KERSTIN LUNDBERG HAHN
DRÖM-
BÄRARNA
I_Drombararna.indd 3
2014-06-18 10:48
Läs mer om Kerstin Lundberg Hahn på rabensjogren.se lundberghahn.se
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm rabensjogren.se © Text: Kerstin Lundberg Hahn 2014 © Omslag och kapitelvinjetter: Emma Ekstam 2014 Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2014 ISBN 978-91-29-69161-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Drombararna.indd 4
2014-06-18 10:48
Det finns en ö ute i havet. Om det inte var för dimman skulle man kunna se den från land. Men om man inte ser den så kan man inte veta att den ligger där, för den ön finns inte med på någon karta. Jo, förresten, på en karta finns den – en handritad karta som ligger gömd i botten på en gammal skokartong.
I_Drombararna.indd 5
2014-06-18 10:48
Del I HĂ…LET I TAKET
I_Drombararna.indd 7
2014-06-18 10:48
1 Malva trodde först att det var en katt som satt uppe i trädet. Det var den första natten i den nya villan och Malva kunde omöjligt somna. Det var alldeles för tyst. Nerifrån köket hörde hon mammas och pappas röster och hon kände doften av te. Utifrån hördes inte ett ljud. Till slut tände hon sänglampan och klev upp. Fönstret var halvöppet för det var en varm kväll. Malva tittade ut. Gatlyktorna stod på rad längs villagatan och det lyste här och där från hus och tysta trädgårdar. En vit skåpbil brummade förbi ute på gatan och sedan var det tyst igen. Allt var så annorlunda jämfört med utsikten från deras gamla lägenhet. I närmaste grannens trädgård var det mörkt. Mitt på 8
I_Drombararna.indd 8
2014-06-18 10:48
gräsmattan växte ett yvigt äppelträd och grenarna vajade nästan omärkligt. Trädet var som en svartare skugga i det mjuka kvällsmörkret och så var det något som rörde sig bredvid trädet. Malva skymtade någon som var klädd i klänning och kofta, men det var svårt att se i dunklet. Då sträckte hon sig efter sänglampan och släckte, och när mörkret inne i hennes rum smälte ihop med mörkret där ute kunde hon se kvinnan bredvid trädet. Hon hade kort, silvergrått hår och stod och höll sin hand mot trädstammen. Hon hade ansiktet vänt uppåt och rörde på läpparna som om hon pratade med någon där uppe bland grenarna. Malva stannade kvar vid fönstret länge, men någon katt såg hon aldrig. När pappa ropade god natt, sov gott från nedervåningen gick Malva och la sig igen. Precis innan hon somnade insåg hon en sak: Trädets grenar hade vajat sakta som om vinden drog genom kronan. Men de andra träden, i de andra trädgårdarna, hade varit helt orörliga i den vindstilla sommarnatten.
9
I_Drombararna.indd 9
2014-06-18 10:48
2 När det blev morgon hade Malva glömt bort trädet. Hon drog på sig kläderna, gick ut och hittade pappa med en tekopp i handen på gräsmattan, spanande upp mot taket. Husfasaden blänkte vit i solskenet. ”Det är som en dröm”, sa pappa utan att titta på Malva. ”Det är bara taket som kanske måste åtgärdas …” Han kliade sig i skäggstubben så att det raspade. Mamma kom ut genom dörren med de nya snickarbyxorna på sig. ”Vad tycks?” sa hon och snurrade runt som om det var en modevisning. Det såg nästan ut som om hon hade en badboll intryckt under tröjan och snickarbyxorna. ”Hallå där inne”, sa pappa och la handen på hennes 10
I_Drombararna.indd 10
2014-06-18 10:48
mage. ”Hur mår våran lilla knodd?” ”Han mår utmärkt”, sa mamma. ”Han vill upp på taket och kolla.” ”Nämen, Lena”, började pappa protestera. ”Ifall du inte vill klättra upp själv och ta en titt?” Mamma höjde menande på ögonbrynen och log. Malva skrattade tyst för sig själv. Det fanns ingen i hela världen som hade värre svindel än hennes pappa, och ingen var mer envis än hennes mamma. Hade hon bestämt sig för att klättra upp på taket så skulle hon upp på taket. ”Kom så hjälps vi åt med stegen”, sa mamma. En lång metallstege låg lutad längs husgrunden. Med gemensamma krafter fick de upp den mot väggen, och medan pappa med vitnande knogar höll fast den började mamma klättra upp. ”Jag ska bara se hur det ser ut, David”, sa hon tröstande. Pappa skakade på huvudet och bet ihop. Ett prassel från trädgården bredvid fick Malva att vrida på huvudet. Det riste till i äppelträdets grenar och med ens mindes Malva det hon hade sett kvällen innan. Och precis som då stod kvinnan med handen mot stammen och mumlade något. Till någon. 11
I_Drombararna.indd 11
2014-06-18 10:48
Den låga häcken mellan de två trädgårdarna var inte gjord för att hålla någon borta utan liknade mest en prydnadsplantering med sina knappt knähöga buskar. Långsamt gick Malva fram mot häcken. ”Hej”, sa hon, men kvinnan stod med ryggen till och verkade inte höra henne. Då tog Malva ett kliv över buskarna och gick lite närmare. Hon spanade upp i trädet. Kronan var tätvuxen och grön. Men hur mycket hon än kikade så såg hon ingenting där uppe. ”Hej”, upprepade Malva. ”Oj, hej”, sa kvinnan överraskat. ”Jag hörde dig inte.” ”Jag heter Malva. Vi har precis flyttat in.” Hon gjorde en gest mot sina föräldrar och huset bakom sig. Kvinnans korta silverlockar låg som en hjälm runt huvudet och de himmelsblå ögonen såg snälla ut. Men hon var vindögd, det ena ögat såg vänligt rakt på Malva, det andra tittade stelt åt ett annat håll. ”Jaså Malva? Välkommen. Veronica heter jag.” Över axlarna hade hon en grå kofta trots värmen. De hälsade. Kvinnans hand var varm, torr och solbränd som hos någon som tillbringar mycket tid utomhus. 12
I_Drombararna.indd 12
2014-06-18 10:48
”Malva?” upprepade Veronica tankfullt. ”Gråmalva? Rosenmalva? Skogsmalva? Vilken sort är du?” ”Vilken sort? Vanlig Malva, skulle jag tro.” Veronica rynkade pannan och log. ”Vanlig? Nej, det tror jag knappast.” Malva la händerna på ryggen. Veronica log och klappade på trädstammen. ”Vem pratade du med?” frågade Malva. ”Förlåt?” sa Veronica och satte handen bakom örat. Malva upprepade sin fråga. ”Jaså, pratade jag med någon?” sa Veronica. ”Ja, det såg ut som det. Både nu och igår kväll. Jag såg dig från mitt fönster.” Malva pekade mot fönstret till sitt rum på andra våningen. Mamma hade hunnit upp på taket nu och satt sig tillrätta. ”Äsch”, skrattade Veronica. ”Jag pratade väl för mig själv. Ensamma gamlingar gör ofta det.” Hon tittade upp i trädet igen. Då knäppte det till där uppe bland löven och ett äpple lossnade från en av de översta grenarna. Oväntat snabbt sträckte Veronica ut handen och hann fånga det. 13
I_Drombararna.indd 13
2014-06-18 10:48
”Tack”, sa hon upp mot trädet och räckte den gulröda frukten till Malva. ”Det är visst till dig.” Så svepte hon koftan om sig och gick tillbaka till sitt hus. Malva hoppade över häcken igen tillbaka till sin egen trädgård. Pappa hade släppt stegen och backat ut på gräsmattan så att han kunde se vad som hände uppe på taket. ”Var försiktig!” ropade han. ”Vad ska hon göra?” undrade Malva och tog en tugga av äpplet. Det smakade sött som socker och var så saftigt att hon måste svälja flera gånger medan hon tuggade. Pappa skakade på huvudet och mumlade. ”Att hon inte kan ta det lugnt, höggravid och allt …” ”Jag hörde det där”, ropade mamma från taket. ”Oroa dig inte! Jag ska bara lyfta på några tegelpannor så att man ser ...” Pappa skakade på huvudet igen och vände sig till Malva. ”Hälsade du på grannen?” frågade han. ”Mm. Jag fick ett äpple.” ”Jag ser det. Det var ju snällt.” ”Från hennes äppelträd.” 14
I_Drombararna.indd 14
2014-06-18 10:48
Pappa skrattade till. ”Nu skojar du! Det finns inga äpplen än. Det är ju mitt i sommaren.” Han la armen om hennes axlar. ”Min lilla drömmare”, la han till. Malva hade just tagit den sista tuggan. Hon tittade på skrutten i sin hand och sedan på grannens äppelträd. Äpplet hade visst kommit från trädet. Och visst hade grenarna skakat nu igen fast det var vindstilla? Det var något underligt med det där äppelträdet. ”Oj, oj. Det här ser inte bra ut”, ropade mamma från taket. ”Vad då?” ropade pappa tillbaka. ”Stor fuktskada!” Men Malva lyssnade inte. Hon hoppade än en gång över den låga häcken och återvände till Veronicas äppelträd. Barken var sprucken, stammen knotig och fläckvis beväxt med mossa. Malva tittade upp mot kronan, men hur hon än kikade så såg hon inte skymten av något äpple. Veronica kanske hade skojat med henne? Låtsats trolla på något sätt? Malva mindes en trollkarl hon hade sett en gång. Han hade knäppt med fingrarna vid sidan av hennes huvud och trollat fram ett mynt från ingen15
I_Drombararna.indd 15
2014-06-18 10:48
stans, som om det hade legat gömt i hennes öra. Det var förstås bara fingerfärdighet och trix. Kanske hade Veronica gjort något liknande med äpplet? Malva gick de tre korta trappstegen upp till Veronicas ytterdörr. Den stod öppen i värmen. Hon knackade och ropade ho-ho, men fick inget svar. Då klev hon in över tröskeln.
16
I_Drombararna.indd 16
2014-06-18 10:48
Det finns en ö ute i havet. Om det inte var för dimman skulle man kunna se den från land. Men om man inte ser den så kan man inte veta att den ligger där, för den ön finns inte med på någon karta. Jo, förresten, på en karta finns den – en handritad karta som ligger gömd i botten på en gammal skokartong. Det är något märkligt med Malvas nya granne. Hur kan det blåsa i hennes äppelträd trots att det är vindstilla? Varför drömmer Malva så konstigt när hon har ätit ett av äpplena? När Malva upptäcker grannens hemlighet börjar den viktigaste och farligaste resa hon någonsin gjort.
I S B N 978-91-29-69161-0
9
O_Drombararna.indd Alla sidor
789129 691610
2014-06-19 10:42