FOTO © SARA MAC KEY
K AR L E D E R är leg. psykolog med
KBT-inriktning och bakgrund inom
barn- och ungdomspsykiatrin. Han debuterade som författare med romanen Gale (2013). O M S LAG & FOTO: SAR A R AC E D O
D E 7 VUXE N SYN D E R NA: Att inte ta barn på allvar Att utgå ifrån ett vuxet perspektiv Att värdera beteenden Att generalisera istället för att individualisera 5. Att över- och underdriva barns svårigheter 6. Att oroa sig för att barn ska oroa sig 7. Att vara inkonsekvent 1. 2. 3. 4.
KARL EDER DE 7 VUXENSYNDERNA
O
m du tycker att barn i din närhet »jävlas« med dig, att de inte anstränger sig tillräckligt mycket – eller om de exploderar av ilska när de inte får som de vill – då är risken stor att du har begått någon av D E 7 VUXE N SYN D E R NA . Vuxensynder är tankefel hos vuxna som bidrar till att skapa frustration och konflikter med barnen istället för gemensam förståelse och en möjlighet att komma framåt. Psykologen K AR L E D E R hjälper dig att få syn på dina egna vuxensynder och ger dig redskapen att hantera små och stora svårigheter i vardagen på ett konstruktivt sätt.
7 KARL EDER
DE
Framför kassan i en leksaksaffär står en ung mamma med sin son. Pojken är fyra år gammal. Han har en liten keps tryckt över sitt blonda hår. Sedan några minuter tillbaka har han vrålat oavbrutet, högt och gällt, och han är nu rödsprängd i ansiktet av tårar och ansträngning. I handen håller han en plastanka i ett krampartat grepp. »Du kommer inte att få den!« väser mamman och lutar sig närmare pojken samtidigt som hon tar ett hårt grepp om hans arm. Svetten rinner ner för hennes panna, och blicken flackar nervöst mellan sonen och kön bakom henne. »Om du inte skärper dig nu så är det här sista gången som jag tar med dig till leksaksaffären.«
VUXE N SYN D E R NA
ISBN 978-91-27-13732-5
9 789127 137325
Eder_De_7_ORIG.indd 1
Föräldrars vanligaste misstag och hur du undviker dem
2014-10-29 08:53
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 2
2014-10-14 15:04
Innehåll Förord
9
Inledning
13
Vuxensynd 1. Att inte ta barn på allvar
19
Vuxensynd 2. Att utgå från ett vuxet perspektiv
37
Vuxensynd 3. Att värdera beteenden
53
Vuxensynd 4. Att generalisera istället för att individualisera
86
Föreställningen att vuxna vet bättre Föreställningen att barn bara är barn Barn som inte lyckas Barn (som inte) anpassar sig
Barn som ”vill jävlas” och ”inte anstränger sig” Barn som spelar datorspel istället för att läsa böcker Barn som (inte tycker att de) beter sig ”fel”
Barn som ”borde” klara av mer Barn som inte vill Barn som inte är som man tror (eller vill) att de ska vara
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 5
21 30 38 46 55 62 70
87 97 109
2014-10-14 15:04
Vuxensynd 5. Att över- och underdriva barns svårigheter
116
Vuxensynd 6. Att oroa sig för att barn ska oroa sig
135
Vuxensynd 7. Att vara inkonsekvent
166
Sammanfattning och några ord på vägen
190
Barn som varit med om svåra händelser Barn som är som sina föräldrar Barn som (inte) visar att de behöver hjälp
Några ord om barns anpassningsförmåga Några ord om kiss och bajs Några ord om magont, huvudvärk och illamående Några ord om sömn Ett konsekvent förhållningssätt En konsekvent vardag
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 6
118 126 131 137 150 155 160 168 183
2014-10-14 15:04
Faktaru tor
Några grundpelare för att göra sig förstådd
36
Från problem till lösning
61
Från vuxen- till barnperspektiv När inget annat fungerar
En modell för att stötta barns utveckling
52 85 97
Varför bestraffning inte fungerar
108
Vad vi borde göra istället
108
Varför vi ändå använder oss av det Efter en krissituation
Kort om att klara av situationer på egen hand Att hjälpa barn sluta kissa och bajsa på sig Vid orostankar
Konsten att vara konsekvent
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 7
108 126 150 155 160 183
2014-10-14 15:04
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 8
2014-10-14 15:04
Förord Det är en stekande het sommardag. De allra flesta har flytt ut mot kustbandet. De som är kvar i stan gömmer sig i skuggorna. En stank av varma sopor och ångande asfalt hänger stilla i luften. Framför kassan i en leksaksaffär står en ung mamma med sin son. Pojken är fyra år gammal. Han har en liten keps tryckt över sitt blonda hår. Sedan några minuter tillbaka har han vrålat oavbrutet, högt och gällt, och han är nu rödsprängd i ansiktet av tårar och ansträngning. I handen håller han en plastanka i ett krampartat grepp. ”Du kommer inte att få den!” väser mamman och lutar sig närmare pojken samtidigt som hon tar ett hårt grepp om hans arm. Svetten rinner ner för hennes panna, och blicken flackar nervöst mellan sonen och kön bakom henne. ”Om du inte skärper dig nu så är det här sista gången som jag tar med dig till leksaksaffären.” Pojken svarar med att stämma upp i ett ännu högre skrik. Snoret fräser ut över golvet. Bakom mamman och hennes son står ett äldre par i kö. De har sedan länge stått och trampat otåligt, och nu vänder sig mannen om mot sin hustru och viskar högt: ”Kan hon inte få tyst på honom.” 9
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 9
2014-10-14 15:04
förord
Mamman, som uppenbarligen hört vad han sa, sneglar mot mannen ett kort ögonblick. Hon vänder ner blicken mot sin son och rycker på axlarna. ”Okej”, säger hon med en uppgiven ton i rösten. ”Men bara den här gången, hör du det?” Mamman ställs inför ett val som jag tror att de flesta småbarnsföräldrar kan känna igen sig i. Det är tydligt att hon har en krypande känsla av att hon borde stå emot, och om det inte vore för att det just den här dagen är 32 grader varmt, för att hon inte hunnit äta lunch, eller för att det står ett äldre par bakom henne och viskar kommentarer till varandra om hennes bristande uppfostran, så hade hon kanske också gjort det. Men mamman gör som de allra flesta i hennes situation skulle ha gjort. Hon köper plastankan. För mig har psykologyrket framförallt inneburit att jag fått höra många berättelser. Från föräldrar som är förtvivlade över att de inte lyckas få livet tillsammans med sina barn att fungera – och från barn som, utifrån sina egna förutsättningar, gör allt för att hantera övermäktigt svåra situationer. Ofta har berättelserna ingått i ett eller flera teman. Detaljerna har skilt sig från varandra, men helheten har med jämna mellanrum återkommit. Efter att ha arbetat en tid inom barn- och ungdomspsykiatrins öppenvård, kom jag allt oftare på mig själv med att mer eller mindre säga samma sak till familjen framför mig idag, som jag sagt till familjen dagen innan, och den som jag träffat föregående vecka. Jag började, helt enkelt, se ett mönster. 10
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 10
2014-10-14 15:04
förord
De 7 vuxensynderna kom till som ett svar på insikten om att det finns ett antal återkommande problemområden som föräldrar och deras barn ofta hamnar i. Bakom problemen ligger ofta ett slags tankefel: Föräldrarna har utgått från antaganden, som i slutändan visat sig stå i vägen för en vettig kommunikation mellan dem och barnen. Dessa antaganden, eller tankefel, har i sin tur låst in dem i till synes olösliga svårigheter. När de väl förstått det har lösningen faktiskt nästan kommit av sig själv. Min bakgrund inom barn- och ungdomspsykiatrin innebär förstås att många av de patienter som jag mött i min yrkesvardag har haft en svår psykisk problematik. Men de styrs samtidigt av samma mekanismer som alla andra, mer eller mindre normalfungerande, barn. Erfarenheterna från den psykiatriska miljön kan därför ofta användas för att förstå och hantera vardagliga problem i en familj. Man skulle kunna se det som ett slags förstoringsglas över verkligheten. Detaljerna framhävs, men förblir samtidigt i grunden desamma. Att förhålla sig till barn på ett bra sätt kan låta enkelt, och det finns därför en stor risk att man framstår som snusförnuftig när man skriver om det. Det är ett problem som alla ”självhjälpsböcker” stöter på, vilket i sin tur är samma problem som man ställs inför när man träffar en vän som är nedstämd och stängt in sig, som fastnat med sin examensuppsats i två år eller som dricker för mycket. Den första tanken som dyker upp blir lätt: ”Ryck upp dig!” eller: ”Det är ju bara att du slutar!” Det är inte bara att rycka upp sig. Om det hade varit så 11
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 11
2014-10-14 15:04
förord
enkelt hade ingen någonsin fastnat i livet, blivit deprimerad eller hamnat i missbruk. På samma sätt kan man inte förvänta sig att en förälder i varje situation bemöter sina barn på ett lugnt och sansat sätt, eller tar sig tid för att lyssna på vad de har att säga. Det finns en anledning till att mamman i exemplet tidigare gör som hon gör – även när hon kanske innerst inne vet att hon, genom att ge efter för sonens skrik, bäddar för ännu mer problem nästa gång hon går in i en leksaksaffär. Men genom en förståelse för mekanismerna bakom såväl barns som vuxnas sätt att agera och tänka i den här sortens situationer, kan vi skapa bättre förutsättningar för att vårt bemötande ska bidra till ett vardagsliv som ger, snarare än tar, kraft. Karl Eder, Älvsjö, september 2014
12
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 12
2014-10-14 15:04
Inledning Elina hade fyllt 9 år ett par månader tidigare. Föräldrarna beskrev det som att det var då som de hade förstått att något inte stod rätt till, även om tecknen funnits där sedan något år tillbaka. Elina hade tidigare alltid älskat sina födelsedagar, men nu ville hon inte ha något kalas. Det var som att 9-årsdagen mest varit en börda för henne, något som hon var tvungen att genomlida. Det syntes tydligt på henne att hon inte mådde bra. Under hela första samtalet satt hon nedhasad i stolen. Hon mötte bara min blick vid enstaka tillfällen, och svarade få ordigt men artigt på mina frågor. Enligt henne själv blev hon retad av kompisarna i basketlaget. Eftersom basketen var en stor och viktig del av hennes liv – hon ägnade flera kvällar i veckan och merparten av helgerna åt att träna och spela matcher – var det här något som gjorde att hon nästan konstant kände sig ledsen. Men föräldrarna menade att Elina bara var ”känslig”. Pappan – en kraftfull man som talade med en bullrig röst och som hela tiden verkade vara på gränsen till ett raseriutbrott – hävdade att han hade god insyn i hur laget fungerade, och även om spelarna kunde använda en hård ton mot varandra då och då så förekom ingen mobbning. Elina behövde bara 13
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 13
2014-10-14 15:04
inledning
”tuffa till sig lite”. Hon ”övertolkade” sina jämnårigas beteenden, och föräldrarna ville att jag skulle hjälpa henne att ”tänka annorlunda” kring det som hon var med om. I De 7 vuxensynderna försöker jag beskriva de vanligaste tankefel som jag, i mitt arbete som psykolog, sett vuxna göra i relation till barn. Boken handlar om vilka beteenden tanke felen kan leda till, och vilka konsekvenser de beteendena i sin tur riskerar att få. Jag kallar tankefelen för ”vuxensynder”, eftersom de ofta leder till negativa konsekvenser för barnen, liksom för relationen mellan vuxna och barn. Att inte ta barn på allvar kan sägas vara kardinalsynden, och den löper som en röd tråd genom de övriga. Det är fullkomligt otroligt vad man kan uppnå genom att ta ett barn på allvar, och att faktiskt ärligt, öppet och utan att moralisera lyssna på vad barnet har att säga. När föräldrar och andra vuxna inte tar barn på allvar har de sällan vare sig rätt problemformulering eller rätt lösning. Elinas föräldrar trodde till exempel att hon bara misstolkade de andra barnen, och borde lära sig att ”tänka annorlunda” kring det som hon var med om. Istället för att lyssna på det som Elina hade att säga, ägnade sig föräldrarna åt att tolka situationen utifrån sina egna antaganden. Ett par månader efter vårt första möte blev föräldrarna kontaktade av lagets tränare, som berättade att han hört hur de andra barnen skrek åt Elina och kallade henne för fula saker när de var i omklädningsrummet. Det visade sig, när allt kom omkring, att hon hade tolkat sina lagkamrater helt korrekt. 14
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 14
2014-10-14 15:04
inledning
I mitt arbete som psykolog har jag mött allt ifrån suicidala och självskadande tonåringar till tioåringar som inte vågar sova utan mamma och pappa, eller femåringar som har svårt att sluta bajsa på sig. Mer ofta än sällan har föräldrarna haft en helt avgörande roll i arbetet mot förändring. Ibland har de, som i fallet med Elina, även varit en del av problemet. Elinas föräldrar hade faktiskt försvårat arbetet med att lösa hennes problem. De gjorde det inte av illvilja. Snarare gjorde de samma misstag som jag sett så många andra föräldrar göra: De höll fast vid ett antal felaktiga antaganden om hur barn fungerar – eller bör fungera – som inte stämde överens med verkligheten. I Elinas fall ledde det till att hon inte togs på allvar, trots att hon redan från dag ett beskrev, klart och tydligt, vad det var som inte stod rätt till. När föräldrarna väl börjat ta henne på allvar kunde de också börja arbeta för att åtgärda det verkliga problemet i hennes liv – att stoppa mobbningen. Det ledde till att Elina på ganska kort tid återfick sin livsglädje. Min förhoppning är att De 7 vuxensynderna ska fungera som en tankeställare kring hur vi vuxna förhåller oss till barn – inte bara våra egna, utan också barn i vår omgivning. Ett respektfullt bemötande, baserat på rätt förväntningar, kan hjälpa oss att skapa en samvaro som präglas av gemensam förståelse, och undvika att vi hamnar i den frustration som skapas av felaktiga förväntningar och antaganden. Jag kommer även att dela med mig av några av de mest användbara redskapen i mitt arbete med barn och unga, samt beskriva hur man kan använda dem för att hantera små och stora svårigheter i vardagen. 15
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 15
2014-10-14 15:04
inledning
Lösningen på de problem som föräldrar och barn hamnar i är ofta mycket enklare och mer handgriplig, och samtidigt mer krävande, än vad man skulle kunnat vänta sig. Vägen till förändring går nästan alltid genom ett enträget arbete i vardagen. Men det finns en hel del strategier och knep som kan underlätta för att arbetet i slutändan ska ge resultat. De råd och tips som jag ger i den här boken kan aldrig bli annat än generella, och barn behöver förstås bemötas som individer. Jag vill därför betona att det är viktigt att du söker dig till barn- och ungdomspsykiatrin om du misstänker att ditt barn har psykiatriska problem – om inte annat så för att få en bedömning av om problemen behöver hanteras inom psykiatrin. Men många av de problem som föräldrar och deras barn stöter på ”faller mellan stolarna”. De är inte tillräckligt allvarliga för att psykiatrin ska lägga resurser på dem, men heller inte tillräckligt lindriga för att man ska kunna, eller vilja, låta dem vara. Det är främst i det mellanlandet som jag hoppas att den här boken kan komma till nytta. En stor del av bokens exempel handlar om barn i åldern 6–12 år. Anledningen är helt enkelt att jag har mest erfarenhet av att arbeta med barn i just de åldrarna. Men det är också ett särskilt intressant åldersspann, eftersom det händer väldigt mycket med barns utveckling mot att bli självständiga individer just här. Samtidigt är barnen generellt sett väldigt öppna för inflytande från omvärlden – och då särskilt från föräldrar. Därför kan man ofta nå långt, både med att utveckla barnens egna tankar och strategier och med att förändra hur vuxna runt barnet beter sig. De flesta av de teorier 16
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 16
2014-10-14 15:04
inledning
och metoder som beskrivs kan samtidigt användas för att förstå och hjälpa barn som är både äldre och yngre än så. En princip som jag kommer att återkomma till, gång på gång, är att det alltid finns en logisk förklaring till varför barn beter sig som de gör – och att den förklaringen sällan står att finna i avancerade psykologiska teorier. Psykologi är ingen raketforskning. Jag har en kollega som brukar säga att han blir misstänksam när något låter alltför komplicerat, och det tror jag är en sund inställning. En bra riktlinje är kanske det som skalden Esaias Tegnér en gång skrev: ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.” Risken är annars att vi bara snurrar in oss ännu mer i problemen. Jag möter till exempel ofta föräldrar och lärare som pratar om barns problem utifrån begrepp som ”dålig självkänsla”, vilket inte sällan är en onödigt vag problemformulering. Ofta stämmer det kanske att barnet uppfattar sig själv på ett negativt sätt. Men det kan i sin tur bero på att barnet varje dag misslyckas i skolarbetet, eller blir retat av sina kompisar. Istället för att fokusera på självkänslan, så behöver vi försöka ta reda på vad som händer i barnets vardagliga liv – vad det är som varje dag skapar och återskapar den negativa bild som barnet har av sig självt. De allra flesta råd och tips som jag ger har sin utgångspunkt i en KBT-metodik (kognitiv beteendeterapi), eftersom det är den metoden som jag arbetar med. Anledningen till att jag uteslutande använt KBT i min kliniska verksamhet är att jag, när jag började arbeta som psykolog, ganska snabbt förstod att det var den som fungerade i praktiken. Det här är viktigt att nämna, eftersom den psykodynamiska teori17
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 17
2014-10-14 15:04
inledning
bildningen inom psykologin, enligt min mening, har bidragit till att skapa en del av de missuppfattningar som ligger bakom vuxensynderna. Jag är kliniker, inte forskare. Eftersom jag arbetar med att tillämpa psykologisk kunskap, gör jag heller inte anspråk på att ge någon heltäckande bild över forskningsläget i de ämnen som jag tar upp. Man måste överhuvudtaget vara försiktig med hur man använder forskningsresultat, eftersom de påverkas av hur studierna lagts upp, hur resultaten tolkats och i vilket sammanhang de använts. Man ska även vara medveten om att forskning är ett slags färskvara. Om 10 eller 20 år kommer vi att ha helt eller delvis annorlunda forskningsresultat att använda oss av – och vi kommer därför med stor sannolikhet försöka hjälpa människor med andra metoder än vad vi gör idag. Men om vi är medvetna om och tar hänsyn till dess begränsningar, kan forskningen fungera som en relativt fast punkt i en otydlig och svår navigerad värld. Slutligen vill jag påpeka att de exempel som jag använder i boken visserligen har verkliga förlagor, men att de ofta är ett slags collage, sammansättningar av representativa beteenden eller svårigheter som jag sett hos ett stort antal av mina och andras patienter, liksom hos vänner, familj och bekanta i min omgivning.
18
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 18
2014-10-14 15:04
vuxensynd 1
Att inte ta barn på allvar Insikten om att barn ofta inte tas på allvar i frågor som berör dem var egentligen det som på allvar fick mig att fundera över hur vuxna relaterar till barn. När jag väl börjat uppmärksamma det, såg jag fenomenet överallt: Från föräldrar som inte berättade för sina barn om viktiga saker, eftersom ”de ändå inte skulle förstå”, till vårdpersonal som framhärdade med sin beskrivning av barns svårigheter, även när den gick på tvärs med vad barnen själva uttryckte att de upplevde. Ett exempel på det sistnämnda var Angelina, en 15-årig flicka som under knappt ett års tid med jämna mellanrum besökte BUP. Behandlaren och hennes föräldrar var ense om att hon var traumatiserad, och att anledningen till hennes tystnad var att hon inte vågade släppa fram sina upplevelser. Angelina, som något år tidigare vid ett tillfälle blivit sexuellt utnyttjad av en jämnårig pojke, vägrade nämligen konsekvent att säga någonting under sina besök på mottagningen. Under de första veckorna hade hon försökt uttrycka att hon inte mådde särskilt dåligt av det som hänt, men att hon bara inte ville prata om det. När ingen lyssnade tystnade hon ganska snart helt och hållet. 19
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 19
2014-10-14 15:04
vuxensynd 1
Samtidigt fortsatte föräldrarna och hennes terapeut att försöka finna vägar för att få henne att ” öppna upp sig”. Angelina led av konsekvenserna av en av de äldsta och mest seglivade myterna inom psykiatrin – den om ”hur männi skor som varit med om en kris fungerar”. Jag kommer att återkomma mer i detalj till den lite senare i boken. Det viktiga i det här sammanhanget är att Angelina på sätt och vis var utelämnad till vuxenvärldens nycker, fången i ett underläge som ledde till att hon inte fick något medbestämmande i sin egen vård. Eftersom Angelina var barn, var hon heller ingen som man behövde lyssna särskilt noga på. Trots att hon flera gånger upprepat att hon inte ville prata om det som hänt, att hon ville lägga det bakom sig och gå vidare, fortsatte vuxenvärlden att behandla henne som om hon inte visste sitt eget bästa. Barn behandlas helt enkelt ofta som om de inte hade förmågan att hantera, eller reflektera över, sina egna liv. Det leder inte sällan till att deras behov blir förbisedda, att de blir påtvingade idéer som tillhör deras föräldrar eller andra vuxna, och att de inte görs delaktiga i beslut som berör dem. Ofta tror jag att det här grundar sig i en föreställning om att barn ”bara är barn”, alltså någonting radikalt annorlunda – och mindre kapabelt – än vuxna. Men barn fungerar i grunden på precis samma sätt som vuxna. De har bara lite annorlunda förutsättningar.
20
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 20
2014-10-14 15:04
att inte ta barn på allvar
Föreställningen att vuxna vet bättre
Det var egentligen mamman som hade tryckt på för att de borde söka hjälp på BUP. Albin, som var en tystlåten pojke i 10-årsåldern, betraktande och tillbakadragen, var liksom pappan till en början tveksam till kontakten. Problemet var, enligt mamman, att Albin inte uttryckte sina känslor. När det blev konflikter hemma – och det blev det ofta – drog han sig undan och liksom smälte in i sin omgivning, allt för att inte behöva bli inblandad. Det märktes tydligt att mamman var en yvig och vältalig kvinna, som var svår att argumentera emot. När hon berättade det här för oss slog hon ut med armarna och sa: ”Jag är en känslomänniska! Jag uttrycker vad jag känner och säger vad jag tänker, och jag vill att min son också ska kunna göra det.” Mamman hade konfronterat Albin med hans beteende, ofta och mycket, vilket bara lett till att han tystnade och drog sig undan i ännu större utsträckning. Det ledde i sin tur till att mamman blev än mer frustrerad. Albin kunde själv beskriva att han hamnade i kläm: Föräldrarna hade separerat, och när han bodde hemma hos pappa var bråk och skrik något som sällan förekom. Snarare var det så att ogillande visades med tystnad. Hos mamma var det vardagsmat att hon eller någon annan i familjen höjde rösten, grälade eller drog igång aggressiva argumentationer. För mamman var det ett sjukdomstecken om man inte skällde tillbaka, och hon kunde inte förstå hur det kom sig att hennes son inte uttryckte sig känslomässigt på samma sätt som hon själv gjorde. 21
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 21
2014-10-14 15:04
vuxensynd 1
Albins mamma är bara ett av många exempel på föräldrar jag sett som har svårt att acceptera att deras barn är olika dem själva – och som utgår ifrån att deras världsbild är bättre och mer utvecklad än deras barns. De tror helt enkelt att vuxna vet bättre, och beter sig som om deras ålder ger dem något slags självklart informationsövertag. På så vis tar de varken barnens upplevelser eller åsikter på allvar. Men vad som är rätt och fel avgörs inte av åldern på den som säger det – det avgörs av logiken i det som sägs. Och ofta är barnen mer logiska än sina föräldrar, om man låter dem säga vad de tycker och är öppen för att lägga lika mycket vikt vid vad de säger, som man hade gjort om det vore en vuxen som sa det. För Albin resulterade det i en ohållbar hemmiljö, där mammans raseriutbrott – som av henne själv tolkades som ”sunda” – tryckte ner sonen i en underlägsen position. Det är lätt att förstå att mamman hade den här idén om hur känslolivet fungerar. Den kommer från en av de mest genomgripande strömningarna i vår kultur, arvet efter den psykoanalytiska teoribildningen. Teorin utgår i grunden från att känslor måste få ett utlopp någonstans i kroppen, och om man inte sätter ord på dem, eller agerar ut dem, så kommer de att fastna och leda till oförutsägbara psykologiska reaktioner i framtiden. Problemet var att mamman var så fast övertygad om att hon visste hur människosjälen fungerar, att hon inte lyssnade på vad hennes son själv sa. Albin var tydlig med att han blev rädd för mamma när hon höjde rösten. Och jag förstod honom. Mamman hade 22
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 22
2014-10-14 15:04
att inte ta barn på allvar
ett dominerande och övertygande sätt, som till och med fick mig själv att krypa ihop lite i stolen. Att Albin överhuvudtaget sa vad han tyckte om mammans sätt att försöka lösa konflikter var både modigt och, förmodligen, en rejäl kraftansträngning från hans sida. Dessutom hade Albin i själva verket helt rätt i vad han sa, i alla fall om man ska tro den inlärnings- och beteendebaserade psykologin som alltmer dominerar i den kliniska praktiken: Att uttrycka sina känslor är inte i grunden dåligt, men det är heller inte så att alla människor behöver prata om hur de mår hela tiden. Vi människor har helt enkelt olika personligheter, och den enes behov matchar inte alltid den andres. Det man definitivt kan säga är att när man, som mamman, uttrycker sina känslor på ett aggressivt sätt, så innebär det i allmänhet att man skaffar sig fördelar i relation till andra. Man vinner argumentationer. Folk backar och man får som man vill, vilket fungerar som en belöning för ens beteende, vilket i sin tur förstärker beteendet och medverkar till att man oftare blir arg och att man oftare blir utagerande. Vi skulle aldrig säga till en tonåring som har problem med ilskekontroll och ofta hamnar i slagsmål med kompisarna att det är sunt att han uttrycker sina känslor genom att slå folk på käften. Men en vuxen som brusar upp mot sina barn, sin partner eller sina arbetskollegor kan rättfärdiga det med att det är ”naturligt”, och att motsatsen – att inte uttrycka sina känslor – riskerar att leda till psykologiska låsningar. En del av det resonemanget stämmer förstås. Att inte sätta gränser för hur man vill bli behandlad kan till exempel leda 23
14-52 N&K De 7 vuxen, 14 okt.indd 23
2014-10-14 15:04
FOTO © SARA MAC KEY
K AR L E D E R är leg. psykolog med
KBT-inriktning och bakgrund inom
barn- och ungdomspsykiatrin. Han debuterade som författare med romanen Gale (2013). O M S LAG & FOTO: SAR A R AC E D O
D E 7 VUXE N SYN D E R NA: Att inte ta barn på allvar Att utgå ifrån ett vuxet perspektiv Att värdera beteenden Att generalisera istället för att individualisera 5. Att över- och underdriva barns svårigheter 6. Att oroa sig för att barn ska oroa sig 7. Att vara inkonsekvent 1. 2. 3. 4.
KARL EDER DE 7 VUXENSYNDERNA
O
m du tycker att barn i din närhet »jävlas« med dig, att de inte anstränger sig tillräckligt mycket – eller om de exploderar av ilska när de inte får som de vill – då är risken stor att du har begått någon av D E 7 VUXE N SYN D E R NA . Vuxensynder är tankefel hos vuxna som bidrar till att skapa frustration och konflikter med barnen istället för gemensam förståelse och en möjlighet att komma framåt. Psykologen K AR L E D E R hjälper dig att få syn på dina egna vuxensynder och ger dig redskapen att hantera små och stora svårigheter i vardagen på ett konstruktivt sätt.
7 KARL EDER
DE
Framför kassan i en leksaksaffär står en ung mamma med sin son. Pojken är fyra år gammal. Han har en liten keps tryckt över sitt blonda hår. Sedan några minuter tillbaka har han vrålat oavbrutet, högt och gällt, och han är nu rödsprängd i ansiktet av tårar och ansträngning. I handen håller han en plastanka i ett krampartat grepp. »Du kommer inte att få den!« väser mamman och lutar sig närmare pojken samtidigt som hon tar ett hårt grepp om hans arm. Svetten rinner ner för hennes panna, och blicken flackar nervöst mellan sonen och kön bakom henne. »Om du inte skärper dig nu så är det här sista gången som jag tar med dig till leksaksaffären.«
VUXE N SYN D E R NA
ISBN 978-91-27-13732-5
9 789127 137325
Eder_De_7_ORIG.indd 1
Föräldrars vanligaste misstag och hur du undviker dem
2014-10-29 08:53