Emma Askling
Det รถvergivna huset
.. rgivna e v O Det
t e s u h
Det overgivna huset Emma Askling
Det övergivna huset Utgiven av Idus förlag www.idusforlag.se | info@idusforlag.se © Emma Askling Grafisk form och sättning: Ulrika Slottner, Idus förlag Första upplagan Tryckt i Tallinn 2014 ISBN: 978-91-7577-120-5
Prolog Amir vankade av och an i det lilla rummet som han delade med sin familj. Han stirrade på den fläckiga tapeten. Den var lika grå som hans tankar. En våningssäng stod längs med långsidan och två rangliga stolar och ett litet bord stod mittemot. På det slitna plastgolvet låg den enda färgklicken i hela rummet, en trasmatta i glada färger. Den passar inte in här, tänkte han och sparkade på den. Mattan gled iväg och halkade halvvägs in under sängen. Det tog stopp när den stötte emot madrassen som låg instuvad där. Madrassen som tjänade som hans säng. Det snörde till i halsen när Amir tänkte på hur pappa omsorgsfullt drog fram den där ihoprullade saken varje kväll och bäddade den. Amir klarade förstås av att bädda själv. Ändå lät han pappa göra det. På något sätt verkade det vara viktigt för honom. – Bara vi får uppehållstillstånd och får stanna i 5
Sverige ska vi ordna en egen lägenhet. Då ska du få en riktig säng, brukade pappa säga och tafatt klappa Amir på axeln. En pojke som är elva år behöver ett eget krypin, det förstår jag. Men vi måste ändå vara tacksamma mot farbror Nima som låter oss bo här så länge. Vart skulle vi annars ta vägen? Det borde du kanske ha tänkt på tidigare! hade Amir lust att skrika när pappa sa sådär. Innan du sålde allt vi ägde och lät en idiotisk smugglare ta oss till ett helt främmande land. Bara för att din bror har bott här i tjugo år behöver det inte betyda att vi också måste trivas här. Men sådär skrek han naturligtvis aldrig. För pappa såg så hjälplös ut. Ihopsjunken på något sätt. Och trots att han log sitt bredaste leende så var ögonen alltid ledsna. Amir fick en klump i magen. Han avskydde att han tyckte synd om pappa. Det blev så mycket svårare då. Han tog ett djupt andetag. Tankarna gjorde att de fläckiga väggarna krympte och blev ännu mindre, trots att han för ovanlighetens skull var ensam i rummet. Luften var unken och varm. Han borde öppna fönstret men han orkade inte. Istället gick han ut i hallen, grabbade tag i luvtröjan som häng6
de på en krok och klev raskt i sina slitna gympaskor. De hade varit vita en gång i tiden. Nu såg de mest smutsgula ut. Efter en snabb titt ut genom fönstret tog han med sig regnjackan också. Den låg slängd över stolen i hallen. Himlen var grå. Det var lika bra att gardera sig. – Vart ska du Amir? Pappa ropade inifrån tv-rummet, det enda övriga rummet i lägenheten. Amir klev in med skorna och ställde sig i dörröppningen. Pappa satt i den bruna gamla tygsoffan. Tv:n stod på utan ljud. Några tjocka tanter i rosa balettkjolar dansade en���������������������� töntig dans. �������� De flaxade med armarna och vickade på rumporna. Han ryckte på axlarna. – Vet inte. Ut bara. Pappa såg på honom men ändå inte. Hans tankar verkade vara någon annanstans. – Vi äter klockan fem, sa han. Se till att du är hemma då. Okej? Amir nickade. Han var alltid punktlig. Mamma satt i fåtöljen. Han försökte förgäves få ögonkontakt med henne. Hennes blick var bara tom i det uttryckslösa ansiktet. 7
Hon påminner om en fisk, tänkte Amir. Så där var hon inte hemma i Irak. Där skrattade hon och var glad. I alla fall så som han mindes det men det kanske bara var en dröm. Han svalde hårt och tryckte tillbaka lusten att springa fram och ruska om henne, väl medveten om������������������������������������������������ att det ändå inte spelade någon roll. Hon brydde sig inte om honom längre. Allting var den där eviga väntan på uppehållstillståndets fel. De hade redan fått avslag en gång och nu hade de överklagat. Eftersom det var oroligt i Irak igen hoppades pappa att de skulle få stanna nu. Men Amir vågade inte hoppas någonting. Trots att luften var kvav var det ändå en lättnad att komma ut. Det klickade till när porten gick igen samtidigt �������������������������������������� som han knöt tröjan runt midjan. Regnjackan höll han i handen. En snabb koll åt sidan och så släntrade han i väg. Han gick med raska steg. Nedför backen, genom centrum, över gångbron och slutligen in på en tvärgata. Här låg husen på rad, det ena större än det andra. Stora trävillor i olika pastellfärger med en eller två fina bilar parkerade ������������� på varje upp-
8
fart. Trädgårdarna var stora och det fanns studsmattor och pooler i nästan alla. När han skymtade Joels ljusgula hus framme vid återvändsgatan saktade han medvetet in på stegen. Joel och Amir var klasskamrater och spelade ofta fotboll tillsammans på rasterna. Joel valde nästan jämt Amir till sitt lag. Han var, till skillnad mot Amir, en sådan som alltid fick välja. En gång, i våras, hade Amir������������������� fått följa med ��� honom hem. Sedan dess hade han ofta tänkt på det gula huset och familjen som bodde där. Pappan som intresserat frågade om skoldagen och mamman som bjöd på saft och bullar som de fick äta på rummet. Joel hade eget rum såklart. Det hade nästan alla i klassen. En säng, ett skrivbord och både dator och egen tv. Joel hade suckat och sagt att hans mamma var nyfiken och ville lägga sig i. Ändå hade han tagit emot saften och bullarna och kramat henne framför Amir. Utan att skämmas det minsta. Amir önskade att han var som Joel. Tuff men ändå mjuk. Och populär.
9
– Vet du vad det här är för mur? frågade Lo. – Det ligger ett hus som står tomt där innanför, svarade Ida. Ingen har bott där på över trettio år. Hon pratade tyst och såg sig försiktigt omkring. Kanske var hon rädd att mannen med kammen skulle dyka upp igen. Lo såg fundersamt på Ida. Skulle hon våga berätta? De kände ju inte varandra särskilt väl egentligen. Hon tvekade men drog till slut ett djupt andetag och tog sats. – Vet du en sak? sa hon. Igår när jag gick förbi det här huset, fast på andra sidan, stod det någon i fönstret och stirrade på mig! Lo och hennes mamma har precis flyttat från Stockholm till den lilla orten Åtvidaberg. När Lo börjar skolan där, uppdagas det att en invandrarpojke i den nya klassen är spårlöst försvunnen. Ingen vet vad som har hänt honom, bara att hans familj riskerar att utvisas ur landet. En dag upptäcker Lo och hennes nyfunna kompis Ida en man som beter sig konstigt. De beslutar sig för att följa efter honom och se vart han tar vägen. Han leder dem till ett gammalt ödehus, känt i Åtvidaberg eftersom ägaren är försvunnen. Ingen har bott i det där huset på över trettio år. Eller? För om ingen bor där, vem är det då som Lo ser i fönstret på övervåningen? Varför går den där mannen till huset hela tiden? Och vem är det egentligen som sjunger så vackert inifrån den igenvuxna trädgården? ISBN 978-91-7577-120-5
www.idusforlag.se
9 789175 771205