9789127132368

Foto: Lorna Bartram

Tor Wennerberg är leg. psykolog, författare och föreläsare. Han har tidigare skrivit Vi är våra relationer (2010).

I Själv och tillsammans utforskar Tor Wennerberg hur trygga respektive otrygga anknytningserfarenheter påverkar vår identitetsutveckling och vårt sätt att vara i relation till andra, från tidig barndom till vuxen ålder.

Författaren tar oss med till vår evolutionära utvecklingsmiljö på den afrikanska savannen, där en kortvarig separation kunde vara liktydig med en dödsdom för ett litet barn. Han beskriver hur skapandet av anknytningsrelationer är en biologiskt nedärvd överlevnadsstrategi, som också ligger till grund för mentaliseringsförmågans utveckling. Dessutom diskuterar han hur kärleksrelationer ofta aktiverar tidigt inlärda relationsmönster som kan försvåra känslomässig öppenhet och intimitet – samtidigt som de också väcker en strävan att överskrida dessa mönster. Vårt sätt att hantera närhet och självständighet ställs här på sin spets: hur kan man komma en annan människa nära utan att förlora sig själv?

»Vi människor är meningsskapande varelser, och vi skapar mening i relationer till andra. Den viktigaste resurs vi har för att hantera kriser och svårigheter är vår förmåga att skapa goda relationer till andra, relationer som tillgodoser våra dubbla existentiella behov av närhet och självständighet. Den förmågan är inte något som är fast och oföränderligt utan den påverkas genom våra egna ansträngningar att förstå oss själva och andra bättre, och genom erfarenheter som vi gör i relation till andra genom hela livet. Det är ett livslångt projekt att försöka bli en känslomässigt mogen, differentierad person, som kan hålla fast vid sig själv utan att ge avkall på sitt djupa behov av närhet till andra.«

ISBN 978-91-27-13236-8

9 789127 132368

Wennerberg_Sjalv_org_28mm.indd 1

2013-08-06 10:52

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 2

2013-08-06 10:22

Innehåll Inledning: Anknytning och differentiering. . . . . . . . . . . . .7 1. Kärlek som evolutionär överlevnadsmekanism . . . . . . . . .19 Bowlbys fråga . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .20 Anknytningsteorins två fundament . . . . . . . . . . . . . . . . .26 Vår evolutionära utvecklingsmiljö. . . . . . . . . . . . . . . . . . .28 Separation – en katastrof . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .33 2. Differentiering: det verkliga självets utveckling . . . . . . . . .37 Känslor och det implicita självet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .39 Balansen mellan närhet och autonomi. . . . . . . . . . . . . . . .46 Det verkliga självet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .49 Ett vidgat perspektiv på anknytning . . . . . . . . . . . . . . . .59 Eriksons utvecklingsschema: det verkliga självet genom olika livsfaser . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .62 3. Människans fördjupade anknytning: förmågan att mentalisera . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .7 1 Mentaliseringsförmågans evolutionära bakgrund . . . . . .72 Mentaliseringsförmågans utveckling . . . . . . . . . . . . . . . .7 7 Från för-mentaliserande stadier till egentlig mentalisering. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .83 Mentalisering och differentiering . . . . . . . . . . . . . . . . . . .89 4. Den primära strategin: trygg anknytning . . . . . . . . . . . . . .97 Anknytningsmönster . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .98 Den inre arbetsmodellen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .103 Det trygga anknytningsmönstret . . . . . . . . . . . . . . . . . . .110 Det trygga-autonoma mönstret hos vuxna . . . . . . . . . . . .119 Differentiering i vuxenlivet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .128 Den primära strategin – självets djupstruktur . . . . . . . . .132

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 5

2013-08-06 10:22

5. Otrygg anknytning: sekundära strategier . . . . . . . . . . . . . .143 Barns känslomässiga reaktioner på separationer . . . . . . . .147 Den otrygga anknytningen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .152 Den deaktiverande och den hyperaktiverande strategin . . . .156 Otrygga anknytningsmönster hos vuxna. . . . . . . . . . . . . .164 Anknytningsstilar i vuxna kärleksrelationer. . . . . . . . . . .173 6. Fantasibindningen: det primära försvaret. . . . . . . . . . . . . .183 Sammansmältning eller differentiering . . . . . . . . . . . . . .187 Övergivenhetsdepressionen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .192 Fantasibindningen . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .196 Självet och antisjälvet. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .205 Fantasibindningen i parrelationer. . . . . . . . . . . . . . . . . .211 7. Otrygg anknytning och känslomässig koherens. . . . . . . . .223 Det konstruktivistiska mänskliga psyket. . . . . . . . . . . . . .225 För och emot symtomet . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .228 Förändring av prosymtompositioner. . . . . . . . . . . . . . . . .239 Synaptisk rekonsolidering. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .248 Prosymtompositionen bakom en negativ självbild: ett exempel . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .252 8. Differentiering som existentiell kompassriktning . . . . . . .265 Känslomässigt öppen anknytning . . . . . . . . . . . . . . . . . .266 Den trygghetssökande (otrygga) anknytningen . . . . . . . .273 Fortsatt differentiering i vuxenlivet . . . . . . . . . . . . . . . .278 Kärleksrelationens ekologi . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .282 Vägen ut ur fastlåsningen. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .290 En karta vid förändring. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .295 Referenser. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .303 Författarens tack . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .311 Register. . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . . .312

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 6

2013-08-06 10:22

Inledning: Anknytning och differentiering

När lever vi ett fullödigt liv, i samklang med våra egna djupaste drivkrafter, och vad är det som hindrar oss från att göra det? Min huvudtes i den här boken är att den trygga anknytningen, kännetecknad av känslomässig öppenhet och tillit till oss själva och andra, ligger till grund för ett utåtriktat, aktivt och icke-defensivt levnadssätt. Det här sättet att leva innebär en strävan mot förverkligande av självets medfödda potential. Vår förmåga till tillit och känslomässig öppenhet, baserad på implicit inlärning i nära relationer, får till följd att vår mest grundläggande, medfödda motivation kan komma till uttryck utan att hämmas av försvar mot ångest och känslomässig smärta. På omvänt sätt innebär brist på tillit och trygghet i anknytningsrelationer, och de negativa självbilder som den resulterar i, att vår motivation inriktas på att i första hand försvara oss mot ångest och smärta för att på det sättet säkerställa ett tillräckligt mått av upplevd trygghet.

I det första fallet kan motivationen beskrivas som mer spontan och opåverkad av omgivningens tryck, ett uttryck för vad som har beskrivits som det verkliga självet. I det senare fallet har vår motivation underordnats behovet att uppnå en överlevnads· 7 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 7

2013-08-06 10:22

befrämjande anpassning till de villkor som gällde i våra tidiga anknytningsrelationer, en form av psykologisk omställning som har beskrivits i termer som det falska självet eller antisjälvet. Men utgångspunkten är att vi människor, utöver att vi alla är unika och olika varandra, också har gemensamma psykologiska drivkrafter som, om de ges möjlighet att manifestera sig, driver oss att söka uttrycka och förverkliga vårt själv, vår identitet, i enlighet med för människan väsensbestämmande livsbehov.

Våra mest grundläggande psykologiska behov är att komma andra människor nära och att utveckla en egen, autonom identitet.

Vår personlighetsutveckling påverkas i hög grad av hur vi, i våra tidiga nära relationer, lär oss att uttrycka och manifestera dessa existentiella behov, av närhet respektive autonomi.

Den här boken handlar om hur det går till.

Ett tankemässigt frö till boken såddes när jag för ett par år sedan fastnade för en mening i boken Lives transformed, av psykoterapeuten Patricia Coughlin (Malan & Coughlin Della Selva 2006).

Den löd: ”The self grows when challenged”, självet utvecklas genom utmaningar. Efter meningen fanns en referens till ett författarnamn, Schnarch, som jag inte kände igen. Formuleringen slog an någonting hos mig, och väckte min nyfikenhet. Jag letade upp namnet i referenslistan och fann att det rörde sig om David Schnarch, sexterapeut och författare till böcker med suggestiva titlar som Constructing the sexual crucible, Passionate marriage och Intimacy and desire. Det visade sig att Schnarch hade ett speciellt, och tankeväckande, perspektiv på kärleksrelationer. Han betraktade vanligt förekommande relationsproblem, som slocknad passion och bristande sexuell lust, för det första som normala och för· 8 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 8

2013-08-06 10:22

väntade mellanstationer också i de starkaste kärleksrelationer, och för det andra som innebärande stora möjligheter till förändring och utveckling. Problemet innefattar, enligt det här perspektivet, sin egen lösning.

Kort därefter, medan jag höll på att fördjupa mig i Schnarchs böcker, upptäckte jag att han skulle hålla en tredagars workshop om parterapi i Gelsenkirchen i Tyskland, med anledning av att Intimacy and desire gavs ut på tyska. Jag anmälde mig genast och reste ner tillsammans med en kollega. Schnarch gav där vältaligt uttryck åt sin starkt kritiska syn på hur anknytningsteorin har påverkat den kliniska psykologin, i synnerhet när det gäller parterapi och synen på vuxnas känslomässiga behov. Ensidig betoning av närhetsbehov, ömsesidig förståelse och bekräftelse riskerar att förstärka det underliggande problem som ofta gör att parrelationer stagnerar, att passionen och kärleken vissnar: ett tillstånd av känslomässig sammansmältning och brist på differentiering (begreppet förklaras nedan). Problemet är ofta att par reagerar för mycket på varandras känslotillstånd och har svårt att hantera avvisanden och utebliven bekräftelse. Dessa svårigheter med känslomässig självreglering gör att det lätt uppstår negativa spiraler i parrelationer när båda parter tar ut sina besvikelser på den andra.

På grund av konflikter och intresseskillnader som finns inbyggda i alla parrelationer får båda parter rikligt med tillfällen att uppleva utebliven bekräftelse. De upplevelserna kan, oftast utan att vi är medvetna om det, förstärka otrygga konstruktioner av självet, upplevelsen att vi måste ha någon annans bekräftelse. Men: de kan också användas som en språngbräda mot ökad självständighet, mot utveckling av förmågan till känslomässig självreglering. · 9 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 9

2013-08-06 10:22

Det psykologiska begrepp som bildar en röd tråd genom den här boken är differentiering. Det utgör den lins genom vilken anknytningsteorin här betraktas. Jag börjar därför med att tydligt definiera det. Med differentiering menas vår förmåga att balansera våra dubbla behov av närhet och autonomi. Termen differentiering kommer ursprungligen från biologin, och beskriver den process genom vilken organismer blir mer komplexa och utvecklade (differentierade). När differentiering används som psykologiskt begrepp handlar det därför om människans psykologiska utveckling.

Begreppet beskriver hur vi gradvis utvecklar mer av ett självständigt, autonomt själv, som skiljer ut sig från andra, samtidigt som vi förblir i nära samspel med andra. Differentieringen är därför dubbelt förgrenad, den handlar om närhet till andra och självständighet gentemot andra. Vi föds in i ett tillstånd av känslomässig sammansmältning i den meningen att vi är oförmögna att reglera våra egna känslor, förstå vår omvärld och klara oss. Vi föds som ytterligt beroende varelser. Ur detta tillstånd av intensivt beroende av andra differentierar vi oss, i större eller mindre utsträckning, mot ett tillstånd av självständighet och förmåga till självreglering.

Begreppet differentiering kan därför betraktas som synonymt med andra psykologiska termer som individuation, identitetsutveckling eller självförverkligande.

Den som använder termen differentiering för att beskriva denna psykologiska utveckling är familjesystemteoretikern Murray Bowen (Kerr & Bowen 1988). Han är dock inte ensam om att lyfta fram dessa två drivkrafter som de centrala motiven i männi­ skans livslånga psykologiska utveckling; tvärtom intar de, som jag beskriver i kapitel 2, en särställning i de flesta personlighetsteorier.

Det specifika med Schnarchs parterapeutiska metod är att han · 10 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 10

2013-08-06 10:22

har tillämpat Bowens differentieringsteori på kärleksrelationer, med den följden att han betraktar vanligt förekommande relationsproblem av olika slag som differentieringsutmaningar för de båda individer som ingår i paret. Alla nära relationer skapar inom oss konflikter mellan närhet och autonomi. Vi vill komma nära andra, men vi vill också bestämma över oss själva. En långvarig parrelation får oundvikligen till följd att konflikten mellan dessa två grundläggande existentiella behov ställs på sin spets.

När vi differentierar oss stärker vi således vår förmåga att både vara självständiga och uppleva närhet till andra. Differentiering är därför ett överordnat begrepp, som inom sig rymmer de dubbla behoven av närhet och autonomi, som i nedanstående figur (Schnarch 1997): Differentiering Närhet

Autonomi

Schnarchs perspektiv på parrelationer, liksom de parterapeutiska rollspel som genomfördes under workshopen, var djupt intressanta. Särskilt tankeväckande var hans sätt att hela tiden arbeta med att hjälpa individerna i ett par att skilja ut sig från varandra och stärka sin relation till sig själva. Det var första steget mot att, i nästa skede, kunna fördjupa intimiteten. Om till exempel en man vars sexuella initiativ konsekvent avvisades av partnern upplevde att hans självkänsla varje gång kraschade, med den följden att han blev mer desperat krävande eller känslomässigt distanserad (och på det sättet oavsiktligt framkallade ännu starkare avvisanden, · 11 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 11

2013-08-06 10:22

eftersom partnerns lust blev ännu mindre när han agerade så), blev utmaningen för honom att stärka sin förmåga att hantera ett avvisande utan att ta det så personligt. I stället för att fortsätta kräva av sin partner att hon skulle agera på ett sådant sätt att hans bräckliga självkänsla inte hotades, blev hans differentieringsuppgift att stärka sin egen förmåga att hantera ångest och besvikelse.

På det sättet kan också långvariga låsningar i en relation börja lösas upp. Om terapin i stället skulle inriktas på att ”bekräfta” honom i hans upplevelse av sårad självkänsla riskerade den underliggande problematiken, tillståndet av känslomässig sammansmältning och mannens svårighet att reglera sina egna känslotillstånd, att befästas.

Samtidigt som Schnarch, i mina ögon, öppnade mycket intressanta perspektiv tyckte jag att han misstolkade Bowlbys beskrivning av anknytningen och dess betydelse. Jag höll inte med om framställningen av det anknytningsteoretiska perspektivet som ett endimensionellt framhävande av den närhetssökande polen i människans psykologi (även om teorin ibland tolkas på det sättet). Anknytningsteorin är vid närmare betraktande en teori om psykologisk differentiering, om hur den mänskliga identiteten utvecklas i nära relationer. Inte bara det: genom att anlägga ett differentieringsperspektiv på anknytningsteorin kan de båda teoretiska perspektiven berika och fördjupa varandra. Det blev en utmaning för mig att lyfta fram kopplingarna mellan dessa olika perspektiv.

Den här boken är därför mitt eget försök att tolka och förstå anknytningsteorin med hjälp av differentieringsbegreppet. Differentieringen, de dubbla mänskliga livsbehoven av närhet respektive autonomi och vår medfödda strävan att uttrycka dessa, läggs · 12 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 12

2013-08-06 10:22

som ett raster över centrala begrepp inom anknytningsteorin, som trygg och otrygg anknytning, deaktiverande och hyperaktiverande strategier, med mera. På det sättet kan kärnan i både anknytningsteorin och differentieringsperspektivet framträda tydligare.

Ofta fokuserar den kliniska psykologin alltför ensidigt på problem och svårigheter, på det som inte fungerar (Seligman 2011). Jag har valt att ge ungefär lika stort utrymme åt den trygga anknytningen som åt de två otrygga anknytningsmönstren. En fördjupad förståelse för den trygga anknytningen är viktig inte minst därför att den på många sätt utgör ett ideal i fråga om hur vi relaterar och förhåller oss både till oss själva och till andra. Anledningen till att den kan betraktas som ett ideal för oss att sträva i riktning mot är att den är starkt förknippad med betydelsefulla värden som psykiskt välbefinnande, medkänsla med själv och andra, känslomässig självreglering och förmåga att skapa goda relationer. Det framgår också, när det trygga mönstret betraktas utifrån ett differentieringsperspektiv, i hur hög grad den trygga anknytningen och de sätt på vilka den manifesteras sammanfaller med kärnan i differentieringsbegreppet. Det gäller både för barn och vuxna.

Personer med ett tryggt anknytningsmönster lär sig att både vara själva och tillsammans, att kunna balansera sina behov av närhet och autonomi.

Det andra grundtemat i boken handlar om hur tidiga otrygga erfarenheter i nära relationer kan skapa svårigheter när det gäller uttryckandet av våra behov av närhet respektive självständighet.

Också när det gäller beskrivningen av otrygga anknytningsrelationer framstår anknytningsteorin i hög grad som en teori om differentiering. De båda otrygga anknytningsmönstren framträder · 13 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 13

2013-08-06 10:22

tydligare och blir lättare att förstå när de betraktas som uttryck för bristande differentiering av självet. De defensiva mönster som uppstår vid otrygg anknytning, som en reaktion på den underliggande upplevelsen av otrygghet i tillvaron, handlar om att det ena behovet, antingen närheten eller autonomin, överbetonas på bekostnad av det andra. Vi får svårt antingen att vara för oss själva, som vid otrygg-ambivalent anknytning, eller tillsammans med någon, som vid otrygg-undvikande anknytning.

En tragisk aspekt av den mänskliga psykologin är den utsträckning i vilken mönster av otrygghet, övergivenhet och självbegränsande försvar mot ångest och smärta tenderar att överföras mellan generationerna. Föräldrar reagerar på sina barns starka behov av närhet och psykologisk förståelse på grundval av sina implicita, icke-medvetna känslominnen av hur deras egna tidiga emotionella behov blev bemötta: ”Överföringen [av relationsmönster] mellan generationerna fortsätter eftersom varje generation, på någon nivå, skyddar bilden av sina föräldrar och skyddar sig mot den smärta som deras egna, icke tillgodosedda känslomässiga behov orsakar” (Cozolino 2010, s. 300). Det tragiska i människans villkor är att trots alla goda föresatser så tenderar otrygga relationsmönster att överföras från en generation till nästa.

Att det är på det sättet beskriver psykoanalytikern Stephen Mitchell (2000) som en följd av ”djupet i vår lojalitet mot smärtsamma tidiga objekt” (s. 44), det vill säga vår lojalitet mot våra inre bilder av föräldrar eller andra anknytningspersoner. Vi tenderar att behandla oss själva så som vi blev behandlade av dem som betydde allra mest för oss som barn. Varför är barn och vuxna på det sättet ofta lojala mot anknytningspersoner som känslomässigt har övergett dem, eller i värsta fall utsatt dem för misshandel eller · 14 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 14

2013-08-06 10:22

försummelse? Den frågan ges stort utrymme i flera kapitel, och jag använder både anknytningsteorin och andra teoretiska perspektiv för att belysa den.

Många personlighetsdrag, som till exempel hur utåtriktade eller inåtvända vi är, hur försiktiga eller våghalsiga, har tydliga ärftliga inslag. Det finns också psykiskt lidande som har starka biologiska orsakskomponenter. Det är dock inte den typen av svårigheter som diskuteras i den här boken. Fokus ligger här i stället på mönster eller symtom som har inlärning, erfarenhetsmässig påverkan, som främsta orsaksbakgrund. Hit hör de anknytningsmönster, trygga eller otrygga, som barn utvecklar till sina vårdnadsgivare redan under sitt första levnadsår, och som fortsättningsvis utövar en stark inverkan på identitetsutvecklingen. Medan mycket av den psykologiska forskningen under senare årtionden har lett till ökade kunskaper om genetiska faktorers betydelse för vår psykologiska utveckling (som regel i ett komplext samspel med miljöfaktorer, som aktiverar vissa gener och deaktiverar andra), har anknytningsforskningen gått i en annan riktning. Det har visat sig att upplevelsen av trygghet respektive otrygghet i barnets tidiga relationer i hög grad är en fråga om erfarenhetsmässig inlärning.

Den mänskliga identiteten är samtidigt inte statisk. Den utgör i sig ett dynamiskt, föränderligt system. Det gäller inte minst vår grad av differentiering. Kriser, svårigheter och motgångar kan ofta hjälpa eller tvinga oss till att stärka vår differentiering. I våra kriser i livet behöver vi använda oss av de tillgångar och resurser vi har, och genom att vi använder dem kan de också stärkas. Inom psykologin används numera begreppet posttraumatic growth, posttraumatisk utveckling, för att beskriva den process genom vilken · 15 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 15

2013-08-06 10:22

människor ofta växer och utvecklas, och uppnår en fördjupad upplevelse av mening och sammanhang, som en följd av hur de hanterar och bemästrar smärtsamma, potentiellt traumatiserande upplevelser och kriser (Tedeschi & Calhoun 2004). Inte minst handlar det om att människor utvecklar en fördjupad förståelse för betydelsen av nära relationer, liksom för sina egna djupare värderingar.

Vi människor är meningsskapande varelser, och vi skapar mening i relationer till andra. Den viktigaste resurs vi har för att hantera kriser och svårigheter är vår förmåga att skapa goda relationer till andra, relationer som tillgodoser våra dubbla existentiella behov av närhet och självständighet. Den förmågan är heller inte något som är fast och oföränderligt utan den påverkas genom våra egna ansträngningar att förstå oss själva och andra bättre, och genom erfarenheter som vi gör i relation till andra genom hela livet. Det är ett livslångt projekt att försöka bli en känslomässigt mogen, differentierad person, som kan hålla fast vid sig själv utan att ge avkall på sitt djupa behov av närhet till andra. Och eftersom ingen människa är perfekt finns det ingen som förverkligar det idealet fullt ut.

Boken riktar sig i första hand till verksamma i människovårdande yrken som är intresserade av att ta del av det jag hoppas är nya perspektiv på viktiga psykologiska företeelser som anknytning och mentalisering. Men också till dig som, på ett icke-professionellt plan, är intresserad av anknytningsteori och relationspsykologi.

Jag hoppas att boken, oavsett vilken bakgrund du har som läsare, ska stimulera din nyfikenhet på och utforskande hållning till din egen relationshistoria och hur dina nuvarande relationer ser ut. De · 16 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 16

2013-08-06 10:22

flesta av oss har tillgång till både trygga och otrygga relationserfarenheter, med radikalt åtskilda effekter på vår identitetsutveckling. Det betyder att vi, i större eller mindre utsträckning, bär på inre konflikter som kan hålla tillbaka vår strävan att utvecklas och differentiera oss. Det som skiljer sig åt är proportionerna mellan trygghet och otrygghet. En majoritet barn utvecklar en trygg anknytning till sin primära anknytningsperson. Men för många har de tidiga levnadsåren varit präglade av otrygga eller traumatiska erfarenheter i nära relationer, som kraftfullt och smärtsamt har påverkat personlighetens utveckling. Om den här boken, genom det perspektiv den anlägger på dessa inre konflikter, i någon utsträckning bidrar till att stärka din förståelse för och medkänsla med dig själv, en hållning som i sig främjar din differentiering – då är min högsta önskan som författare uppfylld.

Det som ingjuter mening i människolivet är kärlek. Förklaringen till varför kärleken griper så djupt in i vårt emotionella liv har starka rottrådar ner i vår evolutionära historia. Vi tar nu steget tillbaka till 1950-talet, när John Bowlby först formulerade sin teori om kärleksbanden till utvalda artfränder, anknytningen, som människobarnets instinktivt nedärvda biljett till överlevnad i en farofylld utvecklingsmiljö.

· 17 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 17

2013-08-06 10:22

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 18

2013-08-06 10:22

Kapitel 1.

Kärlek som evolutionär överlevnadsmekanism

Differentieringen, människans psykologiska utveckling eller tillblivelse, är en process som alltid sker i och genom våra relationer till andra. Människans verklighet är primärt social och relationell.

Det mänskliga självet, den personliga identiteten, kan beskrivas som till sitt väsen relationellt i den meningen att vår mest grundläggande upplevelse av världen filtreras genom våra relationer till andra. Vi befinner oss i relation till andra även när vi är ensamma: vi upplever oss själva olika, med olika affektiv laddning och grundton, beroende på vilka inre bilder av själv-med-andra som i ett givet ögonblick är aktiverade inom oss (Wachtel 2008).

Vår relationella historia lever på det sättet hela tiden inom oss.

Men varför har relationer kommit att få denna genomgripande, väsensbestämmande betydelse för oss? För att fördjupa vår förståelse av relationernas avgörande betydelse för differentieringen ska vi i det här kapitlet undersöka anknytningsbeteendet – barns medfödda, instinktiva knytande av starka känslomässiga band till omhändertagande vuxna.

· 19 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 19

2013-08-06 10:22

Anknytningsteorins upphovsman, den brittiske barnpsykiatern och psykoanalytikern John Bowlby, var under hela sitt yrkesverksamma liv sysselsatt med frågan om hur barn reagerar på tidiga utdragna separationer och förluster. För Bowlby gällde att om vi vill förstå mänskligt beteende och mänsklig psykologi, så behöver vi ta utgångspunkt i biologins lagar, i principen om det naturliga urvalet. Frågan blir då: vilket överlevnadsvärde har olika beteenden, känslor eller impulser haft i människans evolutionära historia? Varför har vi utvecklat de beteendetendenser och den mentala utrustning som våra gener kodar för? Hur har de hjälpt oss (våra förfäder) att överleva och reproducera sig?

Bowlbys två stora intellektuella förebilder var Charles Darwin och Sigmund Freud, och det går att beskriva hans epokgörande intellektuella gärning – skapandet av anknytningsteorin – som att han tog studiet av människans psykologi, traditionellt föremål för åtskilligt spekulativt teoretiserande, och flyttade över det på en modern evolutionsbiologisk grundval. På så sätt omplanterade han psykologin i en bördigare empirisk och vetenskaplig jordmån.

Vad är då egentligen, i det evolutionära perspektivet, själva anknytningen, det vill säga det starka känslomässiga band som barn knyter till närstående vuxna? Vi ska se hur anknytningsteorin kan sammanfattas i två viktiga principer eller antaganden, som tillsammans bildar teorins fundament.

Bowlbys fråga

När John Bowlby var i tjugoårsåldern arbetade han, under ett halvårslångt uppehåll från sina läkarstudier, på ett elevhem för så kal­l­ ade vanartiga barn. Han kunde då konstatera att det som förenade barnen på hemmet var att de samtliga, tidigt i livet, hade upplevt · 20 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 20

2013-08-06 10:22

utdragna separationer från sina föräldrar. Intresset för de tidiga relationernas betydelse följde sedan Bowlby i hans yrkesgärning som barnpsykiater och forskare, och i slutet av 1940- och början av 1950-talet ledde han en forskningsenhet på Tavistockkliniken i London som på ett systematiskt sätt undersökte de känslomässiga följdverkningarna av tidiga separationer.

Tillsammans med sina medarbetare, bland dem makarna James och Joyce Robertson, ägnade sig Bowlby specifikt åt att undersöka hur barn, i åldrarna ett till tre år, reagerade när de skildes från sina föräldrar i samband med sjukhus- eller barnhemsvistelser. Dessa separationsupplevelser bildade ett naturligt föremål för empiriska studier, eftersom rådande praxis inom västerländsk barnavård var att skilja barn från deras föräldrar i samband med exempelvis sjukhusvistelser (så som makarna Robertson också skildrade i en serie gripande dokumentärfilmer, däribland A two-year old goes to hospital). Den förhärskande uppfattningen var att små barn inte tog någon som helst långsiktig skada av dessa utdragna separationer. Bowlby och hans medarbetare fann emellertid universellt förekommande och ytterligt smärtsamma känslomässiga reaktioner hos barn som upplever tidiga, utdragna separationer från sina föräldrar. De separerade barnen reagerade på liknande sätt som vuxna som förlorat en nära anhörig genom dödsfall.

James Robertson beskrev 1953, fem år innan Bowlby formulerade det första utkastet till anknytningsteorin, de studerade barnens reaktioner på följande sätt: Om ett barn tas från sin mamma vid denna ålder, när han är så kraftfullt och passionerat anknuten till henne, så är det verkligen som om hans värld hade rasat samman. Hans intensiva be-

· 21 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 21

2013-08-06 10:22

hov av henne förblir otillfredsställt, och frustrationen och längtan kan göra honom desperat av sorg. Det krävs att vi anstränger vår inlevelseförmåga för att förstå intensiteten i hans nöd. Han är lika överväldigad som en vuxen som har förlorat en älskad närstående genom dödsfall. För barnet på två år med sin brist på förståelse och sin fullständiga oförmåga att utstå frustration är det verkligen som om hans mamma hade dött. Han har inget begrepp om döden, utan endast om frånvaro; och om den enda person som kan tillgodose hans tvingande behov är frånvarande så är det precis som om hon vore död, så överväldigande är hans känsla av förlust [citeras efter Bowlby 1980, s. 10].

Barnet genomgick tre olika känslomässiga faser – protest, förtvivlan och slutligen detachment, eller losskoppling – och dessa tre faser utgör i sig ett betydelsefullt bidrag till förståelsen av människans psykologi. I synnerhet under den inledande protestfasen, som kan fortgå i en vecka eller mer, är det uppenbart att barnet gör allt som står i dess makt för att försöka upphäva separationen och återknyta bandet till föräldern. Jag återkommer till dessa nedärvda reaktionsmönster i kapitel 5, när jag beskriver den otrygga anknytningen.

Den fråga som Bowlby ville besvara teoretiskt var: Varför blir det känslomässiga band som barn knyter till omhändertagande vuxna så starkt? Och varför blir reaktionerna på separationer så kraftfulla?

Redan innan Bowlby formulerade anknytningsteorin (från 1958 och framåt) hade forskare och kliniker intresserat sig för frågan om hur barn reagerar på tidiga separationer från sina vårdnadsgivare, · 22 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 22

2013-08-06 10:22

och varför det känslomässiga bandet till föräldrarna blir så starkt.

Exempelvis hade psykoanalytikern René Spitz (1945) genomfört studier av föräldralösa barn på hittebarnshem, och kunnat visa på de förödande konsekvenserna av tidig känslomässig övergivenhet.

Den dominerande förklaringen – som både den klassiska psykoanalysen och behaviorismen, den tidens dominerande psykologiska teorier, var överens om – gick ut på att barnet gradvis lär sig att förknippa mamman med lustfyllda känslor, eftersom hon är den som ammar barnet. Barnets hunger tillfredsställs och denna tillfredsställelse utsträcks så småningom, genom positiv associationsinlärning, till att omfatta mammans person. På liknande sätt tänkte man sig att kärleksrelationer mellan vuxna hade sin grund i tillfredsställelsen av sexuella driftbehov, något som det behövdes en kärlekspartner för att kunna tillgodose. I bägge fallen antogs relationen, och det starka känslomässiga bandet, uppstå som en följd av tillfredsställandet av ett annat behov, sex eller mat, som betraktades som primärt. Relationen sågs som sekundär, härledd ur den fysiska behovstillfredsställelsen.

Anledningen till att det är viktigt att ha denna tidigare teoretiska modell – som Bowlby benämnde ”skafferiteorin om kärlek”, the cupboard theory of love, eftersom den utgår från matningen – i bakhuvudet är att den bygger på positivt laddad behovstillfredsställelse som förklaring till knytandet av relationella band. Uttryckt på annat sätt: styrkan i de tidiga känslomässiga band som barnet knyter antas vara en funktion av att dess lustsökande motivation tillgodoses. Det var detta antagande som skapade teoretiska svårigheter för Freud när han sökte förklaringar till vanligt förekommande negativa relationella fenomen, som upprepningstvång och andra former av självdestruktiva eller självsaboterande beteenden. Hur kan man förklara · 23 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 23

2013-08-06 10:22

”lojaliteten mot tidiga smärtsamma objekt”, med Mitchells (2000) formulering, om barnet är primärt lustsökande?

Mot detta synsätt ställde objektrelationsteoretikerna, med W. R. D. Fairbairn (1952) i spetsen, i mitten av förra århundradet den radikalt annorlunda hypotesen att spädbarnet är primärt objektsökande, inte lustsökande, som Freud hade utgått från. Vad det antagandet innebär är att vår starkaste motivation, redan som nyfödda, består i att vara i relation till en omhändertagande, vuxen artfrände (ett objekt, enligt den psykoanalytiska terminologin).

Detta behov betraktas som överordnat. Det är först när och om detta villkor är uppfyllt som lustsökande kan göra sig gällande som drivkraft och motivation.

Men varför skulle spädbarnet vara objektsökande i första hand, varför skulle vår primära motivation, från det att vi föds, handla om att vara i relation till betydelsefulla andra?

Det var på den punkten som Bowlbys teoriskapande blev så revolutionerande.

Det radikala som Bowlby gjorde, det som skilde ut honom från den psykoanalytiska huvudfåran, var att han sökte förklaringen till de starka känslomässiga banden mellan barn och föräldrar i etologin, läran om djurs beteende. Etologin intresserar sig för beteendens genetiska aspekter, för varför vissa beteendetendenser går i arv mellan generationerna. Som etologen och antropologen Helen Fisher (1992) konstaterar innebär det etologiska perspektivet ett specifikt ”sätt att se”, som utgår från att ”människor har en gemensam natur, en uppsättning omedvetna tendenser eller potentialiteter som finns inkodade i vårt DNA och som utvecklades därför att de var fördelaktiga för våra förfäder för miljontals · 24 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 24

2013-08-06 10:22

år sedan. Vi är inte medvetna om dessa beteendeanlag, men de motiverar fortfarande våra handlingar” (s. 13).

Den nedärvda beteendetendens som intresserade Bowlby var just barns knytande av starka känslomässiga band till sina föräldrar, och deras kraftfulla känslomässiga reaktioner i samband med separationer från föräldrarna.

Experiment med apungar som genomfördes på 1950-talet av Bowlbys vän etologen Robert Hinde vid Cambridgeuniversitetet tydde på att de starka känslomässiga banden mellan människobarn och deras föräldrar hade djupa evolutionära rötter: Experiment med rhesusapor som utfördes av Hinde på Cambridgeuniversitetet visade att apungar vars mammor tillfälligt förflyttades (så att ungarna själva var kvar i samma miljö men berövade kontakten med mamman) i tur och ordning uppvisar ”protest”, ”förtvivlan” och slutligen ”detachment” i och med att ungen börjar omorganisera sitt beteende i ljuset av sin förlorade trygghet. Apor i det vilda agerar på samma sätt när de separeras från sina mammor. En langurunge som tillfälligt separerats från sin mamma kan klättra högt upp i ett träd och utstötta gälla, fågelliknande skrik. (Mammorna ropar också, förtvivlat och i timtal – detta är den opublicerade baksidan av makakstudierna.) Vad det än var som skedde i människobarns anknytning till sina mammor så sträckte sig de känslornas ursprung långt tillbaka i tiden, liksom även känslorna hos de mänskliga observatörer som finner dessa skrik hjärtskärande [Hrdy 1999, s. 399].

Bowlby var på jakt efter dessa känslors ursprung i vår evolutionära historia. · 25 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 25

2013-08-06 10:22

Anknytningsteorins två fundament

Det första grundfundamentet i anknytningsteorin har att göra med den medfödda affekten rädsla, med ett specifikt drag i människans rädsloreaktioner som Bowlby var den förste att rikta ett teoretiskt strålkastarljus på. På försommaren 1958, när Bowlby var i färd med att formulera grunddragen i sin teori, skrev han så här i ett brev till sin hustru, Ursula: ”De flesta människor förknippar rädsla med att springa bort från något. Men det finns en annan sida av saken. Vi springer TILL någon, oftast en person” (citeras efter Hesse & Main 2000, s. 1104).

Denna intuitiva, hastigt formulerade insikt – att våra rädsloreaktioner är dubbelriktade, bort från det som skrämmer, till någon som kan göra oss trygga – sammanfattar, mer eller mindre, hela anknytningsteorin i en enda formulering. Barn som känner rädsla söker sig till en utvald anknytningsperson, oftast en förälder, för att reglera rädslan och återskapa en känsla av trygghet och lugn.

Ytterligare en fråga är förstås: Varför är våra rädsloreaktioner dubbelriktade på detta sätt? Den frågan leder oss till det andra grundfundamentet i anknytningsteorin.

Vilken livsmiljö är vi människor genetiskt anpassade för? Hur såg de specifika levnadsförhållanden ut som resulterade i att våra nedärvda beteendetendenser, till exempel anknytningsbeteendet och våra dubbelriktade rädsloreaktioner, selekterades fram genom det naturliga urvalet? För att förstå det radikala perspektivskifte som Bowlby åstadkom med sin teori måste vi förflytta oss 50 000, 100 000 eller för den delen 500 000 år och ännu längre bakåt i tiden och fråga oss hur människans och hennes förfäders tillvaro då såg ut. Bowlby skapade begreppet EEA, Environment of Evolutionary · 26 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 26

2013-08-06 10:22

Adaptedness, evolutionär utvecklingsmiljö, som en teoretisk utgångspunkt för att förstå barns känslomässiga reaktioner i samband med tidiga, utdragna separationer, det som var hans forskningsfråga (Bowlby 1969/1982). Evolutionär utvecklingsmiljö är det andra grundfundamentet i anknytningsteorin. För att föra samman dessa två grundstenar blir således frågan: hur har dessa dubbelriktade rädsloreaktioner hjälpt våra gener att replikeras i nästkommande generation, inte här och nu i det moderna västerländska samhället, utan i den förväntade livsmiljö som vi genetiskt är anpassade för?

Vi överlevde farorna i vår evolutionära utvecklingsmiljö genom att vid minsta tecken på fara aktivera ett instinktivt beteendesystem. Bowlby antog existensen av ett medfött relationellt motivationssystem, the attachment behavioral system, som motiverar barn att söka närhet hos beskyddande vuxna. Detta beteendesystem aktiveras så fort barnet känner rädsla, och motiverar det att omedelbart upprätta närhet till en anknytningsperson. Ur ett evolutionärt perspektiv utgör således den mänskliga tendensen till närhetssökande beteende, som anknytningsforskaren Jude Cassidy (2008) skriver, ”en beteendemässig anpassning på samma sätt som rävens vita päls på tundran utgör en anpassning” (s. 5).

Med hjälp av detta ”sätt att se”, detta evolutionspsykologiska perspektivskifte, framträdde plötsligt barns kraftfulla protestreaktioner och förtvivlan i samband med separationer från föräldrarna i ett helt annat ljus. Barnen reagerade inte som moderna civilisationsvarelser, som skulle kunna förstå att barnhemmet eller sjukhuset utgjorde en trygg plats, med möjlighet till tillfredsställelse av alla fysiska överlevnadsbehov (något som ju var objektivt sant). I stället reagerade de som om separationen från föräldrarna innebar den yttersta fara, ett akut hot mot överlevnaden. · 27 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 27

2013-08-06 10:22

Låt oss, genom att fördjupa oss i frågan om vårt evolutionära ursprung, ta reda på varför separationer har denna hotfulla innebörd för ett människobarn.

Vår evolutionära utvecklingsmiljö

Varifrån kommer vi? Författaren Lasse Berg (2005) skriver, i sin evolutionsskildring Gryning över Kalahari, om Afrika som alla människors gemensamma ursprungliga hem, och om människans utveckling som ”ett all-afrikanskt fenomen” (s. 23): … Afrika [har] varit värd för varenda avgörande evolutionär förändring som lett fram till den moderna människan. Vi kommer från afrikanska människoapor och det var i Afrika som schimpansens och människans släktträd förgrenade sig för uppåt sju miljoner år sedan. I Afrika gjordes de första försöken med tvåbenthet för minst fyra miljoner år sedan. Där ägde också den väldiga tillväxten av hjärnan rum, liksom utvecklandet av den förs­ ta stenteknologin, födelsen av vårt eget släkte Homo för knappt 2,5 miljoner år sedan och betvingandet av elden för över en miljon år sedan. I Afrika skedde även den slutliga omformningen till den moderna människan. Allt detta har stämpeln ”Made in Africa” [Berg 2005, s. 24].

Det var alltså i Afrika som den mänskliga psykologin mejslades fram, i oräkneliga generationsled bakåt av farofyllt nomadliv. Det enskilt viktigaste faktumet gällande människans evolution är att under 99 procent av vårt släktes tid på jorden har vi levt som jägare och samlare, som nomader utan fasta boplatser. Vår psykologi är därför anpassad efter de levnadsförhållanden som gäller i en liten, · 28 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 28

2013-08-06 10:22

nomadiserande jägar-samlarflock, med nära känslomässiga band och stark gruppsammanhållning.

Den moderna människan (Homo sapiens) tog gradvis form, från det att hennes föregångare inom homosläktet framträdde och under en utvecklingsperiod som sträckte sig över ett par miljoner år. Denna utveckling ägde företrädesvis rum på savannen. På dess öppna, gräsbevuxna fält levde vi i nomadiserande jägar-samlargrupper på 50–200 individer, i konkurrens med lejon, leoparder och andra stora kattdjur. Dessförinnan hade våra förfäder levt i Afrikas regnskogar, i den relativa trygghet som trädens skyddande lövverk erbjöd.

Evolutionen byggde dock, som alltid, vidare på redan befintliga strukturer och tendenser hos våra föregångare. Antropologen och primatforskaren Sarah Blaffer Hrdy (1999) argumenterar för att det blir alltför begränsande att enbart hänvisa till savannen och pleistocen (den geologiska tidsperiod som sträcker sig från cirka 2,5 miljoner år till 12 000 år före vår tideräkning) som människans evolutionära utvecklingsmiljö. Miljöerna var troligen flera och varierade, och åtskilligt är ännu okänt om dem. Mycket av det som idag ingår i vår mänskliga natur hade dessutom utvecklats redan långt dessförinnan, och vissa mindre genetiska förändringar har inträffat också efter den neolitiska revolutionen för 10 000 år sedan, när människan övergick till bofast leverne och jordbruk.* Ingen vet heller säkert, poängterar Hrdy (1999), hur livsmiljön såg ut för det fåtal kvarvarande Homo sapiens som för mellan 50 000 * De begränsade genetiska förändringar som hunnit inträffa sedan vi blev bofasta, för omkring 10 000 år sedan, har främst att göra med immunitet mot sjukdomar och förmåga att tåla vissa dieter (Hrdy 1999). De har inte förändrat vår genetiska ”förväntan” om att födas in i en nomadiserande jägarsamlarflock, med anknytningsbeteende som främsta överlevnadsmekanism under barndomsåren.

· 29 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 29

2013-08-06 10:22

och 150 000 år sedan utvandrade från Afrika och sedan spred sig över världen. Kanske höll de fortfarande till på savannen, men det är också möjligt att de levde i närheten av kusterna och främst livnärde sig på fisk och skaldjur. Trots Hrdys viktiga förbehåll kvarstår dock savannlivet, i tätt sammansvetsade jägar-samlargrupper, som absolut centralt för förståelsen av den mänskliga evolutionen, eftersom det var där som människosläktet sannolikt tillbringade merparten av sin evolutionära utvecklingstid.

Savanntillvaron präglades av en högre grad av farlighet jämfört med det tidigare livet i Afrikas regnskogar och uppbrutna skogslandskap, och den viktigaste faran, enligt Bowlby (1973), var risken att bli tagen eller attackerad av rovdjur. Det redan befintliga, ja, tiotals miljoner år äldre, anknytningsbeteendet kan därför ha kommit att få en ännu mer betydelsefull roll när våra förfäder tog steget ut på savannen. Förutom rovdjursfaran har anknytningsforskare också lyft fram andra potenta faror och farosignaler i vår evolutionära utvecklingsmiljö som anknytningen utgjorde ett skydd mot, till exempel plötsliga temperaturförändringar, smärta och sjukdom, rivaliserande artfränder, samt – inte minst – ensamhet, eller risken att hamna efter flocken när den förflyttar sig (Main 2000, Cassidy 2008).

Det gradvisa steget ut på savannens öppna vidder började troligen med klimatförändringar för mellan fyra och sex miljoner år sedan, som gjorde Afrika torrare och fick regnskogarna att krympa. Våra förfäder, homininerna, tog steget ner från träden och ut i ett uppbrutet skogslandskap. En stor mängd antropologisk och arkeologisk forskning tyder på att det som skedde var just en gradvis övergång, under miljontals år, från ett liv i träden till det slut· 30 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 30

2013-08-06 10:22

liga steget ut på savannen: ”Många av de tidigaste homininerna tillbringade säkert en hel del tid i träden. Snarare än på savannen höll de sig till brutna landskap där mångfald rådde: skogsdungar, öppna ytor och vatten” (Berg 2005, s. 110).

Fisher (1992) beskriver denna utveckling, förmänniskornas stegvisa förflyttning bort från de krympande skogarna och ut på savannen, med början för kanske fyra miljoner år sedan: Det var ut i detta landskap – savannens vidsträckta slätter – som våra tidiga förfäder pressades till följd av att skogarna krympte.

Processen hade inletts många årtusenden tidigare, när trädlevande, apliknande föregångare till oss först vågade sig ut ur skogarna och in på de gräsbeväxta boulevarder som sträckte sig mellan mer glest utspridda träd i skogslandskapet. […] Hur många århundraden som våra förfäder tillbringade i denna skogslandskapsmiljö kommer vi aldrig att få veta. Men till slut pressades de till utkanterna av denna glesnande trädväxtlighet. Här satt de och iakttog det öppna landskapet. Den skog de lämnade bakom sig var full av säkerhetszoner. Till och med i skogslandskapet var träden förvisso utspridda, men flyktvägarna var ännu närbelägna. På de gräsbeväxta slätterna fanns ingenstans att gömma sig.

Men för omkring fyra miljoner år sedan hade våra förfäder inget val; de var tvungna att äta. Så de rörde sig förmodligen försiktigt ut i det öppna gräset, och höll sig tätt intill varandra där de marscherade fram [s. 145].

Den bild som forskningen ger av homininernas utveckling och levnadsförhållanden förändras hela tiden, men det som kvarstår är att den miljö som vårt eget släkte primärt levde i och anpassade sig · 31 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 31

2013-08-06 10:22

till var savannen, med dess typiska öppna vidder och glesa växtlighet. Homo erectus, som framträdde för knappt två miljoner år sedan, ”tycks ha varit den första av vårt släkte som verkligen behärskat livet på den öppna savannen med alla dess faror”, konstaterar Berg (2005, s. 150). En förutsättning för att vi skulle klara de svåra utmaningar som livet på savannen bjöd var minskad aggression inom gruppen och förmåga till fredlig gruppsammanhållning, och en utveckling i den riktningen hade börjat redan långt tidigare: Denna minskade aggression inom gruppen gällde med säkerhet redan för 3–4 miljoner år sedan. Den var en förutsättning för det som skulle komma senare då människorna, släktet Homo, skaffar sig sin mat kollektivt, till skillnad från alla andra primater. Detta är något absolut eget: antingen det handlar om att samla rötter, snylta på andras byten eller jaga, så gjorde vi detta tillsammans, gruppvis. […] Utan denna gruppsammanhållning, som grundlades mycket tidigt, hade vi aldrig kunnat vandra ut på savannerna som köttätare i konkurrens med ytterst kraftfulla rovdjur [Berg 2005, s. 110–111].

Jag återkommer i kapitel 3, när jag diskuterar mentaliseringsförmågans roll i den mänskliga anknytningen, till den centrala roll som gruppsamarbetet hade. Det viktiga för oss i det här sammanhanget är att se vilken betydelse det har, för att förstå barns reaktioner på separationer, att människan i genetiskt avseende är en nomadiserande primat, med savannen som en förprogrammerad, ”förväntad” livsmiljö. Som Fisher (1992) konstaterar finns det, ute på den öppna savannen med dess glesa växtlighet, ingenstans att gömma sig. ”I skogen lekte barnen bland träden. Tryggheten fanns · 32 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 32

2013-08-06 10:22

överallt. Ute på vidderna måste barnen bäras och passas konstant, annars hamnade de i magen på ett lejon” (s. 149).

Separation – en katastrof

Den fysiska närheten har avgörande betydelse för överlevnaden för de flesta däggdjur. Däggdjursungar klarar sig inte på egen hand, något som i sig innebär ett prekärt evolutionärt problem.

Den lösning som evolutionen, genom det naturliga urvalets selektionsmekanism, frambringade var omvårdnadsbeteende hos mammor/föräldrar, och anknytningsbeteende hos ungar. Med hjälp av dessa komplementära, instinktiva beteendesystem kunde hjälplösa ungar klara livhanken. Bowlby (1979) sammanfattar anknytningsbeteendets biologiska funktion på följande sätt: Anknytningsbeteende förekommer bland ungar hos nästan alla däggdjursarter, och hos ett antal arter består det genom hela vuxenlivet. Även om åtskilliga detaljer skiljer sig åt mellan olika arter så är den omogna djurindividens upprätthållande av närhet till en utvald vuxen, i nästan samtliga fall mamman, något som förekommer regelmässigt, vilket tyder på att beteendet i fråga har överlevnadsvärde. I annat sammanhang […] har jag argumenterat för att den klart mest sannolika funktion som anknytningsbeteendet har är beskydd, huvudsakligen från rovdjur [s. 156].

Närhetssökande beteende syftande till att garantera överlevnad och utveckling finns därför med som ett betydelsefullt stråk genom hela däggdjursevolutionen. Men för människans och andra nomadiserande primaters del får detta närhetsskapande beteende en ytterligare, fördjupad dimension. Som anknytningsforskarna · 33 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 33

2013-08-06 10:22

Erik Hesse och Mary Main (1999) påpekar har andra däggdjur ofta tillgång till en bestämd plats, en lya eller ett gryt, som en möjlig, alternativ tillflyktsort undan faror. För den marklevande primatungen däremot är ”anknytningspersonen … den enda ’plats’ som måste uppsökas i rädsloframkallande situationer” (s. 494). Anknytningspersonen utgör, ofrånkomligen, barnets ”biologiskt kanaliserade tillflyktsort” (s. 495), den enda möjlighet barnet har att reglera sin rädsla och uppnå trygghet. Någon annan säker plats ges inte i primatungens tillvaro. Det här innebär också en avgörande teoretisk förskjutning jämfört med den tidigare dominerande ”skafferiteorin om kärlek”: anknytningen, det starka känslomässiga bandet till föräldern, är inte beroende av lustfyllda associationer. Barn knyter an också till föräldrar som avvisar, misshandlar eller försummar dem, för i barnets värld finns ingen annan trygg plats. Människobarn är, precis som Fairbairn och andra objektrelationsteoretiker hade antagit, primärt objektsökande. Detta får betydelsefulla konsekvenser för förståelsen av ”lojaliteten mot tidiga smärtsamma objekt”.

Hrdy (1999) betonar att varje enskild apförfader till oss som ”överlevde länge nog för att växa upp och reproducera sig antas ha tillbringat sina första månader i livet i kontinuerlig ventro-ventral (mage-till-mage, bröstkorg-till-bröst) kontakt med sin mamma, och ha varit motiverad att under åtskilliga månader därefter hålla sig nära sin mamma… Separation från mamman skulle innebära katastrof ” (s. 408).

Detta instinktiva separationsundvikande har således djupa evolutionära rötter, något som också Hindes experiment (s. 25) visade: de sträcker sig tiotals miljoner år bakåt i tiden, till långt · 34 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 34

2013-08-06 10:22

innan den mänskliga utvecklingslinjen skildes från schimpansernas för omkring sju miljoner år sedan. ”Människan har utvecklats ur en grupp primater som sedan mer än 35 miljoner år har burit sina nyfödda ungar, en nödvändighet för alla nomadiserande djurarter” (Broberg et al. 2006, s. 79–80). Men i och med steget ut på savannen, och de kraftigt ökade faror som uppstod till följd av frånvaron av naturliga gömställen eller trygga platser, kom anknytningsbeteendet (och grupptillhörigheten) att få en ännu mer central betydelse för människosläktet. Det blev om möjligt ännu mer avgörande – för individens överlevnad och reproduktiva framgång – att ha ett kraftfullt verkande, medfött anknytningssystem, som vid minsta tecken på fara motiverar barnet att närma sig en beskyddande artfrände, någon som är starkare och klokare än ungen själv, med Bowlbys formulering.

I den första artikel som presenterade anknytningsteorin, med titeln ”The Nature of the Child’s Tie to His Mother”, sammanfattade Bowlby sina teoretiska antaganden på följande sätt: ”I avsaknad av kraftfulla medfödda responser som säkerställer att barnet framkallar moderlig omvårdnad och håller sig nära sin mamma under barndomsåren, kommer barnet att dö – så lyder tesen” (Bowlby 1958, s. 369).

När Bowlby och makarna Robertson undersökte barn som separerades från sina föräldrar i samband med exempelvis sjukhusvistelser, kunde de därför iaktta kraftfulla känslomässiga reaktioner som utgjorde en överlevnadsbefrämjande anpassning till en helt annan livsmiljö än den i vilken barnen befann sig. Barnen behandlades som moderna civilisationsvarelser, som förväntades kunna förhålla sig till sådana abstrakta föreställningar som att mamma och pappa kommer tillbaka om några dagar. Detta kan i · 35 ·

978-91-27-13236-8_ST_inlaga.indd 35

2013-08-06 10:22

Foto: Lorna Bartram

Tor Wennerberg är leg. psykolog, författare och föreläsare. Han har tidigare skrivit Vi är våra relationer (2010).

I Själv och tillsammans utforskar Tor Wennerberg hur trygga respektive otrygga anknytningserfarenheter påverkar vår identitetsutveckling och vårt sätt att vara i relation till andra, från tidig barndom till vuxen ålder.

Författaren tar oss med till vår evolutionära utvecklingsmiljö på den afrikanska savannen, där en kortvarig separation kunde vara liktydig med en dödsdom för ett litet barn. Han beskriver hur skapandet av anknytningsrelationer är en biologiskt nedärvd överlevnadsstrategi, som också ligger till grund för mentaliseringsförmågans utveckling. Dessutom diskuterar han hur kärleksrelationer ofta aktiverar tidigt inlärda relationsmönster som kan försvåra känslomässig öppenhet och intimitet – samtidigt som de också väcker en strävan att överskrida dessa mönster. Vårt sätt att hantera närhet och självständighet ställs här på sin spets: hur kan man komma en annan människa nära utan att förlora sig själv?

»Vi människor är meningsskapande varelser, och vi skapar mening i relationer till andra. Den viktigaste resurs vi har för att hantera kriser och svårigheter är vår förmåga att skapa goda relationer till andra, relationer som tillgodoser våra dubbla existentiella behov av närhet och självständighet. Den förmågan är inte något som är fast och oföränderligt utan den påverkas genom våra egna ansträngningar att förstå oss själva och andra bättre, och genom erfarenheter som vi gör i relation till andra genom hela livet. Det är ett livslångt projekt att försöka bli en känslomässigt mogen, differentierad person, som kan hålla fast vid sig själv utan att ge avkall på sitt djupa behov av närhet till andra.«

ISBN 978-91-27-13236-8

9 789127 132368

Wennerberg_Sjalv_org_28mm.indd 1

2013-08-06 10:52