MAIA AELA Vindens barn och den nya människan
Jennyli Gustafsson
”Till min älskade Antonio”
MAIA AELA Vindens barn och den nya människan
Jennyli Gustafsson
Författare: Jennyli Gustafsson www.gudharenplan.se Inka Spirits hemsida: www.tawantin.se Tidigare utgivna verk av författaren på Förlagshuset Siljans Måsar: Evigheternas Bok, 2011 Maia Aela – Flickan från planeten Akleja, 2013 Maia Aela – Mästarstenen och de sju gudinnorna, 2015 E-Längtans Blå Blomma, 2014 E-Älska dig själv, 2014 Omslagsfoto & layout: Linnea Frank Photography www.linneafrank.com Förlagshuset Siljans Måsar www.siljansmasar.com info@siljansmasar.com Copyright ©: Jennyli Gustafsson. Bild och material i denna bok är skyddat av upphovsrättslagen. ISBN 978-91-88097-39-2 Tryckt av: ScandBook AB, 2016 www.scandbook.se
Prolog
Den färgstarka kenyanska krinolinen som jag fört med mig till Sverige efter den omvälvande resan för två år sedan, hade förlorat sin glans och sin matriarkala magi. Mästarstenen hade vilat i en djup dvala, precis som mitt eget hjärta. Dvalan var lamslående och djupt deprimerande. Dagar kom och dagar gick utan att kunskapen som låg dold i tidens kapsel, i stenens inre, gjorde sig påmind. Hur jag hade klarat av att finna mig i detta kastlösa, näst intill medvetslösa tillstånd, var mig en gåta. För mig som kommit till Jorden med uppdraget att förmedla oersättlig kunskap från Plejaderna, var dagarna som gick ett olidligt slöseri med tid och kraft. Människans kraftlöshet tar kol på henne, tänkte jag. Människans klocka tickar, och tiden börjar rinna ut. Mästarstenen ville nog visa mig hur kraftlöshet och livlöshet tar sig uttryck. Det var långt ifrån ett trevligt tillstånd. Det var förödande. Det enda levande och verkliga tillståndet är det som ljuder ifrån djupet av hjärtat, tänkte jag, och ända ut i evigheten. Mästerlighet ligger i att förstå detta enda tillstånd, som är skapande och levande i sin natur. Allt som står still, sugs ut och tynar sakta bort. Vi börjar alltmer likna vålnader som tror att vi fortfarande är människor, och som irrar runt i en värld där vi inte längre hör hemma. Doktorer kan tyvärr inte göra mycket åt människor som gått vilse. Det finns inga mediciner som kan bota detta ”ickevarande”. Lovsången som får kraften i djupet av våra hjärtan att vakna igen kostar ingenting, och ljuder bara ett medvetet
ögonblick bort. Doktriner som säger att kraftlöshet beror på längre arbetstid än vad kroppen klarar av, är ute på hal is. Doktrinerna har i det mesta fel. Livslusten och den inre kraften vaknar till liv i den skapande tanken och aktiviteten. Men vad krävs för att komma dit hän? Vad krävs för att få livet att vakna, växa och utvecklas? Det är den stora frågan! Mina tankar följde sitt eget mönster, som vanligt. Och nu kände jag i djupet av min själ att något hade börjat spira. Med ens låg världen framför mina fötter igen. Med ens blev allt möjligt. Den yttre glädjen är tacknämlig och lustfylld, men kan aldrig ersätta den kreativa livsglädjen som har sitt ursprung i vår inre källa. Följaktligen hade jag pendlat mellan hopp och förtvivlan när allsmäktigheten valde att lägga lock på livsgnistan. Tålmodigt försökte jag vänta ut tiden, tills dess att locket togs bort. Jag förstod att det handlade om att vi människor går igenom vissa cykler. För att förstå detta kan man jämföra det med årstiderna. På vintern ligger livet i dvala, djupt ner i marken eller långt in i trädets stam. Först till våren spirar livet igen. Mina inre årstider följde inte de yttre växlingarna. Möjligtvis drog jag en lättnande suck när våren och sommaren kom, men det inre livet hade sin egen tid. Nej, just det: det inre livet har ingen tid, tänkte jag. Det inre livet bara är, som en stilla ocean eller som ett brusande hav. Det tvättäkta tillståndet infinner sig när skapelsen kan spegla sig själv i detta vatten.
1.
Lakanen låg längst ner i resväskan, och ovanpå lade jag två handdukar. Hur jag än vände och vred på allt som måste med, så kändes väskan alldeles för liten. För en månad sedan ungefär, när jag slog upp ögonen på morgonen, kände jag med kraftfull övertygelse att något hade hänt. Den inre gnistan hade vaknat, och ett uttryck i mitt ansikte hade tagit form som inte funnits där på över två år. Jag visste att det var dags, att jag skulle ut på ännu en resa. Jag visste att jag skulle få vägledning, kraft och nytt liv. Gud, vad jag hade väntat på den här dagen. Inte kunde jag tro att det skulle ta så lång tid. Den inre dvalan var olidlig. Första tiden efter resan till Kenya blev en tid av eftertanke och vila. Men mitt tålamod hade aldrig varit särskilt bra, och det blev en prövning att gå igenom hela spektrat av känslor på den grå skalan, som senare följde. Nåja, den här dagen, fredagen den trettonde november skulle jag minnas som en turdag för all framtid. Ljuset tändes igen och hoppets livbåt lotsade mig till land. Jag hade åter fast mark under fötterna, och ett ljus som ville leda mig på vägen. Glädjen porlade som en evig bäck genom hela mitt väsen. Det var dags! Nu fanns det dessutom ingen oro för finansieringen. Det gamla avtalet mellan mig och ”Läkare utan gränser” stod fortfarande fast. Mark och Filip fick genast ett samtal från samordnaren för organisationen. Mitt föregående samtal till henne var som en förlossning. Jag kunde inte backa längre. Så när jag nu stod här
i sovrummet med en, som jag tyckte, alltför liten resväska, var det ett kärt bekymmer. I början av december skulle jag åka och de varma kläderna fick inte ta för mycket plats. Det var i början av sommaren i Sydamerika just nu, och regnperiod i Amazonas. Mitt jobb behövde jag inte bekymra mig över eftersom jag jobbade som vikarie inom barnomsorgen. Dock uteblev inkomsten, men utkomsten av en sådan här resa skulle inte gå att värdera i pengar. Allt verkade vara planerat över mitt huvud. Mark och Filip kunde inte åka riktigt lika tidigt som jag. Därför bestämdes att deras resa skulle senareläggas. Min intuitiva känsla sa mig att det var det bästa som kunde ske. Jag behövde få träffa Ernesto i lugn och ro. Det var snart fyra år sedan vi träffades sista gången i Paris. Mitt plan skulle lyfta för avfärd mot Paris, där vi skulle mellanlanda. Det pirrade till i magen när jag fick se Eiffeltornet. Tiden tycktes stå till. Hade följetongen som är mitt liv verkligen gått så fort? Det kändes som en evighet sedan jag stod vid det stadiga och välformade staketet framför Sacre Coeur tillsammans med Ernesto, blickandes ut över den vita staden. Det var en magisk stund jag aldrig skulle glömma. Livet hade gått vidare och jag var många erfarenheter rikare. Jag frågade mig själv om jag fortfarande var samma person. Egentligen undrade jag nog ifall Ernesto var samma person som då. Kanske var det oväsentligt. Den viktigaste frågan torde vara om vår kärlek ännu levde.