Simon Lindgren är docent i sociologi vid Sociologiska institutionen, Umeå universitet, där han är verksam som lärare och forskare med inriktning mot mediestudier, diskursanalys och internetforskning.
Marianne Liliequist, professor i etnologi vid Institutionen för kultur och medier, Umeå universitet.
Populärkultur – teorier, metoder och analyser har som sin främsta ambition att uppmuntra läsaren att göra sina egna analyser. Boken rustar läsaren med en flexibel verktygslåda för att analysera och bättre förstå populärkultur och de betydelseskapandeprocesser som den stimulerar hos publiken. Den kan användas i många olika undervisningssammanhang inom t.ex. medie- och kommunikationsvetenskap, sociologi, Cultural Studies, antropologi och pedagogik. Peter Dahlgren, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Sociologiska institutionen, Lunds universitet.
Best.nr 47-08953-6
Tryck.nr 47-08953-6-00
omslag.indd 1
Teorier, metoder och analyser
Boken innehåller en systematisk och omfattande genomgång av olika analysmetoder och en intressant diskussion av de olika definitionerna av begreppet populärkultur. Författaren har lyckats förklara svårbegripliga teoretiska tankegångar på ett pedagogiskt sätt genom att exemplifiera flitigt med aktuell populärkultur, ha ett återkommande analytiskt övningsexempel och många underfundiga illustrationer.
Populärkultur
Populärkulturen både uttrycker och bidrar till formandet av många människors känslor, värderingar, tankar, drömmar och livsstilar i dagens samhälle. Men vad står egentligen begreppet populärkultur för? Och kan populärkultur analyseras vetenskapligt? Går det egentligen att forska om film, tv, rockmusik och YouTube? Är verkligen hollywoodproducerade romantiska komedier, publikfriande reality-tv och serietillverkade popartister värda akademikers uppmärksamhet? Frågor som dessa besvaras i Populärkultur – teorier, metoder och analyser. Boken har i denna andra reviderade upplaga försetts med nytt bildmaterial, uppdaterade exempel och nya illustrativa analyser. I boken förs en rad teoretiska och metodologiska angreppssätt samman i en övergripande modell för populärkulturanalys. Med hjälp av denna kan vi bättre förstå vad populärkulturen betyder, hur den gör det, varför den gör det och med vilka sociala och kulturella konsekvenser.
SIMON LINDGREN
Populärkultur
Teorier, metoder och analyser
Simon Lindgren
2:a an g uppla
09-02-16 13.49.04
Populärkultur – teorier, metoder och analyser ISBN 978-91-47-08953-6 © 2009 Författaren och Liber AB Förläggare: Peter Söderholm Omslag och typografi: Fredrik Elvander Sättning: Blå Huset Upplaga 2:1 Tryckt på miljövänligt papper Tryck: Sahara Printing, Egypten 2009 Bildrättigheter: Blu/Designbyrån Yvonne 141 Digital Vision 61, 109, 189, 207 Digital Vision, Superheroes 149, 157, 160, 172 Gamma 200 IBL Bildbyrå / Everett Collection 34, 75, 137, 199 PhotoDisc, Backgrounds & Objects 107 PhotoDisc, Pop Occupations 23, 35, 41, 59, 119 PhotoDisc, Pop Life 9, 15, 21, 25, 31, 53, 59, 66, 116 Reuters Fred Prouser 186 Scanpix / Marvel Characters, Inc. 57 Scanpix / Corbis 85 Scanpix / AP/ Susie Allnut 193 Sjöberg Bild / Snap Photo Library 128, 174 Stills 167 Topham 138
KOPIERINGSFÖRBUD Detta verk är skyddat av upphovsrättslagen. Den som bryter mot lagen om upphovsrätt kan åtalas av allmän åklagare och dömas till böter eller fängelse i upp till två år samt bli skyldig erlägga ersättning till upphovsman/rättsinnehavare. Liber AB, 205 10 Malmö tfn 040-25 86 00, fax 040-97 05 50 www.liber.se Kundservice tfn 08-690 93 30, fax 08-690 93 01
Populärkultur_uppl2.indd 4
09-02-16 13.51.19
Innehåll Förord till andra upplagan
7
1. Vetenskapen om det vardagliga Bokens vetenskapliga sammanhang: cultural studies Bokens nyckelbegrepp: text Bokens studieobjekt: populärkultur
9 11 14 17
2. Vad är populärkultur? Mot en populärkultursociologi /kultur/ Sammanfattning populär/kultur Sammanfattning populär/kultur/sociologi En tredimensionell analysmodell Steg 1: Att välja ut en populärkulturell text
25 26 27 30 31 45 47 48 50
3. Två buzzwords: konstruktion och representation Socialkonstruktionism Representationer och representationssystem Sammanfattning
53 54 57 60
4. Textuell analys: semiotik och strukturalism Semiotik Tecken och deras funktioner Om langue och parole Strukturalism Sammanfattning Kulturella myter Populärkulturens mytologier Bildtext – denotation – konnotation Bortom strukturerna? Sammanfattning
61 62 63 71 73 73 74 77 82 86 88
Popula rkultur_uppl2.indd 5
09-02-12 12.39.34
Troper 89 Genre – intertextualitet 92 Synkron och diakron analys 94 Narrativ 96 Steg 2: Textuell analys 99 Bildens betydelser – en läsning av Mach3 Turbo Champion 101
Popula rkultur_uppl2.indd 6
5. Kontextuell analys: diskurser och subjektspositioner Text och kontext Steg 3: Kontextuell analys Sammanfattning Att svälja det röda pillret – diskursanalys i praktiken Att utvidga diskursanalysen A. Manlighet i kris B. Moralisk fostran och reality-tv
109 118 125 125 127 132 133 140
6. Sociohistorisk analys: text och samhälle Steg 4: Sociohistorisk analys Populärkultur och marxism Populärkultur och ideologiteori Populärkultur och postmodernitet Populärkultur och feminism Populärkultur och postkolonial teori Populärkultur och globalisering Slutord
149 151 152 159 162 170 175 182 192
7. Buffy, Bond och det mångperspektivistiska pusslet Om mångperspektivistisk analys Bondstudier och Buffystudier Forskare eller fan?
193 195 197 203
Epilog: Den omedelbara upplevelsen
207
Referenser
213
Register
227
09-02-16 09.45.27
Förord till andra upplagan När Populärkultur kom ut 2005 hade jag ingen tanke på att jag skulle få chansen att ge ut den i en andra upplaga. Visst fanns formuleringar i förlagskontraktet som handlade om vad som skulle komma att ske ”vid en eventuell andra upplaga”, men det kändes mest som något som bara stod där av formella skäl. Att en så pass nischad lärobok som den här skulle bli slutsåld kunde jag aldrig tro. Men jag hade fel, och det gläder mig. Jag vill tacka alla er som har använt boken under de fyra första år som den har existerat. I skrivande stund ingår den som kurslitteratur vid mer än tio universitet och högskolor runt om i Sverige. Det är fantastiskt kul att så många undervisande kolleger har funnit boken användbar, men ännu roligare att faktiskt en del studenter har hört av sig med såväl frågor och funderingar som positiva omdömen om bokens innehåll. Det värmer också att se att många studenter i uppsatser och examensarbeten har funnit den användbar som referens. Min drivkraft när jag skrev Populärkultur var viljan att på ett så lättillgängligt sätt som möjligt förmedla många av de snåriga och abstrakta begrepp och teorier som florerar inom medie- och kulturforskningen. Att lärare införlivar den i sina kurser och att studenter faktiskt tycks använda den är förstås det bästa betyg jag hade kunnat få. Än mer smickrande är det att boken inte bara har hittat in på specialiserade kurser om populärkulturanalys utan också på kurser i exempelvis genusvetenskap och inom lärarutbildningen. Givet allt detta har det varit inspirerande att förbereda denna andra upplaga för publicering. Revideringarna består för det första i att boken har uppdaterats rent formgivningsmässigt. I anslutning till detta har också en del ordval setts över. Bland annat har jag ersatt det lätt föråldrade begreppet ”dokusåpa” med det idag oftare använda, och bredare, begreppet ”reality-tv”. I första upplagan höll jag också lite nördigt fast vid termen ”semiologi”, eftersom det var Saussures egna begrepp för ansatsen. Vid senare genomläsningar har jag öns-
7
Popula rkultur_uppl2.indd 7
09-02-12 12.39.35
Förord
kat att jag istället hade använt det mer väletablerade – och faktiskt synonyma – ”semiotik”. Detta har jag nu fått chansen att åtgärda. För det andra har en hel del av de många små exemplifieringar som genomsyrar texten ersatts eller utökats. Detta för att populärkulturella uttryck och referenspunkter som härrör från perioden mellan 2005 och 2009 också ska finnas med. Om än i form av korta omnämningar har således nu exempelvis Bonde söker fru, High School Musical, Juno, Du är vad du äter och Låt den rätte komma in tagit plats bland bokens sidor. Det tidningsomslag från oktober 2004 som fungerade som genomgående exempel i första upplagan har ersatts av ett motsvarande från november 2008. För det tredje, och kanske mest påtagligt i en substantiell bemärkelse, har den första upplagans femte kapitel tagits bort. Detta innehöll två utförliga exempel på semiotiska analyser. I den andra upplagan har ett av dessa sparats – som semiotiskt analysexempel – medan jag har skrivit en helt ny del med exempel på diskursanalyser. I stort kommer ändå du som har tidigare erfarenheter av den här boken att känna igen dig. Förhoppningsvis finns förtjänsterna med den ursprungliga versionen kvar, och jag hoppas också att revideringarna upplevs tillföra något positivt. Dig som är nytillkommen läsare hälsar jag välkommen. Om boken så bara är en bråkdel så rolig att läsa som den har varit att skriva så har du en trevlig stund framför dig. Umeå den 19 januari 2009 Simon Lindgren
8
Popula rkultur_uppl2.indd 8
09-02-12 12.39.35
Vetenskapen om det vardagliga
1
Den musik som strömmar ur radion på morgonen, texten på baksidan av flingpaketet, reklambilderna på busshållplatsen, sms, snabbmatslunchen, jeansen, aftonbladet.se, Bonde söker fru, Nintendo Wii, Vecko-Revyn, fotbolls-EM och ViktVäktarna. Populärkulturen finns överallt omkring oss och den är något som alla kan relatera till. Den genomsyrar onekligen vår vardag. Men är den något som man kan, eller bör, bedriva vetenskap om? Det svar som den här boken ger är jakande. Medier – tv, reklam, Internet – präglar det sociala livet alltmer, och det är genom dessa som vi tillägnar oss, tolkar och bearbetar avgörande delar av vår kunskap om oss själva och om världen. Populärkulturen såväl uttrycker, som bidrar i formandet av, det stora flertalet människors känslor, attityder, tankar, drömmar och livsstilar. Trots detta kan populärkulturforskning fortfarande sägas vara ett något förbisett område. Den brittiske kulturteoretikern Raymond Williams konstaterar exempelvis i sin bok The Sociology of Culture (1981/1995) att kultursociologin – trots sin stora spännvidd av perspektiv och metoder – ibland har betraktats som tvivelaktig: 9
Popula rkultur_uppl2.indd 9
09-02-12 12.39.35
Kapitel 1
I relation till sociologins traditionella kategorier betraktas kultursociologin som ett suspekt område. I vanliga förteckningar över sociologiska underavdelningar hamnar den, om den alls kommer med, mycket långt ner: inte bara efter ”the hard stuff ” (klass, industri och politik, familjesociologi eller kriminologi), utan som en övrig kategori efter de mer väldefinierade fälten för religionssociologi, utbildningssociologi och kunskapssociologi (Williams 1981/1995:9, författarens översättning).
Även om populärkulturen har blivit alltmer legitim som studieobjekt under den tid som gått sedan Williams noterade detta, stöter man allt som oftast på liknande rangordningar ännu idag. Musikvetaren Lars Lilliestam diskuterar exempelvis hur forskning om populärkultur ”setts (ses?) som suspekt i akademiska kretsar” (1998:271), och menar då att en förklaring till detta kan vara att de som rekryterats till forskarutbildning ofta kommit från kretsar där populärkultur har varit främmande. På samma sätt, menar han, har kanske inte de som är intresserade av serier eller rockmusik sökt sig till universiteten. Med tanke på den genomslagskraft som populärkulturen har idag är emellertid detta inte riktigt en trovärdig förklaring. Lilliestam (a a:273) problematiserar således vidare: Det är påfallande att även icke-akademiker ofta tycker det är konstigt att forska om populärkultur. Det är exempelvis inte ovanligt att journalister raljerar över forskning om populärkultur. Synsättet att populärkultur inte är värd att tas på allvar, att den är ytlig eller oväsentlig, eller att den inte bör, ska eller kan analyseras, tycks finnas även bland populärkulturens publik. Det här är i så fall ett ganska flagrant fall av kulturell dominans, där kulturelitens synsätt övertagits av populärkulturens egen publik.
Utan att nu falla in i en alltför oklädsam försvarsställning kan vi helt enkelt konstatera att forskning om populärkultur självfallet är i allra högsta grad poängfull. Forskningsfältets bredd och tvärvetenskaplighet innebär emellertid att det – ibland även av oss som själva är verksamma på det – tenderar att uppfattas som något luddigt och oklart i konturerna. Den ovan nämnde Williams menar dock att kultursocio10
Popula rkultur_uppl2.indd 10
09-02-12 12.39.35
Ve t e n s k a p e n o m d e t v a r d a g l i g a
login – vid 1980-talets början – gick in i en ny fas i och med att allt fler forskare världen över började räkna sig till inriktningen. Det skifte som Williams tyckte sig se inom fältet handlade om en förskjutning från en löst sammansatt uppsättning av medie- och konstanalyser, till ett klarare definierat fält av kulturstudier – s.k. cultural studies.
Bokens vetenskapliga sammanhang: cultural studies Cultural studies är en bred benämning på ett mångdisciplinärt fält där forskare från en rad olika håll – sociologi, etnologi, medievetenskap, litteraturvetenskap, antropologi etc. – möts. Trots inriktningens mångfald kan den urskiljas som i vissa avseenden teoretiskt sammanhållen. En av cultural studies grundare, den brittiske sociologen Stuart Hall, skriver:
cultural studies
Även om cultural studies är öppet, så kan det inte betraktas som hur pluralistiskt som helst. […] Det kan inte vara ett samlingsnamn för vad som helst som väljer att marschera under en viss flagga. Det är ett seriöst projekt (Hall 1992:263, författarens översättning).
Fältet kan i viss mån ringas in med referens till de teoretiska influenser som bidragit till dess formande. De texter som lade grunden för inriktningen sägs av Hall (1980:16) och den amerikanske uttolkaren Patrick Brantlinger (1990:36f.) vara Raymond Williams Culture and Society (1958), Richard Hoggarts The Uses of Literacy (1959) och E.P. Thompsons The Making of the English Working Class (1963) – alla dessa är brittiska studier. Till dessa tre adderar John Storey (1997:45ff.), samt Thomas Johansson och Fredrik Miegel (2002:245ff.) även Halls eget inflytande bland annat genom den klassiska artikeln ”Encoding and Decoding in Television Discourse” (utgiven som ”Encoding/Decoding” 1973/1980). I och med texter som dessa formades i Storbritannien den ursprungliga varianten av cultural studies från slutet av 1950-talet och framåt. Angående Williams, Hoggarts och Thompsons böcker skriver Hall (1980:16): 11
Popula rkultur_uppl2.indd 11
09-02-12 12.39.35
Kapitel 1
Det här var inte textböcker som syftade att starta en ny disciplin […] Men de förenades av att de var olika svar på en viss historisk utveckling […] Vad dessa författare konfronterade, var och en på sitt sätt, var det brittiska efterkrigssamhället som var på väg in i en period av förändring och utveckling (författarens översättning).
Williams analys av relationen mellan litterära texter och samhällsutveckling, Hoggarts masskulturkritiska studie av den brittiska arbetarklassens liv och Thompsons marxistiska analys av arbetarklassens vardagskultur definierade ramarna för inriktningen: Att studera relationen mellan kultur och samhälle utifrån ett klassperspektiv. Halls viktiga bidrag kan sägas vara att introducera semiotiken och strukturalismen (se kapitel 4) och neomarxisterna Althussers och Gramscis perpektiv (se kapitel 6) på cultural studies-fältet (Johansson & Miegel 2002:249). På denna grund har sedan cultural studies utvecklats i en rad förgreningar och underområden. Bland dessa märks speciellt den ungdomskulturforskning där studier som Stanley Cohens Folk Devils and Moral Panics (1972), Paul Willis Learning to Labour (1977), Dick Hebidges Subculture: The Meaning of Style (1979) och Angela McRobbies Feminism and Youth Culture (1991) är klassiker. Av särskilt intresse för vårt vidkommande är dock den medieforskning som har bedrivits inom fältet. Från slutet av 1970-talet började nämligen forskare inom cultural studies i allt större utsträckning att intressera sig för den politiska och ideologiska roll som spelas av medieprodukter utanför nyhetsgenren (Morley 1992:8). Moderna klassiker på det här området är David Morleys The ’Nationwide’ Audience (1980), Janice Radways Reading the Romance (1984), Ien Angs Watching Dallas (1985) och John Fiskes Television Culture (1987). Det som är gemensamt för dessa studier är tankarna om att populärkulturkonsumtion är en kreativ verksamhet. Man menar att ingen kan förutsäga hur ett givet populärkulturellt uttryck kommer att avkodas, och att det individuella läsandet av texter är förknippat med njutning. Ang skriver om tv-serien Dallas (1985/1999:248):
12
Popula rkultur_uppl2.indd 12
09-02-12 12.39.36
Ve t e n s k a p e n o m d e t v a r d a g l i g a
Det vore […] fel att låtsas som om masskulturideologin ut övar diktatorisk makt. Denna ideologis diskurser är mycket viktiga, kulturellt legitimerade organisatörer av det sätt på vilket Dallas sociala betydelse konstrueras, men det finns också alternativa diskurser som erbjuder Dallas-älskare alternativa identifikationspunkter.
När det gäller breda presentationer av tillämpningen av cultural studies-perspektivet på just populärkultur har viktiga bidrag gjorts av britterna Dominic Strinati (Strinati & Wagg 1992, Strinati 1995, 2000), Nick Lacey (1998, 2000, 2002) samt den ovan nämnde John Storey (1996, 1997, 1998, 2003). Stuart Hall (1980:27) menar sammanfattningsvis att det som för det första särskilt utmärker cultural studies är dess kulturbegrepp, och för det andra dess fokus på ”förhållandet mellan kulturella praktiker och andra praktiker i givna sociala formationer”. Lawrence Grossberg – en av ledstjärnorna inom den amerikanska förgreningen av cultural studies – framhåller i samma anda inriktningens ”kontextualism” som ett av dess utmärkande drag (1992:21). Cultural studies intresserar sig nämligen särskilt för relationen mellan det kulturella och ”de ekonomiska, politiska och ideologiska instanserna”. Den svenska varianten av cultural studies har varit förhållandevis livaktig, inte minst genom den ungdomskulturforskning som lanserades på 1980-talet av Johan Fornäs, Ulf Lindberg och Ove Sernhede (1984, 1988), samt av Erling Bjurström (1980, 1986, 1997) och Mats Trondman (1989, 1999). Man skulle kunna säga att de perspektiv som förespråkades av forskare som Bo Reimer, Hillevi Ganetz, Ulf Boëthius och Göran Bolin i den serie rapporter som gavs ut under Fornäs redaktörskap av FUS (Forskningsprogrammet Ungdomskultur i Sverige, Fornäs et al. 1990, 1991, 1992, 1993, 1994, Fornäs & Boëthius 1990) slog an en avgörande ton för den bredare svenska kultur- och populärkulturforskning som utvecklats från 1990-talet och framåt och som också i tilltagande grad institutionaliserats: Fornäs förestår exempelvis idag ACSIS (Advanced Cultural Studies Institute of Sweden) i Norrköping, medan Sernhede är föreståndare för Cent rum för kulturstudier i Göteborg (se till exempel Fornäs 2001 och Sernhede & Johansson 2001). 13
Popula rkultur_uppl2.indd 13
09-02-12 12.39.36
Kapitel 1
I antologin Forskning om populärkultur (Carlsson 1987:6) ringas den svenska populärkulturforskningen in som ”ett intressant och spännande forskningsområde, som blir allt viktigare”. När det gäller dagens svenska populärkulturforskning ges vidare ett spännande tvärsnitt i antologin Populära fiktioner (Jonsson & Öhman 2000) samt i en serie publikationer sprungna ur kulturforskningsprojektet Populära passager (Bjurström et al. 2000, Becker et al. 2001, 2002). Även inom etnologin har intresset för populärkulturstudier tilltagit. Detta har inte bara kommit till uttryck i kulturhistoriska studier som Jonas Frykmans Dansbaneeländet (1988) och Berit Wigerfelts Ungdom i nya kläder (1996) utan också genom Marianne Liliequists forskning om konstruktionen av kön i såpoperor (1994, 1995a, 1995b, 2000) och Orvar Löfgrens studier av konsumtion och turism (1999). Frykman och Löfgren har, ibland också i samarbete med Billy Ehn, pub licerat en lång rad texter om ”vardagskultur” och om kulturanalys i allmänhet (se till exempel Ehn, Frykman & Löfgren 1993, Ehn & Löfgren 1996, 2001, Frykman & Löfgren 1996).
Bokens nyckelbegrepp: text
textbegreppet
kodning avkodning
Musiken i mp3-spelaren, de skrivna texter vi läser, de bilder vi ser, de plagg vi har på oss och alla andra populärkulturella yttringar kommer emot oss i form av texter. Textbegreppet åsyftar alltså i detta sammanhang inte bara text i form av bokstäver utan en rad olika yttringar (ljud, bilder, saker etc.) som är betydelsebärande och således i någon mening kan ”läsas”. Med utgångspunkt i Halls perspektiv (1973/1980) kan det populärkulturella sammanhanget grovt sägas ha tre nivåer: kodning, text och avkodning. Ett innehåll kodas av en sändare, överförs i form av en ”text” för att slutligen avkodas av en mottagare. Dessa tre moment har dessutom paralleller i en uppdelning som Williams gör i ”institutioner”, ”innehåll” och ”effekter” (1981/1995:17ff.). Den bok som du nu läser kommer inte att ge någon egentlig handledning till hur det första momentet kan analyseras. Den fokuserar således inte på de institutionella arrangemang och strukturer som utgör populärkulturens tillkomstvillkor – även om dessa oundvikligen kommer att berö-
14
Popula rkultur_uppl2.indd 14
09-02-12 12.39.36
Ve t e n s k a p e n o m d e t v a r d a g l i g a
ras. På samma sätt behandlas inte heller det tredje momentet – receptionen – på något systematiskt sätt. Jag säger ingenting om hur man kan samla in och analysera information om gruppers och individers olika användning, mottagande, bearbetande och tolkningar. Vad den här boken däremot fokuserar på är det moment som sammanbinder produktion och reception, dvs. texten.
En ”text” är inte bara skriven text utan kan också vara exempelvis ett tv-program, eller till och med något som man äter.
Studier av de två andra momenten (produktionen och receptionen) är inte desto mindre viktiga. Det är exempelvis mycket intressant att läsa böcker som James Monacos How to Read a Film (1981) som lyckas inkludera allt från filmkamerans konstruktion, via filmens uttryck till publikens reception. På grund av de begränsningar som omfånget av den här boken utgör, har jag dock valt att inte försöka täcka in hela populärkulturens sammanhang på det sättet. Fokus kommer alltså snarare att ligga på texten och dess centrala roll. Den amerikanske sociologen Herbert Gans (1974/1999) argumenterar för studiet av populärkulturell text genom att betona att den återspeglar och uttrycker många människors behov (estetiska och andra). Alltså säger texten något om publiken. Kulturproducenterna och publiken ingår nämligen i samma sociala och kulturella sammanhang – som Gans ser det handlar det ofta om samma faktiska personer – vilka således delar ett gemensamt språk och gemensamma kulturella koder. Dessa koder mobiliseras i en slags kommersiell gissningslek där kulturproducenterna försöker räkna ut vad kulturkonsumenterna vill ha och vad de accepterar. Följaktligen blir populär15
Popula rkultur_uppl2.indd 15
09-02-12 12.39.36
Kapitel 1
kulturens texter till uttryck för dessa gemensamma koder. I samma anda skriver Hall (1980/1999): (P)roduktionsprocessen saknar […] inte sin ”diskursiva” aspekt, eftersom den hela tiden också styrs av betydelser och idéer: praxis rörande produktionsrutiner, historiskt bestämda tekniker, yrkesideologier, institutionell kunskap, definitioner och hypoteser, publikberäkningar osv. styr sammansättningen av programmet genom hela produktionsapparaten. Dessutom är televisionens produktionsstrukturer inget slutet system, även om de ger upphov till tv-diskursen. I själva verket hämtar de ämnen, metoder, aktualiteter, händelser, personal, publikprofiler, ”definitioner av situationen” från andra källor och andra diskursiva grupperingar inom den större sociokulturella och politiska struktur av vilken de bildar en differentierad del.
polysemi
prefererad betydelse
I och med att kommunikationen sker i kodad form menar Hall vidare att den är polysemisk, dvs. den har flera möjliga betydelser. Det finns med andra ord ingenting som garanterar att publikens avkodning kommer att vara i samstämmighet med vad som kodats in. Han betonar dock att denna mångtydighet inte innebär att texter kan avkodas på ett oändligt antal sätt. Snarare, menar han, är texter strukturerade på ett sådant sätt att de bär på en dominerande, eller prefererad, betydelse som begränsar spelrummet för olika tolkningar från publikens sida. I filmens värld låter sig detta exemplifieras av användningen av olika kameravinklar, eller av hur man låter musik och bild samspela. Genom ett studium av texten kan således viss kunskap om de båda andra momenten utvinnas. I utläsandet av en given texts dominerande mening får vi dels veta något om hur den kodats, dels något om hur den sannolikt kommer att avkodas. De populärkulturella yttringarna betraktas alltså i den här boken som texter som är uppbyggda av betydelser som kan utläsas, tolkas och förstås. När en populärkulturforskare exempelvis närmar sig en fiktiv karaktär i en tv-serie, den bil som står i centrum för en reklamfilm, eller den kvinna som pryder omslaget på en herrtidning är den fråga hon i första hand ställer: Hur skapas mening här? Denna fråga kan besvaras genom en analys av hur de givna företeelserna tillskrivs betydelse genom vilka ord och formuleringar som tillämpas, genom vilka
16
Popula rkultur_uppl2.indd 16
09-02-12 12.39.36
Ve t e n s k a p e n o m d e t v a r d a g l i g a
historier som berättas om dem och genom hur man klassificerar, begreppsliggör och värderar dem. Sådana empiriska studier förutsätter dock såväl teoretisk kunskap som kunskap om analysmetoder. Detta är något som vi ska skaffa oss i de följande kapitlen.
Bokens studieobjekt: populärkultur Men låt oss nu börja från början, med själva studieobjektet. Vad är egentligen populärkultur? I vilken bemärkelse är den ”populär” och på vilket sätt är den ”kultur”? Hur kan vi sätta in den i ett forskningssammanhang? Ordboksdefinitionen av begreppet populärkultur är till att börja med förhållandevis oproblematisk. Populärkultur brukar som term sägas stå för kulturprodukter inom områden som film, tv, radio, mode, litteratur och musik, vilka huvudsakligen konsumeras av det stora flertalet i ett samhälle. Det vill säga människor i största allmänhet: du och jag. Termen innefattar således, bokstavligen, kultur som är populär hos folket, och den kan därför anses innebära en överflödig bestämning i och med att all kultur i någon bemärkelse måste sägas vara populär. För att förtjäna att alls benämnas som kultur måste den väl ändå omfattas av åtminstone ett fåtal? Kultur som är helt och hållet impopulär, och som inte utövar någon attraktionskraft på någon publik överhuvudtaget, upplöses väl ögonblickligen till sina beståndsdelar och försvinner? Att tillhandahålla en mer utvecklad och teoretiskt förankrad definition av begreppet är ingen lätt uppgift. Grossberg (1992:75f. och 77), sammanfattar svårigheterna: Populärkultur har definierats utifrån dess form (som baserad på schabloner), dess estetiska värde (som finkulturens motsats), kvantitativt (som masskultur), sociologiskt (som ”folklig” kultur) och politiskt (som folkkultur präglad av motstånd). […] Gränserna för det populära är synnerligen flytande. Kultur är aldrig en fast uppsättning objekt, och innebörden av ”populär-” som kriterium är ständigt skiftande. Konstruktionen av det populära är en arena för en pågående kamp, dess innehåll såväl som dess publik varierar från en historisk
17
Popula rkultur_uppl2.indd 17
09-02-12 12.39.37
Kapitel 1
period till en annan […] Det finns inga renodlade kulturella praktiker, som om skivor med akustiska gitarrer på något vis skulle vara mindre befläckade av kapitalismens ekonomi och teknologi, som om reggae inte skulle vara en ”oren” och komplex blandning av många olika kulturella influenser (författarens översättning).
Medieforskaren David Rowe (1995:17) skriver å sin sida att: Ingen bok kan med rätta säga sig koppla ett helhetsgrepp på populärkulturfältet. Dess omfång och föränderlighet innebär att man inte kan göra anspråk på något annat än begränsade belysningar av detta ämne, som alla som någonsin har hört en skiva eller tittat på tv-sport anser sig vara experter på (författarens översättning).
För den som ska bedriva forskning om populärkultur blir det ofta svårt att navigera rätt. Det gäller att vara kritisk utan att bli nedlåtande, och att ha respekt för sitt studieobjekt utan att låta sig förföras av det. Målet för det kapitel som följer på detta är därför att diskutera populärkulturbegreppet och sätta in det i ett sådant sammanhang att vi kan använda det som utgångspunkt för analyser. Tills vidare får vi som arbetsdefinition nöja oss med den mer ordboksmässiga bestämningen: En form av kultur som är riktad till – och används och konsumeras av – den breda allmänheten i deras vardagsliv. Vid sidan av att den, genom konsumtion och massmedia, präglar vår vardag bär emellertid populärkulturen också på något mer. Den genomsyrar inte bara vår vardag utan också våra kollektiva minnen. På något vis tycks ofta vår plats i det sociala och historiska sammanhanget låta sig inramas av populärkulturella syftningar. Detta framträder exempelvis särskilt tydligt i skönlitterära uppväxt- och ungdomsskildringar: Jag klampade rakt in i kolsäcken – och visslade lite för mig själv för att skrämma bort alla andra. Sen sjöng jag Paul Ankas Diana, och när jag tröttnade på den muntrade jag upp mig lite med att sjunga Little Gerhards Buona sera senorita! Buona sera! It is time to say goodbye to Napoli …! Inte för att jag är mörkrädd, men jag slapp tänka på saker jag inte gärna ville tänka på (Reidar Jönsson, Mitt liv som hund, 1983:78).
18
Popula rkultur_uppl2.indd 18
09-02-12 12.39.37
Ve t e n s k a p e n o m d e t v a r d a g l i g a
Konrads rum är lika ålderdomligt som resten av huset: skrivbordet, takkronan, läsfåtöljen – allt är mörkt och urgammalt. Men på golvet ligger Seriemagasinet slängda, i bokhyllan står Agent X9 prydligt samlade i årgångar, på väggarna hänger popaffischer på Queen och 10cc – och en sammetsaffisch som föreställer en solnedgång över ett landskap med höga vattenfall och branta smala klippor (Jonas Gardell, En komikers uppväxt, 1992:52). På efterfesten hos den här tjejen spelas bara Imperiet och Electric Boys och jag sitter i en soffa och börjar komma ner och mår illa. Får några valium av någon jag inte känner (Per Hagman, Cigarett, 1991:50). Nourdine kollade tv och pappa satt vriden mot Kerstin i soffan. Överallt det luktade micropopcorn och på tv:n dom visade Robinsonreprisen. Nourdine ropade Buba borde aldrig bli röstad för ändå det är han som jobbar hårdast. Jag sa för mig det är huggen som stucken vem som får gitta från ön. Pappa och Kerstin hörde inte för dom diskuterade konstutställning (Jonas Hassen Khemiri, Ett öga rött, 2003:84). En pust av mögelost fyllde näsborrarna när Eli kastade sig raklång över kvinnan, tryckte sin mun mot hennes hals, drack i djupa klunkar. Kvinnans skrik skar i öronen och Eli släppte hennes ena arm för att kunna lägga en hand över hennes mun. Skriken kvävdes, men kvinnans fria hand viftade över soffbordet, fick tag i fjärrkontrollen och slog den i Elis huvud. Plast splittrades samtidigt som ljudet på teven gick igång. Signaturmelodin till Dallas flöt ut i rummet och Eli slet bort sitt huvud från kvinnans hals (John Ajvide Lindqvist, Låt den rätte komma in, 2008:142).
Det är vanligt att miljöbeskrivningar – litterära och andra – kryddas med populärkulturella referenser på det här sättet. Ibland tycks de nästan helt och hållet tillredas av dem. Givetvis skulle även referenser till konstmusik eller teater (s.k. finkultur), till vid tidpunkten aktiva politiker eller pågående krig kunna fylla en liknande funktion. Just det populärkulturella tycks dock ha en särskild koppling till det vi brukar kalla för nostalgi. I det begreppet ryms nämligen inte bara
finkultur
nostalgi
19
Popula rkultur_uppl2.indd 19
09-02-12 12.39.37
Kapitel 1
en sentimental längtan tillbaka till hur saker och ting var förr, utan också en tillfredsställande känsla av tillhörighet. Vi hör samman med de människor som känner nostalgi på samma sätt inför samma företeelser som vi. Idéhistorikern Karin Johannisson menar att känslor av nostalgi tenderar att utlösas av sådana yttre objekt som bilder, ting eller musik (2001:145). Hon skriver vidare att ”(p)opulärkulturen – film, musik, konst, mode, media – har spelat högt på nostalgin, de eviga resorna tillbaka” (a a:150). Romankaraktären Konrads generationskamrater förnimmer till exempel sannolikt en nostalgisk kittling inför referenser till Seriemagasinet, Agent X9 och 10cc. I jakten på samma känsla flockas människor omkring webbsidor som www.nostalgiacentral.com och köper samlingsskivor med musik, och dvd-utgåvor av tv-serier, från sina uppväxtdecennier. Vi talar om det som kult, retrotrender och nostalgivågor. I fikarummet på jobbet refererar sextiotalisterna till de ”klassiska” barnprogrammen Vilse i pannkakan och Fem myror är fler än fyra elefanter, medan sjuttiotalisterna känner igen sig i humoristerna Filip Hammars och Fredrik Wikingssons nostalgibok Två nötcreme och en moviebox (2003) som avhandlar allt från toppmatade Betamax-apparater till tv-serien Beverly Hills 90210. På samma sätt har åttiotalisterna ett alldeles särskilt förhållande till tjejgruppen Spice Girls storhetstid och till tv-serier som Buffy the Vampire Slayer. Våra kollektiva minnen och känslor av nostalgi är således inte bara genomsyrade av populärkulturen, utan också ordnade med hänsyn till vår generationstillhörighet. I texten ”The Problem of Generations” (1952/1993) skriver sociologen Karl Mannheim om hur enheten och sammanhållningen inom det vi upplever som en generation inte i första hand är resultatet av en social samhörighet av det slag som föreligger inom vad han benämner konkreta grupper, dvs. grupper baserade på faktisk och fysisk närhet mellan sina medlemmar. Som en jämförelsepunkt påpekar Mannheim att ett klassmedvetande inte med nödvändighet följer ur en faktisk klasstillhörighet. Utvecklandet av själva generationskänslan är således något som är frikopplat från den direkta interaktionen mellan individer. Det är egentligen inte för att man har träffats ansikte mot ansikte som man hålls samman. Sammanhållningen är snarare resultatet av att man har en gemensam referensram: 20
Popula rkultur_uppl2.indd 20
09-02-12 12.39.37
Ve t e n s k a p e n o m d e t v a r d a g l i g a
(E)nhetskänslan inom generationer konstitueras i själva verket genom en positionslikhet mellan ett antal individer inom en social helhet (Mannheim 1952/1993:365, författarens översättning.)
– Det är ju den där låten!
Vad Mannheim menar är alltså att medlemmarna av en given generation delar en gemensam plats i det sociala och historiska sammanhanget. En given generations plats positionerar dess medlemmar och ”begränsar dem till en specifik spännvidd av potentiella upplevelser” (a a:366, författarens översättning). Faktumet att man är född ett givet år, till exempel 1974, leder alltså inte på något slags magiskt numerologiskt vis till en ”sjuttiotalist-tillhörighet”. Upplevelsen av samtidighet med sina generationsfränder får man snarare som en följd av att man har haft samma bestämmande influenser. Tanken om att samtidighet är beroende av att man utsatts för likartade influenser snarare än av en kronologisk tidsbestämning, förskjuter diskussionens fokus från en nivå där den riskerade att förfalla till en slags siffermysticism (a a:357, författarens översättning).
Sådana influenser är givetvis inte – särskilt om man ser det från Mannheims egen utkikspunkt – uteslutande av det populärkulturella slaget. Men populärkulturens genomträngande kraft i det moderna 21
Popula rkultur_uppl2.indd 21
09-02-12 12.39.37
Kapitel 1
samhället kan inte desto mindre förnekas. För min pappa, som växte upp under andra världskriget, torde det exempelvis vara svårt att frikoppla minnena av Hitler från minnena av densammes knastriga tal i radiogrammofonen, eller från de tecknade nidbilderna av honom i pressen. Lika svårt skulle det vara för mig att frikoppla minnena av terrorattacken mot World Trade Center 2001 från CNN:s mediespråk, från den Bin Ladin-satir som florerade på Internet eller från talkshowvärden David Lettermans kommentarer till händelsen. Slutligen betonar Mannheim – med en referens till den tyske konsthistorikern Wilhelm Pinders tanke om ”de samtidas icke-samtidighet” – att detta resonemang givetvis inte innebär att alla samtidigt levande i ett samhälle ska betraktas som hörande till en och samma generation. Detta förklaras av tanken om skiktade erfarenheter (”Erlebnisschichtung”). När premiäravsnittet av tv-serien Dallas sändes i TV2 klockan 21.30 den 30 januari 1981 var min mamma 37 år gammal, medan jag själv var sex. De upplevelser vi fick av programmet var sannolikt vitt skilda. Detta berodde inte bara på våra olika mognadsnivåer (mamma var nog till exempel bättre än vad jag var på att skilja fakta från fiktion), utan också på våra sociohistoriska positioner: Min mamma tillhörde en generation som upplevde fenomenet Dallas vid entrén till medelåldern. Själv tillhörde jag en generation som pratade om J.R. och Bobby redan i förskolan. På grund av att populärkulturen således inte bara genomsyrar vår vardag, utan också våra emotionellt betingade känslor av nostalgi och tillhörighet, utgör det vetenskapliga studiet av denna typ av kultur en särskild utmaning. I en recension av Ludvig Rasmussons nostalg iska bok Fyrtiotalisterna (1985) slog Svenska Dagbladets recensent huvudet på spiken: Det är svårt att säga vad den är – ett långt kåseri, kultursociologi eller bara rolig.
Även om Rasmusson måste sägas lyckas väl med just sitt syfte (att beskriva fyrtiotalisternas uppväxt och att diskutera deras generation i relation till det omgivande samhällets förändringar), så pekar recensionen på något centralt för dem av oss som vill göra vetenskapliga anspråk: Vi måste klargöra vad som är det karaktäristiska för vårt 22
Popula rkultur_uppl2.indd 22
09-02-12 12.39.38
Ve t e n s k a p e n o m d e t v a r d a g l i g a
perspektiv. Vad skiljer vårt vetenskapliga betraktande av populärkultur från kåsörens eller humoristens? Rimligtvis är det första steget mot detta mål ett grundligt klargörande av hur själva begreppet för det aktuella studieobjektet ska definieras.
– Vi måste göra vetenskap av det här!
För att vi på ett mer djupgående sätt ska kunna ta oss an populärkulturen och dess olika företeelser och aspekter krävs således ett långt mer ambitiöst definitionsarbete än vad som gjorts så här långt. Det handlar nu om att uppnå en teoretisk förståelse av populärkulturen, och detta är något som ställer krav på preciserade begrepp. En teori kan sägas vara en modell, en förklaring eller kanske snarast ett sätt att se på någon aspekt av vår omgivning – att ordna och förstå den. Teori är ett centralt element i alla akademiska discipliner och alla vetenskaper. En teori är en formulering av ett förhållande mellan begrepp eller idéer som används för att förklara (Willis 1999:126, författarens översättning).
Med hjälp av våra sinnen tar vi in olika upplevelser från vår omgivning: tittar på en film, lyssnar på en skiva, dricker en cappuccino eller slår an strängarna på en gitarr. Den typ av tolkning som i första hand är aktuell för forskaren är inte den som hon gör i egenskap av kulturskapare eller kulturkonsument, utan den som görs när hon iklär sig rollen som utomstående betraktare. Den position som intas då är 23
Popula rkultur_uppl2.indd 23
09-02-12 12.39.38
Kapitel 1
perspektivering
emellertid inte den som sociologen Émile Durkheim avsåg när han skrev om den objektiva vetenskapen och om hur forskaren ”måste skaka av sig det ok av empiriska kategorier, som han är så van vid att de till slut ofta tyranniserar honom” (Durkheim 1895/1978:40). Dessa kulturellt och personligt betingade kategorier är i själva verket viktiga redskap för kulturanalysen. Den betraktare som tar sig an ett studieobjekt utan någon som helst kännedom om rådande koder och mönster i den aktuella kulturella kontexten kommer att stöta på stora svårigheter. Detta innebär dock inte att alla vanemässiga tv-tittare – antagligen en ganska stor grupp – är lämpade att utföra populärkulturanalyser. Nyckeln här är det som etnologerna Billy Ehn och Orvar Löfgren talar om som perspektivering – ”att inta perspektiv på det som ska studeras” (2001:153). De skriver vidare: För den som bedriver kulturanalys i det egna samhället handlar det om att ifrågasätta det självklara och avtrivialisera det invanda. Ett syfte är att göra sig främmande för att på så sätt raffinera observationsförmågan (a a).
Det handlar alltså om att se något som något, och härvidlag är just den teoretiska förståelsen avgörande. Det mest grundläggande steget som måste tas om vi ska närma oss en sådan är således att teoretisera själva begreppet populärkultur. Vi måste röra oss från den ordboksmässiga och vardagliga definitionen av termen populärkultur mot en mer utvecklad och problematiserad sådan.
24
Popula rkultur_uppl2.indd 24
09-02-12 12.39.38
Vad är populärkultur?
2
Populärkulturbegreppet är ovanligt svårt att definiera. Sociologen Tony Bennett (1980) skriver rent av att det som begrepp egentligen är värdelöst: Det är en smältdegel av förvirrande och motsägande innebörder som kan leda analyser in i en oändlig rad av teoretiska återvändsgränder. Anledningen till detta, menar han, är att begreppet blir undanglidande på grund av att det implicerar relationer till andra typer av kulturbegrepp. Beroende på i vilket sammanhang populärkulturbegreppet används, och beroende på vad det ställs emot (finkultur, folkkultur etc.) kan det leda forskaren in på en rad olika – ofta oförenliga – sätt att strukturera fältet av kulturella relationer. Detta leder i sin tur till att vi helt plötsligt har gjort distinktioner och gränsdragningar som inte riktigt går ihop med varandra. Det hela försvåras ytterligare av att finkultur – som historiskt har fungerat som en referenspunkt i relation till vilken andra kulturformer har definierats – inte längre är en fullt gångbar term. Följden av detta blir, menar Bennett, att alla begrepp (elitkultur, masskultur, populärkultur etc.) som definierats i relation till finkulturen måste hanteras försiktigt. Hans slutsats blir att om vi skulle begränsa oss 25
Popula rkultur_uppl2.indd 25
09-02-12 12.39.39
Simon Lindgren är docent i sociologi vid Sociologiska institutionen, Umeå universitet, där han är verksam som lärare och forskare med inriktning mot mediestudier, diskursanalys och internetforskning.
Marianne Liliequist, professor i etnologi vid Institutionen för kultur och medier, Umeå universitet.
Populärkultur – teorier, metoder och analyser har som sin främsta ambition att uppmuntra läsaren att göra sina egna analyser. Boken rustar läsaren med en flexibel verktygslåda för att analysera och bättre förstå populärkultur och de betydelseskapandeprocesser som den stimulerar hos publiken. Den kan användas i många olika undervisningssammanhang inom t.ex. medie- och kommunikationsvetenskap, sociologi, Cultural Studies, antropologi och pedagogik. Peter Dahlgren, professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Sociologiska institutionen, Lunds universitet.
Best.nr 47-08953-6
Tryck.nr 47-08953-6-00
omslag.indd 1
Teorier, metoder och analyser
Boken innehåller en systematisk och omfattande genomgång av olika analysmetoder och en intressant diskussion av de olika definitionerna av begreppet populärkultur. Författaren har lyckats förklara svårbegripliga teoretiska tankegångar på ett pedagogiskt sätt genom att exemplifiera flitigt med aktuell populärkultur, ha ett återkommande analytiskt övningsexempel och många underfundiga illustrationer.
Populärkultur
Populärkulturen både uttrycker och bidrar till formandet av många människors känslor, värderingar, tankar, drömmar och livsstilar i dagens samhälle. Men vad står egentligen begreppet populärkultur för? Och kan populärkultur analyseras vetenskapligt? Går det egentligen att forska om film, tv, rockmusik och YouTube? Är verkligen hollywoodproducerade romantiska komedier, publikfriande reality-tv och serietillverkade popartister värda akademikers uppmärksamhet? Frågor som dessa besvaras i Populärkultur – teorier, metoder och analyser. Boken har i denna andra reviderade upplaga försetts med nytt bildmaterial, uppdaterade exempel och nya illustrativa analyser. I boken förs en rad teoretiska och metodologiska angreppssätt samman i en övergripande modell för populärkulturanalys. Med hjälp av denna kan vi bättre förstå vad populärkulturen betyder, hur den gör det, varför den gör det och med vilka sociala och kulturella konsekvenser.
SIMON LINDGREN
Populärkultur
Teorier, metoder och analyser
Simon Lindgren
2:a an g uppla
09-02-16 13.49.04