting? avbröt honom polismannen. – Nej. Snälla, tro inte att jag skämtar nu. Det är så 23
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 24
att jag ska iväg på tjänsteresa i tre dagar, och jag har ingen som kan se efter pingvinen … – Jag är ledsen, sa polismannen med lugn och fast stämma, men jag kan inte ta hand om er pingvin, jag bor med min mamma i en liten etta. – Ni missförstår mig, sa Viktor skyndsamt. Jag ville bara be er att komma hem till mig ett par gånger och ge den mat. Ni får mina nycklar. – Det går bra. Ge mig namn och adress, så kommer jag. Är ni hemma vid tretiden? – Ja, det är jag. Viktor satte sig i en fåtölj. För lite över ett år sedan hade Olga brukat sitta bredvid honom på fåtöljens breda armstöd. Hon var en liten nätt blondin med trevlig uppnäsa och missnöjd blick. Ibland lade hon huvudet på hans axel och försjönk i drömmar, i vilka det förmodligen inte fanns någon plats för honom. Han fick bara finnas till i verkligheten. Men även i verkligheten kändes det sällan som om hon behövde honom. Hon var tystlåten och tankfull. Vad hade förändrats sedan den dag då hon lämnade honom, utan att ens tala om varför? Nu var det pingvinen Misja som stod vid hans sida. Tystlåten han med, men var han tankfull? Vad betydde det att vara tankfull? Kanske var det bara ett ord för att beskriva ett ansiktsuttryck? Viktor böjde sig fram och sökte pingvinens små ögon med blicken. Han granskade dem uppmärksamt och letade efter tecken på tankfullhet, men allt han såg var sorg. 24
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 25
Kvarterspolisen kom kvart i tre. Han tog av sig skorna och steg in i vardagsrummet. Hans utseende stod i skarp kontrast till hans efternamn – han var en bredaxlad, ljushårig och blåögd ung man, nästan huvudet högre än Viktor. Man hade snarare väntat sig att träffa på honom i ett volleybollag än hos polisen, men nu var han trots allt polis. – Jaha, och var har ni djuret? frågade han Viktor. – Misja! ropade Viktor och pingvinen tittade fram ur sitt krypin bakom den mörkgröna soffan. Han gick fram till Viktor och tittade intresserat på polismannen. – Det här, Misja, började Viktor, men sedan vände han sig mot kvarterspolisen. Förlåt, men vad heter ni i förnamn? – Sergej. Viktor höll kvar blicken på den andre mannen. – Märkligt, sa han. Ni ser inte alls judisk ut. – Det är jag inte heller, sa kvarterspolisen och log. Mitt riktiga efternamn är Stepanenko. Viktor ryckte på axlarna och vände blicken mot pingvinen. – Misja, sa han. Den här människan heter Sergej och han ska ge dig mat medan jag är bortrest. Sedan visade Viktor Sergej var allting fanns och gav honom extranycklarna till lägenheten. – Oroa er inte, sa kvarterspolisen när han gick. Allt kommer att gå bra!
25
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 26
10 I Charkov var det kallt. Så fort Viktor klev av tåget insåg han att han inte skulle kunna promenera omkring på stan, han var alldeles för lättklädd. När han hade installerat sig på hotell Charkov ringde han Huvudstadsnytts korrespondent och presenterade sig. De kom överens om att träffas på ett kafé under operan. När kvällen och klockslaget för mötet närmade sig promenerade Viktor trots allt till operan längs Sumygatan, medan ansiktet täcktes av rimfrost och händerna domnade i den korta fårskinnsjackans fickor. Staden hängde grå över trottoarerna och fotgängarna skyndade på stegen, som om de fruktade att husen när som helst skulle rasa ihop eller att balkongerna skulle regna ner över dem, vilket för länge sedan hade upphört att vara en sällsynthet. Bara fem minuter till, sedan var det dags att träda ner i de underjordiska labyrinterna under operan, där barer trängdes med kaféer och butiker. Där skulle han leta sig fram till ett kafé med en scen och servering i två etage, och sätta sig vid väggen på det övre etaget, vänd mot scenen. Han skulle också köpa ett glas apelsinjuice och en burk öl, men ölen fick han inte öppna. Viktor skyndade sig trots att han hade gott om tid – de hade bestämt att träffas någon gång mellan halv sju och sju. Kölden jagade på hans steg. Jag köper någonting att äta där, tänkte Viktor, 26
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 27
något varmt, en köttbit kanske … Han kom fram till operahuset och hittade ingången till den civiliserade underjorden. Från ett mörker, fläckvis skingrat av ljuset från stadens fönster, till ett annat, klart upplyst av underjordens alla skyltfönster. På de översta trappstegen stod två tiggande gummor och ett ganska ungt fyllo, vars ansikte hade förlorat alla tydliga drag. Ljuskorridorerna ledde Viktor fram till kaféets entré. Innanför glasdörren satt en polis i specialstyrkans uniform och läste en bok. Han lyfte blicken och såg på Viktor. – Ärende? frågade han, om inte barskt, så i alla fall militäriskt uppfordrande. – Äta, svarade Viktor osäkert. Polismannen nickade och viftade in honom. Viktor gick förbi bardisken, där några personer med kriminellt utseende satt och drack öl. Den flintskallige bartendern såg på Viktor med ett hånfullt grin och en blick som sa: »Fortsätt framåt och se dig inte om!» Det skarpa ljuset längre in i lokalen drog honom till sig, och han skyndade på sina steg. Han stannade framför en liten scen som kantades av bord i två halvcirkelformade rader. Den ena raden låg bara en halv meter över den andra – det var alltså detta som korrespondenten hade kallat det övre etaget. Han gick fram till baren och beställde ett glas apelsinjuice och en burk öl. 27
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 28
– Var det bra så? sa kvinnan bakom disken, en fetlagd, blekt blondin. – Har ni några kötträtter? frågade Viktor. – Rökt lax, omelett, rabblade hon till svar. – Då var det bra så, sa Viktor med en suck. Så länge. Efter att ha betalat satte han sig vid ett bord i den övre raden, vänd mot scenen. Han tog en klunk av juicen och blev genast ännu hungrigare. Nåja, tänkte han, jag äter på hotellet sedan, där finns en restaurang. Han tittade på klockan: tjugo minuter i sju. Det var tyst på kaféet. Vid bordet intill satt två tigande azerbajdzjaner och drack öl. Viktor vände sig om och lät blicken svepa över lokalen. Plötsligt bländades han av en ljusblixt. Han knep ihop ögonen och gnuggade dem, och när han öppnade dem igen fick han syn på en figur som var på väg ut genom korridoren. I handen höll han en kamera. Viktor såg sig om en gång till och försökte lista ut vem det var som just hade blivit fotograferad. Men förutom honom själv och de två azerbajdzjanerna fanns det inte en människa i den här delen av kaféet. Då var det kaukasierna, alltså, tänkte han och tog ännu en klunk av den vattniga apelsinjuicen. Tiden gick. Till slut var det nästan tomt i det höga glaset. Viktor sneglade redan på den oöppnade ölburken och funderade på att köpa en till som han fick öppna. 28
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 29
En flicka i jeans och skinnjacka kom fram till hans bord. Hon hade en snusnäsduk stramt knuten runt det perfekt formade huvudet. Under knuten i nacken stack en kastanjebrun hästsvans fram. Hon satte sig ner och spände sina hårdsminkade ögon i Viktor. – Är det mig du väntar på? frågade hon och log. Viktor stelnade till och kände sig illa till mods. Nej, tänkte han oroligt. Korrespondenten är en man … Fast han kan ju ha skickat henne i stället … Viktor synade hastigt flickan och letade efter någon väska eller portfölj som skulle kunna rymma de dokument som Viktor var där för att hämta, men allt hon hade var en pytteliten handväska där inte ens en ölflaska skulle få plats. – Vad säger du, älskling? Eller har du inte tid? trugade flickan, och Viktor förstod med ens att det inte var henne han väntade på. – Tack, sa han, men ni tar fel. – Jag brukar inte ta fel, sa flickan. Men man ska aldrig säga aldrig. När Viktor blev ensam vid bordet suckade han lättat och tittade åter på den oöppnade ölburken. Därefter på klockan. Kvart i sju. Nu borde han snart dyka upp. Men korrespondenten dök inte upp. Klockan halv åtta tömde Viktor ölburken och gick därifrån. Han åt på hotellets restaurang. Sedan gick han upp på sitt rum och slog korrespondentens nummer, men den ena långa telefonsignalen efter den andra 29
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 30
gick fram ända tills Viktor lade på luren. Ögonen höll på att falla ihop. Värmen i hotellrummet gjorde honom sömnig och matt. Viktor bestämde sig för att ringa korrespondenten dagen därpå. Han lade sig på sängen och somnade genast.
11 I Kiev duggregnade det som vanligt. Kvarterspolisen Sergej Fischbein-Stepanenko gick in i Viktors lägenhet. Han tog av sig skorna. I gröna stickade sockor fortsatte han in i köket, tog ut en stor lax ur frysen, knäckte den på mitten över knäet och lade den ena halvan i matskålen som stod på den låga pallen i barnstorlek. – Misja! ropade han och lyssnade sedan. Utan att vänta på svar gick han in i vardagsrummet och sedan vidare in i sovrummet. Där fick han syn på Misja, som sömnig eller kanske sorgsen stod vid väggen bakom soffan. – Kom du, kom och ät! lockade kvarterspolisen med mjuk röst. Misja såg polismannen i ögonen. – Kom nu! bad kvarterspolisen. Din husse kommer snart tillbaka. Du saknar honom, va? Kom! Pingvinen masade sig sakta iväg mot köket och Sergej tassade försiktigt efter. Han följde honom till matskålen och övervakade måltidens början, varefter han med rent samvete återvände till hal30
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 31
len, tog på sig jackan och skorna och gick ut i duggregnet. Det vore skönt att slippa åka ut något mer idag! tänkte han med en blick på den dystra, tunga himlen.
12 På morgonen väcktes Viktor av spridda skottsalvor från gatan. Han gäspade, satte sig upp och tittade på klockan: den var åtta. Han gick fram till fönstret. Där nere stod en polisjeep och en ambulans. När Viktor lyfte blicken upptäckte han en blå himmel och en blekgul sol, vars första strålar lyste fram bakom de grå byggnaderna från Stalintiden. Det skulle bli en fin dag. Viktor satte sig vid telefonbordet och slog numret till korrespondenten. – Hallå? hördes en kvinnoröst. Vem söker ni? – Får jag tala med Nikolaj Agnivtsev? frågade Viktor. – Vem är det som ringer? frågade kvinnan. – Det är från tidningen … från Huvudstadsnytt, svarade Viktor, som tyckte att kvinnan lät vass och spänd på rösten. – Vad heter ni? frågade hon. Någonting kändes fel, och med darrande hand lade Viktor på luren. – Kaffe! sa han till sig själv. Jag måste ha kaffe. Han klädde på sig, blaskade kallt vatten i ansiktet 31
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 32
och gick ner till hotellbaren. Där klev han fram till disken och beställde en stor kaffe. – Sätt er, så kommer jag med det, sa bartendern. Viktor valde en plats i ett hörn av baren och satte sig på en mjuk, bred, velourpuff framför ett litet bord med glasskiva. Han tog upp det tunga askfatet, också det av gjutet glas, och vred tankfullt på det. I baren var det tyst. Bartendern kom fram och ställde en kaffekopp på bordet. – Ska det vara någonting mer? frågade han. – Nej. Tack. Viktor gav honom en nick, men sedan lyfte han huvudet och tittade intensivt på bartendern. – Vad var det för skottlossning i morse? Bartendern ryckte på axlarna. – Det var visst någon hora som blev skjuten. Hade väl gjort sig ovän med någon. Kaffet var lite beskt, men verkade nästan på en gång. Fingrarna slutade darra och strömmen av nervimpulser i huvudet saktade in. Lugnet återvände. Viktor samlade tankarna. Egentligen har det inte hänt någonting, hörde han sin inre röst säga, och den lät så övertygande att han omöjligt kunde låta bli att tro den. Det är bara livet. Det vanliga, vardagliga livet. Jag får helt enkelt ringa chefen och fråga vad jag ska göra. När han hade druckit upp kaffet och betalat gick han upp på rummet och ringde till Kiev. – Ni har en returbiljett till idag, sa Igor Lvovitj 32
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 33
lugnt. Åk hem. Ni får fortsätta att ägna er åt Kiev, så väntar vi med landsbygden ett tag. När Viktor hade hittat sin kupé slog han upp ett färskt nummer av den lokala kvällstidningen, som han köpt på stationen. Han bläddrade igenom det, och blicken föll på en sida med en finstilt uppräkning av olika brott som begåtts det senaste dygnet. Under rubriken »Mord» läste Viktor: »Vid femtiden på eftermiddagen igår sköts Huvudstadsnytts korrespondent Nikolaj Agnivtsev till döds i sitt hem av okända gärningsmän.» Viktor mådde plötsligt illa. Han lade ner den uppslagna tidningen i knäet. Tåget ryckte till och tidningen föll ner på golvet.
13 I trappan upp till sin lägenhet nästa morgon stötte Viktor ihop med kvarterspolisen. – Nämen, god morgon! utbrast Sergej FischbeinStepanenko glatt. Men vad ni ser blek ut … – Hur är det med Misja? frågade Viktor uppjagat. – Bara bra! sa kvarterspolisen och log. Fast han har förstås saknat sin husse. Och det är nästan slut på fisk i frysen. – Tusen tack! Viktor försökte sig på ett tacksamt leende, men det blev bara missmodigt och onaturligt. Jag är skyldig er en tjänst! Vi kanske kan ta ett glas ihop någon gång? – Tack, gärna, sa polismannen och nickade. Det 33
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 34
är bara att ringa, ni har ju numret. Och om ni behöver hjälp med er skyddsling någon mer gång får ni gärna höra av er! Jag älskar djur. Riktiga, alltså, inte sådana som jag har att göra med i tjänsten … Misja blev glad över att se sin husse. Han stod redan i hallen när Viktor kom in och tände lampan. – Hej, kompis! Viktor satte sig på knä och såg pingvinen i ögonen. Han tyckte det såg ut som om Misja log. Det glimmade faktiskt till i pingvinens ögon och han tog ett klumpigt steg framåt mot sin husse. Det finns i alla fall en i den här världen som väntar på mig! tänkte Viktor. Han reste sig upp, hängde av sig och gick in i rummet. Pingvinen stultade efter.
14 Nästa morgon hade Viktor huvudvärk. Han låg i sängen och kände ingen som helst lust att stiga upp. Väckarklockan visade på halv tio. Han vände sig om i sängen och fick syn på pingvinen som stod vid huvudändan. – Oj! utropade Viktor och satte ner fötterna på golvet, jag har ju inte matat dig sedan igår! Och utan att bry sig om sitt susande huvud och sina bultande tinningar gick han och tvättade och klädde sig. Den kyliga luften gjorde Viktor lite piggare. Det 34
NoK Döden och pingvinen
07-03-08
14.42
Sida 35
verkade som om vintern hade följt honom i hälarna ända från Charkov. Jag måste ringa chefen och säga att jag är sjuk, tänkte han medan han gick. Och så måste jag köpa tidningarna, jag kanske kan jobba lite ändå … I fiskdisken i saluhallen köpte han två kilo fryst flundra. Efter att ha tvekat en stund köpte han dessutom ett kilo levande fisk. När han kom hem tappade han upp kallt vatten i badkaret, stjälpte ner de tre silverglänsande karparna i vattnet och ropade på Misja. Misja betraktade fiskarna som simmade i badkaret. Sedan vände han sig om och struttade tillbaka in i vardagsrummet. Viktor ryckte på axlarna. Han förstod sig inte på sitt husdjur. Då ringde det på dörren. I tittögat såg Viktor att det var Misja nummer två. Han öppnade dörren. – Hej! sa Misja och steg in. Jag har ett par beställningar. Går det bra? Viktor nickade. De gick in i köket. I samma ögonblick kom pingvinen stultande. – Åh, min namne! utbrast gästen och flinade. Hej på dig! Sedan tittade han på Viktor. – Varför är du så dyster? frågade han. Är du sjuk, eller? – Ja, sa Viktor och nickade. Hur som helst är det ändå bara skit med mig … 35