9789170017261

man kan tänka sig. Han var kraftigt byggd, inte mager och tunn som jag är nu, och var då också … men hans ögon … när jag såg in i hans ögon var det som jag stått ensam vid världens ände … på en vindomsvept havsstrand. Det fanns ingenting annat där än vågornas mjuka brus. Ja”, sade han med blicken fortfarande klistrad vid fönsterbrädan, ”han började alltså se syner. Först gjorde han bara antydningar, och sedan slutade han helt att äta. Han bodde ute i kapellet. När som helst på dygnet kunde jag hitta honom där på knä på det kala stengolvet framför altaret. Och kapellet självt förföll. Han slutade tända ljusen och brydde sig inte längre om att byta altarduk eller ens sopa ut löven. En natt blev jag rädd på allvar, när jag hade stått i rosenbersån i en hel timme och tittat på honom, utan att han en enda gång hade rört sig från sin knäböjande ställning eller ens sänkt armarna som han höll utsträckta framför sig som ett kors. Slavarna var övertygade om att han hade blivit galen.” Vampyren höjde ögonbrynen i förundran. ”Själv var jag övertygad om att han bara var … övernitisk. Att han kanske hade gått en aning för långt i sin kärlek till Gud. Sedan berättade han för mig om sina syner. Både den helige Dominikus och den heliga jungfrun hade kommit till honom i kapellet. De hade sagt honom att han skulle sälja all vår egendom i Louisiana, allt vi ägde, och sedan använda pengarna till att fullgöra Guds verk i Frankrike. Min bror skulle bli en stor religiös ledare, som skulle återge landet dess forna religiösa glöd och vända tiden från ateism och revolution. Han hade naturligtvis inga egna pengar. Jag skulle sälja plantagerna och våra två hus i New Orleans och ge honom pengarna.”

Vampyren tystnade igen. Och pojken satt häpen och mållös framför honom. ”Åh … förlåt”, viskade han. ”Vad sade ni då? Sålde ni plantagerna?” ”Nej”, sade vampyren med lika lugnt ansikte som han haft från början. ”Jag skrattade ut honom. Och han … han blev rasande. Han envisades med att befallningen hade kommit från den heliga jungfrun själv. Vem var då jag att sätta mig emot det? Ja, det kan man fråga sig”, sade han mjukt när han nu tänkte tillbaka. ”Det kan man verkligen fråga sig! Och ju mer han försökte övertyga mig, desto mer skrattade jag. Alltihop var bara rent nonsens, sade jag till honom, en produkt av en omogen och till och med sjuk hjärna. Kapellet hade varit ett misstag, sade jag, jag skulle bli tvungen att riva det med detsamma. Han skulle sättas i skola i New Orleans så att han fick de där vansinniga idéerna ur huvudet.

Någonstans under allt det här föraktfulla avvisandet glödde en fruktansvärd vrede och besvikelse. Jag var djupt och bittert besviken.

Jag trodde inte ett ord av vad han sade.”

11