Copyright © Clas G Johnson 2017 Utgiven av Hoi Förlag 2017 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cornelia Runehammar Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-040-9 Tryckt hos ScandBook, Falun 2017
I
Herrejävlar så näpet. Illrött kortklippt hår, tre ringar i vänster öra, ring i näsan, i ögonbrynet också. Hon är mycket ung, 160 centimeter, mager, T-shirt, jeans, barfota. Gröna tånaglar. Gröna tånaglar med glitter på. Hon står framför mig i dörröppningen med frågande min. Jag får impulsen att räcka henne blombuketten jag håller i handen men säger i stället: ”Jag söker Gerda Blomér.” ”Hon är inte hemma.” ”De är till henne.” Jag räcker fram blommorna. ”Hälsa från Thomas.” ”Mamma kommer hem i kväll.” ”Så du är hennes dotter?” Hon svarar inte. Betraktar mig kritiskt. ”Jag vet att hon har en dotter”, ursäktar jag mig, ”men inte att du är så gammal.” ”Jag är tio år.” ”Ovanligt mogen tioåring måste jag säga.” ”Ja, mamma säger att jag är försigkommen för min ålder.” Hon är minst femton. Men Gerda fyller trettiosex i dag. Jag har inte associerat henne till rollen som mor till en tonåring. ”Så det är du som är Maria?” Hon nickar. 9
”Gerdas dotter?” Hon ser orubbligt på mig. ”Ja, jag sa just det till farbror.” ”Förlåt, jag är så senil, det är åldern.” Hon ler överseende. ”Jag fikar just nu. Farbror vill kanske ha en kopp och vila sina gamla ben?” ”Man tackar.” Jag har inte tid, men att säga nej till ett barn ska man vara försiktig med. Jag har visserligen inga barn själv men jag har hört att de kan vara känsliga. De barn jag kommer i kontakt med på mitt hotell är ofta det. Får de inte som de vill gallskriker de och deras mammor kommer rusande och tror att man våldför sig på dem. Så barn säger jag i princip aldrig nej till. Dessutom finns det kvinnor, oavsett ålder, som man inte gärna säger nej till. Jag känner det tydligt när jag möter dem. Jag vet inte vad det beror på. Kanske har jag en inbyggd radar, förvärvad sedan barnsben, född in i servicesektorn som jag är. När det gäller män är det ju lätt att lära sig vilka man ska fjäska för – det är bara att studera taxeringskalendern – men när det gäller kvinnor är det knepigare. Det räcker inte alltid med att räkna diamanterna. En del kvinnor har, till skillnad från män, en inre värdighet som är oberoende av pengar. Men Maria Blomér hör inte till den sorten. Hon hör inte till någon sort alls än så länge. Hon är ett barn. Hon är Gerdas dotter, därför behandlar jag henne med särskild hänsyn, bara därför. Nej, jag har inte tid. Men jag ska i alla fall kasta i mig en kopp kaffe. Hon kan säga något intressant om Gerda. Hon går före in i köket. Röjer undan på bordet som är belamrat med skrivblock och en bok om fransk grammatik. Hon sätter fram en kopp till och ordnar blommorna i en vas vid diskbänken. Varför vill hon se så hopplös ut? För att spegla en hopplös värld? Bär hon den på sina axlar? Varför vill hon göra det? De är alldeles för klena, axlarna alltså. Existentiell ångest är på modet just nu. På nattklubben domineras snacket efter midnatt av avgrundsdjupa analyser, häftigare ju fullare folk blir. Inte mig emot, bra för omsättningen. 10
Är tjejen framför mig utseendefixerad? Tror hon att hon inte syns om hon inte chockar omgivningen? Hatar hon alla över tjugofem (jag är tjugosex)? Vill hon skylta med en svår uppväxt? Skilsmässobarn? Vad säger Gerda om det? Jag ska fråga henne: ”Hör du Gerda, jag träffade en utomjording när jag ringde på hos dig, hon påstod att hon är din dotter.” Farbror … Det stör mig. I hennes ögon är jag en knegare som jobbar och betalar skatt och tittar på tv på bestämda tider och går och lägger mig halv elva efter sena nyheterna, stiger upp halv åtta, gymnastiserar i tio minuter och äter en närande frukost. Jag minns ju själv att jag tyckte att vuxenvärlden var andefattig och torftig, enbart inriktad på att föra krig och samla pensionspoäng. Alla dessa frånstötande prydnader i ansiktet, hur kan Gerda tillåta dem? Jag slår vad om att denna individ har kastanjebrunt, glänsande hår. Så glänsande var aldrig havet … nynnar jag tyst. Jag är svag för långt glänsande hår, det är så romantiskt. Jag vill så gärna falla för rådjurstypen men det blir alltid mer jordnära varianter, inte fullt så fräscha som den här. Mm, inte en repa, lilla Toyotan, pärlemorvit, tvådörrars, spinnande, fjädrande, lydande minsta vink. Skärpning nu. ”Gott kaffe”, kläcker jag ur mig. ”I din ålder drack jag inte kaffe. Jag försökte lära mig dricka öl men tyckte inte om det heller.” ”En stor stark sitter bra.” Jag mönstrar henne. ”Du gillar inte en stor stark”, säger jag tvärsäkert. ”Du har aldrig ens druckit någon.” Hon skrattar. Passar nog bra i servicebranschen. Ska jag försöka värva henne till hotellet? Säg att hon är arton! Om Gerda är trettiosex är det faktiskt möjligt. ”Varför ger du mamma blommor?” ”Hon fyller år, det borde väl du veta.” ”Är du hennes pojkvän?” Jag hajar till. ”Så din mamma har en pojkvän?” ”Jag tror det men hon säger inget.” 11
”Det kanske beror på att du inbillar dig saker.” ”Nä.” ”Det kanske beror på att hon tycker att det inte angår dig.” ”Hon frågar ibland om jag har en kille.” ”Vad svarar du då?” Hon rycker på axlarna. ”Har jag det så säger jag det. Har jag ingen så säger jag det.” ”Du ska nog inte fråga din mammas herrbekanta om de ligger med henne på nätterna sedan du somnat.” Hon stirrar på mig och blir blodröd. ”Om du nödvändigt vill veta”, undervisar jag vänligt, ”får du väl fråga henne eller göra som jag gjorde i din ålder när det gällde min pappa: Tjuvkika.” Men i stället för att bli ännu mer generad utbrister hon: ”Nu vet jag! Jag känner igen dig! Jag har sett dig på hotellet. Du är någon chef, va?” ”Ja, någon sorts.” ”Vad gör du då?” ”Tja, jag ger personalen blommor när den fyller år.” ”All personal?” ”Bara den viktigaste. Din mamma är jätteviktig.” ”Vad gör du mer då?” ”Inget särskilt.” ”Men är du chef måste du göra något viktigt ju.” ”Att vara chef innebär att man ser till att andra jobbar. Ju mer de jobbar desto mindre behöver man jobba själv. Är man riktigt effektiv behöver man inte jobba alls.” ”Så du jobbar väldigt lite?” ”Du fattar precis. Bravo.” ”Äh, du driver med mig.” ”Se dig omkring i samhället! De största cheferna gör inte ett smack utom att tycka olika saker i tv. Det finaste som finns är att vara chef och slippa göra annat än att ge intervjuer och spela golf och hälla i sig drinkar.” ”Så det är det du gör?” 12
”Nej, jag uttalar mig inte om senaste modetrenderna eller terrorbalansen eller klimatförändringarna. Det beror på att ingen frågar mig, för jag är inte en tillräckligt stor chef. Än.” ”Men snart?” ”Självklart. Det är bara en tidsfråga.” ”Hur har du blivit chef?” ”Min far äger hotellet. Så jag har automatiskt blivit chef.” ”Rena turen alltså?” ”Det är så det går till. Massor av chefer har utsetts av sina farsor. Det är därför det finns så många chefer som inte passar för jobbet. Det gäller både i näringslivet och i politiken.” ”Inte i politiken. Där väljs man i demokratiska val. Det vet jag.” ”Det säger skolböckerna antagligen. Men glöm det. Partierna leds av slutna grupper eller klaner som ofta är familjer. Inte bara i diktaturer där makten går i arv. Demokratier också. Du har säkert hört talas om familjerna Kennedy, Bush och Clinton i USA. Den här stan styrs delvis av familjen Corrinder sedan trettio år. ”Du heter Corrinder?” ”Rätt gissat.” ”Det låter jätteruttet.” ”Du bör inte uttala dig om min eventuella ruttenhet rakt i ansiktet på mig. Tvärtom ska du fjäska och tycka att jag är jättecool och vilja åka i min veteransportbil. ”Jaha du.” ”Men okej då, jag är väl jätterutten. Jag borde säga att det är förskräckligt att mafiosos och pengar styr världen och att jag kämpar för att rättvisa och jämlikhet ska råda överallt. När jag blir intervjuad i tv kommer jag att säga det och bli beundrad för min rakryggade vishet. Men egentligen är det du som har rätt. Världen ser förjävlig ut och människan är ett monster. ”Då vet jag ett skvatt i alla fall.” ”Du får inte vara naiv. Du måste anpassa dig.” ”Skulle inte falla mig in.” ”Jo, du måste anpassa dig om du vill ha något inflytande över din existens. 13
”Är det sådant som kallas cynism?” ”När jag gick i skolan i en grå forntid hade jag två lärare som bröt mot mönstret om man krafsade lite på ytan. De lärde mig en del. Inte minst hur man anpassar sig till en omgivning som tycker tvärtom. Du har säkert också sådana lärare. Tänk efter. Vilka gillar du och vilka tycker du är enfaldiga? Vilka är lojala mot läroplanen och vilka bryter mot den så ofta de kan?” Hon tänker efter. Nickar bekräftande. Ler introvert. ”Jag ska byta skola. Börjar i Lunda i höst.” Lundaskolan är ett gymnasium. Hon har alltså precis gått ut grundskolan. Få se nu … Hur gammal är man då? Sju plus nio år … Hon är sexton år. Det är därför jag inte sett henne på nattklubben. För ung. ”Vi kommer antagligen att träffas fler gånger eftersom din mor och jag har samma arbetsplats”, säger jag. ”Det är lika bra du lägger mitt namn på minnet. Jag heter Thomas.” ”Maria.” Jag räcker fram handen, hon tar den. Den är smal – en långsmal hand som nog går sönder om jag kramar den för häftigt. Vi skakar hand lite formellt. ”Du behöver inte säga farbror till mig även om det värmer mitt åldriga hjärta. Du kan säga herr Corrinder. Men jag får kanske säga Maria eftersom du bara är tio?” ”Det går bra med fröken Blomér.” Jag lägger huvudet på sned och ler inställsamt. ”Eller ska vi säga Thomas och Maria?” Hon ler sötsurt tillbaka. ”Om du lovar mig en stor stark.” ”Tänk vad mycket kul vi skulle kunna göra”, säger jag entusiastiskt. ”Utom att dricka öl alltså. Sådant som flickor och farbröder gör tillsammans. Vi kunde … ja, till exempel …” ”Vadå?” ”Jag kan läsa sagor för dig.” ”Och vad ska jag göra?” ”Tja, du kan springa ärenden. Jag kan lära dig konster.” 14
”Vadå för konster?” ”Jag är ganska bra på att härma kungen.” Och så gör jag det. Maria skrattar. En alldeles klockren klang, porlande som en vårbäck. Ett oemotståndligt skratt, oerhört smittsamt. Jag skrattar också. ”Jag skulle kunna utnämna dig till min lillasyster!” skrattar jag. ”Absolut inte!” ”Jag har ingen lillasyster och skulle gärna vilja ha en.” ”Jag vill absolut inte att du är min storebror!” Vi skrattar igen. Det är dags att gå. ”Kom och hälsa på mig på hotellet”, säger jag i dörren. ”Jag bjuder på en stor stark. Coca-Cola. Och hälsa mamma.”
15
Två dagar senare träffar jag Gerda på rum 206. Det har bebotts av en affärsman i sportfiskebranschen och kommer att hyras av en Icahandlare som ankommer tidigast klockan fyra. Rummet städas efter lunch. Det står alltså tomt större delen av dagen. Vi har gott om tid. Det började i vintras. Gerda var nyanställd. Hon ansvarade för restaurangens meny och jag konfererade med henne angående samordning av nattklubbens utbud av lättare rätter. En kväll stötte vi ihop i lobbyn efter en sen arbetsdag och jag erbjöd henne skjuts hem vilket hon tacksamt accepterade. På Ramstorpsgatan, ungefär halvvägs, nämnde jag att rummen 201–210 var nyrenoverade och nyss tagits i bruk. De hade bland annat försetts med nya sängar. Det vore bra om de testades av ansvarig personal så det inte blev några anmärkningar längre fram. Ett lämpligt tillfälle vore kanske att testa dem nu när det ändå var läggdags. Vad tyckte Gerda om det? Hon begrundade detta. Jag menade alltså, förmodade hon, att vi tog var sitt rum i natt och fortsatte med nya rum så fort tillfälle erbjöds? Nja, det menade jag nog inte. Mest rationellt vore att vi låg i samma rum, det underlättade om vi skulle skriva en gemensam rapport. Hon begrundade också detta och kom fram till att det var ett klokt förslag. Jag tillade dock att vi knappast kunde räkna med övertidsersättning eftersom arbetet inte var beordrat av ledningen. Det kunde hon förstå men då var det knappast nödvändigt att rapporten överlämnades till ledningen. I den ingick för övrigt både hon och jag så rapporten behövde kanske inte ens skrivas. 16
Vi kan ta ställning till det när vi väl testat fjädringen och övrig komfort, summerade jag och gjorde en U-sväng på gatan och körde tillbaka till hotellets parkering. Med hjälp av min huvudnyckel tog vi oss diskret in via nödutgången till ett av de renoverade rummen. Det tog oss någon minut att få av oss kläderna och ytterligare några sekunder att inleda fjädringstestet. På den vägen är det. Våra möten är väl planerade och varar i maximalt en timme. Jag hoppas att vi lyckas hålla dem hemliga men har inga illusioner. Så mycket vet jag dock att pappa inte känner till dem för då hade han rutit till. Hur skulle det se ut om vice vd (jag) och blivande restaurangchefen (Gerda) så flagrant nonchalerar den viktiga regeln att personalen inte får involvera sig i varandra? Ilskan skulle kryddas med svartsjuka eftersom pappa är uppenbart förtjust i sitt nyförvärv och säkert suktar efter att vara i mitt ställe. ”Tack för blommorna”, säger hon så småningom. ”Maria bjöd på kaffe hörde jag, det förvånar mig.” ”Hon fikade just då så det var väl inte så konstigt.” ”Främmande män som kommer med blommor till mig betraktar hon av princip som fientligt intrång.” ”Brukar främmande män komma med blommor till dig?” ”O ja, ideligen. Främmande för Maria men inte för mig förstås.” ”Är det därför du flyttade hit? För att slippa alla män från ditt tidigare liv? För att börja på nytt.” Hennes djupa kluckande skratt: ”Om det vore så väl. Men på en punkt har du rätt: Börja på nytt. Jag var less på skolkök och stökiga elever. Mer spännande med restaurangkök även om det är mer stressande.” ”Har du hunnit träffa några främmande män sedan du flyttade hit?” ”Sedan i vintras? Ja, jag har träffat en främmande man och han ligger intill mig just nu och smeker mig mellan låren.” ”Då kan han inte vara särskilt främmande längre.” ”Jo, jag kan inte påstå att jag känner honom särskilt väl.” ”Det låter lite snuskigt, Gerda. Du ligger med främmande män, det kan aldrig sluta väl.” 17
”Du ligger med främmande kvinnor, ska det vara bättre?” ”Det är mannens öde. En man kan aldrig lära känna en kvinna. Hon är och förblir ett mysterium.” ”Men Thomas, du är ju romantiker!” ”Romantiker?” ”Javisst. Alla är ju så kamratliga och jämställda nu för tiden så det finns ingen plats för mystik.” ”Kvinnan kan aldrig bli jämställd. Hon står högt över ett sådant begrepp.” ”Raring! Du vet att smickra en kvinna.” ”I servicebranschen måste man kunna smickra alla.” ”Alla?” ”Om de betalar notan.” Vi tystnar. Jag glider in i henne igen. Vi njuter verkligen. Bilden på hennes dotter Maria flimrar förbi. Fientligt intrång … Tänkte Maria bokstavligt? Naturligtvis inte, hon är för barnslig för det. Hon uttryckte sig oavsiktligt komiskt. ”Maria frågade om jag är din pojkvän”, säger jag så småningom. ”Hon menade förstås din älskare men var för blyg för att använda det ordet antar jag. Det lät lustigt. Din pojkvän.” ”Vad svarade du?” ”Jag blev lite ställd så jag sa bara att hon inte ska fråga sin mammas manliga bekanta om de ligger med henne. Hon tyckte inte om tillrättavisningen.” ”Bra. Helt rätt av dig. Hon är väl rakt på sak ibland. Det förklarar varför hon inte gillar dig.” ”Jaså, jag tyckte vi kom bra överens.” ”Hon tycker att du är en dryg typ. Hon har forskat lite och fått veta att du raggar kvinnor i en tvåsitsig veteranbil. Stöddig värre. Om hon vetat det när du ringde på hade hon aldrig släppt in dig. Hon tycker synd om mig som måste arbeta med dig. Hon sa att anta att hon inte varit hemma och jag öppnat i stället. Vad som helst hade kunnat hända. Jag hade kanske känt mig tvungen att bjuda dig på kaffe, det hade kunnat sluta med att jag inte kunnat värja mig och du hade våldtagit mig. För varför skulle du komma hit med blommor 18
om du lika gärna kunnat ge mig dem på jobbet? Trettiosex år är väl dessutom inget att fira. Nej, du hade dolda avsikter så det var tur att hon, Maria, var hemma och inte jag. ”Hon har en poäng där.” Hon ger mig en öm kyss. ”Det värsta är att hon har rätt”, suckar jag. ”Din dotter ska jag undvika som pesten.” ”Säg inte så. Hon har en tuff attityd ibland men det är mest utanpå. Hon är en renlevnadsmänniska, vill åtminstone vara det. Jag har fullt sjå med att se till att hon äter allsidig kost för att hålla hennes griller om att bara äta morötter och sallad i schack.” Jag nickar. Veganism borde förbjudas. Typisk välfärdssjukdom. Ett hot mot restaurangnäringen. Vad tusan ska jag leva på om jag bara kan servera grönfoder? Renlevnad, jo jag tackar. Fanatism förklädd till ungdomlig idealism. Hon är sur som kravmärkt ättika. Men bullarna hon bjöd på var goda. Hon hade bakat dem själv, påstod hon. ”Hon har dålig kontakt med sin far”, säger Gerda. ”Jag kan inte göra mycket åt det eftersom jag också har det.” ”Jag erbjöd mig att bli hennes storebror men hon var inte intresserad. Jag borde sagt att jag kan bli hennes pappa om det är ett faderssubstitut hon behöver.” ”Toppen!” skrattar Gerda. ”Det innebär att du blir min make. När flyttar du hem till oss?” ”Du var väldigt ung när du fick henne.” ”Nitton. Stadigt sällskap som det heter. Vi flyttade ihop men det gick inte så bra. Han är ingenjör, betalar sitt underhåll och vill för övrigt inte ha med oss att göra. Han har två barn i en ny familj.” En typ alltså. Struntar i ett barn för att han fått två andra. Feg för nya frun? Det förvånar mig att Gerda är så överseende. Jag börjar känna sympati för hennes dotter. Hon har en känslokall farsa och misstänker sin mamma för att ha en otrevlig älskare. ”Varför har du aldrig gift dig? Du måste ha fått massor av erbjudanden.” ”Det tror du!” 19
”Du är snygg som synden och kan laga mat. Du är ett fynd, Gerda.” ”Jag har aldrig velat bo ihop med någon sedan Maria föddes. För besvärligt. En massa hänsyn att ta och Maria kan vara väldigt avig.” ”Du kommer att få fler erbjudanden. Jag är ganska säker på ett.” ”Vem då?” ”Pappa.” ”Adam! Nej, vet du vad.” ”Har han inte anmält sitt intresse?” ”Vår relation är strikt yrkesmässig.” ”Varför rodnar du?” ”Jag rodnar inte!” ”Jag kan med gott samvete rekommendera dig.” ”Åh, jag är mer än nöjd med hans son.”
20
Maria Blomér tittar i bokhandelns skyltfönster. Jag går över gatan och stannar snett bakom henne och säger att en sådan huvudbonad har jag aldrig sett förut. Utan att vända på huvudet svarar hon att det inte är så konstigt eftersom hon gör sina mössor själv. Då har hon väl högsta betyg i slöjd? Man har inte slöjd i nian, upplyser hon. Och i åttan hade hon träslöjd. Det var roligare. Så då har hon yxat till den med hammare och mejsel då? Vi står bredvid varandra och tittar i skyltfönstret. För några dagar sedan såg vi varandra för första gången när jag ringde på hos Gerda. Jaha, hon tycker jag är stöddig och dryg. På tio sekunder har jag gjort klart för henne att hon syr kläder som inte självklart är världens vackraste. Det känns skönt. Liten hämnd är också hämnd. Vad barnslig jag är. För säkerhets skull fortsätter vi med ett neutralt ämne. Om den kalla månaden juni och den varma månaden maj. ”Det var så himla kallt i morse så jag fick gräva fram täckjackan igen, nej, jag har inte sytt den själv fast man kan tro det för den var den billigaste på rean efter jul nästan gratis”, hasplar hon ur sig i en enda utandning och ser lidande ut. ”Den är inte så hemsk. Inte iögonfallande hemsk.” ”Inte som baskern då?” ”Kan du inte virka en till mig också?” ”Den är inte virkad. Den är hopsydd av små tygbitar.” ”Men du kan väl virka en till mig?” 21
”Jag kan inte virka.” ”Mormor kunde virka”, upplyser jag. ”Jag älskade henne.” ”Då ska jag förstås lära mig virka.” ”Underbart! Lovar du?” ”Nä.” Jag förebrår henne för att hon inte hälsat på mig på hotellet. Jag har ju lovat henne en stor stark. ”Cola ja. Andra tjejer bjuder du på öl." ”Så det vet du?” ”Jag gillar inte Cola.” ”Vad vill du ha då?” ”Hallonsaft.” Hon fnittrar till och stoppar tummen i mun som ett spädbarn. Men jag nickar allvarligt och säger att färsk saft på skogshallon är utsökt. Det är stor skillnad på trädgårdshallon och skogshallon. Hon ser stukad ut. Och jag kan inte låta bli att platta till henne en gång till: ”Inte många har druckit saft på skogshallon. Men för all del, trädgårdshallon duger också om man gör den själv och undviker konstgjorda sötningsmedel.” ”Jaha.” Jag byter ämne. ”Har du listat ut om din mamma har någon pojkvän?” ”Är du intresserad?” ”Av att bli hennes pojkvän? I så fall frågar jag henne själv. Men visst, det är en attraktiv kvinna, en dröm för varje man.” ”Jaha du.” ”Du ska vara glad om du blir lika tjusig när du växer upp.” ”Jaha du.” ”Det dröjer nog, men du är jättesöt redan nu”, säger jag generöst. ”Synd bara att du vill se ut som en katastrof.” ”Jaha du.” Jag grinar upp mig. ”Jag förstår varför. Om du inte dolde din strålande skönhet under ett lager av metall skulle alla killar jaga dig som galna.” 22
”Det gör de ändå.” ”Men då är det ju onödigt med ringen i näsan?” Hon granskar mig eftertänksamt. ”Jag tycker att du ska ge fullkomligt fan i mitt utseende.” Hon har rätt. Jag är löjlig. Hurtbullefarbror. Jag behandlar henne som ett barn. Jag borde be om ursäkt men framhärdar: ”Kan du snyta dig när du blir snorig? Tar inte ringen emot?” ”Nä, det bara rinner men det går bra att peta sig i näsan i alla fall.” ”Du skulle kunna vara väldigt söt.” ”Du sa det.” ”Hur ser jag ut då? Är jag inte väldigt attraktiv?” Jag himlar med ögonen och ser förförisk ut. ”Jag brinner av lust att kasta mig i din famn.” ”Gör det!” ”Jag är alldeles för blyg för det.” Jag börjar bli förbannad på mig själv. Hon är inget barn. Jag förolämpar henne. Hon ger svar på tal. Hon vet nog hur killar fungerar. Kanske rent av hur män fungerar (skillnaden är marginell). Hon har nog gjort sina erfarenheter. Vem är Maria Blomér? Jag kan inte bestämma mig, det stör mig. Jag brukar snabbt kunna klassa in folk jag möter. Det stör mig också att hon är så sympatisk trots att hon gör allt för att jag ska tycka tvärtom. Och det stör mig alldeles oerhört att jag står här mitt på en trottoar och offrar tid på en småunge som avskyr och förlöjligar mig. Det är dags att avsluta bekantskapen, men jag ska göra det på ett hövligt sätt eftersom det är min älskarinnas dotter. Skyltfönstret är fullt av guideböcker och lexikon. Jag frågar om det är något särskilt som intresserar henne. Ja, hon ska nog skaffa sig en fransk parlör. Jag säger åt henne att vänta och försvinner in i affären. Jag köper parlören och sneglar mot skyltfönstret för att se att hon inte springer sin väg. Jag överlämnar parlören med en bugning men hon vägrar ta emot den. Hon har inga pengar på sig men jag säger att det bara är tack för senast. 23
”Jag tar inte emot presenter av främmande personer.” ”Men du bjuder dem på kaffe.” ”Brukar du ge presenter och blommor hur som helst?” ”Bara till damer.” ”Främmande damer?” ”Särskilt till främmande damer.” ”Och de tar emot dina presenter?” ”Jag lovar dig, främmande damer älskar att ta emot presenter av främmande herrar.” Jag kisar mot henne och hon måste skratta. Jag skrattar också. Vi står på trottoaren utanför bokhandeln och gapskrattar. Hon har höga kindknotor och vita tänder. Ögonen är blågröna. Mest gröna. Bärnstensgröna om man kan säga så, fast det kan man väl inte eftersom bärnsten är gul. Men bärnstensgröna är de i alla fall. Hon har en skrattgrop i vänstra kinden men ingen i den högra. Kan man ha det? Vi börjar gå på trottoaren. Vi befinner oss på hundra mils avstånd från varandra men jag hör henne förvånansvärt bra. Det är klangen i hennes röst, det är det snabba leendet, det är hennes solvarma kind. Hon berättar att hon ska på språkresa till Paris och vara borta i sex veckor. Vi bläddrar i parlören. Den kan hon ha nytta av. Hon måste i alla fall låna den även om hon inte vill ta emot den som gåva. Vi stannar i ett gathörn. Hon räcker fram handen. ”Tack och hej då.” ”Jag kan visa dig Paris en kväll”, säger jag. ”Ska du också dit?” ”Runt månadsskiftet ett par dagar. Affärer. Kanske får jag en timme över. Var bor du?” Hon rotar i väskan och ger mig adressen. ”Jag vet ett ställe med fantastisk bouillabaisse”, säger jag. ”Tycker du om det?” ”Vad är det?” ”Soppa på fisk och skaldjur, en specialitet från Marseille.” 24
”Låter inget vidare.” Hon går över gatan, jag står kvar ganska perplex. Jag hade nyss ingen aning om att jag ska till Paris om två veckor.
25