9789176295298

Copyright © 2016 Thomas Rydahl Originaltitel: De savnede Ursprungligen utgiven av Politikens Forlag, Danmark Svensk utgåva publicerad enligt överenskommelse med Nordin Agency.

De saknade Utgiven av bokfabriken, Malmö 2017 Översättning: Helena Stedman Omslagsdesign: Anders Timrén Grafisk form & sättning: Göran Andersson Tryck: ScandBook AB, Falun 2017 isbn 978-91-7629-529-8 www.bokfabriken.se

4

Thomas Rydahl

Översättning: Helena Stedman

BOKFABRIKEN 3

5

Del I

9

Söndag 1. erhard de kallar honom Getmannen. El hombre cabra från La Gomera.

Han är den minst populära brottaren på hela Kanarieöarna och ful som bara fan.

Och Erhard har satsat alla sina euro på honom.

Han är grå och klen med ett förfärligt hår som hänger ner över axlarna och ryggen. Öronen pekar rakt ut från lockarna och ögonen sitter på varsin sida av det trekantiga ansiktet, som mynnar ut i ett skägg. Han ser vilsen ut, står bara ängsligt mitt i salen och rullar med ögonen medan speakern presenterar honom.

Han hälsar på domaren med en nervös ryckning. Och sedan på motståndaren. Motståndaren, som är mörkhyad och tjock. Med målade­vita streck och tecken över bröstet och hela håret avrakat.

En man från Lanzarote, med öknamnet Bagaren. Möjligen på grund talken som han gnidit in sina händer med, så att det ser ut som handskar. Och nu riktigt spritter det i dem av lust att hugga tag i Getmannen och vräka omkull honom. Getmannen ser obekväm ut.

Hans shorts är för högt uppdragna. Han daskar till sitt yviga hår och kastar med huvudet för att jaga bort flugorna. Sedan lutar de sig mot varandra, ställer sig axel mot axel, låter ena handen glida upp under byxorna på motståndarens lår. De pressar sig hårdare mot varandra, så att Getmannen ser ut som en ranglig sidovagn på en alltför stor Nimbus. Nu kommer det, nu kommer det, säger Erhard nästan högt.

11

Getmannens små fötter sjunker ner i sanden.

Sedan kommer tystnaden, det mättade ögonblicket innan de försöker slita omkull varandra.

Det råder en märkligt upphetsad stämning i publiken. Vanligtvis är det inte mer än tjugo, trettio åskådare en söndag. Lucha var stort en gång men är det inte längre. Turisterna har ingen lust att titta på feta män som brottas i den svala sanden. De vill ha familjevänlig underhållning; det anonyma Sporte Fuerte med välfriserade fotbollsplaner, kanske en ridtur på kamel ute vid Oasis Park eller solbad borta vid Corralejo, där man kan få drinkarna serverade vid liggstolen medan barnen leker i strandkanten. För tio år sedan drog nudiststränderna till sig en massa engelsmän och tyskar, men nu ska allt vara för barn och amerikaner. Slut med nakenhet och osedlighet. Först efter läggdags slås portarna upp till strippbarerna, bordellerna, kasinot och de hemliga spelhålorna. Men på dagarna ska det vara breda leenden och vattenrutschkanor. Den lagliga ekonomin vid lucha-matcherna består bara till viss del av försäljning av biljetter, snacks och t-shirtar. Inte ens tv-sändningen om söndagarna drar in några pengar längre. I stället är det den illegala bettingen som håller maskineriet igång och som gör att brottarna kan få betalt i omklädningsrummets mörker. En bra dag kan summan täcka utgifterna för hela nästa månad, för resor och familjen hemma i Santa Cruz eller Las Palmas, en dålig dag räcker det knappt till en skål ångande sancocho till brottaren och hans tränare, på sin höjd ett par nya shorts. I dag är det lite annorlunda ute på den lilla parkeringen där det satsas pengar. Hektiska fingrar som räknar sedlar, halvpackade stollar vid pissoaren som försöker beräkna den höga vinsten. På papperet är matchen redan avgjord. Oddsen pekar så starkt mot en seger för Bagaren att det nästan är komiskt. 17/1. Matchen är en bara en formalitet som ska bli överstökad. Getmannen har ligans näst sämsta placering och Bagaren är tredje bäst av trettiotvå. Om allt går som det ska

12

borde Bagaren trycka ner den krullhåriga stackaren i sanden efter bara några sekunder.

Men sedan februari har ett ihärdigt rykte surrat.

Det började på Teneriffa och kom till Fuerteventura i mars.

Erhard hörde det för första gången av sladdertackan Cormac i Corralejo. Enda anledningen till att Erhard inte genast glömde vad han sa var att Cormac inte vet någonting om lucha och knappt kan reglerna. Det gjorde ryktet mer trovärdigt. Det var på Greenbay Jazzbar. Cormac pekade på en ynkling som satt med ryggen mot.

Det där är Getmannen och det finns en hel del smutsiga pengar att tjäna på honom i Terrero Morro Jable, sa Cormac. Erhard tog honom inte på särskilt stort allvar. Skotten Cormac brukade slänga ur sig saker i den stilen för att få det att se ut som om han kände till allt som hände på ön. I själva verket visste Erhard mycket mer om vad som pågick i den undre världen, men det var inget han talade högt om. Särskilt inte med Cormac. Erhard var inte stolt över sina kontakter; människor som han träffat och varit vän med i flera år. Han ville inte längre ha med dem att göra. Särskilt inte med Emanuel Palabras, öns rikaste man, som tidigare varit hans bästa pianokund och dessutom var pappa till hans vän Raúl. Ändå hade Palabras sett till att Erhard blivit spöad, inlåst och halvt ihjälslagen förra året. Det hade slutat med en sorts borgfred, en dubbelverkande utpressning som gick ut på att Palabras lät Erhard vara ifred, om han i sin tur höll tyst om Palabras förehavanden. Så när Cormac, viskande över en Guinness, sa att det fanns smutsiga pengar att tjäna på Getmannen fäste Erhard ingen större vikt vid det. Han sa ingenting, glodde bara på fotbollsmatchen, Atlético mot Barça, utan att riktigt se den, med blicken fäst vid prickarna på storbildsskärmen samtidigt som han saknade den sköna musiken och de återkommande konserterna som tidigare ägde rum på jazzbaren.

När den solskygge skotten tog över baren hade han infört fotboll, happy hour och spelmaskiner – och skrotat livemusiken.

13

Men namnet hade han låtit vara kvar. Säkert för att slippa betala för en ny skylt ut mot gatan. Det gjorde de nya besökarna förvirrade, särskilt paren som kom gående hand i hand men som ryggade ut igen när de fick se ägarens flickvän och hennes opassande stiletter, en viss fröken vid namn Trudy som serverade bodytequila till frukost.

Först några veckor senare, när Erhard var på uppdrag inne i Puerto, hörde han det där ryktet igen. Getmannen vinner, mannen från Baskien har köpt matchen. Den här gången hörde han ryktet viskas i lagerlokalen till en tobaksaffär, dit Erhard kommit för att fråga ut ägaren om vad han visste om en viss röd skoter. Skotern hade blivit stulen och Erhard hade hittat den med ett nytt hänglås i källaren under tobaksaffären. Tobakshandlaren visste inget. Det var åtminstone vad han sa, även om det inte verkade trovärdigt.

Så Erhard ställde sig att vänta i den till hälften rivna byggnaden mittemot. Strax efter mörkrets inbrott hämtades skotern av ett par unga grabbar med keps. De fick en utskällning av tobakshandlaren som stod med en fot i dörröppningen och viftade med en kökshandduk efter dem när de susade iväg längs gatan. Erhard gick lugnt ut från byggnaden mittemot, nickade till tobakshandlaren och fortsatte bortåt gatan efter skotern. Cirka hundra meter bort, precis före korsningen, fick han se de båda grabbarna stå och hoppa på kickstartaren så att kepsarna flög.

Han betraktade dem där de slet i gashandtaget och försökte överbevisa varandra om att moppen snart skulle starta igen. Det var bara för Erhard att lyfta på bensindunken för att de skulle släppa skotern och springa därifrån. Sedan rullade Erhard tillbaka mopeden till tobaksbutiken och tvingade tobakshandlaren att betala för bensin och reparation. Medan butiksinnehavaren räknade upp sedlarna frågade Erhard vad tobakshandlaren visste om lucha. Först ville han inte svara. Men Erhard pressade honom, berättade att han hört rykten om en match i maj. Tobakshandlaren ville ha 20 euro

14

för att säga något. Erhard kikade in i lagerlokalen, där det satt tre män och rörde i varsin kopp med svart kaffe under fullkomlig tystnad. Vem har fixat matchen? frågade Erhard. Det var inget tobakshandlaren ville gå in på. Men det är Bagaren från Lanzarote som möter Getmannen från La Gomera. Bagaren förlorar.­ 23 i odds för en seger till Getmannen. Tobakshandlaren lade pengarna i kassa­apparaten och tände en smal cigarr. Det räcker med 100 euro på den matchen så har man råd till en ny bil, sa han. Dryga 2 000 euro, rakt in i handskfacket.

Tanken gick knappt att uthärda. Så mycket pengar för så lite jobb. Skoterkvinnan betalade Erhard 85 euro om hon fick tillbaka sin skoter i gott skick. Tre dagars arbete med att vandra Puertos gator runt och fråga ut en massa hispiga typer. 85 euro. Det täckte inte ens en fjärdedel av Erhards hyra. Det var alldeles för lång tid mellan de uppdrag som han faktiskt tjänade något på. Han fick mängder med småjobb som mer eller mindre kunde betecknas som välgörenhet eller granntjänster, men bara en eller två grejer i månaden som var ordentliga uppdrag och gjorde att han kunde skriva en faktura i den gröna boken med karbonpapper.

I februari hade han avslöjat en skadegörelse vid Sporte Fuerte: en före detta tennistränare som hade känt sig förbisedd. För det cashade han in 450 euro. Senaste månaden hade han spårat upp en försupen olivbonde på Lanzarote, ett uppdrag som han skulle få 325 euro för, men eftersom kunden vägrade betala resekost­naderna slutade det med att Erhard tjänade mindre än 70 euro och dessutom fick på truten av olivbondens bror, som inte gillade att folk blandade sig i familjens privata angelägenheter. Han hoppades på fler uppdrag, han hoppades på bättre uppdrag.

Förra året hade han kommit i kontakt med en snubbe från tidningen CanariasUna som sålt honom en jungfruannons, som han kallade det, till ett pris av 7,21 euro per ord. Det hade tagit Erhard nästan två veckor att formulera texten. Det blev svårare för varje

15

dag, eftersom han bara blev snålare och snålare. Till slut hade han bantat ner annonsen till tio ord.

Hittar det som har försvunnit. Inga skilsmässor. Fråga efter ”Eremiten”.

Annonsförsäljaren glömde påminna Erhard om att uppge sitt telefonnummer, så även om Erhard faktiskt blev nöjd med sin text till slut, blev den enda avkastningen ett par vänliga kommentarer från några av taxichaufförerna och Miza. Men ryktet om honom började spridas. Eremiten kan hjälpa. Det gillade han. Han levde på träffarna med gamla kolleger och bekanta, folk som stoppade honom spontant på gatan. Du, min hund har sprungit bort, förresten. Skulle du kunna hålla ett öga på min son? Kan du hitta en get? Men han sålde sig för billigt, arbetade för hårt, hade för många utgifter och bodde väl egentligen för dyrt. Han borde tacka nej till alla småjobb som inte betalade sig, men han vågade inte. En tjänad krona är en tjänad krona, som man säger. Särskilt när det gäller euro.

I december var det så illa att Erhard funderade på att åka hem.

Till Danmark. Till flickorna. Till folkpensionen. Han funderade på det. Men bara ett kort ögonblick. När han var full på lumumba.

Sedan kom verkligheten i kapp honom. Det fanns inget att åka hem till, och vare sig han ville det eller inte så hade det här blivit hans hem. Den här ön. Han var tvungen att klara sig, det måste gå.

Så ett par tusen euro var mycket pengar att dra in på ett säkert vad. Det gick nästan inte att säga nej till. Det skulle lätta på pressen. Ge honom tid. Snart skulle han få nya kunder, kanske skulle han få tillbaka sin taxilicens. Samtidigt verkade det hela lite skumt.

Mannen från Baskien, han som sades ha köpt matchen, var en av Los Tres Papas, öarnas tre maffiabossar. Erhard gick ut från tobaksbutiken utan att säga något mer. Han släpade skotern längs gatorna och parkerade den utanför kvinnans hus. Uppdraget var slutfört.

Han fick sina pengar.

16

Det blev april. Det var fortfarande promenaderna längs Avenidan och nere vid färjan till Isla de Lobos som inbringade nya kunder. Det kunde vara kvinnor från Worcester eller Swindon som misstänkte sina män, grannar eller städpersonalen på resorten (ogrundat), det kunde vara butiksägare med långfingrade anställda (omöjligt att bevisa), en bortsprungen hund (död), en försvunnen hatt (ingen hatt går säker på en ö där det alltid blåser) och ett och annat möte som helt saknade mening och mest verkade vara syndabekännelser. Inga stora uppdrag. Totalt 77 euro. Han kunde inte betala hyran.

Erhard blev tvungen att gå till hyresvärden på det stora kontoret i Puerto. De drack beskt kaffe. Oscar gillade Erhard, som han trodde var tysk och hette Waltzer. Du är vår första hyresgäst, señor Waltzer. De småpratade om bygget, problemen med husgrunden och fasaden. Föga anade han att Erhard redan då hade flyttat in i visningshuset, trots att de andra husen inte skulle stå inflyttningsklara förrän flera månader senare. Oscar hade aldrig själv besökt bygget, aldrig varit i Esquinzo och skulle nog aldrig åka dit. Han hade en osund livsstil och åt en smetig bakelse med fingrarna medan han pratade om whisky, den skotska varianten med flera års lagring på fat och en smak av aska. När Erhard till slut fick ur sig varför han var där, slickade Oscar grädden av sitt finger och sa bara: Okej, okej, señor Waltzer. Betala nästa månad. Det var ingen lösning på Erhards problem, men det underlättade tillfälligt.

Det blir den tjugotredje. I samma stund som han är på väg att casha in 50 euro på att sätta dit en skolkande skolpojke som slagit sig ner med krum rygg framför en spelautomat på en bar i Calle León y Castillo, får han syn på en affisch som hänger på toalettdörren. El vigente subcampeón de Liga y Copa. Lucha-match i Morro Jable 19 maj. Och strax därefter Día de Canarias, 1 juni. Årets stora lucha-händelse, står det med gula bokstäver. Följt av en lista med namn, och allra överst: Paco ”el panadero” Alvarez. Bagaren. Ett

17

grynigt foto där han står med tungan hängande utanför munnen och håller upp en annan person i luften.

Med lite tur hinner Erhard få ihop 180 euro innan turneringen.

Om han satsar allt han har på Getmannen betyder det cirka 4 000 euro rakt ner i fickan. Mer än åtta månaders hyra. På en kväll. Han vågar inte avstå.

Han betalar inte hyran. De får vräka honom. Eller också kommer Oscar att förlåta honom. Det kommer in några fler jobb i slutet av månaden. 45 euro (grannfejd), 62 euro (otrohet); han är snart uppe i 200. Varje morgon är han rädd att någon från Diamond Estate ska komma till hans lägenhet, varje kväll sitter han på taket och tittar på solnedgången. Den nya utsikten är bättre än den gamla. Surfarna glider på vågorna i havet nedanför. Svarta figurer. Det är det här han betalar för. Det är det här han känner att han gjort sig förtjänt av. Ett nytt ord i hans liv. Förtjänt. Han har gjort sig förtjänt av sitt nya hus. Gjort sig förtjänt av att vara här. Trots att det knappast är tillåtet, trots att väggarna knappt har torkat, trots att fönstren ännu inte är tätade och leran klumpar sig på byggarbetsplatsen runt huset. Han ska bara ta sig förbi matchen. Sedan lättar det. Sedan kan han i lugn och ro fokusera på att skaffa ordentliga kunder. Och kanske, kanske, en riktigt bra onsdag, behöver han inte bara släppa av Aaz för att sedan hämta honom igen. Kanske får han någon onsdag följa med in och sitta i Mónicas kök och ta ett glas. Kanske kommer hon att le och berätta att hon och dansläraren bara är vänner. Kanske kommer hon att säga att det är omöjligt att älska en irriterande fransman. Kanske kommer hon att tänka att Erhard har skärpt till sig, att en man faktiskt kan förändras.

Tystnaden håller i sig i ytterligare några sekunder, innan den bryts av en serie begeistrade jubel. Hela terreron dallrar av upphetsning.

Det är mest lokalbefolkning och ett gäng inkarnerade lucha-fans

18

från Gran Canaria. Bagarens hejarklack. Med vita streck under ögonen och en tygbanderoll med texten El hombre cabra se amasa, Getmannen blir knådad. Det är gamblers och slagskämpar, fäder med söner, som rusar omkring och viftar med sina dukar. Erhard ser bara två kvinnor i publiken. Det är typiskt för de mer professionella matcherna. Längre bak, på en liten läktare övervakad av en svartklädd man med basker, sitter en blek man med kostym och hostar i en näsduk. Han läser tidningen, till synes helt omedveten om vad som pågår i salen, han läser och pressar en citron som han håller med en gaffel.

Getmannen och Bagaren står nu huvud mot huvud, som i brygga, händerna strävar efter ett bättre grepp om den andres byxor. De spänner alla sina muskler. Getmannens ben ser ut som ett knippe bambupinnar, tänker Erhard. Han är nervös, som om han själv skulle ner i terreron och hjälpa till. För en timme sedan tryckte han ner alla sina euro i handen på mannen ute på parkeringen. Oddsen hade sjunkit. 19 på en seger för Getmannen. Många har satsat på matchen, berättade mannen innan han skrev 217 på en lapp. 217 gånger 19. Den stackarn blir krossad, tillade han och gav Erhard lappen som kvitto. Erhard hade lust att säga ”Vi ses”, om det bara inte skulle ha låtit så uppblåst. I stället valde han att bara stoppa lappen i bröstfickan och gick in och satte sig.

De två luchadorerna är i full gång. Bagaren håller Getmannen över marken, det ser ut som om han ska kasta honom, men den slinkiga kroppen glider ur hans grepp och Getmannen ställer sig åter med axeln mot Bagarens axel, och länge står de där och bara vaggar. Det här är bara en av många matcher under dagen, men Erhard ser några ansikten i stentrappan som verkar mer än bara allmänt intresserade av varje liten förändring, varje liten rörelse. En man på första parkett filmar hela förloppet. Getmannen avvärjer ännu en attack och får nästan Bagaren att mista balansen. Någon skrattar högt, som om en seger till Getmannen är det löjligaste

19

han kan tänka sig. Erhard känner en första svettdroppe rinna ner längs pannan. Han är sugen på en öl, men vill inte lämna matchen.

Han vågar inte. Så plötsligt kommer en rörelse från Bagaren, en höftvridning, båda faller åt vänster och Getmannen dunsar ner i sanden med Bagarens hela tyngd över sig. 1–0. Kontakt med marken en gång till och Getmannen är körd.

De reser sig igen. Domaren visslar igång dem och ropen tilltar från alla håll. Erhard säger inget, han stirrar bara ner i handen där han nu håller papperslappen, uppblött av svett, med de tre siffrorna, lika utsmetade som idiotiska.

Bagaren går in för att få det hela överstökat, fångar upp Getmannen och satsar på en vridning med högerhanden, erfaret och elegant, som ska få Getmannen ur balans. Det är ingen särskilt vacker syn, men Getmannen lyckas stå emot, som om hans armar är av gummi och kan vridas flera varv utan att hans kroppsvikt rubbas. Resultatet blir att Bagaren nästan bär Getmannen och han gör åtskilliga försök att skaka av sig honom. Det hela påminner om den tecknade filmen där Kalle Anka har fastnat i ett flugpapper. Getmannen är en seg figur. Han klamrar sig fast vid Bagaren och rider runt i terreron. Publiken buar och skrattar. Erhard är nästan förbannad att han satsat på underdogen, 217 euro på den där eländige gomeranen. Den storväxte Bagaren är just på väg att vräka ner sin motståndare på rygg, när de små fötterna får fäste i sanden och får honom att vingla till. Bagaren tar ett kliv bakåt för att återfinna balansen, men då sätter Getmannen krokben för honom, och Bagaren tar ett sista stort och klumpigt steg innan han tippar ner på rygg utan att kunna ta emot sig med armarna.

Sanden yr upp omkring dem och Getmannen nästan rider på sin motståndares mage innan han rullar över i sanden. Poäng och 1–1.

Det är skandal. Poängen är rättvis, men det verkar som ett bisarrt misstag. Om Bagaren låter sig falla med flit ryker alla insatser, det är Erhard säker på. Nästa gång måste det vara mer maskerat.

20

Stämningen i arenan har förändrats. Männen som har stått utanför och rökt i väntan på en snabb seger till Bagaren kommer rusande och ropar uppjagat åt varandra. De stirrar ner på listorna med sina satsningar. Våffelförsäljaren, en tjej med slöja, skickas upp på läktaren av sin chef, som själv sitter på första raden. Hon tar en runda, det är svårt att höra vad hon säger genom slöjan, alla viftar bort henne, de vill inte missa något. Det är inte många som hoppas att Getmannen ska vinna, men det är ändå roligare när den svaga motståndaren biter ifrån.

De två brottarna lutar sig mot varandra igen. Domaren blåser igång dem. De brottas ilsket och fyrkantigt en stund, blir stoppade och ställer upp igen. Det hela är obegripligt. De båda luchadorernas kroppsspråk är självmotsägande. Favoriten verkar knäckt, outsidern vilsen. Om segern är köpt är det i alla fall inget Getmannen vet om. Han kastar obekvämt med håret och klamrar sig fast i tyget på Bagarens shorts, som om det var ett handtag. Bagaren är nere på knä. Några få centimeter från att snudda vid sanden. Kavla honom som pajdeg, är det någon som ropar bakom Erhard. Plötsligt vrider Bagaren sig åt höger och får nästan Getmannen att ramla sidledes ut ur ringen. De reser sig igen.

Publiken börjar resa sig. Det händer sällan. Det är lynchstämning. Getmannen ska ner i sanden och det med basta. Att döma av reaktionerna är det bara tio eller tjugo som har satsat pengar på gomeranen. De sitter ner och följer med i matchen, utan att andas. Erhard sitter också ner, flyttar huvudet från sida till sida för att kika ut mellan de personer som står framför, hans hjärta är tyst och sprängfärdigt medan han försöker räkna ut hur lång tid det kommer att ta honom att dra in de 200 som han förlorar och samtidigt hosta upp till två månadshyror. Sommarsäsongen kan bli bra, då finns det mer pengar på ön och fler människor som har råd att ta hjälp av någon som Erhard för att lösa sina problem. Förra sommaren gick bra. Men då bodde han fortfarande i Majanicho och

21

hade lägre utgifter. Han fick in ett bra uppdrag från ett av hotellen och tjänade över 700 euro i både juli och augusti. Han kan inte vara säker på att det blir så igen, men han kan ju alltid hoppas. Vid det här laget står Getmannen nästan på tårna, men domaren blåser skarpt och de släpper varandra. Bagaren väntar i mitten medan den spinkige motståndaren fixar till sin polotröja som glidit upp över bröstet, shortsen, vars snöre har lossnat, och håret.

Nu gäller det.

De står stilla en lång stund, nästan som om de inte hört domarens vissling. Eller som om de talar tyst sinsemellan om sina nästa drag.

Ett uppgjort parti. Men så exploderar Bagaren i en framåtrörelse och Getmannen följer honom villigt medan han styr dem mot vänster, upp mot ringens svarta linje. Det går mot slutet när Bagaren får övertaget och dunkar sin motståndare mot det plana, öppna partiet i mitten av terreron. Domaren är på väg att bryta, men plötsligt slår Getmannen ut med benet åt vänster, så att Bagaren pressas ner av sin egen tyngd, ner, ner. I ett ögonblick lyfter Erhard från bänken, men så ser han Bagarens fot spjärna emot och en hand som välter Getmannen över knät och släpper honom med en knakande duns rakt ner i sanden.

Publiken släpper ett stön av lättnad. Ett rop utan ägare dränker domarens kommentarer, men vid måltavlan ser Erhard den unge killen flytta poängställningen till 2–1.

Han knycklar ihop lappen i sin hand. Först nu känner han hur hungrig han är. Men han har inte en enda euro kvar. Han måste äta fisk från havet. Som när han bodde i grottan och krossade krabbor och fisk mot stenarna och grillade dem över öppen eld. Han hade hoppats på en nystart, men det verkar inte gå så bra. Kanske kan han åtminstone försöka få tillbaka sina 20 euro från den där lögnhalsen till tobakshandlare.

22