Peter Arrhenius & Ingela P Arrhenius marko-polos k채rlekskaruseller
I_Markopolo.indd 3
2011-01-18 13.38
Läs mer om Peter Arrhenius och hans böcker på www.rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Text: Peter Arrhenius 2011 © Omslag och illustrationer: Ingela P Arrhenius Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2011 ISBN 978-91-29-67647-1 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
I_Markopolo.indd 4
2011-01-18 13.38
Kapitel 1 – Äntligen är det min tur att vara lite olycklig. Tanken fick Farzad att le, trots att magen värkte, huvudet snurrade och benen var mjuka som slajm. Hans vänner i FFGG, den hemliga Föreningen För Goda Gärningar, tjatade alltid om sin olycka. Världen var hård och orättvis, sa de. Det var hela anledningen till att de startat FFGG. För att försöka göra världen lite, lite bättre. Robin, till exempel, hade sina föräldrars färska skilsmässa att gnälla över. Dessutom hade han flyttat från radhuset på Framsidan till en lägenhet i ett grått höghus på Baksidan. Och om det inte räckte med det så hade han Frida, sin sjuåriga lillasyster, att dras med. Izzy hade också skilda föräldrar och ett störigt syskon. Sedan visste Farzad att hon ofta tänkte på 5
I_Markopolo.indd 5
2011-01-18 13.38
6
I_Markopolo.indd 6
2011-01-18 13.38
miljön, krig, feminism och sånt. Klart att hon blev lite deppig då. Men själv hade han inget att gnälla över. Hans föräldrar älskade varandra och de älskade honom. Han hade ett eget rum han fick låsa om han ville, alla spelkonsoler han kunde önska och fick ofta efterrätt även om han inte ätit upp all mat på tallriken. Hans liv var alldeles för perfekt. Tills nu. Nu kände han sig äntligen som en riktig medlem i FFGG. Anledningen satt tre bänkar bort i klassrummet och blängde mot honom med en irriterad rynka mellan ögonbrynen. Alma Södergran. Tjejen som Farzad var kär i. Det hade börjat för exakt en vecka sedan när klassen gjort en utflykt till Naturhistoriska museet i stan. Alla hade parats ihop för att gå runt och svara på frågor och Farzad hade hamnat med Alma. Först var det inget speciellt med det. Allt var precis som vanligt. Han lyckades till exempel inte 7
I_Markopolo.indd 7
2011-01-18 13.38
heller den här gången hålla sig från att fnissa när han kom fram till vaxdockorna från stenåldern. Saken var den att de inte hade hunnit uppfinna bh:n på den tiden och Farzad hade alltid tyckt att nakna bröst var lite lustiga. Alma suckade och sa att han var barnslig och omogen, precis som vanligt. Men sedan, framför några dammiga uppstoppade pingviner, hände det något oväntat. Alma smög fram ett dataspel ur sin ficka. – Du är ganska bra på Super Mario, va? frågade hon. Jag har fastnat på en bana. Du måste hjälpa mig att klara av bossen. Farzad nickade ivrigt. Det var hans favoritspel. Han kunde varenda bana på spelet, fram- och baklänges, med ena handen på ryggen och förbundna ögon. Klart han måste hjälpa en vän i nöd då. 8
I_Markopolo.indd 8
2011-01-18 13.38
Så hade det börjat. Han hjälpte henne, och hon visade honom en dold bonusnivå som han underligt nog hade missat. Skolfrågorna de skulle svara på glömdes helt bort och de blev tvungna att chansa på varenda fråga precis innan de steg på bussen hem.
Under bussresan berättade läraren hur många rätt man hade fått. Farzad gömde sig skamset bakom ett ryggstöd, men till hans stora förvåning visade det sig 9
I_Markopolo.indd 9
2011-01-18 13.38
att han och Alma hade fått flest rätt av alla. Hon vände sig mot honom från sitt säte längre fram i bussen. Sedan log hon, blinkade med ena ögat och pang så var det kört. Farzad föll tillbaka i bussätet och förstod för första gången varför kärlek ofta målades som Amor. En naken, tjock bebis med pilbåge som flög omkring och sköt folk i hjärtat. Precis så kändes det. Som att bli träffad av något. Fast tjockbebisen måste ha siktat dåligt, för det var inte i hjärtat det kändes. Det var i magen. Efter utflykten hade inget varit sig likt längre. Han och Alma hade börjat prata varje dag. Farzad märkte att han dessutom verkade ha fått en magisk kraft. Plötsligt visste han nämligen exakt var i skolan Alma befann sig, hela tiden, även när de inte pratade med varandra. Och så hade han som sagt fått ont i magen, snurr i huvudet och slajmben. Men nu hade han rört till det. Han undvek Almas 10
I_Markopolo.indd 10
2011-01-18 13.38
undrande blick och funderade för hundrade gången den här timmen på hur allt hade kunnat bli så jobbigt. Han hade velat fråga Alma om de skulle göra något tillsammans efter skolan, men inte vetat hur. En sån fråga kunde han ju inte bara kasta ur sig i matkön hur som helst, utan det var något som krävde noggrann och utförlig planering. Till slut hade han kommit på det: Tivolit skulle ju komma till Baksidan. Det gjorde det varje år, och alla brukade ändå gå dit så det skulle inte vara en jättegrej att gå dit tillsammans. Ändå skulle det göra all skillnad i världen. Det skulle ju vara en dejt. Farzad försökte förbereda Alma på att något viktigt var på gång genom att skicka en lapp till henne där det stod:
11
I_Markopolo.indd 11
2011-01-18 13.38
Alma hade lett sitt fantastiska leende, och gjort honom så nervös att han inte vågade skicka lappen med frågan om tivolit som han hade tänkt. Men något måste han ju skriva.
Alma öppnade lappen. Sedan tittade hon oförstående mot honom med en besviken min som undrade vad som var så viktigt med det, och det var ju en bra fråga. Han krafsade blixtsnabbt ner en ny lapp.
12
I_Markopolo.indd 12
2011-01-18 13.38
Nu började Alma se mer och mer irriterad ut så han skickade en till direkt.
Alma suckade så högt att det hördes hela vägen till honom, tre bänkrader bakom. Han insåg att han snabbt måste komma till frågan innan hon tröttnade. Om det inte redan var för sent.
13
I_Markopolo.indd 13
2011-01-18 13.38
– Och vad håller du på med? Plötsligt stod klassföreståndaren bredvid honom och plockade upp lappen. Hon drog ner sina läsglasögon från pannan. – Vill du …? läste hon. Vill du vadå, Farzad? Nåt du kan säga till resten av klassen? För vi andra håller på med matematik här, och jag skulle bli jätteglad om du också gjorde det. – Vill du … ge mig en ny uppgift? sa Farzad glatt. En svår alltså. Jag vill räkna hur mycket som helst. Klassföreståndaren tittade på honom, knycklade långsamt ihop hans lapp och stoppade den i fickan. Sedan sköt hon upp läsglasögonen i pannan igen. – Okej. Du kan få visa hur man löser nästa tal. 14
I_Markopolo.indd 14
2011-01-18 13.38
När Farzad passerade Almas bänk på väg fram mot whiteboarden viskade han snabbt: – Vänta på mig efter skolan. Och här satt han nu och mådde dåligt med bara sekunder kvar av dagens sista lektion och Almas undrande blick riktad mot honom. Känslan i magen påminde om den gången han gjorde misstaget att titta ut genom ett av Robins och Fridas fönster. De bodde nämligen på tionde våningen och han tålde inte höjder så bra, utan blev alltid illamående och kallsvettig. Du blir yr bara du kliver upp på en matta, brukade hans pappa skämta. Nu kändes det som att han stod på kanten av Mount Everest. Klassföreståndaren tittade på sin klocka och rullade upp Europakartan hon just hade pekat ut Budapest på. – Det var allt för i dag. Ses i morgon. Glöm inte engelskaläxan. Alla klasskamraterna skyndade sig ut utom Farzad, som tog extra god tid på sig att packa ihop 15
I_Markopolo.indd 15
2011-01-18 13.38
läxböckerna och sätta på mobilen. Han såg Alma stanna i dörren och tecknade åt henne att vänta utanför. Sedan låtsades han leta efter något längst ner i ryggsäcken för att vara säker på att alla andra skulle hinna ge sig av. Precis som han hade hoppats var Alma ensam i korridoren när han kom ut, fem långa minuter senare. Hon lutade sig mot väggen och putsade uttråkat på sina glasögon. – Meh, alltså, vad är det med dig? sa hon. Varför är du så konstig? Farzad försökte få benen att vara stadiga trots att det kändes som att skelettet helt hade försvunnit ur dem. – Jo, såhär … Jag tänkte att … TUUUUUUT! Plötsligt började en öronbedövande siren tjuta. Båda två tittade sig omkring, utan att förstå var ljudet kom ifrån. Sedan mindes Farzad. Det var hans nya mobilsignal. 16
I_Markopolo.indd 16
2011-01-18 13.38
En hög tuta som Izzy hade installerat för att han aldrig skulle missa hennes samtal. Han plockade upp telefonen med en ursäktande min mot Alma. – KRIS! skrek Izzy i hans öra. FFGG måste rycka ut! – Eh, okej …, sa Farzad. Jag ska bara … – Det gäller livet! Möt mig vid Kroken om fem. Högst! Farzad försökte le mot Alma när han la ner telefonen i fickan igen. Vad skulle han säga? FFGG var en hemlig förening, så det fick inte vara sanningen. Och ljuga kunde man väl inte göra för någon man alldeles nyss blivit kär i? – Jag måste … Typ … Alltså, vi ses, okej? Sedan sprang han.
17
I_Markopolo.indd 17
2011-01-18 13.38