9789113037479

˜ GI˜ NGU WA THIONG’O DrömmAr I krIGeTs skUGGA mINNeN fråN eN bArNDOm översättning: Jan ristarp

titel_drommarikrigets120604.indd 2

2012-06-04 18:22

Tidigare på svenska av Ngũgĩ wa Thiong’o: Floden mellan bergen 1971 Upp genom mörkret 1981 En blomma av blod 1981 Djävulen på korset 1982 Om icke vetekornet 1982 Jag gifter mig när jag vill 1984 En blomma av blod återutges i Norstedts klassikerserie 2012

ISBN 978-91-1-303747-9 © Ngũgĩ wa Thiong’o 2010 Norstedts, Stockholm 2012 Originalets titel: Dreams in a Time of War. A Childhood Memoir Översättning: Jan Ristarp Omslag: Håkan Liljemärker Citat ur andra verk är översatta av Jan Ristarp Tryckt hos Livonia Print Ltd, Lettland 2012 www.norstedts.se * Norstedts ingår i Norstedts Förlagsgrupp AB, grundad 1823

3 När jag många år senare läste T.S. Eliots ord om att april var den grymmaste månaden drog jag mig till minnes det som hände mig en aprildag 1954, i det kylslagna Limuru, huvudort i det som en annan Eliot, sir Charles Eliot, dåvarande guvernör över det koloniala Kenya, 1902 hade avsatt som Vita högländerna. Mitt minne av dagen var levande, närvarande.

Jag hade inte ätit någon lunch den dagen, och magen hade glömt gröten jag glufsat i mig på morgonen före tiokilometerslöpningen till Kĩnyogoris högstadieskola. Nu hade jag samma kilometer framför mig på vägen hem, och jag försökte låta bli att tänka så långt fram som till kvällsmålet. Min mor var duktig på att trolla fram ett mål mat om dagen, men när man är hungrig är det bäst att hitta på något, vad som helst, för att leda bort tankarna från mat.

Det var det jag ofta gjorde på lunchrasten när de andra barnen tog fram sin medhavda mat eller de som bodde i närheten gick hem för att äta. Ofta låtsades jag att jag skulle gå någonstans, men i själva verket gick jag bara till skuggan 9

under ett träd eller bakom någon buske, långt bort från de andra barnen, bara för att läsa en bok. Inte för att det fanns så många sådana, men till och med lektionsanteckningarna var en välkommen förströelse. Den här dagen läste jag den förkortade versionen av Dickens Oliver Twist.

Där fanns det en teckning av Oliver Twist som med en skål i handen tittade upp på en jättelik man, med bildtexten: ”Snälla herrn, kan jag få lite till?” Jag identifierade mig med den frågan, med skillnaden att jag oftast ställde den till min mor, min enda välgörare, som alltid gav mig mer om hon kunde.

Att lyssna på de andra barnens berättelser var också en lindrande förströelse, särskilt under vandringen hem, som var mindre påfrestande än den på morgonen när vi sprang barfota hela vägen till skolan med svetten rinnande nerför kinderna för att undvika sen ankomst och slippa de ofrånkomliga piskrappen på handflatorna. På hemvägen gick vi i makligare takt, utom barnen från Ndeiya eller Ngeca som hade dryga femton kilometer hem. Det var faktiskt bättre att fördriva tiden på vägen före kvällsmaten, som man inte alltid kunde räkna med, och före väntande plikter hemma på gården.

Min klasskamrat Kenneth och jag hade tidigare varit riktigt duktiga på att fördriva tiden, särskilt när vi skulle uppför den sista kullen på vägen hem. Vända ner mot sluttningen sparkade vi var sin ”boll”, för det mesta 10

sodomsäpplen, bakåt över huvudet uppför backen. Nästa spark skulle göras från det ställe där den första bollen landat, och så fortsatte vi. Det var tävling om att komma först till toppen. Det var inte det lättaste eller snabbaste sättet att ta sig dit, men det hade fördelen att vi glömde allt annat. Men nu var vi för stora för sådana lekar. Dessutom var historieberättandet oöverträffat när det gällde att fånga vår uppmärksamhet.

Det bildades ofta en klunga kring den som började på en historia, och de som var riktigt skickliga berättare hyllades som stundens hjältar. Ibland kunde en grupp som kivades om att komma så nära berättaren som möjligt knuffa honom av stigen åt ena sidan, och en annan grupp fösa iväg honom åt andra hållet. På det sättet sicksackade vi oss framåt som en fårskock.

Allt var som vanligt den här kvällen, förutom att vi gick en annan väg än vi brukade. Från Kĩnyogori till min hemby, Kwangũgĩ eller Ngamba och området däromkring, brukade vi ta en stig som gick över flera kullar och dalgångar, men när vi lyssnade på en berättelse såg vi inte kullarna och fälten med majs, potatis, ärtor och bönor, där varje fält var avgränsat med guldakacior eller häckar av keiäpple och taggiga gråa buskar. Stigen ledde så småningom till Kĩhingo-området, förbi min gamla skola Manguo, ner i dalen och uppför en gräsbevuxen höjd med silverakacior. Men i dag, när vi som en fårskock följde efter den 11

som ledde historieberättandet, tog vi en annan väg, en lite längre, längs staketet runt skofabriken Bata, förbi dess stinkande avfallshög med gummispill och ruttnande hudar och skinn, fram till en korsning med järnvägsspår och flera vägar, varav en ledde till marknaden. En grupp män och kvinnor som antagligen varit på marknaden stod vid korsningen, inbegripna i en livlig diskussion. Gruppen växte allteftersom arbetare från skofabriken också stannade till.

Ett par av pojkarna kände igen några släktingar i gruppen.

Jag följde efter dem för att lyssna. ”Han togs på bar gärning”, var det någon som sa. ”Har väl aldrig hört på maken, patroner i handen. Mitt på ljusan dag.”

Alla visste, till och med vi barn, att om en afrikan greps med patroner eller tomhylsor på sig räknades det som förräderi, och han skulle betraktas som en terrorist och hängas. ”Vi hörde gevärsskott”, sa någon. ”Jag såg med egna ögon att de sköt mot honom.” ”Men han dog inte!” ”Dog? Det flög ju kulor mot de som sköt.” ”Nej, han flög upp i himlen och försvann bland molnen.”

Oenighet bland berättarna bröt upp skaran i mindre grupper på tre, fyra, fem stycken runt en berättare med sin egen uppfattning om vad som hade hänt på eftermiddagen. Själv började jag flytta mig mellan grupperna 12

och uppfattade brottstycken här och där. Så småningom hade jag satt samman huvuddragen och fram trädde den berättelse som höll ihop den lilla folksamlingen, en fängslande historia om en namnlös man som hade gripits vid de indiska butikerna.

Butikerna låg uppe på åsen. Byggnaderna var vända mot varandra så att de skapade en stor rektangulär inhägnad för besökare och vagnar, med in- och utgångar i hörnen. Åsen sluttade ner mot ett låglänt område där det stod afrikanskägda hus, också de uppförda så att de bildade en rektangel, där inhägnaden ofta användes som marknadsplats på onsdagar och lördagar. De getter och får som var till salu de dagarna stod tjudrade i grupper på den stora sluttningen mellan de båda handelsplatserna. Det var tydligen sluttningen som varit skådeplats för den händelse som nu livligt återberättades. Alla var överens om att efter det att mannen fått handbojor på sig hade polisen satt honom på flaket på sin lastbil.

Plötsligt hade mannen hoppat av och sprungit iväg.

Poliserna överrumplades, fick vända bilen och körde efter honom med gevären riktade mot honom. Ett par av poliserna hoppade ur och sprang efter honom. Mannen blandade sig med de handlande och rusade sedan in genom en öppning mellan två butiker ut på sluttningen mellan de indiska och de afrikanska butikerna. Där öppnade polisen eld. Mannen föll men reste sig igen och började springa, 13

än åt den ena sidan, än åt den andra. Detta hände gång på gång och det slutade med att mannen sicksackade sig fram mellan get- och fårhjordarna, nerför sluttningen, förbi de afrikanska butikerna, tvärs över järnvägsspåren, förbi skofabrikens överbefolkade arbetarbaracker, uppför höjden tills han försvann, tydligen helt oskadd, in på européernas frodigt grönskande teplantager. Genom jakten förvandlades den namnlöse jagade mannen ögonblickligen till en hjälte som inspirerade till flera olika berättelser om mod och magi – både hos ögonvittnen och hos de som fått händelsen återgiven.

Jag hade hört liknande historier om gerillakämparna i Mau-Mau, särskilt om Dedan Kĩmathi – det var bara det att dittills hade de utspelat sig långt borta i Nyandarwa och i Mount Kenya-bergen, och historierna berättades aldrig av någon som hade varit ögonvittne. Inte ens min vän Ngandi, mest välunderrättad av alla historieberättare, hade någonsin sagt att han sett någon av de händelser som han beskrev så målande. Jag tycker bättre om att lyssna än att berätta, men det här var en historia jag hade stor lust att berätta, före eller efter kvällsmaten. Nästa gång jag träffade Ngandi skulle jag kanske kunna klara av det.

De X-formade bommarna vid järnvägsövergången gick upp. En signal ljöd och tåget passerade, en påminnelse om att folk hade flera kilometer kvar att gå. Kenneth och jag följde efter, och när vi nu inte längre var i sällskap med de 14

andra skoleleverna tog han sig för att förstöra stämningen genom att ifrågasätta sanningen i historien, åtminstone det sätt på vilket den hade berättats. Kenneth ville alltid ha en skarp gräns mellan fakta och fiktion, han tyckte inte om att man blandade ihop dem. Vi skildes åt utan att ha enats om hur överdriven berättelsen var.

Hemma till sist, hos min mor, Wanjikũ, min yngre bror, Njinjũ, min syster Njoki och min äldre brors fru, Charity.

De satt tätt ihop runt eldstaden. Trots det Kenneth hade sagt var jag fortfarande nästan vimmelkantig av historien om den namnlöse mannen, som var som någon figur i en bok. En plötslig hungerattack förde mig tillbaka till verkligheten. Men det hade redan börjat skymma, vilket betydde att det snart skulle serveras kvällsmat.

Maten var faktiskt redan klar och räcktes fram till mig, utan ett ord, i en kalebasskål. Till och med min lillebror, som tyckte om att påpeka när jag gjort något fel, som att komma hem efter mörkrets inbrott, var tyst. Jag ville förklara varför jag var sen men först var jag tvungen att lugna min knorrande mage.

När allt kom omkring behövde jag inte förklara. Mor bröt tystnaden. Wallace Mwangi, min storebror, Gode Wallace som han brukade kallas, hade tidigare på eftermiddagen med knapp nöd undgått döden. Låt oss be för att han är i säkerhet i bergen; det är det här kriget, sa hon.

15

3 Jag föddes 1938, i skuggan av ett annat krig, andra världskriget, som son till Thiong’o wa Ndũcũ, min far, och Wanjikũ wa Ngũgĩ, min mor. Jag vet inte i vilken ordning jag kom, i fråga om ålder, bland min fars och hans fyra hustrurs tjugofyra barn, men jag var det femte barnet i min mors hushåll. Före mig fanns min äldsta syster Gathoni, min äldste bror Wallace Mwangi, och mina systrar Njoki och Gacirũ, i den ordningen, och så min lillebror Njinjũ som mors sjätte och sistfödda barn.

Mitt första minne av mitt hem var en stor gårdsplan med fem hyddor i en halvcirkel. En av dem var min fars och där sov också getterna om natten. Det var den viktigaste hyddan, inte på grund av sin storlek utan därför att den låg lite för sig själv, och på samma avstånd till de andra fyra. Den kallades för en thingira. Min fars hustrur, eller våra mödrar som vi kallade dem, turades om att gå med mat till hans hydda.

Varje kvinnohydda hade en eldstad med tre stenar i mitten och var uppdelad i utrymmen med olika funktio16

ner: sovplatserna och ett slags skafferi, ett större utrymme för getter och, ganska ofta, en liten inhägnad, en kätte, för får och getter som skulle gödas till slakt för något särskilt tillfälle. Varje hushåll hade ett sädesmagasin, en liten rund hydda på pålar och med väggar av tunna, hopflätade grenar. Magasinet var ett mått på välstånd eller brist. Efter en god skörd kunde det vara fullt av majs, potatis, bönor och ärtor. Genom att se hur mycket som fanns i magasinet kunde vi avgöra om det var mätta eller hungriga dagar att vänta. I anslutning till gården fanns en stor inhägnad, en kraal, för korna med små skjul för kalvarna. Kvinnorna samlade ihop kodyngan och getspillningen och lade det i en hög vid huvudingången till gården. Under årens lopp hade högen vuxit till en kulle täckt med gröna brännässlor. Kullen var så stor att jag tyckte att det var rena undret att de vuxna så lätt kunde gå över den. På kullens bortre sluttning växte skog. När jag nyss lärt mig gå brukade jag med blicken följa mina mödrar och mina äldre syskon när de gick ut genom gårdsgrinden och då tyckte jag att skogen på något mystiskt sätt svalde dem på morgonen och lika mystiskt lämnade dem oskadda tillbaka på kvällen.

Det var först senare när jag kunde gå en bit bort från gården som jag upptäckte att det fanns stigar mellan träden.

Jag fick reda på att bortom skogen låg byn Limuru och på andra sidan järnvägsspåren de vitas plantager dit mina äldre syskon gick för att plocka teblad mot betalning.

17

Sedan förändrades saker och ting; jag vet inte om det var gradvis eller plötsligt, men de förändrades. Korna och getterna försvann först och lämnade efter sig tomma skjul.

Dynghögen var inte längre en avfallsplats för kodynga och getspillning utan bara för sopor. Dess höjd blev efterhand mindre skrämmande och också jag kunde enkelt springa upp- och nerför den. Sedan slutade våra mödrar att odla på fälten runt vår gård; nu arbetade de på andra fält långt hemifrån. Min fars thingira övergavs och kvinnorna fick vandra långt med mat åt honom. Jag märkte att träden höggs ner och att det bara blev stubbar kvar, att marken grävdes upp och att det planterades krysantemum. Det var konstigt att se skogen dra sig tillbaka allteftersom krysantemumfälten ryckte fram. Ännu märkligare var det att mina systrar och bröder nu arbetade säsongsvis på de nya krysantemumfälten som hade slukat vår skog, när de tidigare bara hade arbetat på andra sidan järnvägen på européernas teplantager.

Förändringarna i det fysiska och sociala landskapet skedde inte i någon urskiljbar ordning, de gick in i varandra, och alltihop var lite förvirrande. Men på något sätt började jag med tiden lägga ihop ett och annat, och allt blev tydligare för mig, som om jag steg ut ur en dimma.

Jag fick veta att vår mark inte riktigt var vår mark; att vår mark var del av en egendom som ägdes av en afrikansk godsägare, en pastor, Stanley Kahahu, eller bwana Stanley 18

som vi kallade honom; att vi nu var ahoi, arrendatorer på obestämd tid. Hur kunde det komma sig att vi blivit ahoi på vår egen mark? Hade vi förlorat vårt hävdvunna land till européerna? Dimman hade inte lättat helt och hållet.

19