9789197724999

Cesar 18 år Dagbok inför ett svårt beslut Cary Hammarberg

© Cary Hammarberg och förlaget 2010 Alla fotografier är författarens privata Grafisk form, omslag och inlaga Niklas Lindblad, Mystical Garden Design AB Tryck Printing Partners OÜ, Lettland 2010 Midas MBM Förlag Alströmergatan 32 S 112 47 Stockholm kontakt@midas-bocker.se www.midas-bocker.se ISBN 978-91-977249-9-9

Innehåll Förord.................................................................. 6 2 maj. Födelsedagen . ................................................ 7 2 juni. En gammal, en sjuk och en död hund ................... 38 2 juli. Dofterna i skogen lockar fortfarande . ................... 58 2 augusti. Cesars muskler börjar svikta.......................... 68 2 september. Sensommardagarna går............................ 82 14 september. Mellan hopp och fruktan......................... 93 21 september. Kampen börjar.................................... 108 2 oktober. Lugnet före storemen ................................. 131 5 oktober. En haltande hund .................................... 138 9 oktober. Nu lider Cesar........................................ 149 10 oktober. Slutet................................................... 151 Epilog................................................................. 165

Förord

Det finns många hundägare och även många som drömmer om att skaffa hund. Det har därför skrivits mycket om hundar och hundägandets såväl glädjeämnen som problem. Bokhandlarna erbjuder böcker om hur man tar hand om sin nyinköpta valp, om hundträning, hundens sjukdomar och även om den åldrande hunden, men det finns nästan inget att läsa om hundägarens känslor och beslut i samband med den trogne och älskade kamratens sista tid och död.

Hundens liv är kort jämfört med människans, och denna skillnad i livslängd medför att de flesta hundägare ställs inför beslutet att avliva sin hund och att dessförinnan även konfronteras med de sjukdomar som hundens åldrande kan föra med sig.

Det är dessa hundägandets tunga delar som den här boken handlar om. Den återger en glest skriven dagbok där jag följer min welsh springer spaniel Cesar från hans artonde födelsedag till den dag då han dör, med korta tillbakablickar på hans tidigare liv för att läsaren ska lära känna honom och därigenom bättre förstå mina känslor och min obeslutsamhet under hans sista tid. Jag berättar också om de uppslitande händelserna vid min hund Brutus död samt om bekymren när min fjortonårige flatcoated retriever Anton drabbades av svåra led- och hjärtbesvär och kampen för att trots dessa ge honom ett meningsfullt liv.

6

2 maj Födelsedagen ”Ja må han leva, ja må han leva, ja må han leva uti hundrade år …”

Cesar, som är heldöv, slipper höra sången men märker att matte och husse kommer fram till korgen. Han tittar sömnigt upp och undrar varför han just i dag får korv ”på sängen” och dessutom en skär gummigris när han ändå aldrig leker med skära grisar av gummi. Korv i korgen är väl inget konstigt, det bjuds det ofta på när husse eller matte blir kelsjuk, men en skär gris …

Men husse och matte vet vad det är för dag i dag, och det ska vara precis som alltid när någon i familjen fyller år: uppvaktning med sång, något gott att äta och present på sängen.

För i dag fyller Cesar arton år, vare sig han vet om det eller inte. * * * Både min hustru Lena och jag har vuxit upp med hundar. För oss har alltid hunden varit en självklar del av en familj, men när barnen var små avstod vi ändå från att skaffa hund eftersom vi båda hade heltidsarbete. Detta innebar inte något problem när det gällde barnen – för dem fanns såväl dagis som skola och fritids. Men om vi hade haft en hund skulle den ha fått vara ensam 7

hemma under många timmar varje dag, vilket för oss båda var helt otänkbart.

I villaområdet i förorten till storstaden där vi bodde fanns det gott om hundar, och när barnen kom upp i skolåldern blev de avundsjuka på kamrater som hade hundar att leka och kela med.

Under åren hade vi andra husdjur av olika slag. Undulaterna utgjorde härliga och begåvade lekkamrater till barnen. De fick fritt busflyga genom rummen och landade på våra axlar, åkte kana i våra böcker när vi satt och läste och sprang omkring på köksbordet för att söka efter de barn som lekte kurragömma inunder. Våra småfåglar fick dock betala priset för sin frihet. Lisa drunknade i toalettstolen som hon ramlat ner i när ett av barnen lämnat badrummet och släckt utan att observera att hon satt på badrumsskåpet. Sluggo smet ut genom ett öppet fönster och var nära att ta livet av mig när jag förgäves klättrade i det ena trädet efter det andra för att fånga in flyktingen.

Akvariefiskar avlöste varandra. Först blev det sötvattensfiskar.

De utvecklade någon form av hudsvamp som vi aldrig lyckades bota. Trots denna bevisade oförmåga att sköta akvarier gick vi envist över till saltvattensfiskar. Det fungerade ganska bra tills vi köpte en krabba som successivt tog livet av sina färglada grannar.

Akvarieperioden avslutades med en jättetank där en halvmeterstor haj som hette Lotta simmade runt runt, tills sonen som ägde henne tröttnade och bytte henne och akvariet mot ett trumset.

Fiskar kunde barnen bara se på. De var dekorativa, men de gick inte att krama och man kunde inte leka med dem.

8

* * * Såväl fåglar som fiskar blev med tiden otillräckliga surrogat. Barnen längtade efter en hund. Varken fåglar eller fiskar kunde på allvar konkurrera med grannbarnens hundar som var så kramvänlig och lekfulla. Med åren blev därför tjatet allt vanligare, särskilt om mamma och pappa låste in sig i sängkammaren: ”Lillebror eller hund, lillebror eller hund.”

Hund var på grund av vår arbetssituation fortfarande inte att tänka på, så det fick bli en lillebror. Att ta hand om ett barn var enklare än att ta hand om en hund. För en hund beviljades inga friår från arbetet, och ännu hade inga hunddagis öppnats i grannskapet. Produktionen sattes i gång och lyckan var stor när vi en sommar utanför apoteket i kuststaden som besöktes under segelsemestern vecklade upp provsvaret som berättade att nu var ännu ett barn på väg. ”Jaha”, tänkte vi. ”Tjugo år till av bundenhet med barn. Varför inte också en hund, då?”

Lena hade nämligen just bytt till en arbetsplats där hon fick eget rum och därmed också möjlighet att ta med hunden till arbetet. Rummet låg nära utgången och det skulle därför vara lätt att ta ut hunden på promenader utan att störa arbetskamraterna.

På den tiden var det tillåtet att ta med sig sin hund till arbetet om det var praktiskt genomförbart.

9

* * * Så en dag några år senare stod Lena, sladdbarnet och en liten brunvit rufs i ytterdörren. Den senare viftade på svansen och spanade ivrigt in omgivningen som om han – för det var en han, såg jag – förstod att detta skulle vara hans domäner från och med nu.

Som alla valpar var han helt oemotståndlig, fullständigt i avsaknad av blygsel och tveksamhet, egenskaper som karakteriserar många av oss människor i mötet med främlingar. Huset intogs skuttande och familjens alla dofter registrerades. Familjelyckan var total när den lilla bruna rufsen slickade oss alla belåtet och godkännande i ansiktet. ”Här är jag, och jag älskar er redan allesammans!” lyste det ur hans ögon.

Människans bästa vän hade gjort sin entré i vår familj. ”Får jag presentera familjens welsh springer spaniel”, sa Lena. ”Hans namn bestämde barnen och jag på hemvägen. Han heter Cesar. Vi valde en welsh, för jag tycker att den är lagom stor och den är mycket barnvänlig.”

Rutiner och utbildningar skisserades upp. En liten matta placerades bredvid köksbordet och på denna ställdes matfat och vattenskål som köpts in på hemväg från kenneln. En lagom stor sovkorg hade också inhandlats, och på min enträgna begäran fick den sin plats Den nye familjemedlemmen hälsas välkommen av Lena med en puss.

10

nedanför min säng. Vi bestämde samtidigt att det inte skulle vara tillåtet för Cesar att gå upp i sängar.

Promenader skulle Lena och jag dela på. De flesta skulle falla på min lott eftersom jag på den tiden joggade mycket i skogen.

Genom köksdörren skulle Cesar alltid ha tillträde till trädgården som var helt omgärdad av ett stängsel. På dagarna skulle han vara hos matte på hennes arbetsplats.

Cesar var en vacker welsh springer spaniel vars päls hade ovanligt mörk brun färg med fluffiga vita inslag. Från kökstrappan hade han god uppsikt över vad som skedde på tomten.

På gården hemma fick Cesar en egen koja. Han såg emellertid aldrig fördelen med denna eftersom han bodde inomhus. Här har han ändå accepterat att bli avbildad i hundkojan.

* * * Det bestämdes att Cesar skulle gå på valpkurs, för vi ville att det skulle vara pli på honom. Denna fick Lena hålla i, medan det blev min uppgift att lekträna honom. På valpkursen fick Cesar bland annat lära sig att umgås med andra hundar och att visa respekt för människor, men utan att känna rädsla för dem. I det sista ingick ett utbildningsmoment där hundägaren och hunden under promenad på en skogsstig fick möta en mörkklädd figur i huva som skrikande kom längs stigen i hög fart. ”Eftersom han inte ska vara vakthund får han inte bli aggressiv eller rädd när han möter främmande personer i skogen”, förklarade instruktören för en ifrågasättande hundägare.

Detta övningsmoment satte inga allvarliga spår i Cesar, men våra två nästa hundar, Brutus och Anton, repade sig aldrig från den utbildningschocken. Framför allt vår welsh Brutus varnade under hela sitt liv aggressivt skällande varje gång vi mötte någon ute på skogsstigarna. Anton, en flatcoated retriever av Drottningsholmsbörd, har trots den skrämmande upplevelsen på valpskolan alltid accepterat möten i skogen utan att reagera med annat än att gå undan, men han blir uppskrämd och orolig när barn kommer farande mot oss på skateboard. Efter de reaktioner som jag har noterat hos Brutus och Anton kan jag inte inse det pedagogiska i att skrämma en liten valp med en tjutande svartklädd figur som kommer rusande i skogen.

12

* * * Valpträningen av Cesar övergick i agilitylektioner, och han visade sig snart vara mycket lättlärd. I skogen vid vårt hus hade polisskolan i närheten byggt en agilitybana för träning av sina hundar. Där passerade vi under våra dagliga promenader, och vi tog ofta tillfället i akt att leka på banan med Cesar. Redan tidigt visade han dock att han inte var särskilt road av det i hans ögon lite meningslösa hoppandet genom ringar, krypandet genom rör och kryssandet mellan stolpar där det inte fanns tillstymmelse till goda dofter att avnjuta i lugn och ro. Han gick hellre med nosen i marken för att kartlägga var andra hundar och vilda djur hade passerat.

Cesar lydde emellertid alltid våra order på agilitybanan, även om han gjorde det under gnällande protest och i högsta fart för att snarast kunna återgå till sitt eget spårande. Vi förstod att agility inte var något för honom och avslutade därför den utbildningen.

Cesar skulle däremot ha blivit en utmärkt jakthund. Han har alltid älskat skogen, och när han var yngre avskydde han att åka hem efter skogsturerna. För säkerhets skull gick han alltid ett tiotal meter vid sidan av stigen för att inte riskera att bli infångad av husse och tvingad att hoppa in i bilen för hemfärd. När skogspromenaden var slut hoppade de två yngre hundarna, Brutus och Anton som vi senare skaffade oss, lydigt in baktill i bilen, medan Cesar stod avvaktande kvar en bit in i skogen. Alla knep provades för att lura fram den envise och självständige hunden. När han riktigt satte sig på tvären och jag varken med lock eller pock 13

Markernas alla dofter har alltid varit Cesars stora intresse. Han har ständigt gått med nosen i marken och han skulle ha blivit en utmärkt jakthund.

lyckades övertala honom att komma fram startade jag bilen och körde långsamt bort längs skogsvägen. I backspegeln kunde jag se Cesar komma lufsande bakom bilen. Snabbt bromsade jag in och kastade mig ut för att fånga honom. Oftast behövdes flera sådana manövrer innan Cesar gav upp. Detta visade mer på en envis, självständig hund än en ouppfostrad.

14

* * * Cesar lyder endast när det passar honom. Han förstår vad husse eller matte önskar, men besluten är hans egna, och om han vill något helt annat än det vi föreslår försöker han ofta genomföra det. Anton och även Brutus var lydiga mesar jämfört med Cesar, som genom sin karaktärsstryka och envishet, och trots att han var minst av de tre hundarna, var den lilla gruppens alfahanne.

Vi köpte Brutus två år efter Cesars entré i familjen. Brutus är död sedan flera år. Under hela sin livstid var hans högsta önskan att vara matte och husse till lags och att alltid befinna sig tätt intill oss. Någonstans har jag läst att hundar inte är svartsjuka, men detta stämde inte på Brutus. Kelade vi med någon av de andra två hundarna så stod han pipande bredvid och väntade på sin tur, och han kunde stå ut med det mesta bara han fick vara nära någon av husse eller matte.

Kan kärlek uttryckas starkare än när Brutus somnar tätt tryckt intill husse?

Brutus betedde sig som man brukar beskriva welsh springer spanieln. Han lämnade aldrig matte eller husse ur sikte. Han fick liksom Cesar sin egen hundkoja på gården.

2 juni En gammal, en sjuk och en död hund Vi har nu lämnat vår lägenhet i stan och flyttat ner till vårt sommarhus på Öland.

När vi bor i stan får inte hundarna komma ut på morgonen innan Lena och jag har druckit kaffe och vaknat ordentligt.

Tålmodigt lufsar de ut ur sovrummet och lägger sig vid våra fåtöljer utan att kräva att genast få gå ut och morgonkissa. Annorlunda är det på Öland. Här släpper vi omedelbart ut dem på gräsmattan när de vaknar. Efter en kort kisstur är det emellertid skönt för de gamla hundarna att komma in igen för att ligga och morna sig på mattan i vardagsrummet. Efter morgonkaffet blir det så dags för en promenad i skogen med eller utan bad nere i Kalmar sund. * * * Cesar är lite skruttig, men det skulle snarast vara konstigt om han inte hade haft några skavanker. Landets äldsta welsh springer spaniel efterfrågades i en welshtidning för några år sedan, och den äldsta som rapporterades vid det tillfället var sexton år. Om man utifrån detta leker med tanken att en sextonårig welsh skulle motsvara en uppskattningsvis nittioårig människa så skulle Cesar i dag med sina arton år motsvara drygt en hundraårig.

38

När vi utifrån den aspekten bedömer Cesars förmågor och utseende bör vi samtidigt fråga oss hur våra hundraåringar mår och ser ut. De kan liksom Cesar fortfarande vara klara i huvudet, men hur står det till med kroppen? Vi måste således tillåta Cesar att ha lite skavanker utan att för den skull överväga att avliva honom, en frågeställning som ändå plågar varje hundägare när hunden har nått långt upp i åldern och man nästan dagligen måste fråga sig hur den mår.

Cesar har successivt blivit svagare i bakkroppen under våren.

Muskulaturen där har nästan försvunnit och pälsen ligger spänd över skelettet. Han börjar få svårt att resa sig från glatt underlag och klarar detta endast genom att häva sig upp med hjälp av frambenen som har blivit kompensatoriskt starkare. Hans proportioner har förändrats så att han numera har en kraftig framkropp, en mager buk och näst intill ingen bakkropp. När han har kommit upp på alla fyra klarar han sig dock bra, även om han ibland svajar betänkligt. På gräsmattor och de sträva stigarna i skogen märks det inte lika mycket som på golven inomhus. Vi är mycket försiktiga när han ska i och ur bilen. Sedan något år tillbaka har han inte själv kunnat hoppa upp utan vi har lyft honom, och vi tillåter honom inte heller att hoppa ner själv av rädsla för att han ska bryta benen.

När Cesar var i sjuårsåldern grånade hans päls på ryggen och han blev samtidigt ganska vit kring nosen, men därefter har det inte hänt så mycket mer och hans päls är fortfarande fräschare och brunare än på de flesta betydligt yngre welshar som vi möter.

Samtidigt med grånandet förlorade han det fina hänget från svansen som snabbt degenererade till att bli en borstig pinne.

39

Den unge och den gamle. Cesar har blivit litet mer grå med åren både i pälsen och i ögonen. samtidigt har han blivit sävligare. Han lunkar fram längs sidan av stigarna i stället för att som förr rusa runt en bit inne i skogen.

* * * När Cesar var i tolvårsåldern började han höra sämre, och efter två eller tre år hade han blivit helt döv. Vi gick då över till teckenspråk. Vill vi att han ska komma så viftar vi med handen precis som vi gör när vi kallar på en människa, och vill vi att han ska gå någonstans pekar vi bara åt det hållet. Han förstår, så hörselförlusten har aldrig utgjort något större problem.

Synen har förblivit bra ända till sista året då vi i vissa situationer har fått intryck av att han ser något sämre än tidigare, men 40

fortfarande kan han på långt håll se var jag befinner mig ute i skogen under våra promenader. Samtidigt med att han började bli döv blev pupillerna något gråa. Vi misstänkte att han hade fått grå starr, vilket dock en veterinär subspecialiserad på ögonsjukdomar förnekade.

Luktsinnet är det som verkar vara minst åldersförändrat hos honom. Han hänger med huvudet och orienterar sig med detta när han lufsar runt. Lena och mig identifierar han genom att stöta med nosen mot våra ben. Hemma ligger han ofta vid mina fötter, och om jag har flyttat mig kan jag efter en stund se hur han letar upp mig genom att följa mitt luktspår på golvet. Med det bevarade luktsinnet blir hans promenader spännande och socialt betydelsefulla för honom. Hans största intresse under alla år har ju varit dofterna efter vilda djur och andra hundar ute i skogen.

Av hans ivriga nos i gräset längs stigarnas sidor att döma har han säkert kvar samma inre vision av de djur som har passerat där före honom.

Hundarna har olika intressen. anton vill bara leka och han bollar med mig under alla våra promenader, medan Cesar inte skulle reagera om man kastade en boll till honom där han går med nosen ständigt i marken och undersöker vilka som har varit där före honom.

41

I ena ”armvecket” har Cesar utvecklat en fyra till fem centimeter stor mjuk påse som innehåller fett. Trots storleken tycks den inte besvära honom. Mitt på huvudet strax ovanför ögonen fick han för ett par år sedan en spelkulestor talgkörtel som nyligen lossnade från sin förankring i huden och gled ner och lade sig invid höger öra där den oförargligt har parkerat för gott. Under det senaste året har ansiktsmuskulaturen försvunnit så att talgkörteln knappt är märkbar där den ligger invid den knotiga okbågen. Tidigare red den ovanpå pannmuskulaturen och gav honom ett lustigt utseende med ett litet horn mitt i pannan. * * * Cesars egentliga hälsoproblem har under åren kommit från tänder och öron. Tänderna blir bruna och andedräkten till och från besvärande för omgivningen, och han får ofta svårbehandlade infektioner i hörselgångarna, något som är vanligt hos hundar med hängöron.

Klådan i öronen driver honom till att klia dem längs tygklädda möbler, eller också lägger han huvudet på sidan på en matta och springer fram och åter medan han gnider öronen mot den.

När han var yngre kunde han klia öronen med baktassarna, men med ålderns minskande rörlighet har han förlorat den förmågan. Vi hjälper honom därför dagligen med att klia, inte bara utanpå öronen utan även runt halsen och under hakan eftersom vi inbillar oss att det är ganska skönt för honom att bli rufsad där när han inte längre klarar av det själv. För att lindra infektionerna i hörselgångarna tvättar Lena ur dem några gånger i veckan, och periodvis häller hon i antibiotikadroppar som veterinären har 42

ordinerat. Inget har dock hjälpt annat än mycket tillfälligt.

Cesars besvär från öron och tänder har ökat med åren. Med början i tolvårsåldern har vi därför vartannat år låtit söva honom så att veterinären kan ta bort tandsten, dra ut dåliga tänder samt rensa hörselgångarna och odla från de bakterier som växer där.

När han hade fyllt fjorton år var vi oroliga för att han inte skulle klara narkosen, och före behandlingen röntgades därför hans hjärta och lungor. Buk och brösthåla undersöktes med ultraljud och omfattande analyser gjordes av hans blod. Allt var utan anmärkning. Samma noggranna undersökning gjordes när han var sexton år, men vid den senaste undersökningen nöjde vi oss med att göra ett ultraljud och ta ett blodstatus. Han hade så mycket besvär från sina öron att vi oberoende av vad vi skulle ha funnit inte hade kunnat underlåta att hjälpa honom. Dessutom skulle det ha varit en lättsam död om han hade somnat under narkosen.

Ultraljudet påvisade vid undersökningen i slutet av maj en förstorad mjälte. Hundar sägs kunna få cancer i mjälten, men vid Cesars ålder är detta inget vi ska undersöka vidare. Förutom en lätt blodbrist var blodet utan anmärkning.

Behandlingen avlöpte utan bekymmer. När vi efteråt skulle hämta Cesar den överenskomna tiden på eftermiddagen ville den kvinnliga veterinären först inte släppa i väg honom. ”Han verkar så slö”, sa hon. ”Men det är väl klart”, svarade jag, ”han är ju urgammal. Jag bär ut honom till bilen så får han sova på hemvägen. Väl hemma kommer han att vara hur pigg som helst”, försökte jag. ”Han är numera en ganska sovande hund, och det är inte så konstigt att han sover extra mycket efter en timmes narkos.”

43

Den behandlande veterinären övertalade emellertid Lena, som är den som bestämmer, att låta Cesar stanna åtminstone en halvtimme till, och för att dämpa min otålighet satte hon sig hos oss i väntrummet och bjöd på kaffe. När halvtimmen hade passerat släpptes Lena och jag in till ett förrum till operationsavdelningen.

Där låg Cesar på en filt på golvet, till synes medvetslös. Runt omkring stod två djurskötare och den kvinnliga veterinären. Alla tre såg bekymrade ut. Jag log inom mig, för jag hade inte förväntat mig något annat och gjorde som jag brukar när Cesar sover och jag av någon anledning vill påkalla hans uppmärksamhet – jag böjde mig ner och knackade honom lätt på huvudet. Han vaknade omedelbart och tittade yrvaket upp. Hans kind var uppskjuten på nosryggen efter att den hade vilat på en av hans framtassar. Med blicken tomt riktad framför sig, förlitande sig på sitt luktsinne, sniffade han några gånger i luften, och då han kände min doft drog han sig med frambenens hjälp upp i stående och vaggade fram till mig. Jag lyfte upp honom i famnen och kramade honom.

Cesar är inte sjuk. Han är bara mycket gammal. På djursjukhuset avslutade veterinären Cesars besök med att säga att han var den äldsta hund som de hade behövt söva där. Detta bidrog säkert till den ovilja som de hade visat mot att släppa hem honom i planerad tid efter operationen. De saknade erfarenhet av hur en så gammal hund skulle bete sig efter en lång sövning och ville ansvarsfullt vara säkra på att han skulle vakna ordentligt och att han inte hade tagit skada av narkosen.

44

Cesar har just kommit för 18 år sedan, och Cesar är på väg att lämna oss efter 18 år.

168