9789132159237

Fler böcker av Zizou Corder: Lejonpojken Lejonpojken – Jakten Lejonpojken – Uppgörelsen Nabus bok

Krigarprinsessans hemlighet.indd 2

11-04-15 14.29.59

Översättning Ylva Kempe

Krigarprinsessans hemlighet.indd 3

11-04-15 14.29.59

Skytie

Grekland och den egeiska övärlden

A m az on er na s la nd

N

Potidaea

V

Kerkyra

n

Ö

tau Ken

S

rernas

område Mindre Asien

THESSALIEN Thermopyle Parnassos Euboea Delfi Decelea Thebe Ko r i n tiska Eleusis v i ke n Plataea Kithaera-

Kefalonia

Korint intiska r

Elis

Zakynthos

Ko

PELOPONNESOS

et MegarabergetArcharnae

näs

Pireus Aten Vouliagments Laurium Kap Sunion

MESSENIEN Sparta Taygetosberget LAKONIEN

Kolonierna

Me

Mani

del

have

t Kreta

Krigarprinsessans hemlighet.indd 6

11-04-15 14.30.00

Xαπτερ 1 Någonting kom krypande längs stranden. Det var naturligtvis en sköldpadda, eftersom det hade samma form och storlek som en sköldpadda, och sköldpaddor var dessutom det enda som någonsin kröp omkring på den här stranden. Kyllaros kisade ner mot den där han stod högst uppe på klippan. En blek morgonsol på den pärlblå himlen trevade med sina strålar över vattenytan, som nu låg spegelblank efter en vild, stormig natt. Solen kändes redan lite varmare mot hans bruna armar och nakna bröst.

Det var meningen att han skulle leta efter en get som hade sprungit bort under natten, och han visste att hans hustru, Chariklo, väntade på honom och på geten, på mjölken som Arko behövde till frukost.

Ja, vem visste? Kanske hade geten tagit sig ner på stranden.

Den var en livlig liten rymling, som alltid hoppade och klättrade överallt.

Kyllaros kikade ner över den grova klippkanten.

Men det var … ändå inte riktigt en sköldpadda på något sätt.

Rörelserna var fel, och formen också. Och det var fel tid på året för sköldpaddorna att krypa upp på stranden och lägga sina små mjuka ägg i sanden. Och för de små babysköldpaddorna att krypa tillbaka ner till vattnet när de väl kläckts också.

7

Krigarprinsessans hemlighet.indd 7

11-04-15 14.30.00

Dessutom var det faktiskt för stort för att vara en sköldpadda.

Han bestämde sig för att titta efter ordentligt.

När han tagit sig ner till stranden, lite klumpigt över det steniga underlaget som inte passade hans hovar särskilt bra, galopperade han försiktigt fram mot det ställe där sköldpaddan fortfarande kämpade sig fram i sanden.

Han stannade och stirrade.

Det var absolut inte en sköldpadda.

Till att börja med var den gjord av trä. Och dessutom var de fyra benen som stack ut inte fjälliga simfötter. De var … Han var inte säker på vad de var. De två där fram var små armar, som hans egna fast mycket knubbigare och rundare, och så var de väldigt släta och bleka och mycket, mycket små. De två bakbenen förbryllade honom. Han hade aldrig sett något liknande förut. De liknade armarna, men verkade starkare, och var böjda annorlunda.

Han stirrade och stirrade, och efter en stund gav han till en djup suck.

Icke-sköldpaddan hörde sucken och hejdade sig på sin beslutsamma färd över sanden.

Kyllaros höll andan och fortsatte att titta.

Icke-sköldpaddan hävde sig upp på armarna, sträckte på sig – och tappade balansen. Den landade på rygg och när den upptäckte det gav den ifrån sig ett gällt tjut.

Och Kyllaros förstod plötsligt, trots att han ännu inte tittat närmare på insidan av träskalet. ”Det är ett barn!” utbrast han och travade fram till det. Han lyfte upp barnet, som fortfarande låg kvar i skalet, och började vagga det och sjunga för det på samma sätt som han brukade göra med sin son, Arko, för att trösta honom när han ramlat och gjort sig illa. Han höll barnet mot bröstet och kunde känna de

8

Krigarprinsessans hemlighet.indd 8

11-04-15 14.30.00

små benen röra sig och sparka. Stark! tänkte han med ett leende.

Barnet fortsatte att skrika.

Han höll det på armlängds avstånd och såg ansiktet ordentligt för första gången: rött, ilsket, ylande, med tjocka, svarta, toviga lockar som låg klistrade mot huvudet. Försiktigt strök Kyllaros håret bakåt med tummen. En liten sjöstjärna satt fast bakom det ena av barnets pyttesmå öron. ”Vid alla havsnymfer”, sa han. ”Om du är ett människobarn, varför reser du omkring ensam i ett sköldpaddsskal?” Han lade ner barnet igen och började lirka bort tyget som varit virat runt det men som nu hängde löst.

Skalet verkade vara något slags vagga, tänkte han. Barnet hade legat fastspänt i vaggan med läderremmar, som till skillnad från tyget inte hade lossnat. ”Det räddade förmodligen ditt liv, lilla sköldpadda”, mumlade Kyllaros medan han knäppte loss remmarna och lyfte ur barnet. Tygstycket, som var fuktigt och sandigt, föll ner på marken och han betraktade ett ilsket litet människobarn med småfisk i håret och en mycket, mycket blöt blöja.

När Chariklo fick se Kyllaros med barnet under ena armen och geten under den andra – han hade hittat den vid källan där den stått och ätit fikon – och vaggan på huvudet som en hjälm eftersom det inte fanns någon annanstans att ha den, skrek hon till och tappade ullfilten hon varit färd med att vika ihop. ”Vad är det där?” sa hon förskräckt. ”Det är ett barn!” svarade han glatt. ”Jag hittade det på stranden – fött ur havet som Afrodite. Vad tror du om det?” ”Är det ett människobarn?” sa Chariklo och kom fram för att titta närmare.

Kyllaros släppte ner geten (som genast rymde igen, högljutt

9

Krigarprinsessans hemlighet.indd 9

11-04-15 14.30.00

bräkande) och tog ner vaggan från huvudet. ”Här”, sa han och räckte över barnet till Chariklo.

Hon höll det i famnen och tittade ner på det. Det stirrade tillbaka på henne med ilskna gröna ögon, sparkade vilt och tjöt. ”Så underbart!” utbrast Chariklo. ”Tror du att vi kan behålla det?” ”Ja, det är klart”, sa Kyllaros. ”Vad ska vi annars göra? Det verkar vara ett klokt barn, och tursamt också, som lyckades klara en hel natt på det stormiga havet i sin lilla vaggbåt, och sedan, när det kom i land, vände det på sig och började krypa i sanden – så det måste vara starkt också. Det kanske är en hjälte – som på den gamla goda tiden!” ”Det kan bli en liten lekkamrat åt Arko”, sa Chariklo. ”Men vi måste ge det något att äta. Kom hit med lite mjölk är du snäll.

Men, vid Demeter, var är den där geten nu igen?”

Kyllaros galopperade iväg och lyckades fånga in geten just när den trodde att den hade lyckats rymma igen. ”Nej minsann, nu stannar du här”, sa han. ”Vi behöver lite mjölk till vårt nya barn.”

Han började mjölka djuret.

Chariklo klädde av babyn och tog bort den saltvattenindränkta blöjan. ”Det är en flicka!” sa hon. ”Hej på dig, lilla vännen. Och … Åh! Kyllaros – titta!” ”Vad är det?” sa Kyllaros och vände sig mot henne. Rörelsen fick honom att råka skvätta lite getmjölk på benet.

Eftersom barnet varit så sandigt hade Kyllaros inte märkt det som Chariklo nu gjorde honom uppmärksam på. I ett smalt läderband runt flickans hals hängde en pytteliten amulett i guld. ”Titta, det är en liten uggla.” ”Ja, det är det”, sa han. ”Titta på de där stora ögonen. Hon kanske hör till Athena när allt kommer omkring, och inte Afrodite.”

10

Krigarprinsessans hemlighet.indd 10

11-04-15 14.30.00

Chariklo började torka barnets fuktiga, sandiga ansikte med en ren trasa.

Så flämtade hon till. ”Åh, Kyllaros! Titta på det här!” ”Vad nu då?” sa Kyllaros. ”Det där barnet är visst fullt av överraskningar.”

Kyllaros tittade efter, och flämtade till han också. ”Vad i hela Hellas kan det där betyda?” frågade han.

Det var inte så konstigt att han inte hade lagt märke till det förut, för barnets ansikte hade varit mycket smutsigt, och symbolen var liten och tunt tecknad. Men den gick inte att ta fel på. I barnets panna, mitt emellan ögonbrynen, nästan som en del av dem, fanns en liten, fjäderliknande, blåsvart symbol. Ett penseldrag nedåt och två halvcirklar ovanpå. Den lägre, större av dem såg ut att hålla den mindre i famnen där de liksom låg på rygg, som två månskäror spetsade vid marken med en pil; eller ett träd med fyra stora, symmetriska grenar; eller en kvinna med fyra armar som snurrade runt med händerna i luften i någon sorts dans. ”Det går inte bort”, sa Chariklo och gned märket. ”Vilken märklig sak att göra”, sa Kyllaros. ”Tatuera ett litet barn. Det måste betyda något, men Zeus vet vad.”

Chariklo betraktade symbolen igen. ”Jag känner inte igen den alls”, sa hon. ”Den ser inte ens grekisk ut, eller hur?” ”Vårt barn kommer kanske från ett annat land”, sa Kyllaros. ”Det gör hon kanske”, sa Chariklo. ”Någonstans i ett annat land sitter hennes mor och gråter därför att hon har förlorat sitt barn ...” ”Kanske det”, sa Kyllaros och Chariklo bet sig i läppen och fortsatte: ”tja, var hon än kommer ifrån så behöver hon äta någonting nu.” Utan att tänka sig för satte hon ner barnet på golvet.

11

Krigarprinsessans hemlighet.indd 11

11-04-15 14.30.00

Den lilla välte genast omkull, och började högljutt protestera. ”Oj, hjälp!” ropade Chariklo, som var van vid kentaurbarn och därför inte hade insett att människobebisar inte kan gå. Nyfödda kentaurer kan stödja på sina smala ben nästan genast – även om deras mänskliga överkroppar fortfarande är mjuka och svaga. De börjar inte galoppera omkring själva förrän de är ungefär ett år gamla, och då hamnar de ofta i alla möjliga sorters problem, eftersom deras hästben är snabba och starka nog för att ta dem till platser och situationer som deras mänskliga småbarnshjärnor inte har lärt sig handskas med. ”Åh, förlåt, förlåt!” utbrast hon och lyfte upp babyn igen. ”Gick det bra? Kära nån då … Jag undrar hur det är meningen att man ska bära dem”, sa hon till Kyllaros. ”Det kan inte vara så här”, funderade hon och höll barnet i båda armarna, ”för då skulle människoföräldrar aldrig få någonting gjort …” Så fick hon en idé: ”Jo, nu vet jag”, sa hon och lät barnet glida ner på höften, just där hennes mänskliga överkropp övergick i hästrygg. ”Så där. Det var bättre”, sa hon och höll barnet på plats med den vänstra armen, medan hon kände de små benen runt sin midja. Hon gick bort till källan och fyllde en balja med vatten. ”Jag undrar hur gammal hon är”, sa hon. ”Det är svårt att säga med en människa”, sa Kyllaros.

Under tiden hade den lilla flickan upptäckt Chariklos hår, som var långt och lockigt och mörkrött och föll ner över ryggen i några ganska oordnade flätor, av vilka den lilla nu ivrigt började tugga på en. Chariklo lirkade loss håret, satte barnet i baljan och började hälla rent vatten över henne. Hon såg till att det inte blev någon sand kvar i knä- eller halsvecken, och inga fiskar i håret. Så gned hon in flickan med olivolja från topp till tå och hällde upp lite av den varma färska getmjölken i den lilla lerflaskan som Arko

12

Krigarprinsessans hemlighet.indd 12

11-04-15 14.30.00

brukade dricka vatten ur. Hon satte en tygnapp över pipen och tog upp flickan i famnen för att mata henne. Så underligt, tänkte hon, att kunna hålla hela sitt barn i famnen! Det kändes ganska trevligt – den lilla var mindre och mjukare än ett kentaurföl. Hon är helt normal, tänkte hon, om man bara inte tittar nedanför midjan.

Chariklo tittade än en gång på de lustiga små knubbiga benen, så släta och mjuka och rosafärgade. Hon kunde inte låta bli att fnittra till. ”Hon är verkligen så långt ifrån en sköldpadda som man kan komma”, sa hon. ”Vi skulle kunna döpa henne efter en av havsnymferna. Amfitrite, eller Halosydne, eller Amathea … Åh, är det där Arko som låter?”

Hon hade uppfattat ett skrik, och det var mycket riktigt Arko som hade vaknat i den öppna bersån där de alla sov under sommaren. ”Vill du vara snäll och hämta honom, älskling?” bad hon och Kyllaros gick sin väg. Efter en liten stund kom han tillbaka tillsammans med Arko, som yrvaket vinglade fram på sina långa fölben. ”Om du matar honom så matar jag henne”, sa Kyllaros, och så vecklade de ihop benen under sig och satt där i skuggan tillsammans alla fyra medan solen steg allt högre på himlen och barnen ivrigt sög i sig sin mjölk.

13

Krigarprinsessans hemlighet.indd 13

11-04-15 14.30.00

Xαπτερ 2 Det finns två olika stammar av kentaurer: Ixions ättlingar, som var vilda och hemska, och de kloka, vänliga sönerna till Kronos.

I tidernas begynnelse närde Ixion, som var människa, en vettlös passion för Hera, Gudarnas drottning. Hennes make Zeus, den mäktigaste av alla gudarna, skapade en falsk Hera av moln för att lura honom, och Ixion gjorde moln-Hera havande så att hon senare födde de vilda kentaurerna. Dessa levde i Thessalien i Grekland, men efter att i berusat tillstånd ha försökt röva bort en brud från hennes bröllop var de tvungna att ge sig iväg därifrån.

De som inte dödades i striden strövade iväg ut i skogen där några av dem dog medan andra sades bli stråtrövare och ytterligare andra enligt sägnen förvandlades till hästar.

En av dem hade dock turen att träffa på en av de kloka kentaurerna, en av Kronos unga döttrar, ättling till Kiron, den klokaste av dem alla och lärare till Asklepios, läkekonstens gud, liksom hjältarna Herakles och Jason och Akilles. De två unga kentaurerna blev förälskade i varandra och efter lite bråk med hennes familj gifte de sig och han blev medlem av hennes flock. En kort tid efter det flyttade hela flocken för att söka efter en fridfull plats att slå sig ner på. De lämnade Thessalien, vandrade genom skogar och över berg och simmade över vattnet i månljuset till

14

Krigarprinsessans hemlighet.indd 14

11-04-15 14.30.00

den vackra och så gott som öde ön Zakynthos – men det är en annan historia.

De där två var Kyllaros förfäder, och ingen i hans flock glömde någonsin att hans familj hade lite av det vilda, okynniga i sitt blod.

Så när Arkos två äldre systrar, de vackra tvillingarna Pärla och Lucy, dansade in på agoran1 och pratade om sin nya lillasyster, sa en gammal dam till en annan: ”Om någon hade frågat mig vilken familj här som skulle vilja adoptera en människa, så hade jag vetat att det var de där.” Men Pärla och Lucy brydde sig inte om vad någon annan sa. De bara fortsatte att prata om hur söt hon var och hur de skulle lära henne alla de gamla historierna och hur hon skulle fläta håret och olja in huden och läsa och skriva och väva och dansa och jaga och använda pilbågen och baka honungsbaklava2 och göra parfym av rosor.

Flockens ledare, som också hette Kiron, skickade hem Lucy och Pärla för att hämta sina föräldrar, och efter en stund kom hela familjen: Kyllaros, Chariklo, Lucy, Pärla, Arko och deras mormor. Och babyn. ”Chariklo”, frågade Kiron. ”Vad är nu detta?” ”Det är ett barn, Kiron”, sa Chariklo lugnt. ”Jag vet att det är ett barn, Chariklo”, svarade han. ”Men vad gör det här?” ”Pappa trodde det var en sköldpadda!” sa Pärla. ”Det låg invirat i ett tygstycke så att bara benen stack ut!” sa Lucy. ”Vi tror att det förmodligen föll i vattnet från ett skepp när det stormade så mycket”, sa Kyllaros. ”Men någon älskade det. Förlåt, älskade henne. Hon var invirad i ett dyrbart tyg och hon hade en uggla av guld runt halsen. Hon var inte … du vet …”

15

Krigarprinsessans hemlighet.indd 15

11-04-15 14.30.00

Alla kentaurerna omkring dem tystnade. De visste vad han menade. Han hade tänkt säga: övergiven.

Ibland, när människor hade för många barn, eller när de inte ville ha en flicka, eller tyckte att barnet var för svagt eller att det var något fel på det, kunde de bara sätta ut det på berget för att dö.

Flera av kentaurerna rös vid tanken. De var vänliga och omtänksamma varelser. På den gamla tiden, före Homeros dagar, hade det inte varit ovanligt att kentaurer tagit hand om övergivna människobarn. Men de flesta av kentaurerna på Zakynthos hade aldrig sett en människa över huvud taget, annat än möjligen på långt avstånd ute till havs, på ett skepp.

Kiron tittade på barnet. Hon tittade tillbaka – inte med det ilskna blängandet nu, eftersom hon var torr och ren och hade magen full av getmjölk, och dessutom hade Pärla och Lucy just kittlat henne på magen med sitt långa hår, så hon var lycklig. Hon gav Kiron ett stort leende och visade alla sex tänderna. Så viftade hon med armarna och rapade.

Kiron log tillbaka. ”Vi måste ha en omröstning”, sa han. ”Säg till alla så röstar vi ikväll. Och då menar jag alla!” ”Men vad ska vi rösta om?” sa Chariklo oroligt. ”Jag menar, vad är alternativet? Jag menar, om resultatet blir att vi inte kan behålla henne, så …” ”Vi måste ha en omröstning, det vet du”, sa Kiron. ”Sådan är lagen. Ingen kan bli en del av flocken utan att först ha blivit godkänd.” ”Men hon är ju föräldralös!” sa Kyllaros. ”Hon har ingenstans att ta vägen. Och även om hon hade det, så hur skulle hon ta sig dit? Vi kan ju inte bara lägga tillbaka henne i sköldpadds-

16

Krigarprinsessans hemlighet.indd 16

11-04-15 14.30.00

skalet och skicka ut henne till havs igen. Hur lyder lagen om hittebarn?”

Kiron tänkte efter. ”Jag tror inte vi har någon sådan lag”, sa han. ”Då tycker jag vi ska rösta om det i stället”, sa Chariklo. ”Vi borde rösta fram en lag som säger att vi måste ta hand om föräldralösa. Och hjälplösa små barn.” ”Det är ju faktiskt en tradition hos oss …historiskt sett”, sa Kyllaros.

Den kvällen samlades alla vuxna kentaurer på agoran igen efter att ha ätit middag med sina familjer, och röstade enhälligt fram en lag som sa vad de alla redan kände i sina hjärtan – att de var tvungna att ta hand om föräldralösa och hjälplösa små barn.

De bestämde också att hennes namn skulle vara Halosydne. Det var Pärla och Lucy som valde det. Det betydde ”flickan som fick mat av havet”, men de såg det mer som ”flickan som räddades av havet”. Med ett sådant namn skulle havet aldrig kunna göra henne någon skada, resonerade de. För de flesta blev hon Halo kort och gott, men Kyllaros fortsatte alltid att kalla henne Chelonakimu – min lilla sköldpadda – eller Lilla Afrodite, eller något annat av alla smeknamn han kom på: Schnussy, efter ljudet hon gav ifrån sig när hon drog honom i öronen; Ugglebarnet på grund av amuletten hon hade om halsen; Dunka Dunka när hon slog med knytnävarna mot hans bröst av ilska när han lyfte upp henne för att skydda henne från något som kunde innebära fara; Dolly Delfin när hon började simma under vattnet och Fikonflickan när hon gång på gång ramlade ner ur fikonträdet.

Arko hade också många olika namn på henne. Grisungen först, när han var svartsjuk på henne och ville vara elak, eftersom hon hade skär hud precis som en griskulting i stället för

17

Krigarprinsessans hemlighet.indd 17

11-04-15 14.30.00

vanligt glänsande, kastanjebrunt hästskinn. Men så snart hon kunde börja springa omkring var hon ute i solen hela dagarna, så hon förblev inte skär och knubbig särskilt länge – snart var hon gyllenbrun över hela kroppen. Ja, faktiskt över precis hela kroppen eftersom hon inte hade några kläder på sig under hela sommaren – och varför skulle hon ha det? Senare, när nordanvinden kom, vävde Chariklo och de andra kvinnliga kentaurerna tyg som blev till mantlar åt kentaurerna att svepa om axlarna, och till Halo gjorde de en chiton3, eller tunika, eftersom hon, som Chariklos mamma sa, ”verkar mycket mera naken än oss, med det där ömtåliga skinnet. Det fina, mjuka tyget som Halo hade varit insvept i när de hittade henne, lade de omsorgsfullt åt sidan. ”Det skulle gå sönder på en gång här”, sa Chariklo, och så vek hon ihop det med lavendelblommor mellan lagren och svepte in det i ett annat tygstycke innan hon lade ut det i stenladan där de förvarade sina nötter och oliver, torkade druvor och viner. Bara någon enstaka gång tog hon fram det och berättade för Halo om hur de hade hittat henne – en historia som alla de små kentaurerna också älskade. De bad ofta att få höra den när de satt runt elden på vinterkvällarna och lyssnade på andra historier, de gamla berättelserna om kentaurernas ursprung, om grekerna och trojanerna, om hjältarna och gudarna.

Och så kom det sig att Halos första minne – ett som skulle finnas kvar hos henne hela livet – var den höga, mörka, stjärnströdda himlen över Zakynthos. Den var så vacker att hon knappt ville stänga ögonen för att sova. Natthimlen ovanför henne, sval och sammetslen, hade samma färg som de djupaste delarna av havet hade om dagarna. Stjärnorna och stjärnbilderna lyste så klart att deras mönster etsades fast på hennes näthinnor, och när hon vaknade i gryningen såg hon dem hänga på andra sidan himlen.

18

Krigarprinsessans hemlighet.indd 18

11-04-15 14.30.00

Luften var sval och marken under henne var hård, men getskinnet hon låg på var varmt och behagligt. Den svaga söta doften av havsliljor steg med den kyliga brisen upp från stranden långt nedanför klipporna. Ljudet från de vuxnas röster kom svävande emot henne. De satt runt elden och drack det mörkt rosa vinet som smakade solsken och damm. Intill henne, så nära att hon kunde känna värmen från honom, fanns Arko. Hennes kära vän sov djupt, hans kastanjebruna flank höjdes och sänktes långsamt och regelbundet. Så hennes första minne var någonting som hon kände nästan varje natt under sin barndom: den fridfulla känslan av att ligga och titta upp mot stjärnorna, varm och trygg, med den svala brisen i näsborrarna och Arko bredvid sig.

19

Krigarprinsessans hemlighet.indd 19

11-04-15 14.30.00

Xαπτερ 3 En dag var Halo ute och lekte med Arko. Han retade henne som vanligt, och hon försökte springa lika fort som han, fortfarande i tron att om hon bara försökte tillräckligt mycket så skulle hennes människoben kunna hålla jämna steg med hans hästben.

Men hon sprang för fort och för djärvt. Hon snavade. Hon föll, och satte upp armen för att skydda ansiktet.

Skriken av smärta drog till sig hela flockens uppmärksamhet och de kom galopperande allihop.

Hon hade landat illa och slagit armen mot en sten. Nu låg den i alldeles fel vinkel, den var alldeles … åh, och så ont det gjorde.

Armen var böjd där den inte borde vara böjd. Det kom inget blod. Det var bara en konstig böjning mitt på underarmen, och så skinnet som låg fel över den. Hon kunde känna hur handen och handleden dinglade slappt. Det var fel, det gjorde så ont.

Kiron kom fram, ställde sig på knä intill henne och tog tag i hennes arm. ”Titta”, sa han till henne. ”Se igenom smärtan och lär.”

Hon stirrade på hans vänliga, lustiga ansikte och försökte allt vad hon kunde att göra som han sa. De andra stod runt omkring dem, tysta och uppmärksamma. Chariklo kom galopperande med en korg med utrustning, vilken inkluderade en flaska vin. Kiron

20

Krigarprinsessans hemlighet.indd 20

11-04-15 14.30.01

gav Halo en mugg av det att dricka, utan att blanda upp det med vatten. Det smakade starkt och underligt. ”Titta!” sa Kiron igen. ”Det kommer att bli bra igen. Det är inte bra nu, men det kommer att bli det.”

Små fina svettdroppar trängde fram i Halos panna. En våg av outhärdlig smärta svepte över henne, värre än någonting, någonsin, någonsin … Hon skrek igen.

Så tvingade hon upp ögonlocken och stirrade på Kirons starka bruna händer som låg på hennes arm.

Han drog isär den: med ena handen i ett fast grepp om hennes underarm alldeles under armbågen, och den andra runt handleden. Den underliga böjningen befann sig mitt emellan hans händer.

Han drog isär den brutna armen.

Hon tjöt men det kom inget ljud.

Smärtan flammade till.

Plågor.

Och mitt i plågorna kände hon hur något klickade till. Gled isär och sedan på plats.

Hon tittade på armen. Kiron hade fortfarande händerna på den.

Men böjningen, den brutna felaktiga böjningen, var försvunnen.

Hennes ben var helt. Allt var tillbaka på rätt ställe. Armen var öm och blåaktig och gjorde fortfarande fruktansvärt ont, men den var hel. Det var som om han hade vridit den rätt igen. Han hade vridit den rätt igen. Dragit isär den och sedan lagt bitarna till rätta.

Hon skakade i hela kroppen men försökte fortsätta att se på när han försiktigt svepte in hennes arm i doftande örter medan han talade om för henne vad de hette och sedan fixerade dem med en bit mjukt tyg. Hon försökte upprepa namnet på örterna

21

Krigarprinsessans hemlighet.indd 21

11-04-15 14.30.01

och koncentrerade sig på det för att inte ge efter för smärtorna.

Hon såg på medan han placerade en rak, slät träpinne längs insidan av hennes underarm och varsamt band fast den där med hjälp av tygremsor. Chariklo hade vikt ett tredje tygstycke till en triangel: nu placerade Kiron hennes arm i den och fäste sedan tyget runt nacken på henne. Så fick hon ännu en mugg vin, och efter den lite bittert örtte. Hon blev tillsagd att vila. Läknings­ tiden tillbringade hon med att lära sig läsa. Kiron kom och hälsade på henne. ”Den antike Kiron fick göra likadant med Jason en gång när han var pojke”, sa han. ”Och han lärde Apollons son, guden Ask­ lepios, hur man skulle göra. Han lärde honom allt det som människan kan om medicin och läkning. Tror du att du skulle kunna göra likadant själv? Var du uppmärksam?” ”Kanske”, sa Halo försiktigt. Hon var inte mer än sju år gammal och ganska säker på att hon aldrig skulle kunna göra det. Hon hoppades att hon åtminstone skulle vara modig nog att försöka göra det, men hon kände sig inte säker på den saken heller. ”Man kan förstås inte gå omkring och bryta armen på folk med flit, bara för att få öva på att laga dem”, sa Kiron allvarligt. ”Därför måste man vara uppmärksam när man får en möjlighet att lära sig. Så vilka örter använde jag?”

Hon räknade upp namnen på örterna, och deras användningsområden. ”Duktig flicka”, sa Kiron. ”Kom ihåg botemedlen, så kommer du alltid att kunna hjälpa människor. Och djur.”

Inom en månad kunde hon spela flöjt igen, och inom två månader började hon träna bågskytte. Efter fyra månader var armen lika stark som någonsin tidigare, om inte starkare. Och nästa gång någon bröt ett ben, fanns Halo vid Kirons och Chariklos sida och

22

Krigarprinsessans hemlighet.indd 22

11-04-15 14.30.01

hjälpte till medan hon försökte lära sig så mycket som möjligt. ”Okej”, sa hon till Arko. ”Jag kommer aldrig att kunna springa lika fort som du. Men jag kan bli en bättre skytt istället. Och bättre på att bota sjuka och skadade.” ”Det tror du bara”, sa han. ”Vänta så ska du få se”, sa hon. ”Pappa”, sa Pärla en kväll några år efter detta, när de satt och beundrade den röda fullmånen som steg över havet. ”Om det där är skördemånen, så är det tio år sedan Halo kom. Vi borde ha en fest för henne.” ”Med musik och dans och så bjuder vi hit alla pojkarna?” sa Kyllaros. ”Ja, det är klart”, sa Pärla.

Hon och Lucy var femton nu, och skulle gifta sig om ett år eller två. De älskade musik och dans. Och pojkar. ”Ja, inte mig emot”, sa Kyllaros. ”Vad tycker du, Chariklo?”

Chariklo log. ”Jag ska stämma min lyra”, sa hon, ”och göra yoghurt. Vi behöver honung och vin.” ”Halo kan klättra upp i ett träd och hämta lite honung”, sa Lucy.

Med sina smala bruna ben kunde Halo ta sig till många ställen som kentaurer inte kunde nå: högst upp i träd eller på klippor, längst in i grottor. Arko brukade hjälpa henne upp, eller också ställde hon sig helt enkelt på hans rygg, och sedan bar han hem deras byte – fikon, björnbär, sjöborrar och bläckfiskar att grilla, oliver från toppen av de silvriga träden att göra olja av, färska vilda honungskakor.

Fast det egentligen inte var tillåtet bar han henne på ryggen ibland och hon höll sig fast med armarna runt hans midja medan

23

Krigarprinsessans hemlighet.indd 23

11-04-15 14.30.01

han galopperade omkring. Kiron hade skällt på dem för det. ”En kentaur bär bara sig själv”, hade han sagt. ”Han är inte byggd för att bära någon annan.” Men Arko och Halo hade bara fnissat åt det så fort han gått därifrån. Hon kunde stå på hans rygg, eller på hans axlar, och hoppa och göra alla möjliga konster. ”Och vi kan gå och plocka lite fikon”, sa Arko oskyldigt.

Det fanns en anledning till att Arko och Halo alltid erbjöd sig att plocka fikon. ”Jag ska baka baklava”, mumlade Kyllaros. ”Berätta en historia, käraste”, sa Chariklo och lutade sig ömt mot sin make. ”Berätta … om den förste Kyllaros, och Hylomene.”

Kyllaros blev tyst ett ögonblick. ”Är du säker på det?” frågade han sin hustru. ”Berätta! Berätta!” ropade barnen, men så såg Lucy hur allvarlig hennes far såg ut, och hyssjade på de andra. ”De är gamla nog att få veta”, sa Chariklo. ”Berätta för dem.” ”Nå”, sa Kyllaros och drog ut på det. ”Då gör jag det.” Han tog en klunk vin, harklade sig och började. ”Ni har alla hört talas om den stora skammens natt för kentaurerna, när Ixions söner svek sin heder som gäster. Den djärve Pirithous, som var människa men själv son till Ixion, bjöd in sina kentaurbröder och systrar till sitt bröllop. Det var en praktfull fest, och gästerna var glada. Kyllaros, min förfader, var där med sin hustru, den vackra Hylomene, som hade jasmin och rosmarin i håret … Medan natten gick och månen steg på himlen drack man för mycket vin och i berusningen stal Eurytus, den vildaste av kentaurerna, till sin eviga skam Hippodamia, Pirithous brud.

Ni har hört om hur de andra kentaurerna gav sig in i striden och försvarade Eurytus, fast han hade gjort orätt; och om hur The-

24

Krigarprinsessans hemlighet.indd 24

11-04-15 14.30.01

reus, som kunde fånga bergsbjörnar och ta med sig dem hem, blev dödad, om hur Faekomes klädde sig i sex stycken hopsydda lejonhudar och Dorylas i sin vargskinnsmössa med tjurhorn …

Hjälten Theseus var Pirithous tvillingsjäl och slogs storslaget för honom … Men nog om det, blod och skam.

Det fanns, under den förfärliga natten, ett enda ögonblick av ära. Kyllaros, som jag fått mitt namn efter, försökte få slut på bråket, men han fångades mellan sina kentaurbröder och sina människobröder, och kunde inte göra sig hörd i stridens hetta.

Alla var som galna av berusning och blodtörst.

Den fridsamme Kyllaros blev dödad den natten. Ett spjut genomborrade hans hjärta bakifrån, det gick rakt igenom honom. Och när han föll och Hylomene, hans hustru, såg honom förblöda, kastade hon sig i hans armar så att spjutet som stack fram ur hans bröst genomborrade också henne, och hon kunde dö tillsammans med honom. Det vackra Hylomene, som hade jasmin i håret och älskade sina barn så mycket …”

Kyllaros blev tyst. Han hade tårar i ögonen och barnen stirrade på honom. Det enda ljud som hördes i mörkret var syrsornas sång. ”Är det sant?” viskade Pärla. ”Ja, det är sant”, sa Kyllaros. ”Vad hände med barnen?” viskade Lucy efter en stund. ”Den äldste sonen vandrade omkring i skogarna tills han mötte sin sanna kärlek under ett granatäppleträd, och morföräldrarna tog hand om de små”, sa Chariklo mjukt. ”De växte upp, de överlevde. De svor en ed att leva ett fridsamt liv, och att aldrig använda våld.” ”Det var svårt för pojkarna, för på den tiden var man ingenting om man inte var en slagskämpe”, sa Kyllaros. ”Men min förfader

25

Krigarprinsessans hemlighet.indd 25

11-04-15 14.30.01

som slog sig ihop med Kronos söner lärde sig att det finns andra vägar till respekt. Han lärde sig att vishet vinner lika många strider som våld.” ”Jag visste inte att kentaurer hade människobröder. Jag menar riktiga bröder, inte som oss och Halo”, sa Arko. ”Inte jag heller”, sa Pärla. ”Varför var inte de också kentaurer?” ”Därför att deras mamma inte var ett moln”, sa Lucy. ”Hur kan ett moln få barn över huvud taget?” frågade Arko. ”Det var Zeus”, sa Pärla. ”Han förvandlade sig alltid till olika saker för att få barn – en svan, eller en tjur eller ett moln …” ”Det var på den gamla tiden”, sa Chariklo. ”Det hände allt möjligt på den gamla tiden som aldrig skulle kunna hända nu.” ”Så har en människa bara ett hjärta?” frågade Halo. ”För spjutet gick genom deras människohjärtan, men de dog fast de hade kvar sina hästhjärtan.” ”Just det”, sa Chariklo. ”Vi behöver båda våra hjärtan för att leva.”

Arko skulle just reta Halo för att hon bara hade ett hjärta, men så slogs han av en tanke. ”Men kommer Halo att gifta sig med en kentaur eller med en människa?” frågade han, och det blev plötsligt tyst igen.

Chariklo och Kyllaros tittade på varandra. Nu när deras egna döttrar hade börjat bli giftasvuxna hade de faktiskt börjat tänka på den saken.

Frågan var ställd, och de måste besvara den. ”En människa”, sa Chariklo och försökte få det att låta så självklart som möjligt. ”Va?” kraxade Halo. ”Vad sa du?” ”Urrrk”, sa Arko. ”Håll tyst, Arko”, sa Kyllaros.

26

Krigarprinsessans hemlighet.indd 26

11-04-15 14.30.01

”Måste hon verkligen det?” frågade Lucy. ”Usch, vad konstigt.”

Halo stirrade på dem allihop. ”Jag kan inte gifta mig med en människa”, sa hon panikslaget. ”Jag har aldrig träffat en människa. Jag har aldrig ens sett en människa. Jag är ingen människa …” ”Jo, det är du, älskling”, sa Chariklo. ”Det är du faktiskt.”

Halo hade svårt att sova den natten. Hon kunde inte släppa tanken på Kyllaros och Hylomene, slitna mellan sina människobröder och sina kentaurbröder, där de låg döda på marken, spetsade på samma spjut. Och en ännu mer skrämmande bild trängde sig på. Bilden av henne själv, tillsammans med människor.

På dagen för festen gav sig Halo och Arko, han med några packväskor och korgar över ryggen, ner till en stor fikonlund vid vattnet.

Marken var torr och risig och täckt av vild fänkål och gammalt hö, men det var svalt mellan järnekarna och fikonträden, och för det mesta gick vägen nerför. Att ta sig upp igen skulle bli helt annorlunda – varmt och mödosamt.

Framme vid fikonträden lastade de av korgarna, men de började inte plocka på en gång. Först hade de en annan plan, och fikonen skulle ändå bara ruttna eller få myror på sig om de fick ligga och vänta.

Det svala blå vattnet glittrade i solen framför dem. Arko började trava över den släta vita sanden, men Halo grep tag i hans svans och ropade ”Hallå där, vänta på mig!” och så klättrade hon upp på hans breda kastanjebruna rygg och grep honom runt midjan. Han galopperade ut i det grunda, klara vattnet och sparkade upp skum och bubblor bakom sig tills vattnet stod honom upp till bröstet. Så hejdade han sig, och hon reste sig upp på hans rygg.

Vågorna slöt sig vänligt om vaderna på henne.

27

Krigarprinsessans hemlighet.indd 27

11-04-15 14.30.01

”Skynda dig nu, innan jag kastar av dig!” ropade han och hon sträckte sig upp mot den blå himlen och den heta solen, och så dök hon, PLASK, rakt ner i havets lysande turkosa grotta.

När hon kom upp igen skrattade Arko åt henne. ”Du ser ut som en sjöjungfru när du dyker”, sa han. ”Som en havsnymf. Jag kunde se hur du slog med fiskstjärten!” ”Och du ser ut precis som en människa”, gav hon igen.

Det gjorde han verkligen – hela hästkroppen befann sig under vattnet. Han tittade neråt. ”Usch”, sa han, ”som en människa. Vad äckligt.” Det fick henne att stänka vatten på honom, och han stänkte tillbaka på henne, och sedan gav de sig iväg. Det varma solskenet svepte in allting omkring dem, och Kefalonia drev iväg allt längre bort, disig och pärlemorskimrande, medan de simmade mot Grottorna.

Varken Arko eller Halo hade sett någonting alls av världen bortom Zakynthos, men de visste ändå säkert att gudarna inte kunde ha skapat något vackrare än dessa grottor. Två gudar hade hjälpts åt med dem: Poseidon och Kronos, de hade karvat ut dem ur de vita klipporna, gjort valv och gångar, väggar och håligheter, allting ljust som rentvättat ben. Inuti grottorna kastade Phoibos om morgonen sina strålar genom vattnet och fyllde det med kristallklart turkosfärgat solljus, som reflekterades och bröts tills varenda rörelse man gjorde lämnade ett spår av silverblå bubblor, tills regnbågar dansade på havsskummet kring klipporna.

Halo och Arko hade två favoritgrottor. Den ena låg mycket längre söderut, just där kentaurernas bergslandskap mötte människornas slätter. Vattnet i den grottan var blekt och mjölkaktigt och luktade ägg, och underliga bubblor steg i långa slingrande rader från havsbotten. Halo och Arko brukade fånga bubblorna i händerna och andas in deras söta, främmande doft, som fick dem

28

Krigarprinsessans hemlighet.indd 28

11-04-15 14.30.01

att fnissa och skratta och bära sig fånigt åt. De funderade mycket över var bubblorna kunde komma ifrån. Halo trodde att de kanske steg upp från Hades, världen under marken, där de döda hamnade; men Arko sa att det förmodligen bara var osynliga nymfer som fjärtade under vattnet. De pratade mycket dumheter när de hade andats in luften från bubblorna.

Men det var inte så ofta de var där. Även om det verkade som om människorna inte kände till grottorna, kände sig Halo och Arko inte riktigt trygga så nära deras territorium.

Den andra grottan var deras egen alldeles speciella plats, där man simmade in genom en låg, mörk ingång mindre än en meter under havsytan, för att mötas av dansande, bubblande turkost ljus som gjorde allting blått, till och med deras kroppar.

Arko och Halo lekte och plaskade där inne, och sedan satte de sig på den släta klippan längst in för att vila sina soltrötta ögon i den svala, uppfriskande skuggan. De pratade om havsnymfer och om hur synd det var att det inte fanns några sådana där som de kunde bli vänner med och kanske få magiska gåvor av. ”Det kanske inte finns några längre”, sa Arko. ”Eller också har de flyttat någon annanstans. Det är inte som på den gamla tiden.

Gudarna dyker inte upp överallt längre, som de brukade då, och lägger sig i allt möjligt. Och det är nog lika bra. Jag tror att de liksom har försvunnit, att det bara finns människor nu.” ”Tror du att det finns andra kentaurer än vi?” frågade Halo.

Tanken på att det kanske kunde göra det hade just slagit henne. ”Ingen aning”, svarade han och drog med fingret över vattenytan så att det bildades silvriga mönster. ”Menar du någon annanstans i Grekland?” ”Ja, det skulle det ju kunna göra”, sa hon.

Han muttrade bara och hon lämnade ämnet, för i just det ögon-

29

Krigarprinsessans hemlighet.indd 29

11-04-15 14.30.01

blicket passerade en mörk skugga över vattnet förbi grottöppningen.

Instinktivt drog de sig bakåt mot grottväggen, in i dunklet.

Hit kom inga mörka gestalter. Hit kom ingenting över huvud taget. Inte de andra kentaurerna heller. Det var bara Arko och Halo som simmade omkring i havet därför att de tyckte att det var roligt – de andra lekte hellre i färskvattenkällorna uppe i skogen. Delfinerna höll till längre ut till havs och fåglarna – de stora fåglarna – flög högre, och längre bort från klipporna. Getterna och rävarna och piggsvinen – ingen av dem kunde simma, och det fanns inget annat sätt att ta sig till Grottorna.

Förutom med båt förstås.

Vid den tanken blev Halo alldeles torr i halsen och började darra.

Hon hade aldrig sett en människa. Hon hade hört berättas om dem. Att de såg ut som hon, med svart lockigt hår och slät brun hud. Att de bodde på de södra delarna av ön och att deras kung hade ett stort palats av vit marmor. Att de tog över naturen och tvingade djuren att flytta någon annanstans. Att de hade djur som de använde som slavar. Att de byggde städer – Aten och Sparta – och berättade historier. En del av dem var ädla, som den store poeten Homeros som förde vidare berättelserna om gudarna och hjältarna från den gamla tiden, och några av hjältarna själva: Odysseus och Akilles. Men de var också våldsamma. De förde krig. De högg ner varandra med stora metallsvärd och spetsade varandra på hemska spjut och sköt varandra med vassa, dödliga pilar. De hade aldrig fått lära sig att leva i fred, som kentaurerna.

De hämnades på varandra. De dödade varandra. Och de satte ut sina små barn för att dö.

Ibland, uppifrån klippan, hade hon sett dem segla förbi – små

30

Krigarprinsessans hemlighet.indd 30

11-04-15 14.30.01

fiskebåtar eller större fartyg på väg mot Kefalonia eller Ithaka. En gång, när hon hade stått där tillsammans med Kyllaros, hade hon sett en hel flotta av långa, låga, smidiga båtar som seglat norrut, som mörka snabba skuggor över vattnet. ”Triremer”, hade Kyllaros sagt. ”Stridsskepp. Ser du alla årorna?” De stack ut längs sidorna, som ben, som om båtarna var jättelika insekter som kilade fram över vattenytan. De såg så målmedvetna ut. Hon hade försökt urskilja de små figurerna ombord, men inte kunnat se någonting.

Nu önskade hon desperat att hon inte heller skulle se någonting.

Låt vad det nu var bara fortsätta förbi, tänkte hon, så stannar vi kvar och väntar och väntar och väntar, och vi kommer för sent hem med fikonen men vi kommer hem, vi klarar oss hem.

Men den mörka gestalten hade hejdat sig. De kunde se skuggan från den i solljuset utanför grottmynningen.

Så rörde sig något, och de hörde ett rop och ett plask.

De såg på varandra med ljudlös panik och drog sig så långt in i grottan de kunde.

Snälla Poseidon, låt dem inte se oss, bad hon tyst. Kanske lyssnade han. Han hade ju faktiskt sett till att hon blåst i land och blivit hittad, och hon hade fått namnet ”Räddad av Havet.” ”Snälla Poseidon”, mumlade hon.

Det plaskade till igen – närmare den här gången. De hörde röster. Människor!

Som var på väg in i grottan.

Halo kastade en blick på Arko. Hans bruna ögon mötte hennes, och han böjde lätt på huvudet. Hon visste vad han menade.

Och han visste vad hon menade.

Tillsammans andades de in djupt och så sjönk de långsamt och ljudlöst ner under vattenytan.

31

Krigarprinsessans hemlighet.indd 31

11-04-15 14.30.01

Xαπτερ 4 Under vattnet finns en annan värld. Den plötsliga tystnaden, omställningen till annorlunda, dämpade ljud. Saltet som sticker i ögonen. Den klara tyngden av vattnet överallt omkring dig som du måste ta dig fram igenom.

Blått ljus lyste ner i undervattensgången i ungefär femtio meter, efter det befann de sig i mörker. Men det spelade ingen roll.

De kände till den här passagen lika bra som de kände till alla andra grottor och tunnlar i närheten – i fem år hade de lekt här och utforskat hela grottsystemet.

Halo visste att om hon sparkade försiktigt med benen och bara andades ut lite i taget, skulle hon klara sig ända till Hålet. Arko visste att öppningen var stor nog för att han skulle kunna ta sig igenom, och han kände till var alla stenarna fanns så att han kunde undvika att skrapa sig på knäna eller hovarna – som han hade gjort så många gånger tidigare. De visste också båda att de inte kunde stanna så länge i Hålet, eftersom där inte fanns någon klippkant som var bred nog för Arko att stå på.

Halos ivriga blick uppfångade snabbt ljuset framför dem, som silades ner genom hålet. Hon sköt iväg uppåt mot det ljust turkosa skimret. Sanningen att säga var hon rädd, och därför rörde hon sig fortare än vad hon skulle ha gjort annars, och använde för

32

Krigarprinsessans hemlighet.indd 32

11-04-15 14.30.01

mycket luft, och hon var lättad när hon nådde ytan, med salt i ansiktet och hettan från solen mot huvudet. Hon såg den blå himlen där uppe, många meter ovanför dem, och drog tacksamt ner luft i sina spända, tomma lungor. Bakom henne dök Arko upp också, plaskande och flämtande. Han simmade bort till väggen där en klippa stack ut som han kunde hålla sig i medan han försökte hitta stöd för sin stora kropp. Halo simmade bort till honom och klättrade upp på den lilla avsatsen hon ofta brukade sitta på. ”Vad ska vi göra nu?” flämtade hon när hon kunde prata igen. ”Vänta”, svarade han. ”Vi måste vänta.” ”Tror du att de såg oss?” frågade hon. ”Vet inte”, svarade han och drog djupt efter andan. ”Men jag förstår inte hur de skulle ha kunnat göra det. Jag tror att vi dök tillräckligt snabbt. Och om de bara såg något som rörde sig i vattnet, och bubblade, så skulle de väl tro att det var en bläckfisk?” ”Ja, eller en stor fisk”, sa hon.

Båda två blev tysta en liten stund när de plötsligt insåg att människorna som hade dykt upp med största säkerhet var fiskare, och att en stor bläckfisk eller fisk förmodligen var precis vad de var ute efter. ”Hur ska vi veta om de är kvar eller inte?” frågade hon efter en stund. ”Ingen aning”, sa Arko. Han bytte hand och sparkade med benen i vattnet. ”Ska jag ta mig tillbaka upp och titta efter?” sa hon. ”Nej!” svarade han bestämt. ”Eller så skulle jag kunna …” Hon tittade upp längs de höga klippväggarna i Hålet. Flera år tidigare hade Hålet varit en grotta precis som alla andra, men så hade taket störtat in och lämnat ett djupt schakt, kanske tio meter tvärs över, med djupt vatten i

33

Krigarprinsessans hemlighet.indd 33

11-04-15 14.30.01

botten och förbundet med havet via undervattenstunneln.

Väggarna bestod nästan enbart av sten, men det fanns gott om hyllor och kanter, och här och där klängde sig små träd fast. ”Jag kanske kan klättra upp”, sa hon.

Arko tittade på de nästan lodräta väggarna. ”Det kanske du kan”, svarade han torrt. ”Men jag tror det är bättre att vänta. Du kan inte simma ut igen om du har brutit benet.” ”Hur länge kan du hålla dig kvar?” frågade hon. ”Så länge det behövs”, sa han självsäkert, men hon såg på hans sätt att trampa omkring i vattnet att han redan var trött. Han skulle inte kunna trampa vatten eller hålla sig fast med händerna hur länge som helst. Och hon kunde heller inte vara i vattnet för evigt. Solen hade redan börjat sjunka lite, och när den hade försvunnit skulle havet vara kallt och luften nere i schaktet kylig även om hon klättrade upp på klipphyllan.

Hon började förstå att de befann sig i en mycket besvärlig situation.

Hon klättrade upp ur vattnet för att inte börja frysa redan, och förstod snart att hon inte skulle kunna klättra upp till öppningen.

De små växterna hon grep tag i lossnade alldeles för lätt; stenar gav med sig och ramlade ner i vattnet, och hon skrapade ena knäet ganska illa innan hon insåg att det helt enkelt inte fanns tillräckligt mycket att hålla sig fast i. Hon fick inget ordentligt grepp. ”Halo”, sa Arko när de hade varit i grottan ungefär tjugo minuter. ”Jag tänker simma tillbaka och se om de har försvunnit. Jag ska vara så tyst jag kan …” ”Nej”, sa hon. ”Hur ska du komma upp efter så lång tid under vattnet utan att det hörs? Det går inte.” ”Men vad har vi att välja på?” sa han. ”Det är bättre att jag gör det”, sa hon. ”Jag är lättare, och tys-

34

Krigarprinsessans hemlighet.indd 34

11-04-15 14.30.01

tare. Jag ska bara sticka upp huvudet och kika …” ”Det får du inte”, sa han. ”Jag kan inte låta dig göra det.” ”Och jag kan inte låta dig göra det”, sa hon. De stirrade på varandra.

Så kastade sig Arko med en snabb rörelse ut från klippan och ner i vattnet, rakt mot tunnelöppningen. Han lämnade en rad av silvriga bubblor efter sig på ytan. ”Nej!” ropade Halo desperat. Hon dök i efter honom och sprattlade sig fram så fort hon kunde så att hon kom in i tunneln före honom. Hon duckade för hans starka, sparkande ben i det kalla vattnet och simmade alldeles för snabbt, men hon var fast besluten att inte låta honom komma dit upp först.

Din dumbom, du är ju en kentaur! tänkte hon medan hon sparkade sig vidare in i mörkret. Tänk på vad de skulle göra med dig!

De skulle döda dig, som på det där bröllopet. De skulle skicka bort dig eller visa upp dig som ett missfoster. Hon vände sig om, så fort de nådde det första blå ljuset från grottöppningen, och försökte ropa till honom, mima till honom, få honom att förstå att han måste ta sig tillbaka, och vänta, att hon skulle komma tillbaka och berätta, att hon aldrig skulle överge honom …

Men hon kunde inte se honom längre.

Hade han vänt redan? Var tunneln tillräckligt vid för det?

Hon kunde inte se någonting. Allt var svart där inne.

Nu var hon snart tvungen att andas. Det kändes som om lungorna höll på att brista och det stack som av nålar i bröstet.

Hon sparkade till igen och sköt framåt och uppåt. Det turkosa ljuset var alldeles ovanför henne.

Så var hon ovanför ytan, flämtande och hostande, spottande och med värkande lungor.

Och där satt de – två våta, håriga, skäggiga varelser på hen-

35

Krigarprinsessans hemlighet.indd 35

11-04-15 14.30.01

nes och Arkos klipphylla med varsitt kort fiskespö i handen och ögonen uppspärrade av förfäran.

De hade två ben, som hon. Människor.

En av dem hade varit så nära att kasta sitt spjut att han tappade det när han fick syn på henne. Det slamrade när det slog emot stenen och gled sedan vidare ner i vattnet bredvid henne. ”Vad i …”, sa en av dem. ”Vid Afrodite, det är en flicka!” sa den andre. ”Nej, det är en nymf!” sa den förste.

Halo drog djupt efter andan, vände sig om och sjönk ner under vattenytan igen.

Men hon visste att hon inte kunde klara det. Hon skulle inte kunna ta sig tillbaka till Hålet. Hon var för trött, och hade för lite luft i lungorna. Och dessutom – om hon simmade tillbaka, skulle de följa efter henne. Eller också skulle de vänta. Eller också skulle en av dem ge sig iväg för att hämta hjälp. De hade sett henne, och de skulle inte bara låta henne vara. Och det betydde att de skulle hitta Arko också.

Arko! Vart hade han tagit vägen?

Hon kunde inte låta dem hitta Arko.

Så i samma ögonblick som de hoppade i efter henne, vände hon sig hastigt om igen och simmade så fort hon kunde mot grottöppningen, ut till havs. Hon crawlade rent och snyggt och var noga med andningen, klöv smidigt vattnet med sina långa armar och försökte vinna tid …

Och hon var snabb. Fiskarna i grottan skulle kanske inte lyckas fånga in henne, trots att de var vuxna starka män och hon bara var en liten flicka. Men i båten utanför grottan satt två andra, och i samma ögonblick som de fick syn på henne kastade de sig över henne, och de två första männen kom ut och hjälpte till och hur

36

Krigarprinsessans hemlighet.indd 36

11-04-15 14.30.01

hon än sparkade och kämpade för att slita sig loss och komma undan från dem visste hon att hon inte hade en chans. De drog upp henne i båten som en fisk och rullade in henne i ett nät för att få henne att ligga stilla.

Så låg hon där till slut, flämtande och snyftande med småfiskar i håret, medan hon rasande svor åt Poseidon. Än en gång hade havet stulit henne och kastat upp henne på stranden till ett nytt liv.

37

Krigarprinsessans hemlighet.indd 37

11-04-15 14.30.01

Xαπτερ 5 De blöta, salta repen skavde mot huden och det stank av fisk i botten på båten. Hon längtade efter att få skölja munnen med rent vatten. Fiskarna hade en vattenflaska som de turades om att dricka ur. De verkade nöjda med sig själva och skröt om sin fångst. Hon var för stolt för att vilja be dem om vatten, och de erbjöd henne inget heller. Åtminstone, tänkte hon, så hade hon lurat iväg dem från Arko.

Han var trygg, och alla kentaurerna var trygga, och hon skulle aldrig avslöja dem. Så småningom skulle han förstå att hon inte skulle komma tillbaka, och gissa att kusten var klar och komma ut, och simma tillbaka hem, till de andra, utan fikon och utan henne, och …

Och berätta för alla att hon var borta. Förlorad.

Hon stod inte ut med att tänka på det. Chariklo! Kyllaros!

Hon grät tyst hela tiden de var ute till havs. Och hon grät fortfarande när de lyfte upp henne ur båten och satte ner henne på en träpir, efter ungefär en timmes båtfärd. Hon stod där och grät, fortfarande insvept i fisknätet, med armarna fastsurrade vid sidorna, i hamnen i Zakynthos stad. Hon lyfte snyftande blicken utan att kunna torka ögonen, och såg för första gången människornas värld.

38

Krigarprinsessans hemlighet.indd 38

11-04-15 14.30.01

Hon såg byggnader av lera och sten, med tak av röda plattor.

Hon såg båtar med åror och segel. Hon såg en väg, där den röda jorden var hårt packad, med hjulspår för vagnarna att följa. Hon såg kärror och åsnor, spiltor och kättar, och ett land som var plattare än något hon någonsin sett förut. Och hon såg människor.

Hon ryggade tillbaka.

De såg henne också. Zakynthos var ingen stor stad, även om den verkade oändlig i Halos ögon, och det hände sällan något nytt där. Ankomsten av en vilt snyftande flicka insvept i fisknät var något som tilldrog sig stort intresse från alla, och snart hade halva staden samlats runt henne. De gapade och viskade och några försökte röra vid henne.

Hon stod tyst och sammanbiten och höll huvudet högt. Det kändes så overkligt alltihop. Hon borde ha varit på väg hem nu, lastad med fikon och honungskakor. Eller på väg till källan för att tvätta sig och förbereda sig för festen. Hon borde ha skrattat tillsammans med Pärla och Lucy och tackat Chariklo för en vacker ny chiton som hon hade vetat att hon skulle få även om hon inte hade låtsats om det. Det enda hon inte borde göra var att stå här på kajen i Zakynthos stad. ”Titta på henne!” ropade männen, som om alla inte redan gjorde det. ”Var kommer hon ifrån? Vad är hon för något? En nymf?

Vad är det hon har i pannan? Var hittade ni henne?”

Så dumma och oförskämda de var! Nå, hon tänkte inte svara på deras frågor. Hon skulle aldrig berätta för dem var hon kom ifrån.

Hon skulle inte berätta någonting över huvud taget för dem.

Fiskarna som fångat henne var mycket självbelåtna. Ingen hade ägnat dem så mycket uppmärksamhet på flera år. Att fånga en människa var mycket roligare än att fånga en fisk. ”Det är en flicka”, sa de. ”Vi hittade henne i en grotta. Hon

39

Krigarprinsessans hemlighet.indd 39

11-04-15 14.30.01

kom upp ur vattnet som en havsnymf! Vi trodde att hon var en först – men hon är för ful. Och hon bits som ett djur. Hon bara fanns där, i vattnet!” ”En nymf! En nymf!” mumlade alla och Halo skakade ilsket på huvudet för att få undan det blöta håret från ansiktet. Idiotiska människor! Om de inte kunde skilja en nymf från en flicka så var de verkligen dumma. ”Men var kommer hon ifrån? Hade hon någon familj? Eller växte hon bara där i grottan?” ropade de nu. ”Vad ska ni göra med henne?” hojtade en man längst bak i mängden. ”Vi ska fråga Aristides!” sa en av fiskarna, och alla nickade och höll med om att det var rätt sak att göra. Det var bara det att Aristides, vem han nu var, inte fanns i närheten, så alla bara stod kvar där och fortsatte att stirra på henne.

Två timmar senare stod hon kvar på samma ställe, fortfarande insvept i fisknätet, fortfarande rasande, bara mycket kallare, när budet kom om att Aristides hade kommit tillbaka från var det nu var han hade varit, och att nymfen skulle föras till hans hus så att allt kunde få en vettig fortsättning. Fiskarna lyfte upp henne och bar henne mellan sig som en hoprullad matta, vilket inte gjorde henne på bättre humör.

Aristides visade sig, när hon släpptes ner vid hans fötter, vara en lång och fet man, som såg viktig och otålig ut. ”Vad är det som händer?” frågade han trött och tittade upp. ”Varför är det sådan uppståndelse?”

Halva stadens befolkning stod och trängdes ute på hans gård. ”Ge er iväg, allihop”, sa han. ”Stanna bara om ni har något vettigt och användbart att säga. Vem har kommit hit med den där …”, han hejdade sig och tittade på Halo, ”den där varelsen?”

40

Krigarprinsessans hemlighet.indd 40

11-04-15 14.30.01

”Det var vi, Aristides”, sa fiskarna nervöst och sträckte på sig. ”Vi hittade henne i en grotta. Vi vet inte vad hon är för något …” ”Det är en flicka”, sa Aristides. ”Vad är det som är så konstigt med det?”

Men fiskarna tänkte inte låta sig plattas till så lätt. ”Hon är solbränd över hela kroppen och verkar förvildad”, sa en av dem. ”Och titta på tatueringen i pannan. Och hon hade inga kläder på sig.” ”Och vad gjorde hon där över huvud taget?” sa en av de andra fiskarna listigt. ”Badade, kanske?” föreslog Aristides. ”Men varför just där?” sa en annan fiskare. ”Hon kanske bor där i närheten.” Aristides ryckte på axlarna. ”Men det finns inga hus eller byar där uppe”, protesterade den första fiskaren. ”Det bor ingen där. Utom kanske …” ”Om du hade tänkt säga kentaurer, din gamla kärring, så kan du hålla tyst”, avbröt Aristides. ”Det finns inga kentaurer.”

Halo blinkade. Var det sådana här människorna var? Grälsjuka, ohyfsade och helt okunniga? De såg i alla fall inte ut att vara på väg att dra sina svärd och döda varandra … men de var inte vänliga mot varandra! Och – allihop var män. Var fanns kvinnorna? ”Men ni har rätt, det bor ingen där uppe”, fortsatte Aristides. ”Nå, lämna henne hos mig. Om det är någon som saknar henne kan de komma hit och fråga. Flicka!” sa han uppfordrande.

Halo stirrade på honom. ”Vem är du?”

Hon pressade ihop läpparna och andades genom näsan.

Han stirrade på henne ett ögonblick och fräste sedan: ”Åh, för Heras skull, ge henne till kvinnorna så att de kan ta bort det

41

Krigarprinsessans hemlighet.indd 41

11-04-15 14.30.01

där fisknätet och sätta på henne lite kläder. Hon kommer inte att rymma sin väg …” ”Det skulle hon kunna göra!” sa fiskaren, och Halo hade faktiskt funderat på det, men porten till gården var stängd, och hon var så utmattad att hon darrade i hela kroppen. Hon skulle rymma senare. När de hade gett henne något att äta. Hon skulle titta upp mot stjärnorna för att se vad som var norrut4 och Orion skulle le ner mot henne medan hon flydde tillbaka till sin familj, och hon skulle inte hinna hem i tid för festen, men de skulle i alla fall inte ha haft någon fest, eftersom hon inte hade varit där – så lyckliga de skulle bli när hon sprang in på agoran och ropade ”Här är jag!

Jag har kommit tillbaka!” ”Hon ser ut att vara nära att svimma”, påpekade Aristides. ”Kvinnorna får ta hand om henne tills hennes far eller hennes ägare kommer och hämtar henne. Iväg med er nu …”

Inte förrän efter det att fiskarna gått därifrån kom kvinnorna fram. De hade varit någon annanstans inne i huset, men nu kom de ut. De var fem stycken. En äldre dam, en yngre, vacker dam, en flicka och två enkelt klädda kvinnor som såg trötta ut och vars ålder var svår att avgöra. Halo försökte sätta hakan i vädret, men hon kunde inte låta bli att stirra på dem. De såg så underliga ut!

Hon knep ihop läpparna och tittade bort.

De stirrade lika mycket på henne. ”Få av henne det där nätet och ta henne sedan till badrummet”, sa den yngre kvinnan, som verkade vara den som bestämde. ”Har hon ingenting på sig? Ge henne en av Hypsipiles gamla tunikor.”

Flickan – som Halo gissade var Hypsipile – såg ut som om hon tänkte protestera, men så ändrade hon sig. Hon var för upptagen

42

Krigarprinsessans hemlighet.indd 42

11-04-15 14.30.02

med att stirra på Halo som om hon inte gillade henne. ”Hur gammal är du?” frågade hon.

Halo svarade inte. Hon tyckte inte om flickans otrevliga ton.

Hypsipile såg irriterad ut. ”Kan du inte prata?” sa hon. ”Har en fisk bitit tungan av dig?

Eller är du barbar? Du ser ut som en barbar. Du har tatueringar i ansiktet precis som en barbar. Kan du inte ens grekiska?”

Halo brydde sig inte ens om att fnysa. Naturligtvis pratade hon grekiska. Hade hon kanske inte gått i skola hos kentaurerna? Det var den bästa utbildning man kunde få. God nog åt Asklepios och Akilles och Jason med det gyllene skinnet. Hon talade bättre grekiska än den där flickan, den saken var säker.

Men hon visste inte om hon var grekisk.

Om de där kvinnorna hade varit kentaurer, tänkte hon, så skulle hon ha sagt att kvinnan var modern, Hypsipile dottern och den gamla kvinnan farmodern. Men hon visste inte vad hon skulle kalla de andra två kvinnorna. Vänner? Men mamman verkade sträng mot dem, och det verkade konstigt om de nu var gäster på besök.

Hur som helst började de två andra kvinnorna nu – äntligen – vira loss nätet från henne. Hon svängde runt lite när de drog i det åt olika håll, och Hypsipile skrattade. Och så stod Halo där, fuktig och sandig, stel och öm. En av de tystlåtna kvinnorna räckte henne ett tygstycke, och hon vände sig bort från deras stirrande blickar medan hon försiktigt sträckte på armarna och benen, som hade varit sammanbundna så länge. ”Vad är det hon har runt halsen?” sa Hypsipile plötsligt. ”Mamma! Kan jag få det?”

Hon sträckte ut handen efter Halos gyllene uggla, men Halo sträckte snabbt ut sin egen hand och grep flickan hårt om handleden. Hypsipile pep till.

43

Krigarprinsessans hemlighet.indd 43

11-04-15 14.30.02

”Absolut inte, Hypsipile”, svarade modern skarpt, och flickan backade undan. Halo släppte hennes handled, men tog inte blicken ifrån henne.

Modern sträckte själv ut handen efter ugglan, men mycket försiktigare. ”Guld!” sa hon överraskat. ”Där ser man. Försöker fresta andra att stjäla!” sa hon, som om det var Halos fel. Sedan verkade hon tröttna på hela händelsen och gick därifrån.

De tystlåtna kvinnorna slappnade av lite när hon hade försvunnit. ”Stackars liten, hon är ju halvdöd”, sa en av dem, och ”Man tycker ju att de skulle ha gett henne något att äta”, sa den andra, men det dröjde ända till kvällen innan Halo fick en skål med korngröt och en vrå inne i de två kvinnornas rum där hon kunde lägga sig ner. ”Jag vill sova på gården”, sa hon, men de bara skrattade åt henne.

Hon låg där, ilsken och klarvaken i det mörka rummet. Det kändes bra att vara varm igen, och ha fått mat i sig. Men hon borde inte vara här, hon borde vara på festen, med sin familj! Inte inne i det här trånga, instängda människohuset.

Hon skulle se till att vila lite nu, och sedan ge sig iväg tillbaka nästa dag.

I det tidiga gryningsljuset hörde Halo kvinnorna vakna och gå upp. Hon gick upp tillsammans med dem, tvättade sig tillsammans med dem och följde med dem ut i köket. De log mot henne, och en av dem sa: ”Du ser lite piggare ut idag. Vad heter du? Jag är Nimine. Jag kommer från Sparta. I Sparta är det bättre än här.

Du ser ut som en spartansk flicka – stark. Här stannar flickorna inne hela dagarna och försöker bli bleka och vackra. Du skulle passa bättre i Sparta.”

44

Krigarprinsessans hemlighet.indd 44

11-04-15 14.30.02

Halo var överrumplad. Ingen människa hade hittills talat vänligt till henne.

Nimine räckte henne ett fikon. ”Ät det här medan jag kokar gröt”, sa hon. ”Och berätta vem du är. Kommer du härifrån någonstans? Hur kommer det sig att du simmade omkring i havet så där utan en tråd på kroppen? Har du lidit skeppsbrott? Du kanske är en prinsessa! Eller du kanske är en slav?” ”Jag är ingen slav!” sa Halo snabbt och argt, och glömde i ilskan att hon hade bestämt sig för att aldrig någonsin tala med en människa. Slav! Ingen var slav i kentaurernas ögon – inte ens människor som tänkte på sig själva som slavar. Att någon kallar dig för slav gör dig inte till en sådan. Det hade hon lärt sig redan när hon var mycket liten. ”Så du kan prata!” sa Nimine. ”Det finns ingen anledning att sätta näsan i vädret. Jag är själv slav, så du behöver inte vara ohövlig, tack så mycket. Vilken lustig dialekt du har, förresten. Du kanske är från Kerkyra. Jag träffade en därifrån en gång och han pratade faktiskt väldigt konstigt …”

Nimine räckte Halo en mugg te: mint med honung. Det smakade underbart gott. Och hon tittade på henne, väntade på ett svar. ”Jag är inte från Kerkyra”, sa hon försiktigt. Det verkade vara ett lättare ämne än slaveri. Fast kanske inte ändå. Frågan ”Vem är du?” hade gjort henne förvirrad. Den hade gjort henne förvirrad dagen innan också, när Aristides hade ställt den. Hon ville helst inte tänka på det.

Hon drack det goda teet och åt sitt fikon, och gröten också, när hon fick den. Artigt sa hon: ”Tack så mycket. Nu ska jag gå.”

Och så gick hon mot dörren. ”Åh nej!” sa Nimine. ”Frun sa att du inte fick gå någonstans.

45

Krigarprinsessans hemlighet.indd 45

11-04-15 14.30.02

Och Herrn hade sagt att du ska stanna tills din far kommer och hämtar dig!” ”Min …”, började Halo, men hejdade sig. Vad skulle hon säga?

Hon hade tänkt säga: ”Min pappa kan inte komma.” Men det kunde hon ju inte göra. De skulle vilja veta varför han inte kunde det, och vad skulle hon säga då? Eftersom han är en kentaur, och ni tror ju inte på kentaurer? Det kunde hon ju inte säga. En sak visste hon säkert – hon fick inte nämna kentaurerna, eller på något sätt leda människorna till dem. Då skulle de aldrig kunna vara trygga mer.

Borde hon hitta på en historia? Det var ju att ljuga. Och hon ville inte ljuga. Hon kanske kunde säga något om sin människopappa? Något i stil med ”Jag vet inte vem min pappa är”? Eller ”Jag har inte sett min pappa sedan jag var liten.”

Vilket val.

Så hon sa ingenting alls om sin pappa. Hon sa bara: ”Nej, jag går själv. Han tycker inte att det gör någonting.”

Och Nimine skrattade som om det var riktigt löjligt, och svarade: ”Vilken far skulle låta sin unga dotter ge sig iväg ut på egen hand? Nej, sitt nu bara här som en snäll flicka, så är jag säker på att han kommer snart.”

Just då tittade deras matmor in. ”Jaha”, sa hon lite vagt. ”Så bra att hon är här. Hon kan hjälpa er med arbetet tills hennes far kommer …”, och så fortsatte hon för att äta frukost med Hypsipile. ”Jag tänker ge mig iväg”, sa Halo – och kvinnan vände sig förvånat om. ”Det ska du verkligen inte”, sa hon. ”Var inte dum”, och Halo hörde henne ropa: ”Nikos! Se till att flickan inte rymmer sin väg.

Vi har ansvar för henne nu.” En sträv mansröst svarade ”Ja, frun”,

46

Krigarprinsessans hemlighet.indd 46

11-04-15 14.30.02

och Nimine himlade med ögonen och log. ”Tänk inte ens på att försöka rymma, lilla Sparta-flicka. Nikos skulle fånga in dig på en gång. Men Zeus vet vad de vill med dig egentligen ...”

Halo visste inte heller. Varför kunde de inte bara låta henne gå sin väg?

Hela den dagen och nästa hjälpte Halo till i köket hos Nikos, en gänglig man med långa armar som aldrig verkade gå ut och aldrig sova. ”Din far borde ha kommit nu”, sa Nimine, ”om han brydde sig om dig. Och gör han inte det, så …”

Halo tänkte på vad som hände människobarn som föräldrarna inte brydde sig om. Hon tänkte på spädbarnen som sattes ut på berget för att dö. ”Så vadå?” frågade hon, men det ville Nimine inte svara på.

Och snart förstod hon ändå.

Aristides kom in i köket en morgon och sa överraskat: ”Är du fortfarande här?”

Dagen därpå fick hon lämna huset tillsammans med Nikos, som höll henne så hårt i armen att hans fingrar gjorde vita märken på hennes solbrända hud. Hypsipile skrattade. Nikos drog med sig Halo ner till hamnen, där Aristides stod och pratade med kaptenen på en båt som såg nedsliten och sjaskig ut. ”Vi kan inte sälja henne här, i fall någon släkting eller ägare dyker upp. Ta över henne till fastlandet och se om ni kan få någonting för henne där.”

Han tänkte sälja henne som slav. ”Men jag är ingen slav!” ropade Halo upprört. ”Ni kan inte sälja mig! Jag tillhör inte er …” ”Så vem är du då?” sa kaptenen. ”Vart hör du? Så vitt vi vet har

47

Krigarprinsessans hemlighet.indd 47

11-04-15 14.30.02

du ingen annan ägare, så då får den som hittar dig behålla dig.”

Nej! ville hon skrika. Det är fel!

Men hon kunde inte tala om var hon hörde hemma. Hon visste inte var hon hörde hemma. Det var ju faktiskt sant att hon inte var någon kentaur själv, hur mycket hon än önskade att hon var det – och ju mer hon såg och hörde av människorna, desto mer önskade hon det.

Hon kunde inte komma undan frågan som gnagde inom henne.

Vem var hon?

Hon hade ingen aning.

48

Krigarprinsessans hemlighet.indd 48

11-04-15 14.30.02