9789175456416

ARNHEM Tysklands sista seger Antony Beevor Ă–versatt av Kjell Waltman

historiska media

Historiska Media Box 1206 221 05 Lund www.historiskamedia.se info@historiskamedia.se

Originalets titel: Arnhem. The Battle for the Bridges, 1944 © Antony Beevor 2018 © Den svenska utgåvan: Historiska Media 2018 Översättning: Kjell Waltman Faktagranskning av den svenska utgåvan: Harald Sonesson Kartor i den svenska utgåvan: Fugazi form Omslag till den svenska utgåvan: Lönegård & Co Omslagsbild (framsidan): Luftlandsättning av 82. divisionen utanför Groesbeek. (Foto: Cornelius Ryan Collection of World War II Papers, Mahn Center for Archives & Special Collections, Ohio University Libraries) Omslagsbild (baksidan): Brittiska fallskärmssoldater på väg till Nederländerna. (Foto: © Topfoto) Sättning: Typ & Design AB Tryck: ScandBook AB, Falun 2018 Tryckning: 1 2 3 4 5 6 7 8 9 ISBN: 978-91-7545-641-6

Innehåll Kartförteckning 7 Militära symboler 8 Militära förkortningar 9 Tjänstegrader 10 1 Jakten börjar!

17 2 Dolle dinsdag – Tokiga tisdagen 27 3 Första allierade luftburna armén 45 4 Bortviftade betänkligheter 66 5 Bijltjestag – Bilans dag 75 6 En sista översyn 89 7 Kvällen före striden 100 8 Invasion från luften 112 9 Tyskarnas reaktion 134 10 De brittiska luftlandsättningarna 144 11 De amerikanska luftlandsättningarna 158 12 Arnhem – det första dygnet 180 13 Arnhem – andra luftlandsättningsföretaget 200 14 De amerikanska divisionerna och XXX. armékåren 215 15 Arnhem 238 16 Nijmegen och Eindhoven 266 17 Övergången av Waal 284 18 Arnhembron och Oosterbeek 310 19 Nijmegen och Hell’s Highway 334 20 Oosterbeek 352 21 Svarta fredagen 373 22 Lördagen den 23 september 396 23 Söndagen den 24 september 410 24 Operation Berlin 430 25 Oosterbeek, Arnhem, Nijmegen 447

26 Utrymningen och plundringen av Arnhem 27 Manneneiland – Männens ö 28 Hongerwinter – Hungervintern

460 471 485

Författarens tack 507 Noter 510 Bibliografi 549 Bildkällor 556 Register 557

Kartförteckning

Framryckningen från Bryssel 35 Operation Market Garden 60 101. luftburna divisionens luftlandsättningsområde 164 82. luftburna divisionens luftlandsättningsområde 170 Arnhembron 182 Striderna i västra Arnhem 240 1. luftburna divisionens reträtt till Oosterbeek 248 Slaget om Nijmegen och Waal 276 Försvarslinjen runt Oosterbeek 326 Hell’s Highway 347 ”Ön” (Betuwe) 473 Hongerwinter – Hungervintern 494

Militära symboler Key Military to Symbols Symbols Key to toKey Key Military to Military Military Symbols Symbols

ALLIED ALLIED ALLIEDALLIERADE ALLIED ALLIED XXXXX XXXXX XXXXX XXXXX XXXXX

armégrupp

headquarters Army Army GroupGroup headquarters Army Group headquarters Army Army Group Group headquarters headquarters

XX XX XX X X

X XX XX X

XX X X

X XX X

X X

II II II

XX X X

III III

II II

X XX XX XX X X X X X

armé

Army Army Army Army XX XX X XXX X

X X X

pansardivision infanteridivision

II II II

infanteribrigad

XX X X

Infantry Brigade Brigade Infantry Infantry Infantry Brigade Brigade III III III

infanteriregemente

X X

luftburen division

II II

fallskärmsregemente

X X

fallskärmsbataljon

II II II

Infantry Infantry Regiment Regiment Infantry Infantry Regiment Regiment XX X X X X

Airborne Division Division Airborne Airborne Airborne Division Division III III

Parachute Parachute Regiment Regiment Parachute Parachute Regiment Regiment II II II

XX XX X X

XX X X

Infantry Infantry Division Division Infantry Infantry Division Division

Parachute Battalion Battalion Parachute Parachute Parachute Battalion Battalion

TYSKA

armégrupp

headquarters Army Army GroupGroup headquarters Army Group headquarters Army Army Group Group headquarters headquarters

armékår

Armoured Armoured Division Division Armoured Armoured Division Division XX X X XX

XXXXX XXXXX XXXXX XXXXX XXXXX

X XX X

Armoured/Infantry Armoured/Infantry CorpsCorps Armoured/Infantry Corps Armoured/Infantry Armoured/Infantry Corps Corps XX X X X X

GERMAN GERMAN GERMAN GERMAN GERMAN

X XX XX X X X X

pansarkår

PanzerPanzer Corps Panzer Panzer CorpsCorps Corps XX X X XX

infanteridivision

X XX X X X

fallskärmsjägardivision

III III III

fallskärmsjägarregemente

XX X X X X

pansardivision

Infanterie-Division Infanterie-Division Infanterie-Division Infanterie-Division Infanterie-Division

Fallschirmjäger-Division Fallschirmjäger-Division Fallschirmjäger-Division Fallschirmjäger-Division

Fallschirmjäger-Regiment Fallschirmjäger-Regiment Fallschirmjäger-Regiment Fallschirmjäger-Regiment Panzer-Division Panzer-Division Panzer-Division Panzer-Division X X X

pansarbrigad

Panzer-Brigade Panzer-Brigade Panzer-Brigade Panzer-Brigade II II II

pionjärbataljon

Pioneer Battalion Battalion Pioneer Pioneer Pioneer Battalion Battalion X X

luftvärnsbrigad

Flak Brigade Brigade Flak Brigade Brigade Flak Flak III II II II

artilleriregemente

Artillery Regiment Regiment Artillery Artillery Artillery Regiment Regiment

Militära förkortningar

am. amerikansk BR Border Regiment br. brittisk brig brigad fingkomp fältingenjörkompani nskyplut närskyddspluton fskbat fallskärmsbataljon fskbrig fallskärmsbrigad fskingkomp fallskärmsingenjörkompani fskjreg fallskärmsjägar­ regemente fskkomp fallskärmskompani GAD Guards Armoured Division GDS Guards GG Grenadier Guards GPR glidflygplans­ regementet grkplut granatkastarpluton HCR Household Cavalry Regiment IG Irish Guards infdiv infanteridivision kan. kanadensisk komp kompani KOSB King’s Own Scottish Borderers LF Lonsdale Force

lb luftburen llo luftlandsättnings­ område mt ksp medeltung kulspruta pbrig pansarbrigad plut pluton pol. polsk pvbatt pansarvärnsbatteri pvpj pansarvärnspjäs RA Royal Artillery RALR Royal Artillery Light Regiment RASC Royal Army Service Corps RCOS Royal Corps of ­Signals RE Royal (Corps of) Engineers reg regemente sb samband strgrp stridsgrupp självst. självständig skomp spaningskompani ty. tysk tygmtrl tygmateriel uhkomp underhållskompani USAAF United States Army Air Force

Tjänstegrader

En ungefärlig jämförelse mellan militära tjänstegrader i US Army, British Army, Waffen-SS , Wehrmacht och svenska armén vid andra världskrigets slut. Eftersom alla arméer har sin egen unika (och ständigt föränderliga) befälsordning kan jämförelser av den här typen aldrig bli exakta, och nedanstående tabell är följaktligen bara avsedd som en liten vägledning. För att inte göra tabellen onödigt komplicerad har vissa tjänstegrader uteslutits.

US Army

British Army

Waffen-SS

Wehrmacht

Svenska armén riks­ marskalk 1

generalspersoner –

–

–

Reichs­ marschall

General of the Army

Field Marshal (*****)

Reichs­ führer-SS

General­feld­ fält­ marschall marskalk

–

–

SS -Oberst­

General­ gruppenführer oberst

general­ överste 1

General

General (****)

SS -Ober­

General

general

Lieutenant General

Lieutenant General (***)

SS -Gruppen­

General­ leutnant

generallöjtnant

Major General

Major General (**)

SS -Brigade­

führer

General­ major

generalmajor

Brigadier General (*)

–

–

–

brigad­ general 1

gruppen­führer führer

British Army

Waffen-SS

Wehrmacht

–

Brigadier

SS -Oberführer

–

överste och brigadchef 2

Colonel

Colonel

SS -Standarten­

Oberst

överste

US Army

Svenska armén

officerare

führer Lieutenant Colonel

Lieutenant Colonel

SS -Ober­sturm­

bann­führer

Oberst­ leutnant

överste­ löjtnant

Major

Major

SS -Sturm­

Major

major

bannführer Captain

Captain

SS -Haupt­

sturmführer Lieutenant Second Lieutenant

US Army

Lieutenant Second Lieutenant

SS -Ober­

Hauptmann/ kapten 3 Rittmeister löjtnant

sturmführer

Ober­ leutnant

SS -Unter­

Leutnant

fänrik

sturmführer

British Army

Waffen-SS

Svenska Wehrmacht armén

underofficerare Master ­Sergeant/ First Sergeant

Regimental SS -Sturm­ Sergeant Major scharführer

Stabs­ feldwebel

förvaltare

Company/ SS -Haupt­ Squadron scharführer Sergeant Major

Ober­ feldwebel

fanjunkare 4

Technical Sergeant/ Staff Sergeant

Regimental Quartermaster Sergeant

Feldwebel

sergeant

Staff/Colour Sergeant

SS -Ober­

scharführer

US Army

British Army

Svenska armén

Waffen-SS

Wehrmacht

Sergeant

SS -Schar-

führer

Unter­ feldwebel

SS -Unter-

Unter­offizier furir

underbefäl Sergeant

överfurir

scharführer Corporal Specialist/ Technician

Corporal Lance-­ Corporal

SS -Rotten-

korpral5

führer

Ober­ gefreiter

SS -Sturm-

Gefreiter

vicekorpral6

mann

meniga Private First Class Private

SS -Ober-

Private/ Trooper

Oberschütze

schütze SS -Mann/

menig Schütze

SS -Schütze 1

Dessa tjänstegrader förekom inte i svenska armén utan är översättningar av utländska grader. Högsta generalsperson i svenska armén var vid denna tid fältmarskalk (en grad som dock endast kunde innehas i krigstid).

2

Från 1945 överste med tjänst i högre lönegrad. Ersattes 1972 av överste av 1. graden. Är för närvarande under avveckling, och överstar som befordras blir numera brigadgeneraler.

3

Vid kavalleriet ryttmästare.

4

Vid artilleriet och luftvärnet styckjunkare.

5

Vid artilleriet och luftvärnet konstapel.

Vid artilleriet och luftvärnet vicekonstapel.

6

I de brittiska och amerikanska arméerna är tjänstegraderna vanligen knutna till följande högre och lägre förband. I kolumnen längst till höger förekommer förbandens svenska motsvarigheter, vilkas styrka dock skiljer sig från de anglosaxiska.

En fullständig styrkesammansättning finns tillgänglig på författarens hemsida www.antonybeevor.com.

Tjänstegrad

Brittiska och kanadensiska armén

Amerikanska armén

Ungefärlig styrka i fulltaliga förband

Svenska armén

Field ­Marshal/ General of the Army

Army Group Army Group 200 000– 350 000

armégrupp

General

Army

Army

70 000– 150 000

armé

Lieutenant General

Corps

Corps

30 000– 40 000

armékår

Major General

Division

Division

10 000

(armé) fördelning (division)

Brigadier/ Brigadier General

Brigade

Combat command

2 400

brigad/ brigadstridsgrupp

Colonel

*

Regiment

2 400

regemente

Lieutenant Colonel

Battalion/ Armoured Regiment

Battalion

700

bataljon

Captain/ Major

Company

Company

120

kompani

2nd Lieutenant/ Lieutenant

Platoon

Platoon

30

pluton

Corporal

Section

Squad

8

grupp

* Brittiska regementen, som i sin organisation skiljer sig mycket från övriga länder, var ofta bara av bataljonsstyrka och hade på fältet därför ofta en lieutenant colonel som chef, inte en colonel, som vanligen var stabsofficer.

Tillägnad Artemis

1 Jakten börjar!

I Normandie var söndagen den 27 augusti 1944 en perfekt sommardag. Från ett fält vid Saint-Symphorien-les-Bruyères, sydväst om Evreux, kunde man höra de sövande ljuden från en cricketmatch. I den angränsande päronodlingen hade Sherman-stridsvagnarna ur Sherwood Rangers Yeomanry just reparerats och satts i stånd efter slaget om Falaiseluckan, höjdpunkten i slaget om Normandie. Slagträn, bollar, benskydd och grindpinnar hade smugglats i land med en av underhållslastbilarna. ”Ingen ska komma och påstå att vi invaderade kontinenten oförberedda”, skrev en av spelarna.

Regementet skulle ha beredskap att avmarschera inom ett dygn, men strax efter lunch kom en order om att avmarsch skulle ske inom en timme. Inom sjuttio minuter hade stridsvagnarna givit sig av i riktning mot Seine, som det första högre brittiska förbandet – 43.

(Wessex) infanteridivisionen – hade gått över vid Vernon föregående dag. Bland britterna rådde ganska stor avundsjuka över att amerikanska tredje armén under general George Patton hade hunnit gå över Seine sex dagar före dem.1 Den 29 augusti störtade de allierades arméer, vilka nu uppgick till nästan en miljon man, fram från sina brohuvuden öster om Seine.

Slaget om Normandie var äntligen vunnet, och den tyska armén befann sig i kaotisk reträtt. ”Längsmed de viktigaste underhållslederna ser man vittnesbörd om vår flyginsats mot fienden”, skrev en amerikansk officer i sin dagbok. ”Lastbilar har bombats och beskjutits, rostat och förvridits i stor mängd längs vägarna; ibland en lastbilslast med svartbrända bränsledunkar som buktar ut och påminner om uppsvällda kokadaver; eller ett tåg med högar av buktande bränsledunkar; förvridna stålunderreden från de förstörda godsvagnarna.” 2 För de brittiska mekaniserade kavalleriregementena hade jak-

18 ·

Arnhem

ten börjat. Den XXX . armékårens chef generallöjtnant Brian Horrocks, som satt i tornet till en ledningsstridsvagn, kunde inte låta bli att stämma in. ”Det här var en typ av krigföring som jag verkligen gillade”, skrev han senare. ”Vem skulle inte göra det?” Med över sexhundra Sherman-, Churchill- och Cromwell-stridsvagnar anföll Guards Armoured Division, 11. pansardivisionen och 8. pansarbrigaden fram på en åttio kilometer bred front och ”gick fram som en skördetröska över en sädesåker och mejade passager genom fiendens bakre områden.” 3 Landskapet mellan Seine och Somme var ”öppet och böljade av breda åkrar, saknade häckar och hade goda vägar”.4 Det farliga normandiska häcklandskapet – Bocage Normand – med snävt avgränsade betesängar och smala vägar hade de lämnat långt bakom sig. Sherwood Rangers Yeomanry anammade sin gamla ökenformering från fälttåget i Nordafrika med ett kompani utspridda Sherman-stridsvagnar i täten, strax bakom dem regementsstaben och de båda andra stridsvagnskompanierna på flankerna. ”Att en underbar förmiddag färdas i toppfart över fast, öppen terräng”, skrev en plutonchef, ”i vetskap om att tyskarna var på flykten var minst sagt uppfriskande, och alla var på bästa tänkbara humör. Det var nästan som att delta i ett steeplechase”.5 Kyrkklockorna ringde när de närmade sig. Nästan vartenda hus var smyckat i de franska färgerna rött, vitt och blått. Byborna, som var överlyckliga över att ha förskonats den förödelse som hade drabbat Normandie, väntade på att få hälsa dem välkomna med vinbuteljer och frukt. Medlemmarna av motståndsrörelsen, orakade och med armbindlar, försökte klättra upp på tätfordonen för att visa vägen. En stabsofficer vid Guards Armoured Division i en Staghound-pansarbil lade märke till den ”udda blandning av vapen som de mer översvallande än riskfritt visade upp”.6 Emellanåt fick en stridsvagn slut på bränsle. Fordonet blev då stående orörligt vid vägkanten tills en av regementets tretonslastbilar hann i fatt och körde upp jämsides. Sedan skickade man över bränsledunkar till besättningen som stod uppe på stridsvagnen. Ibland förekom det korta, skarpa eldstrider när något tyskt förband väg-

Jakten börjar!

· 19

rade kapitulera efter att ha omringats under den brittiska framryckningen. Att rensa upp sådana motståndsfickor kallades avlusning (de-lousing).7 På eftermiddagen den 30 augusti tyckte Horrocks att framryckningen ändå inte gick tillräckligt fort. Han beordrade generalmajor ”Pip” Roberts att låta 11. pansardivisionen köra hela natten för att hinna inta Amiens och ta broarna över Somme före gryningen. Trots att stridsvagnsförarna var nära att somna av utmattning klarade de sig fram till broarna, och i gryningen förde tretonslastbilarna fram en infanteribrigad som kunde inta och försvara staden. Horrocks var Roberts i hälarna och gratulerade honom till hans framgång. Efter att ha avlagt rapport om operationen sade Roberts till armékårschefen: ”Jag har en överraskning åt generalen.” 8 Han lät föra in en tysk officer i pansartruppernas svarta uniform. Tysken var orakad och hade ett ärr i ansiktet efter ett sår som han hade fått i första världskriget och som hade avlägsnat större delen av näsan. Roberts, noterade Horrocks, ”var precis som en bonde som stolt leder fram sin prisbelönta tjur.” 9 Hans trofé var den tyska sjunde arméns chef general Heinrich Eberbach, som bokstavligt talat hade tagits på sängen.

Följande dag, den 1 september, var femårsdagen av Tysklands invasion av Polen som hade inneburit början på kriget i Europa. Av en märklig tillfällighet råkade båda de allierade armégruppscheferna från fälttåget i Normandie befinna sig på sin respektive stabsplats för att bli avporträtterade. Utanför Chartres höll general Omar N. Bradley, som solade sig i segerglansen efter general George C. Pattons triumfartade framryckning till Seine, på att få sitt porträtt målat av Cathleen Mann, som var gift med markisen av Queensberry. De kunde åtminstone njuta av kylda drycker denna underbara dag. Överbefälhavaren, general Dwight D. Eisenhower, hade just skickat Bradley ett kylskåp och följande meddelande: ”Jag är banne mig trött på att dricka varm whiskey varenda gång jag besöker din stabsplats.” 10 Fältmarskalk sir Bernard Montgomery satt i sin typiska utstyrsel – grå polotröja, manchesterbyxor och svart barett med två mössmärken – modell för den skotske porträttmålaren James Gunn. Hans husvagn

20 ·

Arnhem

stod på uppehållsplatsen i parken till Château de Dangu, halvvägs mellan Rouen och Paris. Trots att Montgomery samma morgon hade mottagit gratulationer med anledning av sin befordran till fältmarskalk var han på så uselt humör att han vägrade möta sin värd, hertigen av Dangu, och medlemmar av den lokala motståndsrörelsen.

Alla Montgomerys förhoppningar om en gemensam offensiv under hans ledning in i norra Tyskland hade grusats i och med att Eisenhower skulle ersätta honom som överbefälhavare för markstyrkorna.

Bradley var inte längre hans underordnade utan hans jämlike. Montgomery ansåg att Eisenhower kastade bort segern genom att vägra låta honom kraftsamla sina styrkor.11 De högre amerikanska officerarna var å andra sidan betydligt argare över Montgomerys befordran. Den gjorde honom till femstjärnig general, medan hans överordnade Eisenhower fortfarande bara hade fyra stjärnor. Patton, vars soldater i tredje armén redan befann sig utanför Verdun i östra Frankrike, skrev till sin fru den dagen: ”Det här med fältmarskalken fick oss att må illa, Bradley och mig, vill säga.” 12 Till och med flera högre brittiska officerare ansåg att Winston Churchills tröstpris till såväl Monty som den brittiska pres­ sen för att kamouflera den antydda degraderingen var ett allvarligt misstag. Amiral sir Bertram Ramsay, överbefälhavaren för de allierades sjöstridskrafter, skrev i sin dagbok: ”Monty utnämnd till fältmarskalk. Häpnadsväckande att göra något sådant, och jag kan inte säga hur bedrövad det gör mig. Efter vad jag förstår gjorde premiärministern det på eget initiativ. Förbannat dumt och högst förolämpande mot Eisenhower och amerikanerna, det kan jag lova.” 13 Följande dag, lördagen den 2 september, träffades Patton, Eisenhower och generallöjtnant Courteney H. Hodges, som var chef för amerikanska första armén, hos Bradley på 12. armégruppens stabsplats, där lady Queensberry för tillfället hade lagt undan sina målarpenslar. Enligt Bradleys adjutant var Hodges ”som vanligt välvårdad och prydlig i sin stridsmundering”, medan Patton var ”prålig med sina mässingsknappar och sin stora bil”. De hade kommit dit för att diskutera strategi och det stora underhållsproblemet. Den oväntat snabba framryckningen innebar att de höll på att lämna till och med den

Jakten börjar!

· 21

amerikanska militärtransportparkens stora kapacitet på efterkälken.

Samma förmiddag bönföll Patton Bradley: ”Ge mig en och en halv miljon liter bensin och jag kommer att se till att du är i Tyskland inom två dagar.” 14 Bradley visade stor sympati. Han var så angelägen att alla tillgängliga flygplan skulle fortsätta att underhålla Patton och tredje armén att han för att skynda på framryckningen hade motsatt sig planerna på de kommande luftlandsättningarna. Patton, som längtade efter ”att tränga igenom Siegfriedlinjen [Västvallen] som skit genom en gås”, höll redan på att muta transportpiloterna med lådor med champagne som hade tagits som krigsbyte, men det räckte ändå inte.15 Eisenhower vägrade ge med sig. Han ansattes också av Montgomery, som krävde huvuddelen av underhållet för att kunna genomföra huvudanfallet i norr.

De allierades diplomati krävde att överbefälhavaren i görligaste mån skulle balansera de båda armégruppernas rivaliserande krav.

Detta ledde till att Eisenhower anammade en ”bredfrontsstrategi” som inte tillfredsställde någondera armégruppschefen.* Eisenhowers stabschef, generallöjtnant Walter Bedell Smith, kommenterade efter kriget problemen med Montgomery och Bradley: ”Det är förvånansvärt hur duktiga förbandschefer blir förstörda när de eggar en publik som de måste göra sig till för. De blir primadonnor.” Till och med den till synes försynte Bradley ”arbetade upp en publik, och vi hade en del problem med honom”.16 Eisenhowers misslyckande med att lösa Montgomerys och Bradleys konkurrerande strategier förvärrades sedan av en olyckshändelse. Efter att ha lämnat 12. armégruppens stabsplats utanför Chartres samma eftermiddag flögs Eisenhower tillbaka till sin egen * Eisenhowers bredfrontsstrategi hälsades med lättnad av tyska krigsmaktens överkommando OKW . ”Enligt tysk uppfattning förblev det ett mysterium varför fienden hade underlåtit att kraftsamla sina trupper vid en position och tvinga fram en genombrytning”, skrev en stabsofficer och fortsatte: ”I stället gjorde fienden det tyska överkommandot en tjänst genom att sprida sina styrkor i solfjädersform längs hela fronten.” [OKW KTB FMS B-034.]

22 ·

Arnhem

stridsledningsplats i Granville på den normandiska Atlantkusten. Det var ett allvarligt misstag att välja en plats så långt bakom de snabbt föränderliga fronterna. Eisenhower skulle i själva verket, som Bradley påpekade, ha haft ett bättre sambandsläge om han hade stannat kvar i London. Mot slutet av flygresan tillbaka till Granville fick det lätta flygplanet motorproblem, och piloten tvingades landa på en strand. Eisenhower, som redan hade skadat ena knäet, gjorde sig nu illa i det andra när han hjälpte till med att försöka vända flygplanet i sanden. Alldeles innan Bradley och Montgomery skulle träffas hade han alltså benet gipsat och var sängbunden. Han blev kvar i sängen i en hel vecka – en vecka som skulle visa sig bli avgörande.

Samma kväll, den 2 september, anlände Horrocks till Guards Armoured Divisions stabsplats i Douai. Han kände sig frustrerad över att behöva hålla tillbaka sina trupper den dagen för att til�låta en luftlandsättning på Tournai. Den hade sedan ställts in i sista ögonblicket på grund av dåliga väderförhållanden och därför att den amerikanska XIX . armékåren redan hade nått fram till landningsområdena. Med en viss teatralisk elegans tillkännagav alltså Horrocks för de församlade gardesofficerarna att anfallsmålet följande dag var Bryssel, cirka 110 kilometer längre fram. De närvarande drog förtjust och förvånat efter andan. Horrocks beordrade dessutom Roberts och 11. pansardivisionen att anfalla raka vägen mot den stora hamnstaden Antwerpen inom ramarna för operation Sabot.

Med pansarbilarna i 2. bataljonen ur Household Cavalry Regiment i täten ryckte Welsh Guards fram till höger medan den tillfälligt sammansatta stridsgruppen ur Grenadier Guards ryckte fram till vänster, så ”tävlingsandan var oemotståndlig och ingenting kunde hindra oss den dagen”, skrev en officer. Vadslagningen om vilka som skulle nå Bryssel först var intensiv. Les jeux sont faits – rien ne va plus! var tydligen ledordet när de båda kontingenterna gav sig av klockan 6.00.17 Efter några timmar följde den tillfälligt sammansatta stridsgruppen ur Irish Guards, som hölls i reserv. ”Det var vår längsta körsträcka, 131 kilometer på 13 timmar”, antecknade man i 2. stridsvagnsbataljonens krigsdagbok.18 Men för vissa förband visade sig den

Jakten börjar!

· 23

brådstörtade framryckningen inte vara lika sportslig. Grenadjärerna förlorade mer än tjugo man i en brutal strid mot en tillfälligt sammansatt SS -stridsgrupp.

Guards Armoured Divisions oväntade uppdykande i den belgiska huvudstaden samma kväll utlöste ett ännu större segerjubel än det vid befrielsen av Paris. ”Huvudproblemet var de stora folksamlingarna”, antecknade Household Cavalry som ständigt tvingades stanna upp på grund av alla de jublande belgare som stod packade i djupa led längs vägarna medan de sjöng Tipperary och gjorde V-tecknet.19 ”En annan allmänt utbredd vana hos de befriade är att skriva välkomstmeddelanden överallt på fordonen medan de långsamt nosar sig fram genom folkmassan”, skrev samme officer. ”Om man stannar myllrar de över fordonet, täcker det med frukt och blommor och bjuder på vin.” Household Cavalry och Welsh Guards ”vann nätt och jämnt kapplöpningen”, men ”det var en riskfylld uppgift, eftersom man, så fort man stannade för att fråga efter vägen, drogs ned från bilen och blev grundligt kysst av personer av båda könen”.20 Tyska trupper höll fortfarande flygplatsen utanför huvudstaden och ”avfyrade fem spränggranater” in på slottsträdgårdens område, där generalmajor Allan Adair höll på att upprätta sin stridsledningsplats. De brittiska soldaterna fick stor hjälp av Armée Blanche från den belgiska motståndsrörelsen, som ”visade sig vara enormt värdefull när det gällde att spåra upp de många kringdrivande tyskar som försökte fly”. När civilpersonerna inte var upptagna med att kyssa sina befriare ägnade de sig åt att vissla eller bua åt och sparka alla tyska fångar de såg.21 Många brittiska soldater slogs av kontrasten mot Normandie, där välkomnandet ofta hade varit halvhjärtat mitt i den fruktansvärda förödelse som deras städer och byar hade utsatts för. ”Människorna klädde sig bättre”, skrev en officer, ”det verkade finnas gott om kläder, alla såg rena och friska ut, medan Frankrike gav intryck av att alla var sjabbiga och trötta.” Men detta yttre sken av relativt välstånd kunde vara vilseledande. De tyska ockupanterna hade lagt beslag på livsmedelsförråd, kol och andra resurser för egen del, och över en halv miljon belgare hade skickats iväg som tvångsarbetare

24 ·

Arnhem

i tyska fabriker. I Belgien drog man åtminstone nytta av de allierades snabba framryckning. Den räddade dem undan krigets förödelse och de sista skälvande minuternas plundring och skövling – Wehrmachts vanliga den brända jordens taktik. Men i sydöst ledde den belgiska motståndsrörelsens obetänksamma överfall på retirerande tillfälligt sammansatta tyska stridsgrupper till brutala och urskillningslösa repressalier, i synnerhet från SS -förband.22 Tyskarna var skakade av de allierades snabba framryckning den dagen. Ett underbefäl beskrev det i sin dagbok som ”en händelse som överträffade alla förväntningar och beräkningar, och rentav ställer vårt ’blixtkrig’ från sommaren 1940 i skuggan”.23 Överstelöjtnant Fullriede lade märke till ”officerarnas samtal på kasern. Västfronten är slut: fienden befinner sig redan i Belgien och vid tyska gränsen. Rumänien, Bulgarien, Slovakien och Finland ber om fred. Det är precis som 1918.” 24Andra lade största skulden på sin första bundsförvant. ”Största skulden ligger hos italienarna”, skrev furir Oskar Siegl hem.25 Och somliga jämförde Italiens ”svek” mot Tyskland med Österrikes under första världskriget. I vissa fall framkallade detta ett slags förbryllad självömkan. ”I hela världen har vi tyskar bara fiender; man frågar sig varför vi är så hatade överallt. Det finns ingen nation som vill veta av oss.” 26 Även de allierades generaler drog paralleller med första världskrigets slut. Optimismen var så stor att Bradley och 12. armégruppens stab redan hade beordrat fram 25 ton kartor ”för operationer i Tyskland”.27 Och Bradleys adjutant major Chester B. Hansen påpekade att ”alla var lika upphetsade som en gymnasieklass på kvällen inför en skoldans”.28 På 12. armégruppens stabsplats ”modifieras allt som vi talar om numera av frasen ’om kriget varar så länge’”.29 Man hade fullkomligt misstolkat följderna av översten och greven Claus Schenk von Stauffenbergs bombattentat mot Hitler den 20 juli.

De allierades chefer antog att denna händelse hade signalerat början på tyska arméns sönderfall. I själva verket innebar misslyckandet och den repression som följde raka motsatsen. Nazistpartiet och SS hade nu total kontroll, och generalstaben och alla arméförband skulle tvingas strida till führerns sista andetag.

Jakten börjar!

· 25

På morgonen den 3 september, medan de allierades spjutspetsar ryckte fram mot Antwerpen, Bryssel och Maastricht, flög generalerna Bradley och Hodges till brittiska andra arméns stabsplats för att träffa arméchefen generallöjtnant Miles Dempsey. Syftet var att diskutera ”kommande operationer mot Ruhr” med Montgomery.30 Förutom Eisenhower, som var sängbunden med sitt skadade ben i Granville, saknades på sammanträdet även generallöjtnant Henry Crerar, som var chef för kanadensiska första armén och som hade insisterat på att stanna kvar i Dieppe för att delta i en minnesparad för alla de landsmän som hade stupat under den katastrofala räden i augusti 1942. Han skulle ha påpekat svårigheterna med att inta hamnstäderna vid Engelska kanalen och ta itu med tyska femtonde armén, som hade retirerat från Pas-de-Calais till en kittel vid Scheldemynningen sydväst om Antwerpen. Hamnstaden Antwerpen var också avgörande om man hyste minsta tanke på att rycka fram över Rhen in i Tyskland, men ändå var Montgomery och Bradley båda fixerade vid sina divergerande avsikter: britterna på väg norrut, och amerikanerna på väg österut.

Inget riktigt protokoll fördes vid detta sammanträde, och Bradley var efteråt övertygad om att Montgomery avsiktligt hade vilsefört honom. Bradley uppgav att man borde ställa in den luftlandsättning som hade planerats till följande dag, för ett anfall mot broarna över Maas (på franska Meuse) runt Liège. Montgomery höll tydligen med. ”Vi anser båda”, uppgav fältmarskalken efteråt, ” att alla tillgängliga flygplan bör avdelas för transportarbete så att vi ska kunna upprätthålla drivkraften i framryckningen.” 31 Likväl gav Montgomery senare samma eftermiddag – klockan 16.00 – sin stabschef order om att be första allierade luftburna armén hemma i England börja utarbeta en ny plan, en mycket mer högtflygande sådan.

Hans nya idé var att ta broarna ”mellan Wesel och Arnhem” för att kunna låta 21. armégruppen gå över Rhen norr om Ruhr. Montgomery räknade tydligen med att han, om han var först med att upprätta ett brohuvud över Rhen, skulle kunna tvinga Eisenhower att ge honom huvuddelen av underhållet och dessutom understödja honom med amerikanska förband.32

26 ·

Arnhem

Det var ytterst beklagligt att Eisenhower inte hade varit med på sammanträdet. När Bradley fick reda på att Montgomery hade brutit mot det man hade kommit överens om utan att låta honom veta det blev han ursinnig. Montgomery vägrade att erkänna vad nästan alla andra högre brittiska officerare hade insett. Storbritannien hade nu i hög grad intagit en underordnad ställning i alliansen, eftersom amerikanerna stod för huvuddelen av soldaterna, en stor del av materielen och det mesta av oljan. Föreställningen om att Storbritannien fortfarande var en första klassens stormakt var en fantasi som Churchill desperat försökte underblåsa, trots att han innerst inne visste att detta inte var fallet. Man skulle i själva verket kunna hävda att september 1944 var ursprunget till den katastrofala kliché som dröjer sig kvar än i dag om ett land som boxas i en högre viktklass än sin egen.

2 Dolle dinsdag – Tokiga tisdagen

Måndagen den 4 september, andra dagen av firandet i Bryssel, gjorde drottning Vilhelmina av Nederländerna en radioutsändning från London: ”Landsmän – ni vet att befrielsen närmar sig. Jag vill att ni ska veta att jag har nominerat prins Bernhard till chef för de nederländska styrkorna under överbefälhavaren general Eisenhower. Prins Bernhard kommer att vara chef för det väpnade motståndet. Vi hörs snart igen. Vilhelmina.” 1 Den tyska reträtten genom Nederländerna mot Tyska riket hade inletts den 1 september och nådde sin höjdpunkt fyra dagar senare på vad som kom att kallas ”tokiga tisdagen” (Dolle dinsdag). Det gick rykten om att Montgomerys arméer redan befann sig vid gränsen, och i en rapport på kvällen den 4 september påstod BBC :s nederländska radiotjänst till och med felaktigt att de allierade hade nått fram till Breda och Roermond. I Amsterdam gick befolkningen ut följande morgon och förväntade sig att få se de allierades stridsvagnar på väg in.

De flesta reträtter utgör en dyster syn, men efter den arroganta ockupationens förödmjukelser gav den smutsiga, genomblöta, modstulna massan av Wehrmacht-eftersläntrare från Frankrike och Belgien upphov till ett ovanligt stort mått av segeryra, förakt och syrliga skratt hos den nederländska befolkningen. ”Aldrig förr har vi njutit av något så mycket som att se denna en gång så framstående armés oordnade reträtt”, skrev en kvinna i Eindhoven.2 Somliga i improviserade förband, som sjömän ur Kriegsmarine som hade bildat så kal�lade Schiffs-Stamm-Abteilungen, hade traskat större delen av vägen från Atlantkusten. Andra hade lagt beslag på alla gamla fordon de kunde hitta längs vägen, som gamla Citroëner med fotbräden och gengasdrivna lastbilar med skorstenar.