9789187435904

FRANSKA

NERVER En psykologisk thriller

KJELL LAMPINEN Faun Fรถrlag

© 2017 Författaren och Faun Förlag Redigering och grafisk form Siewert Carlsson Tryck Dot Gain ISBN 978-91-87435-90-4 www.faunforlag.se

Kjell Lampinen

Franska nerver

En psykologisk thriller

Livet kan vara en svår kamp i stunder. Känna sig lyckad, bli accepterad och älskad kan i ögonblicket te sig fjärran och känslan är mörk. Paradoxalt och plötsligt kan livsgivande ljus bryta fram i det mörka. Den som lyckas fånga det ljuset, berikar sitt liv omätligt.

Författaren

1 Mitt kontor, som med tiden kom att ligga mig mycket nära, var på andra våningen i ett äldre hus, bara en kort bit från ett mindre torg som ofta hade flera handlare med grönsaker och frukter, även exotiska, på sina bord.

Från mitt fönster kunde jag se en del av torget, och jag blickade ofta ut mot de olika stånden och handlarnas aktiviteter. De plockade med sina varor och hade kunder som de ivrigt diskuterade med om sådant som de berördes av i sina liv. Medan jag studerade handlarna kom jag ofta själv att fundera på mitt nuvarande liv. Jag undrade om det skulle gå bra för mig, ja, om jag överhuvudtaget skulle klara av att arbeta och bo i Paris.

I Paris, som för mig var överväldigande med sin storhet och mångfald, hade jag nu varit i cirka två månader. Jag bodde med Miriam i en stadsdel som låg ungefär en halvtimmes resa från centrala Paris, via det välbyggda tunnelbanesystemet Metro. Vi hade en trevlig lägenhet, modern och med alla viktiga faciliteter, några våningar upp i ett relativt nybyggt hus med ett trettiotal bostäder. I vår lägenhet fanns bland annat en stor balkong med läge mot sydväst, vilket gjorde den åtkomlig för solen en stor del av dagen. För att få skugga hade vi en markis med färgnyanser i grönt och rött, starka färger kan tyckas, men det passade bra. Under kvällar och helger tyckte jag om att sitta därute och antingen läsa eller bara ta en kopp kaffe och begrunda tillvaron som nyinflyttad. Samtidigt hade jag utsikt över en myriad av byggnadsverk i varierande storlekar som sträckte sig över Paris kopiöst stora stadsdelar, vilka man till största del endast kunde ana från vår våning.

Jag gick bort från fönstret och satte mig i kontorets lilla soffgrupp som bestod av två fåtöljer, en länstol och ett litet bord med glasskiva.

Platsen använde jag annars till psykoterapeutiskt arbete och ibland möten med andra terapeuter för att få stöd och råd i mitt arbete med trauma. I stunden väntade jag på René Breton som var administrativt ansvarig för de delarna i företaget som omfattade sociala och sjukvårdande insatser.

Han borde dyka upp om tjugo till trettio minuter, och under den tiden tänkte jag göra i ordning kaffe samt förbereda mig mentalt inför mötet

5

med René. Vi hade kommit överens om att jag skulle berätta om för- och nackdelarna med mitt arbete, som efter sju veckor huvudsakligen varit traumapsykoterapi.

Jag kände mig lite spänd då jag hade vissa krav att komma med och inte riktigt kände René. I övrigt ville jag lufta mina tankar om att arbeta i Paris och med fransmän, intressant och definitivt annorlunda mot att jobba i Sverige, något som redan nu kändes spöklikt långt borta. Flytten och arbetet med de första klienterna hade varit omtumlande, och jag kände mig nervös i relationen till dem. De gav mig ungefär samma intryck som stadens invånare överhuvudtaget; att de jämfört med människor i Sverige var mer självhävdande och talade om sig själva på ett mer ordrikt och känslosamt sätt. Mina patienter var naturligtvis även påverkade av sin traumatiserande historia, och självupptagna på så sätt, men de markerade ändå sitt tillstånd och sin vilja tydligare än de patienter jag mött i Sverige.

Jag var tvungen att hitta ett annorlunda förhållningssätt, det hade varit energikrävande. Sedan var det frågan om språket, som jag många gånger fått kämpa med, och som jag avsåg ta upp med René när han väl hade anlänt till min mottagning. Jag hann inte tänka tanken klart förrän jag hörde det mörka klangljudet från dörrklockan. ”Hej René, stig på”, sa jag på engelska. ”Jag har färdiggjort kaffe av svensk typ i min termos, ska vi börja med att ta en kopp med wienerbröd till?” ”Ja tack, passar utmärkt, faktiskt inte hunnit dricka kaffe ännu idag.”

René hade en god engelska, men med en tydlig fransk brytning, vilket gav hans språk en distinkt personlig prägel. ”Och hej förresten, trevligt att se dig”, fortsatte René med ett litet leende. ”Det var ett tag sedan, ja med våra mått räknat, eftersom det är meningen att vi ska träffas ofta så här till en början.”

Han gick smidigt in i rummet. René var en man i fyrtiofemårsåldern, slank i kroppen, och välklädd. Idag hade han på sig mörka bomullsbyxor, ljusblå kortärmad skjorta och en lätt grå kavaj vikt över vänster arm.

Han lade kavajen över en stolsrygg och satte sig leende i fåtöljen mittemot mig. Han tog tag i den silverfärgade kaffetermosen och fyllde på i en av kopparna på det lilla glasbordet mellan oss. ”Ja Kristian, du har ju mejlat till mig att det är några frågor vi behöver gå igenom i syfte att förbättra ditt arbete. Du skrev inget om vad frågorna 6

direkt handlade om, utan menade att det var något som vi kunde avhandla utan förberedelser. Ja, för- och nackdelar sa du bestämt. Så, varsågod sätt igång, bäste kollega!” sa René och tog små munnar med kaffe ur sin kopp och ställde ner den varsamt.

Jag hade mina frågor klara och kunde leverera dem utan större betänketid: ”Jag tänkte framförallt ta upp två saker. Det första gäller språket. Alla kan inte engelska tillräckligt bra för att terapin ska bli optimal. Det andra handlar om mängden timmar som patienten får. Jag har i flera fall märkt att de inte kommer att räcka för en lyckad terapi, som man då egentligen inte borde ha startat överhuvudtaget.”

René tappade en del av sitt positiva och lättsamma ansiktsuttryck och dröjde en stund innan han svarade. ”Ja, det är lite knepiga frågor. Men låt oss börja med språket. Hur mycket franska kan du?” replikerade han och såg mer entusiastisk ut igen.

Här kunde jag svara med viss stolthet: ”Det är inte så illa faktiskt. Så fort jag förstod att det skulle bli Paris för mig, och kanske till och med en kort tid innan, påbörjade jag en nybörjarkurs i franska. Dessutom har min dotter Cecilia, som läst franska på gymnasiet, tyckt om att hjälpa mig, framförallt när det gäller uttalet. Även efter att jag kommit till Paris har jag fortsatt att studera. Och därför, för att svara på din fråga, kan jag säga att jag är en skaplig nybörjare och på väg att avancera.”

René skrattade när jag avslutade: ”Magnificensen monsieur Kristian! Min tanke är att du ska bli ännu bättre i det franska språket, och så småningom börja bedriva terapi på franska. Det blir billigare att utbilda dig än att använda tolkar, vilket du inte heller verkar tycka om att ha med i terapin. Vad säger du?”

Hans svar gladde mig. Att behärska språket skulle också komma att hjälpa mig överhuvudtaget i vardagen, då jag märkt att parisarna inte var så benägna att tala engelska. Att kunna tala franska med klienterna skulle också göra terapierna betydligt bättre och dessutom roligare. ”Idén är riktigt bra, jag ser redan fram emot det, och hur skulle utbildningen se ut?” ”Jag skulle behöva anlita en lärare som kan både engelska och franska, vilket inte borde vara svårt. Du behöver kanske två timmar med lärare 7

i veckan, och tre timmar studietid för dig själv. Själva intensivperioden tror jag kan pågå i åtta veckor. Tror du att det räcker, Kristian?” ”Jag tycker att det låter bra, för om ni är ute efter en riktigt bra terapeut är språket viktigt. Sen var det patienternas timantal, vad kan man göra åt det?”

René samlade sig en stund innan han svarade: ”Om du kan sätta upp kriterier för hur mycket tid olika sorters problematik kan kräva så framför jag det till våra kunder. Om inte beställaren kan stå för alla timmar lär patienten själv få betala de återstående, varför det också kommer att handla mycket om klientens motivation till att bli bra. Men vi får se hur lösningen blir.”

Jag kände mig upprymd över hur tillmötesgående René var, och skyndade mig med att komma med ett positivt svar trots att jag kunde se en del problem i hans förslag: ”Bra, och då får vi hoppas att de olika beställarna kan gå med på längre avtal. Dock brukar försäkringsbolagen vara väldigt fasta och bestämda med timantalet, och jag fruktar att de kommer att föreslå en reduktion av det inledande antalet timmar, med liten möjlig påfyllnad, det kan vara otillräckligt.” ”Jag förstår, och lovar ta med frågan och försöka göra nya avtal med dem. Dessutom har jag tänkt på en annan sak, vilket är att du ska få börja arbeta med utbildning för andra terapeuter i den traumabehandlingsmetod du använder, EMDR. Det finns en ökande efterfrågan på det, i takt med ökad vetskap om betydelsen av att behandla bakomliggande trauman vid behandling av psykiska störningar. Alla behandlare kanske inte tänker i de banorna ännu, men det kommer, var så säker!” Han hade något förföriskt i sitt sätt tala.

René såg helt begeistrad ut när han tog upp de nya idéerna, lite som om han hade hittat en skatt. Jag kände mig inte lika lyrisk. Det han talade om lät bra, men jag var osäker på om jag kunde uppfylla hans önskemål.

Det kan vara att jag hade dåligt självförtroende när jag hamnade i något nytt, och behövde smälta det ett tag. Jag insåg att det nog varit så med mycket i mitt liv. Jag hade tagit för vana att inte ta med mig vatten över huvudet och riskera att behöva skämmas. Mitt svar till René blev därför ett försiktigt och mycket ödmjukt tack för det förtroende han visade. Han skrattade lite mjukt åt mig, och tillade att det var typiskt för oss skandi8

naver att vi var blygsamma, och att svenskarna var värst. Jag gillade inte det han sa om svenskarna, vilket säkert också berodde på den otrygghet jag kände i min nya situation, men fick hålla inne med det då han följde upp med ett förslag: ”Du, vi kan väl gå till ett café vid torget och ta en kopp kaffe med tilltugg för att avsluta vårt fina samtal? Kanske att vi till och med får till en överenskommelse. Vad sägs, monsieur le Suèdois?”

Jag tyckte att hans förslag lät bra och sa det till honom, men jag frågade om han kunde fortsätta att dricka kaffe trots att han redan hade druckit tre koppar hos mig. Han skrattade återigen på sitt speciella sätt, avväpnande och pojkaktigt, och sa med ett skälmskt leende: ”Det är inga problem alls, jag har en tränad mage beträffande kaffe, och vi får se hur det blir när vi kommer dit, kanske jag väljer något annat.”

På väg nerför trappan och ute i ljuset på den vackert formade torgplatsen talade René oavbrutet. Han berättade om hur trevligt han hade haft med några vänner under en musikkväll på en krog i nordvästra Paris.

Det var en musikgrupp med en stor blandning instrument som spelade folkmusik från Gambia med jazz- och rockprägel. ”Du skulle ha varit med. Det var helt fantastiskt vad det svängde, och de hade en kvinnlig och en manlig solist som verkligen kunde återge känslan av de djupa gambiska rötterna.”

Jag lyssnade uppmärksamt, men blev samtidigt lite distraherad av försäljarna vid de stora stånden på torget som försökte dra vår uppmärksamhet till allt det färggranna som dignade över borden. En del av försäljarna såg närmast förnärmade ut när vi passerade utan att ställa en enda fråga, om varornas pris och ursprung. Men vi brydde oss inte om det, utan gick vidare, fångade i vårt samtal. ”Har du varit på något liknande under din tid här i Paris, Kristian?” ”Nej, jag har faktiskt inte hunnit med det ännu. Det enda mer festliga var när vi blev bjudna till en väninna med sambo till Miriam. Det var flera par där men också en del singlar. Musiken som spelades var faktiskt riktigt bra, blandad men med mycket franskt också.” ”Okej, intressant, men nu måste vi bestämma vilket café vi ska gå till.

Jag har varit på ett av de tre vi nu kan se. Det är caféet i den lilla fördjupningen av torget, där en liten gata fortsätter in bland byggnaderna. Ser du?” sa han och pekade på ett mindre café som såg väldigt ålderstiget ut.

9

René såg min tveksamma min och skyndade sig att ge mer information: ”Det är mycket bättre än det ser ut. När man kommer in är det väldigt iordningställt, ägarna har lagt möda på att det ska vara propert och trivsamt. Om de tänker göra något åt det yttre vet jag inte, men det kanske har blivit en grej att det är det inre som räknas. Men vi går dit så får du se!”

Jag sa inget om förslaget, men tyckte att det var intressant och nickade instämmande. Det var rätt mörkt inne i lokalen, fönstren var små och det var lågt till tak. Jag är inte speciellt lång, men fick ändå se upp för att inte slå huvudet i en del låga partier av taket när vi gick fram till beställningsdisken. ”Vad vill du ha, Kristian? Du ser de olika smörgåsarna som finns på brickorna, jag uppskattar de flesta av dem, men tänker beställa den med skinka och grönsaker på. Men om du gillar leverpastej så tycker jag att den smörgåsen är helt superb.” ”Jag har ingenting emot leverpastej, så kan tänka mig att slå till på den. Och är det kaffe vi ska dricka?” frågade jag. ”Jag tänkte att vi kunde skåla för vårt fina samtal med ett glas vin, rött kanske. Dessutom tror jag att jag tar ett glas vin istället för kaffet, så det blir två glas”, svarade René och tittade snabbt på mig som om han förväntade sig en reaktion. Och jag reagerade mycket riktigt. Hans raka besked att dricka två glas vin på arbetstid, och dessutom på förmiddagen, fick mig att hoppa till. Jag sa ändå inget utan gick med på ett glas vin, då det fortfarande var en och en halv timme tills min första klient skulle komma. René märkte min förvåning men kommenterade det inte, utan bjöd istället på ett litet snett leende av överseende. Han frågade hastigt om jag ville sitta ute eller inne, vilket jag besvarade med att jag gärna satt ute. Jag uppskattade den ljumma höstluften och att kunna känna rörelsen av människor på det lilla torget. René gick för att betala och skickade ut mig för att hitta ett bord.

När jag hade kommit ut såg jag direkt en tilltalande plats. Det var under ett parasoll alldeles vid slutet av caféets framsida där man hade utsikt mot en förtjusande trädgård, vilken jag inte sett tidigare då jag aldrig kommit i rätt vinkel. Jag hann sitta ett tag och njuta av alla blommor och träd och även en del fåglar som satt lite varstans och kvittrade allt vad de kunde inför den nya dagen.

10

”Jag ser att du har hittat min favoritplats. Visst är den fin, den ger en fantastisk känsla. Tiden bara rusar iväg när man sitter här, så vi får nog hålla utkik på klockan så att vi inte blir försenade till våra plikter.”

När jag hörde René fick jag tanken att han hade en stark förmåga att beskriva förhållanden, som gav ett suggestivt intryck. Han utstrålade dock vänlighet, vilket fick mig att slappna av i hans sällskap och tänka mindre på den förföriska stilen. ”Ja, verkligen gott att vara här. Jag har missat något”, sa jag. ”Du kanske tror att jag överkonsumerar vin, eller alkohol överhuvudtaget, men det är inte alls farligt. Men det är klart, tidpunkterna när jag och många andra här väljer att dricka är rätt annorlunda mot hur det är i ert land vad jag har förstått. Det faktum att jag tog vin nu innebär dock inte att jag sen fortsätter och så småningom blir oförmögen att arbeta. Nej, det är bara en stunds njutning som jag sen släpper för andra saker. Men har man problem med alkohol, ja då blir det naturligtvis annorlunda.”

Jag tänkte en stund på det han hade sagt. Det låg mycket i det och jag hade lite svårt att hitta ett bra svar. Till slut började jag mumla något om traditioner och vad man lärt sig under uppväxten, vilket gav mig en blixtsnabb minneskoppling till de bestyr vi hade med att göra vin på mäsk i tidig tonårstid. Helt plötsligt kunde jag se en av de stora myrstackar vi använde, och hur myrornas försvarsaktivitet gjorde att ett moln av gift låg i luften och gjorde den frän och svår att andas. Jag kom också ihåg min och mina kamraters entusiasm kring företaget, som om det vore guldbrytning. René märkte att jag blev frånvarande och frågade om jag kanske hamnat i minnen om alkohol. ”Jo faktiskt, det var några speciella minnen från min ungdomstid. Det blir alltför långrandigt att berätta om det, men gärna en annan gång”, sa jag och skämdes. ”Du har en speciell härkomst efter vad jag har sett i ditt CV; från norra Sverige, en mindre by nära polcirkeln. Mörkt och kallt, men det där med isbjörnar som en del pratar om är väl ändå en myt?” sa René och släppte på sitt mjuka kluckande skratt. ”Ja, isbjörnar har vi inte ett spår av. Däremot ökar björn och varg. Och till och med lo”, la jag till efter ett ögonblicks fundering på vad lo hette på engelska. Lynx. ”Vi har tillräckligt med stora rovdjur i våra skogar, och ibland nära samhällena. Beträffande vinter- och ljusförhållanden 11

så är det mycket snö och mörkt på vintern, men ändå inte så kallt. På sommaren är det tvärtom. Det är väldigt ljust och rätt behagligt klimat, varmare än man tror.” ”Jag är faktiskt nyfiken på ditt val att bli psykolog och psykoterapeut.

Har det med din uppväxt att göra, och kanske att kulturen är speciell i dina hemtrakter? Det är ju nära Finland, och kanske har ni en influens från deras kultur, ni talar ju delvis samma språk. Ja, vilket jag också förstått av det du uppgett i ditt CV”, svarade René och tittade nu på mig lite mer uppfordrande. ”Ja, faktum är att jag har läst på lite också. Sådan är jag”, tillade han och nickade för att förstärka det han framförde. ”Du är väldigt nyfiken på mig. Är det för att jag är en person som kommit in i civilisationen från de vilda skogarna och måste klara mig trots min märkliga bakgrund?” frågade jag, samtidigt som jag försökte tona ner den lilla irritation jag kände genom att se road ut och höja på ögonbrynen. Jag ville inte tro att min härkomst skulle vara så udda som han tycktes vilja påskina.

René reste sig från stolen, såg mer allvarlig ut, och sa att han skulle gå in för att hämta sitt andra glas vin, och frågade om jag önskade påfyllning av kaffe. Jag skakade på huvudet och sa att vatten med citron i passade bättre. Han gav mig en liten nick, och gick därefter iväg mot serveringen inne i det gammalmodiga caféet.

Medan min kamrat hade gått in för påfyllning hann jag reflektera en stund över morgonens händelser, och min situation i allmänhet. Mycket hade känts osäkert under den tid jag och Miriam hade varit i Paris.

Först var det bostaden som inte var klar, och vi fick samsas i Miriams lilla lägenhet innan vi fick en större. Den nya var något längre bort från centrala stadsdelar, men i ett väldigt fint naturnära område, vilket var bra med tanke på min regelbundna löpning. Jag hann inte börja tänka på det andra stora osäkerhetsområdet, det vill säga arbetet med språket och de otillräckliga patienttimmarna, innan jag såg René komma gående med ett välfyllt glas vin i den ena handen och ett glas vatten med citronskivor i den andra handen. Han såg rofylld ut, men hade samtidigt ett fiffigt leende på läpparna, som om han bar på fler frågor som skulle tvinga mig att tänka efter ordentligt. Och mycket riktigt, precis när han satte sig till rätta sa han att han hade två saker på hjärtat, varav den ena kanske fick vänta till ett annat tillfälle.

12

”Jo, jag ville ju veta mer om din bakgrund, och varför du valde det yrke du har gjort, men det kan få vänta. Vi kommer med stor sannolikhet att träffas fler gånger inom en ganska kort tid. Med tanke på att träffas har jag ett förslag att komma med. Nu på fredag ska jag gå ut med några vänner. Vi kommer att ta några öl eller några glas vin, och en bit mat på ett publiknande ställe. Det är inte så långt från Sacré-Coeur och Montmartre förresten, om du har hunnit vara dit? Vi kommer att snacka förstås, men man kan spela biljard, kasta dart eller bara sitta och prata, som jag nämnde. De brukar även ha en trubadur, och ibland till och med en lite större grupp som framför musik, men om det blir så nu på fredag vet jag inte ännu. De personer som ser ut att komma är åtminstone alla trevliga.

Vissa kan ha svårare för engelska än jag, men du kanske har hunnit lära dig lite mer franska tills dess, vad sägs?” sa René och tittade frågande på mig med mycket allvar i blicken.

Jag blev överraskad av erbjudandet, och min första tanke var att äntligen händer det något skoj. Den tanken blev dock snabbt upphunnen av en oro kring huruvida jag och Miriam redan hade planerat något, vilket skulle fälla hela saken. Jag kunde dock inte komma på något så jag svarade: ”Ja, det vore trevligt, och jag behöver säkert det, även om jag inte tror att jag är så mycket bättre i det franska språket tills på fredag. Är det bara att dyka upp eller åker ni dit tillsammans på något sätt?” ”Det blir nog så att en del kommer själva och andra kommer i grupper om två eller tre. Vi blir kanske fem eller sex stycken sammantaget. Det vore väldigt kul om du kunde komma”, sa René och såg återigen positiv ut på sitt speciella sätt med glimten i ögat.

Den återstående tiden ägnades åt prat om vår organisation och hur utspridd den var i olika typer av verksamheter, samt om gemensamma träffar för vårt område, och hur trivseln verkade vara hos personalen.

Vi tog adjö och kom överens om att ha kontakt under fredagen med anledning av kvällens pubträff. René avsåg sitta en stund till medan jag bestämde mig för att gå till min mottagning. Mängden människor som rörde sig över torget hade nu tilltagit. Somliga rörde sig långsamt och var kanske där för att handla, medan andra såg mer stressade ut och antagligen bara korsade torget på väg till någon av de anslutande gatorna. Stress ser likadan ut var man än befinner sig, tänkte jag.

13

När jag gick uppför trapporna, vilka jag tog i rask takt för att få upp arbetskänslan, tänkte jag att livet består av en mångfald händelser som man befinner sig i. Helt plötsligt kan man dock gå vidare i en ny händelsekedja, som det att jag nu befann mig i Paris som terapeut, vilket var otänkbart för bara ett halvår sedan. Inte hade jag heller för bara några timmar sedan någon aning om att jag om några dagar skulle gå på musikpub med René och hans vänner som jag inte kände på något sätt. Vad den händelsen skulle medföra i framtiden visste jag inte, men jag kunde inte låta bli att spekulera. Innebar det nya möjligheter, eller kanske till och med trubbel? Jag märkte att det dök upp tankar med hopp och oro, och att jag skapade bilder av dessa okända människor. Om de var lika charmiga som René, ja då blev det inga problem, tänkte jag innan jag låste upp dörren till mitt hemtrevliga kontor.

14

2 Inne på kontoret började jag förbereda mig för min patient. Martin var en man i trettioårsåldern, och ekonom på ett stort företag i Paris, som under tjänstgöring i Afghanistan blivit överfallen och tillfångatagen av talibaner. Han hade sett krigstjänstgöringen som en möjlighet att komma ur ”de tråkiga rutinerna”, samtidigt som han kunde hjälpa det afhganska folket som levde under de religiösa fanatikernas terror. Han hade hunnit vara där i ungefär sju månader, och redan varit i många farliga situationer, när de vid ett tillfälle körde på en mina med bilen de åkte i. En soldat blev dödad och flera skadades. När de steg ut ur bilvraket blev de hårt beskjutna av en grupp talibanska soldater och ytterligare två skadades svårt medan Martin och en till blev tillfångatagna. Det som framförallt hade gjort tiden hos talibanerna outhärdlig var att varje dag vakna med tanken att denna dag kunde vara hans sista. Ändå hade han och de andra tillfångatagna FN-soldaterna, som var från flera olika länder, ingett mod i varandra och levt på hoppet att de skulle bli fria. ”Så är människan, man kämpar in i det sista”, hade Martin sagt när vi gick igenom det han varit med om under vårt första möte.

Fångenskapen hade varat cirka en månads tid varefter han blivit släppt i utbyte mot ett antal talibanska fångar, tagna av regeringsstyrkor. Martin var ”multitraumatiserad”. Dels från överfallet, men också från förvaringen där han blivit misshandlad och vid ett tillfälle trott sig vara på väg att bli avrättad. Han blev placerad i en stol framför en kamera och fick en huva över huvudet medan han hörde vapen göras i ordning under våldsamt skrikande. Martin hade varit helt på det klara med att hans tid var slut.

Mantelljuden hörde till de intryck han hade kvar tydligast, och som kom om och om igen.

Med Martin hade jag inte någon ekonomisk gräns uppsatt, det jobbet skulle bara göras. Det var viktigt även för allmänheten att veta att man från offentligt håll brydde sig om sina soldater ur den franska militären.

Det ringde på dörren och jag skyndade mig för att öppna och släppa in Martin. Han stod och försökte se glad ut, men det han varit med om

15

lyste ändå igenom i hela hans långa gestalt, som längre tillbaka varit betydligt mer uppbyggd och kraftfull. Nu såg man en drabbad man med sömnbrist, märkt av långvarig skräck. ”Välkommen Martin. Jag har gjort i ordning för oss, vill du ha kaffe, te eller vatten innan vi sätter igång?” sa jag och kände mig samlad för att starta vår tredje session. ”Tack Kristian, gärna både en kopp kaffe och ett glas vatten. Jag har tyvärr inte sovit så bra i natt, och inte nätterna innan heller vilket du ju fått höra tidigare.” ”Ja, inget konstigt i det. Det du har gått igenom är mycket belastande, och som sagt kan det ta lite tid innan du känner att livet börjar återvända och likna någorlunda normalitet.” Jag vände mig bort mot stolsgruppen på andra sidan rummet, och sedan tillbaks till Martin. ”Ska vi sätta igång?

Jag har gjort i ordning det vi behöver. Som tidigare kommer vi att jobba i omgångar och ta pauser där du får lugna ner dig innan nästa omgång.” ”Ja, vi kan starta”, svarade Martin något svagt men ändå bestämt.

Vi satte igång med ett av de värsta minnena, det när huvan placerades över Martins huvud och han fick höra att han skulle skjutas för att talibanerna inte fått sin önskan uppfylld. Två män höll i honom hårt och någon skrek på dålig engelska att han skulle dö, varpå han hörde ett vapen mantlas för skott. Martin hade också tidigare hört samma saker hända andra fångar i intilliggande rum, samt skotten som låtit honom förstå att en avrättning skett. Ibland hördes fruktansvärda skrik före skotten, men Martin skrek inte när han väntade på sitt eget skott, han bara bet ihop och hoppades att det skulle gå fort. ”Minnet är fruktansvärt, det känns fortfarande jättehögt på skalan trots att vi har arbetat med bilden ett par gånger”, sa Martin och stönade högt och använde flera franska uttryck för sina plågor. ”Håll kvar bilden så slår jag på ljudet och vibrationerna till händerna”, sa jag och tänkte att vi även idag sannolikt fick jobba med stabiliserande inslag. Jag hade dock en förhoppning att Martin skulle orka mer än tidigare. ”Jag är där, och det känns otroligt påtagligt. La douleur!” ”Det är bra Martin, ta ett djupt andetag. Kan du berätta vad som du har i tanken just nu?” frågade jag efter att apparaten med den bilaterala stimuleringen varit på en stund.

16

”Jag är inne i huvan och väntar på döden, och hör männen utväxla hårda ord och skrika åt mig, och ljudet från gevärets mantelrörelse.” ”Hur besvärande är det för dig på skalan noll till tio?” ”Det är nio just nu, faktiskt så har jag något mer distans till händelsen”, sa Martin och såg mer optimistisk ut.

Det Martin sa kändes väldigt bra för mig. En sådan liten vändpunkt som han nu visade betydde väldigt mycket för terapin, och även för terapeuten, när det gällde komplexa svåra traumaproblem. ”Vi går vidare med det du säger, jag slår på igen nu”, sa jag rätt fort för att få in hans senaste tanke och känsla.

Jag lät stimuleringen pågå något längre än vanligt, och upprepade sedan samma fråga. ”Bilderna och minnena av ljudet är svåra och starka fortfarande, men det känns som att det kryper ner lite. Jag skulle säga att det är åtta nu.” ”Fånga det och jag slår på”, sa jag och Martin förstod precis vad jag menade, och gav en kort nick till svar.

Ett genombrott hade skett i behandlingen. Martin orkade hålla på längre tid och gick ner ytterligare i besvärsnivå. Under perioder var han mer emotionell, då han grät men framförallt visade ilska, vilket blottade sidor av honom som jag inte fått erfara ännu. Jag förstod vilken kraftfull personlighet han egentligen var. Vi samtalade en stund om hans nuvarande liv, och han tog upp det han sagt tidigare men nu med större engagemang och lyfte fram sig själv på ett annat sätt. Till exempel kom det fram att relationen till särbon inte varit bra sedan hemkomsten och var bland det första han önskade skulle förbättras av behandlingen. ”Vi ses på fredag eftermiddag, och jag hoppas att du kan ha några bra dagar fram till dess som hjälper dig att fortsätta bearbeta de upplevelser du fick under behandlingen idag”, sa jag med försök till en stöttande och hoppingivande röst. ”Tack, det känns faktiskt som att jag tagit ett stort kliv nu, som om jag har kommit loss, och det känns tydligt i kroppen. Tack Kristian, vi ses om några dagar”, sa Martin och såg märkbart fräschare ut än när han kom till terapin.

När jag hastigt tittade på klockan såg jag att den blivit mer än jag trodde, nästan halv tolv. Jag bestämde mig att ändå skriva in dagens terapi med Martin i journalen innan jag gick på lunch, något jag alltid 17

var noggrann med. Om någon myndighet önskade utdrag med klientens godkännande, eller om kontrollpersoner från statliga sjukvårdsstyrelsen önskade ta del av anteckningar, skulle de kunna se att adekvat information om hur samtliga behandlingar förlöpt fanns journalförd.

Innan jag började skriva kastade jag en blick i min telefon för att se om någon sökt mig, vilket jag inte trodde, men det kunde ju vara något från kommande patienter idag eller imorgon. Faktiskt hade det kommit två nya sms, båda från Miriam. Tydligen skulle hon och några kollegor komma att passera mina trakter på vägen till ett planeringsmöte, och hon föreslog att hon och jag skulle luncha. Hon ville att vi skulle ses på en restaurang endast femton minuter från mig i gångtid, och önskade svar så fort som möjligt för att kunna ge besked till sina medarbetare. Det var en timme tills vi skulle ses, och egentligen var jag inte så hungrig, men det viktiga var ju att Miriam ville träffa mig. Jag skickade därför ett positivt svar till henne, och tillade att jag var glad över förslaget.

Jag la ifrån mig mobilen och tänkte på hur vi hade haft det tillsammans sedan vi kom till Paris, när det initiala kaoset lagt sig och vi börjat få struktur i vår vardag. Det hade varit trevande och osäkert kring vår kärlek och samlevnad, och vi hade inte tagit upp huruvida vi trodde på vår relation eller inte, utan lät den frågan vara onämnd tills vidare. Eftersom jag till en början var ensam och vilsen i Paris blev jag snabbt beroende av Miriam, både för att hitta i staden men också som bollplank för mitt arbete. Hon tyckte först att det var roligt, men ändrade snart attityd när hon märkte hur svåra mina klienter var.

Hon hade vänner sedan tidigare som hon gärna ville fortsätta att umgås med, vilket gjorde att jag ofta blev lämnad ensam att roa mig så gott jag kunde. Det blev en hel del franskastudier, men även utomhusaktiviteter.

Jag letade mig fram till nya och varierande löprundor, utforskade vårt bostadsområde med dess serviceinrättningar och strövade ibland runt i timmar i centrala Paris. En annan terapeut, Philip, hade ibland varit med som guide till mig. Det slog mig att Philip var den enda egentliga vän jag fått sedan jag flyttade hit för snart två månader sedan. Men kanske inte så illa ändå, tänkte jag sedan.

I vilket fall kändes det bra att träffas som vi nu hade planerat. Kanske kunde det bli en injektion i vår relation, tänkte jag med en smula opti-

18

mism. Jag släppte tanken på Miriam och vår relation och började skriva in behandlingen med Martin. Efter en stund vid min laptop var jag helt inne i arbetet och kände en glädje över att vi lyckats få hans mående åt rätt håll. Jag insåg att det som för mig nog var mest givande med jobbet var utmaningen att arbeta med svåra problem, och att den främsta tillfredsställelsen uppstod med insikten att förbättring och lösning var på väg. Det gav alltid samma sällhet och känsla av gemensam livsglädje med patienten.

19

3 Jag hade gått i nästan femton minuter och var varm i kroppen när jag såg restaurang Le Sortiment Délicat. Området, Chaillot, hade jag inte besökt tidigare, det var ett stadsområde med blandning av nytt och gammalt.

Restaurangen låg utmed ena kanten av ett torg och med utsikt mot floden Seine. Samma del av torget var kantad av trädvegetation som såg ut att nå ända ner till vattnet. Restaurangen var vackert belägen, och jag var nyfiken på hur den såg ut inomhus.

När jag gick uppför en kort trappa mot området såg jag Miriam stå framför porten till vår restaurang. Hon var iklädd en lätt sommarblus i ljusblå färg och en kjol som gick i en grå nyans. Hon såg proper och fin ut, och utstrålade en avslappnad självsäkerhet som gjorde att man lade märke till henne i mängden. Jag log vid tanken på att jag levt med henne i över tjugofem år, men att hon ändå kunde få mig att reagera med nyfikenhet när jag hastigt såg henne på en okänd plats.

Miriam vände sig mjukt om och började gå emot mig när jag nästan hade hunnit fram till henne. Hon såg glad ut, log och tog emot mig med en lättsam men varm kram. ”Du hittade hit utan större problem antar jag, eftersom du är här i god tid. Jag har bara väntat några minuter och var beredd på att stå här längre, med denna fina utsikt över Seine, ja betydligt längre”, sa Miriam, avslappnad i sin utstrålning. ”Nej precis, inga större problem. Men visst, jag var tvungen stanna och tänka till ibland. Jag kunde i alla fall lätt se restaurangen när jag väl kom ut på torget. Men roligt att se dig, och det ska bli intressant att ta del av menyn”, sa jag och var faktiskt något spänd över att träffas på det här sättet. Jag kunde inte komma ihåg senast vi träffades så här oplanerat, det fick det närmast att kännas som en dejt. ”Du verkar ha gått fort av din ansiktsfärg att döma, och har du inte svettdroppar i pannan också? Jag tror vi får hitta en skuggig plats där du kan kyla av dig lite. Ska vi gå in och tala med kyparen?” sa Miriam och såg lite förförisk ut på ett sätt som jag numera sällan såg. Hon var snäll 20

och fin mot mig för det mesta, men den fina kvinna till man- relationen hade inte riktigt infunnit sig sedan vi flyttade ihop här i Paris hann jag tänka innan hon tog mig i sin hand och visade mig vägen in.

Väl inne i den rejält tilltagna restaurangen ville hon guida mig runt bland stilfulla inslag av konst. Man såg mindre statyer utplacerade på olika platser och tavlor i impressionistisk stil som slog mig som värdefulla. Jag tänkte att de nog ändå inte kunde vara av de mest kända målarna, och tyckte mig inte känna igen någon. Stöldrisken skulle vara ofantlig stor.

Miriam såg att jag tittade på tavlorna, verkade läsa mina tankar och sa: ”Nej, de är nog inte särskilt värdefulla. Men håll med om att de är vackra och snarlika tavlorna av de stora mästarna, som till exempel Chagall?” ”Ja, verkligen, och det är överhuvudtaget vackert härinne, men var vill du sitta?” ”Jag sitter helst ute, där det är varmt men ändå finns skugga. Jag har faktiskt bokat ett bord, och vi kommer att sitta under ett mindre träd i hörnet av uteplatsen. Låt oss gå dit så kommer en servitör för att ta emot våra önskemål”, sa Miriam.

Jag gav en henne en kort men glädjeinrymd blick, och kände mig plötsligt väldigt avslappnad i hennes sällskap. Jag tyckte mig kunna släppa allt det negativa som på något sätt legat under ytan sedan hennes flytt till Paris. Det kändes ännu bättre när vi hade kommit fram till vår plats, som hade en nästan exotisk karaktär under grenverket från ett träd vars art jag inte kunde gissa. Vi satt tysta en stund och tittade i lunchmenyn som verkligen var ordentligt tilltagen. Till min glädje fanns rätterna även på engelska, trots min ambition att bli duktig i det franska språket. När jag läste menyn och hoppade mellan de två språken kom jag att tänka på Renés förslag om att gå en snabbutbildning i franska. Tanken kändes bra och jag bestämde mig för att berätta innan Miriam började ge förslag på lunchrätt. ”Jag träffade René idag på förmiddagen, ja du känner väl till honom tror jag, administratören för min verksamhetsdel?” ”Ja, jag antar att du menar René Breton? Vi har träffats några gånger när vi har blivit kallade till ledningsmötena. En trevlig person tycker jag, väldigt tillmötesgående, och med en hel del humor dessutom. Vad har ni diskuterat?” frågade Miriam med ett småleende på läpparna, men samtidigt med undran i blicken.

21

Jag uppfattade Miriams förändrade attityd som att hon var nyfiken på min kontakt med René, och kanske till och med missnöjd med den.

Jag erfor en våg av misstänksamhet och svartsjuka som överraskade mig i styrka. Att jag inte visste hur jag skulle hantera det gjorde saken extra besvärande. Jag blev tyst och inväntande, och vi satt i några ögonblick utan att säga något. Den spända stämningen bröts till sist av att Miriam talade om vad hon ville ta till lunch, varpå hon vände sig mot mig med en frågande blick. Jag tittade en stund till på menyn och hittade sedan vad jag ville ha. ”Jag tar salladen med mycket oliver och grekisk ost, samt den speciella rökta skinkan till. Sedan vill jag ha kaffe och husets glass med torgets namn på. Den verkar mycket spännande”, svarade jag och var lite mer avspänd, men förstod att det bara var lättnaden över att i mitt sinnestillstånd överhuvudtaget lyckats få till en lunchrätt ur den svårbegripliga menyn. Jag grubblade över hur jag skulle fortsätta i det som jag misstänkte kunde vara en affär mellan René och Miriam. Jag bestämde mig för att invänta hennes fortsättning i vårt samtal. ”Ja, den är populär. Men du valde bara en sallad till lunch, vilket jag förstår med tanke på smörgåsen vid träffen med René för några timmar sedan.” Återigen fick jag ett sting i mig, och kunde inte låta bli att tycka att Miriams omnämnande av René var mer än neutralt. Det var någonting med blicken hos henne när hon sa hans namn. Hon tittade ner och sen snabbt mot torget och såg en kort stund drömsk ut. Under några skälvande sekunder var jag säker på att de har funnits något mellan dem. Jag beslutade mig att testa Miriam i saken. ”Har du haft med René att göra utöver träffarna på ledningsmötena?” frågade jag, och märkte att jag darrade på rösten. Jag var full av oro över det svar som Miriam kunde tänkas ge. ”Nej, någon annan kontakt har jag inte haft med honom, men jag förstår vad du syftar på och kan säga att det finns en annan man som har visat intresse för mig. Han tjatade sig till ett möte på ett mindre café vid ett tillfälle, men det blev bara ett möte för jag fick inga sådana känslor för honom. Det blev dessutom efter det tydligare för mig att jag ville att du och jag skulle fortsätta vara tillsammans. Kort därpå fick jag reda på möjligheten för dig att få jobb här i Paris. Jag väntade inte länge med att 22

meddela dig”, sa Miriam och såg avspänd ut. Jag satt och väntade på en fråga från henne angående hur det hade varit för mig på den romantiska fronten, och kände mig inte alls bekväm då min synd var nog större än hennes om hon talade sanning.

Då hon inte sa något mer kände jag mig tvingad till att prata, och kom snabbt fram till att det enda raka var att vara helt ärlig med mina äventyr, även om jag inte uppfattade dem som speciellt syndiga. ”Jag förstår att du undrar om jag har haft någon kärleksrelation under den tid vi har varit från varandra, och mitt svar är att jag inte har haft någon sådan, men att det har funnits en kvinna på jobbet som visat intresse för mig. Jag gick dock inte med på hennes önskemål. Du Miriam, var fortfarande så pass viktig för mig”, sa jag och kände mig väldigt skuldtyngd och ynklig utan att riktigt förstå varför. ”Det säger du, men jag är inte alls förvånad, för du har kvinnotycke, och du låg inte på latsidan vad gäller den saken innan vi träffades som unga i Uppsala”, sa Miriam med ovanligt stor munterhet och kastade finurliga blickar på mig. Hon tittade granskande på mig en stund och fortsatte: ”Ja, om vi ska bli helt klara med de här sakerna, så är inte jag heller helt oskyldig. Efter att jag kommit hit blev jag introducerad i mitt arbete av en man som heter Emanuele. Vi gick därefter ut för att fira det tillsammans, och han var mycket charmig och behaglig. Han föreslog att jag skulle följa med honom hem, och jag måste säga att det var väldigt nära att jag gjorde det. Emellertid tackade jag nej, med tanke på att vår relation inte var färdigutredd. Jag är glad att jag gjorde det för mina känslor för dig tilltog mycket efter den händelsen”, sa Miriam och såg skamsen ut, kanske för att hon bekänt en händelse som hon undanhållit bara för en stund sedan.

Då kom våra rätter in. Min sallad var mycket väl tilltagen och Miriams rätt med flera olika delrätter såg helt magnifik ut. På sin lilla vagn hade den kvinnliga servitören andra tillbehör, som dressingar, vatten och några flaskor vin. Hon frågade på vacker franska om vi önskade någon av dem. Jag lyckades förstå vad hon menade och pekade på vattnet och en vitlöksdressing. Miriam fyllde strax på med att önska två slags dressingar och en halv karaff Bordeaux. Jag reagerade över att hon så självklart ville ha vin, men visade inget och tänkte att hon nog har blivit mer kontinental i sin stil med att dricka vin mitt på dagen. I vårt hem hade hon dock varit som hemma i Sverige, det vill säga väldigt måttlig i sitt drickande.

23

Händelsen med vinkaraffen fick mig att för ett ögonblick tappa tråden kring vad Miriam precis berättat, men snart nog steg en sårad känsla av att bli förbigången upp. Jag såg bilder av denne Emanuele som lystmätet försökte förföra Miriam, som åtminstone inte helt avfärdade hans försök att bli tillsammans under kvällen. ”Du ser väldigt grubblande ut, mår du inte bra? Du kanske tog illa vid dig av det jag berättade, om Emanuele och mig det vill säga?” ”Jag vet inte hur jag mår, känner mig lite splittrad. Tänker på det du berättat, men också på att du tog in ganska mycket vin till maten. Jag undrar om du har fått ändrade alkoholvanor sedan du kom hit, men samtidigt tror jag inte det eftersom du inte ändrat hur du dricker i vårt hem.

Men du får gärna berätta om det, dricker du ofta alkohol på dagarna?” ”Nja, det vet jag inte, jag har ändrat en del av mina dryckesvanor på så sätt att jag faktiskt dricker alkohol till lunch ibland, när lunchen är längre och dessutom är lite speciell som nu med dig”, sa hon, som om hon ville vara lekfull. Saken med Emanuele verkade hon inte bära ett spår av just nu. Hon gav intrycket att det inte var något att prata om och verkade trevligt nog rikta hela sin uppmärksamhet på mig. Mina tankar virvlade runt kring ämnet och ledde mig till att inte bry mig om att ställa fler frågor.

Mina kärleksbestyr hade nog varit mer omfattande än hennes trots allt, men jag tänkte att jag kanske var förlåten då det ändå var jag som blivit lämnad. Jag kunde dock inte släppa en efterkänsla av att Miriam inte berättade allt. Men det fick tiden utvisa, tänkte jag med en besk känsla. ”Jag tror inte att jag vill röra mer i den saken, har redan pratat med René om hur annorlunda alkoholvanorna är i det här landet. Jag tror i alla fall att jag fortsätter med min stil, för jag gillar att vara klar i knoppen under dagen för att kanske på kvällen ta en öl eller liknande. Hur smakade din mat förresten, ser riktigt spännande ut med det plock som du har på din stora tallrik?” sa jag och kände mig nu mer avslappnad. Jag ville återigen berätta om det positiva René förmedlat om mitt arbete med terapierna och att jag skulle kunna få gå på utbildning i det franska språket. ”Den är fantastisk, du måste testa den någon gång. Man blir inte så väldigt mätt av rätten heller, om man har bra karaktär vill säga”, sa hon och småskrattade, och lyfte sitt glas till en skål. Jag mötte henne med mitt vattenglas och kände mig rätt väl till mods ändå. Precis som vi hade ställt ner våra glas, och jag gjorde en ansats till att prata om mötet med René 24

och mitt arbete, så fortsatte Miriam med att ta upp fler angelägenheter som hon hade på hjärtat. ”Jag har förresten haft kontakt med Cecilia och hon vill gärna komma ner till höstlovet som hon ju har om mindre än två veckor, och kanske även hennes pojkvän Adam. Det skulle i så fall bli nästa fredag, och jag tänkte att du och jag kanske kan ta ledigt den dagen. Vad tycker du om det, hoppas att du inte du har så mycket inbokat den veckan?” ”Ok, vad roligt! Och ja, det borde gå bra. Jag ska i och för sig börja intensivstudera franska rätt snart, vilket blev ett av resultaten av Renés och mitt möte, men jag tror inte att det behöver påverka samvaron med dem speciellt mycket.”

Jag och blev riktigt upprymd av det hon berättade. Tanken på Cecilia gjorde mig glad, för hon fick verkligen en särskild betydelse för mig under den kaosartade period jag hade under senvåren. Utan att jag egentligen menade det blev hon en viktig person jag kunde bolla mina tankar med.

Både om familjen och om mina minnen från barn- och ungdomstiden som dök upp med jämna mellanrum under en tvåveckorsperiod. Adam hade jag endast träffat ett par gånger, men han hade verkat sympatisk. ”Ska du börja läsa franska, vad roligt, hur ska det gå till?” sa Miriam med tydlig glädje. ”Ja, jag ska gå en intensivutbildning i några veckor med en lärare som jag ännu inte vet vem det är. Jag kommer att få använda arbetstid till det, vilket René tyckte var helt okej eftersom jag på så vis helt slipper använda tolkar, något som jag för den delen gjort väldigt lite hittills. Som du vet försöker jag lära mig franska så mycket jag kan och får tillfälle till. Det har nog blivit ett slags projekt för mig som går före mycket annat, som till exempel att lära känna staden.” Jag kände mig rofylld för stunden och tänkte att Miriams kontakt med Emanuele inte störde mig längre, att jag faktiskt hade kommit ur svartsjukan.

Vi satt och åt och var under en lång tid tysta och begrundande. Jag tillät mig att göra en tillbakablick på vår tid i Paris, och såg att också Miriam var inne i djupa tankar om något viktigt. Vi utbytte blickar då och då men ingen av oss verkade stressad att säga något. När efterrätten började närma sig kom jag på att jag nog borde prata med henne om min pubkväll på fredag, och inte ta upp mer om vad mötet med René gav.

25

När den trevlige servitören hade tagit betalt bestämde jag mig för att ta upp saken. ”På fredag har jag blivit inbjuden att följa med på en pubkväll med några vänner till René, och det är han som har inviterat mig till detta.

Han tycker att det är dags för mig att träffa folk, och jag har tackat ja ifall du inte har räknat med att vi ska göra något tillsammans, vilket jag inte minns att vi skulle”, sa jag, lite spänd över hennes svar. ”Det tycker jag låter väldigt bra, faktiskt både för mig och dig. Vi har blivit alldeles för bundna till varandra sedan vi kom hit, som om vi inte vågar testa vår relation. Jag kanske själv passar på att göra något. Jag har en trevlig kvinnlig arbetskollega, Brigitte, som bor i den lilla söta staden Amiens, ungefär sjuttio kilometer utanför Paris. Ja, hon pendlar inte in varje dag, utan har en liten övernattningslägenhet inte så långt ifrån vårt kontor. Hon har vid flera tillfällen pratat om att jag borde komma över till henne och hennes man för att vi ska göra något tillsammans”, sa Miriam och såg avslappnad och glad ut, som om en sten fallit från hennes bröst.

Utan att jag kommenterade hennes svar gav jag henne bekräftelse med smånickanden. Jag kände att vi för första gången sedan jag kom till Paris kunde vara tillmötesgående mot varandra som två fria personer. Spontant gick jag fram till henne och gav henne en kram och en puss på kinden och hoppades att hon uppskattade det, och att romantiken levde kvar i mig.

Hon skrattade hjärtligt åt mitt sätt att visa uppskattning och återgäldade pussen på kinden och gav mig sedan också en på munnen och strök mig lätt över huvudet.

Smått tafatta i den annorlunda situation som uppstått för oss bröt vi upp från vårt bord, gick nerför några småtrappor och vidare ut på torget där vi tog ett hastigt farväl. Jag skyndade mig över torgplatsen för att hinna till min nästa klient, och kastade en blick bakåt i fall jag kunde se henne och ge ett kort avsked innan jag gick in på gatan som förde mig till min arbetsplats. Det kunde jag inte, men berördes inte negativt och kände att vår lunch hade varit riktigt bra.

26

Efterord Under några varma dagar vandrade jag omkring utmed Paris gator.

Färdades med Metron. Besökte olika kända, historiska platser som Notre Dame, Jardin des Plantes och Eiffeltornet. Gick utefter den magnifika floden Seine. Allt för att få en känsla för staden och hur jag skulle forma berättelsen kring de idéer jag hade om min nya roman.

Doften och känslan av Paris har funnits under mitt skrivande.

Romanen är min andra bok som berör vanliga psykologiska förhållanden. Möten mellan människor i glädje, kärlek och känsla av samhörighet. Men också svek, osäkerhet och allvarliga brott. Starka känslor av rädsla, ilska och behov av stöd och hjälp.

Misslyckanden måste hanteras och romanen har inslag av professionell psykoterapeutisk behandling av trauma. Det kan tyckas vara väsensskilt från den sympati, det stöd människor får av sin vanliga omgivning, ett stöd som ofta är mindre vanligt än man kan tro.

Jag vill tacka min son Björn för den hjälp jag fått. Han har inte bara korrekturläst manus, utan med stort engagemang gett goda synpunkter och idéer till storyns karaktär.

Ett varmt tack riktar jag även till Siewert Carlsson, på Faun Förlag, som varit positiv till mitt manus och kreativ i slutarbetet med redigeringen.

Siewert har också varit mån om att omslaget till boken ger bästa möjliga bild av romanens stämning och av den fantastiska staden Paris.

Paris är den nya hemorten för den ambitiöse psykoterapeuten Kristian. Samtidigt har hans hustru blivit alltmer av ett mysterium för honom och allt är oklart om hur hans uppdrag i Paris ska gestalta sig. Nya vänner dyker upp och omgående dras han in i mycket märkliga kretsar av intellektuella och konstnärliga parisare. En pubkväll ger honom alltmer oroande upplevelser. Kriminalitet och psykoterapi i salig blandning blir en alltmer absurd verklighet för Kristian som riskerar livet i våldsamma uppgörelser i den kriminella världen. Ett nytt liv väntar sannerligen den tidigare så stillsamma svenska terapeuten i det mytomspunna Paris.

Författaren är född och uppvuxen i en liten by i Tornedalen, just vid Polcirkeln. Kjell Lampinen studerade till psykolog i Uppsala, därefter till psykoterapeut, utbildare och handledare.

Han har varit bosatt i Sala och numera i Uppsala.

FRANSKA NERVER är författarens andra bok. Musik, måleri och fotografering är andra intressen vid sidan av författarskapet, liksom kultur i allmänhet, politik och frisksport.

ISBN 978-91-87435-90-4

www.faunforlag.se

9 789187 435904