Page 1

charlaine harris

StendĂśd en sookie stackhouse-roman

Översättning Hanna Svensson

i_harris_stendod.indd 3

2012-05-01 09:41:11


www.fenixbok.se Originaltitel Definitely Dead Copyright © Charlaine Harris Schulz 2006 Omslagsfoto © 2012 Home Box Office, Inc. All rights reserved. HBO and related service marks are the property of Home Box Office, Inc. Omslagsdesign Malin Westman Första svenska utgåva Fenix 2012 Tryckt hos UAB PRINT IT, Litauen 2012 ISBN 978-91-7525-003-8

i_harris_stendod.indd 4

2012-05-01 09:41:11


Denna bok blev givetvis klar flera månader innan orkanen Katrina drabbade Golfkusten. Eftersom större delen av handlingen utspelar sig i New Orleans har jag grubblat över om jag borde låta Stendöd vara som den är, eller inkludera katastrofen som inträffade under augusti och september. Efter mycken eftertanke, och eftersom Sookies besök utspelar sig under tidig vår, beslöt jag mig för att låta boken förbli som den skrivits från början. Mitt hjärta slår för invånarna i den vackra staden New Orleans och alla de människor som bor längs kusten i Mississippi, min hemstat. Mina tankar och böner går till er medan ni kämpar för att återuppbygga era hem och era liv.

i_harris_stendod.indd 5

2012-05-01 09:41:11


i_harris_stendod.indd 6

2012-05-01 09:41:11


Tack till: Jerrilyn Farmers sons latinlärare; Toni L. P. Kelner och Steve Kelner, mina vänner och bollplank; Ivan Van Laningham, som har både kunskap och åsikter om så många ämnen; doktor Stacy Clanton, om vilken jag kan säga samma sak; Alexandre Dumas, författare till den fantastiska boken De tre musketörerna som alla borde läsa; Anne Rice, för att hon gjorde New Orleans till vampyrernas hemstad, och till läsaren på Uncle Hugo’s som listade ut denna boks handling i förväg … Hatten av för er allesammans!

i_harris_stendod.indd 7

2012-05-01 09:41:11


i_harris_stendod.indd 8

2012-05-01 09:41:11


1.

Jag vilade på armen på en av de vackraste män jag någonsin mött, och han såg mig djupt i ögonen. ”Tänk … Brad Pitt”, viskade jag. De mörkbruna ögonen betraktade mig fortfarande med förstrött intresse. Okej, jag var inne på fel spår. Jag frammanade bilden av Claudes senaste älskare, en utkastare på en strippbar. ”Tänk Charles Bronson”, föreslog jag. ”Eller, öh, Edward James Olmos.” Jag belönades med en svag glöd i ögonen under de långa ögonfransarna. Nu kunde man tro att Claude gärna ville dra upp min långa, prasslande kjol och ner mitt lågt skurna klänningsliv med inbyggd pushup, och ta mig tills jag bad om nåd. Men olyckligtvis för min del, och för alla andra kvinnors i Louisiana, var Claude inte lagd åt det hållet. Bystig och blond var inte hans grej; han föredrog den tysta, starka typen med lite skäggstubb. ”Maria-Star, se till att dra tillbaka den där hårlocken”, beordrade Alfred Cumberland som stod bakom kameran. Fotografen var en kraftig, mörk man med grånande hår och mustasch. Maria-Star Cooper klev snabbt in och arrangerade om mitt långa, blonda hår. Jag låg bakåtböjd över Claudes högra arm 9

i_harris_stendod.indd 9

2012-05-01 09:41:11


medan min vänstra, osynliga hand (osynlig för kameran, i alla fall) desperat klamrade sig fast vid hans svarta bonjour, och min högra arm vilade lätt på hans vänstra axel. Hans vänstra hand låg om min midja. Jag misstänker att vår ställning skulle antyda att han höll på att lägga mig ner för att ta mig där, direkt på marken. Claude bar svart bonjour, svarta knäbyxor, vita strumpor och en vit skjorta med krås. Jag hade på mig en lång, blå klänning med böljande kjol och oräkneliga underkjolar, och som jag redan nämnt var den ganska snålt tillskuren upptill och de diminutiva ärmarna var nerhasade över mina axlar. Jag var glad att det var lagom varmt i studion. Den stora strålkastaren (som jag tyckte påminde om en parabol) var inte så het som jag förväntat mig. Al Cumberland fyrade av kameran medan Claude gav mig en glödande blick. Jag gjorde mitt bästa för att glöda tillbaka. Mitt privatliv hade varit en aning, ska vi säga, torftigt de senaste veckorna, så jag var mer än redo att glöda. Faktum var att jag var nära att fatta eld. Maria-Star, en tjej med underbar, gyllenbrun hy och lockigt, mörkt hår, stod redo med en jättelik sminkväska, borstar och kammar för ändringar i sista minuten. Jag hade blivit förvånad när jag kände igen fotografens unga assistent då Claude och jag anlände till studion. Jag hade inte sett Maria-Star sedan de valde ut Shreveports nya flockledare för några veckor sedan. Jag hade inte direkt haft någon möjlighet att kolla närmare på henne då, eftersom flockledartävlingen hade varit blodig och skrämmande. Men jag var glad över att se att hon hade hämtat sig efter att ha blivit påkörd i januari. Varulvar läkte snabbt. Maria-Star hade känt igen mig också, och jag blev lättad när hon log tillbaka mot mig. Min ställning hos Shreveportflocken kunde bäst beskrivas som osäker. Jag hade ofrivilligt råkat göra gemensam sak med förloraren i kampen om ledarskapet. Jag hade varit på väg att bli mer än vän med Alcide Herveaux, som var son till förloraren, men han kände att jag hade svikit honom 10

i_harris_stendod.indd 10

2012-05-01 09:41:11


under tävlingen. Samtidigt visste den nye flockledaren, Patrick Furnan, att jag hade band till familjen Herveaux. Jag hade blivit förvånad när Maria-Star småpratade med mig medan hon drog upp blixtlåset och borstade mitt hår. Hon lade på mer smink än jag haft på mig i hela mitt liv, men när jag såg mig i spegeln måste jag tacka henne. Jag såg fantastisk ut, även om jag inte såg ut som Sookie Stackhouse. Om inte Claude varit bög hade kanske han också blivit imponerad. Han är bror till min vän Claudine och lever på att strippa när det är damernas kväll på Hooligans, en klubb som han numera äger. Claude är helt oemotståndlig; drygt en och åttio, med lockigt svart hår, stora bruna ögon, perfekt näsa och precis lagom fylliga läppar. Han har långt hår för att dölja öronen, som han fått opererade för att de ska likna vanliga, rundade mänskliga öron istället för de spetsiga han hade från början. Om man är insatt i det övernaturliga ser man att de är opererade och förstår genast att Claude är en älva. Det är ingen omskrivning för hans sexuella böjelser. Jag menar det bokstavligen; Claude är en älva. ”Vindmaskinen”, befallde Al och Maria-Star justerade och satte på den stora fläkten så att det verkade som att vi befann oss i full storm. Mitt hår böljade ut bakom mig, men Claudes hår som var samlat i hästsvans höll sig på plats. Efter ett par bilder släppte Maria-Star ut Claudes hår och arrangerade det över ena axeln så att det skulle fladdra i vinden och bilda en fond för hans perfekta ansikte. ”Underbart”, sa Al och knäppte ytterligare några bilder. Maria-Star flyttade vindmaskinen ett par gånger så att det skulle blåsa från olika håll. Till slut gav Al mig tillåtelse att resa mig upp, och jag lydde tacksamt. ”Jag hoppas att jag inte var alltför tung”, sa jag till Claude som återtagit sitt vanliga, coola ansiktsuttryck. ”Inga problem. Har ni någon fruktjuice?” frågade han Maria11

i_harris_stendod.indd 11

2012-05-01 09:41:11


Star. Claude var ingen mästare på den sociala biten. Den söta varulven pekade på ett litet kylskåp i hörnet. ”Det står muggar ovanför”, förklarade hon. Hon följde honom med blicken och suckade; en vanlig kvinnlig reaktion efter att ha pratat med Claude. Suckarna brukade betyda så synd. Efter att ha försäkrat sig om att hennes chef fortfarande var uppslukad av att fixa med utrustningen, gav hon mig ett soligt leende. Även om hon var varulv, och det gjorde det svårt att läsa hennes tankar, kände jag att det var något hon ville berätta för mig … och att hon inte visste hur jag skulle reagera. Telepati är inte det minsta kul. Ens självbild tar stryk när man vet vad andra tänker om en. Dessutom gör telepati det så gott som omöjligt att dejta vanliga killar. Tänk på saken. (Och kom ihåg att jag vet om du gör det eller inte.) ”Alcide har haft det svårt sedan hans pappa blev besegrad”, sa Maria-Star lågt. Claude var fullt upptagen med att studera sin spegelbild medan han drack sin juice, och Al Cumberland hade fått ett mobilsamtal och drog sig tillbaka till kontoret för att prata. ”Det är jag övertygad om”, svarade jag. Efter att Jackson Herveaux blivit dödad av sin motståndare var det knappast förvånande att hans son hade något av en svacka. ”Jag har skickat en minnesruna till Djurens Vänner, och jag vet att de kommer att kontakta Alcide och Janice”, tillade jag. (Janice var Alcides lillasyster, och alltså icke-varulv. Jag undrade hur Alcide hade förklarat deras pappas bortgång för sin syster.) Jag fick tillbaka en utskrivet tackkort av den typ man får efter en begravning, utan ett enda personligt ord. ”Tja …” Hon verkade ha svårt att få fram vad det nu var hon ville ha sagt. Jag uppfattade en snabb glimt och kände en knivskarp smärta innan jag lade locket på och omgav mig med min mentala mur. Det hade jag lärt mig att göra alltför tidigt i livet. Jag tog upp ett album med Alfreds bilder och började bläddra 12

i_harris_stendod.indd 12

2012-05-01 09:41:11


igenom det utan att ens se alla brudpar, bar mitzvas, första nattvarder och tjugofemåriga bröllopsdagar. Jag lade det ifrån mig och försökte se oberörd ut, men jag tvivlar på att det lyckades. Istället besvarade jag Maria-Stars leende så gott jag kunde. ”Alcide och jag var aldrig ett par på riktigt, vet du.” Jag hade kanske haft mina förhoppningar, men de hade aldrig slagit in. Tajmingen hade varit fel hela tiden. Maria-Star spärrade vördnadsfullt upp ögonen, som var flera nyanser ljusare än Claudes. Eller var det rädsla jag såg? ”Jag har hört att du kunde göra så”, sa hon. ”Men det är svårt att tro.” ”Ja”, svarade jag vaksamt. ”Jag är glad att du dejtar Alcide, och jag har ingen rätt att ha något emot det heller. Men det har jag inte.” Det lät ganska uppstyltat (och dessutom var det inte helt sant), men jag tror att Maria-Star förstod att jag försökte rädda stoltheten. När jag inte hade hört av Alcide veckorna efter hans pappas död, visste jag att hans eventuella känslor för mig var borta. Det hade varit ett hårt slag, men inte outhärdligt. Ärligt talat hade jag inte väntat mig mer av Alcide. Men herregud, jag gillade honom, och det gör alltid ont att se sig själv ersättas så lätt. Trots allt hade Alcide föreslagit att vi skulle flytta ihop innan hans pappa dog. Nu hade han slagit sig ihop med denna unga varulv och planerade kanske att skaffa valpar tillsammans med henne. Jag avbröt tankekedjan. Fy mig! Det var ingen mening att bete sig som en hynda. (Vilket i och för sig Maria-Star faktiskt var, i alla fall tre nätter i månaden.) Fy mig igen. ”Jag hoppas att ni blir mycket lyckliga”, sa jag. Hon räckte mig ett nytt album utan att säga något. På det stod det ”ENDAST ÖGON”. När jag öppnade det, insåg jag att ögonen som åsyftades var övernaturliga. Här fanns bilder av ceremonierna som människorna aldrig fick se … ett vampyrpar, uppklädda till tänderna och uppställda framför ett jättelikt 13

i_harris_stendod.indd 13

2012-05-01 09:41:11


ankh-tecken, en ung man mitt i förvandlingen från människa till björn, antagligen för första gången, och en flock varulvar, alla i djurhamn. Al Cumberland, det bisarras fotograf. Inte konstigt att Claude valt just Al till att ta de bilder som Claude hoppades skulle leda till en modellkarriär. ”Nästa tagning”, ropade Al som kom ut från kontoret samtidigt som han stängde av mobilen. ”Maria-Star, vi har precis blivit bokade till ett dubbelbröllop i miss Stackhouses hemtrakter.” Jag undrade om det gällde människor eller övernaturliga varelser, men det vore oförskämt att fråga. Claude och jag föstes ihop igen, och jag följde Als instruktioner och drog upp kjolen för att visa benen. Jag trodde i och för sig inte att kvinnor från den tidsålder som klänningen var ifrån solade eller rakade benen, medan mina var bruna och lena som en barnrumpa. Men vad sjutton, killarna hade säkert inte gått omkring med uppknäppta skjortor heller. ”Lyft benet som om du tänker vira det om honom”, instruerade Alfred. ”Detta är ditt tillfälle att glänsa, Claude. Se ut som om du är redo att slita av dig byxorna vilken sekund som helst. Vi vill att läsarna ska flämta när de ser dig!” Claudes bilder skulle användas i den årliga Mr Romancetävlingen som anordnades av tidningen Romantic Times Book Reviews. När han delgett Al sina ambitioner (jag hade förstått att de träffats på en fest), hade Al rått Claude att ha med en kvinna av den typ som brukade synas på omslaget till kärleksromaner. Han hade sagt till Claude att hans mörka drag skulle framhävas ännu mer bredvid en blåögd blondin. Jag råkade vara den enda bystiga blondin i Claudes bekantskapskrets som var villig att hjälpa honom gratis. Det var klart att han kände ett par strippor som kunde ha gjort det, men de krävde betalning. Claude hade berättat det för mig på vägen till studion med sin sedvanliga känsla för takt. Han kunde ha behållit den informationen för sig 14

i_harris_stendod.indd 14

2012-05-01 09:41:11


själv och därmed låtit mig känna mig god som hjälpte en väns bror – men på sitt typiska Claude-vis berättade han allt. ”Okej, Claude, nu kastar vi skjortan”, hojtade Alfred. Claude var van vid att uppmanas att ta av sig kläderna. Han hade en bred, hårlös bringa med imponerande bröstmuskler och såg utan tvekan trevlig ut utan skjorta. Men jag var oberörd. Jag började kanske bli immun. ”Kjol, ben”, uppmanade Alfred oss, och jag påminde mig själv om att det här var ett jobb. Al och Maria-Star var mycket professionella och opersonliga, och man kunde inte bli mycket coolare än Claude. Men jag var inte van vid att dra upp kjolen inför publik, och det kändes rätt intimt. Även om jag visade mycket ben när jag hade på mig shorts och aldrig rodnade, var det mer sexuellt laddat att lyfta på den långa kjolen. Jag bet ihop, höjde på tyget och stoppade in det lite här och lite där, så att det skulle hålla sig på plats. ”Miss Stackhouse, du måste se ut som att du njuter av det”, sa Al och kikade fram bakom kameran med rynkad panna. Jag försökte låta bli att tjura. Jag hade sagt till Claude att jag skulle göra honom en tjänst, och tjänster skulle göras med glatt hjärta. Jag lyfte benet så att mitt lår var parallellt med golvet, böjde mina bara tår och hoppades att det såg graciöst ut. Sedan lade jag händerna på Claudes nakna axlar och såg upp på honom. Hans hud var varm och slät – men inte erotisk eller upphetsande. ”Du ser uttråkad ut, miss Stackhouse”, klagade Alfred. ”Det är meningen att det ska se ut som att du vill hoppa på honom. Maria-Star, få henne att se mer … mer ut.” Maria pilade fram och drog ner ärmarna en aning till, men hon gjorde det lite väl entusiastiskt och jag var glad att klänningslivet satt så hårt. Faktum var att Claude kunde vara vacker och naken så länge han ville, jag skulle ändå inte vilja ha honom. Han var butter och uppförde sig illa. Även om han varit hetero skulle jag inte ha gillat honom efter att ha pratat med honom i tio minuter. 15

i_harris_stendod.indd 15

2012-05-01 09:41:11


Precis som Claude hade gjort innan måste jag ta till min fantasi. Jag tänkte på vampyren Bill, min första kärlek. Men istället för att känna begär blev jag arg. Bill dejtade en annan kvinna och hade gjort det i ett par veckor nu. Men Eric då, Bills chef som var en gammal viking? Vampyren Eric hade delat hus och säng med mig ett par dagar i januari. Nix: alltför farligt. Eric kände till en hemlighet som jag ville hålla gömd resten av livet, men eftersom han lidit av minnesförlust när han bodde hos mig visste han inte att han kände till den. Några andra ansikten dök upp; min chef Sam Merlotte, ägaren till Merlotte’s Bar. Nej, nej, att tänka på sin chef naken är styggt. Okej, men Alcide Herveaux, då? Nej, inte han heller, speciellt med tanke på att hans nuvarande flickvän befann sig i studion … Därmed var det tomt och jag måste förlita mig på någon av mina gamla filmfantasier. Men filmstjärnor tycktes bleka i jämförelse med den övernaturliga värld jag befunnit mig i sedan den kväll då Bill kom in på Merlotte’s. Den senaste upplevelse jag haft som ens kom i närheten av att vara erotisk, var när jag fick mitt ben slickat. Det hade varit … oroande. Men till och med under de omständigheterna hade det fått något att röra sig djupt inuti mig. Jag mindes hur Quinns kala skalle hade rört sig medan han rengjorde mitt sår på ett högst personligt sätt, hans varma, fasta grepp om mitt ben … ”Det duger”, sa Alfred och började knäppa. Claude lade handen på mitt nakna lår när han kände att benet började darra av ansträngning. Än en gång höll en man om mitt ben. Claude grep tag om mitt lår för att ge mig stöd. Det hjälpte avsevärt, men var inte det minsta erotiskt. ”Nu tar vi lite sängkammarbilder”, föreslog Al precis när jag bestämt mig för att jag inte stod ut längre. ”Nej”, svarade jag och Claude unisont. ”Men det är en del av paketet”, invände Al. ”Ni behöver inte klä av er, jag tar inte den sortens bilder. Min fru skulle slå ihjäl 16

i_harris_stendod.indd 16

2012-05-01 09:41:11


mig. Ni lägger er bara på sängen precis som ni är, och Claude lutar sig på armbågen och ser ner på dig, miss Stackhouse.” ”Nej”, sa jag bestämt. ”Ta några bilder på honom när han står ensam i vattnet. Det blir bättre.” Det fanns en konstgjord damm i hörnet, och foton av en naken Claude med glittrande vattendroppar på bröstet skulle vara extremt tilltalande (för alla kvinnor som inte träffat honom i verkligheten). ”Vad tycker du, Claude?” frågade Al. Claudes narcissistiska läggning förnekade sig inte. ”Jag tror att det skulle bli perfekt, Al”, svarade han och försökte dölja sin förtjusning. Jag gick mot omklädningsrummet, ivrig att få av mig dräkten och hoppa i mina vanliga jeans. Jag såg mig om efter en klocka. Jag skulle vara tillbaka på jobbet halv sex, och måste köra tillbaka till Bon Temps för att hämta mina servitriskläder innan jag åkte till Merlotte’s. ”Tack, Sookie”, ropade Claude. ”Ingen orsak. Lycka till med modellkontraktet.” Men han hade redan förlorat sig i sin spegelbild. Maria-Star följde mig ut. ”Hej då, Sookie. Det var roligt att träffa dig igen.” ”Detsamma”, ljög jag. Även genom de rödaktiga, vindlande gångarna i hennes varulvssinne kunde jag se att hon inte fattade hur jag kunnat släppa Alcide. Han var trots allt stilig på ett rått sätt, underhållande sällskap och en hetblodig, heterosexuell man. Dessutom ägde han ett vaktbolag och hade blivit rik på egen hand. Svaret dök upp i min skalle och jag talade innan jag hann tänka efter. ”Letar någon fortfarande efter Debbie Pelt?” frågade jag, på samma sätt som man petar med tungan i en trasig tand. Debbie hade varit Alcides ex, och de hade gjort slut och blivit ihop fler gånger än någon kunde räkna. Hon hade varit något alldeles extra. 17

i_harris_stendod.indd 17

2012-05-01 09:41:11


”Inte samma personer”, svarade Maria-Star och mulnade. Hon gillade inte att tänka på Debbie mer än jag gjorde, även om hon garanterat hade andra skäl. ”Detektiverna som familjen Pelt anställde gav upp och sa att det skulle vara rena rånet om de fortsatte betala dem för att leta. Polisen lade väl inte fram det riktigt så, men de hade också nått en återvändsgränd. Jag har bara träffat dem en gång, när de kom till Shreveport strax efter att ­Debbie försvunnit. De är ett ganska vilt par.” Jag blinkade. Det var ett något drastiskt ordval för att komma från en varulv. ”Sandra, dottern, är värst. Hon var galen i Debbie, och det är för hennes skull de fortfarande har några som letar, men de är som sagt speciella. Jag tror att Debbie blev bortförd. Eller kanske begick hon självmord. När Alcide avvisade henne kan det ju vara så att hon tappade greppet helt.” ”Kanske det”, mumlade jag utan större övertygelse. ”Han har det bättre nu. Jag hoppas att hon fortsätter att vara saknad”, sa Maria-Star. Jag var av samma åsikt, men till skillnad från Maria-Star visste jag vad som hade hänt Debbie, och det var det som drivit isär mig och Alcide. ”Jag hoppas att han aldrig kommer att träffa henne igen”, fortsatte Maria-Star. Det söta ansiktet var mörkt och avslöjade en glimt av hennes egen vilda sida. Alcide dejtade kanske Maria-Star, men han hade uppenbarligen inte berättat allt för henne. Alcide visste att han aldrig skulle få träffa Debbie igen. Och det var mitt fel, okej? Jag sköt henne. Jag har mer eller mindre försonat mig med det jag gjorde, men vissheten slår mig då och då med full kraft. Man kan inte döda någon och komma ut oförändrad på andra sidan. Konsekvenserna förändrar ens liv. Två präster kom in i en bar. 18

i_harris_stendod.indd 18

2012-05-01 09:41:11


Det låter som början på tusentals skämt. Men de här två prästerna hade inte med sig någon känguru, och det satt varken någon rabbi eller blondin i baren. Jag har sett många blondiner och en känguru på zoo, men inga rabbiner. Fast de två prästerna hade jag sett många gånger förut. De träffades alltid och åt middag tillsammans varannan vecka. Fader Dan Riordan med sitt slätrakade, rödblommiga ansikte var den katolske prästen som kom till Bon Temps lilla kyrka om lördagarna för att hålla mässa, och den bleke, skäggige fader Kempton Littrell var den episkopaliske prästen som delade ut den heliga nattvarden i den pyttelilla episkopalkyrkan i Clarice varannan vecka. ”Hejsan, Sookie”, sa fader Riordan. Han var irländare, riktig irländare och inte bara med irländskt påbrå, och jag älskade att höra honom prata. Han bar tjocka glasögon med svarta bågar och var i fyrtioårsåldern. ”God kväll, fader. Hej, fader Littrell. Vad vill ni ha ikväll?” ”Jag skulle vilja ha en whiskey med is, miss Sookie. Och du då, Kempton?” ”Åh, jag tar bara en öl. Och en korg med friterad kyckling, tack.” Den episkopaliske prästen bar guldbågade glasögon och var yngre än fader Riordan, och mycket samvetsgrann. ”Absolut.” Jag log mot dem. Eftersom jag kunde läsa deras tankar visste jag att de båda var goda män, och det gjorde mig glad. Det är alltid oroväckande att se in i en prästs huvud och upptäcka att de inte är ett dugg bättre än en själv, och värre än så, de anstränger sig inte ens. Eftersom mörkret hade fallit blev jag inte förvånad när Bill Compton strosade in. Tyvärr kunde jag inte säga detsamma om prästerna. Kyrkan hade inte riktigt kunnat acceptera en verklighet som också innefattade vampyrer, och att kalla deras förhållningssätt förvirrat var en underdrift. Katolska kyrkan hade just kallat till möte för att bestämma om alla vampyrer skulle 19

i_harris_stendod.indd 19

2012-05-01 09:41:11


förklaras fördömda och bannlysas, eller accepteras som möjliga konvertiter. Episkopalkyrkan hade röstat emot vampyrpräster, men de tillät dem att delta i nattvarden – även om en stor del av lekmännen sa att det skulle bli över deras döda kroppar. Olyckligtvis insåg de inte hur stor sannolikheten för det var. Båda prästerna skruvade olustigt på sig när Bill gav mig en snabb kyss på kinden och satte sig vid sitt favoritbord. Bill kastade ett förstrött ögonkast åt deras håll innan han vek upp sin tidning och började läsa. Han såg alltid lika allvarlig ut, som om han satt och studerade börsen eller de senaste nyheterna från Irak. Men jag visste att han alltid läste hjärtespalterna först och sedan serierna, även om han ofta inte förstod skämten. Bill hade kommit ensam: en trevlig omväxling. I vanliga fall hade han med sig den ljuva Selah Pumphrey. Jag avskydde henne. Eftersom Bill var min första kärlek och den som tog min oskuld skulle jag kanske aldrig komma över honom helt, och kanske ville han det inte heller. Han tycktes släpa med sig Selah in på Merlotte’s på varenda dejt de hade, och jag misstänkte att han gjorde det för att visa upp henne för mig. Inte precis något man gör om man inte bryr sig längre, eller hur? Utan att fråga serverade jag hans favoritdryck, TrueBlood O. Jag satte den prydligt framför honom på en servett, och hade just vänt på klacken när en sval hand rörde vid min arm. Hans beröring tycktes alltid få mig att hoppa till. Bill hade alltid gjort det klart att jag hetsade upp honom, och efter en livstid utan förhållanden eller sex blev jag stolt när Bill visade att han fann mig attraktiv. Andra män hade också sett på mig som om jag började bli mer intressant. Nu visste jag varför folk tänkte så mycket på sex; Bill hade undervisat mig ordentligt. ”Sookie, stanna ett tag.” Jag såg in i de bruna ögonen som tycktes ännu mörkare i det bleka ansiktet. Hans hår var också brunt och mjukt och slätt. Han var smal och bredaxlad med rejäla armmuskler, som den bonde han en gång varit. ”Hur 20

i_harris_stendod.indd 20

2012-05-01 09:41:11


har du haft det?” ”Bara bra”, svarade jag och försökte dölja min förvåning. Småprat var inte Bills grej, inte ens när vi var tillsammans hade han varit särskilt pratsam. Till och med en vampyr kan bli arbetsnarkoman, och Bill hade blivit något av en datanörd. ”Hur har du haft det?” frågade jag. ”Bra. När ska du sticka till New Orleans och hämta ut ditt arv?” Nu blev jag riktigt överraskad. (Detta beror på att jag inte kan läsa vampyrernas tankar. Det är därför jag tycker så mycket om dem, det är underbart att vara tillsammans med någon som är ett mysterium för mig.) Min kusin hade mördats i New Orleans för knappt sex veckor sedan, och Bill hade varit där tillsammans med mig när drottningen av Louisianas sändebud kom för att berätta det för mig … och för att föra mördaren till mig för att jag skulle förkunna domen. ”Jag antar att jag kommer att gå igenom Hadleys lägenhet någon gång i nästa månad. Jag har inte pratat med Sam om att ta ledigt.” ”Jag beklagar verkligen att du miste din kusin. Har du varit mycket ledsen?” Jag hade inte träffat Hadley på flera år, och att återse henne efter att hon blivit vampyr hade varit mer än märkligt. Men eftersom jag hade mycket få släktingar kvar i livet avskydde jag att förlora en enda av dem. ”Lite”, svarade jag. ”Du har ingen aning om när du tänker ge dig av?” ”Jag har inte bestämt mig än. Kommer du ihåg hennes advokat, mr Cataliades? Han sa att han skulle kontakta mig när han var klar med testamentsutredningen. Han lovade att lägenheten inte skulle röras, och när drottningens rådgivare lovar en sådan sak måste man tro på det. Jag har ärligt talat inte varit alltför intresserad.” ”Jag kanske följer med dig när du ger dig av till New Orleans, 21

i_harris_stendod.indd 21

2012-05-01 09:41:11


om du inte har något emot lite sällskap.” ”Oj då”, sa jag sarkastiskt. ”Har inte Selah något emot det? Eller tänkte du ta med henne också?” Det skulle bli en intressant resa. ”Nej.” Han slöt sig som en mussla. Av erfarenhet visste jag att det inte gick att få något ur Bill när han stängde av på det sättet. Okej, nu var jag förvirrad på allvar. ”Jag hör av mig”, sa jag och försökte räkna ut vad han var ute efter. Även om det gjorde ont att befinna sig i närheten av Bill litade jag på honom. Bill skulle aldrig skada mig, och han skulle inte låta någon annan göra det heller. Men det finns mer än ett sätt att skada någon på. ”Sookie”, ropade fader Littrell, och jag skyndade iväg. När jag såg mig om över axeln noterade jag att Bill log, svagt men förnöjt. Jag var inte säker på vad det betydde, men jag tyckte om att se honom le. Han hoppades kanske kunna blåsa liv i vårt förhållande? ”Vi var inte säkra på om du ville bli avbruten eller inte”, förklarade fader Littrell, och jag såg förvirrat på honom. ”Vi blev lite oroliga över att se dig prata så intensivt och länge med vampyren”, tillade fader Riordan. ”Försökte helvetesynglet förtrolla dig?” Plötsligt var den irländska dialekten inte ett dugg charmig, och jag såg frågande på honom. ”Du skojar, va? Du vet väl att Bill och jag dejtade länge. Du vet uppenbarligen inte mycket om helvetets yngel om du tror att Bill är ett sådant.” Jag hade sett betydligt värre varelser än Bill i vårt vackra Bon Temps, och några av dem hade varit mänskliga. ”Fader Riordan. Jag förstår mitt eget liv. Jag förstår vampyrerna bättre än du någonsin kommer att göra.” Jag vände mig till fader Littrell. ”Vill du ha honungssenap eller ketchup på din kyckling?” Fader Littrell valde honungssenap, men tycktes ganska distraherad. Jag lämnade dem och försökte skaka av mig den obehag22

i_harris_stendod.indd 22

2012-05-01 09:41:11


liga lilla incidenten, men jag kunde inte låta bli att undra hur de skulle ha reagerat på det som ägt rum i baren för ett par månader sedan. Då hade alla stammisarna slagit sig ihop för att ta itu med någon som försökt ta livet av mig. Eftersom personen ifråga hade varit vampyr hade de antagligen samtyckt. Innan han gav sig av kom fader Riordan bort för att prata med mig. ”Sookie, jag vet att du inte är särskilt glad på mig för tillfället, men jag måste fråga dig något för någon annans räkning. Om jag har avskräckt dig genom mitt uppförande ber jag dig att bortse från det och lyssna till deras bön.” Jag suckade. Fader Riordan försökte åtminstone vara god. Jag nickade motvilligt. ”Duktig flicka. En familj från Jackson har kontaktat mig …” Alla varningsklockor började ringa. Debbie Pelt var från Jackson. ”Jag vet att du har hört talas om familjen Pelt. De letar fortfarande efter information gällande deras dotter som försvann i januari. Hon hette Debbie. De ringde mig eftersom deras präst känner mig och vet att jag arbetar i Bon Temps församling. De vill gärna träffa dig, Sookie. De vill tala med alla som träffade deras dotter kvällen då hon försvann, och de var rädda att du inte skulle vilja ses om de bara dök upp på din tröskel. De tror att du är arg eftersom deras privatdetektiver och polisen har förhört dig.” ”Jag vill inte träffa dem”, svarade jag. ”Jag har berättat allt jag vet, fader Riordan.” Det var sant. Jag hade bara inte berättat det för polisen eller familjen Pelt. ”Jag vill inte prata mer om Debbie.” Det var också i allra högsta grad sant. ”Du kan säga åt dem, med all respekt, att det inte finns mer att prata om.” ”Det ska jag”, sa han. ”Men jag måste säga att jag är besviken, Sookie.” 23

i_harris_stendod.indd 23

2012-05-01 09:41:12


”Ja, jag antar att jag har haft en dålig kväll, nu när jag har sjunkit i din aktning och allt”, svarade jag. Han gav sig av utan ett ord, precis som jag hoppats.

24

i_harris_stendod.indd 24

2012-05-01 09:41:12


9789175250038  
Read more
Read more
Similar to
Popular now
Just for you