Jesper Juul har tidigare skrivit:
Anna-Maria Stawreberg har tidigare skrivit: Allt du vill veta om barnets sömn men varit för trött för att fråga om (2007) Kalas! Fester för stora och små (2009) Mindfulness för föräldrar (2009)
”Jesper Juuls tankar kring familjen och livet i en familj är inte någon quickfi x. Den som tror att coachningarna består av 20 punkter som hjälper dig till en mer harmonisk familj, eller att de består av ett övningsprogram på en kvart om dagen för att till exempel få färre syskonbråk, är fel ute. Men jag kan garantera att det finns något att ta till sig i varenda coachning, oavsett om man är förälder till en sängvätande 6-åring, en sömnstrejkande bebis, en trotsig 3-åring eller en ledsen 8-åring.” Anna-Maria Stawreberg
www.norstedts.se
Föräldra g in n h coac med
Jesper Juul
Familjesamtal – en modell för utvecklande samarbete (1992) Ditt kompetenta barn (1997) Här är jag! Vem är du? – om närvaro, respekt och gränser mellan vuxna och barn (1999) Nu ska vi äta – barnfamiljens måltider (2001) Relationskompetens i pedagogernas värld (2003) Livet i familjen – om det viktiga samspelet (2006) Konsten att säga nej med gott samvete (2007) Din kompetenta familj (2009)
I flera års tid har familjeterapeuten Jesper Juul i tidningen Vi Föräldrar coachat ett stort antal svenska föräldrar, några med mer vardagliga problem, andra med större bekymmer. Detta är ett urval av dessa föräldracoachningar där Jesper Juul på ett rättframt sätt och med glimten i ögat hjälper familjerna att hitta ett förhållningssätt till vardagskaoset. Många är vi som känner igen oss i de frågor och situationer som tas upp. Är jämställdhet nyckeln till att en familj ska må bra? Vad gör man egentligen åt syskonsvartsjukan som lätt uppstår när tre blir fyra? Vad kan två utmattade föräldrar göra när deras barn vill göra annat än att sova och hur hittar man den omtalade livsbalansen? Jesper Juul har hjälpt ett stort antal familjer världen över och hans råd präglas av stor respekt gentemot barnen.
a r d l Förä ing n h c coa med
Jesper Juul Red. Anna-Maria Stawreberg
Den danske familjeterapeuten och författaren Jesper Juul har under många år arbetat med barn, ungdomar och föräldrar över hela Europa. Mellan 1979 och 2004 ledde han Kemplerinstitutet i Danmark, som utbildar familjerådgivare och familjeterapeuter. Han har även arbetat med barn och familjer i det forna Jugoslaviens flyktingläger. Sedan några år tillbaka leder han FamilyLab, en internationell undervisnings- och rådgivningsorganisation som vänder sig till föräldrar. Jesper Juul är en tongivande röst inom området barn och föräldraskap och kanske mest känd för sin lyhördhet och respekt för barnen. Han är en eftertraktad föredragshållare och reser ofta runt i Europa för att föreläsa eller debattera. Anna-Maria Stawreberg har i flera år arbetat som journalist på Vi Föräldrar och håller ofta föredrag om barn och sömn. 2006 fick hon journalistpriset ”Med barnets ögon” för en artikelserie om bebisars utveckling.
De medverkande i coachningarna heter egentligen något annat och personerna på bilderna har inget med coachningarna att göra
Norstedts Besöksadress: tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823 © Jesper Juul och Anna-Maria Stawreberg, 2009 Grafisk form: Lisa Zachrisson Foton: Malin Nuhma Översättning från danska: Thomas Andersson Produktion: Lyth & Co AB Repro: Fälth & Hässler, Värnamo Tryck: Rotolito Lombarda, SpA, Milano 2009 ISBN 978-91-1-302367-0
4
Innehåll Förord 6
VILJESTARKA BARN Ska en bebis verkligen vara så här vild? 14 Ella får ständiga utbrott 26 Alla anpassar sig efter 8-åriga Smilla 37 Jennifer vill inte sova 48 Jesper Juul: Projektbarn 59 FÖRÄLDRAROLL Mamma med skuldkänslor 64 Ilskna, ledsna Julia är extremt bunden till mamma 75 När pappa är deprimerad påverkas hela familjen 87 Jenny har svårt att knyta an till sin dotter 98 Vivis plastpappa har inte tid 109 Jesper Juul: Vad ska jag göra med min osäkerhet? 120 VARDAGSKAOS Efter andra barnet blev mamma så trött 126 Wille är långsam – och pappa tappar tålamodet 137 Hemma hos fembarnsfamiljen råder anarki 148 Erik snart fem år kissar på sig 160 När tvillingarna föddes tystnade storebror 171 Jesper Juul: Släpp barnens känslor fria 182 FÖRÄLDRARELATION Nyseparerad mamma orolig för barnen 188 Ensam i förhållandet 199 Josefins man ”hjälper inte till” hemma 211 Pappa är bara en röst i telefonen 222 Jesper Juul: Vårt barn trivs inte 234 5
Vad ska jag göra med min osäkerhet? Jesper Juul
ofta upp moderna föräldrars osäkerhet och har många gånger en lätt arrogant eller direkt kritisk inställning till företeelsen. Det är som om de anser att det att ha barn, umgås med dem, uppfostra dem och älska dem borde vara något som alla vuxna vet hur man gör och känner sig helt säkra på. Jag får ofta frågor från journalister som ser ett problem i att föräldrar vill läsa böcker och tidskrifter och leta information på internet, och det är en uppfattning som jag inte delar. Man hör aldrig talas om en motsvarande hållning när ämnet är de vuxnas samliv. Då tycks man vara mycket mer inställd på att bejaka människans, kärlekens och livets oändliga komplexitet. Kanske beror det på att barn och ungdomar fortfarande betraktas som inte helt fullvärdiga människor utan som objekt och uppgifter som helt enkelt ska lösas. De som blivit par och föräldrar under de senaste femton åren står i själva verket inför en tung utmaning, nämligen att uppfinna både parförhållandet och barnuppfostran på nytt. Inte därför att våra föräldrar och far- och morföräldrar gjorde allting fel – även om det också inträffade – utan därför att vår kunskap om relationer, barn och vuxna har blivit avsevärt mycket större och förutsättningarna nästan helt och hållet ändrats. Till exempel har dagens föräldrar ofta under sin egen uppväxt tillbringat långt fler timmar tillsammans med pedagoger och andra yrkesmänniskor än med föräldrar och far- och morföräldrar. Det betyder bland annat att unga föräldrar i stor utsträckning har MEDIERNA TAR VÄLDIGT
120
förskolepedagoger som förebilder och inre bollplank. Detta är på sätt och vis en olycklig utveckling, eftersom två vitt skilda kompetenser blandats ihop till en förvirrande kompott: uppfostran och samliv inom familjens ram och professionell pedagogik – ofta i så hög grad att föräldrarna inte kan låta bli att känna sig som inkompetenta amatörer. Det innebär bland annat att de professionella rösterna dränker föräldrarnas egna upplevelser, förnimmelser och inre röster, och på så sätt läggs förvirring till osäkerhet: villrådigheten och känslan av hjälplöshet får god grogrund. Som situationen ser ut idag är det enligt min uppfattning intelligent att vara osäker! Den avgörande frågan är inte om föräldrar är osäkra utan på vilket sätt de är osäkra och vad de gör med sin osäkerhet. Om den enskilda pappan eller mamman är mer eller mindre osäker eller helt befinner sig i osäkerhetens våld. Om de är konstruktivt osäkra eller destruktivt osäkra. Om osäkerheten leder till personlig insikt, tillväxt och utveckling eller till ett kaotiskt liv som levs genom den ena konflikten efter den andra. Om man som mamma eller pappa känner att man befinner sig i osäkerhetens våld är det ett problem för alla parter. I den bemärkelsen påminner känslan av osäkerhet om alla andra känslor. Det är utmärkt att vara arg eller ursinnig men inte att låta dessa känslor bestämma beteendet. Det är inte bara okej utan också hälsosamt att vara olycklig och uppfylld av sorg, men inte att vara kliniskt deprimerad och så vidare. Enda undantaget är förälskelsen, som ger oss större glädje och mer livslust ju mer den dominerar vår tillvaro, men förälskelsen har också med visst fog beskrivits som ett slags tillfällig sinnesrubbning. Har man den här känslan av att befinna sig i osäkerhetens våld måste man öva upp sin förmåga att samordna information utifrån med egna förnimmelser, tankar och värderingar och under en tid tvinga sig att fatta beslut på samma sätt som veten-
121
skapare uppställer hypoteser och prövar dem experimentellt. Om man inte uppnår sitt mål kan man också vara säker på att man inte tacklade problemet på rätt sätt. Uppnår man målet har osäkerheten ersatts av förvissning. Det är en långsam process, men den är mödan värd. Så länge man befinner sig i osäkerhetens våld kan man inte erbjuda sina barn den nödvändiga vägledningen. Är man ”konstruktivt osäker” – det vill säga att man har osäkerheten inom sig men inte är i dess våld – är det klokt att söka information och dialog med andra. I våra dagar kommer en del av informationen från så kallade experter eller specialister. I det sammanhanget är det viktigt att komma ihåg att uppfostringsexperter inte finns. Det finns yrkesmänniskor som vet otroligt mycket om till exempel kost, språkutveckling, barndomen, neurobiologi och dylikt, men ingen är expert på den privata, kärleksbaserade barnuppfostran. Inte ens föräldrar som uppfostrat fyra, fem eller sju barn är experter. De har bara mängder av erfarenhet av vad som i deras familj blev lyckat respektive misslyckat i fråga om barnen. Det är något som andra föräldrar kan låta sig inspireras av, men inte kopiera. Den viktigaste källan till större självsäkerhet är de reaktioner och den feedback man får från sitt barn. Denna ömsesidighet är mycket livaktig i de allra flesta familjer så länge barnet är mycket litet. Under den perioden har vi öppna sinnen och lär oss hela tiden av våra felaktiga tolkningar av barnets signaler. Framför allt är vi nyfikna och ivriga att lära oss så mycket som möjligt om just det barn vi har haft turen att få. Efter ettårsåldern sker det tyvärr ofta en förändring i och med att nyfikenheten på och intresset för barnets unika särart avtar, och på så sätt blir det ömsesidiga växandet och lärandet mindre omfattande än det i bästa fall kunnat vara. Det är ofta då som föräldrar söker andra källor till självsäkerhet, i värsta fall lättköpta uppfostringsmetoder som bara i undantagsfall ger föräldrar och
122
barn det de behöver för att kunna utveckla starka och kärleksfulla relationer. Någon absolut säkerhetskänsla infinner sig sällan eller aldrig, och varför skulle den göra det? Som föräldrar har vi varenda dag ansvaret för en ny människas liv, lärande och utveckling, något som handlar om mycket mer än bara när barnet somnar, hur det äter eller om det gör läxorna i tid. Det borde åtminstone göra oss ödmjuka.
123
Efter andra barnet blev mamma så trött 126 Wille är långsam – och pappa tappar tålamodet 137 Hemma hos fembarnsfamiljen råder anarki 148 Erik snart 5 år kissar på sig 160 När tvillingarna föddes tystnade storebror 171 Jesper Juul: Släpp barnens känslor fria 182
VARDAGSKAOS
125
Efter andra barnet blev mamma så trött Helena och Peter är föräldrar till Maja, 5 år, och Max, 9,5 månader.
När Helenas och Peters son Max föddes förändrades familjen, inte bara till antalet. Helenas relation till dottern Maja blev annorlunda. Helena har inte lika mycket tid och ork längre och hon känner ständigt dåligt samvete. Helena har alltid stått sin dotter Maja väldigt nära. Enligt pappa Peter lever de nästan i symbios med varandra. När lillebror Max föddes för 9,5 månader sedan förändrades Helenas och Majas relation över en natt. Helena upplever att hon inte räcker till för både Maja och Max. Hon känner inte att hon får något stöd av Peter. För närvarande ammar hon båda barnen och varje natt är hon uppe med något av dem. Helena har inte någon stund för sig själv och hon går på knäna av trötthet. Helena: Tvåbarnschocken fick ett ansikte. Det var en ganska traumatisk förlossning, redan innan Max började skrika så ammade han konstant och skulle vara hos mig hela tiden. Och Maja som hade varit så nära mig, det var tufft för henne – och det var tufft för mig också. Det var som ett slags sorgeprocess över att min relation till henne förändrades. Peter: Ni var ju som en person innan han föddes. Helena: När Max skulle födas tänkte jag: ”Nu kan jag det här.” Men det blir ju aldrig som man tänkt sig. Sen när han föddes
126
Hej! Jag heter Helena och jag har praktiserat må nga av Jesper Juuls idéer. Mycket tid och respek t har jag använt mig av, sagt ja, hellre än nej, respekterat min do tter och hennes vilja (om än spegelvänd) att samspel, lyssnat, haft tålamod och varit nä rvarande. Min dotter är framåt, livlig och bjuder på sig själv. Hon får ofta igång andra barn och är glad och upplevs som livlig, men snäll och omhändertagande. Förut kunde vi ibland ha problem med sånt som att hon inte ville ha adekvata kläder ute , men med tålamod så löste det sig. Likaså ha hon alltid varit intens r iv och haft en stark vil ja, men det har jag kä som en tillgång för en nt tjej. Nu, när vi fått en efterl ängtad lillebror, funka r inte de gamla ”metoderna” längre. Hä r sitter vi med en krä vande bebis och en arg frustrerad storasyster , som river upp sängar, skriker slåss och iblan går på både oss vuxn d a och lillebror. Eller så är det bara vi som inte längre har sam ma tålamod med henne, nu när vi har en liten krävande beb is som har haft kolik. Jag sörjer min gamla, respektfulla och mycke t nära relation till mi dotter (det var framför n allt jag som tog hand om henne). Pappa Peter tycker att hon är olydig, uppstud sig och krävande och han får ju ta mer av up pfostringsrollen nu, nä r bebisen upptar mig. Vi har fastnat i ett mö nster där storasyrran är för närgången och hårdhänt mot sin lill ebror, inte lyssnar på oss vuxna, och där vi alltför ofta känner oss ledsna och förvirrade som föräldrar. Vi vill bli coachade till baka till familjeharm oni efter tvåbarnschocken som tagit hårdare på oss all a än vad vi trott. Med vänliga hälsning ar Helena, Peter, Maja och Max
127
VA R DA G S KAO S
skulle Peter ta Maja men han gjorde det inte på mitt sätt. Jesper: Gör ni på olika sätt, mamma och pappa? Helena: I grunden vill vi lika, men vi har inte den energin som krävs. Jag tog väldigt mycket ansvar innan. Så, när Max föddes och Peter skulle ta över en del av det ansvaret var han helt oförberedd. Peter: Vi tycker samma, men barnen är ganska tuffa i sig. Jesper: Har Maja själv sagt något om förändringen? Helena: I början gick det väldigt bra. Vi pratade mycket, sen svängde det och hon började tycka att Max var jobbig. Hon ska ha allt som han har innan han får det. Jesper: Men har ni pratat med Maja om det faktum att hon har förlorat 50 procent av det hon hade tidigare? Peter: Hon brukar själv ta upp det. Helena: Och vi har ju bekräftat henne i det, att det är tufft, och att hon inte måste tycka om honom hela tiden. Jag säger att det är okej att hon kan bli jättearg på honom. Att hon får slå på något annat än lillebror, även om det är honom hon är arg på. Slå på kudden, slå på sängen, hämta en docka och bryt nacken av den. Men det funkar inte så bra. Det har väl också att göra med hur Peter och jag bemöter varandra under stress. Det låter värre när en 5-åring säger som vi … När man är trött och stressad blir det lätt så att vi blir korta i tonen och använder hårdare ord än nödvändigt. Men också när vi bara hade henne hände det att vi kom in i en dålig vecka, men då pratade vi med varandra på kvällen när hon hade somnat och försökte förstå varför hon beter sig som hon gör. Sen nästa morgon kunde vi ha en annan attityd gentemot henne. Jesper: Jobbar ni mycket, båda två eller? Peter: Jag jobbar, Helena är hemma. Jesper: Vad är viktigast för er att prata om idag? Helena: Hur vi ska bemöta Maja. Jag kan inte koppla av en
128
VA R DA G S KAO S
sekund, jag kan inte ens öppna en tidning, jag måste hålla koll på dem hela tiden. Jag är så trött också. Jesper: Men om ni pratar med Maja om det, vad säger hon då? Helena: Jag får inte till en sån konversation riktigt. Jag pratar för mycket när vi är mitt inne i konflikten. Man märker att hon söker uppmärksamhet. Till exempel när jag ammar Max, då hoppar hon alltid i sängen. Jesper: På ett sätt är det här väldigt enkelt: alla i familjen upplever situationen på samma sätt. Det låter som om ni har svårt att hitta era egna platser i den nya familjen, och också att känna er nöjda. Helena: Så har jag inte sett det hela tidigare. Det stämmer ju: först en lång sorgeprocess, som sedan har mynnat ut i en frustrationsprocess. Jesper: Ja, och ni som är vuxna kan se det, men Maja som är barn ser det inte. Hon är fortfarande mitt i. Det jag tänker när jag ser henne är: ”Okej, jag måste ta hand om mig själv”, ”Jag måste klara mig själv i den här familjen”. Det är inte fel, men det verkar som om ni inte lyckas möta hennes problem och hennes frustration. Jag tycker att ni ska ta ett samtal med henne. Börja med att säga att ni inte är nöjda med hur familjen har det nu för tiden. Säg: ”Jag är inte nöjd, så här har det varit för mig, hur har det varit för dig?” Jag tror att hon klarar att formulera sig bra. Jag tror verkligen att hon behöver hjälp att hitta sin roll, och också få berätta hur det är för henne. Hon vet ju att det är okej att vara irriterad. Jag tror att det är viktigt. Har du några planer på att sluta amma snart, eller vill du amma så länge du kan? Helena: Så länge jag kan. Jesper: När slutade du amma Maja? Helena: Det är inte helt avslutat. Jag kämpar för att ge henne plats.
129
”Det låter som om ni har svårt att hitta era egna platser i den nya familjen, och också att känna er nöjda.” Jesper
”Jag tror verkligen att hon behöver hjälp att hitta sin roll, och också få berätta hur det är för henne.” Jesper
VA R DA G S KAO S
”Om mamma inte är nöjd med situationen, varför skulle Maja vara det?” Jesper
Jesper: Det är helt okej. Men när jag ser på henne ser jag att det inte är avslutat. Inte helt, för henne är det ännu inte: ”Så det var en gång – men nu är det inte så längre och det blir aldrig så igen.” Det behövs någon form av ritual, inte två vuxna som förgäves försöker kompensera. Man kan inte kompensera henne för det som hänt. Helena: Och det är väl där vi kört fast, för jag tror fortfarande att jag kan kompensera henne. Vi kämpar emot istället för att acceptera situationen som den är och försöka jobba för att få det att flyta så bra som möjligt. Jesper: Och då blir det väldigt svårt för henne också, att acceptera situationen. Helena: För jag har ju inte accepterat den … Jesper: För om mamma inte är nöjd med situationen, varför skulle Maja vara det? Situationen påminner om den som uppstår när föräldrarna ska skiljas. Man tänker att barnen lider och försöker vara tillsammans mer för att lindra det, men det fungerar inte på det sättet. Det är samma sak som att ni två vuxna inte har tillräckligt med tid för varandra just nu, det går inte heller att kompensera. Man kan inte leva på det som var och man kan inte heller leva på det som man hoppas kommer. Helena: Men där har jag blivit lite lurad. Alla som jag har pratat med har sagt: ”Hon har fått en sån bra start, hon är ju så framåt, social och trygg. Det ordnar sig.” Jesper: Hon kommer att klara sig bra! Hon har fått det hon behöver och lite mer. Båda barnen har fått det som de behöver och mer därtill. Det är inte det vi pratar om. Det vi pratar om är det som emellanåt händer här. Det finns ingen anledning att ha dåligt samvete. Men om man tittar på vad båda föräldrarna har fått tillbaka så har barnen snarare fått för mycket uppmärksamhet och engagemang. På något sätt måste man resonera kring den nya situationen och säga: ”Så här är det nu och så här kommer det
130
VA R DA G S KAO S
att vara.” Men det hon saknar, det tror jag att hon behöver hjälp med att hantera. Som det är nu så ser hon något hända som hon gärna vill delta i, som amning till exempel, och då kommer hon in. Helena: Men hur gör man det här? Jag ser det från ett annat perspektiv nu, som jag tidigare inte tänkt på. Men jag kan inte ta mig ur det, jag är också fast i det här: jag har två barn, jag har min äldsta dotter, men jag kan inte längre ta mig tid till henne på samma sätt som tidigare. Jesper: När du lägger henne kan du säga: ”Nu är den här dagen slut. Vad tycker du var det värsta idag?” Då får hon möjlighet att säga något om vad hon tyckte var värst. Och då får ni två möjlighet att prata igenom det. Helena: Jag blir lite rädd för den där frågan: ”Vad är det värsta som hänt idag?” För tänk om jag istället sätter fokus på det som är dåligt? Vad jag försökt göra de senaste åren är att i slutet av varje dag gå igenom det som varit bra, det som jag gjort bra, typ: ”Där var jag närvarande”, ”Det hanterade jag bra”. Jesper: Det handlar inte om att fokusera kritiskt på det ni gör. Det handlar om det mod som det faktiskt kräver, när man bara är 5 år och så uppe i sina känslor som hon är, att säga vad man känner. Hon vet ju mycket väl att han är liten och efterlängtad, det kräver mycket mod från henne att säga vad hon känner och saknar. Jag är rädd för att hon inte, i tillräckligt stor utsträckning, ska få fram det som varit en dålig upplevelse. Helena: Då kan hon lämna den händelsen bakom sig, menar du? Jesper: Ja, då kan hon lämna det bakom sig. Hon behöver inte bara vara en snäll storasyster, på det här sättet vet hon att alla hennes sidor är välkomna i familjen. Jag tror också att du ska sätta fokus på dina egna behov, det är du som har gett upp dig själv. Peter: Det är sant.
131
”Hon vet ju mycket väl att han är liten och efterlängtad, det kräver mycket mod från henne att säga vad hon känner och saknar.” Jesper
VA R DA G S KAO S
”Jag känner hela tiden att jag inte räcker till.” Helena
Jesper: Det går att hålla fast vid sig själv, även om man måste ställa upp för andra, till exempel: ”Nu vill jag faktiskt sova, men bara för att du är så liten ställer jag upp för dig och tar hand om dig.” Förstår du vad jag menar? Helena: Jag förstår vad du menar, jag jobbar faktiskt med det, men jag får skuldkänslor. Ibland räcker det att säga hur jag känner. Att få lov att känna att det är för jävligt att hon vaknar igen mitt i natten. Jesper: Om barnen också får hela vår själ, då får de för mycket. Då blir de inte nöjda, då vill de ha mer och mer och mer. Och vi vuxna blir tommare och tommare. Det är viktigt att hålla fast i det som du vill. Nu har jag inte sett så mycket, men min känsla är att de får väldigt mycket uppmärksamhet väldigt snabbt, så fort de säger eller gör något. Det betyder också att du måste lyssna mer på Peter och det är svårt. Men ofta är det enklare att se utifrån om det är för mycket. Nu har ni haft ett barn med kolik, men det kunde också ha varit ett barn med en svår kronisk sjukdom som gjort att ni skulle få ha det så här under de närmaste 20 åren. Då måste man ta vara på sig själv, reservera en liten bit för sig själv. Så då är frågan om du är beredd att ta vara på dig själv, och lära dig konsten att säga nej. Med gott samvete. För så här är det ju. Och det är du som är boss och därför är det viktigt att du sätter upp villkoren, med hjälp. Helena: Jag tycker att jag ber om avlastning … Jesper: Det blir omöjligt att komma till dig med omsorg om du inte är inställd på att ta emot den, om du inte prioriterar dig själv. Så att du inte blir offer för dina barn. Visst kan man vara det ibland, men det är inte bra om det är normalfallet, om det blir en del av din identitet. Helena: Det har det väl nästan blivit. Jag känner hela tiden att jag inte räcker till. Jesper: Jag tror att det är när andra är i närheten som det
132
VA R DA G S KAO S
inte funkar, att det är där du ger upp dig själv och ger för mycket till andra. Det märker också barnen, och då blir de omöjliga och vill ha mer och mer och mer. Helena: Men hur gör jag konkret? Jesper: Har du till exempel tänkt på vad som skulle hända om du inte tog upp Max just nu? Om du prioriterade och sa till dig själv: ”Nu har jag en timme för att prata om våra problem. Det är viktigt att få ut så mycket som möjligt av den här timmen.” Det hade varit en bra prioritering. Barnen skulle klara sig. Du ser att behovet just nu inte var så stort … Föräldrarna måste avgränsa och säga: ”Det här vill inte jag. Nu vill jag vara med mig själv.” Jag pratar inte om wellness, jag pratar om vardagen. Helena: Du pratar om sånt man gör i vardagen, under tiden. Småsaker, inget stort. Jesper: Det handlar om att prioritera, vad man vill få ut: ”Nu sitter vi här, vi har fått en timme.” Helena: Det är svårt att hitta balansen, jag vill ju inte heller ignorera mina barn. Jesper: Men när vi pratar om att kompensera så är det på något sätt en nyhet för dig. Jag vet inte om du och Peter har pratat ihop er, om ni har en bra idé om hur ni ska lösa det här praktiskt. Har du alltid offrat dig för andra? Helena: Jag har nog varit van att offra mig för andra, men jag har gått ganska mycket i terapi de senaste tio åren för att bli av med det. Jag kan rent intellektuellt hålla såna känslor borta men nu med barnen orkar jag inte. Jesper: Kanske ska du försöka släppa några idéer du har? Kanske ska du sluta amma så mycket och så länge, för det gör att du inte blir så flexibel, du kan ju inte göra så mycket så länge du ammar. Helena: Vi borde kanske bli bättre på det. När jag säger att jag vill dra mig undan en stund och ber Peter hålla ett öga på
133
VA R DA G S KAO S
”Du är som en ensamstående mamma som fortfarande har hela ansvaret, du har bara någon där som hjälper till.” Jesper
barnen kan han sätta sig framför datorn och då blir det ändå gråt. Jesper: Om du fick välja, hur skulle du vilja ha det? Helena: Jag vill ha små pauser i vardagen. Förstår du vad jag menar? Jesper: Huvudsaken är att Peter förstår vad du menar. Helena: Egentligen kräver jag inte mer än små regelbundna pauser som återkommer. Jag vill bara sitta med mitt kaffe utan att någon drar mig i benen. Men då sätter du dig vid datorn i stället och barnen slår sig och skriker och då kan jag inte koppla av ändå. Då blir jag arg på dig. Jag tycker inte att jag får det jag ber om, jag kan säga: ”Nu har jag haft en jättejobbig natt igen. Jag måste få andas en stund.” Jag skulle vilja ha mer respekt. Kanske ska jag vara tydligare, kanske är jag för mesig. Jesper: Peter, hör du vad Helena säger nu? Peter: Jag vet vad hon säger. Jesper: Du vet, det är jag klar över. Men hon ber inte om mycket. Det är inte tillräckligt. Det är ju bara avlastning du ber om, Helena. Jag tycker inte det är nog. Och jag tycker framför allt inte att det är tydligt nog. Du lämnar inte över ansvaret, du ber om hjälp men har fortfarande ansvaret. Du säger att du ska sitta och läsa tidningen en stund, och att han ska hålla koll. Du är som en ensamstående mamma som fortfarande har hela ansvaret, du har bara någon där som hjälper till. Peter: Då tycker jag att det känns tramsigt att bara stå där och vakta, det känns inte så meningsfullt. Jesper: Antingen måste Helena fatta beslut om att släppa ansvaret, eller också måste du fatta beslut om att gå in och ta ansvaret. ”Nu gör jag på mitt sätt och jag klarar det.” Barnen har den pappa de har, och det måste de leva med. Ni kan inte kompensera för det också! Helena: Jag behöver att du aktivt går in och tar ansvaret. Jag har svårt att släppa.
134
VA R DA G S KAO S
Jesper: Nästa gång du känner så, släpp Max till Peter, säg: ”Nu är jag trött.” Och du, Peter, tar över och säger: ”Nu vill jag göra något med dig.” Helena: Då kommer det inifrån mig, då blir det inte en kompensation. Jesper: Nej, precis. För vad du kan konstatera är att du inte trivs med att sitta med hela ansvaret. Du trivs inte med att vara boss. Det kan hända att du måste sluta amma och lämna bort barnen någon vecka. För när man har en partner som du har, Peter, en partner som är så engagerad, då blir det väldigt svårt att ta plats. Då kan det krävas att du Helena, lämnar barnen med Peter några dagar och reser bort. Rent primitivt uttryckt kan man säga att mamman har ett försprång, en vinst, i och med att hon har gått och burit på barnen i nio månader. Det är svårt att vara partner till en så engagerad och hängiven förälder. Om du, Peter, är ensam med barnen några dagar, då finns det ingen där som kritiserar dig, då måste du ta hand om barnen själv. Det kan vara en bra väg att gå. Det kan vara tillräckligt också att du, Helena, säger: ”Nu är jag redo att dela ansvaret.” Som det är nu så är det negativt, du säger bara till Peter när du inte orkar mer. Men på det sättet frågar du inte efter en partner, du frågar efter en ambulans. Den sista utvägen, i sista ögonblicket. Och då blir det också omöjligt för Peter att säga nej. Om du gör det på ett annat sätt, med ett annat motiv, om du säger att nu vill du ta hand om dig, nu vill du ha två timmar för dig själv, då blir det lättare att ta över.
135
”Mamman har ett försprång, en vinst, i och med att hon har gått och burit på barnen i nio månader.” Jesper
VA R DA G S KAO S
Jesper Juuls tips till Helena och Peter: • Prata med det äldre syskonet. Fråga hur det känns att få en bebis i
familjen. Berätta gärna att ni själva tycker att det känns jobbigt ibland. • Försök inte kompensera. Det går inte att kompensera det äldre syskonet.
Jobba utifrån hur läget är istället. • Dela på ansvaret. Den ena parten måste släppa ifrån sig ansvaret, den
andra måste aktivt gå in och ta det. Gör det till en vana, inte bara som en ambulansutryckning när saker håller på att gå överstyr. • Prioritera er själva ibland! Gå inte runt med dåligt samvete, också ni
föräldrar måste då och då tanka energi i lugn och ro.
UPPFÖL JNING
Helena: Jesper hade en del poänger och det var skönt att inse att man inte blir en familj automatiskt, bara för att man blir fler. Det var något vi tagit för givet, och Jesper fick oss att inse att det faktiskt inte är så självklart alla gånger. Vi har försökt prata med Maja om att vi också tycker att det varit jobbigt sedan Max föddes, men det verkade inte riktigt gå in. Maja sa mest ”mmm …” och vi fick ingen respons. Det var skönt att höra att det inte går att kompensera Maja för att hon fått en lillebror, att det inte ens är någon idé att försöka. Numera, om Maja kommer och vill att jag ska läsa för henne, och jag är upptagen med Max, då kan jag säga: ”Jag läser för dig senare, när Max har somnat.” Jag kan inte ärligt säga att jag har löst det här än, men jag försöker, och jag har förstått att det kan ta tid. Vi är fortfarande jättetrötta, vi sover dåligt. Det händer inte heller så mycket på ansvarsfronten, det här att Peter aktivt ska gå in och ta ansvar. Men jag försöker släppa. Framför allt har det som Jesper sa om att våra barn får det som de behöver, hjälpt oss båda jättemycket. Och han fick oss att se hur vi faktiskt beter oss, och det är en stor hjälp!
136