9789188381125

Gallus brinner Eva Holmquist

5

ISBN: 978-91-88381-12-5 Ordspira Förlag, 2017 © Eva Holmquist www.ordspiran.se Illustratör: A R Yngve Layout: Annika Bengtsson Tryckt av Scandinavian Book Vill du få en gratis e-novell?

Prenumerera på mitt nyhetsbrev: http://ordspiran.se/prenumerera.html 6

Böcker av Eva Holmquist Kattskiftarna i Jönköping Blodskifte Diligentia Kedjor känns bara när du rör dig Det är inte så lätt som du tror Hoppa så fångar jag Vailao Förlora för att vinna Gallus Attentaten i Gallus Gallus brinner Novellsamlingar Ödeland

8

9

Detta har hänt Det är jag som är Tekel, en av kattfolket. När Matilda misslyckades i lokaleratävlingen, träffades vi i Mörka skogen. Först trodde jag att det var Hanna från bosättningen, men insåg snart att det var Matilda som råkat drömförflytta sig till Gallus. En dag vaknade hon upp i Hannas kropp och kunde inte ta sig tillbaka. Jag misstänker att Hanna är med i människornas motståndsrörelse, men det skulle man aldrig kunna tro om Matilda.

Situationen i Gallus var allvarlig när Matilda dök upp. Gallus, det bevingade folket, styrde med hård klo. Människornas motstånds­ rörelse attackerade gallus anläggningar och det var bara en tidsfråga innan någon skulle bli skadad. Samtidigt hade människor försvunnit spårlöst. Konflikten blev värre för var dag. Situationen verkade olösbar, men när Matilda dök upp ändrades allt. Hon kom med nya idéer och utan de förutfattade meningar som alla andra hade.

Det var kapten Fidesko som fick uppdraget att ta reda på vad som hänt med de försvunna människorna. Ingen gallus är fri från förutfattade meningar, men Fidesko var öppen för nya idéer. När kapten Lanka drog in rövarpojken Sticke för att spionera på människornas motståndsrörelse upptäckte han att allt inte var som det verkade. En osannolik allians mellan Matilda, Fidesko och Sticke bildades för att lösa konflikten. Min roll var också viktig, men som alltid valde jag att arbeta i det fördolda.

Under tiden eskalerade konflikten och kriget var på väg att bryta ut. I sista stund lyckades vi frigöra människorna som satt fångna och övertyga gallus ledning om att motståndsrörelsen var besegrad. Den omedelbara faran var över, men efter en period av lugn börjar nu konflikterna öka igen. Den här gången är fler varelser inblandade …

11

Kapitel 1 Sticke sprang mot lägret med famnen full av filtarna som han hade snott i bosättningens affär. Han hade inte riktigt grepp om dem, så den rödrandiga började glida. Innan han lyckats få tag på den hade filten lindat sig mellan hans ben och han stöp raklång i mossan. I farten gjorde han en kullerbytta. Filtarna bredde ut sig. Han hörde ett gapskratt från Dragge som höll sig för magen och flinade så att de spetsiga tänderna lyste vita.

Sticke gjorde en grimas, men sa inget. I vanliga fall var det han som gapskrattade när Dragge snubblade så han tyckte inte att han kunde säga något. ”Skärp er”, sa mamma bortifrån elden. ”Vi har inte mycket tid för förberedelserna. Leka får ni göra en annan gång.”

Dragge skrattade en gång till, torkade tårarna ur ögonen och fortsatte att samla grenar till livsbrasan. Den skulle bli större än någonsin tidigare hade de bestämt och då krävdes många grenar. Han haltade, men i dag hade Sticke inte knutit ihop skosnörena. Spratten hade varit hans favoritsysselsättning, men ända sedan skogsfolket hade kidnappat människorna och han själv hjälpt Lanka och de andra att sätta stopp för det hade han inte haft någon lust. Det kändes som om han vuxit upp lite och insett att det fanns annat i livet än bara skämt och upptåg.

13

Dessutom var det fortfarande stelt i lägret efter att de anklagat honom för att lägga gult pulver i maten så att de alla blev dåliga. Mamma hade fått dem att be om ursäkt, men det hindrade inte de övriga rövarna att blänga misstänksamt mot honom så fort han var i närheten.

Han samlade ihop filtarna igen och började trava bort mot gläntan där livsfesten skulle hållas. Långsammare den här gången för att inte snubbla igen. När han närmade sig hörde han Viackas skratt.

Hon satt bredvid Trucke på en av trädstammarna de dragit fram till gläntan och tittade ner på något hon hade i händerna. När hon hörde hans steg stoppade hon kvickt ner föremålet i fickan. Hon såg lite skyldig ut när hon fick syn på honom, men det måste vara inbillning.

Viacka brukade aldrig bry sig om vad andra tyckte. Hon bara var och lät andra bestämma om de tyckte om henne eller inte.

Sticke ignorerade Trucke och log mot Viacka istället. Han hade förberett en överraskning åt henne. Om han hade tur skulle hon hänga med honom till livsfesten. ”Det fanns mycket spännande i affären i dag”, sa han och blinkade med ena ögat mot henne. ”I affären”, fnös Trucke. ”Där har inte funnits något intressant på evigheter.”

Men Viacka drog fram håret och virade en lock runt pekfingret. ”Jaså”, sa hon och viftade med ögonfransarna. ”Gå inte på den lätta”, sa Trucke och la handen på hennes axel.

Hon knuffade undan den och stötte armbågen i magen på honom så att han flämtade till. ”Jag är ingen idiot”, sa hon.

Sticke visslade lågt. Filtarna behövdes till kvällen för livsfesten.

Han vek ihop dem prydligt samtidigt som han undvek att se på Viacka. Det kliade i kroppen att vända på sig, men han kämpade emot.

Han fick inte verka för angelägen. Då skulle hon tappa intresset.

Han hörde en lätt duns. Sedan kände han en liten hand som greppade hans arm. Viacka doftade choklad när hon böjde sig mot hon­om. ”Vad har du hittat?” frågade hon.

Trucke svor bakom dem. Han muttrade högt när han lämnade gläntan. Sticke väntade tills han hade försvunnit.

14

”Kom med så får du se”, sa han sedan och tog hennes hand.

Hon fnissade lågt. Ögonen lyste i skuggan av träden. Hon var så söt att det blev svårt att andas. Han drog ett djupt andetag. De närmade sig raskt det stora stenblock där han gömt sina fynd. Det var ett nytt gömställe. Även om Viacka var söt var det dumt att avslöja allt för henne.

De klättrade upp på toppen under tystnad och gled ner genom skrevan in i grottan nedanför. Han hade stoppat sina fynd i en limegrön ryggsäck. Den var så proppfull att sömmarna stramade i kanterna. ”Åh”, sa Viacka. ”Vad spännande.”

Hon log så att de spetsiga tänderna lyste i mörkret. Det bästa sättet att locka hennes intresse var genom gåvor. Det visste han sedan gammalt. Om han hade rätt skulle presenterna övertyga henne om att följa med honom till livsfesten.

Han plockade fram klänningen först. Den var gjord i något lätt material som rörde sig mjukt när han höll upp den. Blommorna liknade dem på ängen vid sjön. Kjolen var vid. ”Åh”, sa Viacka, greppade klänningen och luktade på den. ”Vad fin.” ”Jag tänkte att den kunde passa till livsfesten”, sa Sticke och kände hur ansiktet hettade.

Han böjde sig snabbt ner och drog fram sandalerna som han hittat. Så fort han släppt dem drog Viacka av sina andra skor och provade dem. Hon sträckte fram foten och viftade med tårna. De passade perfekt. Under tiden plockade han fram halsbandet han hittat. Det var en silverkedja med en grön sten. Så fort Viacka fick syn på den sträckte hon fram handen. Sticke harklade sig. ”Jag funderade”, sa han. Han harklade sig igen. ”Vill du följa med mig till livsfesten?”

Viacka sneglade på halsbandet. ”Visst”, sa hon. ”Då får du det i morgon när vi ska gå till festen”, sa Sticke och stoppade ner halsbandet i fickan.

Viacka såg besviken ut, men sekunden efter log hon mot honom 15

så han var inte säker på att han sett rätt. Hon ställde sig nära intill och pussade honom på kinden. Han kände hur kinderna hettade ännu mer och han kunde inte hindra ett fånigt flin. ”Vad kul det ska bli”, sa hon. ”Den bästa livsfesten hittills”, sa Sticke och kramade hennes hand.

Resten av sakerna som han hittat lät han ligga kvar. Dem kunde han använda senare. Viacka tog med klänningen och sandalerna när de klättrade upp igen. ”Ska vi kolla om livssaften är klar?” frågade hon.

Sticke nickade ivrigt. Den var det viktigaste på hela festen, men de fick egentligen inte se när den tillverkades. Tillverkningen var om­ given av väldigt mycket hysch-hysch. Det var bara mamma och Kritta som fick vara i närheten. De hade ärvt receptet från sina mammor en gång i tiden och ingen annan rövare tilläts vara i närheten när den bryggdes. Men Sticke visste var de var och med lite list skulle de kunna spionera på provsmakningen. Det här skulle bli den bästa livsfesten någonsin. *** Matilda hoppade högt när bankandet på dörren började. Hon hade försökt hålla sig inne så hon slapp alla pikar om den förestående lokaleratävlingen. Det hade inte gått bra sist. Det skulle säkert inte gå bra om hon ställde upp igen. Ändå verkade alla förvänta sig det. Nu höll de på med de sista förberedelserna inför tävlingen och hon hade hoppats att hon skulle undvika den genom att gömma sig inomhus, men nu bankade de på hennes dörr. Försiktigt för att inte synas sneglade hon ut genom köksfönstret bort mot trappen. Det var Lasse, Petters ilskna bror som stod där. Han var röd i ansiktet och såg förbannad ut.

Han lyfte näven igen och bankade så att dörren skakade. ”Hanna”, ropade han. ”Jag vet att du är där inne. Försök inte smita undan!”

Matilda suckade. Det var inte lätt att låtsas vara någon annan. Ty­ piskt att den där Hanna var så fantastiskt duktig på lokalera. ”Vad vill du?” undrade hon när hon slog upp dörren.

Hon var medveten om att hon lät otrevlig, men brydde sig inte.

16

Lasse hade hittills aldrig varit trevlig mot henne, så varför skulle hon anstränga sig.

Lasse drog handen genom det röda håret så att det stod ännu mer på ända. ”Tävlingen är i morgon”, sa han. ”Du behövs i laget.”

Matilda blängde på honom. ”Med tanke på alla gliringar jag fått efter senaste tävlingen”, sa hon, ”är jag inte säker på det. Ni klarar er utan mig.” ”Du är den bästa lokaleraren i hela bosättningen”, sa Lasse. ”Alla kan göra misstag. Den här gången går bättre.”

Matilda tittade misstroget på honom. Lasse hade varit den som gett flest gliringar. Han hade rent ut sagt att förlusten var hennes fel och att laget klarade sig bättre utan henne. Hon försökte fånga hans blick, men han gled undan hela tiden. Han sneglade ner på fötterna och skrapade bort lite lera som fastnat på jympaskorna. ”Vi måste diskutera strategin inför morgondagen”, sa han och stirrade bort mot en fågel som satt sig på staketet. ”Jag tänker inte delta i morgon”, sa hon.

Lasse ryckte till. Hon såg ett par uppspärrade ögon innan han fäste blicken på ringklockan bredvid henne. ”Du kan inte svika laget”, sa han. ”Du behövs.”

Matilda suckade högljutt. ”Vem har övertalat dig att komma hit och tjata?” frågade hon. ”Jag är inte dummare än jag inser att det inte är din idé.” ”Varför inte?” sa Lasse och sparkade till en liten sten som hamnat på trappen. Den for in i väggen med en smäll. ”Du vet hur angelägen jag är om att vi ska vinna.” ”Ja, och du har inte gjort annat än tjatat om vilken belastning jag är för laget. Ni klarar er bättre utan mig.”

Matilda drog igen dörren med en smäll. Det dröjde en sekund sedan började bankandet igen. ”Hanna”, sa Lasse utanför. ”Var inte dum.”

Som om det skulle göra henne mer angelägen om att göra som han sa. Hon gick uppför trappan till övervåningen så högljutt som möjligt. Förhoppningsvis skulle han fatta vinken och ge sig av igen.

17

När hon sneglade ner på gatan så gick han mycket riktigt därifrån, men det var en kort lättnad.

Några minuter senare ringde dörrklockan. Den här gången var det Petter. Med en suck gick hon ner och släppte in honom.

Hon gick före in i köket och satte på en kanna med kaffe. Hon behövde något uppiggande. ”Du måste ställa upp”, sa Petter. ”För lagets skull.” ”Du vet åtminstone att jag inte kan lokalera”, sa hon och slängde i kaffepulvret i filtret så att det skvätte utanför. Med en svordom hämtade hon trasan, vätte den och torkade upp. ”Varför tjatar du? Det är bättre för laget om jag inte är med.”

Petter satte sig vid köksbordet och sträckte ut benen. ”Hanna skulle aldrig avstått från en tävling”, sa han. ”Jag är inte Hanna”, sa Matilda, slängde trasan i diskhon och satte på kaffebryggaren. ”Jag vet det”, sa Petter, ”men vi vill inte att de andra får reda på det.”

Matilda placerade kexen som hon hämtat samma dag på kak­fatet.

Det låg något i vad Petter sa. Hon visste fortfarande inte säkert vilka som varit inblandade i motståndsrörelsen. Det bästa var om de trodde att hon var Hanna. Kanske kunde hon få reda på något nytt.

Inte för att hon lyckats de senaste månaderna. Det hade varit lugnt.

Alldeles för lugnt. De hade kanske redan avslöjat henne. Det skulle förklara varför inget mer hände.

Hon ställde fram kakfatet och satte sig mittemot. ”Jag kan inte lokalera”, sa hon. ”Det är ingen som kan inbilla sig att jag är Hanna om jag tävlar.”

Petter tog en kaka och stoppade in i munnen. Han tuggade långsamt och eftertänksamt. ”Det kommer att gå mycket bättre den här gången”, sa han när han tuggat klart. ”Du har förflyttat dig flera gånger nu.” ”Det är annorlunda om jag varit där tidigare”, sa hon. ”Ja, det är utmaningen med sporten. Tänker du bara ge upp? Så svårt är det faktiskt inte.”

Han tog ett kex till och stoppade i munnen. Hon blängde på hon­ 18

om. Ge upp. När hade hon gett upp? Det innebar inte att hon måste ställa upp i en fånig tävling. Hon slängde fram muggarna så att de klirrade mot bordet innan de stannade upp. Kaffet skulle kanske få bukt med hennes huvudvärk. ”Vad spelar det för roll?” sa hon. ”Det är bara en tävling.”

Petter gjorde en grimas. ”Säg inte det när Lasse hör”, sa han. ”Ja, men det är det. Det spelar ingen roll vem som vinner.” ”Tävlingen avgör vem som vinner mästerskapet”, sa Petter med betoning på varje ord. ”Hade det inte varit för dig så hade vi redan vunnit. Det minsta du kan göra är att ställa upp för laget.” ”Jag kan inte lokalera”, sa Matilda. Huvudvärken hade blivit ännu värre. ”Du är en riktig fegis”, sa Petter och greppade två kakor till samtidigt som han reste sig. ”Om du tror att det är illa nu så är det inget mot hur situationen blir om du vägrar att delta. Ingen kommer att förlåta dig.”

Med en sista blick lämnade han köket. Dörren smällde igen bakom honom. Matilda sjönk ner på stolen igen. Det verkade inte som om hon hade något val. Hon måste lokalera i morgon och hoppas på att det skulle gå tillräckligt bra för att hon inte skulle bli lynchad efteråt. *** Fidesko stod i givakt bredvid Lanka och alla övriga kaptener i Gallus flygvapen. De stod högst upp på taket till högkvarteret och han började bli trött. Vingarna var ordentligt hopvikta. Ryggen var så rak som han kunde forma den. Blicken stirrade rakt fram. Inte minsta snegling åt sidan fick han tillåta sig. Det var mycket tröttsamt.

Solen hade börjat sänka sig så den sken rakt framför dem. Det bildades som en ljusgestalt runt varje gallus och han kunde bara se siluetten på personerna framför honom. De hade redan väntat en timme.

Han förstod inte varför överste Nialka hade kallat dem allihop bara för att låta dem vänta så länge. Han lyfte försiktigt på vingarna för att lätta på spänningen i musklerna.

19

”Fidesko”, väste Lanka bredvid och med en suck drog han in vingarna igen.

Han hörde ett vinande och ner över huvudena flög överste Nialka med två adjutanter efter. Hon flög bara en meter ovanför de församlade och vinddraget fick fjädrarna att hamna i oordning. Hon gjorde en halvcirkelformad sväng och landade på plattformen längst fram med näbben riktad mot dem. Samtliga gjorde honnör. Det var en mäktig känsla när varje gallus rörde armen i samma takt. Det enda som hördes var svischet av fjädrarna. Översten svarade och Fidesko sträckte på sig lite till. ”Välkomna”, sa översten med hög röst. ”Jag har kallat hit er för ett stort tillkännagivande.”

En liten rörelse fortplantade sig över gallussamlingen. Det lät högtidligt. Under den tid som Fidesko varit en del av flygvapnet hade det aldrig hänt att översten kallat till samling för ett stort tillkänna­ givande. Lanka lutade sig framåt. ”Vår viktigaste uppgift är att skydda vårt rike Gallus. Det åtagandet sköter vi med bravur och vi har därför fått ännu större ansvar.

Vårt flygvapen har därför växt.”

Det var knäpptyst på taket. Alla lyssnade intensivt. ”Jag har därför glädjen att tillkännage”, sa överste Nialka och höjde rösten ytterligare ett snäpp, ”att ytterligare en major kommer att utses.”

Ett lågt sus flög över taket, men det var omöjligt att se vem som yttrat sig. Överste Nialka ignorerade ljudet. Kanske hade hon förväntat sig det. Lanka hade lutat sig ännu längre fram och stod på yttersta delen av klorna. Näbben var lite öppen som om hon hade svårt att få luft. ”En av er”, sa översten, ”kommer att få tjänsten. Den kommer att utses inom kort. Lycka till.”

Med det lyfte hon från plattformen och svepte förbi dem. Efter följde hennes adjutanter.

En lång stund efteråt var det alldeles tyst på taket. Det var som om ingen vågade röra sig. När inget hände slappnade Fidesko av.

Han kände sig inte särskilt upphetsad över nyheterna. Det var inte 20

han som skulle utses till major. Inte gjorde det något heller för den delen. Han var ganska belåten med att vara kapten nu när han fick egna uppdrag.

Lanka drog en djup suck, men sa inget. De gjorde sällskap bort från taket. Utan att de bestämt något vände de båda färden mot borgen. Fidesko ville höra vad Lanka tänkte och det var inte lämpligt att diskutera det bland övriga kaptener. Ryktesspridningen skulle ta fart i vilket fall. Han behövde inte spä på den.

Han landade med en lätt duns på borggården. Direkt efter tog Lanka mark. Hennes landning var en smula oordnad som om hon hade tankarna någon annanstans. ”Äntligen”, sa hon när hon återfått balansen. ”Det har inte utlysts någon majortjänst under hela tiden som jag varit med i flygvapnet.

Jag var rädd att vi skulle få vänta på att någon av majorerna dog innan möjligheten öppnade sig.”

Fidesko vände bort blicken. Var hon så angelägen om att slippa hans sällskap? En major kunde inte ha uppdrag tillsammans med en simpel kapten. ”Hade det varit hela världen?” undrade han.

Lanka tog ett steg fram och la handen på hans arm. ”Du vet hur mamma och pappa är”, sa hon. ”De tycker redan att det är skandal att jag fortfarande är kapten. Vi kan fortfarande umgås även om jag blir befordrad.”

Fidesko var inte övertygad om det, men han släppte frågan. De skulle ändå inte kunna påverka vem det blev och det fanns annat att fokusera på. De hade inte upptäckt något mer kring vem som egentligen låg bakom attentaten. ”Har du pratat med Sticke på sistone?” frågade han därför.

Lanka skakade på huvudet. ”Det är hopplöst”, sa hon. ”Vi har inte lyckats få reda på mer trots allt vi gjort. Varken Sticke eller Matilda har ju heller haft något att rapportera när vi pratat med dem.” ”Det innebär inte att vi ska sluta försöka”, sa Fidesko. ”Vi måste lösa situationen mer permanent. Det har vi inte gjort ännu.”

21

Lanka gick bort mot tornet och lutade sig mot det. Hon la armarna i kors över bröstet. ”Faran är över”, sa hon. ”Det är ingen mening att försöka mer.” ”Det där tror du inte på själv”, sa Fidesko. ”Jo, det gör jag”, sa Lanka. ”Vi har inte upptäckt något mer på hela den här tiden. Det har inte hänt något. Faran måste vara över.”

Fidesko fällde ut vingarna halvvägs. De var stela efter den långa samlingen. Han viftade långsamt med dem. ”Är det den där dumma befordran?” frågade han.

Lanka ryckte till. ”Den ändrar inte på det faktumet att vi inte avslöjat något mer”, sa hon med höjd röst. ”Vi har ingen ledtråd alls.”

Han öppnade näbben, men innan han hann protestera fortsatte hon: ”I alla fall ingen som spelar någon roll. Och du kan tycka att det är oviktigt med en befordran till major, men för mig är det betydelsefullt. Min karriär spelar roll och det tycker jag att du ska acceptera.”

Hon blängde på honom. Visst förstod han det, men samtidigt fanns det annat som var viktigt också. ”Bara du inte lurar dig själv att tro att faran är över”, sa han, ”därför att du vill att det ska vara sant.”

Hon knyckte på huvudet. ”Du förstorar upp hela händelsen”, sa hon. ”Men”, sa Fidesko.

Innan han hann säga något mer tog hon några snabba språng och var uppe i luften. Hon gjorde en sväng över hans huvud. ”Måste hem till föräldrarna”, sa hon innan hon tog fart med vingarna och försvann över stenmuren.

Fidesko suckade. Lanka hade siktet inställt på den där befordran.

Han hoppades bara att hon inte skulle bli besviken. Det fanns många kandidater till tjänsten och inget sa att just hon skulle bli utvald. Själv fick han fokusera på deras hemliga uppdrag. Faran var inte över. Det kändes i vingpennorna.

22

Kapitel 2 Sticke kunde knappt vänta tills eftermiddagen då livsfesten skulle börja. Han hade halsbandet i fickan och med jämna mellanrum tog han upp det och lät det dingla. Var gång Viacka fick syn på det glittrade hennes ögon och hon log så stort att de spetsiga tänderna syntes.

Trucke blev surare för var gång.

Nu var han på väg med en stor korg proppfull med choklad­ kakor. De såg enormt goda ut, men han hade redan stoppat i sig två stycken på vägen och vågade inte äta fler. Mamma skulle inte bli nådig om hon upptäckte att han nallat på livsfestens godsaker. När han närmade sig gläntan hörde han ett svagt ljud som fick honom att rysa. Viskande röster där vinden blåste i trädens grenar. Det var skogsfolket. Han hade inte mött dem sedan de släppte lös alla fångna människor.

Försiktigt ställde han ner korgen, gick ner på alla fyra och ålade fram genom riset. I gläntan syntes den stora högen med grenar till livsfestens brasa. Runt om var stockarna placerade med en filt prydligt lagd vid sidan av varje stockände. Maten var samlad vid den stora stenen. Livsdrycken hade inte fraktats dit ännu. Vid bortre änden stod mamma med ryggen mot honom. Gula ögon lyste fram genom grenverket. De viskande rösterna hördes igen. ”Nej”, sa mamma. ”Det kan vi inte göra.”

Rösterna höjdes, men han kunde fortfarande inte höra vad de sa. ”Människorna har inte gjort oss något”, sa mamma. ”Lämna oss i fred.”

23

Flera gula ögon dök upp vid skogskanten. De viftade med grenarna så att det såg ut som en storm drog fram. ”Hota inte”, sa mamma med högre röst. ”Vi kommer inte att ändra oss.”

En hög smäll som en gren som bröts itu hördes. Ögonen försvann in i skogen igen. Mamma stampade med foten i marken. Hon drog upp korgen som stått på marken framför henne och slängde den rakt in i en av stockarna. Den slog runt och ut trillade äpplena.

Mamma muttrade ilsket, men han hörde inga ord. När hon böjde sig ner för att plocka upp äpplena ålade han sig sakta bakåt för att komma ut från gläntan.

Det här var inte bra. Vad var det skogsfolket ville att de skulle göra?

Något med människorna. De hade försökt hitta ledtrådar, men han hade innerst inne hoppats på att inget mer skulle hända. Till slut skulle de andra rövarna glömma hans inblandning i händelserna och allt skulle bli som vanligt. Det skulle inte bli så. Det förstod han nu. Han lyfte upp korgen igen, började vissla lågt och gick mot gläntan igen.

Mamma fick inte ana att han hade hört diskussionen med skogsfolket.

Allt var klart inför livsfesten. Sticke stod med halsbandet i handen och väntade på Viacka. Trucke blängde på honom, sparkade i mossan och gick mot gläntan istället. Den ena efter den andra av rövarna lämnade lägret för att gå bort till livsfesten. Sist av alla kom Viacka.

Hon hade på sig klänningen som böljade med hennes rörelser.

Sandalerna passade perfekt. Tånaglarna hade hon målat med rött nagellack. De lyste. Lyste gjorde också hennes läppar som hon målat körsbärsröda och runt de glittrande ögonen hade hon målat med en svart penna. Sticke svalde. Hon var så söt. Helt klart den sötaste av alla rövarflickorna. ”Du är fin”, sa han när hon närmade sig.

Hon såg glad ut. Ännu gladare såg hon ut när han fäste halsbandet runt hennes hals och lät stenen hänga. Den sken med ett märkligt sken. Viacka slöt handen om den. Ljuset sken genom hennes fingrar och färgade dem gröna. ”Tack”, sa hon. ”I kväll ska vi ha det riktigt skoj.”

24

Sticke nickade instämmande och tog hennes hand. Det här skulle bli den bästa livsfesten någonsin. Alla andra år hade han fått gå själv.

Det var inte alls lika kul. Den här gången skulle det bli perfekt. Han log mot Viacka och de började gå mot gläntan. Han hörde redan höga rop. De fick inte missa början av festen. Bäst de skyndade sig.

När de kom fram till gläntan var det rövare överallt. De måste blivit sist. Trucke kom farande bredvid brasan som ännu inte var tänd och hukade sig under grenarna som sträckte sig efter honom. Dragge klättrade i full fart uppför den stora stenbumlingen som låg i andra änden. Rövare var överallt, men skriken lät inte glada och förväntansfulla. Sticke svalde krampaktigt. Vad hände egentligen?

I samma stund ryckte Viacka kraftigt i hans arm. Det var så starkt att han tappade greppet. ”Sticke”, skrek Viacka.

När han for runt fick han se en av skogsfolket som lyft upp Viacka högt i luften. Stenen i halsbandet lyste med ett starkt sken.

Skogsmänniskan lyfte en gren och höll upp mot stenen som drogs mot grenen så att halsbandet stod rätt ut. ”Aj”, skrek Viacka och tog mot halsen. ”Sluta.”

Skogsmänniskan vevade runt med grenen och stenen följde rörelsen perfekt. Olyckligtvis gjorde inte Viacka det utan halsbandet skar in i halsen på henne. Sticke kastade sig mot skogsmänniskan, men Viacka var för högt upp för att han skulle nå. En rot slingrade sig upp ur marken och slog till honom i magen så han med ett puff landade på baken en bit bort.

Viacka snurrades i luften hängande i halsbandet. Med ett ryck slungades hon iväg mot en annan skogsmänniska som fångade henne. Sticke kastade sig ut bland alla rövare och försökte ta sig till henne, men innan han hann fram kastades hon vidare. Rötter slingrade sig upp ur marken och bildade en mur runt gläntan. En rot slingrade sig runt grytan med livssaften och höjde upp den som på en pelare. ”Nej”, skrek mamma och hoppade för att försöka nå grytan.

Med ett knakande tippade pelaren och grytan tömdes över huvudet på henne. Hon fräste ilsket när Sticke passerade i hög fart. Han 25

studsade upp på stocken bredvid, upp på brasan där grenarna försökte gripa tag i honom och gjorde en kullerbytta i luften innan han fick tag på skogsmänniskan som hade Viacka. Han sparkade så hårt han kunde rakt mot de gula ögonen. ”Släpp henne”, skrek han.

Ett högt väsande kacklande ljud hördes. Det tog en sekund innan han insåg att det var skogsmänniskan som skrattade. Då blev han ännu argare och rände näven rakt in i ögat. Smärtan var fruktansvärd.

Det kändes som om handen var bruten. Skogsmänniskan skrattade igen, drog halsbandet över Viackas hals och slängde ner henne på marken. Sticke tappade taget och föll ner bredvid Viacka.

Det knakade och brakade. Därefter blev det tyst. Skogsfolket var borta. Muren av rötter var borta. Kvar fanns bara rövarna som låg slängda över hela gläntan. Det var ingen som var helt oskadd. Alla hade sår, blåmärken och hade svårt att röra sig. Livssaften var utrunnen. Brasan var borta. Den hade försvunnit ner i marken. Inga godsaker fanns kvar.

Och Viacka hade ett djupt sår i halsen. Klänningen var sönderriven. Hon såg förbannad ut. ”Det där förlåter jag dig aldrig”, sa hon. ”Va”, sa Sticke som kände det som om hon sparkat honom rätt i magen. ”Det är ingen som gillar dina spratt”, sa hon, reste på sig och sparkade i mossan så att den flög in i ansiktet på honom. ”Hur kunde jag vara så dum att jag trodde du ville vara snäll? Jag hoppas att du är nöjd.” Hon la handen mot halsen och gjorde en grimas. ”Jag hade kunnat dö för det där dumma halsbandet.” ”Men”, sa Sticke. ”Jag har inte gjort något. Hur kunde jag veta vad de skulle hitta på?”

Hon blängde på honom och gick därifrån. Hon lyfte huvudet högt och ignorerade de andra rövarna som vacklade upp.

Mamma satt vid den stora grytan med ansiktet i händerna. Hon vaggade fram och tillbaka. ”Det blir ingen livsfest”, sa hon lågt. ”Allt är förstört.”

Sticke tittade ner på sin högra hand. Den var sårig efter slaget mot skogsmänniskan. Den hade redan börjat svullna. Försiktigt öppnade 26

han handen. Det gjorde ont så han slöt den igen. Försiktigt reste han sig för att undvika att stödja på högerhanden. Mamma hade rätt. Allt var förstört. *** Matilda drog i de limegröna träningskläderna. De kändes för trånga.

Det var Hannas så de borde passa. Ängen nere vid sjön var full av folk. Det var inte bara de som bodde i den här bosättningen utan också laget från en annan bosättning. Det främmande laget var klädda i rosa träningskläder. Hon kände inte igen någon av dem.

Lasse stod framför tävlingsledaren som var helt klädd i svart.

Bredvid stod en kvinna med lika rött hår som han klädd i rosa. De pratade högt och viftade med armarna. ”Ni ligger först”, hörde hon den rödhåriga kvinnan säga, ”då borde vi få bestämma ordningen.” ”Vi förlorade förra tävlingen”, sa Lasse och knöt näven.

Matilda stannade och smet undan i folksamlingen. Ingen idé att reta Lasse ännu mer. Hon visste att han inte förlåtit henne. ”När laget är bestämt”, sa tävlingsledaren, ”får ni inte ändra del­ tagarna. Nina har helt rätt. Det lag som ligger sämst till totalt bestämmer ordningen på de tävlande.”

Nina log och lämnade över en lista. Lasse klämde sig genom folksamlingen och gick ner till sjökanten. Han hade knutit båda nävarna, men han stod med ryggen till så Matilda kunde inte se hans ansiktsuttryck. ”Tävlingsordningen blir”, sa tävlingsledaren med höjd röst, ”för lag rosa tävlar Lisa och för lag grön Hanna.”

Matilda flämtade till. Skulle hon börja? Det var ännu värre än vad hon anat. Det här skulle bli katastrof. Det surrade i huvudet så hon hörde inte resterande tävlingsordning, men när folksamlingen delade sig gick hon på stumma ben fram till tävlingsledaren. Bredvid henne ställde sig en äldre kvinna med grått hår. ”Lycka till”, sa hon till Matilda och log.

Matilda tvingade läpparna till ett leende. Ansiktet kändes stelt och oformligt.

27

”Detsamma”, sa hon.

Kartorna landade på marken framför dem, signalen ljöd och hon lyfte upp kartan. Den här gången föreställde den en sänka som genom­korsades av en bäck. Hon slöt ögonen, frammanade bilden för sin inre blick och marken försvann under henne. Vinden blåste genom håret och hon landade med en duns. Hon såg en glimt av rosa innan hennes motståndare försvann igen. Då var hon i alla fall på rätt ställe.

Det var sankt där hon landat och vatten trängde in i skorna. Bäcken ringlade sig framför henne. Mitt i bäckfåran låg stenar utslängda.

Borde inte kontrollen dyka fram? Hon tittade närmare på kartan och insåg att hon var på fel sida om bäcken. Hon tog ett kliv ut på en av stenarna och innan hon hann glida av hoppade hon ner på andra sidan. En platt cirkel dök upp, svävande i luften. Snabbt la hon handen på plattan som försvann med ett surrande.

Hon såg sig om. Skulle inte en karta dyka upp? Inget hände. Till slut tittade hon ner på kartan i handen. Sänkan med bäcken hade försvunnit. Istället hade ett stort klippblock nere vid sjökanten dykt upp.

Det måste vara nya kontrollen. Snabbt slöt hon ögonen.

Plums lät det när hon landade och hon kände inte botten. Sjövattnet fyllde munnen. Frenetiskt sparkade hon så hon kom upp till ytan och hostade kraftigt. ”Här”, hörde hon en röst. ”Simma hitåt.”

Matilda vände om mot rösten. På en sten, eller var det toppen på klippblocket, stod henne motståndare på knäna och sträckte fram handen mot henne. Matilda tog några kraftiga bentag så hon närmade sig.

En stor våg sköljde över hennes huvud och hon fick en kallsup igen. ”Se upp”, hörde hon när hon kom upp till ytan igen.

Hon vände inte om utan simmade så snabbt hon kunde bort till stenen. Ytterligare vågor sköljde över henne, men hon simmade på.

Ljudet av kvinnans skrik hördes omväxlande skarpt när hon var ovan ytan och dovt när hon sjönk under när en ny våg sköljde över henne.

Till slut var hon framme och lyckades kravla sig upp på stenen. ”Skynda dig”, sa kvinnan och puttade henne högre upp.

Till slut satt de längst upp. Matilda darrade. Håret låg klistrat längs huvudet.

28

”Vad hände?” frågade hon. ”Sjön har stigit”, sa kvinnan bredvid henne, ”och det är ett monster i sjön. Jag såg tentakler ovanför ytan.” ”Var är kontrollen?” ”Under vattenytan”, sa kvinnan. ”Jag är Lisa förresten, men det kanske du hörde vid starten.” ”Hanna”, sa Matilda lågt. Hon gillade inte att låtsas vara någon annan, men hon hade knappast något val. ”Vi kan inte komma åt kontrollen”, sa Lisa och drog undan sitt våta, gråa hår ur ansiktet. ”Det finns inget annat val än att bryta.”

Matilda stönade. ”Då är tävlingen förstörd”, sa hon. ”Lasse kommer aldrig förlåta mig.”

En stor våg sköljde över stenen. ”Vattnet stiger”, sa Lisa och ställde sig upp. ”Vi måste härifrån.”

Hon försvann. Upp ur vattnet dök en grå massa upp. Tentaklerna fick vattnet att skumma. Det var ett sjödjur. Samma som överfallit Sticke och hans mamma. Matilda slöt ögonen.

Upprörda röster hördes när hon landat. ”Det gick inte att fortsätta”, sa Lisa. ”Kontrollen var översvämmad och ett stort sjöodjur närmade sig.” ”Tävlingen är avbruten”, sa tävlingsledaren och blåste en lång signal. ”Noll poäng till båda lagen.”

Lasse klämde sig fram mot Matilda. Han stack fram huvudet så hon förskräckt backade. ”Det är ditt fel”, sa han med låg röst. ”Jag vet inte vad det är för fel med dig, men det här kommer du att ångra.”

Han gav henne en kraftig knuff så hon landade på marken in­ nan han lämnade ängen. Det hade blivit alldeles tyst. Alla stirrade på Matilda. Sedan försvann den ena efter den andra av de rosafärgade tävlande. Hennes lagkamrater lämnade ängen utan att säga ett ord till henne. Trodde de också att hon orsakat det hela?

Hon reste inte på sig. Det var något med vattnet. Det bubblade som om det kokade i sjön. Våg efter våg sköljde över ängen. För varje våg försvann en bit gräs.

29

”Det är sjödjuren”, sa en bekant röst bredvid henne. Det var Tekel som kommit tassande utan att hon märkt något. Han satte sig ner och lindade svansen runt kroppen. ”Varelserna rör på sig. Något håller på att hända.”

Matilda vände blicken mot sjökanten igen. Ännu en stor bit hade försvunnit. Här ville hon inte stanna. Hon reste på sig. Tekel gned sig mot hennes ben. ”Vi ses”, sa han och tassade bort mot ljusa skogen.

Matilda gick hem. Hon behövde fundera på vad det innebar. *** Fidesko befann sig nere i gångarna under borgen. Det måste finnas fler ledtrådar härnere. Det var här som de hittat bilderna som visade vad som hänt under kriget och det var här Tekel hade hittat informationen om de olika varelserna som fanns i Gallus. Tyvärr mindes han inte vägen.

Gångarna såg identiska ut med packad jord. Väggen var fuktig.

Luften var förvånansvärt frisk även om han inte lyckats upptäcka luftintagen. Det luktade som landen när han hjälpte mamma att gallra kålplantor i trädgården. Larver älskade de plantorna så det var viktigt att de växte stora och fina. Matilda hade en gång sagt att de brukade äta kål där hon kom från. Märkligt när larverna var så läckra.

En skarp lukt kom och han nös. Den mindes han från förra besöket härnere. Den var hemskt obehaglig. Han försökte hålla inne nysningarna, men han nös gång på gång.

Magen mullrade. Han hade haft så bråttom iväg på morgonen, för att hinna undersöka innan han behövde rapportera in, att han flugit utan frukost. Nu började han bli riktigt hungrig. Dessutom började han bli ängslig för att inte hitta tillbaka. Det var som förgjort att han inte hittade. Han måste få tag på Tekel så han kunde visa vägen.

Han vände om och började gå mot det håll där han inbillade sig att utgången var. Gångarna svängde så mycket fram och tillbaka att han helt tappat känslan för riktningen. Efter en stund försvann i alla fall den skarpa lukten igen. Det var en lättnad. Plötsligt hörde han ett konstigt ljud.

30

Han stannade, men inget hördes. Dröjande tog han ett steg. Ljudet hördes igen. Så fort han stannade tystnade det. Han smög försiktigt fram. Han lyfte klorna på foten för att de inte skulle skrapa upp jorden. Där var det igen. Det lät slosch som när mamma hällde en sked med larver på tallriken. Det luktade annorlunda. Det var en skarp lukt som stack i näsan.

Han tog ett steg. Slosch. Nästa steg. Slosch. Han stannade. Slosch kom bakifrån. Fidesko for runt. Han kunde inte se något bakom sig.

Gången löpte några meter och sedan svängde den. Det var omöjligt att se vad som var bakom kröken. Likadant åt andra hållet. Nu kom sloschen med jämna mellanrum från båda hållen.

Fidesko lyfte vingarna. Han viftade med klorna för att se att de kändes smidiga. Det bästa försvar han hade var att sparka med sina kraftiga ben och samtidigt slå med vingarna. De som inte var gallus inbillade sig att vingarna var ömtåliga, men de var kraftiga och kunde slå ner den största motståndaren. Fast han kunde inte gissa vad det kunde vara som gjorde så konstiga läten.

Ljuset fladdrade som om någon en kort stund dolde det medan de passerade. En skugga växte fram från vardera hållet. Han hade ingenstans att fly. Han knöt händerna och lyfte upp klorna. Nu var han så beredd han kunde bli.

Lukten blev starkare. En grå massa dök fram bakom hörnet. Den blev större och större. Sloschandet hördes hela tiden nu. Slosch, slosch, slosch. Till slut hade han varelserna på varsin sida. De såg ut som en stor hög med gyttja som ringlade sig ner för sidorna och sloschade ner på marken. Gyttjan verkade stiga uppåt på baksidan så den kom ut vid toppen av vad som antagligen var huvudet och började sedan rinna ner igen. Två mörka hål som Fidesko trodde var ögonen. De såg ut att vara utan substans. Hur skulle han kunna slåss mot något så obegripligt?

Varelserna stannade en meter in i gången. När gyttjan rann ner började marken bubbla närmast. Stora bubblor steg upp till ytan, sprack och sjönk undan. Sakta utökades området som bubblade.

Snart var det bara mitten av gången där Fidesko stod som var stilla.

Resten av gången hade förvandlats till en gyttjesjö som bubblade.

31

Hur skulle han kunna komma härifrån? Han kunde inte slåss mot gyttja och det fanns ingen plats att ta sig förbi.

Gyttjan började klättra uppför väggarna. Den blänkte. Snart rann gyttjan ner längs väggarna. Rötterna bakom dök upp. Gyttjan spred sig till taket. Det började droppa. Splatt. En stor gyttjepöl landade på Fideskos huvud. Splatt. Nästa träffade vingarna. Han viftade på dem för att försöka få bort eländet, men hela tiden kom mer gyttja.

Samtidigt närmade sig gyttjesjön. Gyttjan rann i allt snabbare takt från taket. Snart skulle han begravas. Det fanns inget alternativ kvar.

Antingen stannade han här tills han blev begravd i gyttjan eller också chansade han på att taket försvagats tillräckligt för att han skulle kunna komma genom. Några snabba steg, kraftiga slag med vingarna och så var han uppe i luften. Det var för trångt för att han skulle kunna sträcka ut vingarna ordentligt, men han glidflög över gyttjesjön. Här var taket mer försvagat. Innan han kom fram till gyttjevarelsen vände han uppåt och dök rakt genom taket. Ett tag trodde han att han skulle fastna, men gyttjan rann av honom och snart var han igenom. Han försökte ta sig högre upp i luften, men vingarna var för nersölade i lera. Han tappade höjd. Det kom en kulle, men vingarna vek sig och han tumlade ner i gräset.

Fidesko tappade andan, men så fort han kunde kravlade han sig upp och tittade bort mot hålet han gjort i marken. Han hade tagit sig upp en bit utanför mörka skogen. Han såg hur området runt hålet sakta förvandlades till gyttja. Han måste härifrån. Haltande och med vingarna lätt utspända för att försöka torka dem gick han så snabbt han kunde bort från skogen. Det här var inte bra. Vad mer hade gyttje­folket hittat på?

32