Intersektionalitet i socialt arbete TEORI, REFLEKTION OCH PRAXIS
Tina Mattsson
Innehåll
Förord
7
Inledning
9
Bokens utgångspunkt och upplägg
12
En kort läsinstruktion
13
del 1: Teoretiska grunder för ett intersektionellt perspektiv
15
1. Mot en komplex förståelse
17
Komplexa strukturer – ett intersektionellt perspektiv
18
Genusperspektiv och intersektionalitet i socialt arbete
21
Arbetsmarknaden som exempel
24
2. Konstruktioner, struktur och kategorisering
27
Konstruktion – vad är det?
27
En konstruerad verklighet
29
Att förstå maktstrukturer
31
Makt, kunskap och hegemoni
34
Kategorier i socialt arbete
37
Maktrelationer: kategorier, dikotomier och stereotyper
39
3. Kön: från patriarkat till intersektionalitet
43
Kön som konstruktion
43
Kön som maktordning: en bakgrund
46
Mot ett genussystem
49
Förståelsen av en mångfacetterad maktordning
53
Maskulinitet och hegemoni
54
Kön och genus – användbar eller problematisk uppdelning
56
4. Sexualitet, synliggörande och heteronormativitet
60
Sexualitet som konstruerad normalitet
60
Sexualitet som maktordning
63
Teoretisera det normala – heteronormativitet
65
5. Klass, ekonomisk ojämlikhet och komplex konstruktion
67
En kort bakgrund om klassbegreppet
67
Klass som olika former av kapital
68
Klass som konstruktion
69
Kön och klass
72
Klass som intersektion
74
6. Etnicitet och rasifierad ojämlikhet
76
Etnicitet som konstruktion och social process
76
Etnicitet eller kultur
77
Konstruktivistisk eller essentialistisk förståelse
78
Vi och de Andra
80
Kolonialism, kultur och identitet
82
Rasifiering och rasifierande strukturer
85
7. Åter intersektionalitet: Plocka isär och länka samman
89
Intersektionella ambitioner: Betydelsen av konstruktion och makt 89 Kategoriers och maktstrukturers olikheter och likheter
91
Svårfångad överordning: Vithet och svenskhet
92
Inkludera fler eller använda andra kategorier
93
Socialt arbete och intersektionalitet
96
del 2: Intersektionalitet i socialt arbete 8. Välfärdsstaten och den institutionella kontexten
99 101
Kön och klass i det sociala arbetets grunder
102
Välfärdsstaten, socialpolitiken och socialt arbete
104
Välfärdsstaten och dess exkluderande effekter
108
Exkludering och heteronormativitet
110
Effekten av lagar och författningar
113
Välfärdspolitik och det sociala arbetets organisation
115
9. Föreställningen om den Andra
121
En annorlunda och oriktig kvinna
122
En alltför stark maskulinitet och dess variationer
125
Våldsamma män och den hotfulle Andre
128
Kvinnan som den etniska Andra
133
De Andra i skolans värld
134
10. Att bli den Andra – att göras till klient
136
Att förhålla sig till det normala
137
Att se och bedöma sig själv med andras ögon
139
Göra motstånd
142
Att upprätthålla och återskapa den Andra
146
11. I det professionella mötet
149
Med heterosexualiteten som norm i det terapeutiska rummet
150
Män möter män: sexualitets- och klasskontroll
153
Kvinnor möter kvinnor: klassrelaterad femininitet
155
Mötet med den Andra
158
Mötet med normen: Kön och etnicitet i familjerätten
162
del 3: Kritisk reflektion med intersektionellt perspektiv
165
12. Från kritisk teori till kritisk reflekterande praktik
167
Reflektion i socialt arbete
167
Kritiska och postmoderna teorier i socialt arbete
168
Teorins betydelse för reflekterande socialt arbete
171
Kritisk reflektion som möjlig praktik
173
Intersektionalitet som verktyg i en kritiskt reflexiv metod
174
Att göra en kritisk reflektion
176
Avslutningsvis: Är ett kritiskt reflekterande socialt arbete möjligt? 179
Metodappendix: Urval av och använda studier
183
En form av litteraturstudie
183
Urval och centrala studier
184
Teman och bearbetning av materialet
185
Källförteckning
187
Person- och sakregister
203
Inledning
Den här boken handlar om hur maktstrukturer påverkar det sociala arbetets praktik och bidrar till att reproducera ojämlikhet och förtryck. Att uppmärksamma makt och förtryck i socialt arbete är knappast något nytt. Att socialt arbete präglas av en maktstruktur mellan socialarbetaren och klienten har diskuterats mycket och detta uppmärksammas både inom socionomutbildningar, inom praktiska verksamheter och inom litteratur och forskning (t.ex. Sandström 2008; Skau 2007: Swärd & Starrin 2006). Den maktojämlikhet som uppmärksammas tenderar dock ofta att relateras till det professionella mötet och ställas i relation till socialarbetarens position, det vill säga socialarbetarens maktposition i förhållande till klienten. Den makt och det förtryck som jag diskuterar i den här boken är något annat. Jag vill fokusera den roll som samhällets maktstrukturer spelar i det sociala arbetet genom att lyfta fram kön, sexualitet, klass och etnicitet som centrala kategorier som bidrar till att förtryck och ojämlikhet upprätthålls och återskapas. Jag kommer att visa hur ett intersektionellt perspektiv, det vill säga ett perspektiv som utgår ifrån köns-, sexualitets-, klass- och etnicitetsstrukturer är sammanvävda och komplexa, kan användas för att förstå och för att kritiskt reflektera över hur maktrelationer blir en del av det sociala arbetets praktik och hur detta påverkar oss som socialarbetare. Kritisk reflektion handlar inte om att vi tänker i största allmänhet utan att vi på ett strukturerat sätt tar oss an föreställningar vi har för att sedan kunna förändra hur vi agerar. Intersektionalitet och kritisk reflektion kan, menar jag, öka vår egen medvetenhet om hur vi bidrar till och upprätthåller maktstrukturer och förtryck, men också hur vi kan utmana dessa. Genom en ökad medvetenhet kan vi undvika att reproducera maktstrukturerna. Det finns ett citat som har följt mig genom åren. Det är statsvetaren Iris Marion Young som definierar förtryck, och hon beskriver det som: … de orättvisor som vissa grupper drabbas av till följd av ofta omedvetna föreställningar och beteendemönster bland vanliga, hyggliga medmänniskor i vardagliga möten, i medier och kulturella stereotyper, i kontakt med byråkratiska strukturer och hierarkier och på de vanliga ”marknaderna” – det vill säga mitt i det alldagliga livets göranden och låtanden. (Young 2002, s. 54)
9
intersektionalitet i socialt arbete Det Young pekar på är att maktstrukturer och förtryck är något vi alla är delaktiga i att upprätthålla genom omedvetna handlingar i vår vardag. När vi tänker på förtryck och diskriminering tänker vi oftast på rasism, sexism, hetero sexism och klassism1 som uttrycks i medvetna åsikter och handlingar. Förtryck blir då något vi kopplar ihop med dess mer extrema former, till exempel hatbrott mot homosexuella eller ett öppet och uttalat kvinnoförakt. Sådana tankar skapar en föreställning om att förtryck handlar om att det finns rasister, sexister och homofober, människor med extrema åsikter som de flesta av oss också tar avstånd ifrån. Young menar dock att förtryck är något som finns i allas vår vardag och är något som vi alla är en del av. Vid sidan om den uttalade rasismen, sexismen och klassismen, finns ett mer diffust förtryck, och det finns runt omkring oss hela tiden. Socialantropologen Philomena Essed (1991) för liknande resonemang när hon diskuterar vardagsrasism. Hon pekar bland annat på oviljan att erkänna den roll de egna handlingarna spelar för diskriminering och ojämlikhet. Hon visar hur rasism ofta förnekas och menar att det finns ett generellt motstånd mot att erkänna vardagsrasism. Förtryck och diskriminering kan fortgå eftersom vi inte tar ansvar för våra egna handlingar, bortförklarar andras eller problematiserar de som faktiskt synliggör rasism och anklagar dem för att överdriva sina tolkningar (Essed 1991, s. 7).2 Rasism verkar just genom att handlingar inte förstås som rasifierande och Essed understryker att: Det är viktigt att förstå att avsikt inte är ett nödvändigt villkor för rasism. (Essed 1991, s. 45, min översättning och kursivering)
Intention, vilja, avsikt – inget av detta är alltså nödvändiga villkor för sexism, rasism, heterosexism. Det diffusa är lika problematiskt som det tydliga och uppenbara. Åsikter och handlingar som är otydliga i sina sexistiska, homofoba och rasistiska uttryck, och som vi därför inte direkt kan definiera som förtryckande, blir till och med särskilt viktiga för att upprätthålla ojämlikhet och förtryck. Detta därför att vi osynliggör och bortförklarar dem eftersom vi inte ser dem som förtryckande. Svårigheten att se och oviljan att erkänna det faktum att våra handlingar på olika sätt kan bidra till förtryck är det som gör att det kan bestå. Vad betyder det då att vara socialarbetare i förhållande till Youngs och Esseds tankar? Vad innebär det för en socialarbetare att maktrelationer och förtryck upprätthålls i ”vardagens göranden och låtanden”? I det sociala arbetet möts människor inom ramar som professionen och organisationen sätter. Avsikten är i grunden att hjälpa människor som av olika skäl befinner sig i utsatta lägen. 1 I brist på svenska begrepp som fångar fördomar och/eller diskriminering p.g.a. socioekonomisk klass använder jag här ordet ”klassism”, vilket är en översättning från engelskans classism. 2 För konkreta exempel och fördjupande resonemang om exempelvis vardagsrasism och vardagsheterosexism se exempelvis Norberg (2009), Schmauch (2006) och de los Reyes (2007a).
10
Inledning Men även om vi som socialarbetare har intentionen att göra gott är risken stor att vi är delaktiga i att upprätthålla förtryck, eftersom maktrelationer är en del av ”omedvetna föreställningar och beteendemönster bland vanliga, hyggliga medmänniskor” (Young 2002, s. 54). Även om vår vilja är att hjälpa, riskerar vi alltså ändå att förtrycka och diskriminera de människor som vi möter. Både Youngs och Esseds resonemang pekar på den enskilda individens betydelse och vikten av att länka samman strukturella och individuella nivåer för att förstå hur förtryck verkar: övergripande maktstrukturer är beroende av människors agerande i vardagen och i mötet med varandra. Utifrån dessa tankar är det viktigt att vi blir medvetna om maktstrukturer, diskriminerande mönster och handlingar och hur dessa påverkar oss i vår vardag. Min tanke är att vi genom att acceptera den roll vi själva har för att upprätthålla och återskapa maktrelationer och förtryck, också kan verka för motsatsen, som privatpersoner och som professionella i socialt arbete eller liknande professioner. Om vi omedvetet förtrycker människor, är det vårt ansvar att som socialarbetare medvetandegöra oss om de samhällsstrukturer vi lever inom samt om de föreställningar och fördomar som vi själva har. Genom medvetandegörandet kan vi bidra till förändring. Medvetenheten är det som kan hjälpa oss att utmana stereotyper och förändra vårt beteende. Det är genom att göra oss medvetna om olika aspekter i vårt arbete och i våra professionella roller som vi blir professionella. Att det finns en ojämlik maktrelation mellan personal och klienter i socialt arbete går kanske inte att komma ifrån, men ojämlikhet kan hanteras och utmanas på olika sätt. I socialt arbete konstaterar vi ofta att det är viktigt att se människan och individen och bemöta henne och honom utifrån hennes eller hans förutsättningar och behov. Så länge vi tenderar att tolka och förstå de människor vi möter utifrån stereotypa föreställningar är detta svårt. Det som är angeläget i den diskussion jag kommer att föra är alltså att socialarbetarens maktposition relateras till andra samhällsrelaterade maktrelationer som har med kön, sexualitet, klass och etnicitet/’ras’ att göra.3 Föreställningar och fördomar om kön, sexualitet, klass och etnicitet/’ras’ är en del av det sociala arbetet, som i sin tur också är en del av att återskapa desamma. Att låta dessa maktrelationer i socialt arbete förbli ouppmärksammade är att inte ta det professionella ansvar som socialarbetare har i mötet med människor, vilket är att behandla alla med respekt, öppenhet och lika värde (jfr Wyller 2007). Intersektionalitet och kritisk reflexiv metod kan hjälpa oss att bli medvetna om våra föreställningar och om det förtryck och den åtskillnad mellan människor som vi riskerar att bidra till och upprätthålla. 3 Med ’ras’ avser jag här inte biologiska olikheter mellan människor som ser olika ut. De enkla citationstecknen som omger begreppet markerar att det jag avser är de föreställningar som finns om att det finns olika raser, föreställningar som leder till rasifierande strukturer. För diskussion se avsnittet Rasifiering och rasifierande strukturer.
11
intersektionalitet i socialt arbete I den här boken introducerar jag ett komplext tänkande kring maktstrukturer. Genom att presentera intersektionalitet som perspektiv och analytiskt redskap är målet att synliggöra hur mötet mellan människor sker genom ett raster av maktstrukturer. Den kritiskt reflexiva metoden, som introduceras sist i boken, är en metod som syftar till att göra oss medvetna om hur vi själva i vårt tänkande och agerande bidrar till att upprätthålla och återskapa förtryck och ojämlikhet. Genom att länka samman den kritiskt reflexiva metoden med ett intersektionellt perspektiv kan vi öka vår medvetenhet och känslighet, och därmed också utmana det förtryck vi annars riskerar att upprätthålla.
Bokens utgångspunkt och upplägg Boken består av tre delar. I den första delen, kapitel 1 till 7, introducerar jag intersektionalitet och lägger en teoretisk grund för hur intersektionalitet kan förstås, vilka begrepp som är angelägna och vilka teorier som kan vara användbara. Kapitel 1 och 2 innehåller en introduktion till intersektionalitetsbegreppet och redogör och förklarar grundläggande begrepp som struktur, konstruktion och kategori. Kapitel 3 till 6 presenterar teorier som är användbara för att förstå kön, sexualitet, klass och etnicitet. Denna första del avslutas med kapitel 7 som återknyter till intersektionalitet som ett helhetsperspektiv. Här diskuterar jag hur olika teorier om kön, sexualitet, klass och etnicitet kan sammanföras för en gemensam analys. Den teoretiska karta jag skapar i denna del syftar till att ge en komplex förståelse av maktstrukturer och konstruktion och att ge en bas för en intersektionell analys och ett intersektionellt förhållningssätt. Bokens andra del, kapitel 8 till 11, bygger på exempel från forskning och visar hur den intersektionella analysformen kan bidra till förståelsen av det sociala arbetets praktik. Jag gör detta genom att arbeta med fyra teman i fyra olika kapitel: Välfärdsstaten och den institutionella kontexten, Föreställningen om den Andra, Att bli den Andra – att göras till klient samt Det professionella mötet. Kapitel 12 utgör bokens tredje och avslutande del. Här sammanför jag den intersektionella analysen med teorier om kritisk reflektion och visar hur intersektionalitet kan vara ett redskap för socialarbetare som vill arbeta med anti-diskriminerande metoder. Sist i boken finns ett metodappendix där jag redogör för hur jag gått till väga för att välja ut och bearbeta den tidigare forskning som ligger till grund för del 2. Här finns också en utförlig källförteckning som kan tjäna som guide för den som vill läsa vidare och fördjupa sig ytterligare.
12
1. Mot en komplex förståelse Innebörden av intersektionalitet kan härledas till engelskans intersection, vilket betyder ”korsning” eller ”skärningspunkt”. Översättningen visar på den intersektionella ambitionen att belysa hur olika maktstrukturer och kategorier vävs samman och påverkar varandra. Man kan alltså säga att intersektionalitet handlar om att göra en komplex och dynamisk analys av maktstrukturer. Centrala kategorier för den intersektionella analysen är kön, sexualitet, klass och etnicitet, vilka länge har uppmärksammats förhållandevis isolerade från varandra. Genusanalyser har fokuserat förhållandet mellan kvinnor och män och konstruktionen av femininitet och maskulinitet, medan den roll som sexualitet, klass eller etnicitet spelar i konstruktionen av femininitet och maskulinitet och för maktrelationen mellan olika grupper har osynliggjorts. Den intersektionella analysformen visar att kön inte endast konstrueras genom att kvinnor och män ställs mot varandra som olikheter. Det finns flera olika femininiteter och maskuliniteter och dessa konstrueras genom att kön, sexualitet, klass och etnicitet vävs in i konstruktionen. Olika femininiteter och maskuliniteter kan kopplas till olika klassideal och till olika föreställningar om vad som är normal och onormal sexualitet samt de föreställningar som finns om exempelvis svenska kvinnor och män respektive kvinnor och män med invandrarbakgrund. Under 1800-talet och sedan sekelskiftet 1900 har exempelvis borgarklassens kvinnoideal växt fram som ett ideal som alla kvinnor och femininiteter mäts mot. Det är i borgarklassen som det sköra och sjukliga kvinnoidealet har sin grund. Kvinnan i borgarklassen skulle inte anstränga sig för mycket. Hon skulle inte arbeta, varken utanför hemmet eller alltför mycket inom det. Idealet var att det fanns pigor, husmödrar och ammor som hjälpte henne att hålla rent, laga mat och uppfostra barnen. Hon skulle försörjas av sin man så att hon helt kunde ägna sig åt hemmet och planeringen av arbetet där. Även om detta var ett ideal som alla kvinnor mättes mot såg arbetarklassens kvinnorealitet annorlunda ut. Arbetarklassens kvinnor var tvungna att arbeta samtidigt som de tog hand om sitt eget hem och sina egna barn. Arbetarklasskvinnan skulle därför vara robust och stark, frisk och självständig. Detta var också ett ideal, men ett ideal som var underordnat den norm som borgarklasskvinnan och senare medelklasskvinnan utgjorde. Medelklass-
17
intersektionalitet i socialt arbete kvinnan var alltså att betrakta som den riktiga kvinnan. Exemplet visar hur olika femininiteter existerar sida vid sida men också hur kön och klass vävs samman, något som gör att kvinnor kan särskiljas från varandra, riktiga kvinnor kan särskiljas från oriktiga kvinnor, rena kan särskiljas från orena och goda kan särskiljas från onda.
Komplexa strukturer – ett intersektionellt perspektiv Genusforskningen har i första hand uppmärksammat könsmaktsstrukturer och könsdiskriminering, men fältet har successivt vidgats och förståelsen av kön har blivit alltmer komplex.1 Under 1990-talet utvecklades en kritisk diskussion om hur kön som kategori skulle tolkas, förstås och användas. Feminister började från olika håll kritisera hur kategorin ”kvinna” använts på ett alltför ensidigt sätt. Den allvarligaste kritiken pekade på att genusforskningen utgått från vita heterosexuella västerländska medelklasskvinnors erfarenheter och därmed osynliggjort och förtryckt andra kvinnor. Kritiken hade sin grogrund i att flera grupper av kvinnor inte kände igen sig i de berättelser och i den forskning som syftat till att synliggöra kvinnors erfarenheter. Var fanns till exempel arbetarklasskvinnornas berättelser? De svarta kvinnornas berättelser? Tredje världens kvinnor? Lesbiska kvinnor? Kritiken kom från flera håll och efterlyste en mer komplex förståelse av kvinnors erfarenheter och upplevelser av förtryck (t.ex. Collins 1989, 1990; hooks 1989; Lorde 1984; Rich 1986). Man menade att olika grupper av kvinnor har olika erfarenheter och kan uppleva olika former av förtryck. Varken gruppen kvinnor eller gruppen män utgör homogena grupper, utan består av olika grupper av kvinnor och olika grupper av män som lever olika liv och har olika erfarenheter. Sexualitet, etnicitet, ’ras’ och klass är centrala olikheter mellan kvinnor och mellan män och därför måste gruppen kvinnor förstås som mångfacetterad och heterogen. En viktig poäng var också att exempelvis kvinnor ibland kan ha mer gemensamt med män från deras egna grupper än med andra kvinnor. Svarta arbetarklasskvinnor kan exempelvis ha mer gemensamt med svarta arbetarklassmän än med vita medelklasskvinnor. Man pekade också på att det kan finnas förtryck och orättvisor inom gruppen av kvinnor och inom gruppen av män och inte bara mellan kvinnor och män. Därför uppmanade de till en mer mångfacetterad analys än de renodlade genusanalyser som endast fokuserar relationen mellan kvinnor och män. 1 Genusforskning undersöker relationen mellan kvinnor och män samt hur kön på olika sätt förmedlas och strukturerar relationer, institutioner och identiteter. Fältet kan sägas inkludera flera olika inriktningar, exempelvis forskning där forskarna själva använder beteckningen genusforskning, men också feministisk forskning, könsforskning, könsteoretisk forskning, kvinnoforskning, mansforskning, queerforskning osv. (t.ex. Gothlin 1999, s. 13–14).
18
1. Mot en komplex förståelse Kritiken ledde till något av en kris för den feministiska rörelsen och forskningen. Om kvinnor är en splittrad grupp och om förtrycket mot kvinnor är så komplext, går det då alls att driva ett feministiskt projekt som talar om och arbetar för att utmana förtrycket av kvinnor? Hur ska ett sådant projekt se ut för att fånga alla kvinnors erfarenheter när dessa är så olika? Och hur ska den feministiska rörelsen förhålla sig till att kvinnor i relation till klass, etnicitet och sexualitet också förtrycker varandra? Dilemmat har kallats the problem of difference, det vill säga olikhetens problem, och begreppet intersektionalitet har varit ett sätt att försöka gå vidare genom att tala om och synliggöra förtryck på ett sätt som förmår hantera denna komplexitet. Intersektionalitet betyder som jag nämnt ovan ”skärningspunkt” eller ”korsning” och en intersektionell analys syftar till att fånga just samspelet och skärningspunkten mellan olika kategorier och olika strukturer. Etnicitet
Sexualitet
Klass
Kön
Figur 1. Intersektionalitet, samspel mellan kategorier (Eriksson-Zetterquist & Styhre 2007, s. 12).
Modellen visar hur kategorierna kön, sexualitet, klass och etnicitet både är självständiga kategorier och sammanvävda med varandra, antingen en och en eller flera samtidigt. Sociologerna Candace West och Sarah Fenstermaker (2002) diskuterar olikhetens problem och samspelet mellan kön, klass och etnicitet/’ras’. De menar att de olika kategorierna inte kan separeras från varandra utan måste förstås som interagerande. De är sammanvävda, men på ett sådant sätt att deras styrka kan variera i olika sammanhang. Det innebär att medan kön är relevant i ett sammanhang, kanske klass är mer relevant i ett annat (s. 76). Kategorier som kön, klass, sexualitet och etnicitet/’ras’ blir alltså beroende både av varandra och av kontexten. Den intersektionella analysen inriktar sig på detta beroendeförhållande och det samspel som finns mellan de olika kategorierna. Kön, sexualitet, klass och etnicitet/’ras’ ses som komplexa kategorier, som sammanvävda och som om de konstrueras ”i och genom varandra” (McClintock 1995, s. 5). Utgångspunkten
19
intersektionalitet i socialt arbete är att samspelet mellan dem bidrar till att konstruera ojämlikhet. Intersektionalitet kan sägas försöka fånga det faktum att föreställningar om kön också alltid bär föreställningar om sexualitet, klass och etnicitet, på samma sätt som föreställningar om klass alltid bär föreställningar om kön, sexualitet och etnicitet och så vidare. Låt oss ta kön som utgångspunkt och göra en fördjupning: Kategorin kön bär alltså alltid föreställningar om kategorierna sexualitet, klass och etnicitet. Detta innebär att det kommer att finnas olika femininiteter och maskuliniteter eftersom klass, sexualitet och etnicitet på olika sätt ”skär” genom kön. Som jag visade ovan kan exempelvis medelklassfemininitet vara en sak medan arbetarklassfemininitet är en annan. Klass och föreställningar om klass korsar könskategorin och skapar olika förståelser och ideal om vad kvinnor är och bör vara. Genom femininitet och maskulinitet och föreställningar om klass påverkas kvinnor och män och de ideal de mäts mot och förväntas leva upp till. Föreställningar och normer kommer också att vara länkade till sexualitet och vävas samman med både kön och klass. Medan medelklassfemininiteten bär en passiv och kontrollerad sexualitet är arbetarklassfemininiteten tillgänglig, aktiv och hotfull. Heterosexuell femininitet förväntas motsvara ett heterosexuellt och maskulint begär, något som skapar förväntningar om kvinnors litenhet, hårlöshet, svaghet osv. Homo- och bisexuell femininitet är å ena sidan mer diffus än heterosexuell femininitet, men en etablerad föreställning om lesbiska kvinnor är att de är manhaftiga, håriga och ointresserade av feminina attribut som smink och höga klackar (t.ex. Ambjörnsson 2006, s. 64–65).2 Den överordnade normen för femininitet som kvinnor mäts mot utgörs dock av medelklassens ideal. På motsvarande sätt mäts olika maskuliniteter mot en övergripande maskulinitetsnorm (t.ex. Hall 1994; Connell 1999). Den intersektionella analysens fokus riktas mot hur ojämlikhet skapas mellan och inom olika grupper. Den öppnar upp för en dynamisk analys där inte bara ojämlikhet mellan kvinnor och män eller det som uppfattas som svenskar och invandrare kan fångas, utan också mellan kvinnor och kvinnor och mellan män och män. Exempelvis har svenska kvinnor en annan status på den svenska arbetsmarknaden än invandrade kvinnor och olika grupper av invandrare i Sverige upplever inte samma typer av förtryck och diskriminering.
2 Det vill säga kvinnor som riktar sitt begär mot andra kvinnor kommer på många sätt att liknas vid män, vilket kan förstås som ett sätt att hantera och begripliggöra deras begär i förhållande till en heterosexuell norm (se t.ex. Butler 1993, 1999; Halberstam 1998; Wittig 2002).
20
6. Etnicitet och rasifierad ojämlikhet Under de senaste åren har både den allmänna debatten och mycket av forskningen fokuserat och diskuterat konsekvenserna av ”det mångkulturella samhället”. För intersektionella perspektiv är det dock inte kulturell olikhet, kulturmöten eller kulturkrockar som är av intresse. Den intersektionella analysen knyter istället an till en postkolonial och kritisk teoritradition om etnicitet, kultur och ’ras’ och undersöker hur ojämlikhet och diskriminering skapas samt hur etnicitet kan förstås som en del i det komplexa samspelet mellan olika kate gorier. Fokus är att problematisera hur skillnader skapas och representeras snarare än att undersöka om det finns en skillnad mellan olika grupper. I följande kapitel kommer jag att diskutera hur begreppet etnicitet förstås samt hur etnicitetsforskningen fokuserat betydelsen av att förstå etnicitet som konstruktion och process. Jag kommer också att belysa hur den postkoloniala inriktningen pekat på effekterna av maktrelationen mellan västvärlden och tredje världen samt betydelsen av att uppmärksamma och problematisera rasism och förtryck.
Etnicitet som konstruktion och social process Begreppet etnicitet används allt oftare både inom den allmänna samhällsdebatten och inom forskningen. Begreppet används dock på olika sätt och med olika innehåll. Sociologen och etnicitetsforskaren Aleksandra Ålund (2005) skriver att etnicitet ”bär på en kvardröjande vaghet: vad som är etniskt bestämt socialt handlande är innehållsligt inte givet på förhand” (s. 30) och många är de som håller med henne (t.ex. Hylland Eriksson 1993; Johansson 2005; Gruber 2007a). Sociologerna Floya Anthias och Nira Yuval-Davies (2002) och Ålund (2005) är några av dem som försökt reda ut och förklara etnicitetsbegreppet. De menar att etnicitet är resultatet av sociala processer och social interaktion snarare än något statiskt och en gång för alla givet. Etnicitet är således de processer som skapar en känsla av samhörighet mellan och inom grupper av människor och som också innebär en hierarkisk organisering av dessa grupper. Anthias och Yuval-Davies (2002) menar att etnicitet på en generell nivå handlar om att tillhöra en grupp
76
6. Etnicitet och rasifierad o jämlikhet och dela dess levnadsförhållanden. Etnisk samhörighet kan skapas i förhållande till ekonomiska resurser, territorium, kulturell och/eller språklig samhörighet. Att enas som en etnisk grupp handlar inte bara om att ha det gemensamma språket eller kulturen, utan ytterst om att denna ”gemenskap” ligger till grund för att tillsammans uppleva utanförskap och marginalisering i samhället eller att som grupp enas för att föra politisk kamp (s. 8). Anthias och Yuval-Davies menar vidare att etnicitet inte bara är en fråga om etnisk identitet på individnivå eller i relation till gruppsamhörighet utan alltid bär aspekter som är länkade till strukturella och sociala förhållanden. Ålund (2005) definierar etnicitet på liknande sätt och skriver att etnicitet ska förstås som ”social organisering av grupper på grundval av kulturella skillnader” (Ålund 2005; s. 33; även Barth 1969, 1989). Ålund (2005) har också konkretiserat etnicitetsbegreppet genom att använda sig av två grundläggande kriterier. För det första menar hon att den kulturella samhörigheten, med basen i värderingar, normer och beteenden eller identitet, ska sättas i kombination med bestämda strukturella förutsättningar och objektiva materiella villkor som skapar intressegemenskap, social organisering och politisk handledning. För det andra menar hon att det är i samspelet mellan det strukturella och det kulturella som etnicitet tar sig uttryck. Styrkan i dess uttryck kan variera och etnicitet kan relateras till och konstrueras med utgångspunkt i politiska, religiösa eller kulturella frågor och aspekter (s. 30–31). Vad som ska innefattas i en så kallad etnisk identitet är således delvis oklart och ligger också inbyggt i den rörliga definitionen, i förståelsen av kontextbundenhet och föränderlighet. Det finns inget entydigt svar i vad etnicitet är eller vad begreppet inkluderar. Vad konstruktionen riktar sig mot och tar som sin språngbräda kan skifta beroende på social och historiskt kontext. För att ringa in begreppet kan vi dock konstatera att etnicitet, känslan av samhörighet för en grupp, tenderar att relateras till det vi brukar definiera som kultur, nämligen: språk, religion, seder och bruk.
Etnicitet eller kultur Utifrån ovanstående resonemang är det värt att ställa frågan vad kultur är och hur etnicitet förhåller sig till kultur. Historikern och etnicitetsforskaren Rune Johansson (2005) konstaterar exempelvis att ett av de vanligaste kriterierna för att definiera och urskilja etnicitet är att definiera en gemensam ”kultur” (s. 86). Begreppet kultur tenderar också att användas i likhet eller synonymt med etnicitetsbegreppet, inte minst i vardagligt tal där vi ofta talar om etniska identiteter och etniska grupper men också om olika kulturer, kulturkrockar och kulturell identitet. Inte sällan ser eller hör vi helt enkelt de båda begreppen användas i relation till och synonymt med varandra. Vad som menas med dem och hur de förhåller sig till varandra är inte nödvändigtvis lätt att reda ut, och Johansson
77
intersektionalitet i socialt arbete poängterar att ett problem med kulturbegreppet är att det precis som etnicitetsbegreppet präglas av en vaghet (s. 86, jfr Olsson 2005; Ålund 2005; Kamali 2002; Soydan 1999). En gemensam nämnare är att båda begreppen avser en grupps gemensamma normer och värderingar, en gemenskap som skapar känsla av samhörighet och identitet. Kultur brukar definieras som ”seder och bruk” och som att handla om de regler, normer och värden som styr och skapar ett gemensamt beteende i en grupp. Som begrepp kan kultur förstås som bredare än etnicitet eftersom det, även om det ofta är länkat till tanken om ”nationell” kultur, religiösa och kulturella symboler, också kan frikopplas helt från nationalitet och länkas till helt andra områden. Vi kan exempelvis länka kulturbegreppet till resonemang om ”finkultur”, gruppkultur, organisationskultur och subkultur. Ålund använder sig av antropologen Fredrik Barths (1969, 1989) definition av kultur och menar att kultur är en konstruktion skapad genom människors interaktion. Kultur handlar om en social samstämmighet som uttrycks i kollektiva representationer som exempelvis språk, symboler, ritualer och institutioner, men också materiellt (Ålund 2005 s. 33; Barth 1989 s. 123). Kulturbegreppet är således förhållandevis brett och inte begränsat till att endast omfatta nationalitet, folkslag, språk eller religion. Etnicitetsbegreppet är mer begränsat. Det är i första hand länkat till känslan av identitet och grupptillhörighet. Att tillhöra en etnisk grupp och tillskriva sig eller tillskrivas en etnisk tillhörighet påverkar hur människor kommer att uppfatta sig själva. Etnisk identitet och grupptillhörighet är relaterad till aspekter som var vi är födda, språk, religion, seder och bruk samt någon form av gemensam historia. Hur dessa kombineras och konstruerar etniska grupper och identiteter varierar och är föränderligt. Etnicitet bör därför förstås som både vagare och mer flyktigt än kulturbegreppet; det relaterar till gruppbildning, identitet, kulturell eller social gränsdragning mellan ett vi och ett de Andra, känsla av samhörighet och symbolgemenskap (Ålund, 2005 s. 30). Det är alltså svårt att dra en klar skiljelinje mellan kultur och etnicitet. Begreppen överlappar och är relaterade till varandra. Ett sätt att skilja dem åt är att i förhållande till kulturbegreppet lägga tonvikten på att det handlar om de seder och bruk som omger oss, medan etnicitetsbegreppet avser hur vi i förhållande till dessa skapar och upplever oss ha en identitet och en grupptillhörighet.
Konstruktivistisk eller essentialistisk förståelse En viktig diskussion om etnicitet har rört om etnicitet ska förstås som något föränderligt och kontextbundet eller om det ska tolkas som något stabilt och bestående. Denna diskussion har varit viktigare än att reda ut själva etnicitetsbegreppets precisa innehåll. I diskussionen kan vi å ena sidan tolka och förstå etnicitet som en analytisk kategori som vi använder för att fånga den konstru-
78
6. Etnicitet och rasifierad o jämlikhet erade gemenskap som kan finnas inom en grupp och som är relaterad till olika kulturella aspekter som exempelvis språk och religion. Etnicitetsforskaren Sabine Gruber (2007a) förklarar denna förståelse av etnicitet som att: Människor är inte svenskar eller invandrare utan det är något de uppfattas och tolkas som (Gruber 2007a, s. 14).
Gruber lyfter fram och konkretiserar betydelsen av att etnicitet handlar om hur föreställningen om skillnad skapas. Skillnad är inte något som existerar i sig utan något vi föreställer oss, skapar och reproducerar. Etniska skillnader skapas genom att struktur och aktör länkas samman och samspelar (Gruber 2007a, s. 14–15). I denna bemärkelse förstås etnicitet som någonting som är konstruerat och som också förändras beroende på den sociala kontexten. Etnicitet är situationsbundet och det skapas och återskapas kontinuerligt. Etnicitet är så att säga inget vi har eller är. Det är ingen fast kärna i oss som vi alltid har och som alltid är den samma. Vilka vi är och hur uppfattar oss själva i förhållande till en etnisk identitet beror på var och i vilka sammanhang vi är. Att vara ”svensk”, känslan av att tillhöra gruppen svenskar kan exempelvis vara en sak i Sverige, en annan sak när vi är på semester i Thailand och en tredje sak när vi under några år arbetar i USA. Det andra sättet att förstå etnicitet har varit att tolka det som en reell, verklig och statisk kategori i den bemärkelsen att vi alla har etniska tillhörigheter och att etniska identiteter därför skapar olikheter mellan grupper av människor. Med denna förståelse kommer etnicitet att förstås som något oföränderligt, etnicitet är något vi har och är. Denna förståelse tenderar också att förstå människor från samma områden eller länder som ”homogena grupper”, som lika för att de tillhör samma kultur. Exempelvis kan man tala om sydamerikaner eller afrikaner som om de vore enhetliga och sammansatta grupper, utan att beakta den roll som exempelvis kön och klass spelar för att skapa variationer och grupperingar. I socialt arbete är det inte ovanligt att detta sätt att förstå etnicitet kommer i uttryck genom att man talar om kulturmöten och kulturkrockar när socialarbetare med etniskt svensk bakgrund möter klienter med invandrarbakgrund. Detta sätt att förstå etnicitet betonar skillnad på basis av kulturell tillhörighet mellan grupper av människor. Föreställningen om att det som definieras som svenska socialarbetare inte kan möta och förstå klienter med invandrarbakgrund för att de antas tillhöra andra kulturer, baseras på ett antagande om att etnicitet grundas i kulturer som är olika. Antagandet osynliggör att det också kan finnas många likheter, och inte minst att kön och klass kan skapa både likhet och olikhet mellan och inom vad som definieras som etniskt svenska socialarbetare och klienter med invandrarbakgrund. De olika uppfattningarna om etnicitet, den som ser etnicitet som något socialt
79
intersektionalitet i socialt arbete och föränderligt respektive den som ser etnicitet som något fast och fixerat, kan förstås som åtskillnad mellan en konstruktivistisk förståelse och en essentialistisk1 (t.ex. Kamali 2002; Ålund 2005; Johansson 2005). Den konstruktivistiska förståelsen ser alltså etnicitet som något som byggs upp och skapas, och som också förändras, medan den essentialistiska förstår etnicitet som en form av essens, som något vi är, som en kärna som vi har inom oss. Den konstruktivistiska utgångspunkten har blivit central för kritiska forskningsinriktningar som postkoloniala och genusvetenskapliga studier. Många forskare har vänt sig mot den essentialistiska tolkningen av etnicitet, det vill säga mot förståelsen av etnicitet som en statisk identitet och grupptillhörighet som vi har och som inte förändras. Kritiken har varit att den statiska förståelsen av etnicitet tenderar att bidra till kulturrasialisering och rasifiering, det vill säga att man ser etnicitet som olika inskrivningar i våra kroppar som kommer att skilja oss åt. En sådan syn på etnicitet ligger nära en uppfattning om att det finns olika människoraser, en uppfattning som inte bara är felaktig utan också djupt problematisk. Att förstå etnicitet som något statiskt och oföränderligt, och förstå olika grupper av människor som präglade av etniska olikheter leder ofta till dikotomier av bra–dåligt, traditionellt–modernt och utvecklat–underutvecklat, något som i sin tur bidrar till en hierarkisering av människor. En intersektionell analys måste i sin ambition att undersöka samspel mellan kategorier och den konstruktion som är resultatet av detta samspel ansluta sig till en denna kritik. Utgångspunkten för en intersektionell analys måste vara att etnicitet är något som skapas och görs snarare än något som är fast och fixerat en gång för alla. Förståelsen av etnicitet som en konstruktion är således central; etnicitet är inte något vi är utan något vi blir och kommer att uppfatta oss själva som.
Vi och de Andra Uppdelningen och åtskillnaden mellan känslan av ett vi och de Andra är central i diskussionerna om etnicitet. Jag har tidigare nämnt Halls resonemang om hur binära oppositioner är centrala för att vi ska utveckla känslan av en identitet och ett jag, i hans termer ett subjekt (Hall 1992, 1996a, 1999). Halls utgångspunkt är att känslan av olikhet och skillnad i förhållande till andra är central för att vi ska kunna konstruera subjektet, känslan av ett jag och ett vi. Vi skapas helt enkelt som subjektet genom interaktion med andra, genom att vi upprätthåller och skapar en gräns mellan oss själva och det som är den Andra. Vi skapar oss själva som subjekt genom att spegla oss i det vi möter, genom att definiera vad som är våra likheter och skillnader i jämförelse med andra. Halls teorier har 1 Den essentialistiska förståelsen kallas ibland också för primordialistisk (t.ex. Ålund 2005; Johansson 2005).
80
6. Etnicitet och rasifierad o jämlikhet haft specifik betydelse för den postkoloniala teoribildningen där hans tankar om betydelsen av likhet och skillnad har bidragit till en förståelse av hur uppdelningen mellan ett vi och ett de Andra skapas och upprätthålls. Centrala motsatspar i Halls resonemang är: Överordnad
Underordnad
Man
Kvinna
Medelklass
Arbetar-/underklass
Heterosexuell
Annan sexualitet
Vit
Svart
Västerländsk
Österländsk
Kultur
Natur
Figur 4.
Som binära oppositioner förbinds dessa motsatspar med varandra, det vill säga de konstruerar varandra. Vit hudfärg definieras genom att svart hudfärg definieras, en kvinna definieras i relation till en man osv. Utifrån Lacans resonemang om hur subjektet konstrueras får dessa oppositioner än starkare betydelse eftersom de blir grundläggande för hur vi konstruerar oss själva genom att spegla oss i det andra och för hur vi upprätthåller gränsen mellan oss och dem. Medieforskaren Robert Jensen (2005), beskriver i sin diskussion om vithetens privilegier talande hur uppdelningen mellan ett vi och de Andra skapas i vardagliga samtal. Han lyssnar på ett samtal mellan två män medan han står i en kö och gör följande reflektion: Jag står i kö i en affär, tjuvlyssnar ofrivilligt på två vita män som står före mig, den ene av dem berättar för den andra om ett byggjobb han haft. Han säger: ”Det var den här killen och tre mexikanare som stod jämte en bil”. Av andra saker han säger förstår jag att ”den här killen” är engelskspråkig, vit och amerikan. Det blir också tydligt genom deras samtal att mannen inte hade pratat med ”de tre mexikanarna” och egentligen inte hade någon aning om ifall de var mexikanare eller amerikanska medborgare med mexikanskt ursprung. /…/ Det var inte ”fyra killar” som stod jämte bilen. Det var en kille och tre mexikanare. De fyra killarnas ras och/eller etnicitet var irrelevant för berättelsen, men berättaren behövde ändå tydliggöra dem. Det var viktigt att ”killen” inte blev sammanblandad med ”de tre mexikanarna”. (Jensen 2005, s. 90, min översättning)
På ett omedvetet och självklart sätt gör mannen som Jensen lyssnar på en uppdelning mellan det vita amerikanska och det mexikanska Andra, en uppdelning
81
11. I det professionella mötet Det är i mötet mellan socialarbetare och klienter som det väsentliga händer i socialt arbete. Kerstin Svensson, Eva Jonsson och Leili Laanemets (2007), alla forskare i socialt arbete, beskriver exempelvis socialt arbete som en kommunikativ praktik och som ett arbete som handlar om att möta människor. Det är också i mötet som föreställningen om den Andra kommer att ställas på sin spets från båda parters sida. Som jag nämnde i förra kapitlet menar Payne (2002) att det är i samspelet mellan socialarbetaren och klienten och den kontext de befinner sig i som det sociala arbetet skapas. Socialpsykologen Thomas Johansson (2006) talar om det professionella mötet i förhållande till fyra olika nivåer, där den relationella nivån avser det faktiska mötet och vad som händer i detta. Den relationella nivån hör samman med det som Johansson kallar upplevelsenivån, som syftar på vad klient och socialarbetare upplever i mötet. Johansson talar också om den strukturella nivån som avser de ramar, regler och bestämda metoder som omgärdar mötet, och om den positionella nivån, vilket är den nivå jag särskilt vill lyfta fram som aktuell i detta kapitel. Denna nivå avser de positionella faktorer som finns i och som spelar roll i mötet. Positionella faktorer kan vara just kön, sexualitet, klass och etnicitet, det vill säga de kategoritillhörigheter som är viktiga just för den intersektionella analysen (s. 154–156). Dessa positioner är relaterade till samhällsstrukturer och tvingande kategoriseringar, positioner som ger oss olika maktpositioner beroende på vilka positioner vi kan inta – något som kommer att påverka mötet. Det faktum att män som grupp är överordnade kvinnor som grupp påverkar till exempel ofta det konkreta mötet mellan enskilda män och enskilda kvinnor; mäns överordning får så att säga individuella effekter. Många socialarbetare kan vittna om hur mötet med klienter kan variera beroende på positionella faktorer. Det är exempelvis inte ovanligt att klasspositioner utmanar det professionella mötet inom socialtjänsten. Att i socialarbetarrollen möta klienter som är välutbildade, välinformerade och välformulerade och som inte tillhör en outbildad arbetar- eller underklass, kan rubba och påverka den överordnade socialarbetarrollen. På motsvarande sätt kan den underordnade klientrollen påverka de människor som hamnar i den, i mötet mellan en man som är arbetslös och en kvinna som är socialsekre-
149
intersektionalitet i socialt arbete terare kan exempelvis hans överordnade position som man påverkas av att han är arbetslös och befinner sig i beroendeställning till henne. De positionella effekterna är inte självklara eller givna, hennes position kan utmana hans och sätta den ur spel, hans kan utmana hennes och sätta den ur spel. Vi kan också tänka oss att de kan mötas som jämbördiga just eftersom båda har maktpositioner att luta sig mot, han är underordnad som klient men överordnad som man, hon är överordnad som socialsekreterare men underordnad som kvinna. Utifrån detta är det möjligt att de i själva mötet och den interaktion detta innebär kan mötas som relativt jämbördiga. Här avser jag att de olika positionella faktorerna kan påverka det specifika mötet och den interaktion det innebär, det faktum att hon har en maktposition som är avgörande eftersom hon är socialsekreterare och han är klient ger mötet en särskild innebörd som inte går att komma ifrån (för vidare fördjupning om den professionella maktrelationen se t.ex. Skau 2007). I detta kapitel kommer jag att lyfta fram exempel på några olika möten där vi kan se att kön, sexualitet, klass eller etnicitet framträder och spelar roll. Jag börjar med den roll kön ofta ges och kan få i socialt arbete genom att lyfta fram hur kön vävs in som en del i arbetsrutiner och praktiker genom att diskutera både valet av att arbeta kvinnor och män tillsammans och genom att problematisera arbetet med enkönade grupper. Här kommer jag att visa hur detta också leder till att sexualitet och klass får betydelse i behandlingsarbetet. Efter det går jag vidare och lyfter fram hur föreställningar om etnicitet kan påverka mötet mellan elever och skolpersonal. Jag avslutar med att visa hur den vita heterosexuella mannen kan utgöra en problematisk norm i det professionella mötet.
Med heterosexualiteten som norm i det terapeutiska rummet Att kön har betydelse i mötet mellan socialarbetare och klient är en vanlig utgångspunkt i det sociala arbetet. I många verksamheter beaktar personalen kön och organiserar arbetet efter de kvinnor och män som arbetar inom verksam heten och de kvinnor och män som kommer till den. En vanlig tanke är att kvinnor och män ska arbeta tillsammans och att de genom att göra det kommer att komplettera varandra (se t.ex. Eriksson & Eriksson 2002; Mattsson 2005, s. 95ff, Kolfjord 1997; Sandström 1997). Inom familjerätten kan man exempelvis ha som ambition att alltid jobba två familjerättssekreterare tillsammans, en kvinna och en man, eftersom man tänker sig att dessa bäst möter de par som söker behandling, par som förutsätts vara en kvinna och en man. På liknande sätt kan man i arbetet med ungdomar lägga särskild vikt vid att både kvinnor och män deltar i arbetet för att ungdomarna man arbetar med ska få möjlighet att möta båda könen (Eriksson & Eriksson 2002; Laanemets & Kristiansen 2008; Sandström 1997).
150
11. I det professionella mötet I dessa resonemang blir den positionella nivån tydlig i synen på mötet, det vill säga tanken om att kön betyder något och tillför något. Många gånger är tanken här att kön tillför något positivt och värdefullt: genom att vara både kvinnor och män och genom att arbeta tillsammans skapas en helhet som man annars skulle gå miste om. Tankesättet återspeglas inom många verksamheter och praktiker inom socialt arbete, bland annat inom missbrukarvården. Arbetet kan här organiseras efter en tanke om att kvinnor och män gör olika saker och att de särskilt kan skapa en kvalité i mötet med klienten. Personalen kan formulera denna tanke på följande sätt: Vi [kvinnor och män] står ju för lite olika saker, alltså mamman och pappan, ursprunget har vi ju tänkt /…/ Från en gång i starten så tror jag att det har funnits med att pappan står för ramar och regler och auktoriteten, och mamman står för värme och närhet. (Maja, terapeut citerad i Mattsson 2005, s. 98)
Citatet visar på hur tanken är att kvinnor gör en sak, män en annan, och hur de för olika saker med sig in i mötet med klienten. Resonemanget bygger på föreställningen att kvinnor och män kompletterar varandra, att de tillsammans bildar en helhet; var för sig är de halva och bara tillsammans är de hela. Kvinnor förutsätts exempelvis inte sällan ge värme och kärlek på ett sätt som män inte antas kunna: Jag tror i och för sig att både män och kvinnor kan ge, men jag tror att kvinnor ger det på ett annat vis, faktiskt! Och jag tror att det är en förutsättning att få det här mjuka för att de ska kunna förändras. Jag tänker mycket på det här moderliga, att det är viktigt, sen kan pappa vara lika viktig, men på ett annat sätt. (Madde, terapeut citerad i Mattsson 2005, s. 98)
Utan en kvinnas närvaro skulle helt enkelt detta moderliga vara frånvarande. Utgångspunkten som Madde har i citatet ovan är att kvinnor och män tillsammans ger utrymme för att i det terapeutiska rummet och i mötet med klienten symbolisera en form av familjekonstellation. Genom att som terapeuter arbeta tillsammans man och kvinna skapas en möjlighet för klienterna att relatera till dem som terapeuter men också som ”föräldrar”. Tanken om vad som är verksamt i det terapeutiska mötet bygger på föreställningar om kön, om kvinnors och mäns olikheter, föreställningar som vävs samman med en heterosexuell norm som förutsätter att kvinnor och män lever tillsammans och skapar familjer. I mötet med klienten blir alltså ett av målen att representera en heterosexuell tvåsamhetsnorm, en stereotyp bild av kärnfamiljens mamma-pappabarn-relation och kvinnor och män som är olika i förhållande till varandra. Kvinnor och män antas som ”föräldrar” representera olika saker och komplettera varandra, ett resonemang som också leder till att om en av dem saknas
151
intersektionalitet i socialt arbete kommer något att saknas i terapirummet: en ensam kvinna eller en ensam man eller två kvinnor eller två män som arbetar tillsammans, blir halva, eftersom det motsatta könet saknas. Det terapeutiska ”föräldraparet” och den parrelation de representerar kan alltså förstås och tolkas som att det är heterosexualitet som ska visas upp. Detta tydliggör föreställningarna om den roll som kvinnor och män spelar i egenskap av att vara just kvinnor och män – kön – snarare än professionella terapeuter, kuratorer, psykologer osv. När de ska representera ett ”föräldrapar” antas de komplettera varandra som kvinnor och män, och de ska visa upp hur kvinnor och män fungerar tillsammans, hur en kvinna och en man kan förväntas stå i relation till varandra, vilket alltså är att symbolisera ett par. Detta tänkande för samman kön och sexualitet och aktualiserar frågan vilken roll sexualitet spelar i det professionella mötet. I behandlingsarbetet kan föreställningarna om betydelsen av kvinnor och män vävas samman med uttalade föreställningar och ideal om sexualitet. Kvinnors och mäns symboliska värde som just kvinnor och män kan sättas ur spel om de inte också uppvisar en form av symbolisk heterosexualitet. I den studie jag gjorde antogs att personal som var öppet homo- eller bisexuella skulle påverka terapin och hur klienterna kom att förstå dem som just kvinnor och män. Det var oklart hur en kvinna eller man som riktar sitt begär mot andra av samma kön som de själva skulle förstås som kön: Tina :
Jag funderar på, ställer det till någonting i den parterapeutiska relationen om det sitter en man som är öppet homosexuell där? Markus : Ja det är klart! Vad är han? Är han man eller kvinna? Vad är det för överföringar som den personen skall ta emot? Manliga eller kvinnliga? (Markus, terapeut citerad i Mattsson 2005, s. 103)
Samspelet och interaktionen mellan sexualitet och kön blir i sådana här resonemang tydlig. Homo- och bisexualitet ställer till en förvirring i förhållande till kön – vilket kön har den som är sexuellt attraherad av personer som har samma kön som man själv? Markus förvirring ovan visar hur den heteronormativa ordningen reglerar behandlingsarbetet och personalens tankar, den kvinna och den man som bildar ett terapeutiskt par som symboliskt ska illustrera ett ”föräldrapar” och en heterosexuell relation förväntas också vara heterosexuella för att kunna vara och representera kvinnor och män. Andra sexualiteter än heterosexualitet antas skapa förvirring. I personalens resonemang blir en bisexuell kvinna svår att tolka som kvinna för klienten, och en homosexuell man blir svår att uppfatta som man (Mattsson 2005, s. 102ff). Här blir det särskilt tydligt hur föreställningen om kön samspelar med föreställningen om sexualitet. ”Riktiga” kvinnor och män är heterosexuella. Markus ställer frågan ”vad är han?” i citatet
152
Intersektionalitet i socialt arbete Tina Mattsson
I skärningspunkten mellan kön, sexualitet, klass och etnicitet skapas komplexa maktstrukturer som bidrar till ojämlikhet och förtryck. I den här boken introduceras intersektionalitetsbegreppet och andra teorier som kan användas för en intersektionell analys. Med hjälp av konkreta exempel från socialt arbete visar författaren hur detta perspektiv kan synliggöra hur maktstrukturer påverkar det sociala arbetet och dess praktik. Boken ger också en introduktion till kritiskt socialt arbete och den kritiskt reflexiva metoden som, tillsammans med intersektionalitetsperspektivet, gör det möjligt att utmana ett förtryck som annars riskerar att upprätthållas i det sociala arbetet. Boken vänder sig till studerande, yrkesverksamma och forskare inom socialt arbete och andra vård- och omsorgsområden.
Tina Mattsson är fil.dr i socialt arbete, socionom och genusvetare. Hon är verksam vid Institutionen för socialt arbete i Kalmar, Linnéuniversitetet.
ISBN 978-91-40-66829-5
9 789140 668295