Birro Pappatexter Inlaga.indd 2
11-08-19 14.14.00
Birro Pappatexter Inlaga.indd 3
11-08-19 14.14.00
Den här boken tillägnas Jonna, Milo, Mimmi, Dante och Liten. Ni fulländar mig. Boken är också en hyllning till fäder överallt, goda krafter i en besynnerlig värld.
Birro Pappatexter Inlaga.indd 5
11-08-19 14.14.00
”Bara barn och idioter ser Och barn, det blir jag aldrig mer” Joakim Thåström
Birro Pappatexter Inlaga.indd 6
11-08-19 14.14.00
förord Under loppet av ett halvår 2006 förlorade vi en son och en dotter i för tidig födsel. I ett rent överlevnadsprojekt skrev jag en bok om sorg och tröst, Svarta vykort. Den här boken handlar om tiden efter katastrofen. Det här är något ljusare vykort … Vi sjösatte en dröm om att få ett levande barn men det skulle visa sig vara svårare än vi trodde. Med hjälp av operationer och IVF kom till sist Milo till oss i februari 2009. I augusti 2010 kom hans syster, Mimmi. Allt det här, sorgen, trösten, kampen och välsignelsen att få en son och en dotter efter att ha förlorat en son och en dotter, har förändrat mig och mitt liv i grunden. Därmed också mitt skrivande. Den här boken samlar mina texter om faderskap, om det svåra, underbara och grundläggande i att vara en far. Det är en hyllning till livet och kärleken och egentligen lika mycket en bok om kvinnor, mödrar eller inte, som en bok om män och fäder. Texterna har tidigare varit publicerade i olika sammanhang. Tack till Expressen, Dalarnas Tidningar och Föräldrar & Barn. Tack också till alla som följde oss genom vår svåra tid och gladde sig med oss när vi fick Milo och Mimmi. Ni betyder mer än ni tror. Marcus Birro
Birro Pappatexter Inlaga.indd 7
11-08-19 14.14.00
När Jonna berättar om det vajande håret hon sett på ultraljud är det som att se en tecknad film för sin inre blick. Som en scen ur Nemo. Nära nu. Varje barn är ett nytt språk, är en ny chans, är en väg ut ur allt som står still, är en röst i mörkret, är ett ljus i den där gränden som jagar dig genom gatorna, som hela tiden tycks följa efter dig tills du inser att du har den där gränden i dig, du kan spegla dig i den där gränden, du är gränden. Men du är visslingen och en lucka i muren också. Jag älskar gränder, älskade förr att gå vilse i dem, älskade deras kullerstenar och rännstenar där man kunde somna med magen full av sprit och ögonen som släckta stjärnor. Tidigare idag kom en ung tjej fram till mig och Jonna och tackade för mitt skrivande. Hon var lite nervös. Men jag blev glad att hon kom fram. Hoppades hon kände det. Små enkla saker i livet, en nytvättad skjorta, en god middag, en vardag utan värk, ett minne utan sorg. Vi får barn. Vi drömmer deras framtid stark och ljus. Vi är en bön framför deras steg. Det är stort av oss, av alla oss som får barn, som rullar med 9
Birro Pappatexter Inlaga.indd 9
11-08-19 14.14.00
våra gener i en vagn genom snöröken som yr ner som minnen från hustaken. Jag stannade till vid kyrkan, satte mig på bänken och strök med händerna över ansiktet. Nära nu.
10
Birro Pappatexter Inlaga.indd 10
11-08-19 14.14.00
‰ Vintern kommer alltid en månad för sent. Eller två. Eller tre. Nu sitter vi med hakan i handen och ser ut genom fönstret och längtar till våren. Det snöar i Stockholm när jag åker taxi genom staden och människor hukar, rusar, halkar, springer, skuttar. Jag räknar leende ansikten. Fyra av tio. I natt drömde jag om en gemenskap, en värme, ett minne av ett ansikte. Jag fick anstränga mig för att minnas ögonen. Så lika mina egna. Ändå helt egna. Som ett barn och hans far. Drömmen tar gestalt för varje dag, långsamt. Tålamod+mod=belöning. När man rör sig hastigt på en bro i snöfall samtidigt som dimman sveper in försvinner man som en liten, liten eld mellan kupande händer. Tidigare ville jag fly verkligheten, längtade in i drömmen. Inte så längre. Nu är drömmen här.
11
Birro Pappatexter Inlaga.indd 11
11-08-19 14.14.00
‰ Det är söndag varje dag just nu. Helgdagar mitt i veckan. Torget frostigt och öde utanför fönstret. Det tjuter och knäpper i elementen. Elden i öppna spisen som ett flammande hjärta i vardagsrummet. Vi var och kollade barnvagnar igår. Lugn hissmusik vid ingången. Automatiska dörrar. Jonna i rullstol och jag med hjärtat pulserande mellan mandlarna i ren skräck. Vaggor, barnsängar, små mössor och strumpor, kläder för nyfödda. Barnvagnar. Det är oerhört mäktigt. Som att äntligen landa på en planet man läst mycket om. Som att lära sig språket i ett land och sedan resa dit. Tafatt, rädd, ängslig, pirrig. Som en dag på Liseberg när man var barn. Som ett outsägligt äventyr. Vi är så nära och ändå så långt borta. Vi pratar barnvagn med personalen. Jag nickar, pekar och frågar. Det är som i en film. Det är som om vi samlar på oss rekvisita för en pjäs vi själva inte ska vara med i. Längtan är som ett extra hjärta. Ett extra hjärta här under lungorna, precis under mitt eget. 12
Birro Pappatexter Inlaga.indd 12
11-08-19 14.14.00
‰ I går såg vi Mini bölja som i ett hav i Jonnas mage. Lycklig och rädd över att bli pappa igen. Overkligt. En rädsla som är exakt lika stor som glädjen, stoltheten över att vi vågat detta, och varit så öppna med det, särskilt nu när alla former av svaghet utnyttjas skoningslöst på diverse bakgator. Vad som hjälper genom en låg månad, en svart tid, en tid av oro och drömmar? Människor. Alla mail och brev jag får. Jag måste göra något rätt. Det modigaste jag gjort är att vara öppen med vår kärlek och vår längtan efter barn. Att vi faktiskt lyckats förbli totalt fria i all den här skräcken. Att vi kommit så här långt. Att vi trotsat döden, mörkret, skräcken, den där djävulska blixten som visst slog ner på samma ställe två gånger. Att vi vågar titta på barnvagnar, handla barnkläder och beställa skötbord. Det är mod för mig.
13
Birro Pappatexter Inlaga.indd 13
11-08-19 14.14.00
‰ Solen som ett smycke denna årets första dag. Blicken har fallit ner död vid fönstret, som flugor i ett sommar hus. Jag har levt med öppna spjäll. Jag har ställt upp en dörr av ljus på glänt, mot mörkret. Som en sylvass skarp klinga av morgonljus när den skär över himlen. Just när man trodde att dagen inte skulle gry så gör den det! Fantastiskt i sin enkelhet. Du tassar upp, lättad över att dagen kom idag också. Årets första dag. Sammanfattning och vemod. Förväntningar och framtidstro. Löften och svek. Mitt i förra årets perverterade sörja av mediala mobbare, cyniska psykopater och avträdesstinkande idioti och förakt för svaghet, fanns också infällda hjältar, små blomster mellan boksidorna. Små parkeringsfickor mitt i tiden för sådana som oss, som inte lärt oss hur man lever sitt liv, som fortfarande storögt vaknar varje morgon och med ett barns varma och trösterika förväntan bär sin skräck genom rummen. Så starkt livet ändå är. Som när Gud rörde vid våra liv den där vindstilla morgonen i juni när vi fick ett befruktat ägg tillbakasatt i Jonnas kropp. Vi hittade flera stycken skimrande guldtior på vägen till sjuk14
Birro Pappatexter Inlaga.indd 14
11-08-19 14.14.00
huset, tog den tysta hissen alla de där våningarna upp i den azurblå himlen och jag sade ”Vi har blivit rörda vid” för det var så det kändes, som om rummet fylldes upp av en närvaro utanför oss själva. Själva luften i det där rummet gick åt, den rogivande musiken trängdes undan av en närvaro som var lika tydlig som när en vän från förr smyger upp bakom en vid bardisken och lägger händerna över dina ögon och frågar vem det är. ”Det är Gud.” Jag har haft min hand mot Jonnas mage och känt vårt barn röra sig, slingra sig, hälsa tillbaka. Jag har fått en del smällar och jag har sett döden flytta fram ett hack i familjespelet när morfar dog. Jag är diktare. Jag har tunn hud. Blodet är ljus i mina artärer. Du är också diktare. Dina ögon gör den här texten verklig. Utan dig är jag ingenting. Vi är varandras ljus. Vi är varandras stigar rakt in i den här öppna januarihimlen.
15
Birro Pappatexter Inlaga.indd 15
11-08-19 14.14.00
‰ Vi kan katastroflarmets iskalla ljud utantill. En stor del av mitt hjärta är en ständigt pågående uttryckning. Jag vet inte vart jag ska. Det är mörkt. Men någonstans händer det någon något ont, och jag måste vara där. Jag måste rädda det som är lika dött som Adam. Jag försöker värna det som inte finns. Varje morgon i tre års tid vaknade jag med sammanbitna käkar. Jag låg i krig med mig själv. Demoner som svarta uthängda lakan i vinden. Mitt liv som en sorts grov förolämpning mot mig själv. Det som höll mig uppe och det som höll mig undan det slutgiltiga mörkret? Kärleken till Jonna och drömmen om att som far en dag få hålla i ett varmt, nyfött och levande barn som skriker, pissar och skiter på sig, som är skrynkligt och oändligt vackert. Att sätta näsan precis där nacken börjar, få känna huden som kinesiskt papper runt blodet. Jag älskar de där nya ögonen, lätt druckna, ofokuserade. Som om de sett allt och inget. Allting gott händer en människa om hon släpper taget om sig själv, om hon går in i en kyrka efter att ha blivit sviken av Gud, om hon plötsligt en dag, mot bättre vetande, tittar upp och möter de nyblivna föräldrarna på gatan och möter deras blickar med ett leende. En sådan människa lär sig tålamod och ödmjukhet. Till en sådan människa ges en dag tillbaka en del av det som rycktes undan. 16
Birro Pappatexter Inlaga.indd 16
11-08-19 14.14.01
Jag minns Dante och hans trubbiga, vackra näsa. Hans stängda ögon, som fönsterluckor mot en annalkande storm. Jag minns hur han kallnade där i den där vagnen som bara en timme tidigare rullat varma, nyförlösta barn. Under fanns en flaska vigvatten. Dante kunde dö och vigas i samma minut. Det var en skräck de erbjöd. Vi tvekade aldrig. Inget mörker når kärleken ens till knäskålarna. Döden är en bifigur. Döden är halvpackad statist utan repliker. Vad ska vi med honom till? Döden vann. Men den dumme fan lämnade livet fritt, lämnade oceaner av frid och halsbrytande förälskelser helt öppna. Vi tog chansen. Vi stack i luckan. Vi snurrade upp varenda stelbent försvarare tusen våningar upp på läktaren. När jag klipper navelsträngen är det med dubbelfattning. Händerna skakar. Livet rämnar. Hela världen rör sig tålmodigt och brådskande ute i snöfallet men här inne, på samma sjukhus som jag en oktoberkväll 2006 slog sönder balkongen på efter att ha hållit fram en handflata åt Dantes syster, håller jag mitt nyfödda, levande barn i händerna. Han luktar himmelsk hud. Längtan efter barn är ett fundament för så många. Vi har inte varit ensamma i den här drömmen. Vi har haft tusentals läsare som alla tagit sig tid för att höra av sig och som följt vår väg från död och sorg till i dag, när vi sitter i sjukhusets säng och håller vår son i försiktigt darrande, men ömma, händer. Vi trotsade det stora mörkret. Något sådant gör man aldrig ensam. Stort tack till alla som följt vår resa. Det är också er resa. Det är samma stampade jordgolv för oss alla. Nu ska jag tillbaka till sjukhuset och ta hand om min lilla familj. 17
Birro Pappatexter Inlaga.indd 17
11-08-19 14.14.01
Det är inget märkvärdigt med oss. Vi är en familj bland alla andra. Men grejen är, att det inte finns något så banalt som ”alla andra.” Katastroflarmet tystnar aldrig. Det är en del av våra villkor. Särskilt som förvirrad, trött, ständigt orolig, överbeskyddande och präktigt nystolt farsa. Men minns alltid att när det där larmet tjuter, när din värld slås i bitar, när din sorg rör sig som världsdelar inuti dig, minns då att det kommer en dag då det där larmet slutar tjuta, och då är det du som kliver ut i en värld som står märkligt men fascinerande stolt, tolerant och fantastisk framför dig. Din värld! Och dina barns. Milo Santino Totti Birro heter vår son. Jag var en far utan barn. Nu är jag en far med flera.
18
Birro Pappatexter Inlaga.indd 18
11-08-19 14.14.01
‰ Det har varit en våldsam och fantastisk resa, dessa snart tio år. 2000–2009. Det är som att se sig själv genom en felvänd kikare. Jag startade i en soffa från Myrorna, på 21 kvadratmeter på Folkungagatan i Göteborg. Jag var alltid pank, skuldsatt, full eller bakfull. Jag satt uppe på nätterna och lyssnade på Schubert. Jag skrev och dolde min rädsla. Jag drömde om en vanlig vardag. Jag drömde om ett riktigt liv. Jag drömde om sammanhang, om framgång i skrivandet, om kärlek, om att hitta en krok någonstans i stormen som jag kunde hänga upp mitt blödande hjärta på. Jag höll mig nära mina hjältar: Nick Cave, Thåström, Karin Boye, Edith Södergran, Bruno K, Stephen King, Proust, Tranströmer och Lundell. Jag hade fina vänner med riktiga kök och äppelträd i trädgården. Jag hade en stulen cykel och en kasse starköl. Det är en kärlek det också. En fin dag i september 2003 rusade jag ut från restaurang Kome ten i Göteborg. Det var pressdag för min tredje roman i ordningen och förlaget hade bjudit in tidningar, teve och radio. Ingen kom. Inte en käft. Jag bestämde mig den dagen för att flytta från Göteborg. Jag orkade inte med fler svek. Tidigt på nyårsdagen 2004 rullade det årets första tåg ut från Göteborgs station och jag satt på 19
Birro Pappatexter Inlaga.indd 19
11-08-19 14.14.01
det tåget med en låda av papp under armen. I den lådan rymdes hela mitt liv. Jag tog konsekvenserna av mitt liv och flyttade. Det var inte Göteborgs fel. Det var mitt eget. På kvällen låg jag och Jonna på madrasser i vår nya lägenhet i Norrköping och höll varandras händer. 2005 slutade jag dricka. 2006 tog jag ett återfall som varade i sju hemska dagar. Sedan dess är jag nykter. 2006 begravde vi också våra två första, för tidigt födda barn, och under några veckor den där kolsvarta hösten gick jag sönder varje morgon. Jag slogs i spillror när jag satte ner fötterna på golvet. Men jag överlevde. Jag kom ut starkare på andra sidan. Jag har fått lära mig ödmjukhet. Jag har tvingats till att bli en bättre människa. I gryningen den 5 februari 2009 satt jag i baksätet på en bil. En vecka senare sitter jag i baksätet på en annan bil. Den veckan är längre än en evighet. Jag har inte längre ett enda gram gemensamt med mannen som den där tidiga morgonen satt där i bilen med händerna knutna som i bön. Milos Santino Tottis välsignade nedkomst ställde allting på huvudet. Jag har verkligen blivit berörd av all den kärlek som visats oss under den här tiden. Där har vi också brödsmulorna framåt, inte bakåt som i sagan. Medmänsklighet. Snällhet. Vardaglig förtrolig glädje som vi delar med människor i vår närhet eller till fullständiga främlingar. Det är vad det nya året är för mig. En sorts besvarad bön om ödmjukhet, tacksamhet och att vi ska vara varsamma med människor omkring oss. Vi är som de, och de är som vi. Ska det vara så svårt att fatta? 20
Birro Pappatexter Inlaga.indd 20
11-08-19 14.14.01
Det fina i kråksången är ju att ingen vet vad som väntar runt krönet. Det finns alltså ingen anledning att vara rädd. Det kan vara en sockrad värld med gator av guld. Det kan vara ett fjäderlätt sammanhang, förälskelser, fler barn, framgång och tolerans. Det kan också vara stor sorg med ödelagda kvarter och en vind av svavel. Men vi överlever allting. Vi är starkare än vi tror. Döden är bara en lismande halt hyena. Kärleken är alltid starkare.
21
Birro Pappatexter Inlaga.indd 21
11-08-19 14.14.01
‰ ”Salvation lies just a touch away”, sjunger Wayne Hussey i lurar na. Så är det ju. När jag håller Milo Santino känner jag tillvaron lösgöra sig, lossna, rivas av som gammal bark. Allt oviktigt, och mycket under en dag är oviktigt, skalas bort, ramlar av. Jag har levt under stark psykisk stress under de senaste åren. Jag har skyddat mig genom att krypa ihop, som ett barn. Nu slår jag ut igen. Nu är jag en solros i den här gråa världen. Allting jag gör har fått en ny mening. Minuterna rör sig genom rummet. Tiden skenar, är en fallucka under oss. När jag håller Milo Santino, när jag ser honom i ögonen, är det inte bara som om tiden stannar. För det gör den ju aldrig. Det är bättre ändå. Döden hatar barn. Döden är en lismande, idiotisk hynda som vill kapa familjebanden, vill få dig att bli det sista lövet på familje trädet. Döden vill utplåna oss, allting som är framtid med oss. Ha, döden! Där fick du. Kryp nu undan. Kryp tillbaka ner till det där osande hålet du kom upp ur. Jag viker upp kragen. Lyssnar på ”Butterfly on a wheel” med The Mission. 22
Birro Pappatexter Inlaga.indd 22
11-08-19 14.14.01
Vi spelade den på Dantes begravning. Jag satt där och undrade hur jag skulle överleva. Jag grät. Kistan var så liten. Världen hade tagit slut. Boken var slutläst. Döden rörde sig hastigt, slängde med kappan vid alla gathörn. ”Love will rise again”, sjunger Hussey. Precis så. Milo lever för oss alla, för Dante och Liten med. Låt oss läka detta sår nu. Stygnen är bokstäver, är ett kärleksbrev från andra sidan. Dante skriver till oss från andra sidan när vi läker vårt sår. Låt oss läsa stygnen: ”Det är okej, pappa. Jag älskar dig.”
23
Birro Pappatexter Inlaga.indd 23
11-08-19 14.14.01
‰ Milo Santino Totti Birro har fått hyllningstelegram från ÖIS. ”Välkommen till Örgryte IS och livet …” står det på det fina diplomet som är signerat av Marcus Allbäck och Lars Ranäng, ordförande. Medföljde gjorde också halsduk, nappflaska, mössa och kläder. En lirare är född. Pappa är mycket stolt. Tack ÖIS. Varje dag är en pärla, en liten gnista ljus och hopp. Världen rör sig i en bana, vår lilla familj i en annan, en helt egen, en sorts drömvärld med sömntrötta ögon och hasande gång i mjuka byxor över knarrande parkettgolv. Milo Santino gillar att gunga. Man lägger honom på en kudde och blir en gondol genom rummen. Han ser ut att le. Jag vet inte om de kan le ännu men det ser ut som han ler. Det går rakt in. Det är som bra poesi. Hjärnan är inte ens påkopplad. Hans lilla ansikte, hans doft, hans närvaro bygger en blixtsnabb Autobahn rakt in i hjärtat på mig. Vi hör röster från trapphuset, brevbäraren som kommer, gran24
Birro Pappatexter Inlaga.indd 24
11-08-19 14.14.01
nar som går till jobbet. De kunde lika gärna härja runt på en främmande planet. Somnar en timme mitt på dagen när han sover och drömmer att jag är en annan. En man utan strider. En omtyckt människa utan sitt bultande hjärta i kupade händer mitt i en snöstorm som slungar iskyla och kristaller på honom. Jag vilar hans lilla huvud mot mitt hjärta och efter ett tag är det som om jag inte kan känna var mitt snart medelålders hjärta slutar och hans lilla, nya, sprudlande nyfikna hjärta börjar.
25
Birro Pappatexter Inlaga.indd 25
11-08-19 14.14.01
‰ Närvaro. Det är allt som räknas nu. Vara där. Sitta där. Byta blöja. Trösta. Mata. Krama. Hålla. Tala med. Barn är verklighet. Barn är tillvarons fundament. En poet älskar orden. En poet älskar att vara närvarande genom sina ord. Milo Santino är bara närvarande. Utan ord. Det är på något sätt så mycket kraftfullare. Du kan alltid ta en extra lång promenad, jobba, hålla dig borta, lämna ifrån dig honom när han skriker, men då stjäl döden lite tid från dig. Du får aldrig tillbaka den där tiden. Du kan böna och be, du kan gråta och ångra dig, men alla de där timmarna du fyllde dig med yta, sprit, sena nätter och menings löst snack om ingenting, kommer aldrig, aldrig, aldrig tillbaka till dig. Längs din resa skjuter döden upp sina gravstenar som svampar, som påminnelser om hur kort vår tid är. De skrämmer dig men de där gravstenarna är ingenting att vara rädd för. De är bara där för att du inte ska missa miraklet. 26
Birro Pappatexter Inlaga.indd 26
11-08-19 14.14.01
‰ Det finns inga genvägar med barn. Man kan inte gå förbi. Man har en chans på sig. Man har en chans tusen gånger varje dag. Att välja eller inte välja. Det finns inget i morgon när man har fått barn. Jag vill inte missa den här sekunden, den här minuten, den här kvarten av gurgel och rullande ögon. Jag vill inte missa doften av himmelsk hud. Jag vill inte vara en pappa som sitter någon annanstans. Jag vill ligga på rygg med Milo Santino på mitt bröst och låta telefonen ringa, mailen ticka in. I morgon är en annan dag. I morgon är han en dag äldre. Och jag med. Ibland ser han så gammal ut, när magen knorrar och det lilla, stilrena, vackra ansiktet drar ihop sig ser han ut som en ledsen liten farbror och jag lyfter upp honom och lutar honom mot min axel och jag pussar honom på kinderna som är runda och lite rosenfärgade och sedan går vi runt i lägenheten och vid fönstret kisar han mot solen och jag pekar ner på torget och frågar honom vad han tror om världen där ute, torget där det ligger, människorna som rör sig där nere, är de något bra? Är det en bra plats? Vad tror han, är det en värld värd att kämpa för? Milo Santino stirrar förvånad ut genom fönstret. 27
Birro Pappatexter Inlaga.indd 27
11-08-19 14.14.01
Som om solen var en helt ny vän, en lysande, skimrande, varm och varsam ny vän på skolgården dit allt mörker dras, obönhörligen. Sedan dansar vi lite i soffan. Han ligger på rygg och gurglar medan jag gör dumma miner och vaggar honom i takt med en gammal The Mission-låt. Oftast mår han bra men ibland skriker han. Det är tufft. Hans skrik skär i hjärtat. Vi försöker att inte få panik varje gång han skriker men det är verkligen en ishacka i hjärtat. När han somnar lägger jag mig bredvid och ser på honom en lång stund. Allting runt omkring sluter sig inåt, drar in sina klor. Tillvaron blir en motor som avlägsnar sig. Allt oväsentligt stiger som rökringar mot taket. Det finns inga genvägar.
28
Birro Pappatexter Inlaga.indd 28
11-08-19 14.14.01