9789188171191

ROBERT

HARRIS OFFICER SPION

EN OCH

ÖVERSÄTTNING: SVANTE SKOGLUND

BOOKMARK FÖRLAG www.bookmarkforlag.se

An Officer and a Spy © Robert Harris 2013 Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2016 Översättning: Svante Skoglund Omslag: Anders Timrén Omslagsfoton: A. Timrén, Shutterstock, Alamy Författarfoto © Peter von Felbert Tryck: ScandBook AB, Falun 2016 isbn: 978-91-88171-19-1

1

M

”

ajor Picquart anmäler sig hos krigsministern …”

Vakten på Rue Saint-Dominique kliver ut ur sin kur för att öppna grinden. Medan snöflingorna yr omkring mig skyndar jag över innergården in i entréhallen till Hôtel de Brienne, där jag hälsas av en ung kapten i det republikanska gardet. Jag upprepar vad jag nyss sagt, denna gång med lite större brådska i rösten: ”Major Picquart anmäler sig hos krigsministern.”

Jag följer efter kaptenen över det svartvitrutiga marmorgolvet i ministerns officiella residens och uppför den svängda trappan.

Vi passerar silverrustningar från Solkungens tid och Davids smaklösa målning Napoleon korsar Alperna vid Sankt Bernhard.

På övervåningen ombeds jag vänta framför ett fönster medan kaptenen meddelar min ankomst. Under några minuter får jag från min utsiktsplats tillfälle att uppleva något lika ovanligt som vackert: en stadsträdgård som lagts i tystnad av snöfallet en tidig vintermorgon. Ministeriets elektriska belysning skimrar svagt mellan grenarna och förstärker känslan av magi. ”General Mercier tar emot nu, major.”

Ministerns mycket rymliga kontor har dekorativa paneler i blågrönt och en dubbelbalkong som vetter mot den snötäckta gräsmattan. Två män i sextioårsåldern, iklädda svarta uniformer, står och värmer sig med ryggen mot eldstaden. En av dem är general Raoul le Mouton de Boisdeffre, generalstabs­ chef och expert på allt som har med Ryssland att göra; det är 15

ROBERT HARRIS

han som är mannen bakom vår spirande allians med den nye tsaren. Generalen har tillbringat så mycket tid vid hovet i Sankt Petersburg att han alltmer kommit att likna en högdragen rysk furste. Den andre mannen, ett par år äldre, är de Boisdeffres överordnade: general Auguste Mercier, landets krigsminister.

Jag marscherar fram till mitten av mattan och gör honnör.

Merciers stela, fårade ansikte påminner om en lädermask, och man får då och då känslan av att han betraktar en genom maskens ögonhål. ”Det där tog inte så lång tid, major Picquart. När var de klara?” frågar ministern. ”För en halvtimme sedan, general.” ”Så nu är allt över?”

Jag nickar. ”Ja, allt är över.”

Det var då allt började.

* ”Kom fram hit till brasan”, säger Mercier. Som alltid talar han mycket lågt. Han pekar på en förgylld stol. ”Sätt er här. Och ta av er rocken. Berätta nu vad som hände.”

Mercier sätter sig ned. Han lutar sig framåt, full av förväntan. Av hänsyn till det strikta protokollet har han inte kunnat vara på plats vid morgonens föreställning. Han är som en impressario som missat premiären. Nu vill han ha iakttagelser, nyanser, analyser. ”Hur var stämningen ute på stan tidigt i morse?” ”Jag skulle beskriva den som … förväntansfull.”

Jag berättar för de två generalerna att jag före gryningen promenerade från min bostad till militärhögskolan, École Militaire, och att det var lugnt på gatorna eftersom det är lördag – ”Judarnas sabbat”, inflikar ministern med ett litet leende – och dessutom svinkallt. I själva verket hade jag, där jag gick utmed de dystra gatorna Rue Boissière och Avenue du 16

EN OFFICER OCH SPION

Trocadéro, börjat misstänka att ministerns stora föreställning kanske skulle bli ett fiasko, men detta säger jag förstås inte ett ord om. Det var först när jag kom fram till Pont de l’Alma och såg stora skaror på bron över Seines mörka vatten som jag insåg det som Mercier förstått hela tiden: lusten att se en annan människa förnedras är stark nog att motstå den strängaste kyla.

Jag anslöt mig till folkmassan som rörde sig söderut, över floden och nedför Avenue Bosquet. Det var så mycket folk att trätrottoarerna inte räckte till utan människor gick mitt i gatan.

Stämningen fick mig att tänka på hästkapplöpningar – det var samma känsla av förväntan, av folkligt nöje. Tidningsförsäljare ropade ut de senaste nyheterna. Doften av nyrostade kastanjer spred sig mellan husen.

I slutet av Avenue Bosquet korsade jag gatan mot militärhögskolan, där jag till för ett år sedan tjänstgjort som lärare i topografi. Folkmassan fortsatte till den officiella samlingsplatsen på Place de Fontenoy. Det höll på att ljusna. Skolan genljöd av trumvirvlar och bygelhorn, hovar och svordomar, kommandon och stöveltramp. Samtliga nio infanteriregementen förlagda till huvudstaden hade fått order om att skicka två kompanier för att bevittna ceremonin. Ett av kompanierna skulle bestå av erfarna mannar, medan det andra skulle utgöras av nyrekryterade soldater, vilkas moraliska tåga, menade Mercier, skulle stärkas av upplevelsen.

När jag gick genom de stora salarna på väg mot exercisgården, Cour Morland, stod redan tusentals man och stampade i den stelfrusna gyttjan.

Jag har aldrig bevittnat någon offentlig avrättning – aldrig tagit del av den speciella atmosfären – men jag föreställer mig att det känns ungefär som på École Militaire den här morgonen. Den enorma exercisgården var onekligen en lämplig scen för ett stort drama. På avstånd, bakom staketet och en mur av poliser, hördes sorlet från människohavet på det halvcirkelformade Place de Fontenoy. Åskådarna hade ställt sig på bänkar 17

ROBERT HARRIS

och tagit sig upp på vagnar och omnibussar. Det satt till och med folk uppflugna i träden. En man hade lyckats klättra upp i ett minnesmärke från kriget mot tyskarna 1870.

General Mercier tar till sig varje ord i min berättelse. ”Hur många var där, tror ni?” ”Tjugo tusen, enligt vad polisen sa till mig.” ”Verkligen?” Ministern ser mindre imponerad ut än jag hade trott. ”Ni vet väl att jag från början hade velat ha ceremonin ute på Longchamps-hippodromen? Den rymmer minst femtio tusen.” ”Och ni skulle säkert ha fyllt den, general, det är jag övertygad om”, säger Boisdeffre inställsamt. ”Självfallet! Men inrikesministeriet menade att det skulle kunna leda till oroligheter. Den uppfattningen delar jag inte. Ju större folkmassa, desto fler människor som får lära sig en läxa.”

På mig hade i alla fall de tjugo tusen åskådarna gjort ett stort intryck. Sorlet från dem var dämpat men olycksbådande, ett vilddjurs lugna andetag som när som helst kan förvandlas till ett vrål. Strax före klockan åtta red några kavallerister upp framför människohavet, som plötsligt började röra på sig.

Mellan ryttarna skymtade en svart fångkärra dragen av fyra hästar. Folkmassans hätska skrän ekade. En port öppnades, och ryttarna och kärran fortsatte mot innergården.

En man i närheten av mig sa: ”Romarna gav lejonen kristna att slita sönder. Vi matar dem med judar i stället. Det måste man väl ändå kalla ett framsteg.”

Mannen hade fällt upp kragen på sin paletå och virat en grå halsduk runt den. Mössan var djupt neddragen i ansiktet. Jag kände därför först igen honom på rösten – och på kroppens skakningar.

Jag gjorde honnör. ”Överste Sandherr.” ”Var kommer ni att stå under ceremonin?” frågade översten. ”Det har jag inte hunnit tänka på än.” ”Kom då och ställ er tillsammans med oss.”

18

EN OFFICER OCH SPION

”Mycket förbunden, överste. Men jag måste först se till att allt fortlöper enligt ministerns anvisningar.” ”Vi står där borta. Kom över till oss när ni fullgjort era plikter.” Han pekade ut över Cour Morland med en skakig hand. ”Man ser mycket bra därifrån.”

Mina plikter! Jag undrar, nu i efterhand, om Sandherr kanske var sarkastisk. Jag gick bort till garnisonens expedition, där fången bevakades av gardeskaptenen Lebrun-Renault. Jag hade ingen lust att träffa den dömde igen. Bara två år tidigare hade han varit min student just här på skolan. Nu hade jag inget att säga honom. Jag ville bara att han skulle försvinna – från Paris, från Frankrike, från Europa.

En soldat gick och hämtade Lebrun-Renault, som visade sig vara en kraftig ung man med ett rödbrusigt, hästliknande ansikte. Han såg mer ut som en poliskonstapel än en kapten i republikanska gardet. ”Förrädaren är nervös men håller sig lugn. Jag tror inte att han kommer att konstra. Vi har lossat trådarna i hans uniform och dessutom gjort en skåra i svärdet så att det blir lätt att bryta. Vi har tänkt igenom allt mycket noga. Om han skulle försöka tala till massorna kommer general Darras att ge en signal till orkestern att börja spela. Vi kommer att dränka hans ord i musik”, rapporterade Lebrun-Renault. ”Undrar vad det var för melodi de hade tänkt ’dränka’ hans tal med”, inflikar Mercier. ”Kanske en sjömansvisa, ministern?” föreslår Boisdeffre. ”Kanske det”, svarar Mercier. Men han ler inte. Krigsministern ler sällan. Han vänder sig till mig. ”Så ni följde händelseförloppet tillsammans med Sandherr och hans män. Vad fick ni för intryck av dem?”

Jag formulerar mig med omsorg. Sandherr har trots allt hög­ re rang än jag. ”Hängivna patrioter. Utför ett ovärderligt arbete, men får mycket ringa erkänsla för det – eller ingen alls.”

Det är ett bra svar. Så bra att det kanske förändrar hela mitt 19

ROBERT HARRIS

liv – och därmed den historia som jag just börjat berätta. Hur som helst utsätter Mercier, eller mannen bakom masken som utger sig för att vara Mercier, mig för en granskande blick. Det är som om han vill utröna om jag verkligen menar det jag säger. Sedan nickar han samtycke. ”Det har ni rätt i, Picquart.

Frankrike har mycket att tacka Sandherr och hans män för.”

Sandherr var chef för den avdelning inom generalstaben som med ett täcknamn kallades Statistiska byrån. Vid degraderingen hade jag träffat byråns samtliga anställda. De stod på lite avstånd från varandra i exercisplatsens sydvästra hörn, i lä av en av de omgivande, lägre byggnaderna. Sandherr stod med händerna i fickorna och gav ett frånvarande intryck … ”Minns ni”, säger krigsministern och vänder sig nu till Boisdeffre, ”att man brukade säga att Jean Sandherr var den stiligaste karlen i hela armén?” ”Visst minns jag det”, säger generalstabschefen. ”Det är svårt att tro i dag. Stackars sate!”

På ena sidan om Sandherr stod hans närmaste man: en fetlagd och tegelfärgad alkoholist som med jämna mellanrum stärkte sig från en fickplunta av brons. På överstens andra sida stod den ende av byråns anställda som jag kände igen sedan tidigare: den kraftige Joseph Henry. Han gav mig en klapp på axeln samtidigt som han mullrade fram en förhoppning om att jag skulle nämna hans namn i min rapport till ministern.

Byråns två yngsta officerare, båda kaptener, framstod som färglösa i sammanhanget. På plats fanns också en magerlagd civilanställd kontorist som inte såg ut att tillbringa mycket tid i friska luften. Han höll i en teaterkikare. Männen gjorde plats för mig, och den tegelfärgade erbjöd sin billiga konjak.

Snart anslöt sig en elegant tjänsteman från utrikesministeriet och den där ärkefånen från generalstaben, överste du Paty de Clam, vars monokel reflekterade morgonljuset så att han såg enögd ut.

Vi kände för varje minut hur spänningen steg under den 20

EN OFFICER OCH SPION

glåmiga vinterhimlen. Nästan fyra tusen soldater stod nu uppställda på gården. Inte ett knyst hördes från dem. Inte heller från folkmassan utanför staketet kom några ljud. I utkanten av Cour Morland visades några inbjudna gäster till rätta. De skyndade sig med ursäktande miner som om de kommit sent till en begravning. Några bland åskådarna kände igen en smärt kvinna i hatt och muff av vit päls. Hon höll i ett blått paraply med volanger och eskorterades av en ståtlig dragonlöjtnant.

Applåder hördes och ett och annat ”Hurra!” och ”Bravo!”

Sandherr såg upp. ”Vem tusan är det där?” mumlade han.

En av kaptenerna tog teaterkikaren från kontoristen och riktade den mot kvinnan, som nu nickade mot åskådarna och snurrade kokett på paraplyet. ”Det är den gudomliga Sarah!” Han ställde in skärpan ytterligare. ”Och i släptåg har hon Rochebouet från tjugoåttonde.

Vilken lyckost!”

Mercier lutar sig bakåt och stryker med handen över sin ljusgrå mustasch. Tänka sig! Sarah Bernhardt – i hans föreställning! Det är just det här han vill ha av mig: den konstnärliga touchen, skvallret från societeten. Ändå låtsas han ta avstånd. ”Men vem i all världen bjöd in en aktris …”

Tio minuter i nio red militärparadens befälhavare, general Darras, fram till mitten av den kullerstensbelagda exercisplatsen. Hans springare frustade och böjde på huvudet medan han tvingade runt henne i en cirkel. Ekipaget såg ut över folkmassan och gjorde sedan halt.

Klockan slog nio och ett kommando ekade mellan husen: ”Soldater! Givakt!” Med ett dån slog fyra tusen män ihop sina stövlar. Samtidigt rörde sig en grupp med fem män från ena hörnet av platsen fram till Darras. När de kom närmare såg jag att det var fyra artillerister som marscherade i takt med klockslagen. Mellan dem skymtade fången, som vid ett tillfälle snubblade men snabbt återfick balansen. Exakt när det sista klockslaget hördes gjorde de halt och hälsade generalen med 21

ROBERT HARRIS

en honnör. Sedan gjorde soldaterna helt om och marscherade tillbaka. Fången stod nu ensam framför generalen.

Efter trumvirvel och hornsignal steg en kortvuxen notarie fram med ett pappersark framför sig, som om han spelade budbäraren i en teaterpjäs. Pappersarket fladdrade i den iskalla vinden. Med tanke på den oansenliga kroppshyddan var mannens röst förvånansvärt stark. ”I det franska folkets namn”, sa han, ”har Paris militärguvernements första permanenta krigsrätt, efter att ha haft enskilda överläggningar, förkunnat sin dom. Den fråga som rättens ledamöter ställdes inför var som följer: Är Alfred Dreyfus, kapten i det fjortonde artilleriregementet och aspirant på generalstaben, skyldig till att i Paris år 1894 till främmande makt eller dess ombud ha överlämnat ett antal hemliga eller konfidentiella dokument rörande rikets säkerhet?

Rättens utslag är enhälligt: ’Ja, den åtalade är skyldig.’

Domstolen dömer Alfred Dreyfus till livstids deportering och fängsligt förvar inom avspärrat område. Vidare avsätts Alfred Dreyfus från sin tjänst; hans degradering ska äga rum inför Parisgarnisonens militärparad.”

När notarien var klar med uppläsningen drog han sig tillbaka.

General Darras reste sig upp i stigbyglarna och höjde sitt svärd. Den dömde fick böja huvudet bakåt för att möta hans blick. Man hade tagit hans pincené från honom. Han bar ett par enkla glasögon utan bågar. ”Alfred Dreyfus, ni är ovärdig att bära vapen. I det franska folkets namn degraderar vi er!” ”Och det var nu som fången yttrade sig för första gången”, säger jag till Mercier.

Krigsministern rycker till. ”Sa han något?” ”Det gjorde han.” Jag tar fram min anteckningsbok ur fickan. ”Han lyfte händerna över huvudet och ropade …” Jag ser efter så att jag får med varje ord: ”’Soldater, de degraderar en oskyldig man … Soldater, de vanärar en oskyldig man … Länge 22

EN OFFICER OCH SPION

leve Frankrike … Länge leve armén.’” Jag läser vad han sa rakt upp och ned, utan känsla. Det var just så orden framfördes.

Den enda skillnaden är att Dreyfus, en jude från Mulhouse, pratar franska med en svag tysk brytning.

Ministern rynkar pannan. ”Men hur kunde detta tillåtas ske?

Skulle de inte spela musik om fången började tala till folket?” ”General Darras ansåg inte att några utslungade protester utgjorde ett tal och att musik skulle störa stundens allvar.” ”Hur reagerade åskådarna?”

Jag ser efter i mina anteckningar igen. ”De började skandera: ’Döden … Döden … Döden …’”

När skriken växte sig starkare såg vi bort mot folkmassan. ”De måste skynda på nu, annars kan det här sluta illa”, sa Sandherr.

Jag bad att få låna teaterkikaren. Efter att ha ställt in skärpan kunde jag se en jättelik man, en fanjunkare vid republikanska gardet, gå fram till den dömde. Med några bestämda rörelser slet han av Dreyfus epåletterna, knapparna och underärmarnas gradbeteckningar. Sedan knäböjde han och drog loss byxornas röda revärer. Jag försökte förgäves se någon reaktion i Dreyfus ansikte, men han stirrade tomt framför sig medan han vanärades. Han liknade ett litet barn som lät sin klädsel rättas till av en irriterad förälder. Till sist drog fanjunkaren fram Dreyfus svärd ur skidan och knäckte det mot marken med ena kängan.

Han slängde de två delarna överst i högen med uniformsdetaljer vid fångens fötter innan han tog två steg bakåt, vände sig mot generalen och gjorde honnör. Dreyfus såg nu ned i marken. ”Berätta nu, Picquart – ni som har kikaren. Hur tar han det?” sa Sandherr otåligt.

Jag lämnade tillbaka kikaren till Statistiska byråns kontorist. ”Han ser ut som en judisk skräddare som räknar på hur mycket guldet i knapparna och banden kan vara värt. Det enda som saknas är ett måttband runt halsen. Då skulle han verkligen smälta in på Rue Auber.”

23

ROBERT HARRIS

”Mycket välfunnet”, sa Sandherr. ”Utomordentligt”, ekar Mercier. Han sluter ögonen. ”Jag kan se honom framför mig.”

Nu skrek Dreyfus ännu en gång. ”Länge leve Frankrike! Jag svär att jag är oskyldig!”

Sedan inledde han en lång marsch utmed var och en av exercisgårdens fyra sidor. Han tvingades visa upp sig i sin sönderslitna uniform framför varje trupp så att soldaterna för alltid skulle minnas hur armén behandlar förrädare. Då och då ropade Dreyfus ”Jag är oskyldig”, vilket folkmassan bemötte genom att hånfullt skrika ”Judas!” och ”Förrädare!” Det hela tycktes hålla på i evigheter, men enligt min klocka tog det inte längre än sju minuter.

När Dreyfus kom närmare oss sa mannen från utrikesmini­ steriet, som tagit över kikaren, med sin släpiga röst: ”Jag begriper inte hur karlen kan låta sig skymfas så här och ändå vidhålla sin oskuld. Om han verkligen vore oskyldig skulle han väl kämpa emot och inte låta sig ledas runt som en hund. Kan det vara ett judiskt karaktärsdrag, tror ni?” ”Otvivelaktigt”, replikerade Sandherr. ”Det är en ras helt utan patriotism, ära och stolthet. I hundratals år har de förrått de människor de haft omkring sig. Det började ju med Kristus.”

Sandherr vände föraktfullt ryggen mot Dreyfus då han passerade. Själv kunde jag inte ta ögonen från honom. Hans ansikte var uppsvullet och likblekt. Kanske var det tre månaders fängelsevistelse som satt sina spår, kanske var det den iskalla morgonluften. Hans knapplösa uniformsrock hängde öppen, så att man såg det vita skjortbröstet. I det glesa och toviga håret var det något som glimmade. Han marscherade utan avbrott åtföljd av sina vakter. Han tittade åt vårt håll, mötte min blick och jag såg för ett ögonblick rakt in i hans själ. Jag erfor den djuriska skräcken, den desperata inre kampen för att inte gå sönder. Och plötsligt förstod jag vad det var som glänste i hans hår: spott.

Kanske undrade han vilken roll jag spelat i hans undergång.

24

EN OFFICER OCH SPION

Nu återstod bara en sista sträcka i hans golgatavandring, men det var den värsta: han skulle gå längs staketet bakom vilket folkmassan samlats. Polisen hade bildat kedja för att hålla åskådarna på avstånd, men när de såg hur han närmade sig vällde de framåt. Poliskedjan sträcktes ut, drogs samman igen – och brast. Människor rusade fram till staketet. Dreyfus stannade, vände sig mot folkmassan, lyfte händerna och sa något. Jag kunde inte höra hans ord. Det enda jag uppfattade var svaren: ”Judas!” ”Förrädare!” ”Döda juden!”

Till sist drogs han undan av sina fyra väktare och föstes i riktning mot fångkärran som stod och väntade tillsammans med ett antal ryttare. Dreyfus bakbands innan han steg upp i kärran. Dörrarna stängdes och låstes, hästarna piskades och följet satte fart ut genom grindarna och in på Place de Fontenoy.

Först tänkte jag att de inte skulle klara sig undan den uppretade folkmassan som närmade sig kärran, men kavalleristerna slog tillbaka med flatsidan på sina svärd. Jag hörde hur en ridpiska ven och kusken gav hästarna kommandon. Strax ökade kärran farten, tog av åt vänster och var borta.

Ett ögonblick senare satte militärparaden igång. Marken skakade av stöveltramp. Hornstötar och trumslag fyllde luften.

När orkestern tog upp de första takterna i ”Sambre-et-Meuse” föll de första snöflingorna. Jag kände en enorm lättnad. Det gjorde nog alla, tror jag. Helt spontant vände vi oss mot varand­ ra och skakade hand. Det var som om en i övrigt frisk kropp hade renats från en otäck smitta – och livet nu kunde börja igen.

* Jag är klar med min rapport. I krigsministerns rum faller tystnaden. Det enda som hörs är spraket från brasan. ”Jag kan beklaga”, säger Mercier till sist, ”att förrädaren inte fick sätta livet till. Jag säger det inte minst för hans egen skull. Vad är det för liv han får nu? Det skulle ha varit mer 25

ROBERT HARRIS

barmhärtigt att avrätta honom. Därför ville jag att deputeradekammaren skulle återinföra dödsstraffet för högförräderi.”

Boisdeffre nickar medhåll. ”Ni gjorde vad ni kunde.”

Knälederna knakar när Mercier ställer sig upp. Han går fram till den stora jordgloben på skrivbordet och ber mig komma fram. Han sätter på sig ett par glasögon och tittar ned mot vår planet, som en närsynt gud. ”Jag måste placera honom någonstans där han inte kan ha kontakt med andra. Jag vill inte att han ska smuggla ut fler hemligheter. Och jag vill inte att andra ska kunna prata med honom.”

Ministern sträcker ut en förvånansvärt spenslig hand mot det norra halvklotet och snurrar försiktigt på globen. Atlanten glider förbi under handflatan. Han stannar globen och pekar på en plats på den sydamerikanska nordostkusten, sju hundra mil från Paris. Han ser på mig med höjda ögonbryn, för att locka ur mig en gissning ”Straffkolonin i Cayenne?” säger jag. ”Nära. Men säkrare än så.” Han lutar sig fram mot jordgloben och slår på den med pekfingret. ”Djävulsön: femton kilometer från kusten. Havet utanför vimlar av hajar. De enorma dyningarna och den starka strömmen gör det svårt att ta sig dit.” ”Jag trodde att vi slog igen det stället för många år sedan.” ”Det gjorde vi också. De sista invånarna var leprasjuka fångar. Jag måste ha deputeradekammarens godkännande, men den här gången kommer jag att lyckas. Ön kommer att öppnas speciellt för Dreyfus. Vad tror ni?”

Min första reaktion är förvåning. Mercier, gift med en engelska, anses vara republikan och fritänkare. Han vägrar att gå i mässan. Det är egenskaper som jag beundrar. Ändå kan han påminna om en fanatisk jesuit. Djävulsön? tänker jag. Lever vi inte snart på 1900-talet? Djävulsön låter mer som 1700-talet. ”Säg nu vad ni tycker”, uppmanar ministern. ”Är det inte kanske en smula … Dumas?” Jag försöker uttrycka mig så försiktigt som möjligt.

26

EN OFFICER OCH SPION

”Dumas? Vad i hela friden menar ni med det?” ”Det låter lite som en historisk roman. Jag kommer att tänka på Mannen med järnmasken. Jag fruktar att Dreyfus kommer att bli känd över hela världen som ’mannen på Djävulsön’.” ”Just det!” ropar Mercier och slår sig på låret i ett ovanligt känsloutbrott. ”Det är just det jag tycker om. Vi kommer att väcka allmänhetens fantasi.”

Jag antar att hans politiska omdöme är bättre än mitt.

Samtidigt kan jag inte låta bli att undra vad allmänheten har med saken att göra. Det är först när jag hämtat min rock och är på väg att gå som han ger mig en ledtråd. ”Det här blir kanske sista gången vi träffas i det här huset.” ”Det är sorgligt, general.” ”Jag är inte särskilt intresserad av politik egentligen. Jag är yrkesofficer. Men jag har förstått att missnöjet växer i partierna och att regeringen kan falla inom någon vecka eller två. Det sägs att vi kanske till och med får en ny president.” Han rycker på axlarna. ”Så ser i alla fall läget ut. Som soldat är jag van att tjänstgöra där man behöver mig.” Vi skakar hand. ”Jag har imponerats av ert goda omdöme vad gäller den här förbaskade historien, major Picquart. Det är sådant vi lägger på minnet.

Inte sant, Boisdeffre?” ”Absolut.” Också Boisdeffre tar mig i hand. ”Stort tack, Picquart. Mycket klargörande. Kändes som om jag själv varit på plats. Hur går det med ryskan, förresten?” ”Jag tvivlar på att jag någonsin kommer att kunna tala språket, men jag läser Tolstoj med behållning – och ett lexikon i handen förstås.” ”Utmärkt. Det händer storartade saker i våra förbindelser med ryssarna. En ambitiös officer kan få god användning för sina kunskaper i ryskan.”

Jag ska precis öppna dörren – upprymd av allt smicker – när Mercier ställer en sista fråga. ”Nämndes mitt namn, förresten?”

27

ROBERT HARRIS

”Förlåt, jag förstår inte riktigt. Nämndes i vilket sammanhang?” säger jag. ”Under ceremonin i morse.” ”Det tror jag inte …” ”Det spelar ingen som helst roll.” Mercier viftar med handen. ”Jag undrade bara om kanske folkmassan ropade något …” ”Inte vad jag hörde.” ”Utmärkt. Jag hade inte räknat med det.”

Jag stänger dörren ljudlöst efter mig.

* När jag kommit ut på den vindpinade Rue Saint-Dominique håller jag fast mössan med handen och går hundra meter till krigsministeriet i huset bredvid. Det är helt tomt på folk.

Tydligen har mina officerskamrater bättre saker för sig en lördag än att arbeta åt den franska arméns byråkrati. Jag förstår dem. Jag tänker skriva min officiella rapport, städa skrivbordet och sedan försöka glömma Alfred Dreyfus. Jag går uppför trappan och längs korridoren till mitt kontor. Ända sedan Napoleons tid har krigsministeriet varit uppdelat på fyra avdelningar eller byråer. Första byrån ägnar sig i huvudsak åt administration, medan Andra byrån sköter underrättelse­ verksamheten. Tredje byrån ansvarar för det operativa och för all utbildning, och Fjärde byrån hanterar transporter. Jag arbetar på Tredje byrån med överste Boucher som chef. Eftersom han är en klok person håller han sig borta från mini­steriet denna vintermorgon. Jag förfogar över ett litet kontorsrum, som en klostercell i storlek, som vetter mot en trist innergård. Två stolar, ett skrivbord och ett arkivskåp är allt som ryms. Uppvärmningen fungerar inte. Det ryker ur munnen på mig, så kallt är det. Jag sätter mig ned, utan att ta av mig rocken, och betraktar alla dokument som samlats på skrivbordet de senaste dagarna. Med ett stön sträcker jag mig efter en av akterna.

28

EN OFFICER OCH SPION

Ett par timmar senare, tidigt på eftermiddagen, hör jag tunga fotsteg i korridoren. Någon går förbi mitt rum, vänder och ställer sig sedan utanför dörren. Jag hör hur han andas. Jag reser mig, smyger fram till dörren och rycker upp den. I korridoren står den ställföreträdande chefen på generalstaben, Boisdeffres närmaste man och ansvarig bland annat för underrättelsetjänsten. Han stirrar på mig. Det är svårt att säga vem av oss som är mest förvirrad. ”General Gonse”, säger jag och gör honnör. ”Jag hade ingen aning om att det var ni.”

Gonse är känd för att arbeta fjorton timmar om dagen. Jag borde kanske ha kunnat räkna ut att om någon var kvar på ministeriet så skulle det vara han. Hans fiender säger att han helt enkelt tar mer tid på sig än andra. ”Ingen fara, major Picquart. Det här stället är en riktig labyrint. Får jag stiga på?” Den kortbente generalen vaggar in i mitt rum med en cigarett i handen. ”Ber om ursäkt för att jag stör, men jag fick just ett meddelande från överste Guérin på Place Vendôme. Han säger att Dreyfus gjorde en bekännelse i morse. Är det något ni känner till?”

Jag bara gapar. ”Nej, det visste jag inte.” ”En halvtimme före ceremonin ska han ha sagt till kaptenen som bevakade honom att han verkligen lämnat över handlingar till tyskarna.” Gonse rycker på axlarna. ”Jag tänkte bara att ni borde få veta, eftersom ni var utsänd av ministern.” ”Men jag har ju redan avlagt min rapport …” Jag är bestört.

Det är sådana här misstag som kan förstöra en mans yrkesbana. Ända sedan oktober har Dreyfus bedyrat sin oskuld, trots den överväldigande bevisningen mot honom. Och nu får jag höra att han bekänt medan jag var där, på militärhögskolan. Jag har missat detta fullständigt! ”Det här måste jag gå till botten med”, säger jag. ”Låter som en god idé. Kom gärna förbi sedan och berätta hur det gått.” Återigen ger jag mig ut i det bleka vinterljuset. Jag får tag på 29

ROBERT HARRIS

en droska på Boulevard Saint-Germain. När vi är framme vid École Militaire ber jag kusken vänta. Tystnaden ute på exercisgården är kompakt. Det enda tecknet på liv är några män som sopar undan skräp på Place de Fontenoy.

Jag ber kusken köra mig så snabbt som möjligt till militärguvernörens högkvarter på Place Vendôme. Väl framme vid den dystra och förfallna byggnaden väntar jag i entréhallen på övers­te Guérin. Han tar god tid på sig. När han väl dyker upp ser han ut som någon som blivit avbruten mitt i en bättre lunch – och gärna vill återvända till den. ”Jag har ju redan förklarat allt för general Gonse.” ”Jag beklagar, överste. Skulle ni kunna tänka er att berätta vad som hänt också för mig?”

Han suckar. ”Kapten Lebrun-Renault fick i uppdrag att hålla ett öga på Dreyfus i vaktrummet innan ceremonin började.

Han lämnade sedan över fången till de fyra artilleristerna som följde honom ut på gården. Precis när degraderingen inleddes kom Lebrun-Renault fram till oss och sa: ’Det aset har just bekänt allt.’”

Jag tar fram min anteckningsbok. ”Vad var det som Dreyfus hade sagt till kaptenen?” ”Jag kommer inte ihåg den exakta ordalydelsen. Kontentan var att han överlämnat hemliga handlingar till tyskarna, men att de inte var så viktiga. Att ministern visste allt om dem, och att hela historien skulle komma ut inom några år. Någonting i den stilen. Ni får prata själv med Lebrun-Renault.” ”Det ska jag göra. Vet ni var han håller hus?” ”Ingen aning. Han är ledig.” ”Är han kvar i Paris?” ”Jag håller inte kaptenen under uppsikt, major.” ”Men jag förstår inte”, säger jag. ”Varför skulle Dreyfus plötsligt erkänna sig skyldig för en fullkomlig främling vid ett sådant tillfälle och utan att vinna något, när han nekat till brott under tre månader?”

30

EN OFFICER OCH SPION

”Jag har faktiskt ingen aning.” Översten slänger en blick över axeln som om han hoppas få syn på sin lunch. ”Om han just erkänt sin skuld för Lebrun-Renault, varför skulle han då ropa ut att han var oskyldig inför tiotusentals människor?” Översten sträcker på sig. ”Insinuerar ni att en av mina officerare far med osanning?” ”Tack, överste.” Jag stoppar anteckningsboken i fickan.

När jag är tillbaka på ministeriet går jag direkt till Gonses arbetsrum. Han sitter och sliter med en hög dokument. Han slänger upp stövlarna på bordsskivan och lutar sig bakåt medan han lyssnar på min redogörelse. ”Så ni tror inte att det ligger något i det?” ”Nej, det gör jag inte. Inte nu när jag har talat med överste Guérin. Det troligaste är att gardeskaptenen fått allt om bakfoten. Eller så har han hittat på det här för att imponera på sina kamrater. Detta under förutsättning att Dreyfus inte var en dubbelagent som vi planterade hos tyskarna.”

Gonse skrattar och tänder ännu en cigarett. ”Om det bara vore så väl!” ”Så vad föreslår ni att jag gör, general?” ”Som jag ser det finns det inte så mycket som ni kan göra.”

Jag tvekar. ”Fast det finns ju ett sätt att ta reda på vad som verkligen hände.” ”Och vad skulle det vara?” ”Vi skulle kunna fråga Dreyfus.”

Gonse skakar på huvudet. ”Kommer inte på fråga. Han får inte kontaktas. Och dessutom lämnar han snart Paris.” Gonse sätter ned fötterna på golvet. Han drar pappershögarna till sig och spiller aska på uniformsjackan. ”Jag tar hand om det här.

Jag ska förklara allt för generalstabschefen och ministern.” Han öppnar en dossié och börjar skumma igenom den. Utan att titta upp säger han: ”Tack ska ni ha, major Picquart. Ni kan gå nu.”

EN OFFICER OCH SPION

tyskarna ha skjutit sönder sådant här ? Det är en svartvit skara som samlats, nunnor och änkor. Jag släpper taget om min mor utanför kyrkporten. ”Vi ses här utanför efter mässan, mamma.” ”Följer du inte med in?” ”Jag följer aldrig med. Ändå har vi den här diskussionen varje söndag.”

Hon tittar undrande på mig med sina fuktiga, grå ögon. ”Men vad ska jag säga till Vår Herre?” ”Du får meddela honom att jag sitter på Café du Commerce på andra sidan torget.”

Jag överlämnar henne till en ung präst och går över torget.

På vägen till kaféet köper jag ett par tidningar: Le Figaro och Le Petit Journal. Jag sätter mig vid ett fönsterbord, beställer kaffe, tänder en cigarett.

Båda tidningarna tar upp Dreyfus degradering på första­ sidan. Le Petit Journal ägnar nästan hela sidan åt händelsen och illustrerar texten med en serie grova skisser: fången förs in på exercisgården, notarien läser upp domen, gradbeteckningarna slits bort från uniformen. Man har framställt ett porträtt som skildrar Dreyfus som en vithårig åldring på trettiofem år.

Under rubriken, som lyder ”Botgöringen”, skriver tidningen: ”Vi yrkade på det strängast tänkbara straffet för förrädaren. Vi anser fortfarande att döden är den enda lämpliga påföljden …”

Det är som om allt hat och all hämndlystnad som legat och pyrt sedan förlusten 1870 nu blossat upp och riktas mot en enstaka individ.

Jag dricker kaffet i små klunkar och skummar igenom tidningens sensationslystna redogörelse för ceremonin tills jag fastnar vid följande passus: ”Dreyfus vände sig till mannen som vaktade honom och sa: ’Om jag överlämnade några dokument var det bara för att få tag på andra, viktigare papper. Om tre år kommer sanningen ut, och då kommer ministern själv att ta upp mitt fall på nytt.’ Denna halva bekännelse är den första som förrädaren avgett sedan han anhölls …”

35

© Peter von Felbert

OSKYLDIGT DÖMD PARIS 1895. Alfred Dreyfus, en ung judisk arméofficer, har mot sitt nekande dömts för landsförräderi. Under en officiell ceremoni vanäras och skymfas han inför en stor folkmassa. Bland vittnena till förödmjukelsen återfinns den franska arméns framtidslöfte Georges Picquart.

Inte långt efter att Dreyfus deporterats till sitt ödsligt belägna fängelse på Djävulsön, upptäcker Picquart information som pekar på att ett justitiemord har begåtts. Medan Picquart kämpar för att avslöja sanningen tvingas han omvärdera synen på sitt hemland, sina officerskamrater – och sig själv.

EN OFFICER OCH SPION har blivit hyllad av läsare och recensenter över hela världen. Det är en gripande och osannolik skildring av antisemitism, en omfattande politisk komplott och en visselblåsares envishet. Skrämmande aktuell än i dag.