Viktor Johansson Eterneller
etern eller v i kto r johansson
Modernista stockholm
The world forgetting, by the world forgot …
Kapitel ett S k a t o r n a väsnas ett tag över besticken men det som skiner rostfritt kommer rosta ändå. Och det blir tyst om dem. En ny bergart kommer uppstå av alla kroppar. En ny resonans i marken men vem slår an den ? Ingen påpekar att ordet sommar är vackert men det är uppenbart. Vad har hänt här ?
5
K l o c k a n blinkar natt men i rymden är allting upplyst. Alltid någon stjärna nära nog att härma dagsljus, väcka kroppen. Kan inte neka vitaminet när det uppstår, stiger upp. Kan inte sova ensam med fönstergluggarna övertäckta av täcken eller uppslickade kartor, kabinen sluts omkring mig till en gravkammare. Jag kan inte andas ensam, allt tätnar till en kista om vi inte är två. Hon kommer alltid över, hur sent jag än ringer. Kommer och tränger in mig på kojen. Gör det rymligare. Inget kan begravas här. Kistorna och urnorna skjuts ut som avverkade bränslekapslar, tömda kroppar. Jag undrar vad det bryts ner till, kroppar som läggs i jord sönderfaller till jord. Kroppar som läggs i oändlig rymd, blir de rymd ? Jag måste tro på ett annat kretslopp. Min älskling är inte is. Cassie viskar, om jag tror på himlen. Vad annat finns det ? Det är ju bara himmel här. Cassie viskar men orden slås till vind mot örat, blåser ett segel mot himlen. Hör inte vad hon säger men hon kan få fortsätta viska.
6
J a g tittar på kartorna vi slickat fast som frimärken över fönstergluggen. Vad har vi för material kvar ? Bara våra egna. Vad har vi för fäste ? Bara vårt eget. Ljuset strilar i enskilda solstrålar genom hålen. Nålshål efter platser besökta och genomsökta, utforskade och torrlagda. Det strilar in genom bergskedjor, havsgravar, ögonkorall, träspillror spikade till ett kors rest ur glaciären. Våra små pupiller som knappnålar genom kartpappret, genom platserna och de påhittade namnen. Men en öken med smeknamn är fortfarande bara en öken. Vi reste flaggor av lapptäcken. Trasade, svedda tygsjok flätade till minnesmonument. Kanske var öknarna en gång i tiden städer, med riktiga namn. Får en känsla av det, ett minne av det, men hjälmarna lokaliserar källan till någonstans utanför oss, hjälmarna pekar ur sig själva. Inga nya minnen är våra. De fångas upp som vilsna radiovågor. All gammal bråte som driver genom rymden flyter upp i våra medvetanden. Skyddsdräkterna lyckas stänga ute all strålning utom strålningen efter ett zappat folkhav. Kanske hade de kaféer och kanske hade de gatumusikanter. Kanske fortsatte en orgel andas en stund efter att alla levande slutat. Kanske hör vi våra namn längre över gravstenar än vi hör dem från balkongerna vid läggdags.
7
N å g o n måste ha ropat efter dig också. Mira ! Mira ! Kom in från kylan ! Hyschar du upp mot balkonger och flickrum ? Någonting sänds ut från en antenn i trä, korset rest från din översnöade kropp. En nödsignal långsam och vibrerande, som stråkar eller sjungande sågar genom skyddshjälmen när jag utforskar den här ökenplaneten. Skyskraporna i glas tillbaka till sand, soda och kalk. Vad har du gått tillbaka till ? Sången som sjöngs för dig i magen. Sågar sig genom skallbenet i lika starka vågor som hos en puls eller andning. Jag kan inte tänka på dig som död, damma bort allt du sagt och rört vid. Borsta bort din hand från min panna när du strök den helt slät och lätt, sjöng din vaggvisa. I takt till nödsignalen minns jag visan. Vaggar mig tillbaka till dig. Barnet som håller andan under vattnet tills någon plockar upp det. Det har räddat dina släktingar att spela död, de gjorde dig för att överleva. Kanske lika medfött som att moll får mig att lipa nu, men hur säkrar det min avkomma ? Föräldrarna sjöng en sorglig sång för magen, sjöng en klangbotten. Moll stryker rynkorna och skrynklorna till en alldeles slät reptilhjärna. Om jag krälade upp ur ett hav skulle du vara det första jag kom att tänka på. Mira.
8
R o pa r på mig genom kuddar och lakan. Jag vaknar alltid insnurrad i sängkläderna, i en svepning för att komma närmare dig kanske. Råkar kalla Cassie för Mira. Tänk om det var du som satt på sängkanten med ryggen mot mig nu, vände dig kall men i alla fall vände sida, sömnig under isen. Tänk om det var vi som pratade såhär, mimade som i en pjäs där känslorna ska urskiljas av små fickkikare på balkongerna. Alla avstånd smittas av rymd. Om du tittar upp genom isen som en metertjock lins, kan du se mig vifta då ? Varje morgon går jag tillbaka och gör om allting. Försöker vifta men når bara fram i några kalla darrande händer, försöker skrika men hackar bara tänder.
Kapitel två E n fågel kommer picka rätt portkod in i skyskrapan. På högsta våningen kommer den svimma av tunnaste himmel. Om en myriad av själar ligger i omloppsbana runt jorden, skulle inte regnen surna eller bära för mycket näring ? Skulle inte handfaten blomma igen eller svartna som frätta tänder ? Emaljen var kroppens hårdaste material men inte naturens, allt utbränt biter ihop hårt till diamant.
11
V i landar med skytteln mjukt i pudersnön. Besättningen är jag, Cassie, två av de vuxna och du Mira. Dagen är den näst sista dagen. Du lever fortfarande och jag skulle enkelt kunna beordra dig att vakta skytteln. Skulle enkelt kunna avfyra en signalraket i ditt ben så du inte skulle kunna ta ett enda steg till. Men det finns ingen åtkomst. Det är frysta bilder. Du går i täten, bestiger en glaciärklippa för att få bättre sikt. Jag anstränger mig svettig för att frammana dörrar, luckor, portaler in i bilderna. Hindra dig. Krypa upp ur snön i det här nattlinnet som en dubblett, vit kopia och klamra mig runt dina ben, släpa dig genom luckan levande i mina starka armar. Hundra armhävningar varenda morgon för att orka hämta tillbaka dig till kabinen, orka återvända i muskelminnet och spänna muskeltrådarna runt dig. När Cassie masserar mina axlar ner mot överarmarna luckras minneslagringar upp. När hon kommer till underarmarna och handflatorna börjar jag alltid gråta. Det sitter där. Ligger på britsen och griper i luften efter dig. Står på klippan och spejar. Trehundrasextio grader med kikaren, som att stirra rakt in i ett vitt papper. Inga konturer, inga dagrar eller skalor, bara snö och is. Ett känsligare instrument registrerar en avvikelse åtta kilometer österut, kan lika gärna vara små störningar i apparaturen. Vi pulsar vidare i våra tröga skyddsdräkter. Vidare, vi konsulterar kartor och diagram. Elektroniken är nervös och förvirrad. Cassie säger att hon tycker sig se något längre fram, något mörkt i flera delar. Instrumenten talar om för oss, vi skruvar ner volymen för att inte röjas, att materialet är kolbaserat.
12
N ä r m a r oss positionen som tjuter och blinkar i mätinstrumenten. Jag vänder mig om för att vinka in den som går bakom mig. Men ingen går bakom mig. Jag räknar alla, ingen fattas. Vinden verkar irrationell och rycker i dräkterna, rycker i ett mönster som inte går att parera. Du hojtar till längst fram i ledet, pekar mot spillror, ved, något slags rämnat bygge av ett mörkt träslag. Ett vrak tänker jag, en ark av trä. Nu som drivved, som mindre skepp i hårdare vatten. Vi undersöker och fotograferar spillrorna för att framkalla konstruktionen i ett varmare rum. Det skymmer och vi måste slå läger. Spikar pinnarna i isen, spänner upp tältet. Jag ställer mig vid sidan av allt och kan se att vi är primitiva. Elementet gör oss primitiva. Uppfattar något barnsligt hos oss, besättningen, astronauterna, människorna, där vi står fumliga under fem stigande månar. Det syns att kropparna är långsamma, outvecklade. Och med rymden som bakgrund ser också våra hjärnor tafatta ut, klena, barnsliga. Vi kan svimma av våra egna tankar. Jag tänker, alltså är jag och allting oändligt och går inte att tänka. Svindeln under stjärnhimlen. Atomerna som planetsystem i mikroskopet. Reptilhjärnorna som fantiserar om datorer av ljus. Badstranden filtrerad genom timglaset. Människan till blötdjur igen i eviga hav, rymder. Det är barnsligt. Jag kastar en snöboll mot dig så hårt jag kan med dräktens tröga ärmar. Du är söt när du är sur, rynkorna vid dina ögonbryn. Ett rosigt litet ansikte vadderat i mängder av tyll, slangar, muttrar. Och jag måste få dig att skratta igen med enbart ansiktet. Kan inte kittla dig, inte rufsa sönder din frisyr. Jag härmar ditt uttryck, pressar blodet upp i pannan och rynkar huden. Ser dig brista bakom glaset. I tältet ligger vi virade om 13
varandra så hårt det går. Känner oss åldrade, som om kroppen blivit kärv och otymplig, som om vi ålderstigna valt en pose att dö i. Vi var nitton år.
14
V ä c k s av dig. Det du viskar genom komradion hörs bara som en sylvass diskant i öronsnäckan. Jag försöker krångla mig ur drömmars hinnor, lakan, kevlar, innan jag minns dräkten. Genom tältduken såg du, viskar du, lång figur vandrade målmedvetet förbi lägret i första morgonljuset. Jag förkastar det som en synvilla, utmattning, näringsbrist, dröm. Du beskriver den som onaturligt tunn och svajande i vinden, hundra meter bort. Det är tidigt, alla andra sover. Jag försöker lugna dig men du vägrar ligga still, rycker i mig. Ljudet av blixtlås, tygrevor, bas. Papperstunna armar sticker in genom tältöppningen. Tentakler, fladdrande. Vindpinade vimplar greppar efter ben, armar, syreslangar. Ett metalliskt basläte får de två fyra tolv armarna att vibrera, famla i ett främmande rörelsemönster. Paralyserar mig. Jag minns en snok vid min fot och att jag inte vågade sparka bort den, kunde bara låta den slingra sig uppför benet. Varelsen får tag i ditt vänsterben med en av armarna och elva andra svärmar smutsvita mot samma sårbara punkt. Skriker gälla sprickor i hjälmens glasvisir. Kastar mig efter dig, du släpas ut ur tältet. Du kastar dina armar mot mig, men jag är för svag, har kala axlar och skuldror. Det sista du kastar ut är blicken mot mig, och jag ser dig. Jag ser den när jag kniper igen ögonen mot spegeln. Sprickor i glaset. Kommer inte ikapp och tvingas se dina vädjande ögon stänkas i brödsmulor längs med glaciären. Jag ser dig men hinner inte upp. Pulsar i spåren efter dig, dina armar lämnar utsmetade snöänglar efter sig, änglavingar i utspridda fjädrar. Jag hinner tänka detta, hinner se det som ett minne. En sista bild i fotoalbumet där du är porträtterad helt naken och inte kan skyla dig från kameran. Ibland blåser snöstormen undan och vi får ögonkontakt. Nej, jag kan inte nå dig. 15
Om jag skriker kan du höra mig då ? Stormen viner och monstret. Ingen släpper blicken. Detta är vår sista kommunikation och den varar i flera minuter, böner, nödsignaler, barntjut och dödsrosslingar. Jag hinner tänka att det är sista gången vi ses och att det är såhär det kommer se ut för alltid. Tänker att jag vill le mot dig, att jag inte vill att du ska vara rädd, men musklerna vägrar. Ansiktet är låst, krampar samman läppar, kinder och ögonbryn. Så uttalas vår sista kärlek till varandra, ett ord som vill mima putande läppar men är bundet att stamma och stakas i långa bibliotek av kärleksbrev, dagböcker, biblar. Vad var det sista jag sa till dig ? Jag ser dig försvinna in i snömolnet, greppet sliter i mina ögon som ankare eller fiskedrag, jag älskar dig så mycket att jag vill dö.
Kapitel tre F u n k a r fotografierna som råolja, är de laddade med solljus och duger som batterier ? En postcykel har fångats av ett träd, några idisslare käkar kärleksbreven när de blåser ner. Går någonting någonsin förlorat ? Cykeln kommer växa in i stammen men blir ingen turistattraktion, inga barn hejar lyra ! Lyra ! Lyra ! Allt är en hemlighet.
17
M i n n e t av dig är en blekt, söndertummad polaroid jag burit i bröstfickan genom öknar och meteoritgrottor. När bilden togs var du ung som du är nu, för alltid nitton, men vecken i papperet har fördjupat några rynkor. Oroliga. Du verkar ledsen på något sätt. Jag undrar alltid vad du tänker precis när det minnet tas. Brinner kamerablixten i din isgrav varje gång jag tittar på fotot ? Kan man spåra min ficklampa riktad mot dig, där jag ligger hopkrupen under sängen ? Märker det din hud med bara ett par fräknar är blicken värd det.
18
J a g minns när vi först såg varandra. Jag var yngre än tretton, jag var yngre än dig. Barn kan se bara några månaders skillnad men jag minns inte hur man gör. Jag minns din sjal lindad runt halsen, en sjal av sönderrivna ärmar. Det såg ut som att alla människor klamrade sig fast runt din hals, att hela mänsklighetens hopp var du i din superhjältedräkt. Men det fanns inga kvar, inga armar bara ärmar. Inga fötter bara skor. Inga föräldrar bara några barn.
19
J a g kan inte sova men drömma en tung vila tillbaka till tolv, till lysraketer och möbelbrasor, lyste upp isrinken i några sista timmar. Vägrar kalla oss världens sista barn. Vandrar omkring i ett konstgjort ljus. Vandrar genom korridorer och slussar. Metalldurken iskall mot barfota fötter, liknar is går inte skrida fram över. Motståndet går inte överskrida, går inte göra verkligare än ett mimspel. Jag kryssar fram genom skeppet. Nattlinnet fladdrar i luftslussarna tillbaka genom tiden, trasas, lager på lager av brända klänningar och pappersfoder. Sönderslitna byxben virade varma om halsen, pälsmantlar svallar i seglet över isen. Tiden är också ett motstånd men går att böja genom huvudet. Glida fram på hemmaböjda medar med signalljus i händerna. Glida fram i ringar så snabba att händerna hinner ikapp händerna, varvar ljuset de lämnat efter sig. Vi fångar röda gnistor i ansiktet till fräknar, fångar förra sommaren och springer om den solen. Allt som är sorgligt och vackert på samma gång är samlat i en liten barnkropp, samlat i dig när du åker skridskor över isrinken. Du barn som skrider i vida cirklar över polarisen. Glaciären som smälter i ljuset av min blick. Ett förstoringsglas bränner upp myrorna för att studera dem. Om mänskligheten håller på att gå under här, är det alldeles för vackert för att inte stå kvar och titta.
20
V i l l vi bli räddade än ? Vi lekte ju här. Vi stod ju och tittade. Cassie snarkar mig rakt i örat, suset tränger in i drömmen utan att jag vaknar. Får mig att hamna i en senare dag men ännu barn, kanske den sista. Väckt av ett knappt hörbart muller men smärtsamt i kroppen. Vibrerar ända in i skelettet morgonen då rymdskeppet svävar över torget, yr skräp och damm. Håller andan bakom muren, håller den som en liten kattunge vid bröstet, får inte pipa nu då måste jag vrida nacken av den. Spejar på skeppet. Tusen lampor. Underredet öppnar sig och vecklar ut en landgång mot marken. Var är du, Mira ? Jag vet inte var jag har dig. Har dig inte som kattungen mot bröstet. Varelserna som klättrar nedför landgången liknar människor, klumpiga och långsamma men ändå människor i smutsvita dräkter. Jag springer för att hitta dig. Strålkastarna kastar sig efter mig och bränner i ryggen. Jag skriker efter dig och hör hur de skriker, människoskrik. Flämtar in dammet och sotet i lungorna, kippar efter doften av ditt hår. Vad minns jag ? Inte hur min kropp forslades från famn till famn, men att jag tänkte på dig även när jag var avsvimmad, när jag vaknade upp i någon vitlysande steril vårdhytt. Ser genom en glugg jorden försvinna till ett sandkorn. Försöker slita loss dropp och apparater kopplade till mig. En vuxen sitter bredvid britsen och ska lugna mig. När jag skriker ditt namn pekar han lugnt mot andra änden av rummet, och bakom syrgasmasken ser jag att det är du. All smuts baddad från ditt ansikte så jag knappt känner igen dig. Vita linnen och bandage, du ser ut som en ängel i mina ögon. Vi är långt ovanför himlen nu.
21
L ä n g e är vi dödstysta i vuxet sällskap. Vågar inte fråga vart vi är på väg, hur de har kunnat överleva ? Alldeles blyga har vi blivit inför vuxna, som att tilltala björnar. Vi stryker längs korridorerna och gångarna mellan olika avdelningar, ventilationstrummor och lastutrymmen. Skeppet är inte oändligt, det går att hålla en karta i huvudet, men att titta ut är nya stjärnkonstellationer varje gång, får mig att må illa. Du lär mig titta på stjärnorna utan att bli åksjuk. Du lär mig om ljustid, lär mig om åldrar på miljarder år, att stjärnorna du pekar på kan vara döda i detta nu, men fortfarande lysa i våra ögon. Jag måste gråta när du säger det, förstår inte förrän långt senare varför. Till slut berättar de, besättningen som också vi ska komma att ingå i, som om det var en saga. Vi vill inte sitta i deras knä. – Vi var på väg hem. Vi hade varit borta i femton år. Några hade fått grått hår. Några hade blivit lämnade och några hade livskamrater som väntat på dem. I sin egen rymd. Motorerna kunde drivas på hemlängtan den sista biten. Men när vi närmade oss jorden började allting blinka. Kartorna och diagrammen tolkade det som vulkanisk aktivitet. En ökning i temperaturen hos vissa städer med sjuhundra grader. Omätbara utslag på geigermätarna. Vi hängde över en stad men kunde inte hitta några mänskliga livstecken alls. En kastade sig ut mot huset där hans familj hade väntat. Vi såg honom som en röd prick i sex sekunder, lyste och slocknade. Vi vred på alla knappar, gned tårarna ur ögonen för att se klarare. Och när vi justerade mätinstrumenten till att söka efter de allra minsta av hjärtslag, så dök era små hjärtan upp på skärmen. Skygga ungar. – Det fanns ännu skyggare. Det fanns gäng i tunnelbanan. 22
Det fanns några som gömde sig i kistor. – Vi kunde inte ta upp fler än er, vi har inte resurser till det. Provianten skulle inte ha räckt till alla. De fick ärva jorden för en stund. Naturen höll redan på att ta över. Vi hade ingen makt. Det fanns inget som var tamt.
23
J a g ber Cassie massera mig, mina axlar ner mot överarmarna. Ber henne fortsätta till underarmarna och handflatorna fast hon tror hon skadar mig. Svarar inte när hon frågar varför jag gråter, men gråter tystare. Hon får tro att hon tröstar mig. – Jag brukar tänka på när vi först sågs. Minns du det ? – Jo. – Fast vi var lika spinkiga båda två så såg du ut som en liten fågelunge man bara ville mata. Jag visade dig mässen, hämtade mer mjölkpåsar när du fick slut. Jag ville att du skulle sluka mig med, om jag putade ut en läpp skulle du lapat i dig mig i bara farten. – Hade jag nog gjort. – Men jag visste att du var Miras. Ni var söta tillsammans. Man såg att ni var ihop fast ni inte ville visa det. Alla de äldre såg det. Det hade varit torrt med äkta kärlek i rymden innan er, och kanske efter er också. – Massagen utlöser muskelminnet och jag slänger mig upp på matbordet för att gripa efter dig. Pulvermaten flyger i luften och snöar som ett hårt smink över ditt ansikte. Du sitter still och kisar, rynkar på näsan som ett djur. – Jag håller hårt om Cassie och inte dig. Styrketränar varje morgon för att kunna hålla dig. Kanske gör det ont någonstans. Cassie grinar. Kanske rycker jag i dig så det gör ont. Ett förstoringsglas bränner upp myrorna för att studera dem.
Kapitel fyra T j ä r a n rinner ur lungorna men tätar inga ekor, till och med kistorna läcker in och förliser. Bröts regnbågar upp i ögonen eller just innan ? En lång tid kommer dröja innan man får se vad allt var gjort av. Vänder tillbaka som om man glömde något i barndomen, mjukare tänder av mjölk.
25