Jan Scherman Räkna med känslorna Tankar från en murvel som blev börs-vd
ISBN 978-91-1-305986-0 © Jan Scherman Norstedts, Stockholm 2014 Redaktör: Ingemar Karlsson Omslag: Miroslav Sokcic Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2014 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
INNEHÅLL
Baksidan först 9 Början 12 Arbeta mycket – inte lagom 16 Därför blev jag chef 24 Första insticket : Om en svunnen tid med tydliga konflikter 36 Den positiva sprängkraften 47 Att säga ja eller nej – det är frågan 53 Allting har ett pris 61 Den härliga konsten att lägga sig i detaljer 69 Andra insticket : Om medierna och makten 75 Den berömda väggen 88 Den farliga rädslan 97 Det svajar på toppen 111 När topplocket flyger 117 Den sedvanliga låtsasdemokratin 126 Några av alla mina misstag 132 Den stängda dörrens politik 138 Kortaste vägen mellan två punkter 141 Tredje insticket : Om TV4 inifrån och lite till 148 Bottom line är inte sista raden 179 Världskartan, slagfältet och självbilden 186 Ringsignal blir larmsignal blir livsfarlig 194 Ja-sägarkompanierna 203 Management by sausage 213 Kulighetsfaktorns avgörande betydelse 218 På frontlinjen en massa nytt 222
Att vara måltavla 226 Affärerna 237
Fjärde insticket : Murvel blev vd 250
Ägarmakten som vill vara i fred 293 Jag, vi eller både och 302 Styrelsen, makten och de viktiga besluten 310 Kungen och kanske Gud 319 Om den svåra konsten att sluta 333 Femte insticket : Och vad hände sedan? 349 Engagemanget 361 Gammal är inte alltid äldst 369 Slutet 377 Källor, noter och namnregister 383
baksidan först
”Ekonomen.” Så heter glasskulpturen på baksidan. Vänd på boken! Titta där! Figurerna med fyrkant till huvud. Det är formgivaren och glaskonstnären Kjell Engman som gjort ”Ekonomen”. Kjell Engman har arbetat i flera decennier med glas. Från Glasriket i Småland har hans skapelser formats och färgats så att de talar till våra sinnen. Lockar vår fantasi till nya äventyr. Men ”Ekonomen” skiljer sig på alla sätt från Engmans tidigare verk. Den fyrkantiga och något färglösa figuren befinner sig långt från hans andra varelser i glas – Man i trenchcoat, Catwalk, Dansa på månen, Madam och allt vad de nu heter. Människor, djur, gitarrer, lampor, skor och flaskor som fått besökare på hans utställningar att häpna. En färgfest som fått oss att skratta. ”Ekonomen”, en fyrkant. En som håller allt i sina strikt definierade system och bestämda algoritmer. En som gör att vi håller oss för skratt. Jag träffade Kjell Engman i Kosta sommaren 2013. Vandrade runt i hans ateljé. En frustrerad konstnär som flödade av ilskna ord om den nya tiden på glasbruket. Nu ska varje skulptur, skål, ljuslykta och hela vägen till minsta lilla kristall ha sina projektnummer och resultaträkningar. När idén föds så är controllern där och vill ha en skriven plan med kostnader och intäkter. Varje utställning likaså – affärsplan och marknadsplan anbefalles. Estimerad försäljning, bedömd lagerhållning. Hur många prima och antal sekunda. Ut genom ateljén for glädjen, energin och lusten. In kom p&l-tabellerna, profit and losses. Under det här mötet muttrade Kjell vresigt i stället för att skratta sitt klas-
9
siska kluckande skratt med melodiska ord på närkingska. Vi har träffats många gånger under årens lopp, så jag vet hur han låter när han är på gott humör. I harmoni. Hela Kjells liv är som en svängig kreativ odyssé med ständiga infall och överraskningar – en försäljare som blev musiker som blev konstnär. Ett liv utan projektnummer och budget. Som den där knallröda glasskon som är förstapriset i tv-tävlingen Let’s Dance. Några gånger fick Kjell vara med i finalen på dansprogrammet. Inte dansa, men berätta om sin skapelse. Han såg alltid ut som jultomten med sitt runda ansikte och yviga gråvita skägg. När han berättade om skons födelse och smekfulla linjer så blev det tyst. Inte ens dansdomaren Tony Irving fick fram ordet ”men”. Kjell Engmans formgivning blev som en dånande trumpetstöt om mer fridans i livet och på jobbet. Hoppande, snurrande, sprittande, kluckande, skrattande och precis vad som helst i yster glädje. Nu är det en ny tid. Beskuren, begränsad och projektifierad in i minsta glasbit för att de som sitter på kontoret tror att det är lösningen. Den bästa lösningen. Därför gjorde Kjell Engman ”Ekonomen”. Därför uppfattas han av somliga som en besvärlig konstnär. Han påstår inte att det är lätt att göra lönsamt konstglas. Svårigheten blir dock inte enklare av att ekonomerna tror att sifferexercisen löser arbetsuppgifterna. En förutsättning för bra resultat – konstnärligt och pengamässigt – är arbetsglädje. Tycker Kjell. Ingen säger att det är enkelt. Jag skulle också kunna skriva ett ode till entreprenören Torsten Jansson, som köpte Orrefors, Kosta, Boda. Han som startade sitt T-tröjeföretag i sina föräldrars källare i Dingle i Munkedals kommun. Det blev ett storföretag med tentakler ut över världen. Jag var på besök i Glasriket året efter förvärvet 2006. Torsten hade fixat nya jobb, ordnat med gatljus i Kosta och låtit bygga ett par stora outlets mitt i byn. Det började hända saker. Vi åt middag i glasbruksvillan. Jag berättade om mina planer att starta tio nya tv-kanaler. Torsten spände ögonen i mig och frågade efter marknadsanalysen, riskbedömningen och den femåriga affärsplanen. Skruvade på mig. Lät svaret dröja. Snackade snömos. Torsten kunde inte hålla sig – brast ut i skratt och sa att han bara skojat. Det viktiga var att jag var övertygad, brann för min idé. Och det gjorde jag. Sedan kläckte vi idéer, om att glasbrukens alla designer skulle göra sina
10
egna tomtar till jul. Tomtesatsningen behövde inte heller hamna i någon strategisk plan. Torsten körde. Han började drömma om sitt glashotell i Kosta, där alla konstnärerna fick designa sina rum och olika utrymmen på hotellet – restaurangen, baren, spaanläggningen och konferensrummen. Det blev Kosta Boda Art hotell. Torsten började kallas för Glas-Jesus. Bygdens frälsare. Allt gick rätt väg. Det var kul. Alla andra ägare hade misslyckats. Skulle Torsten fixa det? Det såg så ut. Det var en fröjd att prata om framtiden. Men vinsterna uteblev. Förlusterna växte. Den nedåtgående spiralen tog fart. Uppsägningar, nedläggningar och nya varsel i en strid ström. Torsten hamnade långt bortom den där kvällen på glasbruksvillan då vi skrattade åt femårsplanerna. Tunga steg. Bakåt i stället för framåt. Ingenting är enkelt, men ekonomernas intåg är i sig en förenklad lösning. Det är svårt att lyckas om förhoppningarna försvinner. Om tron och övertygelsen konfronteras med för många tabeller. Jag tittar på Kjells ”Ekonomen”. Jag tänker på Torstens smittande framfart när vi sågs den där första middagen. Kontrasten mellan då och nu. Jag överför glasriket till den värld jag arbetat i, medievärlden. Också det ett rike med starka kreatörer. Eldsjälar. Kompromisslösa publicister, som drivs av övertygelsen om vikten av att berätta sina historier. Programledare, fotografer, redigerare, producenter – en lång rad ”glaskonstnärer” med hetta. Jag återkommer ofta till Expressens legendariske chefredaktör Bo Strömstedt och hans resonemang om vikten av balans mellan bokstäverna och siffrorna. Och att det oftast gäller att hålla tillbaka pengarnas växande makt. ”Ekonomen” hotar ständigt att ta över. I slutet av 2013 fick formgivarna på Kosta gå runt i sina ateljéer med sina moderna tidsstudiemän från kontoret. Nu med uppgift att i sina samlingar peka ut eget skapat konstglas som kunde vara sekunda. Det inspekterades, selekterades och samlades sedan ihop för att nå den slutgiltiga lösningen, glaskrossen. Definitiv destruering. I den nya tiden gäller det att trycka ner både kostnaderna och lagret. Trycka upp vinsten. Och trycka tillbaka känslorna. De räknas inte.
11
Början
Från början skulle det här bli en bok enbart om ledarskap. Jag kände att jag efter mer än tre decennier på olika chefsjobb ville berätta om en del av mina erfarenheter. Så började det. Öppet och ärligt lämna ut viktiga misstag och motgångar. Och framgångar, beslut som var viktiga och riktiga. Sådant som hänt, men aldrig blev känt. Om allvaret och glädjen i vardagsarbetet. Mina tankar. Inte mer än så. Mina övertygelser, och en del tvivel som uppstår i takt med tiden. Det handlar om känslornas betydelse. Men inte bara det. Också om mycket annat, utan anspråk på att veta vad som är rätt. Eller fel. Så var det, men så blev det inte. Skrivandet for iväg på egen hand. I takt med skrivandet intervenerade publicistiken. Den trängde sig på. I en tid då den så viktiga balansen mellan orden och pengarna har börjat sättas ur spel blev det svårt att isolera chefskapet i olika medieföretag från tankar om journalistiken. Med utsikter och insikter från ledningsgrupper och styrelserum har jag under lång tid sett hur kampen om orden hårdnat. Går det att räkna med att engagemanget och övertygelsen håller stånd mot kalkylerna? Vad händer när några medieägare blir dominerande? Och när de som äger medierna samspelar med den ekonomiska och politiska makten i samhället – hur stark blir den oberoende journalistiken då? Symbioser och kotterier har blivit en del av den svenska modellen. Som om medierna och makten bitvis sitter ihop. Så blev det också några stänk om öppenhet i stället för slutenhet. Om att lojalitet med sitt företag borde vara lojalitet med sin egen övertygelse. Att våga stå upp för det man tror på. De som bryter tystnaden är de mest lojala. De som står för civilkuraget.
12
Viktigt både i smått och stort. Journalistik borde vara mycket, men inte minst just civilkurage! Journalistik är inte, ska och får inte vara lydnad. Journalistik är per definition olydnad. Den är till sin natur obstinat och enbart trogen sitt grundläggande uppdrag, att självständigt söka berätta det som är relevant och intressant. Eftersom jag jobbat som journalist i ännu fler år än jag varit chef, så går det alltså inte att bortse från den erfarenheten. Det spelar ingen roll att jag blev börs-vd och satt kvar på vd-stolen i mer än ett decennium. En del ränder går aldrig ur. Och en del kan säkert tycka att blandningen skär sig. Men många steg i livet är inte logiska, och mänskliga drivkrafter kan leda till motsägelser. Somligt går att förklara, annat får förbli outgrundligt. Men detta är inte något försök att reda ut trådarna. Detta är inget memoariskt. Memoarer markerar punkt. Slutpunkt. Detta är i så fall endast ett kommatecken. Arbetslivet fortsätter som en efterföljande bisats. Med hög och engagerad fart. Rörelsen från grävande murvel till vd för ett börsföretag har gett mig många och skilda inblickar och insikter i olika världar. Men jag har också blivit varse hur lätt vänskap kan gå förlorad för att sidbyte på jobbet uppfattas som svek. Yttrandefriheten har en grundläggande betydelse för det mesta här i livet. Den finns med i chefsrollen. Öppenhet eller slutenhet är ett vägval. För mig handlar det om övertygelsen att om alla delar samma information så underlättas verksamheten, även om slutsatserna av den aktuella informationen varierar. Den som är selektiv och återhållsam har också uttalat en form av misstro mot sina medarbetare – som om de inte skulle förstå att hantera känsliga saker eller sådant som kan vara komplicerat. Det gör allt beslutsfattande svårt och minimerar delaktigheten. Vägval är i grunden personliga beslut. Det är föga imponerande att gömma sig bakom principer, regler, avtal eller till och med lagar. Siffrorna är ingen ursäkt, ingen försvarssköld och inte heller ett vapen att gå till offensiv med. Mitt eget ansvar är ofrånkomligt. Det är utgångspunkten. Det här blev alltså en bok om publicistik och chefskap med många stickspår. Jag vill helst kalla det för en upptäcktsresa, som i likhet med mycket av det som bär spår av mänsklig hand är lite ologisk och irrationell. I Nobelpristagaren Alexander Solzjenitsyns bok Cancerkliniken samtalar två personer om skillnaden mellan människan och alla andra djur. Slutsatsen är att människan är ensam om att med sin vilja kunna bestämma sig för en ologisk
13
handling. Intellektuellt dirigerad inkonsekvens. Dessutom kan vi drivas dithän av våra känslor. Om detta är bra eller dåligt går inte alltid att förutsäga. Lika lite som man med säkerhet vet om den minutiöst utarbetade planen kommer att fungera. När jag under många år granskade utvecklingen av det svenska stridsflygplanet JAS 39 Gripen så fick jag ständigt höra av alla inblandade att det är först vid testflygningarna man vet om det som är gjort på ritbordet fungerar. Så är det ofta i livets många olika sammanhang. På jobbet och privat. Testflygningar är nödvändiga. Kör och gör är en metod som för oss framåt. Ibland ner i diket, och då får vi lov att hjälpas åt att komma upp på vägen igen. En upptäcktsresa med tvära kast, där kronologin ibland hoppar en aning hit och dit. Men inga andra förbehåll för läsningen. Sedan tillkommer ett moment som jag valt att kalla ”Instick”, som är ett försök att hitta en tidsaxel i upptäcktsresan. De olika insticken är genomgående reflektioner om medierna och publicistiken. Om medierna och makten. Jag har plockat en del från tidigare artiklar och krönikor. Citerat fritt ur det jag skrivit förr. Jag önskar att vi mer kunde se tjusningen i motsägelserna och konflikterna. Jag önskar också att vi kunde se personlig förändring som logisk och naturlig i stället för att så reflexmässigt rubricera sådant som svek eller opportunism. Att aldrig ta intryck, låta sig påverkas eller byta åsikt framstår för mig som långt mer skrämmande och närmast omänskligt. Strutsmässigt. Det är kring de grundläggande demokratiska värdena och grundsynen om alla människors lika värde som pålitligheten, vakthållningen och principfastheten ska vara oomkullrunkelig. Alltså, stenhård och därför orubblig. Där är ombytligheten och flyktigheten skrämmande. Fel som jag begått under decenniernas gång behöver ingen leta efter med lupp. De garnerar hela anrättningen. Det är också lätt att notera många självklarheter. Är dock av den bestämda uppfattningen att självklarheter behöver upprepas. Nötandets princip kan så småningom leda till förbättringar. Bra och självklara principer som man inte blir påmind om riskerar att falla i glömska för att så småningom helt försvinna. Tyvärr ofta ersatta av dåligheter. En del av det som står skrivet här kanske gör en och annan förbannad. Så bra. Skratta gärna också. Tyck att det är tokigt. Felaktigt. Jag försöker ta ut avstånd till mig själv och det jag gjort. Och då blir det emellanåt svårt att hålla tillbaka skrattet. Självdistans och insikten om ens
14
egna många misstag är måhända två chefsegenskaper som är viktigare än många andra. Det har blivit drygt fyra jobbdecennier med många skratt. Glädje i chefskapet. Det underbara i att ha människor omkring sig som vill utav bara helvete. Den oövervinnerliga viljan. Jag tror med obrutet engagemang på den oberoende berättarkonsten. Den fria, självständiga, oberoende och ostyriga publicistikens betydelse har om möjligt blivit ännu större i tider av omfattande effektiviseringar och strukturförändringar. Och då affärsmän och politiker tar plats i medieföretagens styrelser. En tid då pr-folket och lobbyisterna blir fler och då makten själv befäst sin styrka. Här har åren gett mig många inblickar i maktspelet mellan granskare och granskade. Men också en insikt om chefens betydelse för integriteten i medieföretaget. Så kan en murvel som blev vd faktiskt tycka. Stockholm den 28 juli 2014 Jan Scherman P.S. Många har svarat på frågor, skrivit kommentarer kring tankar om ledarskap och uttryckt egna känslor. Ett stort tack till er alla. Och tack till hustru Margareta som gång på gång intervenerat i mitt skrivande – kompletterat och korrigerat mitt minne. Lite här och där förekommer en del ämnesavvikande utvikningar. Det gäller till exempel mitt kärleksförhållande till varm korv med bröd. Mitt konfliktfyllda förhållande till det svenska kungahuset. Mitt intresse för indianska kulturer. Och historia i största allmänhet. Liksom sport. Det är också lika bra att säga att minnet som är starkt och fyllt med dofter och detaljer självfallet är subjektivt. Perceptionsförmågan är som det heter selektiv. Det är lätt att glömma både vad gäller när- och fjärrminnet. Min bild är min, liksom mitt minne. Och i den meningen också min sanning. Men det finns som bekant många och olika sanningar. Och nej, det finns inget namnregister längst bak i boken. Det går förresten att läsa kapitlen i valfri ordning. Baklänges, hit och dit och nästan hur som helst.
15
Arbeta mycket – inte lagom
Jag är vid början. De första chefsjobben. SVT i Norrköping i slutet av 1970-talet och sedan Aktuellt 1987. Så småningom den kommersiellt finansierade tv-världen och starten av TV4 i september 1990. På alla olika jobb var min grundinställning – talang räcker inte, inte heller kreativitet i topp, eller balans mellan intensivt jobbande och välplanerade andhämtningspauser. Jag var kompromisslös på punkten arbeta och arbeta och arbeta ännu mer. Även om dygnets timmar inte räckte så skulle jag jobba mer. Det här var på den tiden när begreppet arbetsnarkomani inte fanns. Den tid när ingen hade gått in i väggen. Utbrändhet var en närmast okänd diagnos. Det fanns andra benämningar för den som körde slut på sig själv genom arbete. I all enkelhet utarbetad. Det var förklenande och förknippat med svaghet – både fysisk och psykisk insufficiens. Jag jobbade mycket. Mer än de flesta. Alla sju dagar i veckan. Ibland en dag extra. Vardagar, helgdagar, bemärkelsedagar och juldagar. Vid ett tillfälle på Aktuellt så hade jag ett utvärderingsmöte med allmänreportern Elsa Magnusson. Hon hade en diger lista med övertid och behövde ta ledigt. Jag var tveksam på grund av ett intensivt nyhetsläge. Elsa sa förtvivlat att det var hopplöst att ha en chef som hela tiden påpekade att han jobbade mer än alla andra. Till slut grät Elsa, för hon insåg att jag inte skulle gå med på hennes önskan om ledighet. Inte den här gången, och inte nästa heller. Kanske någon gång i framtiden. Frågan om tiden är svår. Och den går att göra hopplöst svår. Om målet är att hela livspusslet ska gå ihop med en välbalanserad tidsfördelning mellan arbetslivet och privatlivet så är förutsättningarna omöjliga. Så här: Jag förstår inte uppdelningen – arbete och fritid. Så ser inte livet ut. Varken privatlivet eller arbetslivet. För mig flyter dessa båda saker ihop. Privatsamtal på jobbet. Dagis ringer om sjukt barn. Översvämning i källaren. Hantverkaren hör av sig och kommer inte in i huset.
16
Det här är inte en klassfråga, inte en fråga om verkstadsgolvet eller kontoret. Mitt under jobbet så kommer privatlivet och vice versa. Hela vår interaktiva värld talar tydligt i färdriktningen att livet är en helhet. Men så fort någon säger något i den här riktningen, så kommer mothuggen. Att man behöver pauserna för att hämta ny kraft, att privatlivet är lika viktigt som jobbet och måste få sitt, respektfullt och ostört. Att jobba extremt mycket och jämt gynnar bara männen och skapar en elitarmé på chefsnivåerna. Detta är minerad mark. Och det är lätt att bli avfärdad som någon som vill skapa en glorifierad bild av arbetsnarkomanin. Medelålders grabbar i cowboystövlar. Jag påstår i strid med en allmänt utbredd uppfattning att arbetsmaximering inte exkluderar kvinnorna. Det är andra fördomar och invanda mönster som trycker tillbaka kvinnorna. Djupt rotade sådana, om att kvinnor ska utnyttja största delen av föräldraledigheten. Att kvinnor ska ta största ansvaret för hemarbetet. Att kvinnors jobb inte är lika mycket värda som männens. Det är i den här långa katalogen av fördomar som exkluderingen rotas. Den onda spiralen spinner vidare genom att mäktiga män gärna tillsätter andra män. Informella kluster och nätverk där män dominerar är starkare än bolagsstyrelsers i laga ordning utsedda nomineringskommittéer. Jämställdhet i styrelser, i ledningsgrupper och på andra chefsnivåer uppnås inte genom att principer om att jobba mindre vinner terräng. Fördomar bryts genom att var och en av oss börjar ta ansvar på riktigt. Fördomar behöver ibland brytas med hjälp av lagstiftning om kvotering till styrelseuppdrag och aktivt jämställdhetsarbete i företagen, med jämställdhetslagen som golv och inte tak. Hårt och målmedvetet arbete också där. Övertygelse och vilja. Jag tror tvärtom att personer, kvinnor och män, som satsar hårt på jobbet främjar utvecklingen mot ett mer jämställt samhälle. Jag tänker på folkpartisten Birgitta Ohlsson som tackade ja till uppdraget som EU-minister under sin graviditet. Hon gjorde det med uttalandet: ”Jag är gift med en modern man och inte med en dinosaurie.” Det behövs fler Ohlssondöttrar som med sitt civilkurage blir förebilder för många som tyvärr dukar under i livspusslets ålderstigna och fördomsfulla mönster om vem som bör göra vad på jobbet och i hemmet. Det är den typen av kvinnliga och manliga spjutspetsar som i grunden bryter sönder fördomarna och lyfter fram arbetsnarkomaner som friska och viktiga personer. Det är sådana insatser som också kan trycka på och förändra gubbiga och förstockade nätverk och beslutsmönster som ligger bakom att Sverige är
17
uruselt på att tillsätta jämställda styrelser, ledningsgrupper och se till att vi får ännu fler kvinnor på chefsjobben. Min övertygelse är alltså att chefer måste jobba mycket, mer än andra. Den höga lönen är inte enbart en fråga om det större ansvaret och maktutövningen, beslutsfattandet. Det handlar om att jobba mer. Jobba hemma, jobba borta, jobba på fritid och semester. Jobba på jobbet. Vara tillgänglig. Jag förvånas inte över motargumenten. Däremot förvånas jag över att chefer oavsett privat eller offentlig sektor stänger av när den så kallade arbetstiden är slut. Det är därmed också lika förvånande med enskilda medarbetare som tycker att jobbet är slut när den formella arbetstiden är passerad. När Veckans Affärer intervjuade mig i ämnet i slutet av 2011 så fick jag övergripande mothugg på ledarplats av chefredaktören Anna Körnung, som menade att jag inte verkade få nog av mitt jobb: ”Någon mer som har funderat på denna oförmåga att disponera arbetstiden? Eller på vilken typ av toppledare vi har som spelar ner nästan allt annat än arbetet?” Ringde Pontus Schultz som varit chef på VA och beklagade mig. Han tyckte inte jag skulle bry mig, och inte ändra livsstil. Vi dunkade varandra i ryggen och fortsatte att tycka att allt är lika viktigt, att vi hinner med allt och att jobbet pågår hela tiden. Då, på Aktuellttiden från 1987, var jag periodvis både inrikeschef, biträdande Aktuelltchef, morgonchef och gjorde med jämna mellanrum reporterpass. Jag kan fortfarande minnas hur jag halv sex på morgonen cyklade från Bergsgatan på Kungsholmen i Stockholm till SVT på Gärdet. En treväxlad Crescent. Mitt i mina fokuserade tankar om vad som borde göras under dagen körde jag fel vid Karlaplan och trampade ut på Narvavägen och vidare ut över Djurgårdsbron. Förbi både Gröna Lund och Skansen. Tittade kort framåt och undvek att köra mot enkelriktat. Långt borta vid Manillaskolan på södra delen av Djurgården upptäckte jag min felkörning. Svor i ensamheten och vände om. Cyklade nu ännu fortare för att komma ikapp förlorad tid. Det blev säkert fem kilometer extra. Många gånger blev många mil. Väl framme, duschad och ombytt klev jag in på redaktionen och började ringa. Journalisten och numera KD-politikern Lars Adaktusson vet. Han blev ofta väckt av mig och dirigerad ut på jobb utan att passera arbetsplatsen. Det gällde fler, reportrarna Lisa Rennerstedt, Raija Lounavaara, Karin Andersson, Hans Larsson … Jag ville ha kontroll på allt och detaljstyrde gärna. Arbete från tidig mor-
18
gon till sen kväll. Satt på redaktionen och följde sena Aktuelltsändningen. Cykling hemåt efter 22.30. 1997 blev jag programdirektör för TV4 och medietidningen Resumés reporter Johan Såthe gjorde en intervju med mig. Det var första gången jag svarade att jag ansåg att dygnets 24 timmar inte räckte. När Johan Såthe kom tillbaka i december 2001, då jag blev vd på TV4 och fick samma fråga om hur mycket jag skulle jobba, så sa jag återigen att dygnets 24 timmar inte räcker till. Ordet ”ansåg” hade då blivit ordet ”insåg”. Insikten att mycket arbete inte alltid räcker om man tror att det är ett måste att vara med och styra och ställa överallt. Mellan de båda jobben hade jag varit på en chefskurs hos idrottsstjärnan och tv-programledaren från Fångarna på fortet – Gunde Svan. Han och hans fru Marie driver ledarskapsutbildning i Lokstallarna i Vansbro. För mig en betydelsefull ögonöppnare. Ögonen uppspärrade på vid gavel. Särskilt när Gunde berättade hur mycket han ”jobbade”. Han tränade jämt. Inte minst i dåligt väder. Han sökte upp de mest vidriga förhållanden för sin träning. Han detaljjusterade sin utrustning. Han vägde metallspetsen i skidstavarna och minimerade vikten. Han räknade ut exakt var vattenbärarna skulle stå under ett tävlingslopp så att han tappade så lite fart som möjligt. Han kalibrerade alla detaljer. Men han såg bara sig själv. Han, Gunde, visste bäst. Bättre än alla andra. Han såg inte sina medarbetare. Han såg inte sin vallningsexpert, som lade ner sin själ i att valla rätt. Lopp efter lopp. Exakt rätt valla enligt konstens alla regler. Gunde berättade hur han tog skidorna och fixade på lite valla själv. Varje gång. Reflexmässigt liksom. Och han insåg inte sitt misstag förrän han vid ett tillfälle såg bilderna före ett lopp på Sportspegeln i tv. I det här läget var det knäpp tyst i föreläsningssalen i Lokstallarna. Gunde hade redan pratat i en halvtimme när han kom till denna klimax. När Gunde mindes sitt misstag så blev han så berörd att han plötsligt sprang ut ur rummet. Sprang med stora älgkliv. Och stora tårar. Vi fortsatte att vara tysta. Så efter fyra–fem minuter kom den flerfaldige OS-guldmedaljören tillbaka. Bad om ursäkt. Förklarade att hans blindhet för alla runtomkring honom själv fortfarande gjorde ont. Det hjälper inte hur mycket du än tränar själv. Eller hur mycket du jobbar. Chefen kan inte dra alla vagnarna själv, som Gunde uttryckte saken. Andra i ledningen måste få vara med för att också få med sig de övriga medarbetarna. Även om chefen jobbar stenhårt! Och i det teamet, betonade Gunde, kan inte alla vara likadana. Det behövs snabba, vinnarskallar, eftertänksamma, analytiska, systematiska och spontana. Mycket mängd och mångfald.
19
Jag fick mig en tankeställare. Vi hade timmen innan varit indelade i grupper. Monolitiska grupper, likingar. En grupp med tävlingsfixerade. Röda, enligt Gundes färgskala. Sådana som jag. Och min chef Thorbjörn Larsson. Även informationschefen Helena Dyrssen. Vi skulle förflytta oss en viss sträcka, och på sträckan fanns det olika arbetsuppgifter. Vi sprang, vi ledde, vi var på väg att vinna … men på slutet gjorde vi fel och fick börja om från början. Ingen i gruppen hade efterlyst eftertanke och planering. Vi bara körde. Vi kom sist. Andra var analytiska. De blå. Det fanns många olika färger. De gula var sociala och pratsamma, snackade sig framåt. Vi röda ropade och skrek till varandra. Jobba mycket kräver motstånd. Full fart framåt kräver kritiska motfrågor. Lyssna på vad andra säger. Lyssna inte bara på dig själv. Jag hade säkert gjort samma fel som Gunde, många gånger. Mångfald skapar bättre framåtrörelse. Men fortfarande, som jag ser det, mycket jobb. Sov dåligt första natten. I Lokstallarna hade Gunde kört in ett helt tåg med lok och vagnar. Det var oerhört lyhört, och i kupén bredvid låg TV4:s vd Thorbjörn Larsson och snarkade likt åskan själv. Drog näven i väggen. Det blev tyst en minut, sedan mullrade det igång igen. Tänkte i timmar på att mitt lok kört för fort, att jag tappat vagnar på vägen. Att mitt tåg spårat ur. Vagnarna vält och rullat ut i terrängen. Kört för fort i en svår kurva. Halvdrömde med Thorbjörns snarkningar som ljudkuliss. Loket måste sitta ihop med vagnarna. Alla är med och drar. En viss nyansering med tiden. Men jag gjorde om fortkörningen då och då. Som vd på TV4 djupt försjunken i mobilen och mejlen och tankar som skickades till höger och vänster, ut i cyberrymden. Jag passerade t-banestationen Gärdet, min avstigningsplats. Tittade upp när tåget kom ut ur berget vid Kungliga Tennisstadion och Lidingövägen. Solen till attack, och jag plirade med ögonen och förstod när jag tittade ut genom fönstret att jag var på väg mot Ropsten. Hoppade av där. Andades häftigt på perrongen ute i fria luften. Inväntade hemgående tåg och vände åter till Gärdet. Hann ringa ett par jobbsamtal. Ungefär som cykelturerna ut på Djurgården. Småmuttrade för mig själv något om skärpning. TV4:s programdirektör Lasse Weiss och jag kunde tillsammans ondgöra oss över att det var få som jobbade sent. Det var relativt tomt på jobbet i helgerna. Lasse varnade för att vi höll på att bli som Försäkringskassan. Kanske inte bästa sättet att uttrycka saken. Som om de inte jobbade på Försäkringskassan. Lasse menade att våra jobb inte gick på stämpelklocka mellan 07.00
20
och 17.00. Det blev ett jädra hallå. Många tyckte att vi inte såg hur hårt de jobbade. Lasse stod på sig – såg faror i att vi flyttat in i ett nyrenoverat och fint hus, att vi var den största tv-kanalen i Sverige och att vinsterna började rulla in. Jag fyllde på med ett av mina favorituttryck – det är aldrig så farligt som när det går bra. Lade till att det gäller att inte luta sig tillbaka och tro att framgången är evig. Ständigt framåtlutad, ständigt vara medveten om att konkurrenterna vill ta över tätpositionen. Lasse Weiss och jag hade kamperat ihop på Aktuellt. Han hade värvat mig från SVT i Norrköping till nysatsning på Aktuellt med flera korta nyhetssändningar och en ny lång kvällssändning. Vi hade drivit på varandra till ständigt mer arbete. Vi gillade våra jobb. Det var som ett parallellt äktenskap. Vi hade predikat det myckna arbetets evangelium. Margareta, alltså min fru och tillika rektor på Katarina Södra skola på Söder i Stockholm, läser över axeln. Hon är chef för en låg- och mellanstadieskola. Drygt 70 lärare och fritidspedagoger. Ansvarig för 560 barn. Det är irriterande med någon över axeln. Margareta säger att hon inte håller med mig, och att jag kommer att få svidande kritik för fixeringen vid att jobba mycket. Att jag förenklar och hårdrar. Att jag pratar som en kvällstidning med krigsrubriker. Ingen fördjupning, inga nyanser. Blir lätt irriterad. Försöker förklara. Ger upp, jag reser mig och lämnar över tangentbordet. Skriv själv då! Margaretas inpass: Nej, det är inga problem att jobba mycket. Att trivas med tempot och gilla pulsen. Men att tro att alla i omgivningen skulle smittas av detta och jobba lika mycket (mer gick ju inte) var kanske aningen naivt. Du kan inte ha dig själv som måttstock på vad som är en normalt hög arbetsprestation. Men det är ett problem att ständigt vara någon annanstans mentalt. När man jobbar mycket så måste man också se till att vara närvarande, mentalt närvarande i andra sammanhang också. Då och då. Vid middagen med familjen till exempel. Eller när du skulle förhöra barnens läxor. Alla avbrutna meningar mitt i diskussioner. För att jobbtelefonen ringt. Och det alltid varit något viktigt. Något som måste ha din fulla uppmärksamhet genast. Du talar om Ohlssondöttrarna, som inte gifter sig med dinosaurier utan med moderna män. Jo, men någon gifter de sig uppenbarligen med. Och vad gör de moderna
21
männen? Står för markservicen? Knappast. För vore det så hade det ju inte hänt något. Bara ombytta roller. Och då vet jag inte om vi har gjort det möjligt för alldeles vanliga människor, som lever vanliga liv med barn och dagishämtningar eller gamla sjuka föräldrar, att bli chefer … Det blir oförenliga ståndpunkter. Vill inte ge mig. Bara retirera lite grann. Inser att Margareta klivit in i berättelsen. Och att hon kommer tillbaka. Behöver mothugg. Tesen, antitesen och syntesen. Annars segrar förnumstigheten. Minnet öppnar sig. Minns när jag var på sommarlov. Vi hade en sommarstuga i Bergslagen. Mellan Nora och Lindesberg i en liten by vid namn Järnboås. Jag satt och väntade på att pappa Adolf skulle komma. Det var så varje fredag till dess att pappa fick semester. Tryckte näsan mot stora fönstret på verandan. Såg ut över fälten och bort mot stora landsvägen. Pappa hade en ovanlig bil. Den hette Alvis. Tillverkades i England. Fanns inte så många av den sorten i Sverige. Den här var gräddvit på stänkskärmarna och svart i övrigt. Vi kallade den Maja Gräddnos. Den syntes på långt håll. Jag såg den i sommarljuset som en liten prick på landsvägen. När den dök upp så var det bara några minuter kvar så skulle pappa köra upp på grusgången. Sprang ut. Hörde motorljudet. När pappa klev ut ur bilen så kastade jag mig fram och klängde mig fast runt ena benet. De där fina kostymbyxorna med slag nertill. Pappa körde mig och mina syskon till badet. Vi behövde inte cykla. Ibland fick jag ligga i bagaget. Spännande. Kände av alla kurvor och gupp under den två kilometer långa resan till Finnsjöns badplats. Sedan kom söndagen. Pappa skulle åka tillbaka till jobbet. Varför? Varför detta eviga arbete, som alltid stal tiden? Det var ju vår tid. Vi skulle ju vara tillsammans. Varför var jobbet där? Varför kom jobbet emellan, tog pappa och stack iväg? Tryckte näsan mot fönstret på verandan igen. Såg Maja Gräddnos åka iväg borta på landsvägen. Fönsterrutan blev våt. Jag grät. Just då hatade jag pappas jobb. Detta jobb som ständigt gjorde mig besviken. Jag visste ju att detta skulle hända om och om igen. Längta, bli glad, lycklig i samvaron och sedan bli besviken. Hur många gånger hade jag inte intalat mig själv när mina barn Clara, Hugo och Amanda längtat: kvalitetstid är viktigare än mängden timmar. Så sa jag till mig själv. Så argumenterade jag med mig själv och mot alla andra. Med mobilen i örat och Muminboken framför näsan. Högläsning för barnen, och prat med jobbet. Även kvalitet är relativt. Definieras av den som bestämmer över tiden. Jag reste också iväg. Ständigt. Jag kom tillbaka och
22
kände barnen klänga runt benen. Vi skrattade och for runt i lägenheten som projektiler. Sedan for jag iväg. Reste. Kom inte tillbaka på flera dagar. Ibland veckor. När jag hörde av mig på telefon och bad att få prata med Clara så vägrade hon. Margareta försökte förklara. Besvikelsen satt kvar, hon ville inte väcka längtan till liv. Hon visste att jag skulle svika igen. Hugo pratade inte heller i telefon. Ger mig inte, retirerar lite. Och lite till. Jobba mycket, hela tiden och få tid till allt och alla. Kanske, kanske inte. Margareta: Ja, jag kommer tillbaka. Det låter som Mårran i Mumindalen. Ropet ekar ut i natten och allt fryser till is. Jag kommer tillbaka! Nej, jag är inte Mårran. Inte heller bitska och argsinta Lilla My. Kanske Muminmamman, som vänligt försöker säga att det inte handlar om att vinna eller förlora. Inte heller rätt eller fel. Din ständiga tävlingsinstinkt skapar ofta svart eller vitt. Det behöver inte vara så. Det är förvisso bra med enkelhet. Det blir tydligt. Det går att förstå. Men verkligheten är mer komplicerad. Jag tror ibland att du ställer de högsta kraven på dig själv. Du får aldrig tveka. Du måste veta. Du ska ligga före alla andra. Du tävlar hela tiden – mot dig själv. Och då måste du jobba mest av alla. Tänker du argumentera emot detta också? Tänk om jag skulle få sista ordet? Eller kanske Alice, 8 år och ett av barnbarnen. Vi samlas som vanligt på landet. Det är midsommarafton 2014 och Alice har gjort teckningar till oss alla. Hon skriver mer än hon ritar. Och är noga med instruktionerna. Våra bilder hör ihop. Till dig skriver hon: ”Glad Midsommar morfar (jobbkillen) önskar Alice.” Och i din pratbubbla står det: ”Jag kan inte göra nått just nu, jag måste jobba.” Och mig ger hon råd genom att i min pratbubbla skriva: ”Men Jan, sluta jobba. Du måste sluta sitta framför datorn och jobba. Du måste införa jobbtid och skärmtid!”
23
Vilade inte på den sjunde dagen. Jobbade. Så även den åttonde dagen. Det här är en ytterligheternas berättelse. Om bristen på civilkurage. Om beordrad lojalitet. Om ja-sägarkompanier. Om sista radens testamente. Raka led och strikta kolumner. Men också en historia om mod. Om skratt och tårar. Om rädsla. Om energi och engagemang. Och om att vara chef. Om en journalists slingriga väg. Om att försöka vara vd. Åtta dagar i veckan.
www.norstedts.se ISBN: 978-91-1-305986-0
Jag tar dig med till många möten och händelser. Du får träffa ministrar, kungligheter, idrottshjältar, artister, direktörer, publicister, en och annan indian. Och några till. Letar efter känslorna, efter patos, efter människor som vågar. Som inte tänker fyrkantigt. Som släpper sargen och excel-arken. Ja, de finns. De är många fler än du tror.