Sten Rylander
Nelson Mandela – tolerans och ledarskap
historiska media
Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se
© Historiska Media och Sten Rylander 2012 Faktagranskning: Anders Möllander Omslag: Anette Rasmusson Omslagsbilder: framsidans foto © Dave Hogan/Getty Images/ All Over Press; fliken © Hans Gedda Foto för- och eftersättsblad: © Friedrich Stark/Alamy/All Over Press Kartor: Lönegård & Co Layout: Stilbildarna i Mölle, sbmolle.com Tryck: ScandBook, Falun 2012 Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 ISBN 978–91–86297–87–9
Innehåll
Förord av Ingvar Carlsson
9
Inledning 11 Prolog: Madiba Magic
15
1. Sydafrika under apartheid och framväxten av ANC
23
2. Uppväxt och utbildning, familj och vänkrets
39
3. Mandela som politiker fram till 1964
51
4. Fängelseåren
81
5. Internationell solidaritet och antiapartheidrörelsen
105
6. Frigivandet 1990 och tiden fram till valen 1994
114
7. Winnie Mandela och Graca Machel
144
8. Nelson Mandela som president 1994–99
151
9. Nelson Mandela och Thabo Mbeki; HIV/aids
177
10. Sveriges stöd till ANC och kampen mot apartheid
188
11. Tiden efter Mandelas avgång som president
217
Epilog 227 Appendix. Mandelainstitutionerna och andra organisationer
240
Kronologi 274 Förkortningar 277
Kartor 280 Noter 282 Referenser 306 Personregister 312
”Be the change that you seek” Mahatma Gandhi
En av v책r tids mest beundrade politiska ledare portr채tterad av Hans Gedda.
Förord När Nelson Mandela frigavs 1990, efter 27 år i fängelse, valde han att som första land utanför Afrika besöka Sverige. I egenskap av svensk statsminister var det med stor glädje och värme jag hälsade honom välkommen till vårt land. Det var en av de mest minnesrika och känslomättade händelserna i mitt politiska liv. Senare under besöket vände sig Nelson Mandela direkt till svenska folket med följande ord: I dag är det många som vill vara våra vänner. Det gläder oss. Men vi glömmer aldrig dem som gav oss sitt stöd när vi hade det svårt.
I början av år 1995 inbjöds jag till ett officiellt besök i Syd afrika. Nu hälsade Nelson Mandela mig välkommen till sitt land i egenskap av den förste demokratiskt valde presidenten. Jag kommer särskilt ihåg besöket i parlamentet, där flera ledamöter talade till mig på svenska. De hade kommit som flyktingar och studerat eller arbetat hos oss. Det svenska stödet till kampen mot apartheid började tidigt, det hade en imponerande bredd och blev alltmer massivt. Det är en historia värd att minnas och det är viktigt att den blir dokumenterad. Historien kan inte skrivas utan huvudpersonen Nelson Mandela. I svenska demonstrationståg såg vi år efter år plakat med texten ”Frige Nelson Mandela”. Hans insatser efter frigivandet blev lika avgörande. Det var inte en bruten eller hämndlysten man som lämnade fängelset bakom sig. 9
nelson mandela
När han kom ut i friheten blev hans budskap till Sydafrikas folk en maning om försoning och samarbete till både anhängare och motståndare. Kampen mot apartheid kunde mycket väl ha slutat i en blodig uppgörelse. Hans insatser blev avgörande för att övergången till frihet och demokrati i Sydafrika faktiskt blev fredlig. För omvärlden blev han ett föredöme. Nelson Mandela är Afrikas mest lysande politiska ledare och en av världens mest betydande statsmän under 1900-talet. Sten Rylanders bok ger oss möjlighet att lära känna och förstå människan och politikern Nelson Mandela, den moderna utvecklingen i Sydafrika och Sveriges spännande och viktiga del i kampen mot apartheid. Genom sitt arbete har han kommit i nära kontakt med nyckelpersoner som påverkade händelseutvecklingen och med sakfrågorna. Sten Rylander har skrivit en bok fylld av kunskap och engagemang. Den hjälper oss att minnas och lära av en dramatisk kamp mot rasism och för mänskliga rättigheter med en lysande huvudperson i centrum: Nelson Mandela. Ingvar Carlsson
10
Inledning Nelson Mandela är en av vår tids mest kända politiker i världen. Hans liv och insats som ledare för African National Congress (ANC) under flera decennier har varit avgörande för Sydafrikas omvandling från en globalt föraktad och rasistisk nation under apartheidregimens dagar till en majoritetsstyrd demokrati. Den litteratur som har vuxit fram om Mandelas liv är omfattande, vilket framgår av bibliografin.1 Finns det då behov av en svensk bok om Nelson Mandelas liv? När jag fick frågan om jag var intresserad från Lena Amurén på bokförlaget Historiska Media sommaren 2010 – sedan hon hade hört mig tala om Afrika och Nelson Mandela i ett program i Sveriges Radio – tvekade jag inte att ge ett positivt svar. Jag delar hennes åsikt att även om de flesta känner till namnet Nelson Mandela behöver mer göras för att Mandela och hans unika gärning skall bli mer tillgänglig för en bred allmänhet, inte bara i Sverige utan även internationellt. Mandela är en ikon, men hemligheterna bakom hans ledarskap förtjänar att spridas mer. Gott politiskt ledarskap är en bristvara överallt i världen, inte minst i Afrika, och man kan bara hoppas att många låter sig inspireras av Mandelas positiva exempel. Efter att ha arbetat drygt trettio år i och med Afrika, inte minst med befrielserörelserna i södra Afrika under kampen för nationell självständighet och majoritetsstyre, vill jag gärna försöka tillföra både den kunskap jag har om Nelson Mandelas utveckling och hans tid och mina personliga erfarenheter av honom. Inte minst har jag haft nära och värdefulla kontakter 11
nelson mandela
med många personer i Sydafrika och den region som utgjort Mandelas närmaste omgivning under olika perioder av hans liv. En annan anledning till att boken behövs är Sveriges långvariga och aktiva roll i det sydafrikanska dramat samt det massiva svenska stödet till ANC och många andra organisationer i den utdragna kampen mot apartheid. Detta stöd är inte väl känt vare sig för den breda svenska allmänheten eller internationellt. Visserligen finns detaljerad information om Sveriges roll och om det svenska biståndet i dessa sammanhang i Tor Sellströms imponerande dokumentation Sweden and National Liberation in Southern Africa i två volymer: Formation of Popular Opinion (1950–1970) och Solidarity and Assistance (1970–1994) samt i den kompletterande intervjusamlingen Regional and Swedish Voices, utgivna av Nordiska Afrikainstitutet år 1999 och 2002 med stöd av Sida. Tor Sellström, som kanske är den svensk som har de djupaste kunskaperna om Sydafrika och södra Afrika, har varit en inspiratör i arbetet med boken, särskilt i det inledande skedet. Viktig information finns även i den serie skrifter som utgavs 2006–2007 under samlingsrubriken Folkrörelsernas solidaritetsarbete med södra Afrika, producerad av Afrikagrupperna i Sverige i samverkan med Palmecentret, Praktisk Solidaritet och Sveriges Kristna Råd med stöd av Sida via Nordiska Afrikainstitutet. Men all denna dokumentation har haft svårt att nå ut till den breda allmänheten. I denna berättelse om Nelson Mandelas liv har jag därför vävt in information om Sveriges roll och om det svenska stödet när så har varit relevant. Jag vill rikta ett varmt tack till Dag Hammarskjöld Foundation, som har utgjort en bas vid författandet av en stor del av boken och där jag är senior adviser. Jag är vidare tacksam för stöd från Nelson Mandela Foundation i Johannesburg och från Stellenbosch Institute for Advanced Study (STIAS) eller Wallenberg Research Centre i Stellenbosch norr om Kapstaden, 12
inledning
där jag var Research Fellow under oktober och november 2011. Under tiden i Stellenbosch utarbetades bokens appendix om de så kallade Mandela-institutionerna som skall föra arvet efter Nelson Mandela vidare, om vissa andra organisationer som är relevanta i sammanhanget samt om besöksmål i Mandelas hemtrakter i Östra Kapprovinsen, tidigare Transkei. Jag är tacksam för samarbete och stöd från följande personer i Sydafrika och Namibia som jag hade möjlighet att intervjua under arbetet med boken och som har arbetat nära Mandela under olika skeden: Kader Asmal, Niel Barnard, George Bizos, Willie Esterhuyse, Jakes Gerwel, Pallo Jordan, Ronnie Kasrils, Ahmed Kathrada, Barbara Masekela, Thabo Mbeki, Aziz Pahad, Albie Sachs, Dave Steward, Andimba Toivo ya Toivo och Desmond Tutu. Följande personer i Sverige har haft vänligheten att ge råd samt läsa och kommentera olika delar av manuskriptet: Lasse Berg, Lena Blomstrand, Sven Hamrell, Bertil Högberg, Birgitta Karlström Dorph, Klaus Misgeld, Anders Möllander, Bertil Odén, Kaj Persson, Pierre Schori, Kristina Svensson, Bengt Säve-Söderbergh, Peter Tejler, Anita Theorell, Magnus Walan samt Ingrid och Magnus Åberg. Jag är tacksam för deras konstruktiva bidrag i processen. Det har varit en sann glädje och tillfredsställelse att samarbeta med mitt förlag Historiska Media under arbetets gång – såväl med bokens inspirerande initiativtagare Lena Amurén som med min nogsamma redaktör Christina Sejte. De har även gjort ett stort jobb med att komplettera texten med ett bra bildmaterial. Slutligen ett särskilt tack till min älskade livspartner Berit Rylander. Utan hennes konstruktiva stöd och uppmuntrande insatser i alla lägen skulle boken aldrig ha kommit till stånd. Sten Rylander 13
Prolog
Madiba Magic Nelson Mandela har kommit att bli en av vår tids stora ikoner, som har påverkat och inspirerat många ledare och miljontals människor över hela världen. Han har också fått betala ett högt personligt pris för att ha lett kampen mot en av världens mest brutala förtryckarregimer. Apartheidsystemet i Sydafrika stod inte bara för ett hårdhänt politiskt förtryck mot befolkningsmajoriteten utan även för en utstuderad och öppet rasistisk diskriminering, som gynnade den lilla vita minoriteten. Tjugosju år i fängelse är en lång tid. Och det var inte vilket fängelse som helst: större delen av denna långa tid – arton år – tillbringade Mandela på Robben Island utanför Kapstaden under svåra förhållanden, som bland annat innefattade hårt straffarbete i ett kalkbrott. Det faktum att Mandela lyckades ta sig obruten ur denna oerhört svåra period och dessutom med en stark och intakt tro på frihet, demokrati och jämlikhet för alla utgör en väsentlig del av den magi som har kommit att byggas upp kring honom. Ytterst få ledare i världen har varit med om något liknande och klarat en så lång nedbrytande process som det här var fråga om. Och ytterst få har klarat av att ta sig ur ett förnedrande underläge och förvandla det till motsatsen: en spektakulär och strålande seger över de onda och förtryckande krafterna och för demokrati och majoritetsstyre. Ändå är det något annat som särpräglar den utstrålning som kringgärdar Nelson Mandela. Styrkan och den envetna 15
nelson mandela
och obrutna tron på de grundläggande demokratiska värdena är nödvändiga i sammanhanget. De räcker långt i sig. Men det som fortfarande gör Mandela så speciell i dagens värld är andra kännetecken, som inte är så vanliga inom det internationella ledargarnityret i övrigt: ödmjukheten, toleransen, den elekt rifierande kraften att inspirera andra till positiva tankar och gärningar, förmågan att lyssna även på politiska motståndare, förmågan att förlåta, att vända blad och gå vidare mot det som betyder mer i det långa tidsperspektivet. Det är här vi finner den viktigaste nyckeln till det som har kommit att kallas Madiba magic efter Mandelas klannamn Madiba. Man kan fråga sig hur det kommer sig att Nelson Mandela så tydligt och uppenbart framstår som ikon och ledargestalt. En viktig faktor som vi kanske inte alltid tänker på är det genombrott och den intensiva utveckling som har ägt rum inom media sedan Mandela frigavs för drygt tjugo år sedan. Det har gjort Mandela känd och beundrad världen över på ett sätt som inte var möjligt när det gäller tidigare ledargestalter som Mahatma Gandhi, Lech Walesa eller Aleksander Solzjenitsyn.1 Medial uppmärksamhet och framtoning betyder – på gott och ont – mycket i dagens politiska verklighet. En som ligger nära till hands vid jämförelser med Mandela är Aung San Suu Kyi i Burma. Även hon har betalat ett högt personligt pris för sitt engagemang genom den långa tiden i isolering och husarrest. Och även hon är till synes obruten i kampen för frihet och demokrati och besjälad av tolerans och ödmjukhet. Just tolerans och personlig ödmjukhet är något som många normalt inte förknippar med en stark och framgångsrik politisk ledare. I södra Afrika finns andra ledargestalter som står i bjärt kontrast till allt det som Nelson Mandela står för. En är Robert Mugabe i Zimbabwe som – vilket framgår senare i framställningen – alltid har haft problem med Sydafrika och ANC och som aldrig har kunnat förlika sig med det faktum att 16
madiba magic
Nelson Mandela är en så mycket större och mer respekterad politisk ledare än han själv. Jag har ett favoritcitat från Mandela från år 2001 som just handlar om tolerans som ett av de bästa verktygen vid problemlösning och samhällsbyggande i stort – och där säkert Robert Mugabe funnits i åtanke. Jag har använt citatet i många olika sammanhang under mitt arbete som svensk ambassadör i Zimbabwe 2006–2010 i förhoppning om att det skulle kunna inspirera till en annan och mer positiv utveckling i landet. Bristen på tolerans och Mugabes oförsonlighet har varit en huvudorsak till de djupa problem som Zimbabwe tyvärr har hamnat i. Citatet lyder:2 Vi måste välkomna åsiktsskillnader. De kommer alltid att finnas där. Ett av de mest effektiva verktygen när det gäller att handskas med olika åsikter är tolerans – förmågan att ta kritik och att inte individualisera den, även om en prominent person särskilt identifieras och blir en måltavla för kritiken. Tolerans är ett av de bästa sätten att lösa större nationella frågor och problem.
Jag har själv sammanträffat med Nelson Mandela några gånger och jag kommer aldrig att glömma dessa tillfällen. De kommer alltid att framstå som definitiva höjdpunkter i det intressanta och engagerande liv jag haft förmånen att leva genom arbetet för frihet och demokrati i södra Afrika under många år. Första gången var i Sverige i mitten av mars 1990 bara några veckor efter frigivningen i Sydafrika. Mandelas första internationella resa utanför Afrika gick just till Sverige, och inte bara på grund av de nära relationer som hade utvecklats mellan Sverige och ANC under den långa och svåra kampen mot apartheid. ANC:s ledare under exiltiden och Mandelas mycket nära vän och samarbetspartner Oliver Tambo befann sig just då på Ersta sjukhus för behandling efter ett slaganfall 17
nelson mandela
ett halvår tidigare. Återföreningen mellan Mandela och Tambo, som lett ANC:s kamp i exil under hela Mandelas fängelsetid, var prioriterad och viktig av sentimentala skäl – de hade inte träffats eller sett varandra sedan 1962 – men än mer för den fortsatta kampen för snabba förändringar i Sydafrika. När flygplanet rullade in på Arlanda stod jag i det uppställda ledet för att välkomna Mandela. När han sedan kom fram till mig presenterades jag av utrikesdepartementets protokollchef som Sveriges tillträdande ambassadör i det inom kort fria och självständiga Namibia (självständighetsfirandet skulle äga rum i Windhoek bara någon vecka senare). Mandela stannade till, log sitt breda leende, såg mig i ögonen och gratulerade mig till det nya och viktiga uppdraget. Han framhöll att Namibias självständighet och SWAPO:s seger i det första valet var en stor och viktig seger även för ANC och kampen mot apartheid. Han önskade mig varmt lycka till i Namibia. Jag var ju inte ensam där ute på plattan; minst 25–30 andra fanns uppställda i det mottagande ledet och jag är säker på att Mandela ägnade flertalet av dem motsvarande uppmärksamhet. Det är ju hans signum. Men jag kände mig totalt upplyft och inspirerad av den korta konversation som utspann sig mellan oss. Den andra gången var i Windhoek några år in på 1990-talet då Nelson Mandela gjorde sitt första officiella besök i Namibia. Han var nöjd med utvecklingen i Namibia, som med Sam Nujoma i spetsen hade slagit in på en mjuk övergångslinje med stark inriktning på nationell försoning. Mycket av fokus låg i stället på den bekymmersamma utvecklingen i Angola. Någorlunda väl genomförda val hade genomförts 1992 med MPLA som segrare men med avsevärd representation för oppositionsrörelsen UNITA. Praktiskt taget alla inom UNITA:s högsta ledning utom Jonas Savimbi var beredda att acceptera nederlaget och jobba vidare inom de ramar som den nya demokratin uppställde. Men för Savimbi var detta inte nog: 18
Nelson Mandela och Sten Rylander i Windhoek. Foto: privat.
genom hans beslut att inte acceptera valresultatet återupptogs inbördeskriget och hundratusentals angolaner miste livet under de följande två åren. Det måste ha varit en plågsam erfarenhet för Mandela och något som säkert ytterligare befäste hans beslutsamma inriktning på försoning inför den svåra övergång som stod för dörren i Sydafrika. Efter avgången som det demokratiska Sydafrikas förste president 1999 åtog sig Nelson Mandela att ta över efter Tanzanias förre president Julius Nyerere som medlare i konflikten i Burundi. Nyerere dog i oktober 1999 och det var viktigt att en annan stark och respekterad afrikansk ledare fortsatte medlingsarbetet. I Rwanda hade situationen stabiliserats efter folkmordet 1994, men läget var fortfarande spänt i Burundi 19
nelson mandela
och nya massakrer kunde inte uteslutas. Jag var vid denna tid ambassadör i Tanzania och följde på nära håll den förhandlingsprocess om Burundi som ägde rum i Arusha i norra Tanzania. Jag träffade Mandela flera gånger under denna tid, och det rådde ingen tvekan om att han åtog sig uppdraget med entusiasm och stora förväntningar. Han kände det som en lättnad att lämna över presidentskapet och att nu få ägna sig åt andra insatser i litet friare former. Mandela gjorde en storartad insats som medlare i Burundi. Liksom Nyerere insisterade han på ett brett deltagande från burundisk sida, vilket innebar att över tjugo partier eller rörelser deltog i processen. Han lade ned stor kraft och all sin prestige på att övertyga de burundiska parterna om att det låg i deras eget och nationens intresse att se till det som förenar och att bygga på nationell försoning och sammanhållning. Problemet var bara att Mandela talade för döva öron. Man ville eller kunde inte lyda de goda råden från sin medlare, utan var och en slogs ohejdat för sitt lilla revir i sammanhanget. Kanske var det så att Mandela var för ”stor” i förhållande till dem han hade att göra med. Sydafrika ansåg också efter en viss tid att det var att misshushålla med Mandelas krafter om inte gensvaret från Burundi var mer positivt. Efter knappt två år lämnade en besviken Mandela processen och ersattes av Sydafrikas dåvarande vicepresident Jacob Zuma. Det skulle sedan komma att ta ytterligare ett par år innan det slutgiltiga genombrottet i förhandlingarna kunde ske, och då först sedan partiet CNDD-FDD under ledning av Pierre Nkurunziza hade accepterat att dras in i processen. Nkurunziza blev president i Burundi 2005. Richard Stengel, som bistod Mandela vid utarbetandet av själbiografin Long Walk to Freedom, framhåller att Nelson Mandelas unika ledarskap har haft många bottnar och bygger på olika erfarenheter som tillsammans har format en dynamisk helhet.3 Som ung pojke satt han vid de traditionella ledarnas 20
madiba magic
fötter i Transkei och lyssnade till deras historier om hur tidigare xhosa-hövdingar kämpade för att tillvarata sitt folks intressen. Från dem lärde han sig konsten att lyssna och styra på basis av kollektiva beslut snarare än genom dekret och utövande av individuell makt. Från sina engelska rektorer och lärare under skoltiden lärde han sig betydelsen av studier, respekt och disciplin. I Fort Hare lyssnade han på Winston Churchills tal under andra världskrigets inledningsskede och såg hur en ledare kunde inspirera en hel nation. I Johannesburg lärde han sig från sin mentor Walter Sisulu hur man kan uppnå sina mål genom att vara pragmatisk och realistisk. Och från sin kollega och nära vän Oliver Tambo lärde han sig att kontrollera sina känslor, att vara tålmodig och att inte reagera alltför snabbt. Under sin afrikanska resa 1962 imponerades han av Tanganyikas president Julius Nyerere och dennes modesta och anspråkslösa hållning som ledare för sitt land. Men han tog även intryck av kejsar Haile Selassies kungliga värdighet. Under de många åren på Robben Island och i fängelse blev Mandela sedan på många sätt sin egen lärare. Det var under denna tid han mognade som politiker och ledare. Och det var här och under inflytande av Walter Sisulu som han utvecklade och förfinade sitt grundkoncept som ledare: att inkludera andras åsikter, att sluta fred med rivaler och motståndare, att ständigt eftersträva konsensus och – inte minst – att inte vara rädd för att leda utifrån egna övertygelser och värderingar.
21