MILENA BERGQUIST
Millan och slottets hemlighet Illustrationer av Annika Huett
BERGHS
Det här är fjärde boken om Millan. (De tidigare är Millans äventyr, Mycket mera Millan samt Modiga Millan.) Den här gången reser Millan med sin familj till ett slott i Frankrike. Där händer det härliga, roliga och otäcka saker. Millanböckerna utspelar sig för länge sedan, närmare bestämt på 1960-talet. Trevlig läsning! Milena Bergquist
© Milena Bergquist 2012 Omslag och illustrationer: Annika Huett/Agent Molly © Berghs Förlag AB, Stockholm 2012 Sättning: ReklamMontage, Eskilstuna Tryck: ScandBook AB, Falun 2012 ISBN 978-91-502-1920-3 www.berghsforlag.se
. Innehall Anna låser in sig 7 Barn får inte spela på spelautomater 20 Världens skönaste säng 30 Flickan med silverhåret och flickan med guldhåret 40 Det spökar! 49 Barn får inte rida 59 Guds hotell 68 Ödesnatten 75 Stallmiraklet 84 En ännu bättre dag 91 Benet under granen 100 Mord och lite kärlek 109 Den hemliga tunneln 115 Pappa är inte som han brukar vara 123 Slottets mörka hemlighet 133 Inlåsta 143 Aldrig får man galoppera 155 Dans på slottet 160 Den sista ridturen 165
. Anna laser in sig
Anna kräks upp hela frukosten innan vi ens har kommit till Norrköping. I tre dagar ska vi resa hela vägen från Katrineholm i Sverige ner till Frankrike och vi har bara åkt i en halvtimme. – Varför sa du inte att du mådde illa, Anna, frågar pappa irriterat. Anna är alldeles grönvit i ansiktet. De stora blåa ögonen tittar på pappa, men hon säger ingenting. Anna är fem år och hon svarar inte på dumma frågor. Jag är nio år och jag har lärt mig att ibland måste man svara även om man inte vill. Det blir oftast bäst för då slipper man tjatet. – Hon måste vara åksjuk, säger mamma och torkar upp pyttesmå ägg- och rostisbrödbitar från baksätet. Anna har hon lyft ur bilen och ställt vid vägkanten och som tur är kom det inget kräks på Annas blommiga klänning. Hon har en med röda blommor och jag har en 7
precis likadan fast med brandgula. Det är sommarklänningar och mamma har sytt dem till resan. Pappa ser sur ut och röker en cigarett. – Jaha, och hur ska den här resan gå nu då, muttrar han och tittar på alla husvagnar och långtradare som åker förbi oss. Men mamma är smart, hon har tagit med speciella åksjuketabletter till Anna. De är rosa och smakar hallon. Jag vet för jag har provat en gång. Inte för att jag är åksjuk, bara för att jag ville känna hur de smakade. Mamma ger Anna en och hon får en av våra apelsinfestisar att svälja ner tabletten med. – Kan vi äta matsäcken nu, frågar jag, för jag blir sugen på min festis och tänker att det är ju lika bra nu när vi ändå har stannat. Pappa gillar nämligen inte att stanna när vi åker bil. Fick han välja skulle vi åka hela vägen till Frankrike utan att ta en endaste kisspaus. Han vill komma fram först, tror jag. Det är ju det som är vitsen, säger han och han tycker inte om när alla bilar som han redan kört om nu dundrar förbi oss där vi står på en liten parkeringsplats bredvid vägen. – Nej du, matsäcken får du allt vänta på, säger pappa och sedan säger han till mamma att skynda på att få in oss i bilen igen. 8
– Varför har du så bråttom, har du en tid att passa, snäser hon tillbaka. Eller är du med i någon tävling som vi andra inte vet om, fortsätter hon. Mamma gillar inte att skynda sig och hon tycker om att göra många pauser när vi åker bil. Nu tänker hon inte sätta sig i bilen igen förrän Anna har fått tillbaka sin vanliga ansiktsfärg. Pappa älskar att köra bil, men han tycker inte om att packa den. Då blir han jättestressad och skriker åt mamma, mig och Anna – som i morse när vi skulle åka: – Skynda er på nu då, vad är det som tar sådan tid? Att vi aldrig kan komma iväg när vi har bestämt. Vi sa ju att vi skulle åka prick klockan åtta och nu är hon redan halv nio. När han skriker blir mamma jättenervös. Jag ser det, för då blir hon röd och svettig i ansiktet och så måste hon gå på toaletten hela tiden. I morse gick hon fyra gånger efter frukosten och jag blev också nervös och glömde att ta med mig jackan. Jag glömde till och med att ta påsen med godis. Precis när vi hade rullat ut från parkeringsplatsen på Linnégatan skrek jag: – Godiset! Och pappa blev så rädd att han tvärnitade. Mamma och jag fick springa in för att hämta påsen. Anna och jag har fått varsin godispåse fastän det inte är lördag. Det är resgodis. Vi har fått nya målarböcker 9
och nya tuschpennor också. Anna har fått en sådan där barnslig med stora kaniner och hundar i, men jag har fått en för stora barn där man kan räkna ut saker, lösa gåtor och korsord och dra streck mellan prickar som blir snygga mönster. Sedan har Anna fått tio sådana där pyttesmå böcker som hon älskar och jag har fått nya bokmärken med glitter på. Jag är nog lite för stor för bokmärken med glitter men jag struntar i det för jag tycker om dem. Vi har fått så mycket grejor för att vi ska hålla oss sysselsatta och inte fråga om när vi är framme hela tiden. När Annas kinder har blivit rosiga som de brukar vara åker vi igen. Då blir pappa glad och kör om husvagnar på löpande band. Han avskyr husvagnar. Det är det värsta han vet näst krig, papiljotter och blodpudding. Egentligen skulle han vilja spränga allihop, säger han, bara för att de är så fula och för att de förstör rytmen i trafiken. När han kör om så låtsas han att han slänger en handgranat på husvagnen och poff, säger det. Pappa utplånar alla från jordens yta, säger han. Han låter arg, men man hör att han tycker att det är jättekul. Anna och jag räknar hur många vi kör förbi och låtsasspränger dem vi också, fast vi gillar husvagnar. Vi skulle gärna vilja bo i en för det ser så mysigt ut att ha ett sådant där litet hus på hjul. 10
När vi har kommit till Linköping har vi räknat till 28 stycken. Baksätet är som Annas och mitt rum. Man kan fälla ner en liten mittgrej i vår ljusblå Vauxhall och den har vi som bord och gräns mellan oss två. Vi delar på bordet, men ingen får vara på den andras sida. Jag får bara vara på min och Anna får bara vara på sin och jag berättar historier om den jätteäckliga flickan Na som äter bajs och maskar. Det är roligt, för Na, det är egentligen Anna, men det vet ju inte hon och då blir det extra kul. Mamma och pappa vet inte heller om det. Alla tycker att den där Na är det mest förskräckliga barn man kan tänka sig. Hon gör allt som barn inte får: stjäl pengar, ljuger och slåss. Och äter äckliga saker. Så fort jag har slutat att berätta en historia så tjatar Anna: – Snälla Millan, snälla, bara en saga till. – Om jag får en godisbit, säger jag, för jag äter upp allt mitt nästan på en gång, fast mamma säger att vi ska spara. Det gör alltid Anna. Hon kan spara sitt lördagsgodis en hel vecka. Ja, inte allt, bara någon enstaka bit, men ändå. När jag får en salt lakritsrem berättar jag en liten saga till, men sen orkar jag inte fastän Anna tjatar. Vi åker förbi ruinen som ligger vid vattnet. Den bygg11
des av en gubbe som hette Brahe och blixten slog ner i huset innan de ens hade hunnit flytta in och här stannar vi för att kissa och äta vår matsäck. – Men fort ska det gå, säger pappa och mamma säger att det ska det inte och så breder hon ut en filt alldeles nära ruinen. Vi får samma mat som vi alltid brukar få när vi reser och som vi älskar. Det är hårdkokta ägg och smörgåsar med skinka och med korv. Anna och jag får festis och pappa och mamma dricker kaffe som de har med sig i en termos. Solen skiner och det glittrar så fint på Vättern. Man kan se en ö i sjön och varje gång vi åker förbi säger pappa att dit ska vi åka, men det gör vi aldrig. Jag är glad för det är spännande att vara på bilsemester och jag längtar så tills vi kommer fram. Mamma har skrivit brev och bokat ett hotell i Frankrike. Där ska vi bo en hel månad. På bilderna kan man se ett stort gult hus med en fin trädgård där man kan leka och så har de hundar och katter. Å, det ska bli så kul att få leka med hundarna. Jag har en katt som heter Pontus men han fick inte följa med på resan för katter har inga pass och de får inte passera gränser till andra länder, säger mamma. Så han får vara hos min farbror, faster och mina kusiner på Kamrarna tills vi kom12
mer tillbaka och hämtar hem honom igen. Någon hund har jag inte fast jag önskar mig en jättemycket. Det bästa av allt med hotellet vi ska bo på är att de har ponnyhästar. I broschyren som mamma visat oss kan man se en grå, en vit och en svart. Mamma har lovat att nu äntligen ska jag få börja rida. Jag har ridit hos mormor och morfar i Ängelholm på ponnyridningen. Där har de små, små jättegulliga ponnyhästar som stora flickor leder runt, runt på en bana. Det var väl rätt kul, men efter två varv var det ganska enformigt. – Går det inte fortare än så här, frågade jag en gång när vi red. – Nej, vill du trava eller galoppera får du börja på ridskola, svarade hon som ledde hästen. Sedan dess har jag tjatat och tjatat om att få börja rida, men mamma har sagt att jag måste vänta tills jag var nio år. Sekunden efter att mamma och pappa och Anna kom in med min födelsedagsbricka när jag fyllde nio år den 22 mars sa jag: – Tjoho, idag ska jag börja rida. Då sa mamma att jag fick lugna ner mig lite och vänta till sommaren. Och jag har väntat och längtat varenda dag. Jag vet att det finns en ridskola i Katrineholm som heter Malinboda och mamma har sagt att när hösten kommer ska 13
jag få börja. Hon säger att man inte kan börja mitt i en termin. Nu kommer det i alla fall äntligen att bli av. Om vi kommer fram någon gång förstås. Vi åker och åker ända tills vi är framme i Helsingborg. Där får vi ställa bilen i en lång, lång kö och vänta på bilfärjan som vi ska åka med. Den ska gå om 20 minuter. – Kom nu flickor, så passar vi på att gå på toa, säger mamma. – Skynda er så att vi inte missar båten, säger pappa. Han kissar inte alls lika ofta som mamma. Det gör inte killar och de kissar fortare också för det är aldrig någon kö till herrtoaletten. En gång prövade jag att stå och kissa som killar, men det gick inte alls bra. Det är en lång, lång kö av kissnödiga tanter utanför damtoaletten och vi får stå sist av alla. – Vad gör människor på toa egentligen? suckar mamma för hon tycker att det går så långsamt och då och då tittar hon på klockan och på bilen där pappa sitter och röker. Cigaretten håller han utanför fönstret som är nerrullat. Jag går först för jag är kissnödigast. Det luktar ganska äckligt och det är jättesvårt att lägga papper på toaringen som mamma har lärt oss att vi ska göra. När jag är klar säger mamma att Anna och hon ska gå in 14
ihop, men Anna vägrar att gå in med mamma. Hon vill gå själv precis som jag. Mamma vet att Anna är envis som en gammal åsna och till slut låter hon henne gå in ensam. – Lås inte, jag står här utanför och vaktar, säger mamma när Anna med mycket nöjd min stänger den blå toalettdörren bakom sig. Klick, hör man strax efter. – Men Anna, du skulle ju inte låsa, säger mamma argt för hon förstår att klicket betyder att Anna har låst ändå. Och det ser man också på dörren. I det lilla hålet under handtaget lyser det nu rött istället för grönt som alldeles nyss. Mamma och jag väntar utanför på att Anna ska kissa. Vi väntar och väntar. Sedan hör vi spolningen och mamma pustar och tittar lite oroligt på klockan. – Nu kommer hon strax. Men det gör hon inte. Hon vrider och vrider på låsknappen på insidan, klick, klick, klick, säger det och färgen i det lilla hålet blir rött, grönt, rött och grönt, men dörren öppnas inte. Mamma försöker öppna istället, men det går inte. – Anna, vrid nu långsamt till det gröna och tryck ner handtaget på samma gång, säger mamma och försöker att låta lugn, men jag ser att hon är jättenervös. Små pärlor av svett har bubblat fram på hennes överläpp. 15
Men Anna gör inte alls som mamma vill, och hon säger ingenting. Vi hör bara ett litet fniss och färgen skiftar från röd till grön och röd till grön. – Sluta lek och skynda dig nu, Anna. Båten går snart och vi måste åka ombord med bilen, säger mamma och tittar oroligt bort mot vår ljusblå Vauxhall och sedan på den stora klockan. Några måsar skriker och det gör pappa också: – Monica, ni måste komma nu, omedelbart! Och så viftar han med handen och cigaretten. – Herre Gud, vad ska vi ta oss till, suckar mamma. Anna, lilla söta Anna, öppna dörren nu, säger hon med låtsassnäll röst och sätter sig ner på huk för att liksom prata med Anna genom nyckelhålet som inte finns. – Det går inte, hör man Annas röst som inte alls låter ledsen, nästan glad. Jag vrider och vrider, men dörren går inte upp, fortsätter hon och man ser handtaget guppa upp och ner. Det är ingen kö efter oss längre för alla sitter i sina bilar och väntar på att få köra ombord på båten. Pappa fortsätter att skrika från bilen och alla människor i alla de andra bilarna tittar på mamma och mig och den skrikande pappan. Man ser att en stor båt har kommit in till kajen. Ut ur den kommer en massa bilar och ett tåg också. På skylten 16
ovanför bilarna som rullar ut lyser det en stor röd lampa. När alla bilarna, lastbilarna och husvagnarna har åkt av blir den röda lampan grön och bilarna som står längst fram börjar köra ombord på båten. De kör och kör och snart är det Vauxhallens tur. – Olle, vänta! Vi måste få ut Anna först, skriker mamma. Millan vänta här – jag måste springa och hämta en vaktmästare, fortsätter hon och rusar iväg till en gubbe i blå uniform som står en bit bort. Man ser hur hon pratar och viftar med händerna. Gubben skjuter sin mössa tillbaka på skallen och kliar sig bekymrat i kalufsen. Nu börjar bilen som står bakom Vauxhallen att tuta för att pappa ska köra ombord. Det är hans tur nu. Då lägger jag mig på marken och pratar in genom springan under dörren. – Anna, kom ut nu så ska jag berätta för dig om när den superäckliga flickan Na äter bajs. Och så får du tillbaka lakritsremmen som jag fick förut. Jag halar fram den, det är ungefär halva kvar och så petar jag in den under dörren. Klick, säger det i låset igen. Ner åker handtaget och ut kommer Anna med lakritsremmen i munnen. Nöjd. – Mamma hon är ute, ropar jag just som mamma och farbrorn med den blå uniformen kommer springande mot oss, han med en skruvmejsel i högsta hugg. 17
Nu är det pappa som tutar. Alla bilarna i kön bakom pappa har kört om honom och det är bara han som står kvar på hela den jättestora parkeringen. Mamma lyfter upp Anna och vi springer mot bilen allt vad vi orkar och mamma öppnar dörren och kastar in Anna i baksätet så att hon hamnar på min sida till och med. Pappa startar bilen med ett ryck och vi far iväg mot båten och kommer ombord. – Det var i sista sekunden, säger pappa när påkörningsrampen stängs med ett slammer bakom oss. Mamma tackar två båtgubbar för att de inte åkte utan oss och ber så mycket om ursäkt för att de fick vänta. Sedan mullrar båten igång och vi får gå uppför en lång trappa för att komma upp på däck. Pappa dricker öl i stora klunkar och äter världens största macka med små, små räkor på. Mamma, Anna och jag äter varsin knallröd korv med fingrarna och doppar den i ketchup, senap och knaprig lök i småbitar. Korven har det rätta knaket, säger mamma och den är väldigt god. Som tack för att jag fick ut Anna från toaletten får jag en stor burk full av lakritsbitar och en gul läsk som smakar citron. Citronvann, står det på flaskan och den är jättebubblig och god. Godaste läsken jag har druckit i hela mitt liv. 19