Camus_FraĚˆmlingen_inlaga.indd 6
09-04-21 08.41.11
1 Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte. Jag fick telegram från hemmet: ”Mor avliden. Begravning morgon. Högaktningsfullt.” Det betyder inget. Kanske var det igår. Hemmet för gamla ligger i Marengo, åtti kilometer från Alger. Jag ska ta bussen klockan 2 och kommer fram på eftermiddan. Då kan jag vaka och komma hem i morgon kväll. Jag bad chefen om två dagar ledigt och det kunde han inte neka mig med en sådan anledning. Men han såg inte glad ut. Jag sa till och med: ”Det är inte mitt fel.” Han svarade inte. Då tänkte jag att det där borde jag inte ha sagt. Jag behövde faktiskt inte be om ursäkt. Det var snarare han som borde beklaga sorgen. Men det kommer han nog att göra i övermorgon när han ser mig sorgklädd. Just nu är det nästan som om mamma inte var död. Efter begravningen är saken tvärtom utagerad och allt blir mer officiellt. 7
Camus_Främlingen_inlaga.indd 7
09-04-21 08.41.11
Jag tog bussen klockan 2. Det var mycket varmt. Jag åt på restaurangen, hos Céleste, som vanligt. De tyckte alla mycket synd om mig och Céleste sa: ”Man har bara en mor.” När jag gick följde de mig till dörren. Jag var lite rörig för jag var tvungen att gå upp till Emmanuel och låna svart slips och sorgband av honom. Han miste sin farbror för några månader sen. Jag sprang för att hinna med bussen. Denna brådska, detta springande, det var nog allt detta tillsammans med stötarna, bensinlukten och reflexerna på vägen och i himlen som gjorde att jag dåsade till. Jag sov nästan hela vägen. Och när jag vaknade satt jag hopsjunken mot en militär som log mot mig och frågade om jag hade åkt långt. Jag sa ja för att inte behöva prata mer. Hemmet ligger två kilometer från byn. Jag gick till fots. Jag ville se mamma genast. Men portvakten sa att jag måste träffa föreståndaren. Han var upptagen så jag väntade en stund. Portvakten pratade hela den tiden och sen träffade jag föreståndaren: han tog emot mig på sitt kontor. Det var en liten gubbe med hederslegion. Han såg på mig med klara ögon. Sen tryckte han min hand och höll den så länge att jag inte riktigt visste hur jag skulle ta tillbaka den. Han läste i papperen och sa: ”Fru Meursault kom hit för tre år sen. Ni var hennes enda 8
Camus_Främlingen_inlaga.indd 8
09-04-21 08.41.11
stöd.” Jag trodde att han förebrådde mig något och jag började förklara. Men han avbröt mig: ”Kära barn, ni behöver inte försvara er. Jag har läst er mors papper. Ni kunde inte försörja henne. Hon måste ha en sköterska. Er lön är blygsam. Och när allt kommer omkring hade hon det bättre här.” Jag sa: ”Ja, herrn.” Han tillade: ”Ni vet, hon hade vänner, människor i hennes egen ålder. Med dem kunde hon dela intressen som hörde hemma i en annan tid. Ni är ung och hon måste ha haft det tråkigt tillsammans med er.” Det stämde. När mamma var hemma ägnade hon tiden åt att tigande följa mig med blicken. Under de första dagarna på hemmet grät hon ofta. Men det var för att hon var ovan. Efter några månader skulle hon ha gråtit om de hade flyttat henne från hemmet. Också det för att hon var ovan. Det var mest därför som jag nästan aldrig for dit längre det sista året. Men också för att då gick min söndag – för att inte tala om mödorna med att ta sig till bussen, köpa biljetter och åka två timmar. Föreståndaren talade till mig igen. Men jag hörde nästan inte på honom längre. Sen sa han: ”Jag antar att ni vill se er mor.” Jag reste mig utan att säga något och han gick före mig mot dörren. I trappan förklarade han: ”Vi förde henne till vårt lilla bårhus. För att inte oroa de 9
Camus_Främlingen_inlaga.indd 9
09-04-21 08.41.11
andra. Var gång en intagen dör blir de andra nervösa i två tre dar. Och då blir det svårare att ta hand om dem.” Vi gick över en gård med många gamlingar som stod i små grupper och pratade. De tystnade när vi gick förbi. Och bakom oss började samtalen igen. Det var som dämpat pladder av papegojor. Vid dörren till en liten byggnad lämnade föreståndaren mig. ”Nu får ni vara ensam, herr Meursault. Jag finns på kontoret om ni behöver mig. I regel är det begravning klockan 10 på förmiddagen. Vi tänkte att då kan ni vaka över den bortgångna. Och sist: er mor tycks ofta ha sagt till sina kamrater att hon ville ha en kyrklig begravning. Jag har tagit på mig att sköta det nödvändiga. Men jag ville tala om det för er.” Jag tackade honom. Mamma var inte ateist men hade aldrig tänkt på religion när hon levde. Jag gick in. Det var ett mycket ljust rum, vitkalkat och med glastak. Det var inrett med stolar och kryssformade bockar. I mitten bar två sådana upp en kista med locket på. Man såg bara blanka skruvar, löst instuckna, som avtecknade sig mot de brunbetsade plankorna. Nära kistan satt en arabisk sköterska i vit rock och med en färgstark sjal om huvudet. Just då kom portvakten in bakom ryggen på mig. Han måste ha sprungit. Han stammade lätt: ”De lade på locket, 10
Camus_Främlingen_inlaga.indd 10
09-04-21 08.41.12
men jag ska ta ur skruvarna så kan ni se henne.” Han gick mot kistan när jag hejdade honom. ”Vill ni inte?” sa han. Jag svarade: ”Nej.” Han avbröt rörelsen och jag blev generad för jag kände att jag borde inte ha sagt det där. Efter en stund såg han på mig och frågade ”Varför?” men utan förebråelser, som om han bara ville veta. Jag sa: ”Jag vet inte.” Då tvinnade han den vita mustaschen och förklarade utan att se på mig: ”Jag förstår.” Han hade vackra ljusblå ögon och rödlätt hy. Han gav mig en stol och satte sig själv lite bakom mig. Sköterskan reste sig och gick mot utgången. Då sa portvakten till mig: ”Hon har kräftan.” Eftersom jag inte förstod tittade jag på sjuksköterskan och såg att hon hade ett bandage under ögonen som gick runt hela huvudet. Över näsan var bandaget platt. I hennes ansikte såg man bara det vita i bandaget. När hon hade gått talade portvakten: ”Jag ska lämna er ensam.” Jag vet inte vad jag gjorde för gest men han stannade, stående bakom mig. Denna närvaro bakom min rygg besvärade mig. Rummet var fyllt av ett vackert eftermiddagsljus. Två bålgetingar surrade mot glastaket. Och jag kände att jag började bli sömnig. Utan att vända mig om mot portvakten sa jag: ”Har ni varit här länge?” ”Fem år”, svarade han genast, som om han väntat på frågan i evigheter. 11
Camus_Främlingen_inlaga.indd 11
09-04-21 08.41.12
Sen pratade han en massa. Det hade förvånat honom mycket om man hade sagt honom att han skulle sluta som portvakt på hemmet i Marengo. Han var sextifyra år och parisare. Då avbröt jag honom: ”Så ni är inte härifrån?” Sen kom jag ihåg att innan han förde mig till föreståndaren hade han talat till mig om mamma. Han hade sagt mig att de måste begrava henne mycket snabbt, för på slätten var det varmt, särskilt i den här trakten. Det var då han hade berättat för mig att han hade bott i Paris och hade svårt att glömma det. I Paris stannar man hos den döde i tre, ibland fyra dar. Här får man ingen tid på sig, man hinner knappt vänja sig vid tanken förrän man ska springa bakom likvagnen. Då hade hans fru sagt: ”Tyst med dig, inte ska du säga sånt till monsieur.” Den gamle hade rodnat och bett om ursäkt. Jag ingrep och sa: ”Jodå. Jodå.” Jag tyckte att det han berättade var riktigt och intressant. I det lilla bårhuset berättade han att han hade kommit till hemmet därför att han var utblottad. Eftersom han kände sig frisk hade han erbjudit sig att ta plats som portvakt. Jag påpekade att han ändå var en intagen. Han svarade nej. Jag hade redan slagits av hans sätt att säga ”dom”, ”de andra”, mer sällan ”de gamla” när han talade om de intagna som i vissa fall inte var äldre än 12
Camus_Främlingen_inlaga.indd 12
09-04-21 08.41.12
han. Men det var naturligtvis inte samma sak. Han var portvakt och hade en viss makt över dem. Då kom sköterskan in. Det hade plötsligt blivit kväll. Mycket hastigt hade mörkret tätnat över glastaket. Portvakten slog på strömmen och jag blev blev bländad av det plötsliga ljuset. Han bjöd mig att äta middag i matsalen. Men jag var inte hungrig. Då erbjöd han sig att hämta en kopp café au lait. Eftersom jag tycker mycket om café au lait tackade jag ja och en stund senare kom han tillbaka med en bricka. Jag drack. Sen fick jag lust att röka. Men jag tvekade för jag visste inte om jag kunde göra det inför mamma. Jag tänkte efter, det hade ingensomhelst betydelse. Jag bjöd portvakten på en cigarrett och vi rökte. Vid ett tillfälle sa han: ”Jo, er mors vänner kommer också hit och vakar över henne. Det är sed. Jag måste hämta stolar och svart kaffe.” Jag frågade honom om det gick att släcka en av lamporna. Ljusskenet på de vita väggarna tröttade mig. Han sa att det inte gick. Ledningarna var sådana: allt eller inget. Jag brydde mig inte så mycket om honom sen. Han gick, kom tillbaka, satte ut stolar. På en av dem travade han koppar runt en kaffekanna. Sen satte han sig mittemot mig, på andra sidan mamma. Sköterskan satt längst bort, med ryggen åt. Jag 13
Camus_Främlingen_inlaga.indd 13
09-04-21 08.41.12
såg inte vad hon gjorde. Men på armrörelserna trodde jag att hon stickade. Det var behagligt, kaffet hade värmt mig och genom den öppna dörren kom en doft av natt och blommor. Jag tror att jag slumrade ett tag. Det var ett prasslande ljud som väckte mig. Eftersom jag hade blundat tyckte jag att rummet var ännu mer bländande vitt. Framför mig fanns inte en skugga och varje föremål, varje vinkel och krökning avtecknade sig med en renhet som gjorde ont i ögonen. Det var då mammas vänner kom in. De var ett tiotal sammanlagt och under tystnad gled de in i detta bländande ljus. De satte sig utan att en enda stol skrapade. Jag såg dem som jag aldrig sett en människa och inte en detalj i deras ansikten och kläder undgick mig. Ändå hörde jag dem inte och jag hade svårt att tro att de var verkliga. Nästan alla kvinnorna hade förklä och bandet som var hårt åtdraget i midjan fick de runda magarna att stå ut ännu mer. Jag hade aldrig tidigare lagt märke till att gamla kvinnor kunde ha så stora magar. Männen var nästan alla mycket magra och hade käpp. Det som slog mig med deras ansikten var att jag inte såg ögonen utan bara ett glanslöst ljus mitt i ett bo av rynkor. När de satte sig tittade de flesta på mig och nickade besvärat och med läpparna helt insugna i de tandlösa munnarna, utan att 14
Camus_Främlingen_inlaga.indd 14
09-04-21 08.41.12
jag kunde avgöra om de hälsade på mig eller om det var nervösa ryckningar. Jag tror snarast att de hälsade. Det var då jag lade märke till att de allesamman satt mittemot mig, vaggande med huvudena, runtomkring portvakten. Ett tag hade jag en löjlig känsla av att de satt där för att döma mig. Strax efter började en av kvinnorna gråta. Hon satt i andra raden, dold av en av sina kamrater, och jag såg henne inte så bra. Hon grät med små regelbundna skrik: jag trodde aldrig hon skulle sluta. De andra såg ut som om de inte hörde henne. De satt hopsjunkna, dystra och tysta. De betraktade kistan, sin käpp eller vadsomhelst, men de betraktade bara detta. Kvinnan fortsatte gråta. Jag var mycket förvånad för jag kände henne inte. Jag önskade att jag inte behövde höra henne mer. Ändå vågade jag inte säga till henne. Portvakten lutade sig mot henne, talade till henne, men hon skakade på huvudet, mumlade något och fortsatte gråta lika regelbundet. Sen kom portvakten över till mig. Han satte sig nära mig. Efter en rätt lång stund meddelade han utan att se på mig: ”Hon var mycket nära er mor. Hon säger att det var hennes enda vän här och att nu har hon ingen.” Så satt vi en lång stund. Kvinnans suckar och snyftningar kom glesare. Hon snörvlade mycket. Till slut 15
Camus_Främlingen_inlaga.indd 15
09-04-21 08.41.12
tystnade hon. Jag var inte längre sömnig men jag var trött och hade ont i ryggen. Nu var det alla dessa människors tystnad som plågade mig. Men då och då hörde jag ett konstigt ljud och jag kunde inte förstå vad det var. Till slut listade jag ut att några av de gamla sög på kindens insida och gav ifrån sig dessa egendomliga smackningar. De märkte det inte själva, så försjunkna var de i sina tankar. Jag fick rentav intrycket att denna döda kvinna som låg där mitt ibland dem inte betydde något för dem. Men nu tror jag att det var ett felaktigt intryck. Vi drack allihop kaffe som portvakten serverade. Sen vet jag inget mer. Natten gick. Jag minns att vid ett tillfälle öppnade jag ögonen och såg att gamlingarna sov hopsjunkna utom en enda som satt med hakan mot händerna som höll om käppen och betraktade mig stint som om han bara väntade på att jag skulle vakna. Sen sov jag igen. Jag vaknade för jag fick mer och mer ont i ryggen. Dagsljuset gled fram över glastaket. Strax efter vaknade en av gamlingarna och hostade länge. Han spottade i en stor rutig näsduk och varje loska var som en stöt. Han väckte de andra och portvakten sa att de skulle gå. De reste sig. Denna obekväma vaka hade gjort dem askgrå i synen. När de gick tryckte de alla min hand till min 16
Camus_Främlingen_inlaga.indd 16
09-04-21 08.41.12
stora förvåning – som om den här natten då vi inte bytt ett ord hade fört oss närmare varandra. Jag var trött. Portvakten tog med mig hem och jag kunde göra lite toalett. Återigen drack jag café au lait, som var mycket gott. När jag gick var det full dag. Över kullarna som skiljer Marengo från havet var det fullt med röda strimmor på himlen. Och vinden som kom över kullarna förde med sig en lukt av salt. Det skulle bli en vacker dag. Det var längesen jag hade varit på landet och jag kände hur fint det hade varit att promenera om det inte hade varit för mamma. Men jag väntade på gården under en platan. Jag kände lukten av fuktig jord och var inte längre sömnig. Jag tänkte på kollegerna på kontoret. Så här dags var de på väg att stiga upp för att ta sig till arbetet: för mig var detta alltid den svåraste timmen. Jag tänkte lite till på dessa saker men blev störd av en klocka som ringde inne i byggnaderna. Det blev liv och rörelse bakom fönstren, sen blev allt lugnt. Solen hade stigit lite högre på himlen: den började värma mina fötter. Portvakten gick över gården och sa att föreståndaren ville träffa mig. Jag gick till hans kontor. Jag fick skriva på några papper. Jag såg att han var klädd i svart med randiga byxor. Han tog telefonluren och frågade mig: ”Folket 17
Camus_Främlingen_inlaga.indd 17
09-04-21 08.41.12
från begravningsbyrån kom nyss. Jag tänker be dem stänga kistan. Vill ni se er mor en sista gång innan dess?” Jag sa nej. I telefon sa han med lägre röst: ”Figeac, säg till dem att de kan sätta igång.” Sen sa han till mig att han tänkte vara med på begravningen och jag tackade honom. Han satte sig bakom skrivbordet och lade de korta benen i kors. Han talade om för mig att jag och han skulle bli de enda tillsammans med tjänstgörande sjuksköterska. Som regel fick de intagna inte vara med vid begravningar. Han lät dem bara vaka: ”Det är en fråga om mänsklighet”, påpekade han. Men i det här fallet hade han gått med på att en gammal vän till mamma fick gå i tåget: ”Thomas Pérez.” Här log föreståndaren. Han sa: ”Ni förstår, det är en rätt barnslig känsla. Men han och er mor var aldrig ifrån varann. På hemmet retades man med dem, de sa till Pérez: ’Hon är din fästmö.’ Och han skrattade. De tyckte det var roligt. Och det är sant att fru Meursaults död har skakat honom djupt. Jag tyckte inte jag kunde neka honom. Men på distriktsläkarens inrådan förbjöd jag honom att vara med på vakan igår.” Vi satt tysta rätt länge. Föreståndaren reste sig och såg ut genom kontorsfönstret. Sen sa han: ”Kyrkoherden i Marengo är redan här. Han kommer för tidigt.” Han 18
Camus_Främlingen_inlaga.indd 18
09-04-21 08.41.12
förberedde mig på att det skulle ta minst tre kvart att gå till kyrkan, som ligger i själva byn. Vi gick ner. Framför huset stod kyrkoherden och två korgossar. En av dem höll ett rökelsekar och prästen böjde sig ner mot honom och justerade längden på silverkedjan. När vi kom reste han på sig. Han kallade mig ”min son” och sa några ord till mig. Han gick in; jag kom efter. Jag såg genast att skruvarna på kistan var åtdragna och att det stod fyra svartklädda män i rummet. Jag hörde föreståndaren säga till mig att vagnen väntade på vägen och samtidigt hörde jag att prästen började med sina böner. Från det ögonblicket gick allt mycket fort. Männen gick fram till kistan med ett bårtäcke. Prästen med sitt följe, föreståndaren och jag själv gick ut. Utanför dörren stod en kvinna som jag inte kände: ”Herr Meursault”, sa föreståndaren. Jag hörde inte vad den här kvinnan hette och jag förstod bara att hon var sjuksköterska utsedd av hemmet. Utan ett leende böjde hon på sitt beniga, avlånga huvud. Sen flyttade vi oss så stoftet kunde komma förbi. Vi gick efter bärarna och lämnade hemmet. Framför porten stod vagnen. Den var lackerad, långsmal och glänsande och påminde om ett pennskrin. Bredvid den stod begravningsentreprenören, en liten man i löjliga kläder, och en gamling som såg 19
Camus_Främlingen_inlaga.indd 19
09-04-21 08.41.12
besvärad ut. Jag förstod att det var herr Pérez. Han hade en mjuk filthatt med rund kulle och breda brätten (han tog av den när kistan bars genom porten), en kostym där byxorna korvade sig på smalbenen och svart slips med en knut som var för liten för den breda vita skjortkragen. Läpparna darrade under en näsa full med svarta prickar. Ur det ganska tunna vita håret stack det fram två konstiga, fula hängöron och jag slogs av deras röda färg i detta bleksiktiga ansikte. Entreprenören anvisade oss våra platser. Kyrkoherden gick först, sen kom vagnen. Bredvid den de fyra männen. Bakom den föreståndaren, jag själv och sist sköterskan och herr Pérez. Det var redan full sol på himlen. Solen började tynga på jorden och värmen steg snabbt. Jag vet inte varför vi väntade rätt länge innan vi satte igång. Jag var varm i de svarta kläderna. Den lille gamlingen, som hade satt på sig hatten igen, tog av den på nytt. Jag vände mig lite åt hans håll och såg på honom när föreståndaren började tala till mig om honom. Han sa att min mor och herr Pérez ofta brukade promenera ända till byn på kvällarna, åtföljda av en sköterska. Jag betraktade landsbygden runtomkring mig. Tvärsigenom raderna av cypresser som ledde till kullarna nära himlen, tvärsigenom denna rödaktiga och gröna jord och dessa glest spridda och 20
Camus_Främlingen_inlaga.indd 20
09-04-21 08.41.12
konturskarpa hus förstod jag mamma. Kvällarna i den här trakten måste vara som ett melankoliskt andrum. I dag fick den intensiva solen landskapet att vibrera och gjorde det omänskligt och beklämmande. Vi satte igång. Det var då jag märkte att Pérez haltade lätt. Vagnen ökade gradvis farten och den gamle blev efter. En av männen som gick bredvid vagnen kom också efter och gick nu i jämnhöjd med mig. Jag var överraskad över att solen steg så fort på himlen. Jag lade märke till att landskapet redan länge hade susat av insekters sång och prasslande gräs. Svetten rann på mina kinder. Eftersom jag inte hade hatt fläktade jag mig med näsduken. Mannen från begravningsbyrån sa mig nu något som jag inte hörde. Samtidigt torkade han sig över hjässan med en näsduk som han höll i vänster hand medan han lyfte på mösskanten med den högra. ”Hursa?” sa jag. Han pekade på himlen och upprepade: ”Det är hett.” Jag sa ”Ja”. Strax efter frågade han: ”Är det här er mor?” Jag sa ”Ja” igen. ”Var hon gammal?” Jag svarade ”Sådär”, för jag visste inte den exakta siffran. Sen teg han. Jag vände mig om och såg gamle Pérez ett femtital meter bakom oss. Han gick så fort han kunde och svängde med hatten i handen. Jag såg också på föreståndaren. Han gick 21
Camus_Främlingen_inlaga.indd 21
09-04-21 08.41.12
med stor värdighet, utan en enda onödig rörelse. Några svettdroppar pärlade på pannan men han torkade inte bort dem. Jag tyckte det verkade som om tåget gick lite fortare. Runtomkring mig var det fortfarande samma lysande landsbygd dränkt i sol. Skenet från himlen var outhärdligt. Ett tag gick vi på en vägsträcka som var nylagd. Solen hade fått asfalten att bryta fram. Fötterna sjönk ner i den och lämnade det glänsande innanmätet öppet. Ovanför vagnen såg kuskens hatt i impregnerat läder ut som om den var knådad i samma svarta lera. Jag var något bortkommen mellan den blå och vita himlen och dessa entoniga färger, det glimmande svarta i den blottade asfalten, det mattsvarta i kläderna, det lacksvarta i vagnen. Allt detta, solen, lukten av läder och hästskit från vagnen, lukten av lack och rökelse, tröttheten efter en sömnlös natt, gjorde min blick och mina tankar suddiga. Jag vände mig om igen: Pérez såg ut att vara långt bakom, förlorad i ett moln av hetta, sen såg jag honom inte längre. Jag sökte honom med blicken och såg att han hade lämnat vägen och börjat snedda över fälten. Jag såg också att vägen framför mig gick i en sväng. Jag förstod att Pérez som kände landskapet tog den kortaste genvägen för att hinna ifatt 22
Camus_Främlingen_inlaga.indd 22
09-04-21 08.41.12
oss. I kurvan var han med igen. Sen tappade vi honom. Han sneddade återigen över fält och så fortsatte det flera gånger. Själv kände jag hur blodet dunkade vid tinningarna. Sen gick allt så raskt, säkert och naturligt att jag inte minns något längre. Bara en sak: när vi gick in i byn talade den utsedda sjuksköterskan till mig. Hon hade en egendomlig röst som inte alls passade ihop med hennes ansikte, en melodiös och skälvande röst. Hon sa: ”Går man sakta riskerar man att få solsting. Men går man för fort råkar man i svettning och då blir man förkyld i kyrkan.” Hon hade rätt. Det fanns ingen utväg. Några andra bilder har jag också kvar från den här dan: till exempel Pérez ansikte när han för sista gången kom ifatt oss strax före byn. Stora tårar av nervpåfrestning och sorg strömmade nerför kinderna. Men rynkorna gjorde att de inte rann. De bredde ut sig, rann ihop igen och bildade en våt hinna över detta förstörda ansikte. Sen var det också kyrkan och byborna på trottoarerna, de röda geranierna på kyrkogårdens gravar, Pérez som svimmade (likt en docka som gick sönder), den blodröda jorden som rann ner på mammas kista, det vita köttet i rötterna som blandades med jorden, mera folk, röster, byn, väntan utanför ett kafé, det eviga motorbrumman23
Camus_Främlingen_inlaga.indd 23
09-04-21 08.41.13
det och min glädje när bussen kom in i Algers näste av ljus och när jag tänkte att jag skulle gå och lägga mig och sova i tolv timmar.
24
Camus_Främlingen_inlaga.indd 24
09-04-21 08.41.13