Samtal i trädgården
hos konstnärer, scenografer, författare, musiker, landskapsarkitekter ...
KARIN BERGLUND
2
KARI N BERGLUND
Samtal i trädgården hos konstnärer, scenografer, författare, musiker, landskapsarkitekter ...
3
Norstedts Besöksadress: Tryckerigatan 4 Box 2052 103 12 Stockholm www.norstedts.se Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
© 2012 Karin Berglund och Norstedts, Stockholm Foto: Karin Berglund, om ej annat anges Övriga fotografer: sid 28 Sally Nordström, sid 64 Kolbjörn Waern, sid 84 Martin Giertz, sid 138–139 Michaël Michaëlsson, sid 161 Johan Ödmann, sid 204–209 Thorbjörn Andersson, sid 261 Dan Rosenholm, sid 269 Stefan Mattson. Författarporträtt på omslagets baksida: Hillevi Nagel. Konstverk, mönster och skisser: sid 46 Thérèse Reuterswärd, sid 5, 52, 54–55, 320 Sam Stigsson, sid 60–61 Maria Åström, sid 72 Tommy Spjuth, sid 92–93 Sassa Buregren, sid 108–109 Sören Brunes, sid 122–123 Gunila Axén, sid 132 Gunilla Malteson, sid 168–171 Christine Ödlund, sid 191 Magnus Persson, sid 197–198 Simon Häggblom (äv foto), sid 222 Mats Lydén, sid 233 Gill Marshall-Meréus, sid 248–251, 257 Lenny Clarhäll. Citat: sid 83–84 Martin Giertz, sid 92–93 Sassa Buregren, sid 126–127 Gunila Axén, sid 173, 177, 181 Göran Greider, ur Hagen, betraktelser från en by, Ordfront 2006 och Katterna kommer in från mörkret, Albert Bonniers Förlag 2009 Fotobearbetning: Chia Löfquist, Atelier Pictoform Redaktör och formgivare: Ingegärd Bodén Text&Form Prepress: Elanders Fälth & Hässler, Värnamo Tryckt inom EU 2012 ISBN 978-91-1-302962-7
4
INNEHÅLL 9 | Förord 11 | I skuggan av ett gammalt äppleträd Ronny Ambjörnsson, professor sommarhus på Gotland
21 | Gullvivemorgon med våradonis Kicken Ericson och Per Skogler, konstnärer Öland
31 | Om att underhålla sin känslighet Jerry Anderson, konstnär Olofstorp utanför Göteborg
43 | I gryningen skimrar det vita Thérèse Reuterswärd, konstnär Österlen
51 | Här blir rosorna mönster och fjärilarna konst Maria Åström, textilformgivare och Sam Stigsson, konstnär sommarhus på Österlen
63 | Ängar som de vackraste trädgårdar Kolbjörn Waern, slottsarkitekt Dalsland
73 | De leker trädgård i barndomens prästgård Martin Giertz, författare, och Sara Giertz Östergötland
85 | Hon samlar på jord från hela världen Sassa Buregren, författare och konstnär Halland
95 | Växter från all världens berg på Krokgården Henrik Zetterlund, botaniker, och Ann-Katrin Zetterlund Västergötland
107 | Röda stjärnan mönster i örtagården Sören Brunes, scenograf sommarhus på Gotland 5
119 | Pumpor och skockor blir vilda mönster Gunila Axén, textilformgivare Gotland
129 | Stor pionträdgård blev balkong med fetknoppar Gunilla Malteson, konstnär, och Olle Montelius, scenograf Göteborg
137 | Femtiofem års förfall och hjärtat sa ja Lena och Michaël Michaëlsson, förvaltare av Linnés Råshult Småland
145 | Ett hemligt rum att vara osynlig i Lotte Möller, journalist, författare och fotograf Lund
159 | En blombukett ska kännas i hjärtat Gunnar Kaj, blomsterkonstnär, och Carl-Johan Vahlén sommarhus i Roslagen
169 | En brännässla ropar på hjälp Christine Ödlund, konstnär och musiker Stockholm
173 | Han vill odla de allra värsta ogräsen Göran Greider, chefredaktör och författare Dalarna
183 | Här har människor odlat i många tusen år Agneta Gussander och Magnus Persson, konstnärer Sörmland 195 | Vallmons seger över konstgräset Simon Häggblom, landskapsarkitekt och Karin Lind, scenograf sommarhus på Gotland
199 | Mycket att titta på när kullerstenen blommar Stig Dahlin, allkonstnär Mariestad 205 | Skära plastfåglar – är det god smak? Thorbjörn Andersson, landskapsarkitekt Stockholm 6
215 | Här är grinden en kinesisk månport Mats Lydén, konstnär, och Elise Sörgaard-Lydén Lidingö 225 | Trädgården blev tröst i sorgen Gill Marshall-Meréus, klädskapare och konstnär Göteborg 235 | En liten koja på grönskande gren Olev Nõu, arkitekt Stockholm 239 | Mjukt grått, doft av timjan i en dansares trädgård Krister Nyström, dansterapeut Stockholm 249 | Turkos! Är det en trädgårdsfärg? Lenny Clarhäll, konstnär, och Anita Clarhäll Sörmland 259 | En skog av magnolior hos mästaren från Enköping Stefan Mattson, chefsträdgårdsmästare sommarhus utanför Västerås 271 | De odlar på ett kalhygge i väglöst land Christina och Paul Aarts, allkonstnärer sommarhus i Dalarna 277 | Här är harens hus och där bor tomten Ulla Kandell, textilkonstnär sommarhus i Halland 283 | Grisar gör jobbet när stan ska bli grön Kvartersodlat, Grön Kultur och Tillsammans Göteborg och Mölndal 291 | En mycket älskad trädgård Eva Björkström, konstnär, och Olle Björkström Nacka
303 | Sista sommaren – om konsten att lämna Eivor Bucht, professor, och Rune Bengtsson, trädexpert Bjärred utanför Lund 318 | Register 7
8
FÖRORD Det tog tid – men nu är den här, boken som jag funderat på sedan början av 1990-talet då min intervjubok Lust och fägring gavs ut. Andra projekt kom emellan och idén fick vila, men för några år sedan blev det dags. Samtal i trädgården är nog den roligaste bok jag gjort, och en av de svåraste. Den handlar om möten med kreativa människor i trettiotvå olika svenska trädgårdar. De flesta av trädgårdarna har inte tidigare skildrats i tidskrifter eller böcker, även om en del av deras skapare är kända personer. Samtalen vindlar ut och in från hur själva anläggningen ser ut till hur den påverkar ens arbete, vad man har den till och vad den gör med en som människa. Lite trädgårdshistoria kommer med på köpet. För mig, som alltid tyckt att människan är det intressantaste i en trädgård, var dessa möten en ynnest att få vara med om. Det svåra har varit att göra alla dessa generösa trädgårdsmänniskor rättvisa i text och bilder. Om en del av dem skulle man kunna skriva en hel bok, nu får de bara något tiotal sidor var. En trädgård kan se ut hur som helst och ändå vara ett paradis för sin skapare. Här finns en trädgårdsälskare som förgäves försöker få en orm av nässlor att ringla sig över gräsmattan. Några andra får uppleva hur en äng av blossande röd vallmo tränger upp ur den installation av konstgräs de så omsorgsfullt komponerat. En köksträdgård kan vara så underbar att man vill riva upp sina egna rabatter för att i stället plantera kål, bönor och pumpor. En är en mästare på att göra grindar och staket så tunna att de blir som grafiska blad, en annan av bokens människor är galen i rosor och en tredje kan inte leva utan magnolior. I en av koloniträdgårdarna är planteringarna som en klassisk dans medan en annan är öppen mot himlen för kontakt med dem däruppe. I en känd trädgård ställer ägaren till med fest när mandarinrosen blommar och i en annan är filosofen Emanuel Swedenborg alltid närvarande. Den trädgård som berört mig mest skildras i avslutningskapitlet ”Sista sommaren – om konsten att lämna”. Det handlar om en av Sveriges vackraste trädgårdar, skapad under ett helt vuxenliv av två superstjärnor. År 2011 lämnade de den och flyttade till ett radhus med pytteliten tomt. Bara några få växter fick följa med. Hur skulle det gå? Alla trädgårdarna i boken är privata och inte öppna för besök annat än i undantagsfall. Det är viktigt att respektera detta. Tre stycken, vars ägare samarbetar i vad de kallar ”Sju trädgårdar”, tar emot besök vid förfrågan. Det gäller Arken, Storängen och Hammarstugan. Utan Ingegärd Bodén, redaktör och formgivare, hade boken nog aldrig blivit färdig. Vi har så roligt när vi jobbar ihop. Tusen tack! Varma tankar går också till Kjell Bohlund som var chef för Rabén och Sjögren, som förlaget då hette, när vi för länge sedan först började prata om projektet. Fotografen Chia Löfquist har kopierat mina bilder i photoshop. Väl mött i trädgården! Mölndal sent i november 2011 9
172
Han vill odla de allra värsta ogräsen
–
Hos Göran Greider Dala-Floda i Dalarna
Tre rosor har dött i vinter – hur det gått med kaprifolen vet jag inte. Paradisets murar är höga och jag odlar på fel sida av dem, säger Göran Greider lite dystert i telefonen när vi ska stämma träff. Odlingszon 6 i Dala-Floda i Västerdalarna, då är det kärvt. Ängarna och dikeskanterna är ljuvliga, men i trädgårdarna blommar det inte som i frökatalogerna. Till och med rot ogräsen har det svårt. Fast just den saken ser han som en utmaning. De stackars ogräsen ska få en fristad i hans trädgård, har han tänkt. Han försökte plantera in kirskål, men den dog. Nu är det stora projektet att låta en orm av brännässlor ringla genom trädgården. Det går sådär. Ormen ser lite tunn och blek ut trots gödsel och kärleksfull vattning. Men han ger inte upp. För övrigt står nässlorna gröna och frodiga på andra ställen i trädgården, så ormen växer kanske till sig. En gång fick han en nässla som inte bränns i present, men den tog sig aldrig. Annars är det just att de bränns som han gillar. Det visar att de har karaktär. Jag har alltid tyckt om nässlor, ända sedan jag var barn, säger han. Man sprang omkring med bara ben och plötsligt brände det till. Det räcker ju att badda med kallt vatten så försvinner det onda. Göran Greider har skrivit en dikt som heter ”Ogräs”: ”Idén med en trädgård för enbart ogräs: De fördrivna, de hatade och de retliga samlade på ett ställe. Vad skulle de ta sig till – alla tistlar, maskrosor, kirskål, åkerfräken, kattblommor, mållor, brännässlor? En ny värld och nya rikedomar skulle de skapa.” För en sörlänning som kan ägna år åt att försöka få kontroll över de eländiga rotogräsen låter förstås zon 6 som rena paradiset – åtminstone ur just den aspekten. Där sprider sig Göran Greider vill få en orm av nässlor att slingra sig genom trädgården.
173
Massor av smällglim blommar i ängen och lockar till sig luktgräsfjärilar.
inte växterna på samma sätt som längre söderut. Vem har inte på TV sett människor som försöker spaljera åkervinda i Norrland? Det värsta ogräset av alla, omöjligt att utrota i Göteborgstrakten, men en vacker och eftertraktad klätterväxt i norr. I ett bistrare klimat håller sig till och med åkervindan på plats och man kan i lugn och ro glädjas åt hur fina blommor den har. Så konstigt kan det vara. Göran Greider är chefredaktör för Dala-Demokraten, poet och samhällsdebattör. Det går knappt en dag utan att han yttrar sig i någon fråga eller citeras i radio och tidningar. Numera håller han också föredrag om konsten att älska sin trädgård hur den än ser ut. Han och hans hustru Berit har en liten Dalagård i radbyn Hagen som sträcker sig utmed Västerdalälven bort till Wåhlstedts berömda ekologiska odlingar, där man också gör garner så vackra att det är lätt att sticka sig många fler tröjor än man hinner slita ut. De köpte stället 2003. Det ligger inte så långt ifrån Falun där han jobbar på tidningen, som för övrigt har en lokalredaktion i Dala-Floda. Gården heter Sandbacken, ett passande namn eftersom jorden i trakten är så sandig att den ryker när det blåser. Ibland skulle man behöva burka för att gå ut, konstaterar Göran. Närmaste granne åt ena hållet 174
Ängsklockan, Dalarnas landskapsblomma, växer i Göran Greiders äng.
är en av Tryggve Wåhlstedts åkrar där denne odlar morötter och potatis. När jag är där ser det ut som om det snöat, åkern är alldeles vit fast det är ett par dagar före midsommar afton. Men det är inte snö – eftersom Tryggve är en ekologisk odlare använder han inte kemikalier utan har täckt odlingen med vit väv mot ett slags ohyra. I kanten av åkern ligger Göran Greiders äng, hans stolthet. Där blommar ängsklocka och en väldig massa smällglim. Över det hela flyger luktgräsfjärilen med bruna eller sotsvarta vingar och fina ögonfläckar på undersidan. Den är vanlig i större delen av landet och Göran är glad åt den. Kanske för att Tryggve berättat att han minns den från sin barndom. Som grabb samlade han fjärilar och han brukade komma till just den här ängen för att det växte så mycket smällglim och för att fjärilen med det vackra namnet tycktes älska dem. Dala-Floda ligger lite vid sidan om i det turisttäta Dalarna. Trakten är berömd för musik och fina dräkter. En del av sederna från förr finns kvar. Första gången vi var här på Valborg mötte vi en massa monster, berättar Göran. Det var valborrar, en många hundra år gammal tradition för att skrämma bort häxor och troll inför sommaren med något som var ännu fulare än de. 175
Här kan du nog trivas, tänkte han och planterade sitt plommonträd vid stugväggen.
Drömmen om en trädgård finns med sedan barndomen. Han växte upp i Vingåker i Sörmland. Farfar var en bra trädgårdsodlare. Han minns hur härligt det var att besöka honom i hans jätteträdgård med bigarråer, krusbär och stora pumpor, hur barnen brukade kasta äpplen på varandra. Svampexpeditionerna. Farsan var också intresserad, säger Göran. Vi hade en fin villaträdgård i Vingåker. Grannarna brukade stanna och säga att här bor en trädgårdsmästare. Vingåker, där står moderträdet till äpplesorten ’Sävstaholm’, ett av de vanligaste äpplena i Sverige. Det uppkom i början av 1800-talet ur en kärnsådd, ett sommaräpple som är ljuvligt knappt moget men trist och mjöligt som övermoget. Det ursprungliga trädet finns alltså kvar, gammalt och på kryckor, men det bär fortfarande frukt. Göran minns svagt en knotig varelse från barndomen. Han berättar hur hjärtat slog ett extra slag när han och Berit fick syn på ett litet Sävstaholmträd i Bäsnas handelsträdgård en bit bortanför Hagen. Sorten hemifrån! Det lilla trädet nådde mig till ögonen och det kändes som om jag stod och pratade med någon barndomsvän från Vingåker, säger han. Hemma med trädet blev vi oroliga. Det var risk 176
för nattfrost så vi tog in det i farstuvärmen över natten, trots att sorten ska klara zon 6. Vid läggdags klappade jag trädet och sa gonatt. Nu, efter några år, ser trädet ut att ha funnit sig till rätta och bär frukt så att det räcker till en äpplepaj. Värre var det första året när det såg ut att få två äpplen. Först kom en tromb och slet av det ena lilla äppleembryot från grenen. Några dagar senare tog ett åskregn det andra. ”Kan man sörja två små äpplekart” frågar han sig i boken Hagen, betraktelser från en by. Ja, faktiskt, svarar han själv och berättar hur han sparat dem i det lilla skåpet på uteverandan där han förvarar alla sina vallmofrön. Ett ungt plommonträd verkar också trivas, även om frukten blev en annan än den familjen hade väntat. Trädet köptes för ett par år sedan. Göran valde platsen med omsorg. Hur är det att vara plommonträd, tänkte han. Vad skulle jag vilja ha om jag var ett plommonträd? Han gick runt i trädgården och kände efter. Här vid husväggen skulle jag vilja stå, sa han sig och planterade trädet där Sen skrev han en dikt om saken. Den står i samlingen Katterna kommer in från mörkret. ”När jag senare på eftermiddagen kom hem till byn från handelsträdgården lekte jag ett mycket ungt plommonträd: Ställde mig vid husväggen sökande efter lä, sträckte ut armarna i den sista solen. Här tror jag att jag skulle kunna växa.” Det var bara det att plommonen blev små och blå, söta visserligen men de hade tänkt sig något annat än ett vanligt faluplommon. Vi pratar om brännässlorna som spjärnar emot. Det är en imperialistisk myt att de sprider sig, utbrister han. Här sprider sig ingenting. Jag fick till exempel parkslide från värdshuset i byn. Det ska sprida sig så man blir rädd. Här dog det. Om jag tror att något ska sprida sig försöker jag få tag på det. Såpnejlikor till exempel. De uthärdar i min trädgård. Tistlar skulle han gärna vilja ha. Han tycker de är så fina. Men 2011 när vi träffas har han inte så många. Det var ju val året före, så han hade mycket att göra och hann inte samla några frön. När han går sin runda med hunden Stina i skogen på andra sidan åkern kommer han till ett ställe med särskilt fina tistlar. De påminner om gravstenar och jag tänker på de jättelika gravplatserna från första världskriget när jag ser dem, säger han. Det är inte vilka tistlar som helst han menar utan en sort som heter brudborste. Det är en hög vacker tistel som nästan helt saknar tornar och toppas av en ganska stor rödviolett blomkorg. Kardborrar tycker han också är roliga växter. Kvanne finner han underbart, särskilt den röda sorten. 177
”En trädgård förtöjer dig vid en plats på jorden - - - man får en navelsträng.”
Buskar går bra i trädgården. De brukar växa och ser ut att trivas. Perennerna blir mer meningsfulla när buskarna så att säga står för orkesterspelet, menar han. Rosenhallon är en favorit. Men den sprider ju sig över alla gränser, nästan som ett ogräs, invänder jag. Just det, säger Göran förtjust. Jag älskar växter som breder ut sig. Häruppe sprider de sig precis lagom. Om det står att de sprider sig tar jag dem genast. Vi tittar på en av rosenhallonbuskarna och visst, det kommer bara några få rotskott, inte fler än man vill ha. Norrlandsschersmin gillar han också. Det är en särskilt härdig schersmin med stora vita doftande blommor som sägs klara sig ända upp i zon 7. Philadelphus lewisii ’Waterton’ heter den. En ganska stor buske står mitt på gräsmattan. Gula dagliljor växer i en tjock bård mot vägen. Kungsljus med stora ludna blad tycker han om, men, säger han, Berit påstår att de ser ut som urätna majskolvar. Havtorn är en annan älskling med sina gråa blad liksom vitbrokig kornell. Slån vill han ha, men den har det svårt i hans läge. Tre små buskar är dock på gång sedan några år. Syren, förstås. Han har klippt fram två små syrenbersåer eller grottor lagom för en person. En stol, ett litet bord och en lykta. Där kan han sitta dold för världen. Den ena vänder ryggen mot vägen som stryker utmed staketet. Det är bra för där kan han vara utan att någon som går förbi på bygatan ser honom och retsamt undrar hur det går med dammen. Han hör vad folk säger, men själv syns han inte. Han älskar syrener. ”De stirrade en gång fattigdomen i ögonen och fattigdomen vek undan med blicken” skriver han i en dikt. Dammen är ett drömprojekt som efter flera år fortfarande är ett stort hål. Med tiden har det börjat växa buskar och sly i hålet och det ser inte alls ut som någon damm. Men det skulle kunna bli en fantastisk nersänkt trädgård, en så kallad Sunken Garden som ibland finns i fina trädgårdar, säger jag. Man gör helt enkelt en sittplats längst ner och planterar sådant man gillar utmed hålets sluttningar. En fantastisk idé, mumlar han till hunden Stina. Göran Greider har skrivit många underbara dikter om sin trädgård, om den njutning den ger honom och den förundran den väcker, om hur kaprifolen mot uthusväggen påminner om den som hans pappa odlade utanför sommarstugans veranda, om att han alltid vill ta en sista lov genom trädgården i den ljumma julikvällen när mörkret stiger och de två fladdermössen flyger i en cirkel mellan logen och bostadshuset. Det är en underbart barnslig trädgård, full av uppslag som inte alltid är lättolkade. Men det klarnar när man går runt med trädgårdsmästaren själv. Han pekar och förklarar. I ena änden ligger en vackert timrad ängslada och runt om den växer rosor och riktigt fina nässlor. Här är en dal, säger han och pekar på en nersänkt gång på ena sidan av ängsladan. Dalen leder till en kulle – han gillar kullar, så det finns flera stycken på tomten.
178
Det äldsta av husen fungerar som ett slags familjemuseum.
179
Resta stenar som en lokal variant av Stonehenge i England.
På en har han byggt upp en lokal variant av Stonehenge, det fantasieggande brons åldersbygget i sydvästra England som kanske är en solkalender. Hans trädgårdsbygge består av resta svarta stenar som gör sitt bästa för att hålla sig stående under snö och blåst. Det är meningen att de ska röra på sig efter vädret, förklarar verkets upphovsman. Fast egentligen är kullarna och dalgångarna kinesiska, fortsätter han. Hämtade ur den brittiska trädgårdsskribenten Penelope Hobhouse’s texter om kejserliga miniatyrlandskap. Utmed det gamla grånade staketet med mjuka lavar växer det höga spireabuskar. Mellan buskarna och staketet har han klippt en gång. Det känns som ett äventyr att tränga sig fram i den smala, smala gången. Det här är en fisk, säger han och pekar på en liten plantering mitt på gräsmattan. Spaden grävde formen som av sig själv, skriver han i en dikt. En ichthus, förklarar han. Ordet är grekiska och betyder fisk. Det användes som kodord för Kristus under förföljelsen av de kristna i romerska riket. 180
”De förföljdas hemliga tecken! Den doftande jordiska fisken ska simma genom årstiderna! Gälar av lavendel, öga av ros och stjärtfenan ett solvarmt stenröse.” En vacker trädgård kan vara en religiös upplevelse, menar Göran Greider. Berättelsen om Edens lustgård finns i bakhuvudet. Inte bara kristendomen utan alla religioner vill återskapa myten om paradiset. I trädgården kan vi tycka oss återvända till det paradisiska tillståndet innan vi genom syndafallet dömdes att bruka jorden i vårt anletes svett. För mig, betonar han, är det viktigt att lära känna en liten plätt jord. Jag vet mycket om den här trädgården. Vad det är för jord på de olika platserna, var det kan växa och var det inte går. Jag vet var snön smälter först och var den ligger kvar länge. En trädgård förtöjer dig vid en plats på jorden. Det är bra eftersom vi är genomströmmade av platslöshet. Man får en navelsträng. Tänker man så blir man glad av att se själva växandet. Det är inte så noga vad det är som växer, bara att det faktiskt växer. Vi pratar om den amerikanske författaren Michael Pollan och hans bok En andra natur – en trädgårdsodlares bildningsväg som var så betydelsefull för många av oss när den först kom ut i början av 1990-talet. Arbetet i trädgården är inte ett behov av att betvinga naturen utan en lust att begrunda den – det är det viktigaste av allt man kan lära av den boken. Naturen är förvisso den stora läromästaren, men i trädgården – den andra naturen – kan man också lära sig mycket om det vilda. Trädgårdsodlingen har blivit ett slags metafor för hur vi måste ta hand om hela bio sfären, säger Göran Greider. Växthuseffekten tvingar oss att i viss mening betrakta jorden som just ett växthus, en odlad plats – det vilda finns bara om vi ger det plats. Naturligtvis har han skrivit en dikt om detta. En strof i den långa dikten ”Den stora trädgården” lyder så här: ”Nej, det vilda finns inte. Vi har vidrört allt. Vi är exempellös natur. Vi har öppnat de väldiga klimatportarna. Vi är från och med nu dömda att anlägga trädgårdar, odla bin och urskogar, adoptera vilddjur och våtmarker.” Naturen hjälper en att se, enas vi om. Man får blick för skogsstjärnan och ekorrbäret. Men genom att lära sig tänka som rinnande vatten, eller som en morot, en tallskog, en komposthög eller varför inte som ett ungt plommonträd kan vi av trädgården också lära oss mycket om naturen. 181