utelämnade personer
hade träffat sedan barndomen. Han var nattredaktör på Liverpool Echo och han bjöd in henne till sitt kontor. I samma ögonblick som hon trädde in i byggnaden kände hon att hon var i sitt rätta element. Dunkandet från maskinerna och doften av trycksvärta; ljuden från och åsynen av febril aktivitet vid en tidpunkt då vanliga människor tog på sig sina filttofflor; vaktmästarens lediga sätt att visa mig uppför trappan; oredan jag mötte när jag öppnade dörren till ett rum belamrat med tidningar, allt detta tog mig till hjärtat av bohemernas land, ett ställe där jag med rätta hörde hemma.
Den gamle ”vännen till familjen” – mamma namnger honom inte – försökte övertala henne att komma på andra tankar, men hon gav sig inte. Hon övertalade chefredaktören på Echo att ge henne en provanställning som lärling, med sig själv som handledare. Lönen var ringa, men hennes mamma stöttade henne ekonomiskt – och gick med på att hålla det nya arbetet hemligt för Addie tills ett lämpligt tillfälle infann sig. Oturligt nog fick han höra nyheten av slump. Stormen nådde nästan orkanstyrka, men den lade sig snart och jag fick höra att det slutade med att han blev riktigt stolt över mina blygsamma bedrifter i tidningsvärlden.
”Jag fick höra.” Ingen normal person skulle använda en sådan ordvändning för att markera ett kyligt förhållande till en förälder. Den enda gången mamma därefter refererar till sin pappa är när hon nämner att han vid en viss tidpunkt senare i hennes liv ”hade dött”. Hon säger inget om orsaken, eller om hur hon
27
Vän med fienden.indd 27
11-07-12 15.58.54