Lena Arro Den sista strandgasten
Opal
Boken är en fristående fortsättning på: Blommor på Höökens grav (2006) Änglamakerskans hus (2007) Häxbergets hemlighet (2008)
Lena Arro
DEN SISTA STRANDGASTEN
www.opal.se © Lena Arro, 2010 Omslag: Katarina Strömgård Bokförlaget Opal AB Tryckt hos ScandBook, Falun, 2010 ISBN: 978-91-7299-372-3
Opal
Kapitel ett
Vi var på väg till havet. Det var Mirja, min bästa kom-
pis, hennes mamma Monika och jag. Monika körde och lyssnade på radio och Mirja läste i sin anteckningsbok. – Kommer du ihåg förra sommaren? frågade hon efter en stund. – Ja, så klart, sa jag. Jag hade följt med Mirja och hennes familj ut på landet förra sommarlovet också. Vi hade träffat riktiga spöken. Sånt glömmer man inte i första taget. Mirja tittade upp från anteckningsboken och sa fundersamt: – Undrar om det blir några spöken i år också? Den där anteckningsboken som Mirja har är lite speciell. Andra människor skriver upp telefonnummer och recept och sånt men Mirja skriver bara om spöken och spökplatser. Spöken är det bästa hon vet och eftersom jag har känt henne sen vi var små, så har jag vant mig. Numera tycker jag nästan att det är självklart med spöken. Men bara nästan, jag är fortfarande lite rädd för dem. Det är inte Mirja, hon skulle vilja bo i ett spökslott. Monika hörde vad hon sa och vred ner volymen på radion.
5
– Det finns nog inga spöken i Tullhuset, sa hon. – Hur vet du det? sa Mirja. Du har ju aldrig varit där. – Hade det funnits spöken så hade jag nog hört talas om dom, sa Monika. – Du hade ju knappt hört talas om din gammelfaster förrän hon dog, sa Mirja envist. Det där Tullhuset var ett gammalt hus som Monika hade fått ärva efter en gammelfaster som hon alltså knappt visste att hon hade. Det var en jättekonstig historia och först hade Monika trott att det var ett skämt men det var det inte. Gammelfastern hade dött och lämnat efter sig ett hus vid havet till Monika. Och det var dit vi var på väg. Mirjas pappa och lillebror Anders skulle också komma dit, men senare, först skulle Anders gå i friidrottsskola i stan. Det passade väldigt bra att jag fick åka med Mirja, eftersom min mamma skulle arbeta en bra bit in på sommaren. Hon hade lovat att passa min vandrande pinne Pinnen och ge henne friska blad och låta henne motionera i krukväxterna ibland. Jag skulle nog sakna min mamma och Pinnen litegrann, men det var roligt att åka till havet. – Alla gånger att det finns spöken i huset, sa Mirja till mig. – Vi får väl se, sa jag. Annars blir det ganska mysigt ändå. Sandstränder och hav och sommar. – Jaja, allt det där är väl bra, men utan spöken blir det liksom inget riktigt sommarlov, sa Mirja. Vi hade åkt bil länge och stannat en gång för att äta lunch. Nu började vi närma oss havet. Det märktes på
6
att skogen vid sidan av vägen blev lägre och liksom knotigare, och marken såg ut att vara nästan helt av sand. – Åh, vad spännande det ska bli, sa Monika förväntansfullt när vi svängt in på en liten, smal väg, knappt mer än en stig. Vi skumpade fram längs den en kilometer eller så och sen var det som om världen öppnade sig rakt framför oss. Där låg hela havet, blått och grått och grönt och ovanför horisonten låg hela himlen, bred och blå och lite disig. Det var så ljust att man måste kisa med ögonen. Monika stannade bilen. – Titta bara, sa hon. Är det inte härligt? – Joo, sa jag. – Är det där Tullhuset? frågade Mirja. Då såg jag det också. Ett högt och smalt tvåvåningshus, slitet och silvergrått av sol och vind. På den ena sidan av huset fanns ett stort och lite snett uthus och en rostig pump. På den andra sidan, bakom en halvdöd syrenbuske, stod ett rangligt dass. Monika kliade sig på hakan. – Jag sa väl att det inte finns el och vatten? Sen startade hon bilen och körde ända fram. Vi hoppade ut. Det luktade hav, och måsar skrek någonstans i närheten. Monika stod stilla och tittade upp mot huset. – Mitt eget hus! sa hon belåtet. – Ett eget spökhus! sa Mirja, lika belåtet. Ett riktigt ruckel, tänkte jag, men jag sa det inte högt.
7
M
irjas mamma har ärvt ett gammalt hus vid havet och på sommarlovet får Marie följa med dit. Snart börjar det hända underliga saker. Steg hörs i trappan, en gungstol gungar av sig själv. Är det den gamle tullaren Edvard Sote som spökar? I grannhuset bor Jonatan och hans farfar som kan många spökhistorier. Eller är det inte bara historier? Finns det verkligen strandgastar? Och behöver de verkligen hjälp med att ta sig till kyrkogården? Det får Marie, Mirja och Jonatan veta en mörk natt … Omslag av Katarina Strömgård
ISBN: 978-91-7299-372-3
Opal