»Keep sleeping«, svarade jag med ryggen mot henne. Jag var fullt upptagen med att greppa taget om nuet. Tio minuter senare stod jag i duschen och vattenstrålen prickade bröstkorgen. Duschstrålen var alltid tunn här i Thailand. Hemma i Sverige var det vardag att kunna duscha ordentligt, med ordentligt tryck. Här hade jag snabbt blivit van vid inget tryck alls, hur mycket man än vred på kranen. Dropp, dropp. Men det var i varje fall varm vatten. Det gällde att hitta de små tingen att glädjas åt när allt hade rasat samman. Blöt i håret och med handduken runt midjan klev jag ut från toa letten. Satte mig framför min bärbara dator som blinkade »on«, fastän skärmen var svart. Rörde lite på musen och skärmen lyste upp. Vad hade jag skrivit, vad fanns att skriva? Skulle skrivandet göra mig starkare, mera medveten? Eller skulle jag snarare deppa ihop för att jag inte hade några framtidsplaner alls, som gick att sätta ord på? Hörde hur Nam vred på sig i sängen. Slängde en blick på henne. Jag gillade Nam. Hon var busig på något sätt. Hon hade levt ett hårt liv. Var idag lika ensam som jag och ibland dödade vi ensam heten med att vara två. Jag drog det ljusblå draperiet åt sidan och öppnade glasdörren. Ljuset blev ännu starkare och strömmade in i lägenheten. Jag klev ut på balkongen och kisade mot ljuset. Hörde ett klagande från sängen. I samma stund som jag tände cigaretten började moskén i kvar teret sända ut sina dagliga böner. Bönerna trängde bort alla andra ljud. De var inte obehagligt skrikiga böner utan mer behagliga, mjuka. Men de talade sitt tydliga språk: jag var utomlands, långt hemifrån, inte på semester utan tvärtom: lyst och jagad. Allt är så fel. Men valen är få. Om jag återvänder hem till Sverige väntar ett långt fängelsestraff. Har suttit inlåst förut, samman 23
Jag är wanted.indd
23
09-07-06
16.37.22