Som om jag fr책gat
INL_Som om jag fr책gat.indd 1
2012-06-18 12:50:51
Johanna Lindb채ck
INL_Som om jag fr책gat.indd 3
2012-06-18 12:50:52
Läs mer om Johanna Lindbäck på rabensjogren.se
Rabén & Sjögren Box 2052, 103 12 Stockholm www.rabensjogren.se © Text: Johanna Lindbäck © Omslag: Frida Axiö/Frida Sthlm AB © Omslagsbild: Scanpix Norway/Berit Roald Tryckt hos ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-29-68043-0 Rabén & Sjögren ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823
INL_Som om jag frågat.indd 4
2012-06-18 12:50:52
Hallå, eller hur? Vad tycker du?” Axel dunkade till Farzad lätt på
axeln för att fånga hans uppmärksamhet. ”Va?” Vi var på väg hem från fotbollsträningen. Pappa körde, jag satt fram bredvid honom, Axel och Farzad i baksätet. Axel och pappa var de enda som pratade. Farzad tittade tyst ut genom fönstret, försjunken i sina tankar. Jag i mina. ”Men du vet, om vi skulle …” Axel upprepade vad han sagt, och den här gången lyssnade jag i tio sekunder. Något spelupplägg, något smart, något ”viktigt”. Babbel. ”Mmm”, sa Farzad frånvarande. Han verkade lika ointresserad som jag. Eller bara trött. Pappas händer på ratten var solbrända. Det var i och för sig augusti så det var inget konstigt, men han är solbränd redan i början på maj. Han har ingen vigselring. Den försvann för några år sen, på väg till ett fotbollsläger faktiskt. Han hade förmodligen tagit av sig den på en toa någonstans och glömt. Han var skitnervös när vi åkte hem och han skulle berätta det för mamma. Hon blev ändå inte särskilt sur, säkert för att han var så knäckt. Han lovade att han 5
INL_Som om jag frågat.indd 5
2012-06-18 12:50:53
skulle köpa en ny på en gång, men det blev visst aldrig av. ”Men Henrik, du håller ju med?” propsade Axel. ”Vi får testa nästa gång.” Axel och Farzad släntrade iväg åt varsitt håll när vi kom hem. Jag och pappa tog varsin bollpåse över axeln och gick långsamt mot vårt hus. Trötta? Kanske. Mamma skulle vara hemma nu. Hålla på med middagen. Jag önskade att de kunde bete sig hyfsat normalt, att det blev en sån kväll. Vi åt, småpratade lite, de kollade teve, pappa blev sötsugen efter ett tag och gick och grävde i frysen, mamma ville inte ha först, men sen tog hon i alla fall en glass eller bulle med honom. Allt var lugnt, normalt och lagom stillsamt och småtråkigt. Mmm, oddsen för det? De enda gångerna han betedde sig riktigt normalt nuförtiden var på träningarna. Då pratade han och höll på som han brukade. Med alla andra i laget som givetvis inte visste någonting, men med mig också. Sen när vi kom hem blev han tyst och butter så fort vi klev innanför dörren. Även när mamma var på jobbet. Ingen av dem hade sagt något till mig än. ”John, det är en sak vi måste prata om.” Men jag hade börjat vänta på det. Hela våren och sommaren hade varit ganska jobbiga, och sen skitjobbigt efter Italiensemestern. Tysta, sura och/eller irriterade båda två. Oftast pappa då. Jag hade inte ens tänkt på hur mycket de brukade prata förut, men nu hade jag fattat: mycket. I alla fall i jämförelse med 6
INL_Som om jag frågat.indd 6
2012-06-18 12:50:53
hur lite de pratade nu. Det var som att han bara sa det mest nödvändiga. ”Får jag mjölken. Nu åker vi. Birgitta ringde.” Sånt där spontant prat om vad man tänkte på eller vad man sett idag eller en kul grej som någon sagt? Glöm det. Minst hälften av de där korthuggna samtalen gled dessutom över i irritation. Jag fattade inte det heller. Inte för att de inte hade bråkat förut, klart de hade. Normalt mycket. Men då hade det gått över. Nu var det som … när ena tjafset var färdigt och man trodde att man kunde andas ut så kom ett nytt uppseglande ett par kvällar senare. Som att de inte kunde sluta. Eller inte ville. Inte ens när vi var på semester på Sardinien med min moster och mina kusiner, även om de försökte skärpa sig då. Det blev ändå tjafs. Hur fint som helst där, soligt och varmt, huset vi hyrde var grymt bra och allt skulle kunna ha varit helt perfekt. Men. Och det var liksom inte om de vanliga sakerna de bråkade heller. Typ när han tyckte att hon jobbade för mycket och han fick fixa allt hemma, då blev han irriterad och less. Alltid. Sen när hon jobbade mindre, då blev han genast nöjdare igen. Men nu … det kändes mest som de gnällde om smågrejer som inte betydde något egentligen. Om det var jag som hållit på sådär hade han sagt åt mig att skärpa mig för länge sen. Han skulle aldrig ha idats lyssna på klagandet. Fast nu var det han som stod för det. Jämt. Något måste ju ha hänt mellan dem även om jag inte visste vad fast jag försökt tänka tillbaka och komma på/upptäcka/inse/fatta. Varför går annars två människor från att ha varit typ kära i varandra 7
INL_Som om jag frågat.indd 7
2012-06-18 12:50:53
i tjugo år till att plötsligt inte ha något att säga, eller att inte kunna ge sig och lägga av? Att det blir deras normala tillstånd? Det måste ju ha hänt någonting. Det är väl inte som att man bara vaknar en morgon och utan direkt anledning hatar människan bredvid en i sängen? Som att man får en hjärtattack. Ena minuten har man det inte, andra minuten har man det. Chockartat, utan förvarning. Så funkar ju inte kärlek, att den plötsligt tar slut på ett ögonblick. Eller? ”John, det är fem minuter kvar på potatisen”, sa mamma. ”Måste du proppa i dig en massa mackor?” ”Men jag var så hungrig.” Munnen full av brieostmacka så jag kunde inte artikulera ordentligt. Det fick henne att sucka ännu mer missnöjt. ”Drick ett glas vatten då. Och kan du duka färdigt. Och ta bort osten. Och den där posten.” ”Låt honom äta”, sa pappa som kommit ner efter sin dusch. ”Han har ju just sprungit i en timme.” Han sträckte sig demonstrativt efter osten som jag skulle ställa bort och gjorde en egen macka. Mamma såg på honom och det syntes lång väg hur irriterad hon blev. Pappa tittade utmanande tillbaka som ”jamen, vadå då?” och ett par sekunder var det som en showdown mellan dem, låg och vippade mellan bråk eller inte bråk. Jag höll andan. Ville be dem lägga av. (För i helvete.) Hon såg på honom, den där sura rynkan mellan ögonbrynen, och han tittade tillbaka. Borde jag gå emellan och säga något? ”Men hörni, kom igen …” Men sen verkade hon ha bestämt sig. Strök luggen ur ansiktet och vände sig mot spisen. Hennes rörelser var knyckiga och arga 8
INL_Som om jag frågat.indd 8
2012-06-18 12:50:53
när hon rörde om bland köttfärsbiffarna i stekpannan, men hon höll i alla fall tyst, nappade inte. Pappa satte sig vid köksbordet som om han inte ens märkt vad som nyss hänt, vad han ”råkat” göra. Tittade ut genom fönstret. Och jag tog bort posten. Och dukade. Och drack ett glas vatten. Och potatisen blev klar. Och ingen hade sagt något på hela den tiden. Vi började äta med blickarna ner i våra tallrikar, ville inte se på varandra. ”Fin du blev i håret idag förresten”, sa mamma till mig efter en bra stund. Försökte le snällt. ”Jättefin.” ”Tack.” Jag väntade på att hon skulle se på pappa och säga något till honom också eftersom han klippt sig samtidigt, men hon gjorde inte det. Inget av det. Han bredde en ny hårdbrödmacka och det blev tyst igen. Satt de och funderade på vem som skulle ha kvar huset? Var det sånt som snurrade i deras huvuden nu varje gång de såg på varandra, istället för typ ”där är min fru, världens bästa människa”? Vem som skulle få nya soffan, om det gick att hitta två lägenheter på Björkskatan eller om en av dem skulle få flytta någon helt annanstans. Porsön, Hertsön, Mjölkudden? En skitdeppig tvåa eller trea i ett tråkigt centrum. Ett trapphus som luktade surt och gammalt. Tänkte de på sin son, att han skulle få kajka runt varannan vecka? Sonen tänkte då på det i alla fall. Ofta. Jag hade börjat önska mig ett småsyskon i de här lägena. Typ en tre– 9
INL_Som om jag frågat.indd 9
2012-06-18 12:50:53
fyraåring. En syrra hade varit bäst. Hjärtskärande söt. En sån som satt vid köksbordet och pratade för sig själv eller med mjölkpaketet och som inte kunde säga ens namn helt ordentligt än, så det blev … fast det kanske inte var så svårt att säga John? I alla fall, en liten syrra. Någon som de såg på och tänkte ”nej, ne-ej, vi kan inte göra det här, det kommer att förstöra hela hennes liv”. För jag är femton. Jag tror inte att de tänkte så när de såg på mig. Och inte är jag hjärtskärande söt heller. Inte ens när jag är nyklippt. Jag mindes inte när mamma senast sagt ”Henrik …!” till pappa på det där speciella irriterade men ändå förtjusta sättet som hon bara gjorde när han höll på och löjla sig om något. Inte sen … i våras kanske? Eller ännu längre. Och inte hade han löjlat sig heller ju. Saknade de inte det? Och de hade inte tagit någon kvällspromenad på evigheter. Förra vintern var det lite problem på hennes jobb så hon blev stressad och sov dåligt och allt möjligt. Pappa drog med henne ut på en runda för att hon skulle varva ner. Varenda kväll i typ två månader. Han gillar inte ens promenader. En sak de däremot hade gjort mycket sista tiden var att sitta på mysiga restauranger i Italien med solnedgångar och grejer och mest se lessa och uttråkade ut när alla andra runtomkring dem hade roligt. ”Jag sticker och kollar om Lukas är hemma”, sa jag så fort jag kunde, innan jag ens druckit upp sista lingondrickan. 10
INL_Som om jag frågat.indd 10
2012-06-18 12:50:53
”Mhm”, sa pappa ner i reklamen han börjat bläddra igenom medan vi åt. ”Jaha”, sa mamma och vände långsamt blicken från ut i ingenting till mig. Jag reste mig, sköljde av tallriken, besticken och glaset, stoppade duktigt ner dem i diskmaskinen så ingen skulle hitta en anledning att starta ett nytt gräl om det. Sneglade på dem över axeln. De satt fortfarande på samma sätt, tittade inte på varandra, sa inte ett knyst. Det kändes som att ta det första fria andetaget efter en hålla andantävling under vatten när jag klev ut på bron och stängde dörren bakom mig.
11
INL_Som om jag frågat.indd 11
2012-06-18 12:50:53
Jag skulle inte till Lukas. Eller, dit kunde jag väl åka om jag ville,
men jag hade ingen lust även om jag egentligen borde passa på. Saga kom hem från semestern snart och då skulle väl han typ försvinna. Det hade varit perfekt att kunna gå över till henne och prata ikväll. Men. En hund. Det hade också varit bra att ha nu. Kunna gå ut med den, för det är ju det man måste med hundar. Så kan man strosa runt och låta den nosa i timmar på andra hundars kissfläckar. Ingen skulle tycka det var konstigt. Om jag gick iväg nu måste jag ju ha ett mål. Om jag stötte ihop med någon jag kände så måste jag vara på väg någonstans. Jag kunde inte bara stå vid ett dike i en halvtimme och stirra tomt för att jag inte hade lust att vara hemma. Man gör inte sånt. Om man inte har en hund. Först cyklade jag planlöst ner mot vattnet, och sen fortsatte jag mot Lulsundshållet. In mot Östermalm. Stan. Över järnvägen och upp mot Loet. Allt lika planlöst. Uppför Storgatan, genom centrum och ner längs med banken och så hem över Porsön. Jag ansträngde mig 12
INL_Som om jag frågat.indd 12
2012-06-18 12:50:53
för att cykla strosigt och långsamt hela tiden. Det var gott om kväll kvar och jag visste fortfarande inte vad jag skulle göra när jag kom hem. Efter Italiensemestern hade jag mest tyckt det var jobbigt att träffa Lukas och Melker. De frågade saker. Givetvis. Sånt gör ju kompisar. ”Vad är det, har det hänt nåt?” Det är väl själva definitionen på ”vän”, att man ska kläcka ur sig exakt såna fraser och lyssna noga på svaren, men jag ville inte börja prata om något. Just nu var det mer ”men låt mig vara” fast det kunde jag ju inte heller säga för det verkade så surt och argt. Det var bara lättare att inte prata, och då var det liksom lättare att inte ses. Eller jag vet inte. När Melker och jag var med varandra så var vi typ åtta av tio gånger hos mig. Det kanske var det som var problemet. Jag ville inte vara hemma hos mig nuförtiden. Axel och Said satt på bänkarna vid kyrkan med Yasmin när jag cyklade genom Björkskatacentrumet. Hon gick i Saids klass och var tillsammans med Axel förut. Jag höjde handen som hälsning åt dem, men Axel hojtade till som om han inte var nöjd med det, så jag fick svänga tillbaka. ”Tja!” sa han när jag stannat framför dem. ”Vad gör du?” ”Inget särskilt.” ”Var har du varit då?” ”Äh, bara …” Jag gjorde en vag gest bortåt mot Lukas eller stan eller något annat åt det hållet, och han nickade. ”Vi ska just gå hem till Said. Du kan följa med.” Det var typiskt honom att säga så. Du kan följa med. ”Kan” 13
INL_Som om jag frågat.indd 13
2012-06-18 12:50:53
betydde ”får”. Inte fråga om jag ville, utan bara ta för givet att jag skulle, nu när jag fick. En stor ära typ, och vem kunde motstå det erbjudandet? Vi hade känt varandra i flera år på grund av fotbollen, och sen hamnade vi i samma klass på högstadiet. Men vi kände ändå inte varandra. Inte på det sättet att vi någonsin brukade göra saker ihop utanför fotbollen. Och Said var hans kompis och Yasmin hans före detta tjej. Eller nuvarande? Han satt med ena armen löst om hennes midja, så de kanske var ihop igen. Oavsett, varför skulle han plötsligt ha med mig på något? Det var ju inte som att han var ensam. Men med Axel var det sådär att även om man inte gillade honom och ville vara bästa vän med honom, så ville man samtidigt inte vara ovän med honom heller. Jag kunde reta mig som tusan när han höll på på lektionerna. Han var verkligen skitjobbig ibland. Alla störde sig, men ingen sa något direkt utom Line och Hedda. Det var inte så att tio personer till i klassen brukade ställa sig upp och ”men för fan, sluta tjafsa då!”, även om jag visste att minst tio pers tänkte så. Man ville inte vara jobbig, alltså att han skulle tycka att man var det. Det var märkligt det där, hur man brydde sig så mycket om vissa personer som man ändå inte gillade. Man fattade bara direkt att man inte ville utmärka sig och hamna på asshole/tönt/idiotskalan hos dem. Man ville helst glida omkring under radarn, det var enklast. Inte göra något väsen av sig. Inte få ”är du helt jävla …”-blickarna, eller orsaka en dispyt och ett minne som sen kunde poppa upp och göra sig påmint vid andra tillfällen när man minst 14
INL_Som om jag frågat.indd 14
2012-06-18 12:50:53
anade det. Typ när man gled fram i korridoren, minding one’s own business, allt var fridens liljor, ända tills någon hade haft en dålig dag och det måste ju tas ut på något sätt och så fick den personen syn på en. Asshole. Tönt. Idiot. Och så vidare. Det fanns alltid saker att reta sig på om man letade. Med Axel var det dessutom så att han var rätt schyst och kul på träningarna ibland. Som att där fick han fram det bästa i sin personlighet, och då kunde man lätt vara kompis med honom. Lite i alla fall. Han var lagkapten också, och han var faktiskt bra som det. Line och Saga fattade aldrig det, för de träffade bara den jobbiga Axel-versionen som härjade tillsammans med Poya och Samuel. ”Vet inte …”, började jag lite tveksamt. ”Jag tror jag måste …” Precis då ringde min mobil, och när jag plockade upp den ur fickan stod det Lukas på displayen. Snacka om timing. ”Är du klar med träningen?” frågade han när jag svarade. ”Har du lust att …” ”Visst”, avbröt jag. ”Är på väg.” ”Okej.” Axel ryckte på axlarna och såg väl inte precis förkrossad ut över att jag avböjt. ”Ses imorgon då.” Mamma tittade på teve när jag var tillbaka efter någon timme. Pappa satt i arbetsrummet vid datorn. Det var så annorlunda att komma hem nuförtiden. Man öppnade ytterdörren och hojtade ”hallå!” precis som vanligt, och de sa visserligen ”hej” tillbaka, men det kändes ändå som om man råkat gå fel och hamnat i en annan familjs hus. Jag gick upp och la mig på sängen. Låg bara stilla och lyssnade 15
INL_Som om jag frågat.indd 15
2012-06-18 12:50:53
på huset och dem. Efter ett tag hörde jag hur pappa stökade runt i köket. Han frågade inte om hon ville ha en glass. Allt var tyst utom teven. Mamma stack in huvudet i mitt rum vid halv elva. ”Vill du se en rolig sak?” frågade jag. ”Lukas har hittat ett klipp på en som …” ”Inte nu, älskling, jag är så trött”, avbröt hon. ”Jag tittar sen. Sov gott.” Där nere hörde jag hur pappa slog på teven. Den som hon nyss stängt av. Någon borde säga åt honom att han fick passa sig så han inte vände sin dygnsrytm helt galet nu när han skulle börja jobba om några dagar och måste stiga upp tidigt på morgonen igen. Faktiskt. Han tittade på Eurosport. Bordtennis. ”Jag går och lägger mig”, sa jag efter en stund. ”Jo, jag med snart”, sa han. ”Ska bara kolla lite på …” Bordtennis? Så sportgalen var han inte även om han var gympalärare.
16
INL_Som om jag frågat.indd 16
2012-06-18 12:50:53