9789198993210

Det kanske inte är en fråga om tycke och smak; semi­kolon kanske handlar om mod.

Semikolon Hans Larsson Jag har försökt att sluta men det är alldeles för svårt. Sluta att använda semikolon alltså. Detta lite bångstyriga och sällsynta skiljetecken har fascinerat mig länge, men det kräver en känslig hand och måste användas med förnuft och känsla. Svenska skrivregler säger att det är en fråga om tycke och smak; jag tycker själv att det är en fråga om mod.

Semikolon mellan satser Huvudregeln är att semikolon används mellan satser som har ett nära samband med varandra. Oftast huvudsatser, som i förra stycket. Sambandet mellan satserna blir då starkare än om man använder punkt men svagare än om man använder komma. Ett semikolon ska dessutom följas av liten bokstav, vilket man möjligtvis skulle kunna tolka som ett starkare släktskap till kommatecknet än till punkten.

August Strindberg kryddade frikostigt sitt språk med semikolon. Döm själva hur väl han lyckas med det: ”Och det blev badort; det kom ångbåt och handelsman; där blev värdshus och postkontor, läkare och apotek.

Guld strömmade om somrarne in i byn, och det var sagan om Guldpudran, som kunde göra guld.” (ur Sagor)

Uppräknade grupper Man kan också använda semikolon i uppräkningar och då används tecknet för att skilja grupper från varandra: ”Ryggsäcken stod där packad med det nödvändigaste: ett ombyte kläder och toalettsaker; smörgåsar, frukt och varm dryck; karta och kompass.”

I dag har semikolon dessutom fått ett annat viktigt och frekvent användningsområde, nämligen som avskiljare mellan mottagare till e-post. Här handlar det också om en typ av uppräkning. Att man använder just semikolon kan motiveras av att för- och efternamn betrak

tas som en grupp, och därför ska avskiljas med just detta skiljetecken.

Mitt råd: Använd gärna semikolon när du vill måla med fina nyanser i språket; använd det mycket sparsamt eller inte alls om du ska skriva i jobbet eller i liknande sammanhang.

Skriva datum Anki Mattson Varje nytt år är det svårt att vänja sig vid att skriva det nya årtalet. Det gamla sitter liksom i fingetopparna. Tänk att det är samma visa varje januari!

Inled inte meningar med årtal Det är dock inte bara nya år som det kan vara svårt att hitta formen för. Årtal och datum ställer ofta till förtret när vi skriver. Hur gör man till exempel när man vill inleda en mening med ett årtal? Grundregeln säger att man ska undvika att börja meningar med siffror, och att skriva ut årtal med bokstäver är inget realistiskt alternativ. Försök därför att formulera om. Du kan till exempel skriva Det visade sig att 2011 var ett av våra bästa år eller Resultatet för 2011 visade att det var ett av våra bästa år i stället för 2011 var ett av våra bästa år. Om det är absolut nödvändigt att inleda med årtalet kan du sätta ordet År framför. Men det blir lätt tjatigt, så gör det bara i yttersta nödfall.

Skriv decennier med bokstäver Sedan var det där med decennier. Det är inte bara det glada tjugotalet som det går att skriva med bokstäver. Det fungerar bra med andra årtionden också, och i löptext är sjuttiotalet ett smidigare skrivsätt än 1970-talet. Om du väljer siffror ska du vara medveten om att de alltid drar uppmärksamheten till sig i löpande text och gör att läsaren stannar upp i sin läsning. Om årtalet är det viktigaste i texten kan du därför välja siffror, men om läsflytet är det viktigaste väljer du bokstäver så länge det inte blir otympligt. Tänk framför allt på att vara konsekvent.

Gör gärna en extra kontrolläsning så att du hittar eventuella avvikelser.

Sätt tydligheten främst Datum måste innehålla siffror. Tydligast blir det så här: Årets första språkbrev 2012 publicerades den 16 januari. Det lilla ordet den är frivilligt så länge månaden kommer direkt efter, men måste vara med om den utelämnas: Språkbrevet för januari 2012 publicerades den 16. Det går även bra att skriva 16 januari 2012 i ett brevhuvud. Det ser inte bara trevligt ut, det är dessutom tydligt, lätt att läsa och internationellt gångbart.

Vart är mina nycklar?

Jag hittar de aldrig.

Var är du och vart är du på väg?

Karin Fries Vi språkkonsulter kan naturligtvis nästan alla grammatiska regler som ett rinnande vatten och känner dessutom intuitivt vad som är rätt och fel i språket... Nej, riktigt så är det inte. Ibland kan till och med vi behöva enkla knep som hjälper oss hitta rätt i språkdjungeln. Här är några.

De eller dem - det är frågan Det är ibland svårt att veta när man ska skriva de och när det ska stå dem. Båda orden uttalas av de flesta [dåm]. Att säga att de är subjektsformen och dem objektsformen hjälper kanske inte? Då finns det ett enkelt knep att ta till: Byt ut de mot du och dem mot dig så klarnar det!

Till exempel: Konsulten ger diplom till dem (dig) som läst artikeln.

Huvudsats och bisats prövas med inte Man känner igen bisatser genom att de alltid har rak ordföljd. Det vill säga att subjektet kommer före predikatet. Jaha, men vad betyder det?

Till att börja med är subjektet oftast ett substantiv (men kan också vara ett pronomen). Predikatet är det böjda verbet. Låt oss ta en enkel mening: Katten (subjekt) spinner (predikat). Nu vill vi ta reda på om detta är en bistats eller en huvudsats. Då provar vi med att sätta in ordet inte i satsen. Om inte kommer före predikatet så är det en bisats. Katten spinner inte. Här har vi således en huvudsats. Hunden tittar på katten, som inte spinner. Bistats således.

Var är du och vart är du på väg?

Ibland ser (och kanske framför allt hör) man formuleringar som Vart var du på semestern?. Det är ju inte riktigt korrekt. Men hur vet man när man ska säga var och när man ska säga vart? För att veta vilket

rätt kan man pröva att svara med där och dit. Vart åkte du på semester?

Dit. Var bodde du på semestern? Där. Det ena anger riktning, det andra anger plats.