9789176970058

Copyright © Agneta Vorberg 2016 Utgiven av Hoi förlag 2016 www.hoi.se info@hoi.se Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica Design Formgivning inlaga: Fredrik Malmquist ISBN: 978-91-7697-005-8 Tryckt hos ScandBook, Falun 2016

Till Per, Michaela, Amanda och Gabriel.

Jag 채lskar er!

1 Kristin betraktade champagnebubblorna i det smala, höga glaset. De tycktes glittra ikapp med kristallkronan i taket.

Johan släppte taget om hennes axlar och kysste hennes kind innan han ursäktade sig för att ansluta till sina kollegor. Det var precis det här han hade lovat att inte göra: lämna henne för att prata jobb. Och eftersom hon var anställd på en konkurrerande advokatbyrå fick hon inte delta i deras samtal. Kristin suckade och drack lite mer av den ädla drycken, hämtad från värdparets egen vingård i Champagnedistriktet.

Hon gick med långsamma steg genom salongen. De höga klackarna sjönk ner lite i den tjocka mattan.

Värdparet, Henric och Beatrice Uggla, bodde i en stor paradvåning på Östermalm.

Henric var tillsammans med Johan delägare och grundare till Advokatbyrån Adelsten och Uggla, en av Stockholms mest välrenommerade advokatbyråer. En kaxig men pålitlig uppkomling, som en ledarskribent beskrev byrån i sin tidning häromåret.

Beatrice drev ett konstgalleri på Östermalm, fem minuters promenad från våningen. Inte för att hon var särskilt konstintresserad eller behövde en inkomst, utan för att ha något att sysselsätta sig med om dagarna. Förutom att fixa hår, naglar och ansikte. ”Där är du, Kristin. Vi pratade just om dig.” Beatrice lade sina diamantprydda fingrar på Kristins arm och log. ”När var det du skulle börja arbeta igen? Du har säkert berättat det hundra gånger redan, men jag glömmer lika fort.” ”Min tjänstledighet tar slut om några veckor.” Kristin tog tack7

samt emot ett nytt glas av kyparen och placerade det tomma på brickan. Ingen av de andra fruarna bytte ut sina glas. Var de inne på andra eller tredje glaset tro? Av glansen i ögonen att döma var det inte första i alla fall. ”Blir det delägarskap snart då kanske?” Louises nasala och något släpiga röst gjorde att hon lät mer överlägsen än vad hon egentligen var. ”Det är inget jag spekulerar i. Och ärligt talat vet jag inte om jag vill …” Kristin tystnade. Det här var inte rätt människor att avslöja något för. ”Vi får se.” Hon log ett brett leende och hoppades att ingen såg att hennes hand darrade. ”Åh, vad spännande. Två stjärnadvokater i samma familj. Jag kan riktigt se hur skvallertidningarna gottar sig i er tillvaro.” Beatrice spände sedan blicken i smycket kring Kristins hals. Därefter tog hon tag om handleden och synade det matchande armbandet. ”Det är väldigt vackra smycken du har. Är det Cartier?”

Efter middagen samlades männen i vanlig ordning i biblioteket för att återigen diskutera arbete och samtidigt njuta av kubansk cigarr och konjak. Kvinnorna slog sig ner i sofforna i salongen och roade sig genom att skvallra om vänner och bekanta som antingen väntade barn eller skulle skiljas, vem som hade bäst PT eller vilken lunchrestaurang som serverade godast mat innehållande minst kalorier.

Efter en stund ursäktade sig Kristin och gick ut ur rummet. Hon stod inte ut längre, hon var tvungen att prata med Johan om mejlet.

Han stod i biblioteket, omgiven av sina kollegor och tjock cigarrök.

Samtalet kretsade kring ett viktigt mål och deras pannor låg i djupa veck. Istället för att störa dem gick hon ut på balkongen.

Det snidade gjutjärnsräcket var kallt när hon lade händerna på det.

Vårnatten var kylig och huden på hennes armar knottrade sig.

Mellan ett par stora moln tittade månen fram och spred sitt glitter på Nybrovikens svarta vatten. Långt nedanför henne rullade några enstaka bilar fram längs Strandvägen. En vithårig dam med en lika vit pudel strosade på gångbanan. Kristin tog ett steg tillbaka, och 8

lutad mot väggen tog hon upp mobilen ur handväskan och log åt sina skrattande flickor på bakgrundsbilden. Åh, vad hon ville hem och stoppa näsan i deras hår och dra in doften av deras varma kroppar.

En timme till, sedan skulle hon kunna skylla på att barnvakten måste lösas av och med gott samvete ta en taxi hem.

Med ett par klick fick hon fram mejlet och läste det igen, trots att hon redan kunde det utantill. Det hoppade till i bröstkorgen när hon insåg vad hon stod inför. Var hon verkligen redo för det här? Och framför allt, vad skulle Johan säga? Vad svärmor skulle tycka visste hon redan. Hon motstod lusten att ringa Charlotte, hennes stora stöd i livet. Innan någon annan fick veta måste hon berätta för Johan.

Med stelfrusna fingrar stoppade Kristin ner telefonen i väskan.

Hon suckade och gick tillbaka in i värmen. Johan var fortfarande upptagen.

9

2 Femtio mil bort, i utkanten av Landvetter, satt Marie på sin altan och stirrade ut i mörkret.

I ena handen höll hon ett cigarettpaket och i den andra en tändare. Då och då drog hon med tummen över det räfflade lilla hjulet och lät lågan lysa upp i natten. Det vore förbannat dumt att börja röka igen, tänkte hon. Trots allt hade hon lyckats hålla upp i nästan två år den här gången. Rekord och en riktig bedrift. Borde inte suget gå över någon gång? Inte för att hon egentligen var röksugen. Eller var hon det? Det var proceduren hon saknade, att få dra upp en len cigarett ur paketet, försiktigt fukta den med tungspetsen och placera den mellan läpparna, tända den och långsamt dra det där första, goda, djupa blosset.

Så kastade hon iväg paketet, som med en dov duns landade längst bort på bordet. Det var bara det första blosset som var gott, resten smakade skit. För att inte tala om hur det smakade i munnen när man vaknade på morgonen. Vidrigt.

Dessutom var det ett helvete att sluta, och godissuget som satte in gick aldrig att motstå och viktuppgången som följde var oundviklig.

Det vore väldigt dumt att börja om igen. Helst som hon faktiskt börjat röra på sig också, om än väldigt lite. Vågen borde börja peka neråt snart. Det var bara det att det tydligen var lika svårt att börja motionera som det var att sluta röka.

Varför hade hon sparat paketet och inte bara slängt det?

Egentligen borde hon gå tillbaka till sängen och försöka få lite sömn. Men hon satt kvar, drog pläden hårdare omkring sig och pressade det mjuka tygstycket mot ansiktet.

10

För flera år sedan hade hon lovat Håkan att sluta röka. Det var förstås efter att han själv lyckats sluta som han började tjata på henne.

Men då hade allt varit annorlunda. Att sluta röka hade varit självklart och det hade funnits en anledning. Nu … nu spelade det inte längre någon roll och skulle förmodligen aldrig göra det heller.

Trots att hon blundade hårt trängde några tårar ut mellan ögonlocken. Det stramade i strupen och hur mycket hon än svalde försvann inte klumpen.

11

3 Kristin strök handflatorna mot byxlåren och tog ett djupt andetag. Döttrarna hade precis lämnat frukostbordet. ”Du … det är en sak jag vill berätta.” Hon harklade sig och tittade på honom medan han långsamt sänkte tidningens ekonomisidor. ”Eller ja, kanske inte berätta direkt, utan mer prata om … och kanske få din syn på saken.” Skärp dig, tänkte hon och rätade på ryggen.

Långsamt sprack Johans ansikte upp och blev till ett stort leende. ”Är du med barn?”

Kristin suckade och skakade på huvudet. ”Nej, det är jag inte.”

Dåligt samvete fyllde henne när hon såg hur Johans leende försvann. Hon visste att han hoppades att hon skulle ändra sig. Som det ensambarn han var hade han alltid lidit av att inte ha syskon och alltid föreställt sig att han själv skulle ha minst tre barn. En gång hade han gömt hennes karta med p-piller, i hopp om att hon skulle ändra sig. Det var första och enda gången som Kristin varit riktigt förbannad på honom. Hon hade nästan skrikit sig hes av ilska. Efter det hade hon satt in en spiral och Johan hade inte pratat mer om ett tredje barn. ”Det handlar om något helt annat …” Hon harklade sig. ”Det gäller jobbet.”

Johan vek ihop tidningen och lade den åt sidan. Med allvarlig och uppmärksam min tittade han på henne. ”Ja?” Nu tror han att det gäller min framtida karriär och delägarskap, tänkte Kristin och ångrade att hon sagt något.

12

Hon svalde och tog ett djupt andetag. Sedan sträckte hon på nacken igen och såg Johan i ögonen. ”Jag vill inte gå tillbaka till byrån.” Hon höll andan. Kunde knappt tro att hon sagt det.

Johan såg ut som en stillbild. I flera långa sekunder var han som förstelnad innan han höjde lite på båda ögonbrynen. ”Okej.” Han strök sig över skäggstubben. Det raspande ljudet ekade i köket. ”Vart vill du gå istället?” ”Ingenstans.” ”Eh … nehej.” Ögonbrynen åkte ännu högre upp. ”Hur kommer det sig? Har det hänt något eller är det något som inte är bra? Vill du att jag pratar med Oxelstjärna?” ”Eh, nej! Varför skulle du göra det? Vad skulle du prata med honom om?” Hon insåg att hon plötsligt pratade både för fort och för högt. ”Ja … det vet jag inte. Men om det är något som tynger dig vill jag att han får reda på det och gör något åt saken.” ”Men herregud, Johan. Det sa jag väl inte? Varför skulle du prata med min chef? Skulle jag inte klara av det själv?” ”Förlåt. Det var inte så jag menade. Du vet att jag bara vill dig väl … även om det inte lät så. Klumpigt av mig, för jag vet att du klarar dig bra själv. Förlåt mig, älskling.”

Han sträckte ut handen över bordet och kramade hennes. De tittade en stund på varandra utan att säga något. ”Det är okej. Förlåt att jag brusade upp. Det här är bara så …”

Kristin tittade ut genom fönstret. ”Svårt.”

Hon reste sig, gick bort till kaffemaskinen och tryckte på knappen. Medan kaffe och mjölk blandades i koppen försökte hon samla sig. ”Vad är det som är svårt? Att prata med mig eller det du ska säga?”

Hon satte sig mittemot honom igen. ”Jag vill inte arbeta som advokat längre.”

Det blev tyst. Än en gång blev Johan helt stilla. Kristins hand darrade när hon lyfte koppen mot munnen och hon brände sig på tungan. Johans blick tycktes borra sig igenom henne.

13

”Nehej. Och … men …” Munnen stängdes och öppnades ett par gånger. Kristin hann tänka att det förmodligen var första gången han blivit mållös. ”Hur kommer det sig? Är det säkert att det inte har hänt något?” Blicken uttryckte oro. ”Det är ingenting som har hänt.” Hon skakade på huvudet. ”Säkert?” ”Ja, jag har bara tröttnat.” ”Tröttnat?” Johan såg matt ut, eller kanske chockad. ”Vad vill du göra då?”

För att slippa möta Johans oförstående och lite besvikna blick tittade hon ut genom fönstret. Den gula fasaden på huset mittemot lystes upp av morgonsolen och förstärkte kontrasten mot det kolsvarta taket. En vy som Kristin aldrig tröttnade på och som hon skulle fotografera och sätta bakom glas och ram den dagen de flyttade härifrån. ”Jag vill bli keramiker.” Kristin mötte Johans blick och stålsatte sig.

Johan skrattade till och tystnade sedan. ”Keramiker?” Han granskade henne en stund innan han harklande rättade till anletsdragen. ”Men det är du på sätt och vis redan.” ”Bara på hobbynivå.” ”Visst, men du är duktig. Det är väl inget som hindrar dig från att fortsätta med det även när du börjar jobba igen? Du ville ändå inte gå upp till heltid.”

Hon ryckte på axlarna. ”Jag har kommit på att jag inte vill jobba som advokat längre. I alla fall inte just nu.” ”Det vore dumt att äventyra ett delägarskap, Kristin. Det är ett tillfälle som du bara inte får missa. Tänker du på vilken möjlighet det är för dig?” ”För oss, menar du?” ”Ja, för oss, men främst för dig. Sa vi inte att du skulle vara tjänstledig ett halvår?” Han log, men leendet nådde inte riktigt ögonen. ”Nu har du haft roligt i snart ett halvår, det är nog dags att få rutiner och vettiga arbetsuppgifter igen. Tycker du inte? Dessutom är jag övertygad om att du om ytterligare några månader skulle klättra på väggarna av tristess.”

14

”Minns du inte vad du sa när jag slutade jobba? Du tyckte att jag var både gladare och trevligare efter en dag i verkstan än när jag varit i rättssalen.” ”Du kan få bli hemmafru om du vill.” Han blinkade menande. ”Men då krävs det nästan ett barn. Eller hur?”

Antingen en bebis eller att jag arbetar med välgörenhet tillsammans med Brita, tänkte Kristin och ryste till.

Han log och den här gången tycktes ögonen glittra. ”Du kan väl fundera på saken igen.” Johan sträckte fram sina händer och greppade Kristins. ”Tänk vad glada tjejerna skulle bli om de fick en liten syster eller bror.” ”Det är jag inte säker på att de blir.” Hon skrattade till. ”Ebba vill nämligen ha en storebror.” ”Ah. Det kan bli svårt, förstås.” Johan skrattade och slog ut med händerna. ”Vi får försöka skaffa en av varje, helt enkelt.” ”Eller hur.” Hon grimaserade. ”Det är bara det att barn är inget man skaffar.” Hon drog till sig händerna och slöt dem runt muggen. ”Nej, du har rätt. Barn är en gåva.” Johan öppnade tidningen igen. ”Precis. Och hur skulle det gå, förresten? Din mamma tycker att det är alldeles lagom med två.”

Det var förmodligen det enda som Brita och hon var överens om. ”Jag är beredd att trotsa henne.” ”Är du?” Kristin sträckte sig efter mobilen och tryckte fram mejlet. ”Apropå min mor så vill hon att vi kommer dit på middag snart.”

Middag i stora villan i Djursholm. Bara tanken fick nacken att stelna till och sända signaler av smärta upp i huvudet. Hon lade ifrån sig mobilen igen. Mejlet fick vänta.

15

4 Marie tuggade på pennan medan hon följde läraren med blicken.

Det enda som hördes var ljudet av hans gummisulor mot golvet, och det sträva ljudet av papper som drogs mot papper när han gick runt bland bänkarna i rummet och delade ut de rättade proven. Hjärtat hamrade mot bröstkorgen när han närmade sig hennes plats. Snart skulle hon få veta hur det hade gått. ”Bra jobbat, Marie.”

Hon ryckte till när häftet damp ner på bordet framför henne.

Hörde hon rätt? Hade han precis berömt henne inför hela klassen?

Hjärtat slog så hårt att hon var säker på att det hördes till bänkgrannen. Hon behövde inte öppna bunten med papper. Redan på första sidan såg hon att hon hade fått maxpoäng. Alla rätt. Stora, tydliga bokstäver högst upp till höger: Mkt bra jobbat! Och en spretigt ritad stjärna. Hon blinkade ett par gånger. Jösses! Det här skulle hennes gymnasielärare ha vetat. ”Det här var riktigt roligt att se, Marie. Det var bara en till som hade alla rätt. Ni har pluggat på bra.”

Det hade hon verkligen. Många timmar gick åt till att förstå vad läraren gått igenom på kursen och sedan memorera allt.

Snart skulle hon äntligen söka ett nytt jobb, göra något helt annat än att ta hand om barn på dagarna.

Visserligen älskade hon sitt jobb som barnskötare, åtminstone barnen och kontakten med föräldrarna. Chefen var egentligen också bra, men väldigt dålig på att hantera konflikter. Och konflikter blev det förvånansvärt ofta. Helst efter den senaste rekryteringen till avdelningen. En ganska ung tjej som ansåg sig bättre än alla an16

dra. Välkommen till en kvinnodominerad arbetsplats, tänkte Marie medan hon åkte bussen hem.

Hennes kollega Anna hade känt sig mobbad, och hur mycket Marie än försökte medla gick kollegan till slut in i väggen och blev långtidssjukskriven.

Barnens föräldrar började märka av att saker inte stod rätt till med alla vikarier som kom och gick. Nya ansikten nästan varje vecka.

Efter långa samtal med chefen, som vägrade se problemet, bestämde hon sig för att börja plugga. Hon anmälde sig till en kvällskurs i företagsekonomi, med inriktning mot redovisning. Siffror och ekonomi hade hon alltid varit duktig på och redovisning intresserade henne. Efter att ha läst en intervju med en kvinna som skolade om sig och blev redovisningskonsult fanns tanken på att starta eget så småningom, precis som kvinnan i artikeln.

Tina hade stirrat på henne när hon berättade om drömmarna, och frågat hur fasen hon var funtad. Vilket var lätt för henne att undra, som redan hade ett trevligt jobb som receptionist i kommunhuset. ”Hallå?”

Marie hängde av sig jackan och sparkade in skorna i skohyllan.

Det luktade instängt i hallen. Ingen middag var lagad, alltså.

Hon tände bänkbelysningen i köket och såg sig omkring. I diskhon stod en trave tallrikar med intorkad filmjölk. Hon öppnade kranen och fyllde diskhon med vatten. Högen med tallrikar välte. Marie svor. Som tur var gick inget sönder.

Ett oväsen hördes någonstans i huset. Marie stelnade till och stirrade ut i den mörka hallen medan hon försökte lokalisera ljudet.

Sovrumsdörren öppnades och en sömndrucken Håkan snubblade ut i hallen. ”Fasen, vad du skräms.” Marie flämtade till. ”Jag trodde inte att du var hemma när det var släckt överallt.” ”Jag sov.” ”Så här dags? Varför är fönstret vidöppet och inte haspat?” ”Jag fixar det.” Håkan skyndade bort till fönstret och stängde det. ”Jag var så jäkla trött när jag kom hem. Jag skulle bara vila lite, men 17

jag råkade visst somna. Vill du att jag åker och köper pizza?” Han drog på sig sina grå joggingbyxor.

Marie funderade en stund. Hon skulle aldrig lyckas gå ner i vikt om hon inte slutade äta onyttigt någon gång. Det var en dålig vana som de haft i många år, att äta pizza så fort de inte orkade laga mat.

Till slut ryckte hon på axlarna. ”Pizza blir bra.”

En stund senare kom han hem igen med två pizzakartonger.

Medan de åt berättade hon om provet och berömmet från läraren. ”Grattis. Fan, vad bra. Kul.” Håkan pratade med mat i munnen. ”Men vad ska du göra med de där nya kunskaperna? Göra en hushållsbudget? Skriva kassabok?” Han flinade.

Precis så hade Tina sagt för några veckor sedan. Varför trodde ingen att hon skulle kunna skaffa sig ett annat jobb? Inte ens hennes egen pappa verkade tro på henne. Men hon skulle allt visa dem. Hade hon lyckats läsa upp betygen i både svenska, engelska och matte, skulle hon klara att få ett jobb också. ”Vet du, jag är faktiskt stolt över mig själv.” ”Mm. Det ska man vara. Det är som jag när folk ber mig laga deras gräsklippare eller motorer. Jag är grym. Jag kanske borde starta eget.” ”Och ha en massa bilvrak på uppfarten? Skulle inte tro det, va.

Det räcker med alla reservdelar och skit som finns här redan. Jag vill ha ett växthus.” ”Börja spara, för de är dyra.” ”Jag sparar redan.” ”Gör du?” Han slutade tugga. ”Hur mycket har du?” ”Ett par tusen. Kanske fyra.” Hon ryckte på axlarna. ”Kan jag få låna dem?” ”Varför då?” ”Jag har sett en jävligt bra gräsklippare på Blocket som jag vill köpa.” ”Nu får du ge dig.” ”Det är en åkgräsklippare. Jag vill verkligen ha en ny sådan. Det var ett riktigt kap faktiskt.”

18

”Nej. Gör dig av med de som står i ladan först. Framför allt de som står i min lilla förrådsdel. Jag måste kunna komma in där snart för att kunna plantera. Dessutom har jag inte fått tillbaka de andra tusenlapparna som du lånade i somras.” ”Va? Lånade jag pengar av dig?” ”För att köpa den där högtryckstvätten som du sedan sålde till någon av min pappas kompisar.” ”Vadå för tvätt? Den minns jag inte.” ”Det är väl inte lätt att komma ihåg all skit som köps och säljs.”

Marie fnös. ”Förresten fick du väl tillbaka pengarna?” ”Nej, det fick jag inte.” ”Fast jag tror att du minns fel. Jag skulle kommit ihåg om jag lånade av dig.” ”Mina växthuspengar, Håkan.” Hon suckade. ”Skärp dig.” ”Onödigt med ett växthus ändå, när du har en hel trädgård att plantera i.” ”Lägg av. Du ska inte säga något om onödigt. Du har ladan full med jox, ändå vill du hela tiden ha mer.”

Han muttrade något till svar medan han reste sig och knycklade ihop pizzakartongen och tryckte ner den i den redan överfulla soppåsen.

Trots att Marie var mätt fortsatte hon äta. Den kvarvarande biten var ändå för liten för att frysas in och ätas en annan gång.

19