Issuu on Google+


Hej klimakteriet_CC.indd 4

2014-01-13 11:03


Innehåll

Övergång eller undergång? s 7

N INA L E KA ND E R : Det finns

SISSELA K YL E : Min mamma och

mer än femtio nyanser, jag lovar .............................................. s 120

jag .......................................... s 10 K AR I N B J Ö R KE G R E N J O NE S : Här var jag, mitt i livet, med en ordentlig pyspunka ............. s 130

1. Klimakteriet – så funkar det ................................................ s 17

4. Bland galna häxor och ledsna tanter ..................... s 143

M ARIA FRÖ J D H : Jag är småbarnsmamma och småbarnsmammor kommer inte i klimakteriet. Eller? .............................. s 36

C AM I L L A T H U L I N : Det finns en

oskriven regel att en kvinna utan menstruation är okvinnlig och oattraktiv ............................. s 158

E M M A H AM BERG : Klimakteriet

borde döpas om till frihetstiden ................................................ s 48

5. 50 – bara en siffra, eller? .............................................. s 167

2. Lite vallningar har väl ingen dött av?................................ s 57

P IA S U ND H A G E : Jag tycker att det är oerhört skönt att vara över 50 ......................................... s 194

M IAN LODAL EN : Ja visst gör

det ont när äggstockar (b)rister. Varför skulle annars mensen tveka?..................................... s 78

ÅS A A L B I NS S O N: 50 är väl ingen ålder på en arbetshäst? .............................................. s 204

NE DJM A C HAO UC HE L IL J EDAHL : Jag är stolt över att vara

kvinna. Jag önskar att jag hade fått vara det från början ....... s 94

6. Har mannen ett klimakterium? .................................. s 215

3. Kärlek, lust och olust .. s 105

Källor ................................. s 228



Hej klimakteriet_CC.indd 5

5

2014-01-13 11:03


VI ÄR DRYGT 850 000 KVINNOR I »KLIMAKTERIE­Å LDERN« 45–58 ÅR BARA I SVERIGE

Hej klimakteriet_CC.indd 6

2014-01-13 11:03


Övergång eller undergång?

Vad tänker du på när du hör ordet klimakterium? Vi ställde frågan till några väninnor som liksom vi själva är runt 50: mitt emellan – inte gamla men inte heller unga. Svaren var inte helt entydiga. »Då tänker jag på att bli avfärdad. Att om man tycker någonting så betyder det inte så mycket längre utan man har blivit en klimakteriekäring. Någon som har klimakterieåsikter. Avfärdad skulle jag nog säga att jag tänker på«, konstaterade en av dem. En annan kompis berättade om den medelålders kvinnan som med läsglasögonen halvvägs nere på näsan och med självklar pondus, steg på samma tunnelbanevagn som hon själv. »Hennes blick«, sa hon, och vi förstod precis vad hon menade. Det var en blick som hade slutat ursäkta sig, och som inte längre sökte någon annans bekräftelse, bara sin egen. En tredje kompis, som alltid påstått att hon är äldre än hon egentligen är, anser att hon i 50-årsåldern har kommit ikapp sig själv. Hon har i sina egna ögon äntligen blivit vuxen. Ytterligare en väninna talade om osynlighet. Att en kvinna som gått in i klimakteriet frivilligt eller ofrivilligt blir osynlig för omvärlden. Förväntas hon nu klä sig i lösa bussaronger och rynka på näsan åt sex? Alla var vi överens om att förlusten av fertiliteten, frånvaron av mensen, har skapat en schablonbild av en förtorkad och förbrukad kvinna. Åtminstone i omvärldens ögon. Samtidigt visar forskning att många kvinnor i verkligheten upplever det som en befrielse när mensen försvinner. Hejdå, läckande bindor, PMS och mensvärk!

7

Hej klimakteriet_CC.indd 7

2014-01-13 11:03


Avfärdad, osynlig, förbrukad – eller befriad, självklar och trygg? De flesta av oss verkar ha motstridiga känslor inför klimakteriet. Även den kroppsliga upplevelsen av klimakteriet skiljer sig från kvinna till kvinna. Det enda många av oss verkar ha gemensamt är värmevallningarna och svettningarna. Kanske har du dem redan, eller känner att något händer i kroppen. Det kan börja som en diffus hetta i skinnet eller som ett inre vulkanutbrott. Man kan också, utan förvarning, bli röd över hela kroppen och sjöblöt. Svettig i knävecken. Så varm att man vill ställa sig naken framför frysen (och faktiskt gör det ibland). Eller så kommer vallningarna inte alls. Så är det för ungefär en fjärdedel av alla kvinnor. I stället har de helt andra upplevelser av den här fasen av livet. För klimakteriet är just en fas, en övergång, och inte en slutpunkt. Det brukar börja några år innan mensen upphör och sluta några år därefter. I genomsnitt tar det 5–10 år. När vi själva ville veta mer om vad vi hade framför oss hittade vi mest strikt medicinska texter. Få tog upp vad den här perioden innebär på djupet. Visst fanns en och annan intervju med kvinnor, men i princip alla var anonyma. Klimakteriet tycks fortfarande vara något vi inte talar öppet om. Det är dags att släppa fram nya röster om livet runt 50. Bort med anonymiteten och alla vedertagna uppfattningar och myter. Varför är kvinnligheten så sammankopplad med förmågan att få barn när manligheten inte alls är det på samma sätt? Varför ser inte fler klimakteriet som en dörr till ökad självkänsla och personlig frihet? Vad innebär det att biologiskt inte längre kunna få barn, eller att konstatera att det inte blev några? Hur är sambandet klimakterium och hälsa – och klimakterium och kultur?

8

Hej klimakteriet_CC.indd 8

2014-01-13 11:03


Vi bjöd in Emma Hamberg, Karin Björkegren Jones, Sissela Kyle, Nina Lekander, Nedjma Chaouche Liljedahl, Mian Lodalen, Pia Sundhage och Camilla Thulin för att hjälpa oss besvara våra frågor. Åtta kvinnor, som genom sitt mod och sin frispråkighet blivit viktiga förebilder för oss. Som vägrar bli avfärdade eller osynliggjorda. Som verkligen har klimakterieåsikter. Här är deras berättelser om livet »på den blodlösa sidan«. Det handlar om sex, syntettäcken, fittiga klimakteriekäringar, frihetskänslor och bortglömda tamponger. Men också om barnlängtan, bröstcancer, ilska och revanschlust. Läs och njut! Skribenterna visar tydligt att det inte finns någon typisk mall för hur livet i klimakteriet ska se ut. Alla bär vi på brokiga livs­ historier som format oss till dem vi är idag. Vi har varvat berättelserna med faktaavsnitt som baseras på den senaste forskningen. Vad är det som händer i kroppen? Vågar man ta östrogen eller finns det andra metoder för att må bra? Måste lusten och sexualiteten förändras? Och blir man olyckligare, eller lyckligare med åren? Vi hoppas att vi, genom att besvara våra egna frågor, också besvarar några av dina. Vi är drygt 850 000 kvinnor i »klimakterie­ åldern« 45–58 år bara i Sverige. Det är dags att – på allvar – börja prata om klimakteriet och livet kring 50.

Stockholm i januari 2014 Åsa Albinsson och Maria Fröjdh

PS. Även femtioplusmän kan få värmevallningar och nattliga svettningar, läs mer på s 215.



Hej klimakteriet_CC.indd 9

9

2014-01-13 11:03


SISSELA KYLE

»Jag iakttar med förundran hur min kropp förändras, det är nästan rörande.«

Hej klimakteriet_CC.indd 10

2014-01-13 11:03


Född: 1957 Uppvuxen: I Partille utanför Göteborg. Familj: Martina och Hjalmar, som båda är vuxna och har flyttat hemifrån, och särbon Per Naroskin. Är: Skådespelare och regissör. När jag inte jobbar: Jag jobbar nästan jämt. Jobb och fritid går mycket ihop. Men jag springer tre gånger i veckan, går ofta på teater, äter god mat och umgås med vänner. Ångrar: Jag tror inte att jag sysslar med det. Jag tittar inte tillbaka. Ångrar inte: Att jag började springa. Affischer i flickrummet: Botticellis Venus födelse. Mitt i livet-förebilder: Lena Andersson är fruktansvärt skarp, tycker jag. Klimakteriekänningar: Värmevågor och svettningar. Inställning till klimakteriet: Avvaktande iakttagande.

S issela K yle

Hej klimakteriet_CC.indd 11

2014-01-13 11:03


Min mamma och jag

har aldrig talat om kroppen. Aldrig har jag hört mamma berätta om när hon fick mens, hur det kändes att vara gravid och föda barn, att få missfall eller att vara i klimakteriet. Hon verkar inte speciellt intresserad av sin egen fysiska berättelse, talar hellre om allmänna kvinnofrågor som hur abortlagstiftningen genomfördes eller den delade föräldraförsäkringen. Hon har talat mycket om kvinnor, om kvinnors löner, pensioner, om kvinnor i historiskt perspektiv. Mamma Gunhild var forskare i kvinnohistoria, Nordens första professor i ämnet. Hon har talat och skrivit om flickskolan, om kvinnor i järn- och stålindustrin, och om kvinnoprofiler. Men inte om den egna kroppen. Att hon alltid hållit sitt privata jag för sig själv tror jag beror på att hon tillhör en generation där en klar linje gick mellan det privata och yrkeslivet. Att börja beskriva sig själv skulle kännas oviktigt på ett nästan opassande sätt. Möjligen har hon kunnat se sin egen kvinnokropp som en bland många. Kroppen som politik, inte som självupplevda intryck. En ekonomisk, juridisk, politisk del i vidmakthållandet av patriarkala maktstrukturer. Kroppen som argument för att kvinnor kan behandlas annorlunda än män. Just för att de har kroppar som är just kvinnliga, för att de menstruerar och har ont i magen eller är premenstruella och inte tillräkneliga, föder barn och får foglossning och gröt i huvudet. Eller kommer i klimakteriet. Jag tänker inte spekulera i hur det var för Gunhild, det ska hon slippa. Men när jag kom i klimakteriet fick jag en besynnerlig 12

Hej klimakteriet_CC.indd 12

2014-01-13 11:03


upplevelse. Jag har, precis som mamma, levt utan att vara speciellt upptagen av min egen kropp. Jag är, precis som mamma, tack och lov frisk – vilket väl är en förutsättning för att kunna vara sådär obekymrat ointresserad. Men så en dag. Det var mitt under repetition av musikalen Singin’ in the Rain. Det var 2006 och jag var 49 år. Min pappa hade dött och jag var sedan något år rätt upptagen av livets ändlighet. Tanken att vi, även jag, måste dö hade slagit rot i mig. Bidragande var säkert att pappa först försvunnit in i demens för att sedan försvinna helt. Tanken på att livet skulle ta slut kastade en skugga över allt jag gjorde. Även repetitionen av den glada musikalen. Jag spelade rollen Lina Lamont, hon som är stjärna under stumfilmseran, men vars röst är så förskräcklig att den inte tål övergången till ljudfilm. Lina är en praktdiva helt uppfylld av sin egen stjärnglans. Hon förstår inte vad som sker omkring henne, varför hon plötsligt måste ändra sig. Vad är det för fel på mig? heter den desperata sång hon sjunger ensam i sin loge. En kvinna som blir förbisprungen, som desperat försöker hålla sig kvar i ljuset, som blir förlöjligad. En härligt dubbelbottnad roll! Vi var på repsal och jobbade med en scen där Lina motvilligt går till en talpedagog. Det var högst uppe vid tredje raden i Oscarsteaterns bibliotek när det hände. Jag blev helt genomsvettig. Totalt sjöblöt. Plaskvåt. Jag fattade direkt. Jaha, nu är jag i klimakteriet. Jag minns att jag för flera år sedan jobbade med en äldre kollega som jag har stor respekt för. Hon berättade att hon en morgon inte ville gå ur sängen. Hon kände sig totalt värdelös, tillvaron var helt grå. Så gick hon till gynekologen som gav henne östrogen. Det var hennes räddning sade hon, efter det vände livet och klimakteriet var hennes bästa vän. En annan vän fick efter tio års hormontillskott livmodercancer och varnade för att börja medicinera. Jaha, nu var det min tur, hur skulle det bli för mig? S issela K yle

Hej klimakteriet_CC.indd 13

13

2014-01-13 11:03


De symtom jag fick var plötsliga temperaturväxlingar och rätt svårt med sömnen. Vad gällde humöret var jag ju redan ganska låg med mina dödstankar. Jag funderade på om det kanske hade ett samband? Annars gjorde jag som jag brukar, brydde mig inte. Men så blev jag motvilligt fascinerad. Tänk ändå att kroppen håller på och beter sig. Att den inte anpassar sig efter omständigheterna, att den inte alls hänger med. Jag menar: jag bor i Stockholm där förstföderskor i flera områden är långt över 30 år. Och det är inte konstigt, de vill utbilda sig och ha jobb innan de får barn. Och det kan ta tid, ungdomsarbetslösheten är stor och unga är unga väldigt länge. Dessutom vill de, enligt en undersökning jag läste, vänta tills de är mogna med att föda barn, och det verkar väl vettigt när man tänker på hur omogna unga människor är och att bli vuxen kan ta väldigt lång tid. Det blir man sent, långt upp i medelåldern. Man kanske inte klarar att bli föräldrar förrän efter 35, det är inte säkert att man känner sig redo förrän fram emot 40-årsåldern.

»Jag blev helt genomsvettig. Totalt sjöblöt. Plaskvåt. Jag fattade direkt. Jaha, nu är jag i klimakteriet.« Vi är unga så länge, en pigg och fräsch 60-taggare är som en 30-åring för 20 år sen. Dagens åldringar är inte några käppstödda gråkrull med reumatism, utan botoxfräscha, gymtränade unga äldre. De skulle kunna vara småbarnsföräldrar om det hängde på orken. En del av männen kanske blir det. Det är ju egentligen en jämställdhetsfråga. Varför ska män kunna bli pappor hur sent i livet som helst, när vi kvinnor inte kan bli mammor? Något verkar skevt. Hela naturen verkar vara otidsenlig. 14

Hej klimakteriet_CC.indd 14

2014-01-13 11:03


Man kan tycka att om vi människor nu utvecklas och lever allt längre och friskare så borde väl naturen hänga med lite grann. Men nej, alltihop verkar streta emot på ett uråldrigt, tjurskalligt vis. Från själva födseln, leveransen, att det ska göra så ont och ta så opraktiskt lång tid. Ska det vara nödvändigt? Och sedan ammandet, att barnet diar från moderns bröst. Det är nästan stötande primitivt. Djuriskt. Planerade kejsarsnitt och bröstmjölksersättning finns och används, men de är ändå inte riktigt lika bra. Det verkar som om det helst ska till allt det där med smärta och kroppsvätskor. Egentligen känns hela kroppen otidsenlig med hår överallt, den utsöndrar vätskor och läcker och blir skrynklig hur man än smörjer och gnider sig med allehanda preparat. Man kan tycka att om man tar bort generande hårväxt tillräckligt många gånger skulle nån pollett trilla ner. Men tvärtom, lurvet tätnar, rent av uppmuntras av rakningen. Klimakteriet. Så onödigt, så himla omodernt. Men ändå, jag iakttar med förundran hur min kropp förändras, det är nästan rörande. Den markerar övergången och ger mig signaler för att informera om att jag inte är fertil längre. Kära kropp, det visste jag redan, det är helt omotiverat med de här övertydliga tecknen. En märklig kvarleva, en rest från en oupplyst forntid. Klimakteriet borde visas i en monter på Naturhistoriska riksmuseet, tänker jag när svetten rinner. Jag berättade för mamma om mina vallningar. – Jaja, det går över. Vad säger du om det aggressiva kvinnohatet på nätet? Har du läst något av det? Känner du till vad det kommer ifrån? Vad är ett nätforum? Vilka är det som läser sånt? Nej, vi har aldrig pratat om kroppen. Min mamma och jag.

S issela K yle

Hej klimakteriet_CC.indd 15

15

2014-01-13 11:03


Hej klimakteriet_CC.indd 16

2014-01-13 11:03


Klimakteriet – så funkar det

Klimakteriet är en naturlig övergångsperiod, ett slags omvänd pubertet, när hormonbalansen förändras i kroppen. Det är inte en sjukdom, vilket är lätt att tro när man läser äldre böcker och artiklar. Under årens lopp har läkare och författare (nästan uteslutande män) försökt överträffa varandra i beskrivningarna av hur sjuka, galna och onormala kvinnor i övergångsåldern är. En del har gått så långt att de menat att vi inte en längre kan betraktas som kvinnor, utan som könlösa neutrum. Den amerikanske gynekologen Robert A Wilson beskriver i boken Som kvinna alltid ung, som kom ut i Sverige 1966, klimakteriet som en kemisk kastrering: »Kvinnan blir motsvarigheten till en eunuck.« Klimakteriet brukar pågå i 5–10 år, ibland bara några månader, och är alltså inte heller någon livstidsdom. Att komma i klimakteriet är inte att automatiskt bli gammal. När mensen slutar komma har vi i genomsnitt mer än 30 år eller ungefär 40 procent av livet framför oss. Det har funnits många teorier om varför kvinnan slutar blöda och därmed inte längre kan bli gravid: länge trodde man att hon var förgiftad av sitt eget blod eller led av någon bristsjukdom. Idag vet vi att det beror på att könshormonerna i kroppen minskar – men faktiskt aldrig sinar. Trots det lever tankarna på sjukdom, död och brist envist kvar. Klimakteriet är en tid då vi förväntas vissna, slockna, skrumpna, deppa, rasa, sörja – och framför allt lida. Samtidigt visar undersökning efter undersökning att de allra flesta av oss i stort sett mår bra och trivs med livet.

17

Hej klimakteriet_CC.indd 17

2014-01-13 11:03


Klimakteriet – först en »sjukdom« för män Klimakteriebegreppet kan spåras till antiken och en idé om att människans liv är uppdelat i sjuårscykler. Övergången mellan cyklerna betecknades som ett klimakterium. Mest dramatiskt ansågs det nionde klimakteriet, övergången till ålderdomen, vara. Det var den brittiske läkaren Henry Halford som 1813 definierade klimakteriet som en sjukdom – som i första hand drabbade män. Den kvinnliga kroppen var genom graviditeter och barnafödande mer

van vid förändringar, ansåg han. Symtom på the climacteric disease kunde vara snabbt åldrande, håglöshet, trötthet, sömnsvårig­heter, feber, vit tunga och förändrat ansiktsuttryck. Det var först under den senare delen av 1800-talet, när man började koppla samman begreppet med menopausen, som klimakteriet blev kvinnligt. Läs mer om klimakteriebegreppet på s 215.

Riskfaktor, utvecklingsfas eller myt? Lite förenklat kan man säga att det har funnits, och till viss del fortfarande finns, tre sätt att se på klimakteriet i västvärlden: 1. Som en hormonbrist eller medicinsk riskfaktor. 2. Som en social konstruktion. 3. Som en normal utvecklingsfas i livet. Attityderna har svängt under åren. I slutet av 1800-talet beskrevs klimakteriet ibland som en naturlig utvecklingsfas och en väg mot andlig mognad, samtidigt som det i medicinska texter kunde definieras som en sjukdom. 1884 beskrev Nordisk Familjebok de »klimakteriska åren« som en period av »ofta djupt ingripande förändringar i qvinnans organsystem« ibland kombinerad med »verklig sinnessjukdom«. 1916 ansågs könsorganen skrumpna och kvinnan härjas av »me-

18

Hej klimakteriet_CC.indd 18

2014-01-13 11:03


lankoli och nervositet«. På 1960-talet trodde många att »mirakelpillret«, östrogenet, inte bara skulle bota kvinnan från hennes »bristtillstånd« utan även göra henne evigt ung och rynkfri. I slutet av 1970-talet och i början av 1980-talet hade pendeln slagit över och det talades allt oftare om klimakteriet som en myt och ett utslag av kulturella förväntningar på hur en medelålders kvinna skulle må. Fanns det överhuvudtaget? Följden blev en het debatt, där kvinnor som kände av symtom som värmevallningar och svettningar kände sig ifrågasatta. Under 1980- och 1990-talen ökade förskrivningen av östrogen kraftigt, både i Sverige och utomlands. Åren kring millennieskiftet ifrågasattes östrogenbehandlingen alltmer och många protesterade mot »östrogenbrist« som beteckning för ett naturligt tillstånd. Detta, menade de, ledde tankarna till medicinering och gjorde friska kvinnor till patienter, vilket förstärkte deras underordning i samhället. Idag är de flesta överens om att kvinnor i klimakteriet inte ska sjukliggöras, men besvären ska inte heller bagatelliseras. Debatten om östrogenbehandling fortsätter och fortfarande dyker begreppet östrogenbrist upp här och var. Samtidigt har klimakteriet i en rad böcker, från 1970-talet och fram till idag, beskrivits som en tid för förändring och personlig utveckling. Läs mer i kapitlen Lite vallningar har väl ingen dött av? och Bland galna häxor och ledsna tanter s 57 och s 143.

Övergång eller undergång?

Hej klimakteriet_CC.indd 19

19

2014-01-13 11:03


9789174243796