Page 1

Karina Johansson

NORLÉN&SLOTTNER


Karina Johansson

Ett felSteg elleR Tv책


Kapitel 1 Sonja satt vid köksbordet och drack kaffe och lyssnade på nyheterna på Radio Värmland. Genom fönstret hade hon god uppsikt över bakgården och bredvid henne låg pennan och blocket. Så fort hon såg en okänd bil antecknade hon registreringsnumret. Det hade hon gjort ända sedan inbrottet i en lägenhet i porten bredvid för några år sedan. Polisen hade spanat efter tjuven men det var först när Sonja delade med sig av sina iakttagelser som han greps. Sedan dess hade hon bokfört alla bilar och personer som rört sig runt fastigheten. Bara för säkerhets skull. Man kunde aldrig veta om det var något skumt i görningen. Ännu en bil svängde in på parkeringen och Sonja greppade pennan. Hon lutade sig framåt, så nära fönstret att näsan stötte emot glaset när hon kontrollerade registreringsnumret. Sedan satte hon sig och noterade att det var en bil hon aldrig sett förut. Hon noterade också att det satt en person i bilen och därmed var anteckningsblocket fulltecknat. Varje gång hon la ett block åt sidan och tog fram ett nytt var en speciell dag. Hon älskade att ha ett oskrivet blad framför sig och fundera över vilka betydelsefulla uppgifter som skulle komma att antecknas. Bildörren öppnades och ut klev en kvinna. Hon hängde handväskan över axeln och sträckte på sig innan hon rundade bilen, öppnade bakluckan och lyfte ut en resväska. Jaha. Hon var här på besök. Kvin-

7


nan såg sig omkring och gick sedan mot porten. Steg i trappan hördes, därefter rassel i dörrlåset till lägenheten mittemot och Sonja öppnade anteckningsblocket. ”Blont, lockigt hår. Kort och ganska kraftig. Kvinnan haltar en aning, och håller ena handen i sidan som stöd. Förmodligen dålig rygg” noterade hon och la ner pennan. En kort stund senare öppnades porten igen. Kvinnan återvände till bilen för att hämta ännu en väska och medan hon gick över parkeringen, i riktning mot porten, tittade hon upp ett ögonblick. Sonja såg hennes ansikte och kände igen det. Men varifrån? Raskt bläddrade hon igenom anteckningarna men hittade inga ledtrådar så till slut slog hon ihop blocket. För nu mindes hon. De hade varit bekanta, en gång i tiden. För många år sedan, långt innan hon började göra anteckningar. Henne trodde hon aldrig att hon skulle få se igen. Tänk att hon vågade komma tillbaka hit.

8


Kapitel 2 Ingen hade sett henne. Ingen ifrågasatte vad hon gjorde på kommunalrådet Paula Lindéns kontor och det tog henne mindre än en minut att knäppa bilderna. Mirjam knöt handen runt mobilen. Tänk att det var så lätt att fixa det medlemmarna i amatörteatergruppen trott var omöjligt. Att det bara var att gå in, göra jobbet och gå därifrån. Nu måste de förstå att det var rätt beslut att ge henne uppdraget. Måste, måste. Hon genade mellan kommunhuset och rosa Slottet och stannade till på trottoaren som löpte utmed Storgatan. Trafiken var inte tät men de bilar som kom körande svischade förbi i en väldig fart. Hon huttrade till och drog upp blixtlåset på jackan. Höstvindarna svepte fram över Sunne och trots att kylan precis kommit hade hon redan tröttnat på den. Och inte blev det bättre av att hon befann sig i en liten värmländsk håla, långt hemifrån. Att hon åkt hit var en sak, men att hon dessutom tagit på sig ett uppdrag som innebar att hon måste stanna i flera veckor kändes rent ut sagt galet. I alla fall inte på långa vägar så smart som hon tyckt hemma i Göteborg. Till slut blev det en lucka i trafiken så hon promenerade över gatan och vidare ner för Slottsbacken. Där, till vänster i sluttningen med utsikt över Frykensundet, låg teatern. Ovanpå skärmtaket över entrén

9


bildade röda, snirkliga neonbokstäver orden Sagolika Teatern. Det lyste i alla utom två. Hon slog sig ner i en fåtölj i foajén och snurrade en slinga av det mörka håret runt fingret. Och då började det gå runt i magen. Hon och Lenny Blomgren, som höll i trådarna inom amatörteatergruppen, hade gått igenom manuset kvällen innan och han hade tyckt att hon gjort ett kanonjobb med det. Det tyckte hon också. Då. Nu var den sköna känslan som bortblåst. Vad talade egentligen för att de andra i gruppen skulle gilla det hon skrivit? De tyckte kanske att det var skräp och inte passade in i deras revy. Att hon inte alls hade någon känsla för vilka skämt som funkade ute på landsbygden. Det vore en katastrof. För nobbade de manuset kvittade det hur duktig hon var på att fixa allt annat, runt omkring. Då var det ändå kört. Och då var det bara att åka hem. Magknipet blev allt intensivare och handen for automatiskt ner i fickan och letade efter en dumlekola. En kvar. Tur. Då small det till bakom henne. In kom en kvinna, bärandes på en kartong. Den såg tung ut, men hon ålade sig in genom dörren utan problem. Mannen som kom strax efter däremot, och som också bar på en kartong, var alldeles rödsprängd i ansiktet och flåsade som om han kånkade på tio. Mirjam antog att de hörde till amatörteatergruppen Scengångarna. Hon rafsade ihop godispappren som blivit så många att de bildade en hög på bordet, torkade handflatan mot byxbenet och gick fram för att hälsa. Kvinnan som ställt ner kartongen och nu rotade efter något i fickan på långklänningen vände sig om. – Oj, jag såg dig inte. Vad roligt att du är här. Dig har jag sett fram emot att träffa. Hon gick fram och kramade så hårt att Mirjam knappt kunde andas. Jag heter Gilla. Roy, kom hit och hälsa. Hon viftade med handen åt mannen. Han ställde ner kartongen och slöt upp vid hennes sida som på givet kommando. – Det här är Roy. Min man.

10


– Roy the boy. Sunnes egen playroy. Han blinkade åt henne och körde in ena tummen i armhålan på fårskinnsvästen. Gilla skrattade och stötte till honom med armbågen. – Skäm inte ut dig det första du gör. Regel nummer ett; lyssna aldrig på vad han säger. Du kommer ändå aldrig att veta om han skojar eller menar allvar. Så, du jobbar alltså som manusförfattare. – Det är mest en hobby. Men jag har skrivit åt de flesta amatörteaterföreningarna i Göteborgsområdet. – Och så väljer du att åka till de värmländska skogarna och jobba med en revy som kommer att bli sedd av några hundra Sunnebor? Det lät inte klokt, det hörde Mirjam också, och nu gjorde det så ont i magen att hon snart behövde gå på toa. Men Gilla reagerade inte nämnvärt utan slog bara ut med händerna. – Tur för oss. Brorsan sa att du är duktig. Har ni hunnit bekanta er? – Jag har träffat Lenny ett par gånger, och så har vi pratat i telefon, och mejlat en massa. Så jo, lite bekanta är vi nog. – Vad tycker du om det då? Sunne, alltså, frågade Roy. – Tja… sa Mirjam, utan att veta hur hon skulle uttrycka sig så att det inte lät nedlåtande. Det är… litet. – Klart det är litet, sa Roy. Det är ju inte så många som bor här. Gilla lyfte kaffekorgen och skakade på huvudet. – Skärp dig. Och tänd ljuset, är du snäll. – Javisst, miss Gilla. Din slav gör vad du beordrar honom till. Roy bugade så djupt hans väldiga mage tillät och hästsvansen for ner över huvudet. Så gick han fram och nöp hustrun i näsan. Gilla knuffade undan hans hand med uppmaningen att inte göra om det, och bad sedan Mirjam att följa med upp till salongen. På lätta fötter sprang Gilla uppför trappan, med klänningen fladdrande runt fötterna. Mirjam följde efter, och erinrade sig att mamma brukat kalla Sunneborna för trångsynta enstöringar. Hon menade att de var inskränkta och tråkiga. Då hade hon inte träffat det här paret, den saken var klar.

11


De gick in i salongen. Mirjam hade varit in där en gång förut, men blev lika ledsen och uppgiven nu av att se hur färgen flagnade från väggarna och att heltäckningsmattan var så blanksliten att brädorna lyste igenom här och var. Tyvärr såg det ut så på alltför många teatrar. De flesta var överens om att kultur var viktigt, men så fort man började prata pengar ändrades tongångarna. Sunne var uppenbarligen inget undantag. – Både stuckaturen och träsniderierna är original från när teatern byggdes 1932. Fast stolarna är nyare, även om man inte kan tro det, sa Gilla och strök med handen över det slitna tyget på bakre bänkraden. Väggmålningarna gjordes något senare, på 1950-talet tror jag, av en lokal konstnär. Motiven hämtade han från trakterna runt sjön Fryken. Har du sett vilka färger. Och vilka tjocka, härliga penseldrag. Det är ett under att de inte försvunnit när all annan färg gjort det. Men inte bryr sig kommunalrådet, Paula Lindén, om det. Hon skulle väl inte ens reagera om teatern ramlade ihop. Det var hon som lyckades övertyga de andra politikerna om att sälja teatern. – Varför då? – Den vanliga visan. Kommunen måste spara pengar. Lenny gick i taket när han hörde beslutet och det var då han bestämde sig för att sätta upp en revy för att visa att teatern behövs. Frågar du mig, kommer det inte att hjälpa. De som bestämmer är ett gäng gamla gubbar som inte har en aning om hur verkligheten utanför kommunhuset ser ut. Som inte orkar bry sig. Visst är det sorgligt? Gilla rynkade på näsan och Mirjam kunde bara hålla med. – Tänk om inte revyn får dem att vakna till. Vad händer då? – Usch, det orkar jag inte ens tänka på, sa Gilla. Vi pratar om dig istället. Varför kom du hit? Finns det inte tillräckligt med jobb i Göteborg? Mirjam blev så överrumplad att hon av bara farten vräkte ur sig att hon var fullbokad flera månader framöver. Hon kunde ha bitit av sig tungan. Den frågan borde hon ha räknat ut att den skulle komma, och

12


tänkt ut ett bättre svar. Det knep till i magen och några fler dumlekolor hade hon inte heller. Skit också. – Det lät spännande att vara statist också, sa hon. Det är därför. Den chansen får jag aldrig på de större amatörteatrarna. Konkurrensen är hård. Gilla nickade och gjorde en paus, så lång att Mirjam började må illa. Men Gilla verkade inte tycka att det var konstigt, för ögonblicket efter tittade hon sig omkring och verkade redan ha glömt vad de pratat om. – Vart tog Roy vägen, frågade hon. Båda hörde hur han pratade ute i foajén. – Han sitter säkert och babblar i telefon. Han är hopplös. Roy, ropade hon. Kom nu. Roys röst tystnade. De väntade en stund, så hördes fotsteg och ett slammer, som om någon ramlade handlöst. Så blev det tyst igen. Mirjam och Gilla utbytte en blick, vände och gick tillbaka till foajén. De hittade en öppen dörr och Roy sittande på golvet. Framför honom låg en man klädd i klänning med guldpaljetter. En fjäderboa ringlade sig över heltäckningsmattan och en bit bort låg en högklackad sko. Blod rann från ett sår i mannens nacke, ut på den röda heltäckningsmattan och Mirjam ryggade tillbaka när hon såg hur en ros växte runt hans huvud. Gilla släppte taget om korgen. Kakburken sprack i bitar när den stötte emot golvet och kakorna förvandlades till smulor. – Lenny, utbrast hon och sjönk ner på golvet och ruskade om honom. Vakna, Lenny. Roy tryckte fingertopparna mot hans hals, tittade upp och nickade. Mirjam lyckades få upp mobilen och ringa 112 och efter bara några minuter bromsade en ambulans in utanför teatern. Två kvinnor kom in och gick ner på knä på var sin sida om Lenny. – Lever han, frågade Gilla och ryckte i kvinnans jackärm. Gör han det? Är han svårt skadad?

13


Sagolika Teatern i Sunne hotas av nedläggning. Amatörteatergruppen Scengångarna ska sätta upp en revy för att försöka rädda den och anlitar Mirjam att skriva manuset. När Mirjam kommer Sagolika Sunnemöte hotasmed av nedläggning. till teaternTeatern för ett i första ScengångarnaAmatörteaterhittas Lenny, gruppen Scengångarna ska sätta upp en revy för att försöka teatergruppens frontfigur, nerslagen och medvetslös och hanrädda förs den och anlitar Mirjam att skriva manuset. När Mirjam kommer med ambulans till sjukhus. till teatern för ett första möte med Scengångarna hittas Lenny, teatergruppens nerslagen och medvetslös han förs Alla tar för givetfrontfigur, att överfallet har ett samband med detoch som hände med ambulans tillnär sjukhus. veckan innan, då någon klottrade glåpord på revyaffischerna

med Lenny, iklädd klänning, hatt och fjäderboa. Alla utom vaktAlla tar förHan givetskyller att överfallet har ett samband med detsom somhänt hände mästaren. på Mirjam och påstår att det är veckan innan, då när någon klottrade glåpord på revyaffischerna hennes fel. Mirjam förstår inte varför, och vill helst åka hem till med Lenny, iklädd klänning, hatt och fjäderboa. Alla utom vaktGöteborg. mästaren. Han skyller på Mirjam och påstår att det som hänt är hennes fel. Mirjam förstår inte varför, ochän.vill helst åkanämligen hem till Men Mirjam kan inte lämna Sunne. Inte Det finns Göteborg. en speciell anledning till att hon tackat ja till manusjobbet. Det är något hon måste reda ut och få klarhet i och det kan hon bara göra Menhon Mirjam kan inte Sunne. än. henne. Det finns nämligen om är i Sunne. Ochlämna ingenting fårInte hindra en speciell anledning till att hon tackat ja till manusjobbet. Det är något hon måste reda ut och få klarhet i och det kan hon bara göra om hon är i Sunne. Och ingenting får hindra henne.

www.bokforlaget.com www.bokforlaget.com

Profile for Smakprov Media AB

9789187685484  

9789187685484  

Profile for smakprov